Av Linda Skugge och Sigrid Tollgård: 1989 – leva eller överleva, 2013
Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se
ISBN 978-91-642-0444-8 © Linda Skugge och Sigrid Tollgård 2015 Utgiven av Piratförlaget Omslag: Sara R. Acedo Omslagsfoto: iStock by Getty Tryckt i Finland hos Bookwell, 2015
You might as well live
”Speedboat som Bret Easton Ellis hyllar på sin twitter, tror du att den kan bli nya Stoner?” ”Det är inte American dream machine?” ”Renata Adlers Speedboat. Jag köpte den efter hans tips och ser nu att alla coola tumblr håller på och hyllar. Den kom för länge sedan. Typ sjuttiotal.” ”Vi borde ge ut den!” ”Jo, men det var länge sedan Ellis tipsade, så nu har väl förlagen redan varit där och norpat.” ”Men det tog ju minst ett och ett halvt år för Stoner att ta fart i Sverige… så Speedboat blir säkert den nya. Jag hatar alla bajsnödiga svenskar.” ”Alla bara sitter och instagrammar att de läser Stoner istället för att jobba på Förlaget. Eller dricker någon jävla ale. Eller äter kale!” ”Eller så sitter de och instagrammar att de läser Stoner istället för att läsa Stoner.” ”Jag kommer aldrig att läsa Stoner. Jag vägrar.” – 17 –
”Men den är väldigt bra.” ”Jag ska stoppa upp Stoner i tvåan.” ”Och vet du vad jag ska stoppa upp i tvåan?” Gunnel viftade med sin mobil framför Majken. ”Nej, det där var ju bland det bästa jag läst! Hur underbar är inte rubriken? Höga ambitioner slutar i platt fall. Och det där att inte ens en begåvad författare skulle klara av det, eller hur hon nu skrev. Det är en underbar sågning! Hon är en fantastisk skribent!” ”Ja jätte, särskilt med tanke på att hon skriver jättelånga recensioner på den egna bloggen pimsboklåda.se. Hur fick hon ens tag i vår bok?” ”Vart ska du?” ”Jag ska gå och slå knut på mig själv.” Som vanligt satt de i sin mamma Wenches gamla antikvariat, som de tagit över. Två systrar som läste böcker istället för att instagramma att de läste böcker. ”Det är så spännande att läsa dotterns favoritförfattare och så är han helt briljant. Ens briljanta dotter älskar såklart en briljant författare. Fram till sidan etthundrafemtiosju i Looking for Alaska har följande författare namedroppats.” Kvinnan bläddrade i boken och såg lite urskuldande på Majken på grund av de många hundöronen och alla anteckningar i marginalerna. ”Jo, alltså, jag antecknar alltid när jag läser, det blir liksom bättre så.” – 18 –
Hon läste upp författarna som Green refererar till i boken med nästan febrig blick. Där fanns namn som James Joyce, Gabriel García Márquez, Yeats, Dickens, Kurt Vonnegut, Edna St. Vincent Millay, Edgar Allan Poe, Eugene O’Neill. ”Ja, du hör ju själv! Och så allt om the great perhaps och ett life library. Tänk er livets bibliotek! Nu måste jag läsa hela John Greens bokproduktion. Har ni några av hans böcker? Himla sorgligt med er mamma, förresten. Jag är en av de få bosatta här på Långholmen så jag var här ofta. Wenche var verkligen en ljusglimt. Hur har det gått med mordutredningen, eller lades den ner?” ”Bret Easton Ellis.” ”Vad sa du? Esten? Vem av tvillingarna är du, för visst är ni tvillingar? Det måste vara en sådan fasa att förlora sin mor så där plötsligt, helt utan…” ”Majken, jag är Majken.” ”Ja, just det Majken var det ja, ni är så lika. Vackert namn hon gav dig. Fantastiskt av er att ta över hennes antikvariat, det kan inte vara lätt i dessa dagar, med facebook och twitter och allt vad det heter som konkurrenter. Ska ni öppna kaféet också? Den där citatväggen måste vara helt unik, eller hur? Hur många kan det vara som hittills har skrivit sina bästa citat, tusen? Wenche hade ju alltid folk över. Vet du att jag var med när hon skrev det där stora i versaler rätt över alla andra: Jag vet inte vad jag ska göra med resten av mitt liv. Ja, och sedan så…” ”Vi är inte tvillingar.” Majken höll fram Noll att förlora av Bret Easton Ellis. – 19 –
”Ellis. Vad är det här för spännande bok då? Har ni ingen av John Green?” ”Nej, tyvärr, men du kommer säkert gilla den här.” Långholmen är, som hörs på namnet, en långsmal ö. Den är trettonhundraåttio meter lång och fyrahundrafem meter bred. Lämningar från forntida boplatser från niohundratalet har hittats där. Första gången ön omtalas i historien är 1435 då medeltida dokument berättar att Sveriges riksråd höll ett möte på Långholmen. Den var i många år en fängelseö, här låg fram till 1975 Långholmens centralfängelse, som i dag är ett hotell. ”CM Bellman-museet, smultronstället på Långholmen”, står det att läsa på nätet om Wenches gamla antikvariat. Platsen omnämns av Bellman i Fredmans epistel nummer fyrtioåtta, i den välkända melodi som börjar ”Solen glimmar blank och röd”. Den målande texten om det (numer) slitna antikvariatet lämnar en del att önska, särskilt det där med den gammaldags kryddträdgården av ”äkta sjuttonhundratalsmodell” som tydligen är ”väl värd ett besök”. Trädgården får Majken ta tag i, tänkte Gunnel. Själv fick hon inte ens upp dörren till växthuset. Människorna kom för att träffa Wenche, de brydde sig inte om en risig gammal trädgård, men nu när Wenche inte längre fanns… Herrejösses! Vad var det för bok som Majken stod och pratade med en kund om? Gunnel tog ett par gigantiska älgkliv och lyckades ta sig fram i tid. – 20 –
Gunnel kände direkt att det var något med citatväggen, ett nytt citat? Ja, visst fanns där ett sprillans nytt litet citat, i fin kursiv skrivstil: The book of love will open up and let us in. Gunnel brast i skratt. ”Men det där är så BEIGE .” Majken stoppade tillbaka Bret Easton Ellis på sin plats i hyllan. ”Jag tycker det är fint.” ”Ja, men det är ju Mr Mister!” ”Hur kan du vara så säker på det, var du ens född när de fanns?” Gunnel sökte upp Broken Wings på Spotify. ”Du ser, Mr Mister it is! Och nu måste vi ha det där förfärliga citatet på mammas vackra citatvägg av hon denna där som tänkte STJÄLA en av våra böcker!” Majken fnös. ”Hur ska du kunna driva ett antikvariat om du inte kan skiljas från böckerna? För övrigt har hon bra boksmak om hon gillar John Green.” ”Jaja, the great perhaps och the life library…” ”Va, hur vet du det? Hörde du vad vi sa, eller? Okej att fönstren är typ nollglasfönster från sextonhundratalet, men sååå jävla bra hör ingen.” Gunnel plockade fram John Greens Looking for Alaska från en hylla och började leta upp ett citat. ”Men Gunnel, har vi John Green?!” ”Ja, vi har alla bra böcker!” ”Men jag hittade dem inte…” ”De ligger på mitt hemliga ställe, böcker som inte är till salu.” ”Och förresten kan det inte ha funnits något mer passande – 21 –
citat på mamma än just the great perhaps. Mamma var ju fan som en katt, öppnade man en liten svart mörk låda så skulle hon hoppa in, för man kunde aldrig veta vilka fantastiska saker som gömde sig där.” Gunnel hoppade upp och satte sig på disken och fortsatte leta i John Green-boken. ”Här är det! Åh, det är så bra! Och så fruktansvärt sorgligt, det stämmer verkligen så himla bra in på mamma.” ”Men läs någon gång då!” Gunnel harklade sig. ”You can’t just make me different and then die (…) she had embodied the Great Perhaps – she had proved to me that is was worth it to leave behind my minor life for grander maybes, and now she was gone and with her my faith in perhaps.” ”Åååh.” Majken tog Gunnels hand. ”Det där ÄR ju mamma.” ”Varför skulle du pracka på den där tanten Bret förresten?” ”Tja du vet, merförsäljning. Jag tänkte att om hon gillade John Green så skulle hon säkert gilla Bret Easton Ellis.” ”Aha, som similar eller those who bought John Green also bought.” ”Ja typ. Lite smartare och lite sorgligare…” ”Jag vet, det är ju METADATA . Vi bara är värsta moderna i vårt sextonhundratalshus.” ”Jo, om du någon gång skulle gå med på att sälja en enda bok.” Gunnel tog en silverpenna och skrev på citatväggen: You can’t just make me different and then die. – 22 –
Majken fotade Gunnels citat. ”Du behöver ju inte komma in så sent bara för att du var och frottade dig framför Tom Odell på Debaser i går.” ”Hur visste du att jag var där? Och vaddå frotta?” Gunnel drog pappret av en hamburgare och nästan tryckte in den i munnen. ”För att antikvariatets instagram, VÅR GEMENSAMMA instagram, var full av porrbilder på en tolvårig blond liten kille vid ett piano. Alltså Gunnel, instagram ska inte användas så där.” ”Och hur ska det användas då?” frågade Gunnel utan att tugga ur först. Majken förklarade att man inte skulle spamma sönder instagram, eftersom det inte tillhör god instagramsed. Man skulle dela sparsamt. Gunnel sa att fanns det en regel så skulle den brytas. ”Om det finns en sådan regel så måste ens instinkt vara att göra tvärtemot. Allt annat vore emot jordens lagar.” Majken suckade. ”Måste du vara som mamma! Fattar du inte att ingen vill se hundra bilder på vår katt?” ”Antikvariatets katt.” Gunnel sträckte sig efter ytterligare en hamburgare som låg långt ner i hennes väska. ”Snart får vi lägga ner instagram.” ”Varför då? Shahbanou blir jätteledsen då. Kissemiss, var är du? Var är hon, är hon ute?” ”Annars blir det som vår twitter och ditt porrande.” ”Ursäkta, porrande?” sa Gunnel. – 23 –
”Ja, du och Kristian Lundberg.” ”Jag älskar Kristian Lundberg och det gör du med. Och vi porrade inte.” ”Inte? Det där om dominatrix och underkastelse eller vad fan det var då? Vad var det om inte porr?” ”Vi pratade om litteratur och författare. Edmund White, till exempel. Och Edmund skriver massor om glory holes…” ”Och det ledde er så att säga naturligt in på hur ni skulle göra det på en buss när alla såg?” Majken samlade ihop resterna efter Gunnels hamburgerfrosseri. ”Så kan man säga ja, det ledde oss naturligt in på det. Alla som är så där ängsliga över sina fina instagramkonton kan dra sig i bajjan.” “Alltså, att dra sig i bajjan, som du säger, vad är det som man drar?” Gunnel skrattade. ”Säger jag så ofta?” “Hela tiden, men det har ingen bäring. Och hur svårt kan det vara att äta utan att smeta ner allt? Hur gammal är du? Fem?” Gunnel började läsa högt från telefonens skärm. ”Frottning, att gnugga sig mot andra. HAHA ! Du menar det som Margareta Strömstedt skriver så mycket om i sin senaste bok. Om hur hon gnuggar sig mot okända män på tunnelbanan och får orgasm?” ”Hur var han då?” frågade Majken. ”Vem?” ”Han du frottade. Lammköttet. Tom Odell.” – 24 –
”Åååh, det var så fantastiskt! Han är min nya Ed Sheeranälskling. Och han sjunger som Karl Wallinger.” Majken såg frågade på Gunnel. ”Who?” ”World Party och Waterboys du vet, han som sjunger som om han får en tupp i halsen…” ”Det har jag så himla svårt för, jag fattar inte varför de ska upp och ner i tonerna så där, man blir ju bara helt yr och stressad.” ”Ånej, du har helt fel, det är absolut det bästa som finns, så skört, så vackert, så perfekt.” ”Jag gillar Ed Sheeran bättre för han kommer från gatan, jag gillar inte broilers. Ed har en så fin textrad i Wake me up, ’Maybe I’m just in love when you wake me up, maybe I fell in love when you woke me up’.” Gunnels ögon började lysa. ”Åååh, som i Keith Ridgways Hawthorn & Child, var har vi den?” ”Ja, det kan ju du berätta, det är du som har lönnfacket här på antikvariatet.” Gunnel rusade runt lite bland böckerna och råkade stöta till två bokpelare som stod på disken. Majken försökte rädda de fallande böckerna men förgäves. ”Gunnel, var inte så klumpig! Var lite mer som Shahbanou, snälla. John Green har ett sådant där fint citat också, ’I missed her I missed her I missed her I miss her’. Liksom ’I miss you, where are you, I’m lost’. DJ Eternals låt 1989 där han samplar Polly Scattergood. Skickade du vår bok till Carl också? Eller korresponderar du bara med äldre skitiga herrar som skriver böcker… Man kan ju fråga sig vem – 25 –
det är Carl saknar så, eller kanske Polly Scattergood. Antagligen ingen alls, det bara låter snyggt och så dricker de en ale i motljus där i LA medan de… alltså vem tycker om ale, har du någonsin smakat en ale… jag skulle aldrig…” ”Nej, jag har inte skickat boken till Carl aka DJ Eternal då jag inte tror att han är en reader, han är nog ingen ale-drinker heller. Utan mer starkbock. Som åker båge. Man skulle ha en båge kommer vara titeln på Carls självbiografi. Man skulle ha en båge. Från Linköping till LA – musiken gav mig vingar, bågen gav mig frihet.” Majken fnissade. ”Jag hittade Ridgway!” Gunnel började läsa andäktigt ur Keith Ridgways Hawthorn & Child. ”He never said a word. Roger had sung. Sang. Roger sang.” ”Så vackert! Lite som Bret Easton Ellis.” ”Jo, de är lika men Ridgway är inte så där ironisk som Ellis, det är mer rå sorg. Och nu lovar du att bara för att någon frågar om Ellis så ska du INTE tipsa om Ridgway, för den är inte till salu!” Gunnel höll Keith Ridgway-boken ömt, liksom smekte den som en katt. ”Även om Hawthorn & Child är fruktansvärt sorglig är det väldigt mycket som är extremt roligt i den. Särskilt du måste gilla den där bajshistorien om den tjocke gubben som på semestern halkar ner i poolen och bajsar på sig för att han inte hunnit ta sin morning shit och det var little loose på grund av foreign food. Och alla som var i poolen blev helt förskräckta och rusade upp och alla mammor som letade efter flecks på barnen och – 26 –
ingen kunde tänka sig att hoppa i för att rädda honom eftersom hela poolen var full av bajs, så han dog.” ”Ja, det är en av mina absolut bästa bajshistorier”, sa Gunnel och rös. Majken satte på Ed Sheeran. ”Jag älskar Eds sånger om tjejer han gillar, ingen skriver kärleksförklaringar som han, som det där ’kiss me like you want to be loved’.” Gunnel bytte låt. ”Den största kärleksförklaringen gör David Sylvian i Where’s your gravity där han sjunger ’share your thoughts with me, waste my time’. Hur fantastiskt är det inte att en man sjunger dela med dig av dina tankar och kom och ta av min tid! Det är ju inte som Prince direkt som sjunger ’don’t make me waste my time’ i The beautiful ones.” ”Det finaste kanske ändå är ’Let yourself be beautiful’ som Holly Johnson sjunger i The power of love. Gud så länge sedan vi lyssnade på den.” Majken bytte låt. Gunnel fick svårt att andas. ”Vad?” sa Majken. ”Du kan ju inte bara ta upp Holly Johnson utan att förvarna!” ”Hur förvarnar man utan att säga att nu kommer jag prata om Holly Johnson? Vad är det som är så speciellt med honom?” ”Bill! Han är ju Bill Drummonds gamla kompis. De spelade ihop i Big in Japan för hundra år sedan…” Gunnel började putta på Majken. ”Sluta! Vad?” Gunnel viskade. ”Det kommer någon. En kund? Du får ta det, jag pallar inte.” – 27 –
”Det är ju han…” ”Vem då han?” ”Polisen.” ”Jaså, han som inte lyckas lösa mordet på mamma. Jag går och gömmer mig.” Skötkonung? Det var något åt det hållet. Olof Skötkonung var Sveriges kung i slutet av niohundratalet. Och Majken mindes att polisen hette som en gammal svensk kung eller kanske dansk, som Tveskägg. Storråda? Var inte Sigrid Storråda Skötkonungs mamma? Något var i alla fall märkligt med hans namn. Hjarl var det! Som en förkortning av Hjalmar som blivit lite fel… Gunnel brukade säga Sköldkörtel om honom. Men det var mer sköt-någonting. Hjarl Skötkonung? Kunde det stämma? Antagligen inte. Sekunden när Hjarl kom in i antikvariatet pilade den svarta katten Shahbanou fram som ett skott och strök sig runt hans ben. Polisen böjde sig stelt ner för att stryka henne mellan öronen. ”’I’ll protect you from the hooded claw, keep the vampires from your door.’ Är det vad ni har katten till?” ”Va?” Hjarl nickade mot högtalarna. ”Frankie goes to Hollywood. Är inte ni lite väl unga för dem?” ”Det är Gunnel som… äh, det var inget.” ”Jäkla fin text det där. Men det är en rad jag aldrig har förstått. ’When the chips are down, I’ll be around.’ Chips?” – 28 –
Majken stod tyst. ”Shahbanou var det, va? Efter Suzanne Brøggers katt”, sa Hjarl medan katten gick mellan hans ben så att han inte visste var han skulle sätta ner fötterna utan att råka kliva på henne. ”Hon Brøgger har skrivit en jäkla fin essä om Oscar Wilde. ’Världen har skapats av sorg, när ett barn föds och en stjärna föds finns det smärta.’ Har du läste Wilde?” ”En del.” ”Är det där ett kraftdjur?” Hjarl stod framför en av Wenches målningar föreställande olika djur, i detta fall ett uggleansikte i närbild där bärnstensblicken nästan brände hål på den som tittade för länge. Majken hade aldrig tyckt om de där djuren, men Gunnel ville inte ta ner dem. Han läste citaten på väggen. Antecknade något i ett block. ”Vaddå?” Majkens röst kom ut nästan som en viskning som skar sig. ”Ugglan, är det ett kraftdjur? Att vargen och björnen är det förstår jag, men uggla? Har ni förresten några böcker om kraftdjur?” ”Jag vet inte, jag tror att jag har sett några där inne.” Majken hittade Gunnel på kontoret alldeles innanför antikvariatets disk. ”Om du står här och tjuvlyssnar kan du lika gärna komma ut.” Majken viskade alldeles för högt. Gunnel viskade lika högt tillbaka att hon absolut inte ville träffa Sköldkörtel och att några av Wenches böcker om kraftdjur inte är till salu. Majken gick tillbaka ut i butiken. ”Är det några problem?” frågade Hjarl, möjligen roat. Med all säkerhet hade han hört dem viska. – 29 –
”Nej då, men vi har inga böcker om kraftdjur”, sa Majken. Hjarl stod framför en tavla med en mäktig falk. ”När ska snöret skäras av och falken höja sig mot den öppna rymden?” ”Förlåt, vad sa du?” Majken önskade bara att han skulle gå och lämna dem ifred. ”Det är ett citat av en väldigt känd svensk författare. Ni som jobbar på ett antikvariat kanske känner till det.” Majken chansade. ”Pär Lagerkvist?” Hjarl såg på henne med ett ögonbryn lyft. ”Hur gamla är ni, du och syrran? Jag trodde att sådana som ni bara satt och stirrade på facebook och allt vad det heter. Har ni Dvärgen till salu då?” Majken ursäktade sig igen. Denna gång möttes hon av Gunnel på kontoret som nickade. ”Vad ska jag sälja den för då?” viskade Majken. ”Tjugofem kronor?” ”Tjugofem… är du inte klok, det är ju Pär Lagerkvist!” skrikviskade Gunnel. ”Men det är en supersliten gammal pocket, han kommer ju aldrig…”, försökte Majken, alldeles för högt. ”Hundrafemtio kronor minst”, sa Gunnel och Majken gick för att leta reda på Dvärgen och gav den till polisen. ”Det blir hundrafemtio kronor”, sa hon utan att möta hans blick. Hjarl tog fram två hundra kronor och sa att det var jämnt, sedan bad han om att få låna toaletten. ”Hur kunde du tillåta att han gick på toaletten?” sa Gunnel. ”Vad skulle jag ha gjort då, säga att han inte fick?” Majken – 30 –
gick fram till dörren för att kontrollera att polisen inte hörde dem. ”Det finns ju sätt att undvika det…” ”Som vaddå”, avbröt Majken. ”Trolla?” ”En gång ringde en budkille till mig och sa att han var på väg med ett paket och tänkte kolla om han även fick låna min toa, varpå jag såklart omedelbart lade på, släckte ner allt och inte öppnade när han ringde på.” Majken skrattade till. ”Ja, jag minns den gången. Men nu var polisen inget bud och ingen som förvarnade, utan han var ju här. Vad skulle jag göra?” ”Men varför gick han två gånger? Hur kunde han?” ”Du stod ju gömd, du slapp närvara vid eländet”, sa Majken. ”Närvara”, sa Gunnel. ”Var du med honom inne på toa när han sket, eller?” ”Fatta så hemskt”, sa Majken, ”att behöva stå här ute medan en äldre man först lånar toaletten helt normalt, så där som alla människor gör. Och så kommer gubben ut igen, hämtar sin väska och går sedan till toan igen. För att göra vad?” ”Sköldkörtel kanske hade mens. Tampongerna låg i väskan?” Gunnel gick också fram till dörren för att titta efter polisen. ”Allvarligt talat, vad kan han ha gjort? Varför hämtar han väskan och går in på toaletten igen?” ”Pudra näsan?” ”Men Gunnel, det är ju du som är bäst på bajsskämt, varför gör en man så? Har du någonsin varit med om det?” ”Nu har jag inte så där jättestor erfarenhet av äldre män och – 31 –
deras stolgång. Jag vet, han hade stolpiller i väskan som han måste ta och så glömde han dem! Eller så blev han inte riktigt klar, utan var tvungen att skita lite till…” ”Och tänkte att vad fan, jag hämtar tidningen som ligger i min väska?” ”Sluta, jag får äckelpanik”, tjöt Gunnel. ”Men det var ju inte jag, utan han. Förresten så är du ju helt svag för dina gubbar Bill Drummond och Julian Barnes, du kan ju tänka dig hur deras bajsvanor är.” ”Sluta! Under bältet, under bältet!” skrek Gunnel. ”Men hur fräsch tror du att en gubbe över femtio är på en skala när det kommer till magtarmkanalen?” Gunnel slog Majken i huvudet med en turistguide som låg och skräpade på disken. ”Han visste vad katten heter och vem hon är uppkallad efter”, sa Majken. ”Det är väl bra att han vet någonting över huvud taget om han ens ska vara i närheten av att lösa det där mordet. Han måste ju hitta den som mördade mamma. Du lär i alla fall få städa toaletten. Från och med nu måste jag gå hem för att gå på toa. Du har väl läst om det senaste bajsviruset där sprit och klorin inte hjälper, så de måste sanera med ett citat våldsamt skrubbande slut citat också.” ”Vet du, i Ian Johnstons biografi om Nick Cave, Bad seed, finns en rolig historia om en känd författare som satt inne och när han fick komma ut på prov högg han ner en servitör i New York bara för att han sa att toaletten inte var till för gästerna. – 32 –
Något sådant skulle kunna hända oss om vi nekar någon toan.” Majken log mot Gunnel som hade satt händerna för öronen. ”Jag hittade ett fint citat i den boken också, där Cave kring 1981 säger något om att han vill skriva låtar som är så sad, den typen av sad som när man tar någons lillfinger och bryter det på tre ställen. Och Anita Lane är så fin, hon är vänligt inställd till alla Nicks flickvänner och så säger hon att hon med sin skiva ville hylla osäkerheten hos människan snarare än att man ska visa att man är självsäker och framgångsrik.” Den svarta katten Shahbanou kom in genom kattluckan och hoppade upp i Majkens knä och gav henne ett av sina bestämda huvudgos. Majken kliade katten under hakan. ”Vad säger du Shahbanou, vad är bäst, att spela att man är självsäker eller våga stå för sin osäkerhet?” Katten kurrade till svar. ”Osäker alltså”, sa Majken.
– 33 –