djurfoder. Många i turistnäringen var desperata. De trodde att deras inkomster hängde på Mubarak. Det är lätt att se i efterhand att hästfolket blev offer för statstelevisionens propagandakrig. Det är också lätt att se att de flesta dödsoffren och skadorna skördades bland de oppositionella. På markplätten mitt på Tahrir, på det provisoriska fältsjukhuset, skrek sårade ut sitt hat mot Hosni Mubarak. Där låg den unge Muhammed Said, som kom från samma by i Nildeltat som Egyptens dåvarande 82-årige ”farao”. Muhammed Said förbands medan han skrek för full hals: – Vi är redo att dö för friheten! Ned med Mubarak, ned med regimen, ned med korruptionen! En annan skadad var exilegyptiern Ray. Den 1 februari hade han rest från New York för att delta i upproret. Följande dag ställde han sig i främsta ledet bland oppositionens stenkastare på Tahrir, de som kämpade för att hålla torget mot anstormningen från Mubarakanhängarna. Ray träffades av en sten i ansiktet. Läkarna hade just lyckats stoppa en blödning. Med högt hållet huvud för att inte blodet skulle rinna ur näsan igen berättade han flämtande för mig: – Jag är född i Egypten, jag är hundra procent egyptier, men jag växte upp i New York City. Jag gick fram till frontlinjen tillsammans med mina egyptiska landsmän. Det kastades stenar från båda håll. Mubarakregimen har tömt fängelserna och bussat hit de kriminella för att skrämma slag på proteströrelsen. – Vi höll emot när Mubarakanhängarna tryckte på. Jag är stolt över att jag stod i främsta ledet och jag är stolt över att jag blöder för Egypten, flämtade Ray med bomull utstickande genom näsborrarna.
Revolution i Egypten
110905_Egypten.ORIG.indd 17
17
11-03-07 16.12.36