Översättning: Ylva Mörk
The assistance of Creative New Zealand towards the translation of this book is gratefully acknowledged by the publisher.
www.massolit.se Matakana Book 1, Something is Rotten Copyright © Linda Olsson, Thomas Sainsbury 2015 Published by arrangement with Partners in Stories Stockholm AB, Sweden Svensk utgåva © 2015 Massolit Förlag, Massolit Förlagsgrupp AB Omslag: Maria Sundberg/Art by Sundberg Omslagsbilder: Margie Hurwich/Arcangel Images, Sergii Denysov & Nomad_Soul/Dollar Photo Club Sättning: Ida Kullander Typsnitt: Sabon Tryck: Scandbook AB, Falun 2015 ISBN 978-91-8778-377-7
Matakana (statiskt verb) vara vaksam, försiktig, på sin vakt Kia matakana tonu ia. Kia kāeaea ia ki mauī, ki matau. Han kommer ständigt att vara på sin vakt. Han kommer stridslystet att se än åt höger, än åt vänster.
I denna snöda värld en brottsling kan Med gyllne hand rättvisan skuffa undan Och överbjuda rätt och lag med mammon. Hamlet, akt III, scen 3
Även om de platser och den tid som beskrivs i den här boken finns i verkligheten är det en helt och hållet fiktiv historia. Alla eventuella likheter med verkliga personer och händelser är helt oavsiktliga. De citat som inleder varje kapitel är hämtade ur William Shakespeares Hamlet, i Carl August Hagbergs översättning.
Prolog Kl. 23.14 den 2 november 2005, telefonsamtal från Auckland till London ”Identifiera er.” ”Ovis aries sex.” ”Ni ska inte ta kontakt med oss.” ”Det har tillstött vissa komplikationer.” Tystnad. ”En läcka. Jag måste rapportera en läcka. Någon som vet. Och kan offentliggöra det.” Kl. 09.12 den 3 november 2005, telefonsamtal från London till Wellington ”God morg…” ”Det har uppstått ett problem.” Tystnad. ”Vi har gjorts uppmärksamma på ett problem. En läcka.” ”Så vi har ett problem?” ”Nej, nej. Ni har ett problem.” 9
Auckland, november 2005 Lukten av kallt kött fyllde hans näsborrar. Äntligen var stunden inne. Brent Taylor älskade ostburgare. Och fiskburgare. Och kycklingburgare. Men mer än något annat älskade han helt vanliga hamburgare. Han kände hur det vattnades i munnen. Han hade väntat på den här stunden hela kvällen. Hamburgaren hade legat i hans slitna ryggsäck, väl inslagen för att inga misstänkta dofter skulle leta sig ut. Det var inte tillåtet att ta med sig mat in på biblioteket. Men nu hade den sista studenten gått och Brent hade låst glasdörrarna och dämpat belysningen. Biblioteket var hans. Hamburgaren hade han köpt för att fira. Han skulle bli en berömd man. Han såg för sig den stora, underbara värld som låg där ute och bara väntade på att få ta emot hans verk och hylla honom som skapat det. Han skulle bli en person som andra såg upp till. En stjärna. Han satte igång datorn. Medan han väntade på att den skulle starta tog han ett snabbt bett av hamburgaren. Sedan torkade han av händerna på byxbenen och drog upp manuset ur ryggsäcken. Pappershögen såg skrynklig ut. Han hade burit omkring på den i flera veckor nu och lagt till sidor allt eftersom de blivit klara. Han klappade lite på den första sidan och kladdade ner den med sina flottiga fingrar. Det kändes som om han kunde vartenda ord utantill. Vilket han också kunde. Han tänkte tillbaka på den där soliga augustidagen. Han 10
hade suttit bakom lånedisken och jobbat på som vanligt när han plötsligt hade tittat upp. Och tappat andan. Framför honom stod ett enastående exemplar av det manliga släktet. Klara grå ögon, perfekt näsa, perfekta vita tänder som lyste fram mellan läppar som särats i ett självsäkert men samtidigt inbjudande leende. Kort, mörkt hår som glänste i solen som sken in genom glastaket. Breda axlar, långa ben och välmanikurerade händer som höll i en liten hög med böcker. Den maskulina skönheten personifierad. Brent rörde vid pappret som om det vore personen själv. Det hade börjat så bra och han kunde fortfarande minnas precis hur det hade känts. Det enda som fattades nu var följebrevet. Han öppnade ett nytt dokument och skrev in sina kontaktuppgifter. Namn. Adress. Inte hemadressen utan den postbox han hade skaffat sig i Ponsonby. Han måste vara försiktig nu. Han måste vara på sin vakt. Han klickade på utskriftsknappen. Skrivaren började brumma. Han öppnade sitt Yahookonto, skrev förläggarens e-postadress och ett kort meddelande. Håll det professionellt, tänkte han. Kort och koncist. ”Manus bifogas. Ser fram emot att höra av er.” Brents hand darrade och svetten rann nedför ryggen. Han tvekade innan han flyttade muspekaren till Skicka-knappen. Han klickade. Med det gjort klickade han sig fram till ”Vill du radera ditt e-postkonto?” Än en gång tvekade han innan han klickade på ”Ja”. Lustigt hur enkelt det kändes att göra något så definitivt. Han tog upp det vadderade och frankerade kuvertet ur 11
ryggsäcken och fyllde i adressrutan. Så lät han manuset glida ner. Han slickade igen kuvertet – det blev lite snett men inte värre än att det ändå var ordentligt förseglat. Han gick till postlådan på kontoret innanför lånedisken och lade stolt paketet överst i högen. Vänligen sänd oss en utskrift av ert manus. Om ni vill får ni gärna mejla oss en elektronisk kopia också, men var i så fall noga med att inte skicka den som en bifogad fil, utan klistra in den i meddelandetexten. Nu var det gjort. Tillbaka vid skrivbordet andades han sakta ut. Äntligen dags att fira med hamburgaren. Fingrarna med de nedbitna naglarna greppade det svampiga brödet samtidigt som blicken riktades mot skärmen. Han tänkte igenom alltihop en gång till. Utskrift av manuset postat. Elektronisk kopia mejlad. Yahookonto avslutat. En kopia av cd:n fastklistrad på insidan av locket till hula-hulalådan. Vem hade trott att den lådan en dag skulle innehålla något så värdefullt? Han hade haft den i hela sitt liv och den hade fungerat som gömställe åt allt från godisklubbor till spliffar till romaner som skulle vinna Pulitzerpriset. Den enda som kände till lådan var Jade. Plötsligt hörde han fotsteg i trappan. Han fick en rynka mellan ögonbrynen och lade ner hamburgaren. En man kom gående nedför trappan och varje trappsteg vibrerade hörbart under hans tunga arbetskängor. Det styva tyget i hans uniform frasade när han närmade sig med en id12
bricka dinglande i ett band om halsen. Hur hade han kommit in? Brent hade ju noga sett till att biblioteket var tomt innan han låste dörrarna. ”Jag är här för att kolla sprinklersystemet”, sa mannen. Han hade en stark brytning som Brent inte kunde placera. Brent suckade. Han lade märke till ett vitt ärr som gick tvärs över kinden från mannens ena mungipa. ”Det fungerar tydligen inte.” Mannen lade armarna i kors. De var muskulösa och täckta med ljust hår. ”Jag vet inget om något sprinklersystem.” ”Jag får visa dig. Där uppe.” Brent suckade och slog in hamburgaren i pappret igen. ”Jag vet inget om något sprinklersystem”, upprepade han och följde efter mannen uppför trappan. ”Jag jobbar bara deltid på kvällarna. Det är bättre att du kommer tillbaka i morgon.” Mannen svarade inte och Brents knubbiga ben fick pinna på ordentligt för att hålla jämna steg. Han tittade på mannens kängor. De såg nya och dyra ut. Det var något som Brent skulle köpa när han hade fått sin första royalty. Riktigt snygga kängor. Fast inte arbetskängor. Mjuka svarta kängor med rejäl klack. Och en mjuk skinnjacka. Riktigt skinn, inte en sådan där skitjacka i plast som han hade nu. Tajta svarta brallor. En diamant i näsan. Han log. De gick uppför tre trappor. Brent flåsade tungt. Det skulle inte ha gjort någon skillnad om han hade varit beredd på sparken. Inte mycket, i alla fall. Den tunga kängan träffade honom mitt i solar plexus med oerhörd kraft. Han registrerade inte smärtan när revbenen knäcktes, men stöten fortplantades genom kroppen. Luften gick ur honom 13
med ett egendomligt dämpat ljud. Det kom inget skrik, bara en häftig puff när luften trycktes ut ur hans lungor. När huvudet slog i linoleummattan på det andra trappsteget hade informationen nått hans hjärna och han lyfte armarna som för att skydda ansiktet. Axlarna landade på kanten av trappavsatsen och huvudet på trappsteget. Vinkeln blev för skarp för nacken och det knakade hörbart från andra och tredje ryggkotan. Om Brent hörde det syntes det inte på honom. Hans mun var öppen och en tung suck följdes av små bubblor av saliv. När mannen satte sig på huk bredvid honom hade Brents ögon blivit grumliga. Han hörde inte att mannen öppnade sin verktygslåda. Han kände inte att jackan slets av hans högra arm. Och han kände inte nålsticket. När hans lealösa kropp lyftes upp var han inte längre vid medvetande. När han baxades över glasväggen och ner i schaktet i mitten av spiraltrappan kände han ingenting. Kroppen drogs ner av sin egen vikt och föll allt snabbare. Den landade längst ner med fötterna först. Överkroppen gled på plats. Men skallen fastnade på en skarp kant i den tjocka glasväggen så att huvudet for bakåt med ett högt krasande ljud. Nacken var bruten. Huvudet rullade bakåt och satt nu bara fast med hud och senor. De döda ögonen stirrade mot huvudentrén. I döden var Brent Taylors huvud och kropp åtskilda på ett sätt som de i någon mån varit redan i livet. Kroppen stod orörlig i sin glasbur, halvt på knä, som i bön. Blodet sipprade nedför glaset och sögs upp av mattan på golvet. 14
Brents halvätna hamburgare låg kvar på bordet. Finger‑ avtrycken i brödet lyste blå i skenet från datorskärmen. Det enda som hördes var klampandet från de tunga kängorna som kom gående nedför trappan och fortsatte bort mot lånedisken. Det prasslade av papper och det vadderade kuvertet plockades upp ur postlådan. Ryggsäcken och datorn undersöktes. Stadiga steg lämnade byggnaden. Biblioteket stank nu av gammal hamburgare och färskt blod.
London, november 2003 De båda eleganta herrarna satt mitt emot varandra vid ett litet runt bord. Den ombonade matsalen hade tunga draperier och mjuka mattor som absorberade ljuden från de omgivande borden. Männen var goda vänner och samtalade ledigt med varandra medan de smuttade på sina drinkar. Gästen hade tunt grått hår och glasögon. Värden var ungefär lika gammal men såg yngre ut med sitt tjocka bruna hår och sin pigga blick. Han kastade ett öga på vinlistan och vinkade till sig kyparen som kände honom vid namn och genast kom fram och hälsade med en väl avvägd blandning av förtrolighet och respekt. Värden presenterade sin gäst och gav sig sedan in i en kort diskussion om vinerna innan han beställde. Förrätterna kom in och de båda männen började äta. När de var klara lutade sig den gråhårige fram över bordet. Han såg plötsligt allvarlig ut. ”Howard, jag måste be 15
dig om en stor tjänst”, sa han på engelska men med stark fransk brytning. Den andre mannen mötte hans blick och nickade uppmuntrande. ”Det har att göra med min Céleste.” ”Céleste? Du vet att jag gör vad som helst för din underbara dotter”, svarade den andre och log. Men fransmannen besvarade inte leendet. ”Det är egentligen inte henne saken gäller. Snarare hennes man.” ”Jag förstår.” ”Jag är verkligen i stort behov av ditt råd. Och din hjälp. Och det är ont om tid.” Den gamle mannen rättade nervöst till de båglösa glasögonen och såg rakt på sin värd med bruna ögon. ”Jag skulle inte ha besvärat dig om jag hade kunnat komma på någon annan lösning …” Rösten dog bort. Den andre nickade sakta. Kyparen kom in med huvudrätten. Samtalet tystnade tills de åter var ensamma. ”Ta det från början, Gaston”, sa engelsmannen. Fransmannen lade ner besticken på tallriken, torkade sig om munnen med linneservetten och började berätta. ”Är du kvar på kontoret, Brian?” ”Ja, sir.” ”Kan du vara snäll och vänta på mig? Det är en sak jag skulle vilja diskutera med dig. Jag åker från klubben nu.” ”Ja, sir.” Trots den sena timmen lyste det i de flesta av Försvarsdepartementets fönster när ministern anlände i sin limou16
sin. När han kom in på kontoret satt hans begåvade unge assistent och väntade vid sin dator. ”Tack, Brian. Kom med in.” Ministern öppnade dörren till sitt rum. ”Vill du ha något att dricka?” ”Nej tack, sir.” Den långe, bleke, rödhårige mannen skakade på huvudet och slog sig ner i den ena fåtöljen mitt emot soffan i hörnet. Ministern hällde upp en stor whisky åt sig själv och sjönk ner i den mjuka soffan. Han snurrade glaset i handen och satt tyst en stund. ”Jag har just ätit middag med min gamle vän Gaston Gérard.” ”Den franske ministern.” ”Gaston och jag har känt varandra länge. Vi träffades på Sorbonne i slutet av sextiotalet och har hållit kontakten sedan dess. Nu för tiden träffas vi förstås i tjänsten också. Hans fru dog ung, så han har ensam fått uppfostra deras enda barn, en flicka. Hon har varit som en guddotter för mig, och när hon kom hit för att studera bodde hon hos oss i början. Nu är hon gift med en brittisk officer och bor här i Storbritannien. De har tre små barn. En härlig familj.” Brian sa ingenting. ”Gaston har gjort mig uppmärksam på ett akut problem som rör hans dotter och hennes familj. Jag vill gärna försöka hjälpa dem.” Brian nickade utan att röra en min. ”Jag ska ge dig bakgrunden och är tacksam om du kan fundera på saken tills i morgon. Jag måste understryka att det är ett mycket känsligt ärende. Och mycket brådskande.” Brian nickade kort igen. 17
”Jag är ganska uppbokad i morgon”, sa ministern, ”men jag är bjuden på ett cocktailparty hos Nya Zeelands ständige sändebud klockan fem. Om du följer med mig dit kan vi prata i bilen. Och se om vi kan komma på något.” ”Ja, sir.” ”Fint. Då ska jag förklara situationen för dig.” De båda männen lämnade kontoret tillsammans en timme senare. När de kom ut blev de stående i den kyliga kvällsluften en stund. Ministern tittade upp mot den svarta himlen. ”Jag oroar mig för att allt det här ska slå tillbaka på oss, Brian. Det känns som om det tornar upp sig kring oss från alla håll. Och jag är osäker på vad vi ska göra åt det. Hur vi ska skydda vårt goda namn.” Han tittade på Brian, som inte sa ett ord. ”Ja, god natt då”, sa ministern. ”Du behöver inte vänta på min chaufför. Gå du. Vi ses i morgon.” Nästa eftermiddag regnade det och resan till Nya Zeelands ständige sändebud tog över en timme i rusningstrafiken, så de båda männen hade gott om tid att prata. Väl framme på Clareville Street visades de snabbt in, undan det allt häftigare skyfallet. Det var en tillställning för några utvalda gäster, främst diplomater och politiker men även flera höga representanter för näringslivet. När ministern kom in hälsades han välkommen av Nya Zeelands ständige sändebud, en äldre, skäggig man med godmodig uppsyn. Intill honom stod en 18
ung man, kort och spenslig med runt månansikte. Sändebudet log och skakade hand med ministern. ”Roligt att se dig, Howard. Tack för att du tog dig tid att komma.” Han vände sig till den unge mannen vid sin sida. ”Ian, låt mig presentera utrikesminister Howard Bailey. Howard, det här är Ian Clarkson, som nyligen har utsetts till vår särskilda representant i EU och som för tillfället har sin bas här i London. Vi förväntar oss stordåd av den här unge mannen.” Han lade en hand på Ians axel. ”Tack, sir. Jag ska göra mitt bästa för att leva upp till allas förväntningar”, sa Clarkson allvarligt. ”Det kommer inte att bli lätt. Särskilt med tanke på Frankrikes inställning till livsmedelsimporten. Men vi är ett litet land i utkanten av världen och är vana vid att lösa saker och ting på egen hand. Vi är ett envist släkte. Och vi brukar få resultat. Så småningom.” Nu log han ett självsäkert leende. ”Så det är EU:s importkvot för livsmedel ni siktar in er på?” frågade ministern. Ian Clarkson nickade. ”Köttkvoten, närmare bestämt. Vårt fina nöt- och lammkött är det bästa i världen.” ”Det tror jag säkert”, sa ministern. ”Jag får önska er lycka till i ert arbete, mr Clarkson. Trevligt att träffas.” Ministern och hans assistent gick vidare för att låta värden välkomna fler gäster. Klockan var strax före sju när de gick ut till bilen igen. ”Vad tror du om den där mannen, Ian …” ”Clarkson, sir.” ”Ja. Vad tror du om honom?” ”Vi blev informerade om att han skulle komma, sir. Men 19
sedan dess har jag inte hört något. Jag tror inte att han har varit här så länge – ett halvår, på sin höjd.” ”Jag förstår”, sa ministern. ”Ja, det blir verkligen ingen lätt uppgift att få fransmännen att ändra åsikt. Många har försökt men ingen har lyckats.” ”Det är sant, sir. Men på tal om det har jag ett förslag. Det skulle kunna vara en god idé att boka in ett möte med den här Ian Clarkson.” Ministern rynkade pannan. ”Varför det?” Bilen körde iväg i den blöta vårkvällen medan den unge mannen började förklara.
Wellington, november 2003 Utrikes- och handelsminister Gary Spalding stod i fönstret på sitt kontor i Bikupan, Nya Zeelands parlamentsbyggnad. Han hade tagit av sig kavajen men kände ändå skjortan klibba mot ryggen. Kontoret var antingen stekhett eller iskallt. Luftkonditioneringen hade justerats och kontrollerats men tycktes aldrig fungera som den skulle. Han tittade på blommorna på soffbordet, ett arrangemang med protea i en flätad korg. Torkade linstrån och fjädrar stack upp över blommorna. Personligen föredrog han rosor. Gammaldags, doftande rosor. Han drog i slipsknuten och återvände till sitt skrivbord. Han såg inte fram emot mötet med Ian Clarkson klockan två. Gary Spalding tyckte inte om att fatta beslut. Han gillade när saker och ting fick ta sin tid och liksom på egen 20
hand lösa sig till allas belåtenhet. Men den här saken krävde att han agerade snabbt och beslutsamt. Ryggen värkte. Det gamla diskbråcket gjorde sig ofta påmint när han var stressad. Han bestämde sig för att ta en kort paus på tippbrädan som stod i bortre änden av kontoret. Ute badade huvudstaden i sol och en lätt bris drog fram över Lambton Quay när Ian Clarkson promenerade mot Bikupan. Han gick med lätta steg och visslade på ”Bjällerklang” med de mjuka, fuktiga läpparna hopsnörpta. Han hade flugit in från London samma morgon men kände inte av någon jetlag. Tvärtom var han piggare än någonsin. Äntligen var han en del av den riktiga världen, där betydelsefulla människor utförde betydelsefulla ting. Mitt i maktens centrum. Han gick över gatan och fortsatte mot Bikupans huvudentré. Gary Spaldings sekreterare Christine Durwell var en mycket vacker kvinna – en blondin med perfekt symmetriska drag, kurvig figur och långa ben. Clarkson hade aldrig känt sig bekväm i vackra kvinnors sällskap. Men just i dag var han på så gott humör att han bestämde sig för att försöka lägga an en personlig ton. ”God eftermiddag, Christine. Du ser fantastisk ut denna soliga dag”, sa han. Christine gav honom en kall blick. ”God eftermiddag, mr Clarkson”, sa hon nästan utan att öppna sin rödmålade mun. ”Ni kan gå raka vägen in. Ministern väntar på er.” Clarkson slank tyst in genom dörren. Han klev över tröskeln men kunde inte se Gary någonstans. Stolen bak21
om skrivbordet var tom. Sedan hörde han Garys röst, en aning ansträngd: ”Kom in, Ian.” När Clarkson tog ytterligare några trevande steg hörde han att rösten kom från den bortre änden av rummet. Han fick se Gary Spalding hänga upp och ner i en egendomlig konstruktion av läder och metall. Den klarröda slipsen hängde ner över hans ansikte och han lyfte den åt sidan för att titta på Clarkson. Hans ansikte såg märkligt förvridet ut, som om bröstkorgen hade smalnat av och hullet satt sig på kinderna i stället. ”Ett ögonblick bara. Jag har så förbannat ont i ryggen och det här hjälper”, sa han. ”Slå dig ner. Eller förresten, be Christine att komma med kaffe först.” Clarkson var inte särskilt pigg på att behöva konfronteras med Christine igen. Han tvekade en sekund men gjorde sedan som han blivit tillsagd. När han kom tillbaka höll Gary på att lösgöra sig från maskinen, varpå de båda slog sig ner vid bordet. Christine kom in med kaffet på en bricka och försvann igen. ”Då så”, sa Gary. ”Låt höra.” ”Ja, som du vet har vi fått ett förslag som kräver ett snabbt svar. Mycket snabbt. Jag flyger tillbaka redan i morgon.” Gary reste sig med en plågad grimas och gick fram till fönstret. Han vände ryggen åt sin gäst. ”Förlåt, men jag står hellre, för ryggens skull”, sa han. Och så slipper jag se dig, tänkte han. ”Det här kommer att lösa alla våra problem”, sa Clarkson. ”Det såg lovande ut redan tidigare, men det här är ett unikt tillfälle att göra stora framsteg.” 22
Våra problem? tänkte Gary. Vi har ingen gemensam agenda, din idiot. Det här kan äventyra hela min politiska framtid. Och det blir jag som får ta riskerna. För dig finns det bara fördelar. Du får ditt livs chans serverad på silverfat. Tro inte för ett ögonblick att jag går på att det var din lysande idé. ”Kanske det, men det finns ett antal faktorer som måste tas med i beräkningen”, sa Gary utan att vända sig om. ”Visst kan det vara till vår fördel, men vi måste vara mycket försiktiga. Mycket, mycket försiktiga. En kraftigt ökad köttexport till EU skulle naturligtvis vara bra för ekonomin. Och ge regeringen politiska poäng. Om saker och ting går som planerat skulle vi mycket väl kunna få se ett nytt ledarskap i partiet efter nästa val.” Clarkson visste exakt vad Gary menade. Hans ohöljda maktlystnad var motbjudande. Karln var en slav under sina ambitioner, en fåfäng opportunist. Och en feg latmask. ”Visst, och inget skulle vara mer välkommet, Gary”, sa han. ”Det är därför vi måste agera med största varsamhet. Vi lägger grunden till något som kommer att vara oss till stor nytta under lång tid. Något som kan medföra ett betydande politiskt inflytande. Och med mig i London kommer vi att ha full kontroll.” Vi, vi, vi. Det finns inget vi här, tänkte Gary. Det är jag som kommer att få hålla saken under kontroll. Och det finns inget som heter full kontroll. Media kan få nys om det, folk kan prata bredvid mun. De gröna hakar på. Hur kan du sitta och prata om full kontroll? Du har inte ens kontroll över dig själv, vilket du med all önskvärd tydlig23
het visade på den där presskonferensen innan jag skickade iväg dig till London. Han suckade. ”Vi får väl ta och gå igenom förslaget, då”, sa han och slog sig ner bakom skrivbordet. Och medan solens starka strålar spelade på vattnet i hamnen denna ovanligt varma och vindstilla dag och julhandeln pågick för fullt nere på Lambton Quay började Gary Spalding och Ian Clarkson att sätta bollen i rullning.
24
1 Hjälpen honom, I milda himlar! Det var som om himlen hade öppnat sig för att dränka hela staden. Regnet smattrade mot asfalten och förvandlades genast till grå ånga. Sedan upphörde ovädret lika tvärt som det hade börjat och lämnade efter sig en fuktig luft som trängde in i vartenda hus i Auckland och gav näring åt mögel och svamp. Inne i verkstan återupptogs en häftig diskussion på radion. Sam sträckte ut armen för att slå över till cd-spelaren. Det var skönt att ha ljud omkring sig. Ibland kändes det som om han lyssnade på radion för att påminna sig om att det fanns en värld utanför, där folk hade tid och ork att diskutera saker. Men musik var lugnande. Då stängdes hjärnan av och han flöt viktlös omkring i ett hav av ljud. På sista tiden hade han lyssnat en del på John Cage. Det hade varit svårt i början, som att befinna sig på ett upprört hav, men det gillade han. Han hade mycket att göra, vilket också var bra. Wayne som ägde bilverkstaden hade tagit det lugnt sedan infarkten. Han litade på att Sam skötte firman. Det innebar att 25
Sam jobbade sent de flesta kvällar och kom hem fullständigt utmattad. Hemma tycktes läsning vara det enda som kunde skingra tankarna. När han skulle bestämma sig för ett läsprojekt hade han funderat på Bibeln, men slutligen fastnat för William Shakespeares samlade verk. Just nu läste han Hamlet. Sedan var det bara Othello kvar, och så dikterna, Venus och Adonis och Lucretias våldtäkt. Han var inte säker på att han skulle bry sig om sonetterna. Det var avkoppling Sam var ute efter och han trodde kanske inte att sonetterna skulle fungera så bra som sådan. Han väntade inte någon. Faktum var att han verkligen värdesatte sina ensamma eftermiddagar med radion som enda sällskap. Så när han plötsligt hörde fotsteg mot betonggolvet blev han överraskad och rullade ut från sin plats under bilen med en rynka mellan ögonbrynen. Hon närmade sig osäkert trippande över det fläckiga golvet på löjligt höga klackar. Det röda håret låg klistrat mot skallen och mascaran rann nedför kinderna. Sam kom av någon anledning att tänka på en vinranka som hade slitits loss och flaxade fritt i vinden. Den minimala jeanskjolen var våt och det gröna linnet klibbade mot de små brösten. Runt halsen hade hon en tunn, färgglad scarf vars ändar hängde blöta och tunga över hennes ena axel. ”Ja?” sa han. Han reste sig upp och råkade tappa skiftnyckeln så att den föll i betonggolvet med en smäll. ”Är det du som är Sam Hallberg?” Hon grävde nervöst i sin lilla rosa plastväska, fiskade upp ett paket cigaretter och såg på honom. Han skakade på huvudet. Hon stoppade undan paketet med en liten suck. 26
Hon hade gröna ögon. Så gröna att Sam undrade om hon hade färgade kontaktlinser. Det förvånade honom att han lade märke till det. ”Hur så?” frågade han och korsade armarna över bröstet. Han kunde inte för sitt liv förstå vad hon ville honom. Han var säker på att han aldrig hade sett henne förut, och det var knappast så att kunderna i allmänhet visste vad han hette. ”Får jag prata med dig en stund?” frågade hon. ”Om vad då?” Han kände på sig att det här inte var något samtal han ville ha. Hon kastade en blick över axeln, mot dörren, och bytte fot. ”Kan vi gå någonstans?” När han inte svarade fortsatte hon: ”Jag kan vänta tills du stänger.” Hon fick något bedjande i rösten. Hon hade en söt liten flickröst och läspade en aning. Än en gång blev han förvånad över att han lade märke till det. Förvånad och irriterad. ”Kan vi inte gå och ta en kaffe eller så? När du är klar?” Åter den där bedjande tonen. ”Det tar inte lång stund, jag lovar.” Hon trampade nervöst från den ena foten till den andra och undvek att se honom i ögonen. Och så bet hon sig i läppen som för att hindra den från att börja darra. ”Tyvärr, det kan jag inte”, sa han. Han vände sig om mot bilen och hoppades att hon skulle gå. Han hörde hennes steg försvinna bort över golvet. Sam tittade upp på den smutsiga väggklockan. Den var nästan sex. Han gick upp på kontoret, låste kassaskåpet och stängde av datorn. Han hade lyckats ta sig igenom ännu en dag. Man kunde knappast kalla det att leva. Hans 27
liv hade tagit slut den dag Karen dog. Han hängde upp overallen på kroken på dörren och tog med sig ett paraply. Nere i verkstan drog han igen den tunga metallporten och skulle just fälla upp paraplyet när han fick syn på henne. Hon satt på trottoarkanten och rökte. När hon hörde porten slå igen tog hon sig upp på fötter. Hon stod framför honom utan att säga någonting. Sam sträckte fram paraplyet men hon reagerade inte. Till sin förvåning hörde Sam sig själv säga: ”Okej då, vi tar väl en kopp kaffe.” De gick i rask takt till McDonald’s. Det fanns inte många ställen att välja på i den här änden av Great North Road. Sam köpte kaffe och slog sig ner mitt emot flickan vid fönsterbordet längst in i hörnet. Hon såg ännu värre ut i det kalla, skarpa ljuset. ”Du verkar veta vem jag är. Får jag fråga vem du är? Och varför du vet vad jag heter?” Han tog en servett ur den lilla högen på sin bricka och räckte henne den. Hon tog dröjande emot den och torkade sig i ansiktet så att mascaran under ögonen smetades ut ännu mer. ”Jade Amaro”, sa hon. ”Men det spelar ingen roll. Det här handlar inte om mig.” ”Och varför kommer du till mig?” ”En kompis till en kompis sa att du hade hjälpt någon att få tillbaka sitt barn.” Sam mindes en kvinna som han hade träffat på terapicentret ett år tidigare. Det hade varit en historia med en man som gömt deras gemensamma barn. Sam hade tyckt synd om henne och hjälpt henne att leta reda på barnet. Han undrade flyktigt vilken koppling dessa båda kvinnor 28
kunde ha till varandra men brydde sig inte om att fråga. ”Det gäller min vän Brent Taylor. Det har stått om honom i tidningen. Det kanske du har sett?” Hon tittade på Sam och han fick intryck av att det på något sätt skulle ha hjälpt henne om han hade det. Men han skakade på huvudet. ”För två dagar sedan föll han nedför trappan i biblioteket och dog. På universitetet. Brent jobbade där på kvällarna. De säger att han ramlade – att han var full eller hög. Att han måste ha gjort det själv.” Hon stirrade tomt ut genom fönstret och vände sedan åter blicken mot Sam. ”Men Brent var ren! Förr gick han på allt möjligt och förra året var han nära att dö. Men det var då han ändrade sig. Han skaffade hjälp. Och lyckades ta sig ur det. Han var verkligen lycklig. Åtminstone ett tag.” Hon torkade sina kladdiga ögon. Scarfen hade gått upp och Sam kunde inte undgå att se att hon hade ett fult blåmärke på halsen. Det såg färskt ut. Hon lade märke till hans blick och gjorde ett klumpigt försök att rätta till scarfen. ”När såg du honom senast?” Jade tvekade. ”Jag träffade honom kvällen innan han dog.” Hon tittade på Sam. ”Och sedan såg jag honom död.” Det sista var knappt mer än en viskning.
29