VÄXA – INTE LYDA LARS H GUSTAFSSON
VÄXA – INTE LYDA LARS H GUSTAFSSON
Till Petter, Anna, Tor, Erik, Linde, Nora, Signe och Hugo för allt ni lärt mig för ert överseende för att ni finns, drömmer, gör uppror och tar ansvar för att ni går era egna vägar tillsammans med andra
Innehåll Förord Prolog
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Del 1 Föräldraskapets villkor
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
8
.
.
11
Så kan det vara . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Är det verkligen normalt? . . . . . . . . . . . . . . Jag vill inte göra fel ! . . . . . . . . . . . . . . . . .
Mellanspel I: Fredstungan
.
.
.
.
.
.
.
.
. . . . . . . . . . .
Del 2 Utveckling och mognad
45
. . . . . . . . Välkommen till självets trädgård! . . . . . . . . . . . Det begynnande självets domän . . . . . . . . . . Kärnsjälvets domän . . . . . . . . . . . . . . . Det subjektiva självets domän . . . . . . . . . . Språk- och leksjälvets domän . . . . . . . . . . . Genussjälvets domän . . . . . . . . . . . . . . Tidssjälvets domän . . . . . . . . . . . . . . . Ansvarssjälvets domän . . . . . . . . . . . . . . Det globala självets domän . . . . . . . . . . . . En blommande trädgård . . . . . . . . . . . . .
5
14 15 23 35
48 49 55 56 58 62 65 68 69 73 76
Mellanspel II: Veta vad jag inte vill
. . . . . .
77
Del 3 Samspelets byggstenar
. . . . . . . . 79 Närhet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 81 Uppmuntran . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 95 Gränser . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 110
Mellanspel III: Barn kan
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Del 4 Rätten till värdighet och värde
.
.
.
121
Det finns inga elaka barn . . . . . . . . . . . . . . Timeout . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Nu håller du tyst! . . . . . . . . . . . . . . . . . Skamtrasselhärvan . . . . . . . . . . . . . . . . .
Mellanspel IV: Guldstjärnor Del 5 Kanske så här?
.
.
. . . . . . . . .
176
Sov gott! . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Sömnomsorg . . . . . . . . . . . . . . . . . Sömnens när, var, hur . . . . . . . . . . . . . Jag kan inte somna! . . . . . . . . . . . . . . Vakna mitt i natten . . . . . . . . . . . . . . Somna själv-metoder . . . . . . . . . . . . . . Metoder – eller tillvägagångssätt? . . . . . . . . Viljestarka och arga barn . . . . . . . . . . . . . . Barnets avsikter . . . . . . . . . . . . . . . . Barnets förmåga . . . . . . . . . . . . . . . . .
.
6
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
124 126 140 158 161
178 180 183 188 191 196 199 210 218 220 230
Lydnadsfostran . . . . . . . . . . . . . . . . De tre korgarna – ett försök till ansvarsfördelning . Samvetets röst . . . . . . . . . . . . . . . . . Upptäcka livet tillsammans . . . . . . . . . . . . .
Epilog
267
.
.
.
.
Författarens tack
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
234 240 253 261
.
.
.
.
.
.
.
.
.
270
Hustavla: Doktor Gustafssons 8 råd
.
.
.
.
.
.
.
.
272
.
.
.
.
.
.
.
7
.
.
Förord En kväll för drygt tio år sedan var jag inbjuden att hålla föredrag vid en församlingsafton i Bjurholm. ”Att lära barn veta hut – om barnuppfostran förr och nu”, stod det på affischen på anslagstavlan vid kyrkan. Församlingshemmet var fullsatt, och medelåldern på de församlade var nog närmare 80 år. I föredraget blandade jag egna barndomsminnen med vad jag läst om den auktoritära fostran som var vanlig under 1900-talets första hälft. Diskussionen blev livlig. Några kände igen min beskrivning, andra inte alls. En äldre man, säkert närmare de 90, tog till orda: ”Du talar så mycket om fostran. Jag minns inte att jag blev fostrad. Inte av mina föräldrar i varje fall. Inte hade de tid med oss! De hade så mycket annat att stå i!” ”Menar du att föräldrarna var mindre viktiga förr?” frågade jag, inte särskilt fyndigt. ”Nej, nej”, svarade mannen uppbragt. ”Föräldrarna … de var ju själva trygghetskärnan! De fanns där någonstans, och hamnade man i riktig knipa så kunde man ropa på dem. Men fostran … nej, det var i så fall andra som stod för den. Hos oss var det nog farmor. Hon hade tiden. Och intresset.” Nu utbröt ett livligt samtal om vilka vuxna som varit de vik8
Förord
tiga fostrarna under mötesdeltagarnas barndom. Storasyskonens roll underströks av flera. Äldre släktingar av olika slag passerade revy. Men också andra vuxna nämndes med värme. Ofta fanns på gårdarna några med det vi idag skulle kalla en funktionsnedsättning, kroppslig eller mental. De kunde ha svårt att fullt ut delta i det tyngsta arbetet, men enklare gårdssysslor och barnpassning klarade de av. Hillary Clintons bok It takes a village – and other lessons children teach us (på svenska: It takes a village – det krävs en hel by för att fostra ett barn, Kommentus 1997) hade just kommit ut. Jag hade den med mig i ryggsäcken. För de församlade berättade jag att hon hämtat titeln till sin bok från det afrikanska ordspråket ”It takes a village to raise a child”. Alla nickade. Jo, hon verkade veta vad hon talade om, så presidenthustru hon var! Visst var det så – det behövdes en by för att fostra ett barn. Om man nu skulle tala om fostran. Flera var fortfarande tveksamma till begreppet. De vuxna fanns där hela tiden i barnens närhet. Man visade, förklarade, förmanade, varnade och sa ifrån på skarpen ibland. Men fostrade … nja, inte tänkte man så … det var väl föräldrarnas sak i så fall … men de hade som sagt så mycket annat de måste göra för att allting skulle gå ihop. I sin bok från 1996 ställer Hillary Clinton frågan om hur den by ser ut som fostrar barn idag. När den gamla byn försvann – vilka tog över ansvaret för den dagliga omsorg och fostran som byborna tidigare stod för? Det är en viktig fråga, väl värd att fundera över. Vi ser idag en rad olika tendenser samtidigt: En privatisering som innebär att föräldrarna blivit mer ensamma om sitt fost9
Växa – inte lyda
ransansvar med ett allt glesare nätverk omkring sig. En professionalisering, där förskolepersonal, lärare och hälsopersonal fått ett allt större ansvar. En medialisering, där debatten om fostran alltmer förs i medier av olika slag: i dagstidningar, tv, föräldramagasin och inte minst på internet. Och en politisering, där frågan om det som nu kallas ”föräldrastöd” kommit allt högre på politikernas dagordning. De som är föräldrar idag befinner sig därför i en helt annan situation jämfört med de föräldrar som en gång hade ansvaret för mötesdeltagarna i Bjurholm. Idag utsätts föräldrar för en korseld av olika åsikter om vad föräldraskap är och hur det bäst bör utövas. Jag har skrivit den här boken för att ge nya perspektiv och för att den som är intresserad ska få möjlighet att sätta in sitt föräldraskap i ett vidare sammanhang. Kanske kan jag också bidra med några små ord på vägen. Om boken sedan kan leda till ett livligare och mer mångsidigt samtal om föräldraskapets innehåll och villkor har den blivit vad jag hoppats på. Lund i augusti 2009 Lars H Gustafsson
10
Del 1 Föräldraskapets villkor Jag är äldst av sju syskon och pappa till åtta barn. Min äldste son föddes 1964. Mina yngsta, tvillingar, en pojke och en flicka, är födda 1989 och har just lyft på egna vingar. Det har blivit onödigt tyst i min lägenhet nu, frukostfilen och osten räcker märkvärdigt länge och innehållet i tvättkorgen har minskat dramatiskt. Jag har alltså haft förmånen att ha barn och ungdomar omkring mig nästan hela mitt liv. Dessutom är jag barnläkare. Först arbetade jag på sjukhus, sedan på barnavårdscentral och under de senaste tjugo åren i skolan som skolläkare. Jag har haft rika tillfällen att fundera över vad föräldraskap är. Och över hur villkoren och förutsättningarna förändrats under senare år. Jag vet inte hur många föräldrar jag mött och samtalat med om detta. Så mycket klokare har jag kanske inte blivit. Men min respekt för föräldraskapets inneboende mysterier har ökat. Liksom min respekt inför alla de föräldrar som, ibland mot nog så tuffa odds, gör vad de kan för att deras barn ska få ett bra liv.
14
Så kan det vara På internetsajten GrowingPeople finns en avdelning som heter Fråga Experten. Hit kan föräldrar skriva och ställa frågor om i stort sett vad som helst. Jag är en av dem som svarar. Med brevskrivarens goda minne väljer jag ett brev ur högen som utgångspunkt för det här kapitlet. Vi har en pojke på två år och tio månader, och en flicka på ett år och tio månader. Båda har väldigt starka viljor och blir lätt arga. Vår stora kille blir lätt aggressiv mot andra barn när vi har besök, eller hälsar på hos andra. Det gäller nästan alltid bråk om leksaker. Sedan i somras har han börjat bita i situationer när han och en annan håller i samma leksak. Det går bättre med lillasyster än med andra barn, och på dagis är han alltid snäll och på gränsen till blyg. Jag upplever det väldigt jobbigt, eftersom det är ansträngande att träffa andra familjer, vilket vi ju gärna vill. Vi har till och med brutit kontakten med vår bästa vänfamilj, eftersom de anser att hans beteende beror på vår dåliga uppfostran. Jag tycker däremot att vi sedan han var liten varit väldigt noga med att det inte är ok att vara våldsam mot människor eller djur. Det har blivit lättast att umgås med barn (vilket ändå 15
Växa – inte lyda
är rätt många) som också kan knuffas eller bitas ibland för att man kan förstå varandra som föräldrar. Jag tycker att det är svårt att veta hur jag ska hantera min sons ilska och våldsamheter. Jag vill absolut inte kränka honom, men ändå vara tydlig, och jag behöver framför allt känna mig trygg i att jag handlar på rätt sätt. Inför mig själv, pappan, barnen och andra föräldrar. Allt pekar på att vår dotter är väldigt lik vår son i humöret, och vi kommer att få mer av samma problematik. Vår kille är intelligent och tycker om att sitta och pyssla för sig själv. Man kan resonera och diskutera mycket med honom. Men när han blir arg, och det blir han ofta, når vi inte alls fram. Dessutom ger han sig på oss och bits och rivs när vi säger till, varpå vi blir väldigt upprörda själva. Jag behöver som sagt en strategi att ta till när alla är upprörda, som jag kan stå för och som jag kan tro ger resultat. Jag har läst hemsidor och böcker och diskuterat med min man i stort sett varje kväll utan att hitta någon bra lösning. Tacksam för svar! Jag får genast stor respekt för en förälder som författar ett sådant brev. Mamman som skriver uttrycker sig väl och beskriver en situation som säkert många andra föräldrar kan känna igen sig i. Hon har en öppen hållning och visar omsorg om sina barn. Som många föräldrar idag är hon väl påläst. Hon har redan hört de standardråd man brukar ge. Så vad kan jag egentligen tillföra? Hennes brev väcker en rad frågor, som i högsta grad är aktuella för den här boken. Den första har med vad som är normalt 16
Så kan det vara
att göra. I brevet får vi lära känna två temperamentsfulla, för att inte säga hetlevrade, barn. Mamman beskriver dem som intelligenta och kreativa. Men den äldste sonen bits. Han har, som vi brukar säga, en bristande impulskontroll. Men vad kan man egentligen vänta sig av ett barn som ännu inte fyllt tre år? När ilskan kommer farande – kan han då styra sina handlingar? Kan vi begära att han ska klara det? Kan vi lägga över ansvaret för det på honom själv? Är inte det att ställa överkrav på ett barn i den åldern? Så den egentliga frågan blir: Hur mycket måste vi veta om barn och barns utveckling för att kunna ställa rimliga krav? Nästa fråga är nära besläktad med den första. Hur väl måste jag förstå orsaken till ett barns handlande för att kunna möta barnet på rätt sätt? Att med arg röst fråga en pojke på två år och tio månader varför han bet sin syster är knappast meningsfullt. I bästa fall kanske han svarar: ”Hon är dum!” Några djupare analyser kan det knappast bli tal om. Men det kanske går att förstå honom ändå? Redan här skiljer sig experterna åt. Somliga menar att även små barn är möjliga att förstå, bara man känner dem väl och använder sin bästa fantasi och sin kunskap om barns utveckling. Barn är logiska varelser, brukar de säga. I varje fall lika mycket som vi. Det går att ana sig till orsaken bakom deras handlingar. Och det är viktigt att vi gör det om vi ska kunna veta hur vi själva ska bete oss i olika situationer. Andra menar att det är meningslöst att grubbla för mycket över ett litet barns avsikter. Det är att tilldela barnet ett förnuft och en känslomässig mognad som det inte har utvecklat än. Eller, för att använda ett modernt ord, det är att ”vuxengöra” 17
Växa – inte lyda
barnet. Det är bättre att ta fasta på beteendet just så som det är och fundera över om man ska försöka ändra på det. Ungefär som när bilen går sönder. Det är inte så stor mening med att fundera över den djupare liggande orsaken till felet. Bättre att laga det i stället. Så kommer nästa fråga: Om vi nu ändå funderar över varför pojken bits – ska vi då söka orsaken hos pojken själv eller i omgivningen? Och som förälder kommer man aldrig ifrån frågan: Hur mycket beror rentav på mig? Mamman som skriver har nog funderat mer än en gång över det. ”På dagis är han alltid snäll och på gränsen till blyg”, skriver hon. Så är det föräldrarna som gör fel? Mamman antyder att de blivit anklagade för att fostra pojken på fel sätt. Kanske menar dessa vänner att föräldrarna inte sätter tillräckligt tydliga gränser? Eller är det så att pojken får mobilisera all sin kraft för att vara snäll på dagis, och att allt det andra som finns inom honom därför måste få utlopp någon annanstans, till exempel hemma? Ungefär som vi själva kan uppleva det ibland: All ansträngning vi måste lägga ner på att vara trevliga på jobbet gör att vi lätt spårar ur hemma i stället. Vems är felet till att det blir så? Och så kommer alla frågor om hur vi ska göra rent praktiskt. Mamman skriver att hon behöver ”en strategi att ta till när alla är upprörda, som jag kan stå för och som jag kan tro ger resultat”. ”Strategi” är också det ett modernt ord som för tanken till fältslag, spel eller företagsutveckling. Men här innebär väl strategi snarast en genomtänkt plan. Mamman vill inte att känslorna ska ta överhanden och litar inte längre på att de leder henne rätt. Mellan raderna kan man ana att hon helt enkelt inte 18
Så kan det vara
vill bli så arg som hon kan bli. Kanske är det inte en tillfällighet att hon fått två arga barn? Men att ha en strategi som man kan ”stå för” ger också en annan fördel. Då är det lättare att förklara varför man gör som man gör med barnen, både inför vänner och inför andra som vill höra på. Och på det sättet få dem att dämpa sin kritik en smula och kanske hjälpa till i stället. Allt detta är i högsta grad både begripligt och hedervärt. Men bönen om en ”strategi” rymmer också en del problem. Det ena handlar om hur målinriktat, eller manipulativt om man så vill, vi ska agera i nära relationer. Ska jag som man i familjen också ha en ”strategi” för hur jag ska möta min kvinnas ilska? Att förse sig med en strategi för hur man ska möta en annan människa blir ett sätt att skapa distans och att sakliggöra sina känslor – på gott och på ont. I värsta fall innebär det också ett försök att skaffa sig ett överläge. En god strategi i till exempel schack eller fotboll är ett medel för att försöka vinna partiet eller matchen. Så frågan är om strategin, som i brevet, mest är till för att hålla koll på sig själv så att man inte gör något överilat och dumt, till exempel kränker barnet. Eller om den är till för att få barnet dit jag vill och så att säga vinna matchen. Ett annat problem med en strategi är frågan om vem som äger den. Finns det någon expert som sitter på den strategi som jag behöver? Finns det med andra ord något slags vetenskapligt utprövad ”metod” för hur man får barn att sluta bitas? Eller måste jag som förälder alltid utveckla min egen strategi, grundad i min unika kunskap om mig själv, mitt barn och relationen oss emellan? 19
Växa – inte lyda
Ännu en fråga blir då aktuell: Vad är det egentligen jag vill uppnå? Mamman som skrev brevet vill att strategin ska ge ”resultat”. Men om vi ska tillämpa en ”resultatstyrd fostran” måste vi ställa upp tydliga mål. Och sedan är då frågan vilka ”effektmått” vi ska använda. I det givna exemplet ser det från början rätt uppenbart ut: Föräldrarna vill, helt begripligt, att pojken ska sluta bitas! Men vill de att pojken ska sluta bitas nu, oberoende av hur de får honom till det? Nej, det tror jag inte. Mamman markerar tydligt i brevet att hon inte vill kränka pojken. Vill de i stället att han så småningom ska lära sig handskas med sitt temperament och genom insikt och eget aktivt val avstå från att skada sina medmänniskor? Ja, det tror jag de vill. Den sista frågan just nu blir då: Går inte dessa båda mål att förena? Att få barnet dit man vill just nu och ändå lära det att tänka självständigt och ta eget ansvar. Eller är det rentav så att de snabba lösningarna enligt något slags quick fix-modell snarare kan hindra barnets känslomässiga och etiska utveckling? Alla dessa frågor ska vi komma tillbaka till i kommande kapitel. Jag ska försöka svara på dem så gott jag kan – och på mitt sätt. Redan nu vill jag göra en första preliminär självdeklaration: Jag tror det är viktigt att jag som förälder känner till en hel del om barn och deras utveckling! Det är grunden till att också förstå varför barnet handlar som det gör. Om jag inte förstår det kommer jag att famla i blindo, inte minst när jag ska möta barnet i kritiska och konfliktladdade situationer. Jag tror också att vi föräldrar inom oss redan bär på lösningen till det problem som uppstår. För det mesta i alla fall. Ofta anar vi oss till den intuitivt, men ibland behöver vi göra den 20
Så kan det vara
mer tydlig för oss, kanske till och med i form av en ”strategi”. Då behöver vi samtala med varandra och gärna också med någon annan klok person. Ibland kan till och med en så kallad expert vara en bra samtalspartner, särskilt om man känner sig alldeles rådlös. Men jag tror inte lösningen består av en vetenskapligt utprövad metodik för föräldrars normala fostran av sina barn – eller att en sådan, om den funnes, skulle kunna innebära något särskilt gott. Däremot känner jag till ett antal metoder som gjort anspråk på att vara ”vetenskapliga” men som faktiskt skadat barn. En annan sak är det om barnet skulle få så allvarliga problem att det blir aktuellt med behandling, till exempel inom barnpsykiatrin. Då behövs både vetenskap och metoder. Men då råder undantagstillstånd, och börjar man tillämpa sådana metoder i vanlig fostran kan man hamna alldeles fel. Också inom vård- och behandlingsarbetet finns det för övrigt skäl att noga tänka igenom vilka metoder man använder och om de verkligen är förenliga med den syn på barn som FN:s barnkonvention ger uttryck för. Under senare år har det kommit en rad rapporter om allvarliga övergrepp på barn och ungdomar inom den slutna institutionsvården. Ett exempel är hur isoleringsstraff tillämpats på de statliga ungdomshemmen, helt emot gällande lagstiftning. Med utövandet av makt finns alltid en risk för att den missbrukas. Om övergrepp av det här slaget ska kunna undvikas krävs det mycket god utbildning, fortlöpande handledning, mer insyn och ett ständigt pågående samtal om värdegrund och rättighetsfrågor. Föräldrar gör klokt i att vara på sin vakt, också när de har med oss professionella att göra! 21
Växa – inte lyda
Föräldrars fostran av sina barn ser jag som en mellanmänsklig relation som måste vårdas med samma omsorg som alla nära relationer. Och med insikt om den ojämlikhet som alltid finns i samspelet mellan barn och vuxna. Självkännedom, intuition, en någorlunda trygg livssituation samt stöd från släkt och vänner är viktiga förutsättningar för ett bra föräldraskap. En väl fun gerande förskola och skola likaså. Dessutom behöver alla vuxna som möter barn, förutom kunskap om barn och deras utveckling, också kunskap om vilka rättigheter varje barn har. Ett barn är en människa med samma mänskliga rättigheter som jag själv. Till exempel rätten att aldrig bli kränkt. FN:s konvention om barnets rättigheter ger klara besked på den punkten. Och till slut: En smula humor skadar inte när man har med barn att göra. Att kunna skratta tillsammans åt alla de befängda situationer man kan hamna i har löst upp många knutar! Vad jag svarade mamman som skrev brevet? Det får stanna mellan henne och mig. Men den som läser vidare i boken kan nog efter hand räkna ut vad svaret innehöll.
22