9789100118396

Skriet fraĚŠn kaĚˆrnfamiljen.indd 2

09-01-23 14.22.02

New York, tre år tidigare

Det var patienter som den här som hindrade honom från att sluta röka.

Den första cigarretten hade han dragit i sig redan efter frukosten,­ snabbt och i smyg på balkongen, där han höll på att anlägga en medel­havsinspirerad trädgård på fjortonde våningen. Något av en sällsynthet mellan skyskrapor och kontorssilor, så det var med glädje och stolthet han visade upp de ännu taniga äppelträden, fikonspaljén och vinstockens druvklasar, som tillsammans med de ständigt gröna tallarna med tiden skulle komma att skärma av utsikten över Ground Zero i det ena hörnet utan att skymma Frihetsgudinnan i det andra.

Om hans gäster inte blev tillräckligt imponerade av detta dyrt betalade panorama, och om de inte hade sinne för doftande kryddväxter och marockanska mosaikbord, var han alltid beredd med det trumfkort som även hade varit fastighetsmäklarens: att just på denna balkong i Battery Park hade man hittat en bit av vingen från American Air­ lines Flight 11, det kapade passagerarplan som egyptiern Mohammed Atta i Allahs namn styrde in i det norra tornet klockan 08.46 den 11 september 2001. Denna upplysning brukade framkalla ett ögonblicks förtätad tystnad; somliga – i synnerhet kvinnor – rös och drog sig snabbt in igen, medan andra – i synnerhet män – gav efter för fascinationen inför det storslagna och blev stående tillräckligt länge för att börja känna ledan smyga sig på.

Uppvuxen i Jerusalem som ättling till sionistiska pionjärer och överlevande märkta av förintelsen hade doktor Shalev aldrig åtnjutit privilegiet att kunna klaga över varats olidliga lätthet. Rädslan för att Israel skulle utplånas hade infekterat barndomen, och som ung man hade han genomlevt en plågsam kris sedan hans bäste vän i bussen på väg till Haifa fallit offer för en självmordsbombare förklädd till israelisk soldat. Denna palestinska illgärning och vedergällnings­ aktionerna som följde hade fått Idan Shalev att betvivla att det fanns 7

Holst_Drottningoffret.indd 7

09-04-03 15.10.52

något annat att vänta än lidande och olycka, hat och hämnd. Krisen hade fått honom att överge både Gud och sionismen, avstå från en militär karriär och välja läkaryrket i en naiv förhoppning om att med egna händer kunna lindra och göra gott där andra hade vållat smärta och gjort illa. Och när han efter balkongmeditationen denna tidiga novembermorgon hade givit sin gravida hustru en avskedskyss, och sedan kedjerökande och i rasande fart kört från bostaden genom Battery Tunnel till mottagningen i Brooklyn i sin uppseendeväckande, kanariegula jeep, kunde han också med rätta argumentera för att han dagligen utförde om inte underverk så åtminstone goda gärningar.

Som äregirig immigrant och passionerad neurolog gjorde han allt som stod i hans makt för att hjälpa det växande antal patienter som med tiden hänvisats till honom från Manhattans mest mondäna kvarter.

Problemet som gnagde honom och kostade det dagliga paketet Marlboro var att det inte räckte. Det dåliga samvetet över att ha svikit genom att ge sig i väg blev inte mindre. Och varenda dag tvingades han trots sina ansträngningar att avkunna dödsdomar över män och kvinnor som med onda aningar kom för att få veta resultatet av ­scanningundersökningar och fruktade laboratorietester.

Som den här kvinnan, en utländsk VIP, morgonens första patient.

En sofistikerad, honungsblond danska, som trots födelseåret 1944 fortfarande var attraktiv, utan den vanprydande vasshet som många mörka judinnor utvecklade med åldern. Det måste vara det östeuropeiska arvet som slog igenom, för var det inte från Litauen som den ena grenen av familjen stammade? Innan de flydde från tsarens pogromer och hamnade i Danmark? På väg till Amerika, som så många andra på den tiden. Det hade Ben, hennes bror – fräknig och grönögd som sin syster – meddelsamt berättat under en av de inledande konsultationerna, medan de ritade upp släktträdet. En genealogisk disciplin som de flesta judar behärskade. De visste det allihop. Eller också försökte de ta reda på det. Varifrån de kom, vilka de var barnbarnsbarnbarn till, vart de hade utvandrat, vem som befann sig var – och viktigast – vilka som hade överlevt och vilka som hade dukat under. Perished in Holocaust, som det hette.

Doktor Shalev drog ett djupt andetag. Han var bara trettionio, men varenda gång han nödgades ta sig igenom detta kände han sig gammal som en hårt prövad rabbin. Så det var inte bara för patientens skull som han tog en vid omväg via artighetsfraser och kallprat. Vissa 8

Holst_Drottningoffret.indd 8

09-04-03 15.10.53

patienter tog tacksamt tillfället i akt och hjälpte honom att skjuta upp det oundvikliga genom att själva pladdra på; andra satt redan bleka och kramade sin följeslagares hand. Men den här satt lugnt avvaktande på kanten av soffan och gav till skillnad från sin bror bara kort­fattade svar. ”Thanksgiving avlöpte utmärkt, tack” – och hon hade valt att komma ensam. I taxi. Han var förtrogen med typen, hade flera prominenta patienter av det slaget. TV-stjärnor, verkställande direktörer, advokater – big shots som krävde full diskretion och föredrog att hantera problemen själva. Starka ensamvargar som inte vek undan utan tog örfilarna som de kom. Så medan han försökte dra ut på samtalet och spänna upp ett säkerhetsnät under henne vandrade hennes blick från honom till utskriften som låg och kallade på uppmärksamhet på skrivbordet, och till sist, när hon avböjde kaffe, måste han ta tag i det.

Han måste säga som det var. Eller åtminstone någorlunda som det var. För även om hon skulle insistera på att få höra sanningen skulle han ljuga, försköna och mildra. Han skulle framställa utsikterna som ljusare, skönmåla prognosen och överdriva medicinens preventiva effekt. Om han inte gjorde det skulle hon antagligen – och det kunde han inte klandra henne för – gå raka vägen ut och kasta sig i floden. ”Well, ms Meyer”, tog han sats och sträckte sig efter papperet med laboratorieresultaten. ”Provet har tyvärr visat sig vara positivt. Men …”

Hon jämrade sig inte, snyftade inte, åkallade inte Den allsmäktige.

Blinkade bara ett par gånger i snabb följd, som ett trasigt lysrör i en lagerlokal på Västbanken. Fuktade läpparna, förde handen till kinden och sjönk liksom baklänges in i sig själv. Såg rakt igenom honom med stela pupiller medan han rabblade upp behandlingsmöjligheter och ny, lovande forskning. Han lyckades till och med nämna möjligheten av genterapi inom ”överskådlig tid”. ”Hur många år har jag på mig?” avbröt hon honom. ”Innan det märks?”

Fem, hade han svarat. Kanske tio. Det kan man aldrig veta. Det beror på.

Vilket var lika sant som när han senare stod i det trånga rökrummet och inbillade sig att det här med cigarretterna bara var en övergående fas. Så länge han var neurolog skulle han komma att röka, och så länge han rökte skulle han som alla andra neurologer skämmas över sin svaga karaktär.

9

Holst_Drottningoffret.indd 9

09-04-03 15.10.53

Tre fyra år, uppskattade han när han fimpade cigarretten i askkoppen, knäppte den vita rocken och med en lätt harkling gjorde sig redo för nästa patient. Om tre fyra år skulle Elizabeth Meyer, ledaren för det danska socialdemokratiska partiet, knappt kunna känna igen sin egen spegelbild. *

10

Holst_Drottningoffret.indd 10

09-04-03 15.10.53

Dammet stiger kring kolonnen av bepansrade militärfordon som i gryningen vindlar sig genom det gyllene afghanska ökenlandskapet.

En kungsörn svävar på termiken ovanför de knöliga bergstopparna, en utter dyker i floden strax intill, men trots att allt verkar lugnt och fridfullt har de danska soldaterna vistats tillräckligt länge i Helmandprovinsen för att inte låta sig luras. Majoren, som sitter i sätet bredvid den tjocke chauffören bakom ratten i en bepansrad Mowag Eagle, är spänd. Via radion har han anropat plutonchefen i det framförvarande rekognosceringsfordonet för att försäkra sig om att situationsbilden är normal. ”Ingen fara”, låter det på käck bornholmska, ”rutten är clearad.” Knappt två minuter senare, just när skytten från sin plats i utkikstornet över kommunikationsradion meddelar att han är så förbannat skitnödig, händer det. Den framförvarande Eaglen kör på en vägrensbomb. En IED, Improvised Explosive Device, som fläker upp hela fordonets främre del med ett öronbedövande dån, som för evigt kommer att lagras i de överlevandes auditiva minne och påminna om den morgon då tre av deras kamrater sprängdes i bitar mitt framför ögonen på dem. Däribland en bornholmsk plutonchef, pappa till två små pojkar för vilka han snart kommer att bli en hjälte innanför glas och ram. I statistiken kommer denne sergeant att figurera som det sjätte danska dödsoffret i kriget mot talibanerna. Och som statsministern senare på dagen, när de anhöriga har underrättats och medierna vaknat, måste erkänna blir det knappast det sista. Så är det när man lämnar sitt bidrag till kriget mot terrorn. Det kostar. * Förlusten av de danska soldaterna har ännu inte nått nyhetsflödet och nämns därför inte i bunten av eftersända tidningar som ett sömndrucket bud på en trimmad moped i vanlig ordning slänger ovanpå 11

Holst_Drottningoffret.indd 11

09-04-03 15.10.53

brevlådan för att så snabbt som möjligt bli klar med sin runda i sommarstugeområdet vid Sejerøbugten. Tidningarna fokuserar denna första lördag i augusti mest på om statsministern har gått omkring i sin semesterbostad nere i Languedoc och övervägt att utlysa nyval – kanske redan i samband med Folketingets öppnande i oktober.

Lågsäsongens repriser och tama sommarreportage har därför redan denna helg ersatts av analyser och spekulationer kring hur den politiska hösten ska dras i gång. Experter och kommentatorer ger sina mer eller mindre likalydande förklaringar till varför opinionsmätningarna ser ut som de gör. Var för sig förhåller de sig till spänningsmomentet – kommer oppositionen med den socialdemokratiska partiledaren i spetsen att lyckas fälla regeringen? Och endast få kan undvika klichén att det under alla omständigheter kommer att bli en ”presidentvalskampanj” med två huvudaktörer: Bording och Meyer. Om Elizabeth Meyer vinner blir hon Danmarks första kvinnliga statsminister. Om hon förlorar så förlorar hon allt. Sin egen ära och partiets.

Det är den sortens scenarier som skapar politisk dramatik. Och det är den sortens scenarier som säljer biljetter. Och lösnummer. Faktiskt fler lösnummer än förlusten av ytterligare tre danska soldater som skam till sägandes snart kommer att vara glömda. Av de flesta. * Elizabeth Meyer har legat och väntat på ljudet från den gasande mopedmotorn som avslöjar att tidningen har kommit. Pojken är sen i dag; klockan är nästan halv åtta. I en timmes tid har hon legat vaken och funderat över vad hon ska göra. Hur hon ska lösa sitt problem. På samma sätt har de flesta av hennes morgnar inletts sedan en israelisk neurolog på en mottagning i Brooklyn berömvärt nyktert gav henne ett besked som hon inte var förberedd på. Hennes morfar, ja. Hennes mor, ja. Hennes bror, ja. Men inte hon själv, väl? Hon hade aldrig föreställt sig att hon, som alltid har varit den starka, kunde fällas av en så ödesdiger svaghet i konstruktionen. Ett fel i arvsmassan, en släktförbannelse som man på mödernet har känt till i släktled efter släktled men inte vågat tala om: att man i familjen Epel ofta går i barndom om man blir över sextio. Otaliga är de som har försvunnit in i dimman för att aldrig mer komma ut igen.

Hon har inte berättat det för någon. Inte för någon enda. Det 12

Holst_Drottningoffret.indd 12

09-04-03 15.10.53

bestämde hon sig för med detsamma, när hon med provresultatet i väskan lämnade doktor Shalev och sjönk ner på en bänk vid floden, där hon satt och kedjerökte medan höstlöven virvlade i slowmotion genom luften och landade gyllengula och vinröda framför hennes nyputsade stövelspetsar. Hon måste hålla det för sig själv, bära det själv och lösa problemet själv. För hon visste redan den förmiddagen, då novemberkylan till slut tvingade henne att resa sig, att hon inte ska sluta som vare sig morfadern, modern eller brodern. Ingen ska hon ligga till last, ingen ska få se henne brytas ner. Ingen ska mata henne, klä på henne, bada henne, byta på henne. Därför måste hon hitta en lösning innan någon upptäcker hur det är fatt.

Det är inte hur som är problemet. Det finns kliniker i Schweiz som tar hand om sådant. Snyggt och prydligt. Mot nätt betalning kan de också ordna hemtransporten. Det är frågan om när som hon inte har löst. Det är gapet mellan för tidigt och för sent som plågar henne. Hon har läst tillräckligt för att veta att insikten om den egna sjukdomen är det första som sviker. Plötsligt kan det vara för sent. Hon vet ju inte hur lång tid hon har kvar. Tre år? Två år? Ett? Å andra sidan är det två villkor som måste vara uppfyllda innan hon kan skrida till handling. Hon måste ha tillförsäkrat Socialdemokraterna regeringsmakten. Och Charlotte Damgaard måste vara redo att ta över. Det senare blir inte det lättaste.

Hon suckar lågt för att inte väcka sin sovande man, den solbrände norske kustredaren, blundar och inleder sin fasta morgonritual: att gå igenom dagsprogrammet steg för steg. Först memorerar hon dagens huvudpunkter – lunchen med Charlotte och Thomas, ett par nödvändiga telefonsamtal. Sedan går hon igenom listan över det som hon måste hinna med. I kronologisk ordning. Varvid hon börjar med att göra i ordning kaffe och sätta på ugnen. Hon påminner sig själv om att komma ihåg att ta ut bröden igen, och hon går igenom hela dukningen av frukostbordet. Kom ihåg Kjells sacketter! Sedan visualiserar hon att hon ska till hamnen och skaffa havskräftor, att hon ska köpa dill, gurka och hallon, om det finns några kvar, i ekobondens gårdsbutik och inte glömma smör, crème fraiche och bröd från delikatessbutiken.

Hon går igenom receptet på hemlagad majonnäs och påminner sig själv om att hon bara ska använda äggulan, som bör vara pastöriserad och helst hålla rumstemperatur. På det sättet fortsätter hon tills hon har repeterat listan så många gånger att hon är säker på att den sitter.

Sedan räknar hon upp folketingsgruppens medlemmar en efter en.

13

Holst_Drottningoffret.indd 13

09-04-03 15.10.53

Hon erinrar sig alla fyrtiosju ansiktena och sätter med visst besvär namn på samtliga. Efter det kan hon stiga upp. Tar sin morgonrock från kroken, smyger ut i badrummet och gör den mest nödvändiga toaletten. Sätter sedan på ugnen, slår på kaffebryggaren och går ut och tar ner baddräkten från klädstrecket. Fortsätter med baddräkt och handduk över armen, kastar en blick på tidningsbunten när hon rundar brevlådan och lyfter på ena ögonbrynet när hon skymtar ett foto av sig själv. Hon låter tidningarna ligga och viker av åt höger ner mot stranden för att, som varje iakttagare – även tidningsbudet – vet, ta sitt rituella morgonbad.

* ”Jag har inte fler …” ”Vad menar du?” stönar Charlotte medan hon varm och villig ligger naken och väntar på att han ska få kondomen på plats. ”Vi använde den sista i Siena. På eftermiddagen, när ungarna var med de andra vid poolen”, viskar han andfått och sträcker sig efter henne. ”Vi kan göra det utan, älskling! Jag lovar att vara försiktig.” ”För helvete, Thomas!” svär Charlotte Damgaard ilsket och häver sig upp på armbågarna. ”Det är fyra dagar sedan!” ”Jag kan kila ner till Fakta”, erbjuder han sig och sluter handen runt hennes ena bröst, ovillig att gå miste om denna ljuvliga stund. ”Med ståkuk och håret på ända?” ”Jag hade tänkt hoppa i ett par kalsonger.”

Hon skrattar. ”Älskling, glöm det”, säger hon med en blick på väckarklockan. ”Vi hinner ändå inte.” ”Äsch”, säger han och trutar barnsligt med munnen. ”Du berättar det väl för henne?” ”Berättar vad då för vem?” ”Berättar om det där med jobbet för Meyer?” ”Jag har ju varken sökt eller fått det än.” ”Du får det. Och du måste ju berätta för henne att du är på väg ut.

Eller hur?”

Thomas släpper bröstet och ser uppfordrande på henne. Hon viker undan med blicken och vecklar ut sina ben som ligger hopslingrade med hans.

14

Holst_Drottningoffret.indd 14

09-04-03 15.10.53

”Det är klart. Tajmingen måste bara vara den rätta. Du känner ju Meyer.” ”Just precis”, säger han torrt. ”Därför är det lika bra att du får det sagt.”

Charlotte reser sig ur sängen, fiskar upp sina trosor från sovrumsgolvet, hälsar på en välnärd dammråtta på ett golv som inte har sett skymten av en dammsugare på fyra veckor och kastar en slängkyss åt honom. ”Sätter du på kaffe medan jag tar en kall dusch?”

* Trots att Niels-Erik Bording anser att han är bra – betydligt bättre än han har varit – på att koppla av och vara ledig under de begränsade perioderna i Sydfrankrike har de politiska kommentatorerna rätt.

Statsministerns tankar kretsar oavlåtligt kring arbetet medan han i morgonens gyllene ljus springer den sedvanliga sträckan uppför den smala bergsvägen till platån, där han faktiskt brukar stanna upp och njuta av den betagande utsikten över blånande lavendelfält, knotiga olivträd och den doftande växtligheten. Precis som tidningarna har gissat är det valet som upptar hans tankar. Bör han utlysa det nu eller skjuta upp det? Strängt taget kan han och hans koalitionsregering sitta kvar nästan ett och ett halvt år till, med stöd av Dansk Folkeparti, och försiktigare typer skulle också råda honom att sitta still i båten. Å andra sidan kan Bording den politiska grundregel som säger att om man kan skymta en chans att inkassera en politisk vinst så bör man ta den. Och för Bording personligen är det av yttersta vikt att ro hem den där valsegern. För trots arbetsviljan, duktigheten och de båda val som han redan har vunnit saknar han fortfarande den hängivenhet, ja kärlek, som hans företrädare på posten som partiordförande ännu omges med. Endast genom att vinna en tredje gång och utföra ett äkta hat trick kommer han att kunna begrava sin företrädares flamboyanta skugga och äntligen sätta punkt för diskussionen om sitt eget format.

Om han vinner kommer han att bli ihågkommen som en av parti­ historiens giganter. I så fall kommer han kanske att nå dithän att inte bara bli respekterad utan till och med älskad. Och det är något som Bording, bondpojken med den stränga pappan, önskar mer innerligt än han själv inser.

15

Holst_Drottningoffret.indd 15

09-04-03 15.10.53

Egentligen är han inte orolig. Elizabeth Meyer är en motståndare som inger respekt, men han uppfattar absolut sig själv som favorit.

Visst har hon grepp om sitt parti, organisationen och gruppen, men hon har ingenting på lager och inte heller några kandidater erfarna nog att matcha hans ministerlista. Därtill kommer att hon är tio år äldre än han, i stor utsträckning uppfattas som ofolklig och besudlas av sin roll i den danska socialdemokratins blodiga historia.

Vad gäller hennes kronprinsessa, Charlotte Damgaard, som Meyer envist puffar för, är det ingen som han kan ta på allvar. Trots sina närmare tio år inom politiken är och förblir hon en flugviktare som bara har halkat in på ett bananskal. Han känner igen en fullblodspolitiker när han ser en, och Damgaard har aldrig varit någon sådan – och kommer inte att bli det heller. Att Meyer trots Damgaards dalande formkurva håller fast vid henne som den mest självklara efterträdaren är i sig ett vittnesbörd om att den socialdemokratiska partiledaren trots sina obestridliga strategiska talanger inte är säker på handen.

Så den fördel Meyer måste ha av att representera det andra könet och därmed appellera till den kvinnliga väljarkåren förslösar hon genom att spela för högt med det kvinnliga kortet. När det verkligen gäller är folk inte särskilt förtjusta i att få en kvinna i toppen. Egentligen vill de hellre ha en stark man.

Med tanke på att Socialdemokraterna aldrig har repat sig från störtblödningen efter den misslyckade kuppen, det så kallade kungamordet, och inte lyckats spackla igen de gapande sprickorna efter Per Vittrup och Gert Jacobsen, som han ofta har ertappat sig själv med att sakna, borde det med andra ord vara en enkel match att vinna det där valet. Ja, det borde vara svårt att undvika, eftersom de har tillgång till de bästa förmågorna, den starkaste partiapparaten och näringslivets pengar.

Förutom den politik som danskarna efterfrågar, antingen man talar välfärd eller värderingar. Och så har de ju lilla mig, tänker han.

Men precis som elitlöparen plötsligt kan vricka foten och fördärva allt, just som han börjar drömma om rekord, är politik också en synnerligen påverkbar storhet. Minsta gruskorn på vägen kan förändra allt, och därför kan en tajming som i ena ögonblicket förefaller perfekt vara ödesdiger i nästa. Så på samma sätt som hans följeslagare, de båda svettdrypande livvakterna, konstant måste scanna den måleriska maquisen för att upptäcka eventuella faror måste han söka av hela den politiska horisonten innan han fattar beslutet. Ett beslut som inte 16

Holst_Drottningoffret.indd 16

09-04-03 15.10.53

bara är beroende av hans styrka utan i synnerhet av motståndarens svaghet. Det är den de måste avslöja och blotta. De måste visa upp hålet i stängslet. För naturligtvis finns det ett sådant. De måste bara hitta det.

Den sista branta biten före platån växlar han fart och sprintar. Han gör det för att reta de betydligt yngre säkerhetsvakterna som har svårt att hålla jämna steg med honom.

Den ene av dem har emellertid satt fart, ser han över axeln, och är på väg ifatt honom, viftande med sin mobiltelefon.

Förargat saktar statsministern in och stannar. Han avskyr att bli avbruten under sitt joggingpass. Ja, det ska vara en fråga om krig och fred innan han accepterar störningar.

Det är det också i det här fallet. Eftersom det är försvarsministern som är i luren. Han har just blivit underrättad om att ytterligare tre danska soldater har stupat i Afghanistan. Dödade av en vägrensbomb.

Tre döda.

Vad ska han säga? Tragiskt, sorgligt, förskräckligt?

Han torkar den rinnande svetten ur pannan med baksidan av handen medan han hämtar sig. ”Jag kommer hem”, meddelar han kort. ”I dag.”

* ”Jackie!” utbrister Joan leende när hon öppnar för sin lillebror, som alltid klädd i något militäraktigt. I dag är det sandfärgad T-tröja och kakishorts. ”Kommer du redan?” ”Vi ska väl utnyttja dagen?” ler han och viftar med ett par bröd­ påsar. ”Jag har med mig frukostbröd.”

Hon skakar tillgivet på huvudet och stiger åt sidan. Kastar en snabb blick utmed den korta Enighedsvej efter nyfikna grannar. Holbæk är en liten stad när det gäller skvaller. Det har hon märkt. Motorcykeln som han har ställt vid vägkanten kommer de säkert också att prata om. ”Okej, då sätter jag på kaffe. Du får gärna väcka Matthias”, ropar hon efter honom och drar till dörren. Då är Jackie redan på väg uppför trappan till barnkammaren.

17

Holst_Drottningoffret.indd 17

09-04-03 15.10.53

* Kjell Dahl har inte sovit sig till sina norska miljarder. Tvärtom har han plikttroget levt hela sitt liv som kalvinistisk A-människa. Som den första har han infunnit sig på kontoret i Handel og Sjøfartens Hus, ibland före sekreteraren. Under veckohelgerna har han varit på fjället från arla morgonstund, om somrarna med vandrarkängorna på, om vintrarna med skidorna påspända. Medan hans första hustru fort­ farande levde gav de sig ofta i väg tidigt på söndagsmorgonen och tog antingen en kort sväng på de närbelägna fjällen Fløyen och Runde­ manen eller valde den långa rundan över Vidden. Han har med andra ord varit ett energiskt föredöme för sina barn, sina barnbarn, sina medarbetare och sina landsmän i Bergen. Dessutom har han gjort vad man förväntar sig av en man i hans ställning – utöver att behålla den, vilket i sig är en prestation: han har varit en trogen medlem av Bergen Næringsråd, Rotary och Harmoniens Venner. Plikttroget har han åtagit sig ordförandeskapet i Rederiforeningen, nyligen blev han utnämnd till ordförande i teaterns styrelse, och rederiet är huvudsponsor för Bergens Filharmoniske Orkester. Kjell Dahl är med andra ord drömmen om en samhällets stöttepelare.

Egentligen är det greit. Han tycker om att vara aktiv, älskar att dra i gång saker och ting, att vara med. Men på äldre dagar har han vänt de hårda plikterna ryggen och blommat upp till den livsnjutare han i grund och botten är. Han har till exempel börjat sova länge. Åtminstone på semestern. Och i synnerhet när han är hos Lizzy i Danmark, där det inte betraktas som onorskt och lätt suspekt att vara uppe halva nätterna, dricka mörk kubansk rom, röka cigariller och se Sopranos på dvd. Elizabeth, som själv är en A-människa, låter honom sova i fred, även om hon ofta påpekar att han gör sig skyldig till ett okristligt slöseri med tid. Enligt hennes uppfattning har ingen vuxen människa behov av att sova mer än sju timmar, och då avgjort inte en man som närmar sig sjuttio och så smått har börjat förbereda sin pensionering!

Hans motargument har varit att just en man som närmar sig sjuttio bör få sova precis så länge han vill, utan att beskäftiga kvinnor lägger sig i. I synnerhet en man som håller på att överlämna ledningen av sitt välskötta företagsimperium till nästa generation och därför utan svårighet kan sova sig till ytterligare flera miljarder.

Förra sommaren hade de gått omkring och gnabbats vänskapligt 18

Holst_Drottningoffret.indd 18

09-04-03 15.10.53

kring detta sjusovartema, men i år har hon lämnat honom i fred. Han har sluppit ifrån klagomål och bara behövt finna sig i ett par milda tillrättavisningar. Det är nästan så att han saknar hennes spetsiga kommentarer, för avsaknaden av kritik är på något sätt oroande. Han kan inte sätta fingret på vad det är med henne. Men de senaste månaderna har hon verkat mer inåtvänd och frånvarande än han någonsin sett henne förut. Ärligt talat har han varit rädd för att det är honom hon har velat undvika när hon med kort varsel och tama förevändningar har lämnat återbud när de skulle träffas. När han har frågat vad som plågar henne har hon blankt förnekat att något skulle vara på tok – och absolut inte med deras distansäktenskap, ett arrangemang som är inne på sitt tolfte år och enligt hennes uppfattning ”fungerar förträffligt”. Hon har försvarat sig med att hon är trött och har mycket att göra – det har inte varit någon walk in the park att samla partiet efter de båda rivalerna Jacobsens och Vittrups spektakulära sorti. Knappt hade hon lyckats skapa lugn i baksätet förrän utmaningen från det nya mittenpartiet, Alliancen, tvingade henne till nytänkande i fråga om både partiet och politiken, och inte heller denna turnaround-process har varit någon picknick. Hon har slitit som ett djur, och därför är det ju inte konstigt om hon är ”en smula slutkörd”.

En förklaring som han har valt att godta, även om han måste erkänna att han en gång i vintras ringde upp en gammal vän – en psykiater i Oslo – för att höra om hans annars så robusta hustru kanske led av ett eller annat. En depression, kanske? Vilket psykiatern, som endast motvilligt gick med på att utifrån de beskrivna symtomen ställa en hastig telefondiagnos på en vilt främmande person, bekräftade möjligheten av. I så fall en lätt depression, förmodligen stressrelaterad, men ett läkarbesök vore att rekommendera.

Det föreslog han också, läkarbesöket, dock utan att nämna psykiatern, men förslaget avvisades blankt. I stället blev hon tämligen upprörd när han antydde att hon kanske befann sig i något slags behandlingskrävande kris, och värre blev det när han framhärdade och föreslog att det kanske kunde ha samband med broderns död.

Att det fanns en sorg där som hon inte hade kunnat bearbeta mitt i processen med att återupprätta partiet och skapa optimism efter valnederlaget 2005. Men nej, hon mådde alldeles utmärkt, var inte ett dugg stressad, och han skulle under inga omständigheter lägga sig i hennes privata angelägenheter. Däribland om hon sörjde eller inte.

19

Holst_Drottningoffret.indd 19

09-04-03 15.10.53

Det fanns ju skäl till att hon från början hade propsat på att de skulle bo var för sig. Och detta var ett av dem! ”Mind your own business, så ska jag låta dig sköta ditt!”

Det har han alltså försökt. Att inte lägga sig i. Egentligen vet han inte heller hur han borde ha agerat. För visst är det hans spetskompetens att handla och ta saken i egna händer, men Lizzy är inte precis någon kvinna som gillar att utsättas för mr Fix-it och hans verktygslåda. Och order kan hon inte lyda, som hon alltid har påpekat.

Officiellt har han alltså givit sig till tåls. För han vet att han måste ta det försiktigt. Inte lufta den för tydligt – beskyddarinstinkten, denna maskulina dygd som moderna kvinnor tycks ha förkastat. Inte desto mindre anar Kjell Dahl, norsk skeppsredare med mera med stark intuition för andra människor, att hans hustru behöver honom.

Därför trotsar han även i dag sin nya förkärlek för att sova länge och kastar av sig täcket så snart han hör ytterdörren slå igen. Varje morgon låter han henne få ett försprång, så att hon inte ska upptäcka att han följer efter henne och sitter uppe på sanddynen och spanar medan hon vadar ut på djupt vatten och simmar ut förbi reveln. Och varje morgon rättar han diskret till de små fel som hon lämnar efter sig som ett spår.

I dag är det kaffet som hon har glömt att ösa upp i tratten.

Han ler överseende medan han häller ut det grumliga vattnet ur kannan i köksvasken. Kaffeblask. Är det inte det danskarna brukar säga? Eller är det teblask? Han måste komma ihåg att låta bli att fråga henne.

* Bara horisontlinjens mjuka kontur markerar gränsen mellan himmel och hav. Annars är skillnaden nästan utplånad. En genomskinlig lavendelblå nyans glider över i en något mörkare, en svag dyning sveper över vattenspegeln och slickar henne i örat medan hon flyter på rygg och låter sig bäras av havet. Det är en morgon för poeter, ett motiv för impressionister. En morgon som hon saknar ord för där hon ligger och gungar med sänkta ögonlock. Hennes vokabulär rymmer inte många termer för lyriska lovprisningar. Däremot är hennes språkliga register rikt på rationella begrepp och sakliga uttryck.

Så hon tänker på havet som element, som sitt element. Som H2O. Som något hon en gång har stigit upp ur och som hon åter ska för20

Holst_Drottningoffret.indd 20

09-04-03 15.10.53

svinna i. Av vatten är du kommen, av vatten ska du åter uppstå! Hon tänker på maneter, fiskar, skaldjur och sniglar. Hon tänker på alger och amöbor, på celler och grundämnen. ”Ursoppan”, tänker hon. Det är den vi är komna ur. När allting var Intet fanns bara den. En bubblande soppa av vatten, väte, kol­ föreningar, mikroorganismer. Som låg där som ett fridfullt ingenting i årmiljarder. Därur uppstod livet. Så kan man föreställa sig döden. Är det så farligt? Är det inte något man kan längta efter? Att låta sig upplösas och ingå i kretsloppet? Bli till tång eller sjögräs? En snäcka?

Om det bara var det skulle det inte vara så skrämmande.

När hon öppnar ögonen stryker en långhalsad skarv mörk förbi ovanför henne med kännetecknet under vingen, som ett bombplan på väg till basen. Hon ryser till och börjar hacka tänder, vänder sig om och växlar till crawl. Hon måste se till att ta sig in.

Då händer det. Plötsligt, som ett strömavbrott. Hon får en blackout.

Tappar orienteringen, förstår inte längre var hon befinner sig eller hur hon ska hålla sig flytande. Känner inte igen någonting, kan inte avläsa buktens kustlinje, minns inte varför hon ligger i det kalla vattnet.

Känner bara paniken när hon upptäcker att bottnen har försvunnit under henne. Sjunker, sväljer vatten, fäktar instinktivt omkring sig för att inte gå under. Vet inte att det är den primitiva reptilhjärnan, amygdala, som tar över och slår larm nu när den avancerade hippocampus sviker. Är rädd utan att veta varför, även när hon dras upp och hålls flytande av en främmande man. ”Försvinn!” skriker hon och slår efter honom när han håller om henne och låser armarna på henne. ”Försvinn!” ”Ta det lugnt, Lizzy!” hyssjar han. ”Det är bara jag. Kjell!”

Hon blinkar förvånat med vattendroppar i ögonfransarna. ”Kjell? Vad gör du här?” frågar hon, för nu är det över. Skuggan har passerat, solen skiner igen. Hon minns allting, kan trampa vatten och tänka klart. ”Jag håller reda på dig”, säger han och lossar på greppet. ”Håller reda på mig? Jag kan mycket väl hålla reda på mig själv”, fräser hon.

Han lägger huvudet litet på sned och ser forskande på henne med kisande blick. Vattnet samlas i ansiktets terrassystem av diagonala fåror och rynkor. Skäggstubben är påfallande vit mot hans solbrända hud.

21

Holst_Drottningoffret.indd 21

09-04-03 15.10.53

”Klart att du kan”, säger han sedan och kysser hennes händer. Först den ena och sedan den andra. ”Men du får inte göra mig så rädd någon mer gång. Jag trodde att du höll på att drunkna!”

Hon gör sig fri från honom. ”Jag fick bara lite kramp. Ska vi simma in?”

Sedan talar de inte mer om det. Någonsin.

Men när de har kommit in till stranden och båda två känner hur benen skakar under dem röker de var sin cigarrett ur det paket som hon har liggande i badrocksfickan.

* Nordjyllänningar är sansade människor. Och inom Nordjyllandspolisen hetsar man inte heller upp sig i onödan. Så man säger inget överilat när TV 2/Nord infinner sig på brottsplatsen för att göra ett inslag om nattens bombattentat mot den somaliska invandrarföreningen. Hela entrén har blåsts ur av en kraftig krysantemumbomb, alla fönster är krossade, merparten av inventarierna är förstörda. Som tur är, betonar man, har ingen människa kommit till skada eftersom angreppet skedde på natten då lokalerna står tomma. Målet har uppenbarligen inte varit att skada någon. Bara att skrämmas.

Om motivet är rasistiskt är för tidigt att uttala sig om. Det kan också handla om en intern uppgörelse. Om det finns något samband mellan den här incidenten och sommarens svärm av anonyma hotbrev mot ortsbor med ”etniskt klingande namn”, som man formulerar det, kan man inte heller säga. I varje fall inte in i kameran.

Men när den röda lampan har slocknat bekräftar man inför reportern, som man för övrigt har ett väl fungerande samarbete med, att det nog inte är helt galet att anta att båda fallen skulle kunna rubriceras som hatbrott. I varje fall koncentrerar man spaningarna till vissa extremistiska element. Vilket inte är liktydigt med att man i Nord­ jylland har en rasistisk miljö som man måste ta särskilt allvarligt på. ”Låt oss nu ta det med en nypa salt”, som man säger när journalisten börjar dra litet för snabba slutsatser. Men han kommer också bortifrån Djävulsön.

*

22

Holst_Drottningoffret.indd 22

09-04-03 15.10.53