9789163784606

KERNEI Martin Smiciklas

Kernei Copyright@2015, Martin Smiciklas Ansvarig utgivare: Martin Smiciklas Framst채llt p책 Vulkan.se ISBN: 978-91-637-8460-6

VIKTIGA HÄNDELSER I BARNDOMEN Det påstås att M lärde sig att gå vid cirka tio månaders ålder. Tidens indelning var helt obekant för M då, vid den tid vi kommer att lära känna honom. M kan återge, oberoende av när det hände, de övningar som troligen ledde till att han började gå. Mor, Fars systrar, Farbror och Farfar var alla engagerade i Ms utveckling. Ibland tog t.o.m. Far aktivt del i hur M mådde och vad han kunde prestera. Det var nog i samband med att M hade börjat kravla sig fram eller krypa, som de vuxna reste krav på att han också skulle klara av att gå. Det var helt säkert enbart av välvilja. De ville ju så gärna att han skulle lära sig att gå. Något som M inte ville ge sig på ännu. Det låter märkligt, men M upplevde obehag och rädsla att ramla från den ynka höjd han befann sig på. Det vill säga, om någon höll honom stående på golvet och helt lätt råkade tappa M, gjorde det ont på honom. Kanske inte mycket, men det var obehagligt. Att i det läget ge sig på att på egen hand försöka spatsera omkring, var inget alternativ för M. Vid denna tid förstod M vad de vuxna sa, men av någon anledning ville eller kunde han inte svara eller delta i deras samtal med ord. Han gjorde, så gott han kunde, för att på annat sätt visa vad han ville ha sagt.

Ett bra alternativ var helt enkelt att sträcka händerna mot någon, som då vanligtvis begrep att M ville bli buren.

Han hade således hört på de vuxnas diskussioner om Ms förmåga att själv gå. De mera försiktiga menade att de skulle låta honom vara. Han skulle säkert ändå lära sig gå med tiden. Något andra inte ville lyssna på. M kan inte placera de närvarande i rätt läger. Men med säkerhet vet han att en av Fastrarna ömmade för honom och ville låta honom utvecklas i den takt M kunde. Något som särskilt Far inte ville lyssna på. Därför följde för Ms del en tid, då vuxna skulle lära honom att gå. Något som M redan visste att han skulle komma att klara, bara benen bar honom. För M upplevde det som att han saknade styrka i benen för att kunna gå.

De vuxna kanske märkte den svagheten och därför kom de på ett sätt att hjälpa M. Man tog helt enkelt och satte en handduk i armhålan under armen på M. Handduken veks dubbel och någon vuxen höll i ändarna, med M hängande med handduken diagonalt från armen till andra sidan.

Varför man inte satte handduken runt kroppen och under bägge armarna vet jag inte. Det hade tett sig naturligare att ha M hängande med stöd för hela kroppen. Troligen var det för att familjen inte hade tillräckligt långa handdukar, för att de skulle räcka runt M. Nåväl, med M hängande på sniskan i en handduk gick de åstad på köksgolvet, i akt och mening att lära M gå. Jag är helt säker på att M inte var ovillig att gå för egen hand. Men han saknade kraft i benen för detta och det hjälpte inte hur mycket han med de vuxnas bistånd tränade. Dessutom skavde handduken och den gjorde ont under armen. Därför ville M efter ett tag inte delta i övningarna, utan han skrek och grät högljutt. Något som Far blev mycket upprörd över. Han menade att M skulle läras att gå. Mor var nog också med på att lära M att gå. Hon ville, som Far i denna situation bara väl. Men M kunde inte gå, trots alla försök. Han påstår bestämt att han verkligen ville och att han försökte, men det gick inte.

Till slut fick Faster nog och hon sa ifrån på skarpen att de fick sluta, som hon upplevde det plåga M. Jag kan se den upproriskheten som mycket modig. För det blev ett verbalt krig där förespråkarna för träningen till slut gav upp. M fick var ifred och han fick börja gå när han själv ville och kunde. Far blev riktigt upprörd och besviken. M påstår att han skämdes över sitt svek och sin svaghet. M kan inte med bestämdhet säga när han började gå, men det var då av egen nyfikenhet och fria vilja, som han gav sig på att försöka gå. Och till sin egen förvåning lyckades han, med det tidigare omöjliga, att gå.

Foton och fotograferingen Jag har inte många foton från tiden i LSIFL. Givetvis var det ingen i familjen, som ägde en kamera och som skulle ha kunnat föreviga livet i Kernei, med bilder eller foton. För övrigt tog man på den tiden i huvudsak foton på människor, oftast då som porträtt. Att fotografera husdjur,

hus, ägodelar eller annat som fanns i människors omgivning kom inte på fråga. Därför har jag inte någon vägledning om miljöer att hämta från befintliga foton. Detsamma gäller egentligen också för foton på personer i min omgivning. Jag har, i min ägo idag tre olika mer eller mindre suddiga foton i svartvitt från tiden i Kernei. På olika håll hos släkten kanske det existerar några foton till, men dessa har jag ingen kännedom om. Mina minnen, som jag har beskrivit och kommer att beskriva här, kan därmed inte härledas till bilder eller foton som jag har sett i efterhand. Som en parentes kan jag också nämna att jag har aktat mig noga att i vuxen ålder diskutera med Mor eller någon annan mera omfattande om livet i Kernei eller LSIFL. Sådana samtal, om de någon gång har förts, har då fått fylla ut rena obegripligheter för mig. Vissa enstaka företeelser var sådana att de var helt obegripliga, utan en viss förklaring från de som var med på den tiden. I allt annat har jag sparat minnena och förlitat mig på att de är en beskrivning av min verklighet.

Jag bör kanske också här poängtera att Mor, av anledningar som du MKL kommer förstå bättre längre fram i berättelsen, är och har varit ytterst ovillig att prata om tiden i Kernei.

Av de tre bilderna kan jag nu endast med Ms hjälp redogöra för en av dem. Det är bara den bilden och omständigheterna runt den, som M kan ge något besked om. Det är en bild föreställande en kvinna med ett barn i knäet. Bilden är tagen någon gång under år 1954. Personerna på bilden är M och Mor. M minns med säkerhet, hur det gick till när bilden togs.

På den tiden kom fotografen till Kernei. Det var då en man från Zagreb, som gick runt med en kamera och fotograferade den som ville betala, för att få en bild i svartvitt av sig eller sin familj. Fotografens ankomst var inte känd, utan det hände sig bara att han kom gåendes på gatan och erbjöd sina tjänster åt dem som var hemma. Det var på det sättet folket i Kernei ibland fick uppleva flärd och lyx, som att köpa glass eller att bli fotograferade.

Vid detta tillfälle spred sig på vår gata ryktet snabbt, att det var en fotograf i antågande. Det var en stor händelse för vår familj. Mor och någon av Fars systrar var hemma och de blev ivriga och uppspelta. Nu skulle de fotograferas och det skulle bli en bild av dem. M begrep inte riktigt vad det hela gick ut på, men eftersom de vuxna var uppspelta var han det också. Han for runt och tjoade och stimmade och var glad, för

att det skulle fotograferas. Helt plötsligt restes förslaget att M också skulle fotograferas. M tror att det var Mor som insisterade på att hon ville ha en bild inte bara på sig själv, utan också på sig och sitt barn M. Efter lite palaver blev det överenskommet, att det nog gick för sig att M också skulle vara med på fotot. Därutöver skulle Mor också få ett foto på sig själv. Det var dyrt att fotograferas och det skulle betalas i reda pengar. Vem som betalade och hur mycket det hela kostade övergick Ms kompetensnivå och även intresse. Därför kan han inte ge besked om detta. I vilket fall blev det överenskommet att M skulle vara med på bilden.

M hade med liv och lust deltagit i glädjen, som de vuxna visade inför fotograferingen. När det kom på tal att han också skulle fotograferas började tvivlet så smått att gnaga honom. Fotografering var för honom obekant och därmed nog lite skrämmande. Sällskapet gjorde sig fina och de gav sig iväg till grannen. För själva fotograferingen skulle ske hos grannen, ett steg upp på motstående sida av gatan sett från Kernei centrum och Ms hem.

Väl hos grannen såg M att det fanns flera människor där. Fotografen hade rationaliserat sitt arbete och fått flera att komma till ett ställe för fotografering. Han gjorde nog så, för att slippa ta fram och ställa upp sin utrustning mer än en gång. Utrustningen och fotografen var på grannens gång som löpte längs med huset. Många av husen i Kernei hade, på gården längs med huskroppen en upphöjd och med plattor belagd gång. På denna gång eller avsats befann sig, när M och Mor kom till platsen, olika personer. Grannen var där men också andra grannar, samt någon av Fars systrar, som hade följt med för att titta på fotograferingen. Kanske att hon skulle fotograferas också?

Vid åsynen av alla människor blev M riktigt orolig. Tvivlet om fotograferingen förbyttes nu i rädsla. Det var inte längre spännande utan skrämmande med fotografering. Inte nog med att det fanns flera, för M obekanta människor på plats. Dessutom fanns det något som han inte hade sett förut. Något som de, som fotograferades satte sig framför. Det var fotoapparaten, som de vuxna hade pratat om tidigare.

När M såg apparaten blev han riktigt rädd. Det var en tingest som stod på långa taniga ben. Bredvid stod mannen som skötte apparaten.

Han kallades visst för fotograf. Vad denna sak kunde göra med M visste

han i det skedet inte. När det blev Ms och Mors tur att sätta sig framför saken, bestämde sig M för att inte delta i det som pågick. Han vred och vände på sig för att komma undan. Då, i detta sena skede kom Mor eller någon annan också på att man kanske skulle kamma ungen. Vilket Mor också gjorde. Detta trots den pressade situation, som hade uppstått med att M, gnyende och vridande i Mors knä, visade att han inte tyckte om fotografering. Mor fick en kam av någon och spottade på den för att få till vattenkamning av M. M blev nu helt förtvivlad, därför att om det var så noga med förberedelserna, var det som skulle ske oåterkallerligt och säkert också farligt.

Han släppte inte fotografen och apparaten med blicken. Samtidigt som han tog ett bestämt spjärn mot Mors vänstra hand och vänstra knä. Han greppade med bägge händerna i Mors högra hand, för att försöka kränga sig ur hennes grepp och kasta sig åt höger, bort från apparaten. Precis då tog, den av situationen plågade och otålige, fotografen bilden. Därmed var det hela slut. Detta är Ms version av vad som hände.

På bilden, som finns kvar, kan man kanske objektivt se en ung kvinna med ett barn sittandes i sitt knä. Det är tydligt att den unga kvinnan har gjort sig fin inför fotograferingen. Hennes hår är kammat och hålls på plats med hårklämmor. Hon skylde inte håret med huvudduk, som om hon vill visa skönheten i sig. Annars bar alltid kvinnor vid denna tid huvudduk. Pojken i famnen hålls fast av kvinnan, på ett sätt som ska visa att hon egentligen inte håller fast barnet, utan det är mera ett ömt grepp om pojken. Hon har också, som oftast vid fotografering, ett leende på läpparna. Hennes leende är dock här mer diskret och av det nödtvungna slaget. Ett sådant leende där man inte visar tänderna. Pojken i famnen har något i sin blick, som man kanske kan tolka som rädsla.

Han håller fast i kvinnans högra arm med bägge händerna. Hans ben är fasthållna av kvinnan i ett som det verkar ledigt grepp. Men det framstår som uppenbart att situationen inte är den vanliga vid porträttfotografering, där objektet eller objekten sitter helt stilla. Något kommer att hända i nästa ögonblick i bilden.

Såväl kvinnans som barnets klädsel är av det mera grova slaget. Hon bär kortärmad klänning, som når ner över knäna. Det torde, med min analys tidigare om kvinnors kläder i åtanke, röra sig om en yngre kvinna. Klänningen är nämligen ljus i färgen. Äldre kvinnor bar alltid mörka

kläder vid denna tid, då fotografiet är taget. Att kvinnan är någonstans i tjugofemårsåldern kan man kanske också se i hennes ansikte och hållning. Kvinnan sitter rak i ryggen och tittar mot fotografen och kameran.

Barnet bär något som kan beskrivs som en pyjamas på sig. Denna är också av mera grovt material. ”Pyjamasen” är tvådelad och överdelen är av den sorten som har knäppning fram. Överdelen har också en krage, som då gör att det övre plagget mera ser ut som en kavaj eller skjorta.

Det är en liten pojke, kanske i åldern ett till två år. Det är kanske märkbart att barnet har ett oproportionerligt stort huvud i förhållande till kroppen. Pojken har blivit kammad till en frisyr, som vi idag skulle kalla för tuppakam.

Om vi ser på omgivningen och föremålen runt paret kan vi urskilja att det finns en dörr i bakgrunden. Dörren är av den enkla sorten men ändå något så avancerat som en spegeldörr. Den verkar vara upphängd i gångjärn av just metallen järn. Dessa är också av den grova sorten, som man kan känna igen från sedan långt gångna tider. Golvet där paret befinner sig är belagt med någon form av plattor med mönster. Kvinnan med barnet, sitter på en stol, vars ben skymtar fram. Stolsbenen ger också ett intryck av enkelhet och gamla möbler, från landsbygden i många länder.

Av de två andra fotona är det ena i två versioner av Mor och Far. Det är deras bröllopsfoto där det ena är det retuscherade bröllopsfotot, som man skulle ha på den tiden. Genom retuscheringen tog fotografen eller labbet bort missprydande märken och man lade gärna till en handmålad blombukett. En verklig bukett kanske hade varit för kostsam för paret på fotot? När fotot togs har jag inget minne av eftersom jag vid den tiden inte var född. Fotot lär vara taget i samband med ingåendet av äktenskapet. Var, när och vem som i övrigt var närvarande vid fotograferingen är helt okänt för mig. Jag har av osäkra källor långt senare fått reda på att den troliga platsen för fotot var någon fotoateljé i Zagreb.

Jag har för övrigt fått bröllopsfotona på långa omvägar, långt fram i livet. Det var en av mina fastrar, som hade bilderna i sitt förvar. På ålderns höst ville hon bli av med dem. I något sammanhang träffade hon min mor, som då var på semester i Kroatien och mor fick bröllopsfotona av henne. Bilder som hon egentligen inte ville ha. Men hon trodde att

jag kanske kunde tänkas vilja ha dem. På detta sätt hamnade bilderna hos mig och jag hade aldrig sett dem dessförinnan.

M förnimmer något om en bild ovanför skåpet där textilierna förvarades, men denna känsla är inte tillräckligt konkret för att jag ska kunna hävda att fotot ifråga verkligen hängde där och då. Det kunde lika gärna ha varit ett foto på den store Ledaren Mito. Fast å andra sidan tror jag inte att vi hade något foto av Mito hängandes i vårt rum. Hade vi haft ett, hade säkert Far sålt det för att få pengar till alkohol. Att Farfar skulle haft ett foto på Mito i det andra rummet är helt uteslutet.

Det tredje fotot föreställer en man ståendes på huk nästan på knä, med en liten pojke stående vid sin sida. Fotot är i svartvitt. Mannen har gått ner på knä, som i en underdånig ställning, medan pojken står helt upp och tittar mot kameran. Pojken befinner sig också på ett trappsteg, för att han verkligen ska komma högre upp. Mannen å sin sida verkar se upp mot pojken och hans blick möter inte kameran. Mannen är klädd i en vit skjorta och svarta byxor. Pojken å sin sida är klädd i kortbyxor och kortärmad tröja. Det finns säkert mycket mer att säga om bilden.

Men jag ger endast besked om att det är helt tydligt, hur mannen ifråga ser på pojken och inte kameran. Jag är helt säker på att Far avgudade sin son och i honom såg kanske det enda positiva Far hade kvar av sitt liv.

När det gäller tiden då fotot togs och hur det hela gick till sviker M. Men pojken på bilden verkar vara fyra eller fem år. Då måste det vara 1957 eller 1958 som bilden är från. Den är också helt säkert tagen utanför ingången till huset på Ulica Miloša Kljajića.

Rökning och hälsa M var en klen och sjuk liten stackare. Vid denna tid fanns oftast inte i LSIFL och inte heller i Kernei läkare, sjukhus eller vårdcentraler som folk kunde gå till. Fast ibland kom det ambulerande läkare utskickade av Makten till Kernei och då skockades de sjuka i något ”hem”. Här får jag nog förklara att i det nymoderna språket hade brandkåren sitt hem (hus), friheten hade sitt hem, ungdomen sitt o.s.v. I vilket hem läkaren, som kom till byn huserade är för M obekant. Hans världsuppfattning var vid denna tid begränsad och allt utanför det egna hemmet var långt

borta, obekant och främmande. Sammantaget medförde läkarbristen att människorna i Kernei försökte bota sina sjukdomar på egen hand. Det dök upp mer eller mindre fantasifulla lösningar på hur olika sjukdomar kunde botas. Jag kan med bestämdhet idag påstå att vissa kurer inte var till någon hjälp för den sjuke, utan direkt olämpliga och ibland farliga.

Far hade hört att rökning och tobaksrök var mycket hälsosamt. Han rökte ju själv och han kunde av egen erfarenhet intyga att rökningen ökade välbehaget och därmed säkert hälsan. Något liknande gällde enligt Far också för alkoholen. Men särskilt rökning hade nu kommit att framstå för Far som en alternativ medicin, som kunde bota det mesta. M var allvarligt sjuk och Far fick därför den lysande idén att låta M röka, för att på så sätt försöka bota pojken. Något som Mor med bestämdhet motsatte sig. Hon rökte naturligtvis inte. Kvinnor på landet rökte inte.

Det ansågs inte passande för kvinnor att röka. Möjligen kunde det accepteras att fina damer från staden rökte, men absolut inte en bondkvinna som Mor. Mor hade inte samma känsla av välbehag inför tobak utan hon tyckte mera att det luktade usch och pi om tobak, rökning och dem som rökte. Detta särskilt när det gällde Far. Mor och Far diskuterade upprört om de nya rönen med rökning och det lämpliga i att låta M röka. I det skedet visste M inte vilket parti han skulle ta. Det verkade spännande att röka. Han var ju själv en pojke och skulle bli en man. Alla män han kände till rökte. Därför kunde det ju inte vara farligt, det här med att röka. Samtidigt var hans lojalitet mot Mor vid denna tid mycket stor.

När frågan hos de vuxna landade i att M fick fatta det avgörande beslutet, röka eller inte, for en mängd tankar genom M. Det viktiga var ruelsen om han kunde svika sin Mor och ta Fars parti. Här kom M till slut att agera mera utifrån sina egna behov och sin egen vilja, än att ta ställning för den ene eller andre av Mor och Far. Det var flera andra personer i rummet, som också hade olika åsikter om att röka eller inte röka.

Något som kanske gjorde det lättare för M att för en gångs skull ta Fars parti. Han valde således rökningsförespråkarnas väg. ”Ja, jag vill röka.”

Vid detta besked var Far snabb med att ta upp M och hålla honom i sin famn. Han lyfte triumferande M högt upp och sa något i stil med, ”That´s my boy.”

M fick cigaretten i sin mun och han visste inte vad han skulle göra.

Han slöt läpparna runt cigaretten och tittade med spänning på de andra.

För hans del hände ingenting. Mor var i detta skede arg och förebrådde Far i skarpa ordalag. Hela situationen började bli olustig för M, för snart kunde ju Far också bli arg och då kunde helvetet braka loss. Men Far var för dagen helt upprymd och han försökte förklara för M hur man skulle bete sig när man rökte. ”Du måste dra in röken” var beskedet.

Ja, men hur gjorde man det då? M puffade lite på cigaretten, men det var nog mera att han blåste ut röken. Far fick visa genom att tydligt andas ut och sedan stoppa in cigaretten mellan läpparna, för att därefter andas in djupt genom munnen. Med så tydliga instruktioner kunde M inte misslyckas. Han andades ut, fick cigaretten stoppad mellan läpparna och drog kraftig in andan så att han sög på cigaretten. Den chock som M fick då gjorde att han aldrig senare suktade efter att få röka. Det sved, smakade beskt och han fick inte luft. Han hostade så att han höll på att kvävas. Något som fick Mor att rusa fram och slita honom från Far. M hade då hämtat andan tillräckligt, för att kunna ge luft åt de högsta skrik som han kunde uppbringa. Hans gråt och skrikande fick Far att ge upp försöket att bota M från hjärtsjukdomen. M blev inte frisk av den mycket korta behandlingen. Han var även därefter en sjuk liten pojke.

Gladiatorspelen i Kernei I antikens Rom och på andra ställen i det romerska riket hölls gladiatorspel. Spelen gick i huvudsak ut på att arrangera en kamp på liv och död mellan olika varelser. Det kunde vara människor, men ofta också olika djur. Förmodligen är fascinationen inför denna kamp på liv och död, något som människan generellt har i sig. Därför finner man stort nöje i att se på när andra kämpar för livet. Det kan särskilt ha gällt de som befann sig i Kernei. De hade upplevt kriget, som var kvar och färskt i minnet hos dem. De hade överlevt kriget, men den dagliga tillvaron efter kriget var också en kamp för livet. En kamp, som nog inte

var munter. Varför då inte anordna lite privata gladiatorspel, som muntrade upp?

Redan de romerska kejsarna hade sett till att det hölls gladiatorspel i riket, för att ge skådespel och bröd åt folket. Allt för att muntra upp folket och för att hålla dem lugna. Annars kanske de kunde få för sig att hitta på dumheter, som uppror och annat. Den romerska Makten höll gladiatorspel, där varelser fick kämpa för sitt liv. Brödet eller maten lär också ha varit gratis i antikens Rom. Den nya Makten i LSIFL höll också skådespel för folket. Men nu var det mera fredliga militärparader, där Ledaren och andra högt uppsatta visade sig, sina soldater och vapen för folket. Makten i LSIFL tillhandahöll också bröd i det, att man i bl.a. Kernei kunde köpa bakat bröd till ett lägre pris än vad säden kostade. Men det fanns inte längre skådespel, där den verkliga kampen på liv och död gestaltades. Varken i Kernei eller i LSIFL. Ibland var det någon parad Kernei, där man simulerade död och förintelse, genom att vara utklädda till soldater. Men de stora och spektakulära paraderna, med förintelsevapen och mängder av soldater, gavs i huvudstaden eller andra städer.

I vilket fall kan inte en militärparad vara helt utbytbar, mot en situation där den dödliga kampen verkligen sker. För att råda bot på denna brist och tristessen ordnade Mor, Far och övriga i familjen emellanåt egna gladiatorspel. Det var då den lindrigare formen, där man hetsar bestar eller vilda djur mot varandra. Det finns också idag, på många håll i världen sådana spel med hundar, tuppar, fiskar eller andra djur, som människan kan förmå att strida för sitt liv. I vår familj var de vuxna mera benägna att hålla sig till vilda djur. Det var dock inte lätt att få tag i tigrar, lejon eller björnar, så det fick bli vad som stod till buds.

I området fanns ugglor som var aktiva på natten. Dessa är helt lätta att fånga om dagen, då de ligger gömda i sina hålor. Ugglor är rovdjur och de äter smådjur som möss. Möss fanns det gott om i Kernei. De på gladiatorspel sugna i familjen tyckte då att man kunde låta en uggla fajtas mot en mus. M minns att den fajten tog slut rätt fort. Ugglan satt en lång stund stilla på köksskåpet, för att därefter när musen släpptes, värdigt flygandes sänka sig över musen och ta den med klorna. Sen var fajten över.

Men vi får kanske backa ett steg. Mor, som var den drivande kraften i sällskapet, var en hejare på att fånga ugglor. När hon väl fångade en, tog hon hem den och det skulle ordnas fajt med ugglan inblandad. Spänningen inför sådana fajter var olidlig. M blev dock i all välvilja först upplyst av Mor, om hur de stackars djuren led och hur hemskt hon tyckte det var att de var tvungna att dö. En inre strid eller ambivalens uppstod hos M, i det att de vuxna tyckte att gladiatorspelet var en stor händelse, samtidigt som det drabbade oskyldiga djur. M förstod och skulle förstå det hemska som hände och samtidigt finna nöje i det. Någon har för mig förklarat att det kan vara naturligt för föräldrar att upplysa sina barn om de hemskheter som livet innehåller. I vilket syfte är fortfarande oklart för mig. Men M blev i vart fall, med besked upplyst av sina föräldrar i olika sammanhang om livets hemskheter.

Gladiatorspelen i Kernei gick till på det viset att ugglan skulle provoceras eller lockas till att anfalla ett annat djur. Vid några tillfällen försökte man få till stånd en fajt mellan en mus och den för tillfället infångade ugglan. Det blev ofta, som vi har sett, en helt kort historia av en sådan fajt. Det lite besvärliga med möss var också att de försökte smita in i något skrymsle, så fort de blev släppta. Men ofta vaknande ugglan till när musen släpptes och till vilt jubel bland publiken blev musen dödad. Sådan är ju naturens gång och det är inget märkvärdigt i detta. Men det hela gick ju lite för fort. Så vad göra?

Familjen hade på den tiden regelmässigt katt. Hos allmänheten levde en föreställning om att katter och ugglor inte gillade varandra. Jag vet inte om ugglor har katt som ett bytesdjur. Men vår katt blev helt skräckslagen, när den fick syn på ugglan på köksskåpet. Katten krökte rygg, fräste och svansen blev stor, som den blir när katter är redo för strid.

Stort jubel utbröt i köket. För nu skulle det bli fajt av. Att katten nog var chanslös bekymrade inte sällskapet. Ett sådant påstående måste ju verifieras med empiri. Problemet var att just denna gång, som M berättar om, ville ugglan inget annat än att sitta kvar på köksskåpet. Detta trots att den blev, för strid påhejad med kvastskaft och skrik. Ugglan förblev kvar och tryckte, så gott den kunde på skåpet. Redan under de romerska spelen fick den fege i gladiatorspelen tummen upp av kejsaren. Något som betydde att allmänhetens blodtörstiga krav, på att den förlorande gladiatorn skulle mista livet bifölls av kejsaren. Den fega ugglan fick

tummen upp. Gladiatorspelen pågick ett tag i Kernei, hur länge kan M inte redogöra för. Därefter självdog de, kanske i brist på stridsvilliga objekt.

Fjärilen Vid ett tillfälle fick M syn på en fjäril, som hade förirrat sig in i rummet. Det kan rimligen inte ha varit Ms första bekantskap med en fjäril.

Han var ju då omkring tre år gammal. Men det var nog en av de vackraste fjärilar, som M hade sett. Det var en stor röd och svart varelse som graciöst flög hur som helst i luften. Än for den hit, än for den dit. M blev helt betagen av varelsen och han skrek högt i förtjusning till Mor, ”Mamma, mamma titta den flyger.”

Meningen var att Mor också skulle uppskatta det sköna, som M såg och upplevde. Det var någon till i rummet, förmodligen en av Fars systrar. Det som hände efter Ms utrop var helt obegripligt för M. Han fick smisk och kraftigt skäll, för att han blev glad åt fjärilen. Mor skrek, ”Ska du dra olycka över oss din odåga?”

Den andre vuxne instämde i detta och M fick besked om, att han inte skulle visa glädje i den uppkomna situationen. Något som var relativt lätt för M, efter att han fått sig en åthutning med tillhörande stryk. Vid åsynen av Ms vidöppna mun, ur vilket skrik och gråt flödade veknade den andre vuxne och menade att, ”Han visste nog inte om det.”

Vilket M omedelbart fyllde i, ”Jag visste inte om det” grät han.

På så sätt slapp han billigt undan, i det att ytterligare smisk uteblev.

Vad var det då M inte visste om? I miljön där han var frodades en mängd föreställningar, vars ursprung är osäker. Men de flesta var föreställningar om handlingar, som var kopplade till allehanda olycka. Du MKL kan jämföra det med föreställningen, att om du inte spottar tre gånger när du ser en svart katt, kommer en olycka att drabba dig. Det hela kallas ofta för skrock.

Vad var det då med fjärilen som hade upprört de vuxna till den milda grad, att M hade förtjänat bestraffning? Jo se, det kanske du MKL inte

visste, men det är på det viset att om en fjäril flyger in i ditt hus vankas det omedelbar och snabb död i din närhet. En tanke som var så skrämmande att M blev bestraffad, för att inte omedelbart vid åsynen av monsterfjärilen som förebådade döden, ha yttrat kända besvärjelser. Till råga på allt elände hade M visat stor och oförfalskad glädje inför åsynen av den vackra varelsen. Jag tror att de makter, som har hand om verkställandet av effekten, för uteblivna besvärjelser vid åsynen av fjäril i det egna rummet, blev förnöjda med att M hade blivit bestraffad istället för att besvärjelser hade yttrats. Ingen dog. Om du MKL skulle fråga mig om vilka besvärjelser, som ska yttras i en sådan allvarlig situation, får jag erkänna att jag inte har någon aning.

Grisskatt och andra skatter och avgifter Före det andra världskriget hade befolkningens i LSIFL tyngts av olika skatter från Makten. Farfar berättade hur Makten tog ut skatter från bönderna. Från mitt perspektiv idag kan det te sig som en omöjlighet att lugga en skallig. Men det gick tydligen att ta ut de sista dropparna ur den fattige. I och med den nya Makten försvann sådant ofog som skatter. Tanken var ju att skapa arbetarnas Paradis på jorden. I Paradiset finns inga skatter. Formellt sett fanns det därför i LSIFL ingen inkomstskatt, moms eller liknande idag av många avskydda påfund. Nu ska jag inte fördjupa mig i skattetyper, skatternas funktion eller till vad de inbringade skattepengarna används, kan användas eller bör användas. Vi ser på problemet med skatter mer ur Ms villkor och perspektiv.

I LSIFL hade således skapats ett skatteparadis. Inga skatter. Fast detta gällde ju inte fullt ut. Det fanns särskilt en sektor eller grupp som väckte Maktens intresse i skattefrågan. Det var bönderna och i LSIFL var ju de flesta bönder, det blev därför många som var intressanta. Bönderna var sedan tidigare vana att bli beskattade. De var också vana sedan urminnes tider vid skattesatsen. Den hade nämligen sällan växlat, utan Makten vidhöll ståndpunkten att skyldighet att erlägga skatt utgick från svältgränsen. Skulle skatteuttaget inte räcka vid denna gräns var det också tillåtet att, vid vissa tider av krig eller annan ofärd, överstiga gränsen. I LSIFL rådde ofta krig och efter krig alltid ofärd. Matbristen

var skriande och de som hade mat, var de som producerade något ätbart för egen hand, d.v.s. bönderna. För de hade ju en egen liten täppa att odla på. Här förstod Makten att det helt klart måste ske en fördelning av det ätbara. I viss mån skedde en fördelning och omsättning av varor, tjänster och andra nyttigheter på den idag kända överallt närvarande och heliga marknaden.

På den tiden var marknaden främst en plats där bönderna sålde, det som de upplevde de kunde avvara. På så sätt fick stadsbefolkningen också mat. Men det bönderna var villiga att frivilligt sälja på marknaden räckte inte till för att föda stadsbefolkningen. Framförallt räckte det inte till för att belöna dem som nu hade Makten. Därför var Makten tvungen att ta ifrån bönderna mat, för att kunna sälja den till stadsbefolkningen eller exportera den till andra länder, i utbyte mot framförallt för Makten nödvändiga lyxvaror.

Många bönder sålde frivilligt sitt överskott på marknader. Morfar t.ex. tog sig emellanåt till fots, in till den riktigt stora staden trettio kilometer längre bort och sålde en ko eller en gris. En lyx, familjen i Kernei inte kunde unna sig. De hade inget överskott i sin årliga balansräkning utan de plågades, som vi känner igen från att många stater idag också gör i sina statsfinanser, av ständiga underskott. Det fanns inget att sälja från familjens sida. Skulle det vid någon tid ha skett en antydan om att överskott höll på att bildas, såg Far genast till att hindra detta. Han sålde helt enkelt vad som fanns, för att köpa alkohol. Sju personer fick försöka klara livhanken på det, som deras lilla jordbruk gav och på det som eventuellt kunde tjänas ihop genom arbete på annat håll.

Mor och de andra, t.o.m. Far ibland, försökte därför att hålla grisar, höns och samla ihop tillräckligt med mat från sina odlingar för att klara livhanken under årets växlingar. Jag har tidigare nämnt att det krävdes muskelkraft för att producera denna mat. Far deltog, sporadiskt i arbetet, Mor alltid, Farfar delvis och Fars systrar samt bror ibland. Det blev magra skördar för familjen. Det gällde att ha mat till nästa skörd. Men precis efter skörden och innan slakten av grisarna inföll perioden för skatteuppbörd. Det kan rimligen inte ha varit någon av slump vald tidpunkt. Snarare var det en realitet att skatteuppbörden hade blivit meningslös vid annan tidpunkt. Det hade inte funnits något att ta för skattefogdarna.

M kan berätta om den skräck de vuxna hade inför den kommande skatteindrivningen. Ryktet spred sig nämligen snabbt i Kernei att ”Nu är dom här!”

Det var skattefogdarna, som var i antågande och de kunde när som helst komma till vilket hus som helst och göra sin indrivning. Bönderna var nämligen skattskyldiga, inte för sina inkomster, utan för sin egendom. Det innebar att Ms familj fick erlägga skatt i förhållande till storleken på åkrarna multiplicerat med en koefficient för åkerns bärkraft, eventuellt dividerat för antalet medlemmar i hushållet och slutligen allt i beaktande av faktor k, motsvarande det behov Makten för tillfället hade av böndernas produktion. Det märkliga med denna faktor k, är att den ofta har ökat men ytterst sällan minskat. Något som torde gälla i många samhällen.

Här kan jag tyvärr inte förlita mig på Ms uppgifter hur skatten räknades ut. Han begrep nämligen ingenting av situationen annat än att, ”Nu kommer de och tar vår gris.”

Ett öde som kunde medföra svält och hunger och i vart fall att M inte skulle få smaka kött på länge. M visste hur det kändes att vara hungrig och han var barnsligt förtjust i smaken av kött. Särskilt gott var rökt korv eller rökt sidfläsk, då med bröd och helt mogen färsk tomat. Gudomligt i munnen! Rökt skinka var nog ännu finare, men det var sällan på bordet. Troligen hade någon sålt skinkorna, som grisen gav för att köpa andra onödiga nödvändigheter. I vart fall dröjer sig inte den rökta skinkans smak kvar i Ms mun.

De vuxna hade mer eller mindre fantasifulla idéer om hur de skulle rädda vad som räddas kunde undan fogden. Diskussionen gick i vågor om att gömma grisen, säden och annat som fogden kunde tänkas vilja ta ifrån dem. M kände skräcken hos de vuxna. Det var inte ofarligt att bluffa Makten och undanhålla det, som Makten tillhörde. De vuxna målade upp för M fängelse, där tortyr ingick, konfiskation av hus och åkrar och andra hemskheter, som de kunde råka ut för om de blev ertappade med att försöka lura Fogden.

Trots detta framlades många mer eller mindre genomförbara förslag, om hur man skulle rädda undan maten. Men varje gång blev det till intet. De vågade helt enkelt inte. Ett skäl var M. Många gånger hänvisade de i sina resonemang till att, om de blev upptäckta skulle Fogden ta

allt de ägde och barnet bli utan mat. Barnet kunde sades det, också bli utan sin Mor eller annan familjemedlem. Då avstod de. Själva påstod de att de kunde uthärda svält, för de hade stor erfarenhet av den. Något som jag tror dem. Men det kunde bli synd om barnet, som skulle få gå hungrigt. De valde att för barnets skull lösa situationen, utan att gömma det fogden ville ha. För det var kanske bättre för M att gå hungrig än att mista någon av de vuxna, som stod för produktionen av maten.

De vuxna kom alltid överens om att inte utmana Makten utan att krypa istället. När Fogden kom grät Mor, Farfar och resten av familjen.

Huruvida Far grät vet inte M. Far var nog ändå aldrig hemma och han utsattes inte för valet. Att gråta eller att svälta? De gråtande talade om för Fogden vilken katastrof det skulle bli för dem, om de fråntogs maten. Som en ytterligare vädjan puffades M fram, ”Ni kan väl inte låta barnet svälta?” snyftade de till Fogden.

Det märkliga här att argument som krigshjälte och god kommunist inte hade någon verkan på Fogden. Fogdar var säkert gjorda av annat virke än vanliga människor och de vek sig inte för sådant trams som krigshjältar och kommunister. Men de var ändå innerst inne människor.

I vart fall trodde den gråtande familjen det. Därför vädjade man inför övermakten att ha medlidande.

Vi har förstått att M inte med säkerhet kan redogöra hur skatten bestämdes i LSIFL. Troligen var den individuellt bestämd av Fogden på plats. Utgångspunkten var då att ta tillgångar i skatt, i den mängd som fanns hos den skattskyldige. Jag tror, nu lång tid efteråt, att skattesatsen åter var knuten till svältgränsen. Något som den också hade varit i det LSIFL, som fanns före kriget. En sådan beräkning kan kraftigt ha gynnat Mor och de andra i familjen. De låg farligt nära denna gräns. De försökte därför beveka Fogden med sina tårar. Fogden, påstår M, gav vid något tillfälle med sig och familjen fick behålla grisen och annat, för att det skulle räcka till livets nödtorft. För vissa i familjen lär förnedringen ha svidit i själen lång tid. Men de vände ofta på resonemanget och då hävdade de, att de genom sin rådighet hade räddat det lilla barnet (M) från svälten.

Vanligen tog Fogden i första hand grisar, kor och oxar. Det gick bra med majs, säd och andra spannmål. Givetvis tog man också emot pengar. Men det var i princip ingen bonde som hade några pengar. Eftersom

vår familj inte hade pengar och aldrig hade ägt något så lyxigt som en oxe, blev det inte aktuellt med sådan skattefullgörelse. Likadant var det med en ko. Sådan hade familjen hållit endast vid ett tillfälle och under en relativt kort tid. Men gris eller grisar hade de. Vid tillfällen då de hade flera grisar, tog fogden alla förutom en. Men då fanns det åtminstone en kvar att festa på. Troligen fick man regelmässigt behålla den sista grisen. Vilket gjorde att man med tiden helt enkelt inte födde upp mer än en gris. Det var inte lönt.

Det är inget trevligt minne M återupplivar, ögonblicket när Fogden tar grisen. Fogden, alltid en man och aldrig ensam utan de var av någon anledning alltid flera, var inte klädd i uniform. Fogden bar dock alltid mörk byxa, vit skjorta, brun kavaj eller väst och stövlar. Den klädseln kanske i sig var någon form av uniform. Fogden hade alltid en pisk i handen. Det var en pilkvist som Fogden använde för att driva de beslagtagna djuren med. Efter att ha tagit djuren från de skattskyldiga, begav sig fogden, med pisken vinande över djuren, iväg med dem. Vart vet inte M, men de gick alltid iväg mot Kerneis centrum. Kvar stod familjen på gatan och grät. De och deras grannar kastade långa längtansfulla blickar efter sina djur. De beklagade sig sinsemellan om hur de nu skulle klara sig. Men det har i efterhand visat sig att Fogdarna, i vårt fall alltid hade gjort en riktig bedömning. Förvisso svalt vi, men inte så att vi svalt ihjäl.

Det förekom således ingen beskattning i det Paradis, som hade skapats i LSIFL. Ja, med undantag, som vi har sett ovan där Fogden i skatt tog böndernas produktion av mat. Den nedre gränsen var ju generöst fastställd till svältgränsen. Därför var det kanske inte mycket att orda om, att Makten var tvungen att ta mat från bönderna.

Jag vet inte om det paradisiska systemets syfte var att det skulle utvecklas till att ge människor en möjlighet att leva anständiga liv över huvud taget utan pengar. Men pengar var en nödvändighet även för den fattigaste under LSIFLs bestånd. Att utforma Paradiset utan pengar hade helt säkert innan LSIFLs försvinnande inte förverkligats. Något som kanske ändå inte heller var tänkt skulle ha skett i LSIFL. För Maktens hunger efter pengar för sina personliga behov var omättlig. Skatteuttaget från bönderna räckte inte långt. Den mättnad Makten fick i pengar från avgifter för nyttigheter räckte inte heller långt. För att betala dessa

avgifter behövde allmänheten också pengar. Här fungerade inte naturabetalning. Pengar fanns hela tiden kvar och i vissa fall blev de nödvändiga för folket, om de ville få del av det staten erbjöd dem. Det kunde då vara tjänster som elektricitet eller saker som ibland fanns att köpa i ortens affär. I princip var ju allt statligt och Maktens i landet LSIFL. Det som såldes i affärer var ju därmed tillhandahållet av Makten och det såldes för pengar.

En lustig ordning gällde för hur mycket som skulle betalas för förbrukning av elen. El fanns på många håll även utanför de större städerna. I Kernei fanns el. Den användes privat uteslutande för belysning.

Från det allmännas sida användes säkert el för maskiner och annat, men hemma hos oss var det bara belysning. Vi hade inga maskiner. Hushållsmaskiner existerade inte ens som ett språkligt uttryck, som vår familj kände till. Det som man inte har ord för är därmed svårt att föreställa sig. Kylskåp, tvättmaskin, dammsugare, TV, diskmaskin o.s.v. är antingen senare påfund eller så fanns de inte i den verklighet som rådde i Kernei.

Men familjen hade el och några nakna glödlampor. Hur kan man då beskatta eller ta betalt för elen? Ja, idag har vi elmätare som registrerar förbrukning och de är så vist konstruerade att avläsningen sker på distans. På min elräkning idag kan jag läsa att jag betalar till mitt elbolag och till Makten följande: Rörligt elpris, årsavgift, moms på elnät, moms på elen, energiskatt, avgift för elöverföring och avgift för abonnemang.

En imponerande och fantasifull kombination av ersättning för elen, skatter och avgifter till Makten och elleverantören. På den tiden i Kernei var elräkningen något enklare att förstå. Den som hade el indragen i huset betalade avgift eller skatt, osäkert vilket, till Makten med ett visst belopp per innehavd glödlampa.

Det fanns ingen elmätare i huset i Kernei. Då gick elavläsningen till på det viset att kontrollanten kom hem och räknade glödlampor. Därefter fick innehavaren betala en viss summa, bestämd per glödlampa. Helt oberoende av förbrukningen av el som hade skett. Något synligt skattepålägg skedde inte. För det fanns ju ingen skatt i LSIFL. Sammantaget ett enkelt och begripligt system för elförbrukningen. För familjen var elutgiften kännbar. Den av Makten schabloniserade beräkningen var nog gjord med underlag från en glödlampa av högsta förbrukning och att

denna var i bruk dygnet runt. Då med de nödvändiga schablonpålägg för drift, elöverföring, reserveringar för utbyggnad av elnätet och givetvis för Maktens utövande.

Jag är lite osäker på om glödlampans antal Watt hade någon betydelse vid elmätningen eller inte. Som allt annat fungerade i LSIFL, fanns det troligen inte att välja på olika glödlampor. Det fanns en sort att köpa vid enstaka tillfällen, i den annars tomma affären i Kernei. Därför hade de, som hade glödlampor nog samma typ av glödlampa. Men i vilket fall, blev kostnaden för den fiktiva förbrukningen av elen betungande för familjen. Även här var det farligt att fuska. Straffen för illojalitet mot Makten var oproportionella, vid en jämförelse för vilket straff som utmäts för brott i andra länder nu. Glödlampor var enklare att gömma undan än en grymtande gris och det kunde nog fresta att gömma någon lampa.

M hörde flera gånger diskussioner om hur man skulle förfara för att ”blåsa kontrollanten”. Men det var då mera av misstag, som det kom till hans öron. För även små grytor kan ha stora öron och tanken var att M inte skulle veta något, om det begicks ett så allvarligt brott. För små barn kan man inte lita på i viktiga ärenden. M kunde ju, på fråga från kontrollanten, få för sig att tala om var någon glödlampa var gömd och då vore katastrofen ett faktum. Jag tror att brottet, trots graden av allvarlighet, nu är preskriberat. Men M kan inte nu heller ange någon, eftersom han är osäker på om någon glödlampa blev gömd eller inte.

Den här romanen innehåller en berättelse om en ond tid i ett skräckfyllt samhälle. Huvudpersonen i berättelsen är en liten pojke, som bor i ett försvunnet land för länge sedan. Den lille pojken får i boken ge sin bild, av den verklighet han befinner sig i. Berättelsen rör sig egentligen på tre plan. Det första och mest synliga är händelseförloppet i olika situationer. Det är då mer eller mindre sannolika, skräckfyllda och dråpliga upplevelser eller händelser, som den lille pojken kan redogöra för.

Men i berättelsens bakgrund ligger som ett raster, det samhälle där det lilla barnet befinner sig. I boken tangeras olika historiska händelser eller företeelser, som en pendang till pojkens verklighet. På en tredje nivå i berättelsen finns en beskrivning, som kan tänkas falla under psykoanalytisk vetenskap. Det lilla barnets funderingar och beteende, kan kanske väcka tankar om vårt beteende, som människor över huvud taget.

Framförallt innehåller boken en dråplig, bisarr och skrämmande historia, som utspelar sig i ett område härjat under århundraden av krig och annat mänskligt elände.