I_Jakten pa den perfekta luggen.indd 3
2014-11-24 13:19
Läs mer om Petrus Dahlin på rabensjogren.se
Rabén & Sjögren Box 2052, 103 12 Stockholm rabensjogren.se ©Petrus Dahlin 2015 © Omslag: Petrus Dahlin/Anders Bergström Tryckt hos Livonia Print, Lettland 2015 ISBN 978-91-29-69528-1 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
I_Jakten pa den perfekta luggen.indd 4
2014-11-24 14:55
Vadå fladdrig? Mamma säger att jag är lite fladdrig i huvudet. Jag vet inte om det stämmer. För jag är bara upptagen av två saker. Det ena är min lugg och det andra är att fly. Om man bara har två saker som upptar nästan all ens tid så kan man väl inte räknas som fladdrig? Att fly. Min lugg. Okej, visst finns det fler saker som jag funderar på. Min längd till exempel. Den skulle jag nog kunna lägga till på listan.
1. Att fly
2. Luggen
3. Min längd
I_Jakten pa den perfekta luggen.indd 7
2014-11-24 13:19
Det är svårt att säga om det är rätt ordning. Kanske borde längden ligga som nummer två. Eller rättare sagt: näst sist. Eftersom jag alltid på något sätt är näst sist. Till exempel har jag alltid varit näst kortast i varje klass jag gått i (det har alltid funnits en ännu kortare tjej). Det spelar ingen roll vilken skola jag gått på, det har ändå varit så. Näst kortast. Och det är faktiskt inte bara när det gäller längden som det varit så. Jag har ofta valts näst sist i gymnastiken och när vi har haft prov brukar jag nästan alltid få näst lägst poäng (det har alltid funnits någon kille som varit snäppet sämre). Så vad säger det egentligen om mig? Man brukar ju säga att ”Second place is the first loser” och det stämmer ju bra. Den som kommer tvåa är ju den första förloraren. Men jag är ju inte tvåa, och jag är inte heller bäst på att vara sämst, som det faktiskt innebär om man kommer sist. Jag har alltid på något underligt sätt kommit näst sist. Då måste jag ju faktiskt vara en dubbelförlorare. En dubbelloser. Jag vill så klart att du som läser det här ska få en perfekt bild av mig. Inga sprickor i min alldeles extraperfekta personlighet och yta. Men. Det finns ett stort men i det hela och det är att inga människor är perfekta. Inte ens jag. Eller kanske snarare: Speciellt inte jag. 8
I_Jakten pa den perfekta luggen.indd 8
2014-11-24 13:19
Ute regnar det och är väldigt grått. Framför mig på mitt ritbord (jag har inget vanligt skrivbord utan det lutar för att det ska vara lättare att teckna) ligger min telefon och jag har lust att ringa min kompis Sebbe. Men jag har telefon- och internetförbud. Och inte bara det. Jag har ett göra-dumma-saker-förbud också. Vi har precis flyttat och nu har jag lovat att inte göra något som gör att vi måste flytta igen. När mamma och pappa krävde det trodde jag knappt att det var sant. ”Max, vi vill – eller snarare kräver – att du slutar göra saker.” Ungefär så sa mamma (medan pappa stod i bakgrunden med armarna i kors, nickande så att glasögonen flög av och han tappade all trovärdighet). När jag sen bad dem förklara vad de menade så visade det sig att jag i princip var förbjuden att göra allt. Jag får inte göra några fler experiment. Jag får inte heller bygga om saker. Jag får absolut inte gå från tanke till handling när det gäller en enda grej. Så om jag till exempel skulle vilja leda om vatten från husets stuprännor in till mitt hemmagjorda akvarium får jag inte det. Jag får inte heller skruva isär pappas gamla bandspelare för att se hur den är konstruerad. Hur vill de då att jag ska lära mig hur saker fungerar? Nu tecknar jag en massa istället för att göra saker som mamma och pappa tycker är dumma. ”För om man tecknar kan inget dumt hända”, säger de. ”Lev ut alla dina 9
I_Jakten pa den perfekta luggen.indd 9
2014-11-24 13:19
fantasier och idéer på papperet istället.” Eftersom jag vill få ett slut på det där idiotiska förbudet så har jag lovat att göra som de säger. För nu har vi flyttat. Igen. Och nu har vi (mamma använder sig av ordet vi fast jag vet att det är mig hon menar) en chans att börja om på ett helt nytt ställe. Problemet är bara att vi har flyttat ut på landet mitt i Skåne. Rakt ut i ingenstans. Här finns absolut ingenting att göra. Så på ett sätt har de verkligen lyckats. För vad kan jag göra? Risken är stor att jag tynar bort och dör den stora uttråkningsdöden. Det är därför jag vill fly. Och medan jag planerar min stora flykt så tecknar jag (just nu bara tråkiga och grå historier) för då kan inget hända. Det är i alla fall vad mamma och pappa säger.
10
I_Jakten pa den perfekta luggen.indd 10
2014-11-24 13:19
En väldigt blå tisdag Fönen är blå som himlen någon annanstans långt härifrån och luften som kommer ur den är het men trött. Ute är det fuktigt och luggen vill inte lägga sig som jag vill. Jag blöter håret och gör ett nytt försök. Efter att ha jobbat med fönen ett tag ger jag upp. Dagens luggrapport: Patetisk med alldeles för lite volym. Oroväckande krullningar i benans början. Efter frukosten sitter jag kvar i kökssoffan och ser väggklockans sekundvisare långsamt ticka framåt. Någonstans i huset hör jag min syster prata med pappa. Hennes skola ligger närmare än min så hon kan ta det lugnt. När det till slut inte längre finns någon återvändo tar jag på mig jackan, pressar ner fötterna i gympaskorna, grabbar tag i skolväskan och går ut. Vinden tar ett kraftigt grepp om dörren och jag får i sista sekunden tag i handtaget innan den slår i farstutrappans räcke. Motvind. Vad annars? tänker jag när jag så snabbt jag kan cyklar ner mot busshållplatsen. Enligt mina uträkningar tar det ganska exakt två minuter. Jag slänger cykeln i diket och vänder blicken mot 11
I_Jakten pa den perfekta luggen.indd 11
2014-11-24 13:19
vägen. Det gäller att stå synlig och helst ha med sig en ficklampa. För en vecka sen var det så dimmigt att bussen missade mig trots att jag viftade med armarna. Idag går det bättre. Chauffören stannar bussen lite för långt bort. Jag får springa några förnedrande steg innan jag kan kliva på. Som vanligt ser jag inga ansikten jag känner igen, för ingen i min klass bor här ute (vilket man verkligen kan förstå). De som bor här går säkert på en skola med någon speciell inriktning. Jag går bara på en helt vanlig skola. Det verkar som att alla med dålig hårdag har samlats på bussen den här morgonen. Frisyrerna står åt alla håll. Nackhåren på en gammal gubbe växer sig långa och ringlar ner över kragen. En kritvitblonderad tant verkar ha glömt att hår växer och hennes grå hår tittar fram som i ett ovalt utropstecken högst upp på huvudet. Och här sitter jag med min ickeperfekta lugg. Jag vet att jag egentligen borde känna att det är skönt att ingen är perfekt, men det gör jag inte. Jag vill inte känna mig som
I_Jakten pa den perfekta luggen.indd 12
2014-11-24 13:19
en del av den här medelålders massiva hårkatastrofen. Min lugg är något helt annat. Den är mitt skydd, mitt hopp, mitt vapen, mitt allt. Utan att någon ser kollar jag ner i väskan där jag gömt en liten fickspegel. Snabbt suddar jag ut de värsta spåren efter vindens framfart. Det är så dubbelt med luggen, för jag vill ju inte verka självupptagen eller fåfäng. Samtidigt är det ju precis vad jag är. Engagerad låter bättre. Det är ett ord som ingen kan säga något negativt om. Förutom mamma och pappa då. För de använder det ibland när de vill prata lite ”försiktigt” om mig och de saker jag gjort. När de är arga och lite sämre på att hålla inne vad de tänker säger de besatt, bindgalen, galen, tokig eller rubbad. Men för det mesta säger de engagerad. Skolan är byggd i tegel. Det känns som om ungefär 123 procent av Sveriges alla skolor är byggda samtidigt och av samma tegel (en uträkning som jag tycker låter ganska trovärdig, men jag gissar att min mattelärare skulle säga något annat). Nu har jag inte sett varenda skola i hela landet men efter ett snabbt överslag kan jag konstatera att jag i alla fall har gått i sju olika tegelbyggnader under mina sju skolår. När jag kliver av bussen och korsar skolgården kommer den där lite märkliga känslan över mig igen: att jag inte riktigt vet var jag är. Och för en kort sekund vet jag inte ens vem jag är. Kanske är det för att jag inte längre får göra 13
I_Jakten pa den perfekta luggen.indd 13
2014-11-24 13:19
någonting. Då är det lätt att tappa bort sig själv. Är jag: 1. Max Adelstam, med en fladdrig hjärna som drar igång en massa projekt och hoppar mellan än det ena än det andra och som aldrig slutför saker, och som har ambitionen att få
världens
snyggaste
lugg?
Och som är ganska bra på att teckna. 2. Max Adelstam, den där deppiga typen som bara tittar ut i det grå regnet och tänker grå tankar? 3. Max Adelstam, näst sämst och näst kortast?
Kanske är jag allt det där samtidigt. Det finns egentligen bara en enda bra sak med att åka buss och det är att man kommer för tidigt till skolan och ingen är där. Egentligen är det ju ingen fördel. Men då vet 14
I_Jakten pa den perfekta luggen.indd 14
2014-11-24 13:19
jag i alla fall att jag är ensam just för att jag är först. Sen när de andra kommer är jag ensam för att jag inte känner någon och den ensamheten är värre. Det här är inte första gången jag börjar i en ny klass. Så på det sättet är jag inte nybörjare på att vara ensam. Men tidigare har jag kunnat spela clown, spränga avlopp eller hoppa från högt placerade fönster. Sånt jag vet funkar om man är sugen på att få nya vänner. Nu är det mycket svårare. Jag kan visserligen försöka prata med mina klasskompisar, men på något sätt så flyger det ofta ut fel ord vid fel tillfälle. Pappa kallar det för förflugna ord. Dumma ord som kommer när man minst anar det. I mitt huvud ser de mest ut som bokstäver med vingar som flaxar runt och ramlar ner i huvudet på den jag pratar med. Och det är kanske inte så bra. Rasterna är värst. I klassrummet är det bättre. Inte mycket men lite. Framför mig sitter Henke och hindrar sikten framåt som en enorm bergskedja (det är på ett sätt bra för jag kan sitta och gömma mig för alla frågor som lärarna ställer). Men jag fattar inte riktigt varför han sitter där framme. I min värld är han en sån där kille som alltid sitter längst bak och kastar saker på andra. Kanske vill han sitta längst fram för att han är anfallare i Rögles ishockeylag och den största talangen i hela Ängelholm (inklusive alla åkrar och bondgårdar runt omkring). Är man 15
I_Jakten pa den perfekta luggen.indd 15
2014-11-24 14:57
anfallare vill man vara längst fram, liksom. Det är Henke som bestämmer i klassen. Inte alltid så att det syns och märks, för han har ju sin anfallarkedja som utför det han befaller. Men med min erfarenhet från tidigare klasser inser jag att det är bäst att sitta här i skuggan av honom och vara så tyst det bara går. För så fort jag svarar på en fråga eller säger något så kommenterar han min stockholmska. Om jag skulle vilja imponera på honom och få honom på min sida hade jag behövt hoppa från ett löjligt högt fönster (och kanske dött på kuppen). Bredvid mig sitter en tjej som heter Frida. Hon är faktiskt den enda som jag har pratat lite med på rasterna. En gång frågade hon till och med vad jag hette. Det var en väldigt stor stund för mig (eller en väldigt stor överdrift). Vi pratade om lite annat också, men det var sånt där tomt prat som bubblar upp ibland när man inte vet vad man ska säga. Vår mattelärare Henry Larsson är sjuk och nu har vi en vikarie. Katrine (med vårtan). Fastän jag bara haft två lektioner med henne sen jag började för ett par veckor sen har jag redan förstått hur hon tar sig igenom lektionerna: Hon kan ingenting, så hon löser allt genom att lägga ut lektionen på oss elever. Hon kan till exempel be någon gå fram och hålla i lektionen för att det är bra träning att stå inför en grupp och prata. Eller som när vi hade henne i geografi, då fick vi rita av Sverige med alla län. Då hade 16
I_Jakten pa den perfekta luggen.indd 16
2014-11-24 14:57
Katrine bara kopierat upp en helt tom Sverigekarta. Eftersom jag flyttat runt rätt mycket klarade jag det bättre än många andra. Jag blev inte näst sämst utan näst bäst. Det var en mycket märklig känsla och den skakade också om mig på ett särskilt sätt. För om jag inte är Max Adelstam som är näst sämst och näst kortast, vem är jag då? Nej, det var nog snarare undantaget som bekräftade regeln. När det ringer ut efter sista lektionen lämnar jag snabbt klassrummet och skyndar mig till bussen. Just när jag kliver på inser jag att jag stod näst sist i kön. Sist stod den där stora, tjocka killen som alltid brukar sitta framme vid chauffören och prata om hästkrafter och antalet säten i olika bussmodeller.
17
I_Jakten pa den perfekta luggen.indd 17
2014-11-24 13:19
D
agens luggrapport.. Patetisk
med alldeles för lite volym. Oroväckande krullningar i benans början. Max lugg vägrar att samarbeta, och dessutom är han näst kortast i klassen.
För fa
ttar
en s om
ung
Fast det värsta är ändå att hans föräldrar har bestämt sig för att flytta till Bösjö i Skåne, mitt ute i ingenstans! Max planerar att fly, men det finns några saker han måste fixa först. Bygga om moppen i Patrik Johanssons garage. Rita fler serier om matteläraren Henry med den roliga näsan. Och så var det ju det där med den supersnygga tjejen också ... PETRUS DAHLIN är författaren bakom kritikerrosade Hjärtlös och den populära serien
Skogens systrar.
I S B N 978-91-29-69528-1 2 -1 28 -
9
789129 695281