”Det låter rimligt”, säger Vanessa och nickar. ”Det finns ett vagt rykte som säger att du och Mia var ett par i high school. Vilket är lustigt, för jag har aldrig läst om det nånstans och det låter ju verkligen intressant.” Jag ser plötsligt en bild av Mia för min inre syn. Sjutton år, med de mörka ögonen fyllda av kärlek, lidelse, rädsla, musik, sex, magi och sorg. Hennes kalla händer. Mina egna kalla händer som fortfarande griper om glaset med isvatten. ”Det skulle vara intressant om det var sant”, säger jag och anstränger mig för att låta lugn och neutral. Jag tar en klunk vatten och ger tecken åt kyparen att komma med en öl till. Det är min tredje, desserten på min flytande lunch. ”Så det är alltså inte det?” Hon låter skeptisk. ”Önsketänkande”, svarar jag. ”Vi kände bara varandra flyktigt genom skolan.” ”Ja, jag kunde inte få nån som kände er att bekräfta det. Men sen fick jag tag i en gammal årsbok och där finns ett gulligt foto av er båda. Ni ser ganska ihop ut. Fast grejen är den att det inte står nåt namn under bilden, bara en kommentar. Så om man inte vet hur Mia ser ut kan man missa den.” Tack så mycket, Kim Schein – Mias bästa kompis, årsboksboss, paparazzo. Vi hade inte velat att de skulle använda den där bilden, men Kim hade smusslat in den genom att inte använda våra namn, bara de där dumma smeknamnen. ”Tuffingen och Tönten?” frågar Vanessa. ”Ni var alltså till och med ett begrepp?” ”Använder du årsböcker från high school som källa? Vad blir det härnäst? Wikipedia?” ”Du är knappast nån pålitlig källa heller. Du sa att ni kände varandra ’flyktigt’.”
22
Na r jag la t dig ga .indd 22
11-03-08 10.54.07