9789173516792

Mike Larssons normal inl.indd 3

10-06-29 16.30.44

Kapitel 1 Mike Larsson hade nog aldrig plockat upp det där tummade fotografiet ur plånboken och visat det för frivårdsinspektören om hon inte haft så stora bröst. För ett ögonblick fick han för sig att hon skulle bli en utmärkt mor. Precis vad Robin behövde.

En kärleksfull kvinna som väntade med varm choklad när han kom hem från skolan. Som hjälpte pojken med läxorna, såg till att både Mike och Robin hade rena kalsonger i byrån och bjöd släkten på slottsstek med gräddsås och inlagd gurka på söndagarna.

Ja, om det hade funnits någon släkt, alltså. ”Han är fjorton. Fyller femton på julafton. En ilsken jävel. Precis som farsan.”

Mike log sitt charmigaste leende.

Inspektören snörpte på munnen. Hon kastade en likgiltig blick på fotot som hängde mellan hans tumme och pekfinger, alldeles framför ögonen på henne. ”Jaha …”

Hon gjorde ingen ansats att ta bilden. Tittade istället ut mot höstsolen, som försökte skina in genom det smutsiga fönstret, där en liten spindel väntade i sitt nät. Mike stoppade omsorgsfullt ner fotot igen på sin plats i facket bredvid hans andra dröm: Den utrivna tidningsannonsen.

Han körde ner plånboken i innerfickan. Mike förstod att han hade misstagit sig. Kanske var hon inte den moderliga typen.

Det var de där praktfulla lökarna som hade förvillat honom. De bokstavligen vällde ju upp över den rosa spetskanten i hennes urring5

Mike Larssons normal inl.indd 5

10-06-29 16.30.44

ning. Det var som om hon gömde ett par levande djur under siden­ blusen. Två mjuka, pulserande djur som andades så hett att syret i rummet höll på att ta slut.

Han kippade efter luft. ”Jag ska ta tillbaka honom”, mumlade han. ”Då får du nog ta och ordna upp ditt eget liv först.”

Inspektörens ögon borrade sig in i honom som ispikar. Mike flyttade diskret uppmärksamheten till hennes röda läppar. Under bråkdelen av en sekund skymtade han tungspetsen i mungipan. Det blänkte till om läppstiftet. Han harklade sig och svalde. ”Jo, men jag har en plan …”

Frivårdsinspektören tycktes inte höra på längre. Hon plockade upp några papper ur attachéväskan, som hon ställt bredvid stolen. ”Mike Lorne Larsson …”

Hon gjorde ett kort uppehåll och höjde på ögonbrynet.

Mike låtsades inte se det. Han trummade otåligt med sina nyinköpta joggingskor mot golvet. Asics i silver och blått, snygga, men dyra. Över en tusenlapp hade han fått betala till den solariegrillade snobben på Löplabbet. Det var nära att han hade smällt killen på truten när han fick höra priset. Som väl var hade han stillat sinnet. Misshandel på sista permissionen före muck hade inte sett bra ut. ”Du vet att du kan få med dig mediciner”, sade frivårdsinspektören. ”Ångestdämpande och så … Vi kan be läkaren …” ”Inga piller!”

Mike kände hur det hettade till i hjärnan och blodådrorna vid tinningarna svullnade. Kvinnan på andra sidan bordet mötte oför­färat hans ilskna stirrande. ”Antabus? Du har ju haft avsevärda problem med alkohol.” ”Inga piller sa jag!”

Hon ryckte på axlarna så att en doft av fruktschampo slog emot honom. ”Som du vill.”

Medan hon bläddrade vidare i sina papper kom tanken tillbaka.

En riktig kvinna i hemmet. Kanske var det inte omöjligt ändå. Det skulle vara städat och fint. Dammsugning och disk kunde han hjälpa 6

Mike Larssons normal inl.indd 6

10-06-29 16.30.44

till med. Tvätt, till och med. När han vaxade bilen på garageuppfarten skulle hon knacka på köksfönstret, vinka och skratta med sina vita tänder. På jularna skulle hon hänga upp tre pepparkakshjärtan i röda sidenband i fönstret. Mike och Robin, skulle det stå skrivet med glasyr på dem. På det tredje… Han sneglade mot dokumenten på bordet efter en ledtråd, men hittade ingen. Kanske Solveig. Jo, det var ett vackert namn. En ymnig sol som gjöt värme över familjen.

Mike log igen, den här gången utan att vara medveten om det.

Efter middagen kunde de titta på en film tillsammans. Hon skulle duka en liten bricka med en vit duk, två kaffekoppar, några småkakor och ett glas med hallonsaft. Indiana Jones, kanske. Den skulle säkert Robin gilla. Eller senaste Bondfilmen.

Och sen, när de hade nattat pojken, så kunde de tända ett par levande ljus och sätta på lite soft musik. Eros Ramazzotti. Amore …

Mike slöt ögonen till hälften och kisade genom ögonfransarna mot den djupa klyftan mellan hennes bröst, den fuktiga ravinen vars hemlighet låg gömd under spets och siden. Han kände hur det bultade i underlivet och blev trångt i jeansen. När han körde ner näven innanför tröjan på henne och befriade de där svettiga melonerna skulle hon gny tillgivet. Flämta och bita sig i läppen. Sen skulle de vräka undan soffbordet, vilda av upphetsning, och så skulle hon stå där på mattan på alla fyra framför honom. Vända ansiktet över axeln, med rufsiga hårslingor framför sina glansiga ögon, och stöna och be honom ta henne hårt. Och han skulle slita ner sina byxor och greppa hennes vita, svällande skinkor och … ”Två torktumlare!?”

Hon tittade på honom med en blick som inte var det minsta kåt.

Mike blinkade yrvaket. ”Va?” ”Du snodde två torktumlare från tvättstugan i en bostadsrätt på Föreningsgatan. Det är därför du har suttit inne. Bland annat.” ”Jo …” ”Jag är bara nyfiken”, sade frivårdsinspektören. ”Jag menar, hur tänkte du? På mig låter det inte som världens smartaste brottsplan.

Vem köper ett par stulna torktumlare?”

7

Mike Larssons normal inl.indd 7

10-06-29 16.30.44

Mike rodnade, öppnade munnen, men kom inte på något vettigt att säga. Absolut ingenting.

Något minne av den där natten hade han inte. Bara att han vaknade upp i arresten på polishuset med en huvudvärk så fruktansvärd att han ville dö. När förhörsledaren berättat vad han var anhållen för hade han själv ställt sig frågan hur i helvete han hade tänkt. Gripen på bar gärning när han försökt baxa upp de där tunga asen för källartrappan, full som en alika och med högerarmen sönderskuren och inlindad i ett par blodiga långkalsonger. Herre Jesus!

Bakfylla var för all del inget ovanligt i Mike Larssons liv. Om två månader skulle han fylla fyrtiofem. En sömnlös natt i cellen, när han tröttnat på såväl tv:n och porrtidningarna som på att stirra på månen utanför fönstret, hade han räknat ut att han under de senaste trettio åren varit berusad i runda tal en tredjedel av tiden. Och då hade han ändå tillbringat en ansenlig tidsrymd bakom galler.

När Mike i detta ögonblick av klarhet tänkte på allt han missat, allt han förlorat, blev han rädd. Så rädd att han började frysa och skaka. Så skräckslagen att han faktiskt grät en liten skvätt i sin ensamhet, han som egentligen avskydde män som lipade som fjollor.

Men nu var det slut med allt det där. Nu var det hög tid för Mike Larsson att bli herre över sitt eget liv.

Två års fängelse hade han fått för torktumlarstölden, ett misslyckat inbrott i en videobutik vid Triangeln, polisen hade identifierat honom i efterhand på filmen från bevakningskameran, samt för att han råkat drämma en ölsejdel i skallen på en typ som kallat honom ”bögjävel” på Restaurang Nyhavn vid Möllevångstorget. Nu var sexton månader avtjänade och Mike på väg att bli villkorligt frigiven från Kirsebergs kriminalvårdsanstalt i Malmö efter exemplariskt uppförande. ”Du har skött dig bra. Jobbat på i verkstaden och fullföljt dina drogsamtal”, sade inspektören när hon ögnat igenom sina papper.

Mike drog handflatan över sin nysnaggade hjässa och lutade sig bakåt i stolen. ”Och du har tränat en hel del i gymmet, förstår jag.”

Hon lade det ena benet över det andra och vickade lite på foten.

Mike såg forskande på henne. Retades hon? Han kände irritationen 8

Mike Larssons normal inl.indd 8

10-06-29 16.30.44

stiga i kroppen igen, men kunde inte låta bli att hastigt spänna bröstmusklerna så att det ryckte till i lurvet under den uppfläkta skjortan.

Han lade sina kraftiga armar i kors över bröstet. ”Det viktiga är ju att du håller dig borta från dåligt sällskap och droger”, sade frivårdsinspektören. ”Och att du kommer i gång och arbetar. Du har tydligen ett jobb på gång på en bilskrot?” ”Ett kanonjobb. Och jag har precis dom rätta kvalifikationerna.”

Mike tänkte på erbjudandet han fått av Dragan en eftermiddag när de satt och pustade ut efter ett pass med skivstången i den svettstinkan­ de skrubben längst ner i källaren på fängelset. ”Jag vet en lirare som behöver hjälp ute i Tomelilla. Du är väl från trakten? Det är en schyst snubbe. Boris heter han. Gott om stålar. Han frågade om jag kände till någon pålitlig kille som kunde hjälpa honom med typ … lite av varje.”

Mike hade nappat direkt. För en gångs skull var ödets gudinnor nådiga. Det var ju till Tomelilla han skulle. Där fanns Robin. Och Dragan hade försäkrat att det var ett vanligt kneg. Inget knark eller någon annat skit man kunde åka dit på. Trots att Dragan var jugge och femton år yngre hade Mike gillat honom från första stund. Killen satt visserligen inne för att ha smugglat ryssfemmor från Polen, men det hade han sagt att han ångrat. De hade pratat en hel del, där nere bland hantlarna i källaren. Dragan hade också en grabb som de tagit ifrån honom. Han förstod precis hur det var.

För säkerhets skull stoppade Mike handen i byxfickan och kontrollerade att lappen med telefonnumret låg kvar. ”Ja, det var väl allt då.”

Frivårdsinspektören, som kanske hette Solveig, föste samman sina papper och smällde ihop mappen. Mitt i rörelsen stannade hon upp och såg på Mike med en min som för första gången lät ana att hon var nyfiken. ”Du sa något om att du hade en plan …?”

Han ryckte på axlarna. ”Äh, det är inget. Bara om Robin. Jag tänkte att nu när jag börjar jobba och tjänar pengar och lägger av med spånken så kanske det ordnar upp sig. Då kanske han och jag …”

9

Mike Larssons normal inl.indd 9

10-06-29 16.30.44

Han tystnade och letade i hennes ansikte efter tecken på att hon förstod. Frivårdsinspektören satt stilla, uttryckslös och väntade på fortsättningen. Hon andades tungt. Nästan plågat, lät det som. Så väldans varmt var det väl inte i rummet? Spindeln väntade fortfarande i sitt nät i fönstret. Mike kände hur det pirrade i maggropen igen. Det var som om det vilade en förbannelse över hennes yppiga väsen, som om hon sände ut hypnotiska vågor med sin blomdoftande kropp. Obevekligt sögs hans blick åter till hennes fuktiga läppar, den svällande barmen och sökte sig ner längs ett silkesklätt ben till den svarta kängan, som hon envisades med att sitta och vicka på hela tiden. För sitt inre såg han henne än en gång, skinande vit och naken på knä på den mjuka matten framför tv:n och det omkullvräkta soffbordet. ”Du har inte lust att gå ut och ta ett glas i kväll?”

Orden slank blixtsnabbt ur honom och han blev genast livrädd.

Om det varit möjligt hade han kastat sig efter dem och försökt fånga in dem igen, som en fiskare som tappat en nyfångad ål.

Mike svalde hårt.

Utan ett ord reste hon sig ur stolen och såg ner på honom. På en sekund förvandlades han till en liten flugskit, fullständigt utan betydelse. ”Lycka till”, sade hon kallt när hon lämnade rummet, rak i ryggen. *** Nedanför fängelsets trappa satte han ifrån sig sportbagen med sina tillhörigheter och tog ett djupt andetag. Han tittade upp mot bevakningskameran, som vakade över den grönmålade porten och de höga murarna med taggtråd, innan han rotade fram ett paket Marlboro ur fickan och tände en cigarett.

Oktoberluften var bitande klar, kall som friheten och frisk som löftet om ett nytt och bättre liv. Lönnarna intill grusplanen, där några småpojkar spelade fotboll, sprakade i rött och gult. Himlen var knallblå och ovanför hans huvud kraxade ett par kråkor i vinden.

Corvus corone cornix, registrerade han vant. Undrar om Robin 10

Mike Larssons normal inl.indd 10

10-06-29 16.30.45

kan tänkas vara intresserad? Fågelboken låg i vart fall i tryggt förvar bland de skrynkliga paltorna i bagen.

Mike kände hur röken värmde i bröstet. Han sniffade lite på doften av jord och fuktiga löv från den lilla parken utanför murarna. Längre bort hörde han bruset från motorvägen mot Lund. Han kikade hastigt över axeln för att försäkra sig om att ingen av de surmulna plitarna i slussen iakttog honom genom det armerade glasfönstret.

Så tog han fram sin plånbok. Omsorgsfullt vecklade han ut den utrivna tidningsannonsen med båten. Det verkade vara en ålderstigen skorv. Inget pris var angivet. En ombyggd bogserbåt, påstods det. Den borde klara både stormar och orkaner, tänkte han. Inte kunde det väl vara så svårt att styra en sådan för en gammal sjöman?

Mike såg sig själv stå där i fören, bistert spejande mot horisonten medan bogsvallet stänkte upp i hans friska, brunbrända ansikte. Han skulle vara på väg. De skulle vara på väg.

Han vek ihop annonsen igen och pillade istället fram det lilla fotografiet av Robin. Det hade ett par år på nacken och började bli nött i kanterna. Ett gammalt skolfoto, om han mindes rätt. Pojken var rufsig i håret och glodde mot fotografen med en underlig min, som gjorde det svårt att avgöra om han var arg eller på väg att börja skratta.

Mike kände hur han blev varm om hjärtat. ”Nu din lille skit, nu ska du få se vem som är din farsa!” mumlade han för sig själv.

11

Mike Larssons normal inl.indd 11

10-06-29 16.30.45

Kapitel 2 Det gula skenet från fotogenlampan fick pojkarna i den murkna jaktstugan att se ut som om de ruvade på en gemensam hemlighet.

Robin betraktade dem med bävan och stolthet. Sex sammanbitna ansikten i ett dunkel som förvandlade kvisslor och blemmor till kärva skuggor. Det blänkte ur ögonen på dem. Krigare var de, och de krävde respekt.

Nu skulle dom få se, alla jävlar som alltid hade klagat. Dagistanterna, lärarna i skolan och kärringarna på socialen.

Och farsan, inte minst farsan.

Robin kände något hett i bröstet. Nog skulle väl farsan bli stolt om han kunde se honom nu?

Han plockade upp mobilen och tittade på klockan. Det började bli sent. Tystnaden kröp som en osynlig ande längs golvet och slingrade sina fuktiga armar om dem. Regnet tappade nästan omärkligt mot fönsterblecket utanför den svarta rutan. En doft av mögel stack i näsborrarna. Från en läcka i taket föll tunga droppar.

Bullen skulle fixa facklor, det hade han lovat.

Var höll han hus?

Uniformerna hade de åtminstone fått färdiga i tid. Tur det, tänkte Robin. Disciplinen var viktig. Det hade Kenny sagt, och han blev lätt förbannad om det inte blev som han ville. Robin sneglade på honom där han satt närmast dörren och lekte med sin stilett. En grinande dödskalle skymtade på skaftet mellan fingrarna. Det klickade väloljat när bladet for in och ut. Han ser farlig ut, tänkte Robin. Gröna kamouflagebyxor. Rånarluvan upprullad i pannan.

12

Mike Larssons normal inl.indd 12

10-06-29 16.30.45

”Vit makt. Fosterlandet. Ultima Thule. Det är vår grej. Vi är utvalda. Fattar ni?”

Kenny synade sin lilla skara med bleka ögon, djupt begravda mellan köttvalkarna i hans ansikte. De andra pojkarna utbytte ögonkast och nickade sen allvarligt. ”Det bor juggar och araber överallt. Dom tar över landet. Vi ska skrämma skiten ur dom.” ”Jag såg två negrer på Konsum i går”, intygade Jocke, den yngste av dem. ”Riktiga blånegrer. Dom skulle säkert köpa bananer.”

Ett uppskattande flin spred sig i Kennys ansikte. Nervösa fniss och målbrottsharklingar lullade runt i stugdunklet.

Robin teg. Innan Kenny började prata om allt det där med svartskallarna hade han inte tänkt så mycket på dem. Att de var särskilt annorlunda. Men nu verkade det så självklart. Vad hade de i Sverige att göra? Nog fan var det dags att säga ifrån. Ändå kändes det konstigt i magen. Första gången Kenny berättade om sin plan hade någon försökt skämta. Rambo i hemvärnet, typ. Men då morrade Kenny och blängde dolskt. Nu verkade alla ha förstått att det var allvar. ”Det är dags att visa att det finns svenskar som fått nog”, hade han sagt. ”Patrioter som tröttnat på att sitta och gnälla.”

Beslutsamheten var avgörande. Robin hade själv läst om det på nätet. Han brukade surfa runt på de där sidorna på Gunborgs gamla dator i vardagsrummet när ingen var hemma. Nationellt motstånd.

Den svenske. Vit makt. En gång råkade Sune få syn på ett hakkors.

Gubben smög upp bakom hans rygg, som om han ville spionera. När han upptäckte bilderna på skärmen blev han svart i synen och vräkte ur sig något vresigt. Robin hade trotsigt glott tillbaka.

Den första tiden hos Sune och Gunborg hade han varit rädd. Då hade han dragit upp axlarna och väntat på näven, som en strykrädd hund på piskan. Egentligen var det inte så farligt. Man kunde vänja sig. Göra sig hård och stänga av skallen, liksom. Det värsta var efteråt, när Gunborg såg på honom med sin tiggarblick. Som om det var henne det var synd om. Hon fick stryk av Sune hon också, det hade han förstått.

Men nu var det slut med det. Robin tänkte inte ta emot mer. Om 13

Mike Larssons normal inl.indd 13

10-06-29 16.30.45

gubben försökte släpa ner honom i källaren igen skulle han slå tillbaka.

Knäcka näsan på aset.

Det konstiga var att Sune verkade känna det på sig. Den där kvällen då han överraskade Robin framför datorn blev det tydligt. Han snäste ur sig några svordomar, men när Robin inte vek ner sig backade han och teg. Han hade inte fattat någonting, det svinet. Inte på allvar. ”Tror du vi kommer i tidningen, Kenny?”

Det var Jocke igen. ”Klart vi kommer i tidningen. Bögen på bladet jag tipsade blev så kåt så det gick för honom i luren.”

De andra garvade. Det hördes ett pysljud när någon öppnade en ölburk. Sen en halvkvävd rapning. ”Tror du inte snuten kommer?”

Kenny klickade ut knivbladet med tummen och pekade mot Jocke. ”Kanske. Dom är jävligt puckade, men man vet aldrig. Jag varnade journalistfjollan för att sladdra. Men det behövdes inte. Han sa att han ville vara själv om scoopet.”

Han fnös föraktfullt och spände ögonen i de andra, en efter en, likt en officer som inspekterar sin trupp. ”Vår aktion måste gå fort. Snabbt in och snabbt ut. Inget sjabbel.

Då hinner snuten inte göra nåt.”

Robin kände hur det började krypa i benen. Han såg sig omkring i stugan. I ett hörn låg en fläckig madrass, ett par gamla filtar och några tomma ölburkar. Vid dörren stod en spade och ett par leriga gummistövlar. Plåtkaminen hade ingen orkat tända. Robin reste sig och gick fram till fönstret, som hade immat igen. Han gnodde det torrt med ärmen och kikade ut. Det enda han såg var svart skog och en blek halvmåne. ”När fan kommer Bullen?” ”Han kommer … Det är bäst för honom. Vi ska vara på plats prick på tolvslaget. Det sa jag till idioten på tidningen.”

Klick!

De andra följde Kennys förhäxade blick mot knivbladet som hade sprätt ut.

Klick!

14

Mike Larssons normal inl.indd 14

10-06-29 16.30.45

Så var det borta igen. Robin försökte tränga undan irritationen.

Måste han fibbla med den satans grejen hela tiden? ”Har du dödat någon med den?” halkade det ur honom.

Kenny tittade hastigt upp med ett lömskt uttryck i ansiktet. Han strök med tummen över sin glesa mustasch. Med en knyck på handleden kastade han över stiletten till vänsterhanden, sen tillbaka igen, varpå han fällde ihop den och lät den försvinna i jackfickan. ”Fråga inte om du inte vågar höra svaret”, sade han med låg röst.

Robin höll andan. Han ångrade att han hade sagt något. Det var den där rastlösheten. ”Tror du mig om jag säger att jag har sprättat upp en blatte?”

Med ens såg Kenny hotfull ut. Det var det som var så obehagligt med honom. Ena stunden drog han en massa kul vitsar och flabbade som vem som helst. Men så for djävulen i honom. Det där elaka grinet fick ögonen att dras ut till smala streck.

Robin ryckte på axlarna och satte sig igen. ”Vet inte …”

Kenny stirrade hätskt på honom. Robin kände hur det sög i magen.

Skulle han glo tillbaka eller bara lugnt vända sig bort? De andra höll tyst, men han märkte att de liksom hade stannat upp i tanken, som om de fått vittring på något.

Plötsligt slungade Kenny ut en arm, en kobra som högg tag i Robins handled. När han försökte rycka sig loss var det redan för sent. Han satt orubbligt fast i ormens käftar.

Det blänkte giftigt i Kennys ögon. Han var så nära nu att Robin kände hans sura andedräkt. Obevekligt pressades handen ner mot bordet, en bred planka på två ölbackar. ”Sära på fingrarna!”

Robin vågade inte annat än att lyda. Han spärrade ut sina fem fingrar mot plankan, så långt han kunde. ”Blundar du så är du en feg kärring!”

Så var stiletten där igen i Kennys hand. En reflex från fotogenlampan fick bladet att glimma. Robin flämtade efter luft. En utsvulten råtta slet och härjade i tarmarna på honom och han kände att han behövde skita. De andra satt som förstenade. Någon hostade torrt. I 15

Mike Larssons normal inl.indd 15

10-06-29 16.30.45

en knäpptyst evighet var den sylvassa spetsen det enda någon av dem såg.

Med en snabb rörelse vände Kenny på kniven så att han höll den i ett huggrepp. ”Märk han!” viskade Jocke upphetsat. ”Håll käften!” väste Kenny utan att för en sekund släppa uppmärksamheten från sitt byte.

Greppet runt Robins handled hårdnade. Fingrarna blev allt vitare.

Dunk!

Det första hugget borrade sig med våldsam kraft in i bordsskivan mellan Robins tumme och pekfinger. Det gick ett sus genom stugan.

Spetsen satt nerkörd två centimeter i träplankan och Kenny fick ta i för att bända loss den. Han log belåtet.

Iskall svett bröt fram vid Robins tinningar. Instinktivt kände han att han borde göra något. Be om nåd eller åtminstone skratta inställsamt och utbrista något i stil med ”Fan, vad jag blev rädd!” för att få Kenny att slappna av och byta spår. Men det var omöjligt. Inte ett ord kom över hans läppar. Istället mötte han Kennys härsklystna flin med uppror i ögonen, trots att han kände med hela sin fjortonåriga kropp att det var fel.

Mycket riktigt skiftade Kennys ansikte färg från upphetsat rött till ursinnigt violett. ”Okej, nu ska vi se hur tuff du är!” Än en gång dunsade kniven in i träplankan, den här gången mellan Robins långfinger och pekfinger. Men nu nöjde sig Kenny inte med en attack, utan drog snabbt upp spetsen och började frenetiskt hugga mellan de spretande fingrarna. Högerarmen, fylld av muskler av stål, blev en mordisk symaskin med stiletten som en jättelik nål.

Dunk-dunk-dunk-dunk-dunk!

Robin ville blunda hårt. Han ville slita åt sig armen, vräka undan bordet och rusa ut ur stugan, och fly långt, långt bort i skogen. Men handleden satt fastlåst som i ett skruvstäd och allt han kunde göra var att följa den blixtrande spetsen som flög upp och ner mellan fingrarna och plankan. ”Aaaaj!”

16

Mike Larssons normal inl.indd 16

10-06-29 16.30.45

En våldsam smärta skar genom handen.

Stiletten hade borrat sig in i tumvecket och fläkt upp ett djupt sår.

Mörkt blod sipprade fram och flöt ut i en pöl på plankan. Ett förvånat uttryck spred sig i Kennys ansikte, som om han vaknade upp ur en extas. Han släppte både Robins hand och kniven, som stod kvar och darrade.

Just som han öppnade munnen för att säga något hördes ljudet från en bilmotor och strax därpå svepte skenet från ett par strålkastare in genom fönstret. ”Det är Bullen!”

Alla utom Robin rusade ut ur stugan och fångades in i motljuset, förblindade som fladdermöss. ”Tjena, har ni runkat färdigt därinne nu?” hördes en hes röst ropa. ”Var har du varit?” ”Gubben på firman jobbade över. Trodde aldrig han skulle gå hem.

Sen hade han tagit med sig nycklarna till pickupen, så jag fick tjuvstarta.” ”Har du facklorna?” ”Dom ligger på flaket. Ni får hoppa upp där. Se upp så att tjäran inte kladdar ner kläderna.” ”Vi måste vänta på Robin.” ”Var är han?”

Det blev tyst där ute. Robin kände hur det bultade i handen. Tröj­ ärmen var nersölad med blod och det vällde fortfarande fram ur jacket intill tummen. Satan, vad det värkte! Han såg sig omkring och upptäckte på byltena på madrassen. Med sin oskadda hand vickade han loss stiletten från bordet, reste sig på darriga ben och tog tag i ett gammalt tygskynke. Så skar han ett par snitt och rev loss en remsa, som han lindade om såret.

Han blundade för att bli kvitt yrseln och illamåendet. Väntade en stund och försökte lugna andhämtningen. Petade sen upp dörren, som stod på glänt, med sin känga och klev ut.

En stilla bävan i mörkret mötte honom. Robin teg och kramade stiletten i sin friska näve.

17

Mike Larssons normal inl.indd 17

10-06-29 16.30.45

”Tjena, Robin! Har du skadat dig?”

Bullen tittade på den blodiga trasan runt Robins hand. De andra på kniven. Ingen svarade.

Robin tog ytterligare ett par steg och stannade sen upp. Blinkade ett par gånger för att klara synen. Långsamt höjde han stiletten så att spetsen pekade rakt mot Kennys ögon. ”För fan, Robin …”

De andra drog sig mumlande åt sidan. Kenny backade en bit och såg sig hastigt över axeln. Han flackade oroligt med blicken, som om han sökte efter stöd. Då upptäckte Robin något i hans ansikte. Det var ett uttryck han inte kände igen. Kenny var rädd.

För några sekunder fick maktens berusning Robin att glömma smärtan.

Så pressade han tummen mot utlösaren så att knivbladet flög in.

Med en nonchalant handledssnärt kastade han den hopfällda stiletten mot Kenny. ”Här! Ta din jävla kniv!” *** Sömnlösa nätter hade Amela för vana att vandra runt på gatorna tills tröttheten blev henne övermäktig. Helst skulle det duggregna. Dimman som så ofta svepte in husen i ett fuktigt täcke hade en lugnande inverkan på hennes nerver. Hon hade märkt det sen hon kom till det nya landet.

Pratades det om henne i byn?

Kanske.

Amela hade faktiskt inte en aning. På sina nattliga promenader brukade hon sällan möta någon. Om folk satt och kikade på henne i smyg bakom gardinerna i de släckta husen som hon gick förbi så var det väl deras ensak. Det var ingenting hon brydde sig om.

Utanför porten stannade hon till och njöt av att känna fukten tränga ner i luftrören. Hon drog upp axlarna och knäppte ännu en knapp i kappan. Det var kyligare än senast.

Sakta vände hon ansiktet mot himlen och lät några kalla droppar smeka kinderna. Sen började hon gå, lagom långsamt för att komma 18

Mike Larssons normal inl.indd 18

10-06-29 16.30.45

in i den där meditativa lunken då tankarna brukade skingras. Ganska snart upphörde tiden, precis som hon hoppats. Tomheten i huvudet kom alltid som en befrielse.

När hon kom fram till torget visste hon inte hur länge hon hade varit ute. En timme, kanske två. Med ens fick någonting henne att stanna upp. Kanske ett ljud som inte hörde till, kanske var det något hon såg utan att tänka på det som fick hjärnan att sända ut en signal.

Det var som om hon plötsligt bara vaknat upp. Utan att veta varför stannade hon i skuggan intill det gamla Sparbankshuset.

Torget låg nästan öde, upplyst bara av ett par gatlyktor och det svaga skenet från ett skyltfönster. På bänken utanför Systembolaget, där fyllona brukade hänga, låg ett hopkrupet bylte, som nog trots allt var en människa. Lite längre bortåt järnvägsövergången väntade en äldre farbror med en svart plastpåse i handen otåligt på sin tax, som satt ömkligt ihopkrupen i rännstenen. Från ett öppet fönster på tredje våningen hördes upprörda tv-röster.

Ytterligare en tunn figur stod diskret lutad mot väggen i en portgång. Inte så att han gömde sig; kroppsspråket var snarare det hos en person som vill väcka så lite uppmärksamhet som möjligt, men samtidigt se naturlig ut. Kanske var det kameran, vilken han med jämna mellanrum lyfte upp och pillade på, som drog till sig Amelas uppmärksamhet. Mannen tycktes vänta på något. Det gjorde henne nyfiken.

Hon dröjde sig kvar i mörkret intill det tunga stenhuset. Ett par duvor, som väckts ur sin sömn, flaxade upp vid Artemis-statyn och den torrlagda fontänen. Den lille magre mannen med kameran tittade otåligt på sin klocka.

Lugnet före stormen, tänkte Amela.

Just då bröts stillheten av en vrålande bilmotor och dånande musik från skorrande högtalare. En fullastad pickup girade runt hörnet, svängde in vid det nedsläckta gatuköket och bromsade tvärt så att däcken skrek. Torget fylldes av skränande sång: ”Ragnarök, befriare och död Ragnarök, Ultima Thule frös …” ”Go, go, go! Sätt fart nu, för fan!” manade en upphetsad röst genom larmet.

19

Mike Larssons normal inl.indd 19

10-06-29 16.30.45

Fem figurer iklädda något slags uniformer hoppade ner från flaket.

En eld flammade till, och sen flera. Ytterligare två gestalter störtade ut ur förarhytten och en av dem höll en bergsprängare i famnen. Han tryckte på ett par knappar, musiken tystnade för en sekund och tog sen åter fart, nu på ännu högre volym. Så ekade den svenska nationalsången mellan husväggarna: ”Du gamla, du fria, du fjällhöga nord.

Du tysta, du glädjerika sköna …”

Med brinnande facklor i händerna rusade de sju kommandosoldaterna fram till statyn, vecklade ut en stor banderoll och ställde sig sen i stram givakt.

Inga blattar i vår stad – svenska patrioter, stod det sprejat med svarta bokstäver.

Uppenbarligen var det just detta som mannen med kameran hade väntat på. Så fort bilen dök upp rusade han fram och började fotografera. Ivrig som en vessla for han runt för att hitta nya vinklar; först klev han upp på en bänk, sen klängde han i statyn i fontänen och till slut låg han platt på magen på den blöta stenläggningen framför de maskerade krigarna. Hela tiden skrek han upphetsat, men orden dränktes i sången.

Amela tryckte sig instinktivt längre in i dunklet vid huskroppen.

Unga adrenalinstinna män i uniform hade hon sett mer än nog av där hemma. Hon kände hur det knöt sig i magen och något surt, brännande letade sig upp i strupen.

Så tystnade musiken tvärt. Amela hörde ett rop och sen två skarpa knallar. Tjock rök bolmade upp, ett gult och ett blått moln, som snabbt flöt ihop till en ogenomtränglig grön dimma över torget. Springande steg. Glas som krossades. Därefter ljudet av en motor som startade och en bil som drog bort i natten.

Snart slogs ett par fönster upp och oroliga röster mumlade i tystnaden, som lagt sig lika plötsligt som den brutits. Ut ur rökmolnet stapplade fotografen. Han kom rakt mot Amela, ihärdigt hostande. När han passerade hann hon se att tårarna flödade på hans kinder.

Amela lämnade sin utkikspost intill bankhuset och följde efter den 20

Mike Larssons normal inl.indd 20

10-06-29 16.30.45

spenslige mannen bort från torget. Hon kände att det började sticka i ögonen. Nattluften var svår att andas. *** När Robin öppnade ytterdörren förstod han att Sune var vaken. Hallen låg i mörker, men från vardagsrummet strömmade kallt tv-ljus och avlägsna skratt. Ljudet var nerskruvat. Inga röster gick att urskilja.

Vad i helvete glor han på mitt i natten? tänkte Robin.

Röklukten hade bitit sig fast, det kände han. Annars fanns det inga spår. Uniformerna hade de noga stuvat undan i jaktstugan.

Han tog av sig skorna och hängde jackan på kroken. Kanske hade gubben somnat i soffan. Robin smög på tå. Men halvvägs upp för trappan hörde han ett skrapande ljud bakom sig. Han svängde hastigt runt.

I dörren till vardagsrummet stod Sune. Robin tittade med avsmak på honom. Den uppfläkta skjortan och linnet som säckade över hans degiga gestalt, och sen på påsarna under ögonen, som mer än någonsin fick honom att likna en bulldogg. Båda teg. Men Robin vek inte undan. Och Sune, han bara stod stilla med hängande armar och glodde.

Inte det minsta hotfull. I flera sekunder var båda som förstenade. Sen skakade Sune på huvudet och lommade tillbaka in till tv-soffan.

Robin fortsatte upp för trappan.

Allt gick perfekt. Precis enligt planen, tänkte han när han lagt sig i sängen.

Men det sved i magen. Han släckte sänglampan och stirrade ut i mörkret. Lyssnade på sitt eget hjärta. Det slog fort och hårt, som om den där muskeln till varje pris ville pressa upp så mycket blod som möjligt i hans redan fullproppade skalle. Han tände lampan igen. Huvudet värkte och tankarna surrade runt som en myggsvärm. Egentligen var han arg. Det var ju så irriterande. Att ständigt vara förbannad, utan att riktigt veta på vem. Han vände sig om och slog knytnäven hårt i kudden.

Sen försökte han tänka efter. Var kom all den där ilskan ifrån? Så långt tillbaka i tiden han kunde minnas hade blodet brusat i huvudet 21

Mike Larssons normal inl.indd 21

10-06-29 16.30.45

på honom titt som tätt, utan att han förstod varför. Ofta kändes det som kortslutning i hjärnan. Varje gång de flyttade honom till en ny skola blev det likadant. Plötsligt var han i slagsmål, utan att veta hur det hade gått till. Klasskamraterna blev rädda, trots att han var liten till växten. Ibland fyllde det honom med ett slags njutning. Det var som om han aldrig hade lärt känna en enda av dem.

Farsan, tänkte han. Kanske är det honom jag är förbannad på?

Eller blattarna. När Kenny pratade om dem var det som om pusselbitarna föll på plats. Som om allt blev enklare. Som om det var lättare att vara arg när han visste vem han hatade.

En lång stund låg Robin alldeles stilla och tittade i taket, där ett litet modellflygplan i plast, byggt för länge sedan, svävade runt utan mål.

Han somnade med en tjock klump i bröstet.

22

Mike Larssons normal inl.indd 22

10-06-29 16.30.45

Kapitel 3 Mörkret hade sänkt sig över Möllevångstorget utan att Mike lagt märke till det. Han rapade ljudlöst och tryckte näsan mot fönsterrutan.

Klockan måste ha blivit mycket.

Han försökte skärma av ljuset inifrån krogen med handen och kisade ut. Men imman gjorde det svårt att se. Strålkastarskenen från bilarna glänste mot Bergsgatans asfalt och över torgets stenläggning skyndade svarta, ihopkurade skuggor. Det hade börjat regna.

Skit också, det börjar bli sent, tänkte han.

Fast å andra sidan var det väl inte mer än mänskligt. Ett par öl när man just muckat är ju inte mycket begärt. Den första pilsnern hade han hällt i sig i ett enda ljuvligt svep. Ett bubblande välbehag fyllde kroppen. Den andra hade han gett sig mer tid att smaka på. Besk, fyllig och mättad med malt och humle. Han beställde genast en till.

Efter den sjunde ölen började det suga i magen och Mike beordrade in pyttipanna med ägg och rödbetor och en sexa Gammeldansk. Det smakade förbannat gott.

Han sörplade i sig den sista ölslatten i glaset och såg sig omkring i lokalen. Det var hög tid att tänka på transporten.

Vid bardisken trängdes mest yngre män och några få kvinnor.

Skinnjackor, jeansjackor och skäggstubb. En massa juggar och araber i träningsbrallor, precis som på kåken, tänkte Mike. Bartendern var en mager typ med hästsvans och ring i örat. Blek som en begravningsentreprenör i ansiktet. Det snurrade lite i skallen och Mike kunde inte avgöra om han inbillade sig, men nog tittade en del av de äldre kunderna vid baren bort när han synade dem, nästan som om de vore 23

Mike Larssons normal inl.indd 23

10-06-29 16.30.45

rädda. Alkisen som nyss lommade ut verkade bekant. Mike ryckte på axlarna. Ingen han kände.

När han reste sig från bordet tilltog yrseln. Mike ruskade på huvudet för att det skulle klarna, men det hjälpte inte mycket. Han vacklade fram mot bardisken och pressade bryskt in armbågen mellan två yngre män i blanka kavajer. Det doftade skarpt av herrparfym om dem. Mike gav dem ett snabbt ögonkast. Han hade svårt för fjuniga fjantar med halvlånga, flottiga frisyrer, som såg ut som om de var kammade med fläskkotlett. ”Kan jag få notan?” sluddrade han mot bartendern. ”Måste du trängas så där!?”

Den längre av de båda kostymklädda männen tittade på honom med en förnärmad min, markerade plats vid bardisken med armbågen och återupptog sen samtalet med sin kamrat. Men den korta blicken räckte för att Mike skulle uppfatta föraktet.

Han kände hur det började klia vid tinningarna. Det var det första tecknet. Klådan strax ovanför öronen var alltid det som förvarnade Mike om att temperaturen i hjärnan börjat stiga och att det fanns risk för överhettning. Han rev sig hårt med båda händerna i snaggen. ”Vad var det du sa, ditt parfymerade rövhål?”

Mikes rytande fick sorlet omkring dem att tystna. Den långe vände sig långsamt om igen och såg ner på honom. Mike var nästan ett halvt huvud kortare, men bred över nacken som oxe. Ursinnet i hans rödsprängda ögon fick den andre att rygga av förfäran.

Den lulliga välvilligheten som nyss hade uppfyllt Mike var som bort­blåst. De mjuka dimmorna hade skingrats. Nu såg han samman­ hangen glasklart: Skithögar som dom här glina var skuld till allt.

Aktie­snobbar och mäklarbögar, som trodde dom ägde världen. Rikemanspojkar som fått allt serverat av sina farsor och gödslade med sina arvepengar. Snorvalpar som aldrig gjort ett hederligt handtag och för vilka han själv inte var mer värd än en ynklig mask. Det var såna där självgoda as som alltid hade satt käppar i hjulet för fattiga killar som Mike. Och som alltid skulle göra det … också för Robin. ”Jag frågade vad du sa, ditt rövhål?”

Mike balanserade på tåspetsarna. Han andades tungt genom näs24

Mike Larssons normal inl.indd 24

10-06-29 16.30.45

borrarna och knöt sin högra näve så hårt att knogarna vitnade och naglarna borrade sig in i köttet vid tumvecket. Det enda han kände var glöden i hjärnan.

Den långe tog ett steg bakåt. Hans ansikte var plötsligt grått och genomskinligt. Munnen stod vidöppen, vilket fick honom att likna en fisk som kippade efter syre i ett akvarium. Kompisen gömde sig med darrande underläpp bakom hans rygg. Ingen av dem fick fram ett ord och förmodligen blev det deras räddning. ”Mike, ta det lugnt …”, varnade bartendern.

Ett ögonblick av förvirring fick Mike att vrida på huvudet. ”Killar, ni gör nog klokt i att dra på studs”, sade den bleke barmannen, utan att vare sig höja rösten eller ta uppmärksamheten från Mike.

De två männen tvekade inte. Tre sekunder senare hade de slängt ett kreditkort på bardisken och snubblat ut genom dörren, utan att vänta på att få det tillbaka. ”Du är dig lik, Mike …”

Bartendern betraktade honom med ett leende i mungipan. ”Känner vi varandra?” ”Nej, inte precis. Men jag har sett dig i aktion förut. Jag ville bara inte få baren kvaddad och dra hit en massa snutar …”

Mike nickade. Den värsta hettan i hjärnan började lägga sig och pulsen var på väg ner mot normalläge. Lika bra att ynkryggarna fick smita iväg. Han spanade ut genom glasdörren och såg att de dröjde sig kvar därute, ivrigt gestikulerande, som om de grälade om vems fel det var att de backat ur. Med ens var de honom fullständigt likgiltiga.

Mike kände sig istället sällskaplig. ”Jag har just muckat. Från kåken, alltså …” ”Åh, fan …” ”Ska börja ett nytt liv. Hederligt arbete, inget brytande mer.” ”Då var det ju tur att jag stoppade dig.”

Mike blängde på hästsvanskillen, som för tillfället inte tycktes ha något att göra. ”Jag har en grabb ute i Tomelilla. Tänkte jag skulle ta hand om honom nu. Uppfostra honom, liksom.”

25

Mike Larssons normal inl.indd 25

10-06-29 16.30.45

”Det låter ju bra …”

Bartendern såg honom rakt i ögonen. Mike sökte i hans ansikte, men kunde inte upptäcka någon ironi. Så han plockade fram plånboken och fiskade upp det lilla fotografiet igen. ”Han heter Robin.”

Barmannen lutade sig framåt och synade intresserat bilden som Mike sträckte fram. ”Fin kille.”

Så vände han sig hastigt om, knappade in några siffror på kassa­ apparaten och placerade en nota framför Mike. ”När du ändå har plånboken uppe kanske du skulle betala. Det blir femhundraåttio spänn.”

Mike suckade tungt. Plötsligt kände han sig väldigt trött. Omsorgsfullt lade han tillbaka fotot i sitt fack och grävde fram sex hundralappar ur plånboken. Det blev inte mycket kvar.

Just som han skulle gå hejdade bartendern honom. ”Du kanske ska ha en sista pilsner. Svalka av dig lite innan du börjar ditt nya liv. Jag bjuder.”

När Mike hade lämnat krogvärmen och stod och huttrade på torget, som började bli nattödsligt, kom det över honom att han nog hade försummat planeringen för det första dygnet.

Han sparkade till en ölburk, som någon ställt ifrån sig på marken, så att den for iväg med ett tungt fräsande och dunkade i aluminiumfälgen på en blänkande Merca, som stod parkerad vid vägkanten. Idiot!

Lämna en halvdrucken pilsner så där! Han tittade sig hastigt omkring, utan att upptäcka några tecken på att någon hade sett honom.

Den långsiktiga planen tyckte sig Mike ha ganska klar. Det var den kortsiktiga som hade en del luckor. Rätt många, faktiskt. Till exempel var tusan han skulle sova i natt. Och hur han skulle ta sig till Tomelilla i morgon. Dragan hade visserligen gett honom ett telefonnummer till den där Boris. Men det var ju alldeles för sent att ringa nu.

Han körde händerna i fickorna på skinnjackan, drog upp axlarna och började planlöst vingla inåt Ystadgatan. Det luktade stad och höst.

Utanför grönsakshandlaren på hörnan låg en hög med halvruttna 26

Mike Larssons normal inl.indd 26

10-06-29 16.30.45

blomkålshuvuden och inne på thairestaurangen såg han en städare ställa upp stolarna på borden. Det började bli riktigt kallt.

När han passerat det libanesiska baklavabageriet började Mike på allvar fundera över alternativen. Det första som dök upp i huvudet var Frälsningsarméns härbärge. Men så lågt hade han inte sjunkit. Någon vän som skulle vilja upplåta en säng över natten kom han inte på. Och att trycka ihop sig några timmar i en portgång var inte hans stil. Någon stolthet måste man ju ändå ha. Speciellt nu när han skulle börja ett nytt liv.

Ett hederligt liv.

Plötsligt föll ögonen på en rostig Ford Sierra, som stod parkerad vid vägkanten. Just en sådan som Mike själv hade ägt en gång i tiden.

En mörkblå åttioåtta med spoiler och extra breda däck, värda en hel förmögenhet. Mike blev alldeles varm inombords. Det var som om han hade återsett en kär gammal vän. Det kunde omöjligt vara en slump.

Han spanade längs den öde gatan och sen upp mot himlen i hopp om ett tecken. När det inte kom något lät han sig styras av en impuls i ryggmärgen.

På mindre än tre minuter hade Mike petat in en skruvmejsel som han råkat bära med sig i dörrspringan och fått upp bilen, samt därefter bräckt sönder tändningslåset och tvinnat ihop ett par kablar.

Med ett välbekant morrande startade bilen. Mike tryckte gaspedalen i botten, släppte upp kopplingen och njöt av känslan när däcken grep tag i asfalten.

När han körde därifrån log han med hela sitt breda ansikte. Det var en skön känsla att veta att han hade snott sin sista bil. *** Reflexerna från isen skär rakt in i hans vidöppna ögon som sylvassa nålar och fortplantar sig genom synnerverna till hjärnan, där de omvandlas till blixtrande smärta. Mike försöker blunda, men förmår inte ens kisa. Det mullrar runt omkring honom, som om hela den oändliga isvidden håller på att brytas upp av havet.

Han mår illa, men vet att han inte får kräkas och smutsa ner allt det vita och vackra omkring honom.

27

Mike Larssons normal inl.indd 27

10-06-29 16.30.45

Den eviga skönheten. Överallt är det bara is och en obarmhärtig blå himmel. Vart tog båten som han kom hit med vägen?

Det är kallt och för varje andetag bildas det ett moln av ånga omkring honom. Han sveper armarna omkring sig och huttrar. Och han tittar ner på sina fötter och ser att de är nakna.

Varför har jag inga kläder på mig? tänker han.

Mike böjer sig ner och skrapar ihop lite snö med händerna. Isen får fingrarna att rodna. Törsten, måste släcka törsten! Han stoppar snö i munnen, låter den smälta mot tungan och känner iskallt vatten rinna genom strupen. Om och om igen.

Sen påminner han sig om varför han är här. Pojken. Med en vilje­ ansträngning lyckas han ändå knipa ihop ögonen så att bara smala springor återstår. Bultandet och smärtan är kvar, men han ser åtmins­ tone lite tydligare nu. Isvidden saknar slut.

Han vänder sig om så att han får solen i ryggen. Skuggan framför honom är ändå kort och märkvärdigt blek, som om han själv vore halvt genomskinlig.

Borde det inte finnas isbjörnar här?

Mike hör hur isen ryter. Havet pressar på med obändig kraft. Svart och djupt. Under fotsulorna känner han hur det vibrerar. Det kanske bara är fråga om timmar innan isen går upp.

Måste hitta pojken.

Han börjar gå. Det borde vara norrut, eftersom solstrålarna fortfarande träffar honom i ryggen. Det konstiga är att han knappt känner kylan mot fötterna längre, bara den våldsamma smärtan i huvudet.

Skoningslösa hammarslag mot pannan och tinningarna.

Så får han syn på honom. Det är bara en liten prick längst bort vid horisonten, men Mike vet vem det är och han vet att det är bråttom.

Han ökar takten och börjar springa. Han vinkar med armarna och skriker så att det river i lungorna och han känner blodsmak tränga upp i munnen. Men dånet från isen överröstar honom och det verkar inte som om den lilla svarta figuren långt där borta kommer närmare. Ser han inte? Dunkandet i huvudet gör det så fruktansvärt svårt att tänka.

Det smäller som ett pistolskott när den första sprickan springer 28

Mike Larssons normal inl.indd 28

10-06-29 16.30.46

fram alldeles intill honom och plötsligt är isen, som nyss var så klar och ren, en mosaik av tätt sammanpressade skärvor. När som helst kan de brytas upp och förvandla det vita paradiset till ett bubblande, kokande, iskallt helvete.

Mike letar förtvivlat efter den svarta pricken vid horisonten. Den är borta. Och nu skakar det under honom, nu känner han havets fruktansvärda kraft under fötterna. Det ryter och det vrålar och så trycks de första isflaken sönder. Likt jättelika kämpar reser de sig på kant mot varandra, skaver och gnisslar, och kaskader av vatten sprutar upp runt omkring dem och oljudet är så högt, som om hela jordklotet går under.

Sakta glider Mike ner mot det mörka kalla vattnet, naglarna klöser efter fäste, men han vet att det är hopplöst.

Måtte åtminstone pojken hinna rädda sig, tänker han.

Mikes ben var stela som på ett lik när han vaknade. En god stund var han osäker på om han levde eller var död. Han försökte sträcka på sig, men något tog emot. Det prasslade nere vid fötterna, men hur han än stampade och sparkade för att räta ut kroppen så förblev han ihoptryckt och insnärjd. Mike frös så att han skakade och hade inte den blekaste aning om var han befann sig.

Försiktigt öppnade han sina klibbiga ögonlock. Ett grått ljus stack honom i ögonen. Det luktade utspilld bensin. Huvudet var tungt som en övermogen pumpa. Det susade och dånade om vartannat därinne.

Till råga på allt pressade någon idiot en pistol i ryggen på honom.

Han reste sig hastigt och slog huvudet i backspegeln. Satan! Växelspaken som han legat tryckt mot pekade trotsigt mot honom, och Mike kunde inte hejda en impuls att ge den en knytnävssving, så att det skorrade till någonstans nere bland kuggarna. Det brände till på knogarna. Sen glodde han fånigt på den svarta sopsäcken, som han måste ha krupit ner i under natten för att värma sig.

Med darrande händer krånglade han upp bildörren, stapplade ut och slet bort plasten runt benen.

En tät, fuktig dimma omgav honom. Vart han än spanade såg han bara asfalt. En parkeringsplats, ödslig och oändlig som ett grått hav i stiltje. Och kallt, så vansinnigt kallt.

29

Mike Larssons normal inl.indd 29

10-06-29 16.30.46

Måste få fart på blodomloppet, tänkte Mike.

Han tvinnade ihop startkablarna igen och fick i gång motorn. I väntan på att värmen skulle komma gjorde han en åkarbrasa intill bilen, men insåg snart att det inte skulle hjälpa. Istället gick han över till svikthopp. Först stelt och trevande, sen spänstade han på med allt större energi. Ihop och isär med benen och klappa samman händerna över huvudet, precis som i den gamla skolgympan.

Flaxande som en väderkvarn och under ihärdigt flåsande fick han så syn på en kundvagn en bit bort i dimman. Utan att avbryta sin exercis hoppade han i riktning mot kärran. Ikea, stod det på en liten skylt på handtaget. Förvirrad såg han sig omkring och försökte förgäves rekonstruera gårdagskvällen i huvudet för att räkna ut hur i hela världen han hamnat på en kundparkering ända ute vid Bulltofta.

Efter en stund kände Mike blodet cirkulera lite lättare i kroppen.

Som vanligt upplevde han en plågsam njutning när spritslaggen sköljdes bort i ådrorna och nytt, syremättat blod trycktes upp i hjärnan. Bakfylla hade för Mike alltid varit något man skulle besegra med våld, hellre än att vänta ut i sängen som en kvidande ynkrygg. Och han var stolt över att han fortfarande vid fyrtifem års ålder hade fysik nog att klara av det.

Securitasbilen lösgjorde sig ljudlöst ur dimman. Först när två bildörrar smällde igen nästan samtidigt bakom ryggen på honom reagerade Mike. Han avbröt sina svikthopp, snurrade runt och stirrade på de båda överviktiga väktarna, som stod där bredbenta med tummarna innanför sina bälten och betraktade honom. Den fetaste av dem log hånfullt. Den lite mindre fete plockade sävligt fram en snusdosa ur bröstfickan och stoppade in en kudde under läppen. ”Och vad har du för dig?”

Mike glodde stint. ”Hoppar svikthopp, vafan tror du?”

Den störste flinade tillgjort. ”Friskis och Svettis, va? Jovisst, jag har hört att ni brukar köra ett morgonpass vid halv sex-snåret på Ikeas parkering. Fast det är inte så många hurtbullar som har dykt upp idag …”

Han blinkade nöjt åt sin kompis. Den mindre av väktarna nickade mot Sierran.

30

Mike Larssons normal inl.indd 30

10-06-29 16.30.46

”Din bil?”

Mike anade en svag klåda vid ena tinningen. ”Mm …” ”Sovit i den?” ”Skulle det vara förbjudet?”

Väktarna synade honom misstroget, utan att svara. ”Du kanske tänkte bryta dig in i varuhuset?” sade den tjockaste av dem fundersamt. ”Krossa en ruta och sno en massa grejer och sen bara sticka iväg i din fina bil?”

Mike ansträngde sig för att låta lugn. ”Jo, en vattensäng.” ”Vadå?” ”Jag tänkte sno en vattensäng.” ”Jaha …?” ”Du vet en sån där mjuk, gungig säng som snygga killar som jag sätter på brudar i hela tiden.”

Mike log försmädligt. ”En sån som spricker som en ballong för ett fetto som du.”

Belåtet registrerade han hur väktarens ansiktsfärg skiftade från vitblekt, till rött och därefter till en ton som låg någonstans mellan blålila och svart. ”Din jävel …!”

Just som de båda Securitasmännen grep efter sina batonger började det spraka om kommunikationsradion i deras bil. De stannade upp mitt i rörelsen och lyssnade, stela som statyer. Tittade sen villrådigt på varandra, som om de slets mellan pliktkänsla och lust att banka in skallen på den uppkäftige lodisen de just ertappat.

Deras tveksamhet varade inte länge, men det räckte för Mike. Med utstuderad nonchalans släntrade han bort till Forden, klev in, och ropade innan han vräkte igen dörren: ”Glöm inte wienerbröden till fikan, grabbar! Så att ni inte tynar bort!”

Därefter drog han iväg med en rivstart, som fick däcken att tjuta.

När Mike svängde ut från parkeringsplatsen tänkte han att hans andra dag i frihet, trots nattens mardröm, faktiskt hade fått en riktigt bra start.

31

Mike Larssons normal inl.indd 31

10-06-29 16.30.46

Kapitel 4 Linnet fladdrar runt kroppen på den lille pojken som rusar över torget.

Benen trummar mot dammig mark. Skräcken lyser i ansiktet. Allt är ekande tyst. ”Spring, Adnan! Hitåt! Spring så fort du kan!”

Amela tar i så att det känns som om lungorna ska sprängas. Men det kommer inga ord.

Utom sig av längtan sträcker hon ut armarna mot sin son, som om hon med blotta viljan skulle kunna suga honom till sin famn.

Besten är snabb. Med väldiga språng knappar den in på sitt byte.

Huggtänderna är vassa. Trots att de är långt borta tycker hon sig höra gossen flämta och den stora hunden flåsa. ”Spring Adnan!”

Men pojken rusar inte tvärs över torget, som han borde, utan bort mot mynningen till en annan gata. Varför springer han åt fel håll? Hon försöker vinka åt honom. Odjuret vrålar av blodtörst.

Det konstiga är att männen och kvinnorna på torget inte reagerar.

Märker de inget? Folk irrar obekymrat kors och tvärs, de står i små grupper och pratar, de skrattar och skäller på varandra, men ingen ser den lille pojken som flyr för livet.

Hennes lille pojke. ”Hjälp honom, för Guds skull!”

Amela vet att hon inte drömmer. Hon är vaken. När hon öppnar ögonen ser hon nästan bara mörker. Ett svagt, knappt skönjbart ljus faller in genom springan mellan väggen och gardinen, som hon dragit för fönstret för att inte störas av månen.

32

Mike Larssons normal inl.indd 32

10-06-29 16.30.46

Om nu månen skulle lysa.

Hon lyssnar. Kanske kan ljuden utifrån parkeringen lugna henne.

Någon skrattar där nere, utan glädje. Hon hör en bildörr slå igen.

Ljudet av en motor som startar, bildäck mot våt asfalt.

Ibland om nätterna, om hon anstränger sig riktigt mycket, kan hon höra honom andas. Hans trygga snusning mot kudden. De små snarkningarna, som han då och då gav ifrån sig.

Amela ligger stilla på rygg och stirrar mot takets dunkel. Försöker vänja sig vid mörkret. Spindelnätet, det som hon så länge tänkt städa bort, finns det kvar där uppe vid lampsladden?

Nu rycker det i ögonlocken igen. Men hon vågar inte blunda. ”Jag måste ju sova”, tänker hon. ”Måste upp tidigt och jobba.”

Det är i det farliga gränslandet mellan det vakna och den befriande sömnen som synerna kommer till henne. Hon avskyr och fruktar dem. Ändå vet hon att hon måste möta dem.

Adnan är nästan framme vid den andra grändens mynning nu. Och Amela förstår vart han tänker ta vägen. Upp för bygatan, förbi moskén och sen upp i de skogsklädda bergen, där han brukar leka och där han känner varenda grotta och skreva, varje rotvälta och ogenomträngligt snår som kan ge skydd.

Men det är så märkligt. Det är som om Adnan har vuxit medan han sprungit över torget. Hur är det möjligt? På bara några korta se­ kun­der har han förvandlats från en liten gosse till en pojke som snart ska bli man.

Som hon vet aldrig ska bli man.

Nu tittar han förtvivlat över axeln och i en evighet ser hon rakt in i hans ögon: Rädda mig mamma! säger han utan ord.

Besten är alldeles intill honom. Pojken skriker ut sina sista krafter.

Just när hunden är så nära att den kan ta det avgörande språnget försvinner de båda in i gränden.

Amela fyller lungorna med luft för att ropa, men hejdar sig. En insikt kommer över henne: Det är för sent.

Hon söker med blicken i hopp om att få en sista skymt av sin son.

Letar med den i gränden där han nyss försvann, spanar över de röda 33

Mike Larssons normal inl.indd 33

10-06-29 16.30.46

tegeltaken, upp mot moskén och den nålvassa minareten och sen mot skogen på berget.

Ingenting.

Så ser hon att någonting stiger upp mot skyn.

Det är en ensam svart fågel.

Amela tyckte om de små stunderna med Ragnhild. De hade blivit förtroliga med tiden.

Tantens kaffe var väl lite blaskigt och skorporna som hon brukade bjuda på var alldeles för torra och mjöliga, men det var ju inte viktigt.

Det var det vänliga pratet Amela gick dit för. Och pengarna, förstås.

Hon tyckte om att lyssna på de små skärvorna från förr som Ragnhild så gärna delade med sig av. De kändes på något vis bekanta och främmande på en gång. Om hon vände och vred på dem gick de så småningom att pussla ihop till en spegel. Trasig och krackelerad visserligen, men fullt möjlig att titta in i och se en del saker.

Och faktiskt så hade Amela inte något emot städningen heller.

Det var ganska rogivande att gno med dammtrasan över alla böckerna i bokhyllan. Stanna upp och läsa titlarna. Sen flänga runt med dammsugaren en sväng. Och gnugga i badrummet, så att svetten lackade, medan Ragnhild satt och snarkade i sin favoritfåtölj intill var­dags­rumsfönstret mot gården. Alltid när hon vaknade upp frågade hon yrvaket hur mycket klockan var. Som om det skulle ha någon betydelse.

Vid de långa kaffestunderna berättade Amela ibland lite grand om sig själv. Inte för mycket. Bara en bit åt gången. Den gamla ställde frågor. Inte påträngande på något vis. Försiktigt, som om hon tassade över tunn is. Trevande som om hon visste att det svarta vattnet där under var väldigt djupt.

Hur började det? Din familj? Dina vänner? Kunde någon ha stoppat det?

Amela visste inte. Det var ju i en stad, inte mycket större än den här, som det hände. Amela kände människorna som bodde där. Det var åtminstone vad hon trodde. Så kom nyheterna om kriget. Först såg de det bara på tv. Ingen kunde tro att det skulle angå dem. Men flyktingarna 34

Mike Larssons normal inl.indd 34

10-06-29 16.30.46

som kom från byarna runt omkring blev allt fler. De som haft tur kom farande med allt de ägde i sina överlastade bilar. Andra kom gående längs vägen, utmattade och hungriga. En dag slutade grannarna att hälsa.

Några fönsterrutor krossades. Klottret på husfasaderna. Kon som någon hade skjutit. Blickar stirrade mörkt och ondsint. Försåtliga viskningar övergick i högljudda glåpord. Och när snöbollen väl satts i rullning var lavinen omöjlig att hejda. Inte ens FN, som lovat att staden skulle vara en skyddad zon, förmådde göra något. Folk blev som galna.

Den sista sommaren blev folk verkligen som galna hundar.

Nuförtiden försökte Amela undvika att tänka på det, men minnena trängde sig på.

Och Ragnhild, hon såg på henne och suckade sorgset. ”Det går bara inte att förstå.”

Fast Amela anade att Ragnhild nog förstod mer än hon påstod.

Ofta skrattade de också. För det mesta åt helt vardagliga saker.

Ett dråpligt barndomsminne. Något de läst eller sett på tv. Den där flåsande brandmannen som pratade så fånigt och tacklade omkull sina kvinnliga kollegor när han spelade innebandy. Eller den lönnfete, självgode chefen på det sömniga kontoret i Londonförorten, där alla satt och gäspade framför surrande datorer. Eller hon som kallades Kåta Gun, mansslukerskan.

Det var tack vare kaffestunderna med Ragnhild som Amela numera talade det nya språket nästan felfritt, om än med brytning. Dessutom var de ju faktiskt kolleger. ”Du borde bli lärarinna igen, Amela. Inte spilla ditt liv på att städa åt gamla kärringar.” ”Jag vet, jag vet …”

Hon tog den gamlas ådriga hand i sin och log. ”Men då skulle jag ju inte få tid att sitta här och prata med dig, Ragnhild.”

Hon såg ut mot regnet, som slog mot fönstret och gled ner för glaset som kalla tårar. Draget från en osynlig springa fick stearinljuset att fladdra. Pelargonen på köksbordet slokade en aning. Måste ge den vatten innan jag går, tänkte Amela. En liten stund till ville hon gärna dröja sig kvar inne i värmen.

35

Mike Larssons normal inl.indd 35

10-06-29 16.30.46

”Det är ett vackert namn du har, Ragnhild.”

Den gamla fnös, nästan som om hon blev arg, men sprack sen upp i en skrynklig grimas. ”Jag har alltid tyckt att det låter så hårt. Ragnhild. Nästan som ragata.” ”Ragata …?” ”Ja, det betyder ungefär ilsken kärring. En sån som jag.”

Amela skrattade. ”Men du är ju minst av allt ilsken. Du är ju så snäll … Vad betyder namnet? På riktigt menar jag.” ”Ungefär vad det låter som. Det är ett gammalt nordiskt namn.

Härskarinna, betyder det. Och något med strid. Gudarnas strid, tror jag.”

Med ens slätades Ragnhilds avlånga ansikte ut och hon blev allvarlig. De grå ögonen vattnades. ”Och Amela?” ”Det var min far som gav mig namnet. Efter min farmor …”

Någonstans långt, långt borta hörde hon en röst ropa. En gestalt kom emot henne i skogen. En trygg, skrovlig hand smekte henne över håret och sen, med utsidan av fingrarna, på kinden. ”Amela. Du är Guds verk. Allahs underverk. Det är vad ditt namn betyder.”

Det var efter ett av dessa städbesök hos Ragnhild som Amela fick syn på mannen.

Först var hon inte säker. Hon såg honom snett bakifrån och det var hennes mage som reagerade. En våg av illamående sköljde genom kroppen. Hon vacklade till och fick ta stöd mot bilen, som hon just låst upp. Han? Här i Tomelilla? Amela stod som förstenad. Utan att märka det kramade hon den öppna bildörren så hårt att blodet pressades ur fingrarna. Med uppspärrade ögon följde hon hans ryggtavla.

Villrådig stod hon kvar och såg honom röra sig bort från bilen som han nyss klivit ur, en tung jeep med flak. Hon kände att benen skälvde. Men ännu var hon långt ifrån övertygad. Det kunde väl inte vara möjligt?

36

Mike Larssons normal inl.indd 36

10-06-29 16.30.46

Jag måste ha sett fel, tänkte hon.

Amela tittade hastigt på klockan. Hon var redan försenad. Kaffestunden med Ragnhild hade dragit ut på tiden och hon borde ha varit hos nästa kund redan för en halvtimme sen. Det var en vresig gubbe, som alltid stank piss. Han hette Palmlund. Sist hon blev sen hade han ringt och klagat och chefen på städfirman hade skällt ut henne för att hon var så långsam. Chefen tog alltid kundernas parti.

Strunt samma! tänkte hon. Jag måste ta reda på om det verkligen är han.

Försiktigt, som om hon var rädd att skrapet från nyckeln skulle avslöja henne, låste hon bildörren igen. Sen såg hon sig omkring. Det var ovanligt många människor i rörelse på torget. Handlaren i grönsaksståndet hade fullt upp. Vid gatuköket stod två män i overall och gummistövlar och tuggade korv. Bönder helt säkert. Från banken kom en grupp skrattande tjänstemän på väg mot hotellet för en tidig lunch.

Och bortåt Konsum och Systembolaget, dit mannen tycktes vara på väg, var det gott om folk. Bra, då är det lättare att gömma sig, tänkte hon.

Långsamt satte sig Amela i rörelse. När hon passerade jeepen noterade hon att hjulen var leriga och lacken nerstänkt. Han måste ha kört i terräng. På flaket låg en rulle taggtråd, en säck hundfoder och några verktyg. Hon kikade snabbt in genom rutan. En ihopknölad filt på passagerarsätet. Ett paket cigaretter. En tidning. Inget konstigt.

Det var den lilla bilden i en guldfärgad ram, inkilad mellan instrumentpanelen och framrutan, som drog till sig hennes uppmärksamhet.

Det var en enkel plastkopia. En ålderdomlig målning i dova, bruna och grå färger. Runt den helige mannens huvud svävade en vit gloria.

Amela kände genast igen honom.

Sankt Sava.

Hon hade sett honom ofta förut. Då, för länge sen när allt var som vanligt, betydde han ingenting särskilt för henne. Serberna fick väl ha sin tro, precis som andra hade sin. Amela hade aldrig brytt sig om religionen. Inte förrän allt förändrades och grannar blev fiender.

Nu gjorde åsynen av det gamla helgonet henne svag i knäna. Obehagliga lukter kom åter. Brandrök och stanken av diesel. Hon hörde 37

Mike Larssons normal inl.indd 37

10-06-29 16.30.46

upphetsade skrik, män som gormade och delade ut order. Förtvivlade människor som grät. Motorer som dånade och djur i panik. Händer som grep efter barn som slets ifrån dem. Ljudet av skottsalvor ute i skogen.

Hon ruskade hårt på huvudet för att bli kvitt allt det onda. Ägaren till bilen hade nästan hunnit fram till Systembolaget. Hans rygg var bred, liksom nacken. Var det verkligen han? Ännu hade Amela inte sett honom ordentligt. Vem som helst kan väl ha en helgonbild i bilen, försökte hon intala sig. Jag borde gå härifrån.

Under den gröna skylten tvekade hon. Spejade in genom skyltfönstret. Men dagsljuset speglade gatan i glaset och gjorde det svårt att se.

Långsamt drog hon upp dörren.

Tänk om han känner igen mig! for det genom hennes huvud när hon klev in i lokalen.

Hon ryckte hastigt till sig en broschyr ur ett ställ, böjde ner ansiktet och låtsades granska listan över spritdrycker. Försiktigt kikade hon över kanten och spanade längs hyllorna. Tomt vid de röda vinerna. Vid de vita stod en ensam kvinna med svullen näsa och rörde på läpparna, som om hon mumlade något för sig själv. Kanske hade hon glömt namnet på vinet hon tänkt köpa och letade i minnet. Två yngre män lastade ölbackar i en vagn. Men mannen hon förföljde var borta.

Så fick hon syn på honom igen. Han var redan framme vid kassan.

Två flaskor Johnnie Walker gled förbi kassörskan på bandet, mannen sträckte fram några sedlar, fick pengar tillbaka, nickade till tack och just när han vände sig om för att stoppa ner whiskyflaskorna i en grön platspåse tittade han upp och stirrade rakt mot Amela.

Det var som om hjärtat hade stannat. Ett våldsamt tryck över bröstet pressade luften ur hennes lungor. Hon drog efter andan. En enda sekund. Men under den korta tidsrymd som deras blickar möttes hann Amela registrera varje detalj i hans ansikte: De djupt liggande grå ögonen, som satt så tätt att de liknade mynningen på en dubbelpipig hagelbössa. Den låga, breda pannan som anslöt till en köttig näsa. Den kluvna, kraftiga hakan.

Han hade blivit äldre naturligtvis, han som alla andra. Ont blod förgås det också. Håret var tätt och snaggat nu som då, men gråare vid tinningarna. Halsen och skuldrorna lika massiva som någonsin.

38

Mike Larssons normal inl.indd 38

10-06-29 16.30.46

Så var ögonblicket över.

Mannen tog plastpåsen med de två whiskyflaskorna i handen och gick mot utgången, som om ingenting hade hänt.

Amela följde hans rygg tills han försvann ur sikte. Benen kändes tunga som timmerstockar. Hon betraktade broschyren med spritdrycker som hon utan att märka det hade knycklat ihop till en oformlig massa. Hon öppnade handen och lät den falla till golvet. Amela frös.

En våg av yrsel fick det att snurra i huvudet och hon insåg att hon fått för lite syre i blodet.

Han såg rakt igenom mig, tänkte hon. Som om jag vore luft.

Amela lade handen mot bröstbenet. Hon andades ännu stötvis.

Jag borde vara lättad över att han inte kände igen mig. Men det gör bara ont.

Djupt i sitt hjärta kände hon den bittraste av känslor växa.

Det borde ju vara han som plågades. Om det funnes någon rättvisa på jorden skulle det vara han som led alla helvetets kval, som låg vaken på nätterna, jagad av minnena, han som tvingades uppleva all den djävulska ondskan, om och om igen.

Han som förstörde hennes liv.

Han som tog hennes pojke.

Men tydligen var Amela för honom bara en kvinna, alltför obetydlig att lägga på minnet.

39

Mike Larssons normal inl.indd 39

10-06-29 16.30.46