9789175579818

Monika Carnehult Lillemor Bruce Johanna Holm

CHAMPAGNE PÅ SKÅNSKA

Champagne på skånska © Johanna Holm, Lillemor Bruce & Monika Carnehult 2015 Formgivning omslag och inlaga Cecilia Pettersson, Pica Pica www.picapicadesign.se Första upplagan HOI Förlag Tryck Bookwell, Finland 2015 ISBN 978-91-7557-981-8 HOI Förlag www.hoi.se

Klockan på Katedralskolan mittemot kontoret visade fem i halv sju när Ellinor klev ut på gatan. Med handväskan över ena armen och träningsbagen över den andra styrde hon stegen mot gymmet som låg en bit upp mot centrum. Vädrets makter hade bjudit på strålande sol hela veckan men nu hade mörka moln dragit in och ett stilla, svalt regn föll över Lund. Ellinor drog åt skärpet på jackan, fällde upp kragen och ökade takten. Hon avskydde regn. Det var blött och kallt – och förstörde både frisyr och kläder. Stövlarnas höga klackar slog hårt mot gatstenen och humöret sjönk i takt med hennes steg.

Några minuter senare klev hon upp på löpbandet. Kavajen och den tajta pennkjolen från Filippa K hade ersatts av ett om möjligt ännu tajtare träningsset i helsvart. Fötterna hade fått ta plats i ett par lite mer fotvänliga skor, speciellt utvalda och testade. Ljuset i lokalen var dämpat och behaglig musik spelades. Hela gymmet andades exklusivitet. I ögonvrån såg Ellinor hur någon försökte fånga hennes uppmärksamhet. Det var Ricardo, en av delägarna, som höjde handen i en hälsning. Ellinor nickade kort tillbaka och la fullt fokus på att ställa in hastigheten på bandet. Just nu hade hon inte tid för vare sig kallprat eller träningstips. Dessutom var hon nästan säker på att hans planer när det gällde henne sträckte sig en bra bit utanför träningslokalen denna fredagskväll, och det var inget hon var intresserad av. Ellinor samlade ihop sitt axel­långa, kastanje­bruna hår i en tofs, stoppade hörlurarna i öronen och lät Pinks intensiva stämma ta över medvetandet, och började springa. Pulsen steg och benen flög lätt. Det här var det bästa hon visste, näst efter att springa i skog och mark. Hon log och skruvade upp musiken lite till för att kunna koncentrera sig helt och fullt på löpningen.

6

Det hade varit en intensiv dag. En tidig start med ett yogapass på gymmet innan jobbet och sen planeringsmöte med teamet, några telefonsamtal, en snabblunch på stående fot på Espresso House och sist en presentation för en av företagets potentiella kunder. En lyckad presentation. Green Energys representant ringde till och med från bilen på väg därifrån och berättade hur nöjda de var. Men Ellinor levde med mottot att allt kan göras bättre och därför hade hon ägnat en del tid åt att fundera igenom vad som behövde finslipas till nästa möte. Som projektledare på en av stans reklambyråer hade hon en fulltecknad kalender. Jobbet gav henne ett händelserikt liv både på arbetstid och privat. Och hon trivdes med det.

Att ta ett pass på gymmet var ett perfekt sätt att avsluta dagen.

Här kunde hon skaka av sig vardagsbekymren och varva ner inför kvällen. Vad skulle hon äta? Kylen var tom därhemma och att trängas med barnfamiljerna i närbutiken var inte lockande, så det fick bli något färdiglagat. Sushi kanske – eller en bit lasagne från Alfredos? Hon lagade sällan mat. Det blev aldrig så gott som det såg ut på bilderna i recepten och dessutom var det trist att laga mat till en person.

Marks ansikte dök upp i hennes tankar. Det var ett helt år sen hon lämnat honom i New York och åkt tillbaka hem till Sverige och lilla Lund där hon bott under sin studietid. Marks och hennes förhållande hade varit alldeles fantastiskt underbart, men stormigt – och när det stod klart för henne att de inte hade någon gemensam framtid hade hon stuckit. Ibland tyckte hon att det varit fegt att bara ge sig av sådär, men det kändes rätt då och under året som gått hade hon inte ångrat det en sekund. Åtminstone var det vad hon försökte intala sig. Hon saknade deras långa samtal om allt och ingenting. Hon saknade de lata söndagarna i hennes lilla lägenhet i Soho, löprundorna i Central Park, de flotta festerna på takterrassen där man hade en fantastisk utsikt över stan, och hon saknade till och med hans svettiga träningskläder. Tankarna på Mark fick Ellinor att sakta ner farten på bandet. Hon såg sig om och tänkte att det var tur att ingen kunde läsa hennes tankar. Sen hon återvänt till Lund hade hon byggt upp lite av en fasad mot omvärlden. Flera av hennes gamla vänner bodde kvar i stan, men Ellinor föredrog att 7

skaffa nya. De gamla kursarna visste redan för mycket om hennes förflutna. Detaljerade förhör om hennes tid utomlands var inget hon ville utsätta sig för. Inför nya bekantskaper däremot kunde hon vara en annan person – en tuff karriärkvinna som inte lät sina känslor svämma över, utan höll alltför närgångna personer på en armlängds avstånd. Än så länge hade hon inte haft några större svårigheter att hålla fasaden uppe och hon tänkte inte låta en tillfällig sinnesrörelse få den att krackelera. Mark hade gjort sitt i hennes liv. Han befann sig på andra sidan Atlanten och vad han gjorde nu brydde hon sig inte om.

Saluhallen var i det närmaste folktom när Ellinor slog sig ner vid bardisken på Alfredos pastarestaurang för att beställa. Mannen bakom disken log igenkännande och innan hon ens hade hunnit säga något hade han plockat fram en portion lasagne och packat ner den i en påse. Hon var stamkund här och även på flera andra restauranger i stan. Ellinor kände sig med ens både stolt och glad över att vara ett så bekant ansikte. Lund hade en speciell plats i hennes hjärta även om hennes uppväxt inte var alltigenom perfekt.

Barndomsåren i Kristianstad mindes hon inte så mycket av. Efter föräldrarnas skilsmässa hade mamma och hon flyttat till Lund, en stad som var mer eller mindre avfolkad på sommaren, men som levde upp igen i september när studenterna anlände. Den var för liten för en tonåring, hon och kompisarna hade ofta klagat över att det inte fanns något för dem att hitta på. Men några år senare var det glömt och de hade kastat sig in i det galna och sorglösa studentlivet. Och Alfredos restaurang hade funnits där hela tiden som en naturlig samlingsplats. Ellinor grävde i väskan efter plånboken och fick upp mobiltelefonen. Den blinkade envist och signalerade fem missade samtal. Hon la resolut ner den igen. Var de jobbsamtal fick de vänta till måndag och var de privata skulle de säkert ringa igen.

Hon betalade för maten – halva priset eftersom hon var dagens sista kund – och började gå hemåt. Det hade slutat regna och det doftade friskt av vår. Ellinor sneddade över Stortorget, passerade domkyrkans smutsgrå fasad och vek sen av ner mot Clemenstorget. I höjd med Stadsbiblioteket hörde hon telefonen ringa igen långt ner i botten på väskan.

8

Lägenheten var belägen på tredje våningen på en av stans finare adresser. Den hade den tidstypiska 30-talscharmen med lamp­­ rosetter, spröjsade fönster, djupa fönsternischer och imponerande takhöjd. Mäklaren som sålt lägenheten till henne när hon flyttade hem till Sverige hade kallat den för en riktig pärla. Ellinor trivdes bra, men när hon öppnade ytterdörren var lägenheten lika mörk och enslig som vanligt, trots sina vita väggar. Det första Ellinor gjorde när hon kom hem var att gå runt och tända lampor i alla rum. När hon var klar med sin rutin gick hon ut i köket och satte in lasagnen i mikron. Medan hon väntade hällde hon upp ett glas Cabernet Sauvignon. Första klunken tog hon på stående fot och hon kände omedelbart hur kroppen slappnade av efter en lång och ansträngande arbetsvecka.

9

Ellinor vaknade motvilligt av mobiltelefonens envisa vibrerande på nattduksbordet. Utan att vara riktigt vaken klickade hon fram samtalet. Klockan visade 08.06.

– Hej, talar jag med Ellinor Lindberg? frågade en okänd röst.

– Hmm, ja, det är Ellinor, kraxade hon och försökte få igång salivproduktionen.

– Ursäkta att jag ringer och stör så tidigt. Mitt namn är Kurt Höglund och jag är läkare på Centralsjukhuset i Kristianstad. Du är dotter till Max Lindberg?

Ellinor nickade, men när rösten upprepade frågan insåg hon sitt misstag och kraxade fram ett ”ja” och doktorn fortsatte: – Jag är ledsen att behöva meddela att Max drabbades av en hjärnblödning igår och kom till sjukhuset i ambulans. Max är allvarligt sjuk och ligger i koma. Jag föreslår att du kommer hit så fort som möjligt.

Under den dryga timmen det tog att köra till Kristianstad rusade tankarna. Max Lindberg. Hennes pappa. Hon kunde inte minnas när hon senast tänkt på honom. Det var i alla fall tio år sen de träffades. Det hade varit på mammas begravning. Föräldrarna hade skilt sig när Ellinor var tio och efter skilsmässan hade hon knappt träffat sin pappa.

Hon tänkte på alla missade samtal från gårdagen när hon var på väg hem från gymmet. Antagligen var det sjukhuset som hade ringt. Hon fick plötsligt dåligt samvete för att hon inte hade svarat i telefon, men på okänt nummer svarade hon sällan. Oftast var det någon jobbig försäljare som ville pracka på henne ännu fler tevekanaler hon inte tittade på eller en morgontidning hon ändå inte hade ro att läsa.

10

Ellinor klev in på intensivvårdsavdelningen och tittade sig osäkert omkring. Sjukhus var inte hennes grej och hon kände sig lätt illamående av lukten av ångest och antiseptiska medel. Nästan genast kom en sjuksköterska fram till henne och frågade vem hon sökte.

Ellinor presenterade sig och sköterskan log medlidsamt när hon sa att hon var Max Lindbergs dotter.

– Kommer du ensam? frågade sjuksköterskan förvånat.

Ellinor blev lika irriterad varje gång det hände. Det där jäkla antagandet om att man alltid är två. Senaste året hade hon märkt att människor förutsatte att hon var gift eller åtminstone hade en sambo. Som om tvåsamhet var något självklart. Hon var inte blyg av sig, och under andra omständigheter hade hon snäst av personen som fällt en sån kommentar, men hon insåg att det här varken var rätt plats eller tillfälle. Hon svalde sin irritation och svarade kort: – Ja, det är bara jag.

Sköterskan berättade att en granne hade hittat Max på tomten i Timmerboda. Grannen hade genast ringt efter en ambulans, som snabbt var på plats. Max låg i koma och svävade just nu mellan liv och död. Det var oklart om han skulle återfå medvetandet.

När Ellinor var liten hade Max varit hennes stora idol och trygghet. Nu slogs hon av hur gammal och bräcklig han såg ut där han låg i sin sjukhussäng, omringad av kala väggar.

– Hej Max, viskade hon.

Hennes starka pappa. Hans hårfäste hade krupit uppåt och hans tidigare så mörka hår var numera gråsprängt. Något som däremot var sig likt var hans solbrända hud. Max hade alltid varit en friluftsmänniska och han var brun året om. Plötsligt mindes hon ett smeknamn – hon brukade kalla honom för pepparkaksgubben.

Hon tog hans hand, torr och tunn, men varm. Hon antog att han fortfarande tillbringade mycket av sin tid ute i Timmerboda. När hon var liten var stugan vid havet hennes absoluta favoritställe. Det måste vara över tjugo år sen hon var där, hon hade inte varit där sen föräldrarna skildes.

Hon mindes att hon brukade springa ner till havet det första hon gjorde när hon kom dit. Hon mindes bruset och lukten av tång. Den blå plastgungan som pappa satt upp. Hur fönstren skallrade när det 11

var övning på det gamla skjutfältet en bit därifrån. Morgondoppen med mamma och pappa i det kalla havet. Sanden mellan tårna. Hon mindes hur hon brukade hjälpa till att plocka kottar på tomten och samla i små hinkar. Hon kunde nästan känna doften av nygräddade våfflor som mamma ställde fram på trädgårdsbordet i skuggan.

Ellinor som aldrig brukade gråta fick plötsligt en klump i halsen.

Alla dessa minnen som fanns där långt, långt inne och som hon aldrig tillät sig att tänka på. En ensam tår sökte sig nerför kinden.

I samma stund öppnades dörren och sköterskan tittade in. Ellinor torkade snabbt undan tåren och sträckte på sig.

– Du har suttit här i flera timmar nu. Ska du inte ta en paus? Du behöver kanske en promenad eller något att äta?

Hon kände med ens hur stel hon var i kroppen efter att ha suttit stilla på en obekväm stol så länge. Jo, hon behövde nog röra på sig.

Och hon visste precis vad hon skulle göra.

När Ellinor kom ner till bilen i parkeringsgaraget vid sjukhuset satt en böteslapp på vindrutan. Hon hade lagt i alldeles för lite pengar och hade inte haft en tanke på tiden när hon satt hos Max. Under normala omständigheter skulle Ellinor svurit högt och rivit lappen i småbitar eller ringt parkeringsbolaget och skällt ut dem.

Men hon kände sig alldeles tom och känslolös och la därför bara matt ner den i handväskan.

– Herregud, jag vet ju inte ens var Timmerboda ligger, mumlade Ellinor medan hon ivrigt letade efter en kartbok i handskfacket.

Det måste vara söderut i alla fall.

Hon övergav letandet och började istället söka efter Timmerboda i telefonen. Timmerboda Galleri dök upp i sökresultatet och barndomsminnen väcktes åter till liv när sidan laddades i telefonen.

Det måste vara den gamla plantskolan som blivit galleri, tänkte Ellinor och mindes långa rader med vackra rosenplantor och ägarens finnige son. Hon klickade på Hitta hit-länken och insåg att det inte skulle vara särskilt svårt, om hon bara hittade ut ur Kristianstads centrum och körde rätt i alla rondeller.

En knapp halvtimme senare närmade sig den lilla silvergrå sportbilen den spretiga klungan hus som kallades Timmerboda och låg 12

strax efter den ombyggda plantskolan. Hon kände genast igen sig när hon svängde av från stora vägen. Åkrarna kantades av tallskog och vägen slingrade sig ner mot havet som glittrade mellan träden.

Här hade hon åkt många gånger i sin barndom. Varje sommarlov fram till skilsmässan tillbringades här, men hennes minnen från den tiden var grumliga. Visst brukade pappa sjunga gamla studentsånger och snapsvisor i bilen? Håren reste sig i nacken när det lilla gula trähuset dök upp efter det sista backkrönet. Aprilhimlen stod ljus över landskapet. Det var sig precis likt, om än lite mer uppväxt i trädgårdarna runt omkring. Klätterrosen vid farstubron som hon mindes så väl fanns kvar, men det var för tidigt på våren för blommor.

Ellinor parkerade bilen på uppfarten och gick ut utan att stänga bildörren efter sig. Hon fyllde lungorna med havsluft och slöt ögonen en kort stund. Det luktade tång och tallskog, och hundskall hördes några hus bort. Havet brusade och fiskmåsarna kivades nere vid stranden. Det kändes som om hon var tio år och snart skulle springa ner till vattnet med saft och bullar i en korg.

Vart hon än tittade dök små minnesbitar upp. Varför hade hon inte varit här på alla år? Den blå plastgungan, nu utbytt mot en i trä, de höga fina tallarna, hammocken nere vid syrenhäcken där hon och bästa kompisen Josefin hade lekt piratskepp, den stenkantade gången ner mot grinden som vette mot havet – där hade hon skrapat knäna när hon haft för bråttom iväg – och den lilla lekstugan som pappa Max hade snickrat och målat i samma gula färg som de andra husen på tomten.

Ellinor tog fram ost- och skinkbaguetten hon köpt i kiosken på sjukhuset. Den såg inte särskilt aptitretande ut nu, men den fick duga som lunch. Just som hon skulle stänga bildörren såg hon i ögonvrån att någon stod på vägen och studerade henne.

– Är det du, Ellinor? Jo, minsann, du är dig lik! Kära barn! Så hemskt! Hur är det med honom? Jag har inte hört något, trots att det var Bengt som hittade honom och jag som ringde. Sjukhuset får tydligen bara ge upplysningar till anhöriga. Är inte det konstigt?

Orden fullkomligen strömmade ur den lilla knubbiga kvinnan vid vägkanten.

13

Ellinor log ett ansträngt leende mot närmaste grannfrun. Visst var det Karlsson de hette? Hon var ganska säker på att kvinnan framför henne hette Anita. Hon och hennes man Bengt bodde i det röda huset bredvid. Där hade hon varit många gånger och lekt med deras barn, ett tvillingpar som var något år yngre än hon själv.

Anita var sig lik även om hon var äldre och lite rundare än Ellinor mindes henne. Hon påminde på något märkligt vis om kanelbullar, jordgubbssaft och fia med knuff.

Ellinor hade verkligen inte lust att prata, särskilt inte nu, och hade ett vasst svar på tungan när hon insåg att hon borde vara tacksam över att Anita och Bengt varit så uppmärksamma och gått in på tomten och hittat Max igår. Ellinor suckade men hoppades att Anita inte märkte det.

– Han ligger i koma, det är ovisst ... stammade Ellinor fram och kände hur rösten stockade sig.

Hon önskade plötsligt att hon var tio år gammal och kunde slänga sig i Anitas stora, varma famn och gråta ut. Men verkligheten kom snabbt ifatt henne och hon försökte tänka rationellt. Hon gav Anita telefonnumret till avdelningen. Sköterskan hade sagt att det var bra om några av patientens närmaste kunde hälsa på – trots att man inte visste om Max kunde höra dem eller inte. Välkända röster och berättelser om gamla tider kunde väcka förnimmelser som fick hjärnan att arbeta så att han vaknade ur koman. Ellinor tänkte att Max lättare skulle känna Anitas närvaro. Själv kan jag väl knappast räknas som närmast anhörig längre.

När Anita några vänskapliga fraser senare småsprang tillbaka till sitt hus gick Ellinor in genom grinden och in på baksidan av huset.

Hon satte sig på en av stolarna vid bordet på altanen och började äta baguetten. Dynorna låg kvar på stolarna och duken fladdrade lite försiktigt i vinden. Det märktes att någon inte hunnit plocka undan helt efter sig. En kaffekopp med intorkat kaffe i botten stod på bordet. En säck med gödsel stod kvar mitt på gräsmattan. En grön plastkorg för trädgårdsavfall stod på gången full av nedklippta rosenkvistar. När björken får musöron ska rosorna beskäras. Ellinor mindes sin pappas ord och honom med sekatören i handen.

Om hon bara önskade det riktigt mycket skulle han kanske komma 14

småsjungande ut från köksdörren med en kaffebricka i händerna.

Tårarna trängde upp i ögonen igen när bilden av Max från sjukhuset, med alla slangar och pipande maskiner runt omkring, dök upp.

Hur kunde det bli så här? Hon torkade snabbt tårarna i ett nytt försök att hålla känslorna i styr och reste sig upp. Blicken föll direkt på det fina förrådshus som tjänat som utedass och vedskjul på den tid när Max föräldrar hade bott i huset, men som under hennes barndom varit renoverat och omgjort till ett förråd åt strandleksaker, solstolar och dynor.

Ellinor kände försiktigt längs kanten på taket precis till höger om dörren. Hon kände något mjukt och lite kletigt mot fingrarna och drog snabbt handen till sig.

– Spindelväv, fnös hon för sig själv, när hon fick syn på de vita trådarna som hade fastnat på handen.

Hon borstade av sig och drog ett djupt andetag och kände efter igen men den här gången lite mer bestämt. Det klingade till och något blankt flimrade ner mot marken. Det hördes ett metalliskt ljud när nyckeln slog mot en sten och sen studsade ut i gräsmattan.

Ellinor plockade upp den med lätt darrande hand och gick sen mot ytterdörren för att öppna.

Dörren gick upp och där stod hon på tröskeln och visste plötsligt inte vad hon skulle göra. Ellinor klev försiktigt in och ropade: – Hallå!

Ropet kom som en reflex, för vem skulle vara där? Max levde uppenbarligen inte tillsammans med någon, han hade kommit till sjukhuset med hjälp av grannarna. Hon stod kvar en stund innan hon tog ett steg in i tamburen. En planka i trägolvet knarrade till.

Ellinor stannade till. Hon tog ett steg tillbaka och sen ett kliv fram igen. Samma knarrande ljud hördes. Ljudet fick Ellinor att skälva till och hon fick tillbaka klumpen i halsen. Hon såg sig själv som barn, hur det knarrade när hon klev in i stugan. Aldrig hade hon anat att dessa minnen kunde riva upp så mycket känslor.

Direkt till höger låg köket. Ellinor såg sig snabbt omkring. Hon tyckte sig känna igen spisen och klockan på väggen, men att skåpluckorna var målade i klarblått hade hon inget minne av. Inte heller kunde hon minnas frysen under det lilla fönstret. Ovanpå stod en 15

brödkorg med några skivor bröd och på diskbänken en djup tallrik, några glas och en kaffekopp. Hon rös till och gick vidare, trots att det kändes som om hon gjorde intrång. Och ändå inte.

Här och där knarrade plankorna i trägolvet under hennes fötter när hon sakta förflyttade sig genom huset. Försiktigt klev hon in i sovrummet som låg vägg i vägg med köket. Den stora dubbelsängen i furu var bäddad med blåvitrandiga lakan men inget överkast.

Mittemot sängen stod en byrå i samma rustika stil. Möblemanget såg nytt och fräscht ut och inte alls som Ellinor mindes det. Hon kom ihåg att hon brukade hoppa i föräldrarnas säng när de inte märkte något och att sänggavlarna hade haft stora mässingsknoppar. Ibland brukade hon lägga fullt med kuddar och täcken i den stora sängen och låtsas att hon var en prinsessa som hade en säng av guld. De tunna spetsgardinerna fladdrade till och Ellinor såg att fönstret stod lite på glänt. Grannarna hade väl inte tänkt på att stänga det när de låste huset efter att Max åkt iväg med ambulansen.

Hon stängde det och lämnade rummet.

I vardagsrummet var det som om tiden hade stått stilla. Den gamla moraklockan stod kvar precis som den hårda bäddsoffan där Josefin brukade sova när hon var på besök. Ellinor var nästan säker på att den vita spetsduken på det runda bordet och Bruno Mathsson-fåtöljerna var samma som förr. Hon drog handen längs bokhyllan och läste förstrött på bokryggarna. Stora fågelboken fanns kvar, Disneys sagobok och så högen med Kalle Anka-tidningar.

Ellinor tog den översta tidningen och tittade på omslaget. Nummer 36, 1993. Allt detta välbekanta väckte allt fler minnen till liv, men nu var det inte bara positiva känslor som bubblade fram. Det fanns ett vemod och en dysterhet som hon inte riktigt kunde förklara och som hon hade svårt att skaka av sig. Hon öppnade altandörren och släppte in den friska havsluften och ljudet av måsarna som kretsade över stugan. Ögonen var fuktiga igen och Ellinor satte sig ner i soffan. Blicken gled över rummet och fastnade på två inramade fotografier i fönsterkarmen. Det första fotot kände hon genast igen.

Det föreställde henne själv med rosaprickig klänning, matchande sandaler och en alldeles för stor röd väska i handen. Bilden var tagen utanför en stor gul tegelbyggnad. Det måste vara min allra 16

första skoldag, tänkte hon och log. Att Max hade haft den här i stugan alla dessa år. Det andra fotot kändes inte alls lika bekant. På bilden satt ett barn, med kort mörkt pottklippt hår, på huk framför en get. Både barnet och geten såg vettskrämda ut. Kunde det vara hon? Hon hade hur som helst inget minne av att ha haft en sån frisyr.

En vindpust fick dörren att slå igen och några papper som satt fasttejpade på väggen vid den öppna spisen fladdrade till. Det såg ut som teckningar och Ellinor gick bort för att titta närmare på dem. Varje liten detalj från hennes barndom kändes viktig nu. Den ena teckningen var fullklottrad med streck i olika färger och någon hade skrivit ”TILL MAX” med sneda svarta bokstäver längst ner i hörnet. Teckningen bredvid såg ut som ett porträtt av en man.

Ellinor la huvudet på sned och studerade bilden noga. Den var inte helt olik Max. Uppenbarligen var det barn som ritat båda teckningarna, och hon gissade att konstnärerna var Anitas och Bengts barnbarn. Alldeles ovanför hängde nämligen ett stort kort, med en stor handritad solros och texten ”Grattis på 60-årsdagen Max önskar Anita och Bengt”.

Ellinor låste efter sig och var noga med att placera nyckeln där hon hade tagit den. Hon tittade ner mot havet och fick en plötslig ingivelse att gå ner till stranden. Stigen som ledde till slutet av tomten kantades av stenar som hon hade hjälpt mamma att plocka på stranden och placera ut. Hur gammal kan hon ha varit då, sex-sju år kanske? Den gröna grinden gnisslade när hon öppnade den. Tio meter strandäng och sen låg stranden där. Havet glittrade och hon satte sig på en stor stock som antagligen sköljts upp ur vattnet. Norrut låg stranden öde, det var fortfarande tidig vår och än hade inte många människor hittat ut till sommarstugeidyllen.

Söderut låg Stenshuvud och Ellinor fick syn på en familj som stod neråtböjda och verkade leta efter något. Bärnsten, antagligen. Hon mindes hur hon som barn hade plockat gula stenar bland tången som samlats i sanden och visat mamma och pappa och frågat om inte det var bärnsten. Det var det sällan, men pappa hade varit en duktig bärnstensletare och en gång hade han gjort likadana armband av bärnsten till henne och mamma. Ellinor hade inte för17

väntat sig denna kaskad av minnen. Hon ansåg sig inte vara en sentimental person. Vad är det för mening med att titta bakåt när man istället kan leva i nuet och fokusera på det man vill åstadkomma i framtiden? Djupt försjunken i tankar, kände hon hur mobiltele­ fonen vibrerade i handväskan. Hon besvarade samtalet och från det att hon lagt på till dess hon satt i bilen och fumlade med bilbältet hade det gått mindre än en minut.

18