9789152632857

Arnold

Emilia Fogelklou Arnold

Roman Cordia

© 2009 Författare, rättighetshavare & Cordia (Verbum Förlag)

Omslag & grafisk form: Tomas Einarsson Tryck Korotan Ljubljana, Slovenien 2009/InterGraf AB, Malmö isbn 978-91-526-3285-7 Verbum Förlag AB · Box 22543 · 104 22 Stockholm Tel: 08-743 65 00 · www.cordia.se Verbum Förlag ger ut böcker och musik under namnen Verbum och Cordia

Arn ol d är in gen va n lig drömp rins

Emilia Fogelklou skriver att ”Det är svårt att skriva om andlig erfarenhet. Den mäts inte efter sitt litterära uttryck. Den är lik havsdjupens ting, som mister sitt rätta väsen, när de dras upp på landbacken. Sjögräset blir en grön strimma, tången en brun trasa, maneten ett litet dött slem.”

Bilden av havsdjupens ting är tydlig och begriplig. Hon beskriver en erfarenhet vi alla delar. Ändå lyckas hon i boken Arnold med miraklet att bärga djupens skimrande ting med färg och skönhet i behåll. Det är ett av Emilia Fogelklous karaktäristiska både-och-trick.

Men ingen kan säga att Arnold Norlind egentligen var nå­gon drömprins. Tvärtom borde varningsklockorna ha kläm­tat för Emilia Fogelklou, när det nu såg ut att bli allvar av. Till det yttre var han liten och seg och ganska spänstig, men han var faktiskt dödssjuk i en galopperande smittsam sjukdom. Till det inre var han hjärtegod och omtänksam, en känslig själ, ja, nästan överkänslig för olika saker. Om vi ska vara ärliga var han en rätt misslyckad akademiker, som velade på gränsen mellan vetenskap och konst, utan strålande framtidsutsikter. Visst hade han översatt lite Dante med viss framgång, men det var ingen säker födkrok.

Hans barndom i den skånska prästgården kunde vara hämtad från någonting mitt emellan Selma Lagerlöfs legender och Emil i Lönneberga. Hans bästa vän var ett lamm.

När lammet blev söndagsstek blev Arnold vegetarian. Den mesta tiden satt han uppflugen i ett högt träd och kvittrade med småfåglarna som den värste Franciskus. Att det inte blir outhärdligt jolmigt att läsa om denna barndom är faktiskt en bragd av hans hävdatecknare – Emilia Fogelklou.

Arnolds CV på kärleksfronten innehöll också vissa var­ ningar. Hans könsuppfattning var ambivalent. I ungdomen suckade han tungt över att hans själ var en kvinnas och att han längtade efter att själv ”bli plockad”, inte efter att er­ övra och belägra. Visst hade han varit både förälskad och förlovad tidigare, men han hade alltid lagt benen på ryg­ gen när det hade börjat osa katt. Som student hade han en svärmisk passion för en ung läkare i den dekadenta och estetiskt avancerade kretsen kring Bengt Lidforss i Lund.

Han kände sig djupt sviken när Adolf Björk försvann för att ingå samvetsäktenskap med en av Lunds första kvinnliga medicinare, den intelligenta och vackra Hildur Sandberg.

Men där slapp nog Arnold undan med blotta förskräckel­ sen, medan den stackars Hildur senare dog under oklara omständigheter.

Arnold förlovade sig istället med en stabil tös med smak för bergsbestigning, men gjorde slut strax före bröllopet. Det finns forskare som tycker att Arnold visar prov på sexual­ skräck, men jag tror att det lika mycket handlade om bohe­ mens rädsla för det borgerliga äktenskapets kvävande om­ famning. Själva tanken på matsalsmöblemang gjorde honom orolig. I stället inrättade sig geografidocenten och Dante­ översättaren Arnold Norlind som ungkarl i en trerumsvåning i Lund, tillsammans med den gamla hushållerskan Martina.

Och där hade han nog blivit sittande, om han inte hade läst några artiklar av lärarinnan Emilia Fogelklou.

Vid jultid 1914 skickar han henne sin översättning av den första sången i Dantes Divina Commedia. De har aldrig träf­ fats, men, skriver han: ”Att jag nu sänder detta manuskript, 6

skall ni fatta som en antydan att här ligger det vi har gemensamt. Inte dikten i och för sig, verserna som flyter så och så – utan själva verkligheten som ligger bakom.”

Detta är en tid av stress och depression i världen och för Emilia Fogelklou. Första världskriget har brutit ut, och hon befinner sig i föräldrahemmet där pappan ligger döende i cancer. På julnatten öppnar hon det blå kuvertet, för att läsa vad främlingen vill henne: ”Hon steg den kvällen in i en sällsam portal, vars regnbågs­ valv var så danat, att något ljust alltid stödde något mörkt lidande”, berättar Emilia Fogelklou senare i sin bok Arnold.

I sju års tid umgås de nästan bara som brevvänner. Men marken är beredd när de möts i Lund 1921. Ändå blir känslo­ intensiteten en överraskning för det fromma medelålders, lite luggslitna paret. Emilia är 44 och Arnold 37 år gammal.

Ingen av dem har föreställt sig äktenskap och familjebildning. Förälskelsen chockar dem, de vet nästan inte vad de ska göra av den. De står först helt handfallna. Vad ska man göra i en situation som den här? Gifta sig, kanske?

Vid 44 års ålder hade Emilia Fogelklou ett varierat intellektuellt och pedagogiskt liv bakom sig. Hon hade publicerat flera böcker som Arnold hade läst, bland annat debutboken Medan gräset gror (1911) och den första moderna studien om Birgitta (1919). Efter tjänstgöring vid Göteborgs samskola hade hon studerat i Uppsala och avlagt fil kand- och teol kand-examen. 1909 blev hon Sveriges första kvinnliga teologie kandidat. När hon mötte Arnold hade hon en tjänst som lektor vid lära­rinneseminariet Rostad i Kalmar, där hon vantrivdes.

Det var i Göteborg, vid 24 års ålder, som Emilia Fogelklou fick sin andliga uppenbarelse, som hon själv kallar sin ”verklighetsupplevelse”. Så här beskriver hon ögonblicket i den självbiografiska boken Barhuvad (1950): ”Det ’tomma’ skalet liksom brast. All tyngd och vånda, 7

hela overklighetstillståndet sjönk undan. Hon förnam levande godhet, glädje, ljus …”

Händelsen formade hennes liv, och hon återkommer ofta till den i tal och skrift. Den ger hennes liv en sorts andligt immunförsvar, men hon slipper inte undan depressioner och skov av dåligt självförtroende. Hela sitt långa liv tampades Emilia Fogelklou med vacklande självkänsla.

Arnold och Emilia hade syskontycke på den punkten.

Själv visste hon precis vad hon fallit för hos honom: ”Hon satt där och tänkte på Arnold. Vad var det som gjorde att hon kände igen Livet – med stort L – när hon hade kontakt med honom? Det var inte hans yttre som drog, inte hans intellektuella styrka. Nej, det var en kvalitet som strömmade upp ur osedda djup, en atmosfär av renhet och godhet, en omedveten utstrålning av vänlighet och läkande ljus. Hon kunde tvärsigenom hans hölje förnimma den som var större än han. – Kanske fanns det likhet i öden och sökande, trots allt det som var så olika.” (s 55) En likhet i deras sökande var att båda två från början var medvetna om att deras förhållande var mer än en övergående flirt. Den uppfattningen delar de väl med alla förälskade människor, men de säger båda att de är del av något större.

Arnold formulerar det så här: ”Se, det är ju alldeles klart att vår gemensamma insats kommer att bli något mycket, mycket större än vad vi var för sig har kunnat uträtta. – – – Vi skall kunna skapa – just vi – en atmosfär, som det blir till en verklig näring att in­andas – för andra också.” (s 186) Här ligger en av nycklarna till historien om Arnold.

Emilia Fogelklou skrev den 1944, femton år efter Arnold Norlinds bortgång. Då var hon som sagt en etablerad författare, forskare och föreläsare, med en stor produktion bakom sig. Men aldrig hade hon fått sådan respons som efter Arnold. Hon nästan drunknade i brev. Tackbreven för Arnold 8

fyller flera hyllmeter i Kvinnohistoriska samlingarna på universitetsbiblioteket i Göteborg. Nästan alla brevskrivarna vill själva berätta sina liv, inspirerade av Arnold. Nog räcker näringen i den boken åt många.

Arnold är berättad i tredje person, huvudpersonerna kallas Arnold och Mi. De har förstås många yttre drag gemensamma med Arnold Norlind och Emilia Fogelklou men är fiktiva gestalter. Emilia Fogelklou gav senare ut ytterligare två självbiografiska verk, Barhuvad (1950) och Resfärdig (1954).

Medan Arnold i första hand skildrar Arnold Norlinds barndom och studietid samt äktenskapet med Emilia, skildras hennes egen barndom i Barhuvad och hennes liv efter makens död i Resfärdig.

Litterärt intar Arnold en särställning. Som flera insiktsfulla kritiker har påpekat, Gunnel Vallquist, Lisbeth Larsson och Sven Lindqvist, är Arnold en av nittonhundratalets största kärleksskildringar i den svenska litteraturen. Och en ovanlig sådan.

Det är en smittande bok om lycklig, tvåsam kärlek – vilket gör den till en originell läsupplevelse. Den lyckliga kärleken är ju svårast att komma åt, lättare den olyckliga, eller åtminstone kärleken med förhinder. I Arnold är kärleken villkorad av sjukdom och den skuggande döden, det är sant, men annars villkorslös. Och den räcker för fler. Om man alls är mottaglig för Emilia Fogelklous stil och idiom, är det nästan omöjligt att inte bli smittad av den starka kärleken i Arnold.

Lisbeth Larsson har i Nordens kvinnolitteraturhistoria, band III, också beskrivit Arnold som en originell bok om ”kvinnotillblivelse”. I mötet med Arnold blir Mi en hel människa, ett skapande subjekt, precis som Dante blir hel i mötet med Beatrice. Men, skriver Lisbeth Larsson, i Arnold är rollerna ombytta, det är Mi som är pilgrimen och Arnold som är ljusgestalten Beatrice.

Emilia Fogelklous lågmälda feministiska tendens ekar 9

också i Arnold, som skulle vara tacksam att analysera med queerfeministiska förtecken. Både Mi och Arnold reflekterar ofta över könens roller.

Emilia Fogelklou återger här och där sina drömmar, alltid i pregnanta bilder. Som drömnoterare är hon säkert inspirerad av läkaren Poul Bjerre, som hon studerade för på trettiotalet. Bjerre var den som introducerade Freud i Sverige.

En av Mis starkaste drömmar återges på sidan 29: ”En gång drömde hon en stygg dröm. Hon gick i ett land, där ingenting annat fanns att skåda än stora högar av fint grått stoft. Någon sade till henne: ’Detta är sömmerskor som har sytt ner sig’. De hade aldrig gjort annat än sytt och sytt, och så hade det gått dem så här. Ett par rusiga män kom förbi. En död tumme med en synål i rasade ner från en av stofthögarna. Och med ett rått skämt sparkade en av männen bort den döda resten av de alltför flitiga sömmerskorna.

Mi tyckte att den drömmen var värre än någon av Dantes infernoscener. Att den direkt kunde höra ihop med hennes egen värld – åt det skänkte hon vid den tiden aldrig en tanke.”

Mis dröm om sömmerskorna som hade sytt ner sig är nästan för emblematisk, för talande. Den ger en obönhörligt skarp bild av kvinnoföraktet i sekelskiftets kultur. Är det Ellen Keys missbrukade kvinnokraft vi ser i en mardröm? De grå stofthögarna, den döda tummen med nålen, de rusiga karlarna. Sömmerskorna behöver förstås inte vara bundna till textil, de stora högarna visar på allt samlat kvinnoarbete, varpå dammet lagrar sig. Men den som har läst Freud vet att en dröm aldrig betyder exakt det den utger sig för och att drömmaren alltid agerar på flera plan i sin egen dröm. Den rått skämtande karlen är alltså en annan sida av Mi själv. Och visst har hon som kritiker, feminist, akademiker och religiös nytänkare själv trampat på traditionerna och förmödrarna.

I hela sitt liv – ofta i motvind – strävade Emilia Fogelklou 10

efter en syntes av manligt och kvinnligt. Hon längtade med hunger efter en mänsklighetens kultur.

Arnold Norlind skriver i sina dagböcker vid sekelskiftet många passager om manligt och kvinnligt. Han prövar olika poser, och har en identitetskris. Så här skriver han i dagboken 1904, tydligt influerad av Nietzsche: ”Jag har kaos, vilt, upprört, grått, oändligt. O detta virvlande! O denna längtan! Min kropp är man. Och min själ är kvinna. Och längtan. Kaosbetvingare!

Kanske skall mannen hos mig växa till. Kanske skall han bli stor och mäktig, kanske skall han trolla fram världar. Och kanske jag då skall längta efter kaos.

Den fyllande, den formande, den tagande, den givande, två, två, två.”

Efter Arnold Norlinds död gav Emilia Fogelklou vännen Klara Johanson uppdraget att redigera Arnolds dagböcker, och urvalet publicerades i Det osynliga bygget (1930) I en liten anteckning skriver han: ”Jag är en man, men jag är ingen blomsterplockare. Hade jag varit en kvinna, så hade jag kanske kunnat vara en blomma.

Jag känner mig så ensam.”

Emilia Fogelklou tar i Arnold med en variation på samma tema, och låter Arnold skriva: ”Du är allt bra kvinnlig. Du kan inte ta. Du vill att du skall plockas, men det kommer ingen och plockar dig. När man inte kan ta, så – får man vara utan.”

Men Arnold Norlinds hjärta brann för kvinnor, han blev oftare förälskad i kvinnor än i män. Och frågan är om han inte använde sin inlevelse i kvinnokönet kreativt på många olika sätt. Nog tycker jag att han tänker som intuitiv feminist: ”Jag kommer att tänka på den där motsatsen manligt– kvinnligt. Jag har alltid – kanske i reaktion mot somligt jag mötte – velat inte se någon motsats, velat ’finna likheterna’.

11

– – – Har du förstått det hat, som finns så instinktivt mellan man och kvinna? Jag kan inte finna något sådant frö hos mig. Hur kommer det opp? Hör det månne till vår natur att belacka vad vi ändå innerst längtar efter? Så dumt. Det är ju att inte kunna lyssna tillräckligt.” (s 207) Mi och Arnold delar alltså upplevelsen av att kvinnliga och manliga egenskaper slåss om uppmärksamheten i själen och att båda är nödvändiga. De patriarkala hierarkierna är däremot inte själens ordning. De delar också kluvenheten inför det akademiska livet. I takt med att hans intressen förskjuts mot humaniora och litteratur tycker Arnold att han är en misslyckad vetenskapare: ”Vetenskapen är en sträng härskarinna med svärd och gissel i händerna, tvingande sina slavar att leta fram lumpna skatter ur mullen. Jag är så olyckligt lagd mellan vetenskapens vänster och den skapande konstens höger – når inte fram åt något håll. Att jag bara åtminstone måtte kunna vara en verklig människa.” (s 109) Även Emilia Fogelklou klövs mellan de akademiska kraven och de litterära, mellan forskning och fri dikt. Hon tyckte precis som Arnold att det var svårt att hitta syntesen, och kände sig i dystra stunder misslyckad på båda fronterna.

När Arnold och Mi annonserar sina planer på giftermål för omgivningen, reagerar den med förvånad förtjusning.

Vännen Klara Johansons dagboksanteckning från den 4 september 1922 ger en fin vink om hur den exalterade Emilia uttryckt saken: ”Remarkabelt brev från Klou med en stor nyhet. Hon uttrycker sig bara så finkänsligt att jag inte begriper om hon håller på att gifta sig eller gå i kloster. Den mansperson med vilken hon ämnar ’vandra samman’ har översatt Inferno. Nu kommer de alltså att gå igenom skärselden ihop. Det har kommit på mig så abrupt att jag inte har hunnit bli rörd ännu, men jag är villig till den blidaste syn på historien.”

12

De eteriska och fromma och ja, smått krångliga, personerna Mi och Arnold – levde de i ett vitt äktenskap eller inte?

Många har spekulerat i frågan.

Vi kan aldrig veta vad andra människor har för sig bakom stängda dörrar. Som så ofta när det gäller Emilia Fogelklou finns det argument för både och, både det ena och det andra.

Både Arnold och Emilia ville gärna ha barn. Det ger de uttryck för på många ställen, i brev och dagböcker. Att Arnold är sjuk och Emilia har fyllt 44 år avskräcker dem inte, men gör att de försöker skruva ner förväntningarna.

Som ensamstående har Emilia Fogelklou förstås levt ett kyskt liv, men det ”intima livet” i sig skrämmer henne inte.

Hon berör ämnet i ett brev till K J: ”Vad vitaliteten beträffar så har jag intet emot det animala, bara det har människoöverbyggnad och ej agerar ensamt som kropparna på nackade höns. (Förlåt snälla höns, det var visst lite rått mot er!)”

Men Arnolds sjukdom lägger förstås allvarliga hinder i vägen. Glöm inte att han har en galopperande smittsam struptuberkulos. Även den ena lungan är angripen. Doktorn ger honom ungefär ett år att leva, ett år som blev sju, och Mi och Arnold tog bokstavligen varje nytt år som ett nådeår. Omgivningen är rädd för smittan, och undviker sjuklingen med större eller mindre finess. Det ena hembiträdet efter det andra säger upp sig, i rädsla för smittan. Att jämföra Arnolds tbc med hiv, före bromsmedicinernas tid, är inte alls långsökt.

Patienten måste få mycket vila och helst slippa retande hostningar. Att makarna har skilda sovrum verkar vara det enda rimliga ur medicinsk synvinkel. Litterärt vinner Emilia Fogelklou poänger bara genom att öppna och stänga dörrarna. Rätt som det är står någon på tröskeln, som en ljusbringare med tröst i händerna. ”Det blåser vi på”, brukar Arnold säga när molnen skockar sig. Och hans andedräkt var effektiv.

13

I september 1922 har de blivande makarna Norlind flyttat in i en stuga i Jakobsberg. De är fattiga som kyrkråttor, men ser tappert fram mot ett liv som frilansare, med lite undervisning, artiklar och översättningar.

Själva bröllopsdagen tillbringar de bland lådor och hyllor, för att packa upp Arnolds alla böcker. Det är böcker överallt, på golvet, på stolar och bord. Överallt böcker och damm.

Först senare förstår de att det var korkat av Arnold att visa sig duktig bland boklårarna.

På kvällen går de och gifter sig i Järfälla kyrka. De läser själva direkt ur vigselformuläret och lovar att älska varandra i nöd och lust. Bröllopsresan är en promenad hem till stugan, där de sätter sig och äter frukt. ”Nästa morgon kom han in till henne med en väldig druvklase. Det stod ett skimmer kring den höga, glada, ljusa hårkaluvsen och de vita skjortärmarna.

Och medan de tillsammans plockade de friska druvorna som ett sakrament, sade han: ’Inte drömde jag om att äktenskap kunde vara så vackert.’ ” (s 223) Jag vet inte om Maria Gripe någonsin läste Arnold i sin ungdom, men det kan inte uteslutas. I sin klassiska barnbok Hugo och Josefin låter hon i alla fall Hugo bjuda på magiska druvor. Barnen Hugo och Josefin är också två särlingar som finner varandra, och det är Hugo som skänker nytt liv åt Josefins mörka, tysta, dammiga prästgård. Och druvklasen skimrar med samma sällsamma ljus, och druvorna delas också ut som sakrament till alla barnen i klassen. En druva åt var och en.

Arnolds och Mis liv skuggas alltid av död och sjukdom: ”Sjukdomen, den obevekliga, verkade så, att varenda ny dag blev en dag av nåd, som inte skulle få missbrukas till bekymmer utan lyftas mot ljus, ej blott lidas utan levas här och nu, så bra de någonsin kunde.” (s 225) Också detta är något som vi andra, om vi än har fått tur 14

med hälsan, mår väl av att tänka på ibland. Att livet ej blott ska lidas utan faktiskt levas här och nu. Och livskänslan i Arnold är hög, smittande hög. Att finna livskänslan så stark mellan pärmarna på en alldeles vanlig bok – är ovanligt. uppsala i juni 2009 Ulrika Knutson

Femton år har gått, sedan Arnold Norlind lämnade denna värld.

Vad här står var ursprungligen – lika litet som Det osynliga bygget – avsett för publicering. Men något finns däri, som vill löpa risken att gå ut bland människorna.

Det allvarligaste skälet för att släppa ut en sådan här bok nu är kanhända dess otidsenlighet.

Höst 1944.

E. F. N.

17

I. EN VÄG

Julen 1914 kom till ett gammalt hem där barnen för länge sen var utflugna. Förut hade dessa brukat komma till högtiden, med maka eller make och småttingar. Men den här julen kunde ingen gäst tas emot mer än den enda ogifta dottern, eljest lärarinna på annat håll. Ty den gamle fadern hade fått sitt avgörande läkarbesked. Han gick med en långt framskriden cancer, som ingen doktor kunde hjälpa.

Han var över sjuttio. Världen tedde sig mörk för honom som aldrig förr, med kriget som blottat en värre cancer än hans egen. Han blev inte ens hetlevrad som förr i världen. Ännu gick han något litet omkring i rummen, men inte längre i pipans rökmoln, utan i ett tungsinnesmoln, som kastade skugga omkring sig. Det kunde nog behövas att gamla brödgumman, nu som i många år tidigare ägnade honom och ingen annan bönen för ”goda och trogna ämbetsmän”, där hon satt i kyrkan om söndagarna.

Hans hustru – ”Mor”, som han oftast kallade henne – kunde inte godtaga obönhörliga ting. Inte var det läkarna som rådde för liv och död, och nog måtte väl det ohyggliga kriget snart ta slut, och nog måste man ändå minnas att det var jul, tyckte hon. Och hon styrde och ordnade för högtiden som förr om åren. Men invärtes suckade hon – efter barnbarnen kanske mest eller helt enkelt efter allt som liknade glädje och fest.

21

Och dottern? Redan innan Mi kom hem och fick veta vad som fattades fadern, hade hon varit nedstämd. Hur mycket av denna depression som hörde ihop med föreställningen om vad som skedde därute i världen och hur mycket som hörde ihop med personliga förhållanden, kunde hon inte reda ut.

Men den sprudlande arbetsglädje hon alltid förr känt tycktes försvunnen. ”Vi tre gamle” – så skrev hon i breven till syskonen den julen.

Med trött likgiltighet tog Mi emot den stora packen julpost till hemmet. ”Trevlig helg” stod det på ett kort och så 1914 efteråt. Bland allt det andra låg där ett tjockt konvolut till henne själv från en okänd avsändare – troligen något manuskript hon ombads genomse. Nåja, det kunde då gärna ligga till någon dag senare.

Redan vid sjutiden på kvällen var familjens lilla gemenskapsstund förbi. Alla tre hade riktigt försökt leka litet jul för de andras skull, men det hade inte lyckats vidare bra. Den sjuke orkade inte hålla sig uppe, och Mor följde med honom in i hans värld. Med en känsla av ömhet men också av ensamhet och ödslighet – som om allt ljust och muntert i världen hade tagit slut – gick Mi uppför trappan till sitt gamla flickrum.

Det tjocka brevet från gårdagen låg kvar där inne på skrivbordet ouppbrutet. Hon öppnade det stora kuvertet. Det innehöll ett antal ljusblå pappersark och visade sig vara en översättning av första sången i Dantes Divina Comedia.

Men det fanns också ett långt brev från den okände.

Så här löd det: ”22 dec. 1914.

– Att jag nu sänder detta manuskript, skall Ni fatta som en antydan att här ligger det som vi har gemensamt. Inte dikten i och för sig, verserna som flyter så och så – utan själva verkligheten som ligger bakom. Alltså, jag har kommit in i en 22

värld – Dantevärlden kan vi ju säga tills vidare – och det har kommit mitt intresse att blossa opp till en mäktighet jag inte förut anat. Det är min dröm att en gång få bli en förklarare av den världen och den vägen.

Nu är det cirka halvtannat år sedan jag först fick idéen till en Danteöversättning. Sen dess har arbetet genomgått många skiftande gestaltningar. Det är det sista resultatet jag nu sänder – skulle alla sångerna ta 1 1 /2 år, då blev jag nog mycket gammal, innan allt blev färdigt. Samma syn som i början har jag heller inte. Det går allt mer och mer upp för en, att detta är något som det vore förmätet att tro sig lyckas med, som det heter, i det fallet kan ingenting göra en mera ödmjuk. Men man lär sig handskas med skatterna, man lär sig så mycket.

Nu skall Ni följa med mig i mitt arbete, och när jag är färdig, är vi båda mycket gamla, men vi har också gått en mycket underbar färd, som väl förtjänar att man gjort sig mödan.

Vad som vid detta särskilt berör Era intressen är mystiken, och allra särskildast skärseldsbegreppet. Purgatorio är centralstycket i trilogien. Men det är människosjälens rening sådan som livets luttrande inflytelser åvägabringar den – för den egoistiska tanken blev det så lätt en bekväm reningsplats, som en station mot ett evigt himmelrike. Det blev något utanför i stället för innanför.

Frihet och renhet, det känner jag nu hur det medvetet eller omedvetet legat som mål för min längtan – och bakom de begreppen det tredje, som ger dem färg och bakgrund och som är så stort att man knappt törs nämna det.

Er – lika gärna från första början – tillgivne vän Arnold Norlind.”

Så egendomligt! Och liksom en nyans för ”ljusblått” för Mi. Hon försökte vara kritisk på det ena och det andra. Men det 23

gick inte. Det kom en sällsam fläkt med det brevet, knappast ur själva orden, men någonstädes ifrån. Det ljusnade i hennes rymd.

Hon hade alltid vandrat så allena i vad brevskrivaren hittade på att kalla ”dantevärlden”. Nu satt hon i själva julnatten bredvid en kamrat i en stor osynlig kyrka. Hon dröjde kvar till sent – med det under gårdagen så försmådda brevet i sina händer. Hon kände sig som bräddad av en undrets lycka, när hon omsider gick till ro, mitt i sitt skarpa medvetande om att det gamla hemmet flyttats till dödsskuggans dal för alltid.

Hon steg den kvällen in genom en sällsam portal, vars spetsbågsvalv var så danat, att något ljust under alltid stödde mot något mörkt lidande.

24