SKÖNHETENS FATAL A BET YDELSE AMANDA FILIPACCHI Översättning: Ylva Mörk
Skönhetens fatala betydelse.indd 3
2016-02-17 14:26
www.massolit.se Copyright © Amanda Filipacchi 2015 Svensk utgåva © 2016 Massolit Förlag, Massolit Förlagsgrupp AB Originalets titel: The Unfortunate Importance of Beauty Omslag: Hanna Larsson, formgivningsfabriken.se Omslagsfoton: Getty Images Sättning: Kapish produktion Tryck: ScandBook, Falun 2016 ISBN: 978-91-7679-010-6
Skönhetens fatala betydelse.indd 4
2016-02-17 14:26
Till Richard och mina föräldrar, Sondra Peterson och Daniel Filipacchi
Skönhetens fatala betydelse.indd 5
2016-02-17 14:26
del ett
Skรถnhetens fatala betydelse.indd 7
2016-02-17 14:26
kapitel ett
Dr Miriam Levy (klinisk psykolog) Jag väntar på en ny patient, ovetande om att hon inom den närmaste timmen ska visa sig vara den mest intressanta patient jag någonsin haft. Hon heter Barb Colby. När vi talades vid på telefon sa hon att hon var tjugoåtta år, men den kvinna som vaggar in på min mottagning ser ut att vara minst fyrtio. Hon är lång och kraftigt överviktig, bär glasögon och har risigt grått hår. Fast när jag tittar närmare på hennes ansikte ser jag att hon inte har några rynkor. Kanske ljög hon inte om sin ålder ändå. Hon sätter sig. ”Berätta varför du är här”, säger jag. ”Det är min mors sista önskan att jag ska gå till en terapeut.” ”Åh, det var tråkigt att höra. Så din mor är döende?” Jag antecknar detta i mitt block. ”Nej. Hon är fullt frisk, tack och lov. Men hon önskar det i förskott. När hon bad om det i födelsedagspresent struntade jag i det.” Jag stryker över det jag skrivit. ”Varför vill din mor att du ska gå till en terapeut?” 9
Skönhetens fatala betydelse.indd 9
2016-02-17 14:26
”För att hon inte gillar hur jag ser ut.” ”Hur du ser ut … på omvärlden?” säger jag, rädd att än en gång dra förhastade slutsatser. Barb ser undrande ut. ”Kanske det, men vad jag menar är att hon inte gillar mitt utseende.” ”Aha. Och hon menar att den frågan bäst tacklas psykologiskt?” ”Ja.” ”I stället för att köpa gymkort eller gå till en stylist, till exempel?” frågar jag för säkerhets skull. ”Precis.” ”Vad är det hon ogillar med ditt utseende?” Svaret verkar självklart, men återigen: bäst att inte ta något för givet. ”Hon ogillar mitt hår, min fetma, mina kläder och mina glasögon.” Jag fortsätter anteckna medan hon pratar. Jag nickar och s äger: ”Jag förstår. Jag är glad att din mor övertygade dig om att söka hjälp. Jag tror att jag kan hjälpa dig. I mitt arbete möter jag många kvinnor som lider av dålig självkänsla. De tycker att de är oattraktiva, men med tanke på hur dagens samhälle …” ”Jag tycker inte att jag är oattraktiv”, säger hon. ”Det är bra. Det är väldigt bra. Fast det är inte alltid kvinnor är medvetna om det. Så jag skulle vilja be dig att vara öppen för möjligheten att du kanske, innerst inne, känner dig oattraktiv utan att vara medveten om det. Om det är så kan du kanske känna att det är meningslöst att ens försöka se bättre ut.” ”Jaha, men så är det inte. Jag tycker inte att jag är oattraktiv. Inte ens omedvetet.” Jag ler. ”Fast om det är omedvetet vet du ju inte om det.” ”Dina kommentarer är helt och hållet sprungna ur det faktum att du tycker att jag är oattraktiv”, säger hon. ”Om du tyckte 10
Skönhetens fatala betydelse.indd 10
2016-02-17 14:26
att jag var vacker skulle du inte anta att jag omedvetet tycker att jag är ful.” ”Jag menade inte att provocera dig. Och det spelar ändå ingen roll vad jag tycker. Det är vad du tycker som är det viktiga. Jag vill försöka hjälpa dig att se dig själv som vacker.” ”Det gör jag redan.” ”Bra. Då skulle jag vilja hjälpa dig att ta några försiktiga steg mot att lägga ner mer möda på ditt yttre, om det är det du vill.” ”Jag lägger ner massor av möda på mitt yttre.” ”Men jag antar att din mor inte riktigt håller med om det? Det var därför du kom hit.” ”Jo, det gör hon. Hon vill att jag ska lägga ner mindre möda på mitt utseende.” ”Mindre? Vad är det hon skulle vilja att du gjorde mindre av? Kan du ge mig ett exempel?” Hon säger ingenting. ”Det kan väl inte vara så svårt? Att komma på ett enda exempel?” säger jag och knäpper händerna (ganska självbelåtet, måste jag erkänna). ”Nej, det är inte så svårt”, svarar hon. ”Okej, jag lyssnar.” ”Det räcker om du tittar”, säger hon, tar av sig glasögonen och placerar dem på det lilla bordet bredvid sig. Hon öppnar sin väska och tar upp en liten plastbehållare. Hon skruvar av locket. Hon stoppar fingrarna i först det ena och sedan det andra ögat och tar ut ett par bruna kontaktlinser som hon lägger ner i plastbehållaren. Hon ser på mig och hennes blick är häpnadsväckande. Som strålande solljus genom turkosfärgat glas. Hon reser sig, gräver ner fingrarna i det risiga grå håret och 11
Skönhetens fatala betydelse.indd 11
2016-02-17 14:26
drar av det. En kaskad av silkesglänsande, långt, blont hår faller ner över axlarna. Hon slänger peruken på en stol. Jag försöker samla tankarna och komma på något att säga när hon börjar knäppa upp skjortan. Hon tar av sig den. Under har hon en tjock jacka som hon också skalar av sig. Nu har hon bara ett litet vitt linne på sig upptill. Hennes överkropp är slank, brösten fylliga och armarna vältränade. Utan att släppa mig med sin lysande turkosfärgade blick drar hon ner gylfen och tar av sig jeansen. Sedan knäpper hon upp de vadderade byxorna hon har under och drar upp sina långa slanka ben ur de tjocka fodralen. Hon slänger byxorna på de andra kläderna som ligger på en stol i hörnet. Klädhögen dallrar som ett berg av jello. Barb plockar ut en lösgom ur munnen och lägger den bredvid kontaktlinserna på det lilla bordet. Jag har inte tänkt på hennes tänder som särskilt fula, men när hon tar ut dem förändras formen på hennes mun radikalt. Hennes riktiga tänder är fantastiskt fina. De blir pricken över i:et i ett ansikte som nu är anslående vackert. Jag behöver tid – några dagar, kanske – för att tänka. Jag är helt ställd. Min nya patient står framför mig i underkläderna – och hon är enastående. Hon är förmodligen den vackraste kvinna jag någonsin har sett. Jag kommer att tänka på en superhjälte som just har slängt av sig sina civila kläder. Hon är nu redo för stordåd. Jag väntar mig nästan att hon ska öppna fönstret och flyga ut. Effekten dämpas något av att hon besvärat kliar sig på armen, vilket är fullt förståeligt med tanke på att hennes terapeut stirrar på henne som om ögonen skulle trilla ut. ”Förstår du nu då?” frågar hon. 12
Skönhetens fatala betydelse.indd 12
2016-02-17 14:26
Jag tittar ner på mitt block, där jag har skrivit: Modern vill att hon ska lägga ner mer möda på sitt utseende. Jag stryker över ordet ”mer” och ersätter det med ”mindre”. ”Ja, jag förstår”, säger jag. ”Hur ofta bär du den här förklädnaden?” ”I princip jämt.” ”Varför det?” ”Jag tycker att mitt riktiga utseende är opraktiskt.” ”Men är inte förklädnaden ännu mer opraktisk? Är den inte tung?” ”Jo, den är lite tung. Men jag känner mig mycket lättare i den. Det är befriande att vara ful.” ”På vilket sätt är det befriande?” Hon rycker på axlarna. ”Jag får vara i fred.” ”I fred för vad då?” Hon svarar inte. ”Män? Modellscouter? Kärlek vid första ögonkastet?” Hon säger ingenting. ”När började du bära den?” ”För snart två år sedan”, säger hon. ”Hade det hänt något särskilt?” Hon svarar inte. Jag upprepar: ”Hände det något särskilt för snart två år sedan som fick dig att börja bära den här dräkten?” Hon ser plötsligt liten ut, och väldigt ledsen. Hon sätter sig ner, lägger skjortan över sig som en filt och liknar nu snarare en vilsen liten flicka än en superhjälte. Hon säger ingenting. ”Berätta vad som hände”, uppmanar jag henne mjukt och väntar mig att få höra om övergrepp, sexuella trakasserier eller kanske rentav våldtäkt. 13
Skönhetens fatala betydelse.indd 13
2016-02-17 14:26
Det märks att det är svårt för henne. Hon vill inte gråta, men om hon försöker säga något kommer hon att göra det. Jag prövar en annan väg. ”Folk måste bli förvånade över att du går omkring så här. Har du någon uppfattning om vad de tycker?” ”Ja visst, de tycker att jag är fet och ful.” ”Nej, jag menar de som har känt dig längre än två år?” ”De tror att jag har blivit fet och ful.” ”Gör de? Finns det någon mer förutom din mor som vet om att det bara är en förklädnad och att du inte ser ut så på riktigt?” ”Bara mina fyra bästa vänner.” ”Om jag skulle fråga din mor eller dina bästa vänner varför du maskerar dig på det här viset, vad skulle de svara då?” Hon kryper ihop ännu mer i stolen och säger ingenting. ”Vad skulle de svara?” upprepar jag.
Barb Så fort terapin är slut rusar jag hem, byter om till något festligare ovanpå tjockdräkten och springer ut till min kompis Georgia som redan väntar i en taxi utanför. Jag hoppar in bredvid henne. Hon makar på sig för att jag ska få plats. I knät har hon en bukett solrosor. ”Till Lily?” frågar jag. Hon nickar. Taxichauffören startar bilen. Vi ber honom att köra så fort han kan. Vi är sena till Lilys konsert, eller närmare bestämt till ett särskilt uppdrag som hon har bett oss att utföra före konserten. Lily är med sina tjugofem år den yngsta i vår grupp på fem vänner, och hon är också den mest begåvade. Hon har bett 14
Skönhetens fatala betydelse.indd 14
2016-02-17 14:26
oss att komma i god tid till konserthuset för att hålla utkik efter Strad, idioten som hon är kär i. Medan chauffören kryssar fram i trafiken ser jag på Georgia och säger: ”Önskar inte du också att vi bara kunde gå in i Strads butik och ruska om honom och säga: ’Är du blind? Ser du inte hur fantastisk Lily är?’” ”Det är det som är problemet. Han är inte blind.” ”Men Georgia.” Chauffören gör en skarp vänstersväng och Georgia kastas in i dörren på sin sida. ”Aj!” tjuter hon och gnider sin högra axel. Själv har jag vält omkull på platsen mellan oss. ”Akta!” skriker Georgia åt mig när hon ser att jag ligger på hennes dator. ”Varför tog du med dig den?” frågar jag. ”Tänker du skriva under konserten?” Innan hon hinner svara gör bilen en skarp högersväng, och nu är det Georgias tur att landa på datorn och min att stöta i dörren, fast tack vare mitt konstgjorda fett studsar jag genast tillbaka på plats utan att göra mig illa. ”Kanske”, svarar Georgia. ”Jag tycker om att skriva till Lilys musik.” Georgia Latch är en framgångsrik romanförfattare. Hennes fem utgivna romaner har hyllats av kritikerna, översatts till över tjugo språk och ingår i litteraturundervisningen på universiteten. Bok nummer två, Den flytande ängeln, har blivit film. Hon tror att hon skulle vara ännu mer framgångsrik om hon vore mer produktiv, men hon skriver långsamt. Därför försöker hon alltid komma på olika knep för att skriva mer. Hennes senaste metod är att ta med sig datorn vart hon än går i hopp om att få något gjort. 15
Skönhetens fatala betydelse.indd 15
2016-02-17 14:26
Trafiken saktar in och chauffören kan inte längre kryssa fram. Vi står helt stilla. Till sist är vi ändå framme vid Zankel Hall, en av konsert salarna på Carnegie Hall. Vi är stressade för att vi är sena, så vi betalar och öppnar dörrarna innan bilen ens har stannat. En person som pratar i mobiltelefon och tydligen har stått och väntat på en taxi hoppar in så fort vi har kastat oss ut. Halvvägs till entrén stannar Georgia tvärt. ”Min dator!” Vi snurrar runt. Taxin är borta. ”Nej, nej, nej, nej, nej”, säger hon och tappar solrosorna. Ingen av oss har tagit kvitto, så vi har inte taxins registrerings nummer. Georgia står dubbelvikt med händerna på knäna och säger om och om igen: ”Herregud.” Hon har många gånger sagt att den roman hon har jobbat på under de senaste åren troligen kommer att bli hennes genombrott och vinna fler priser, få bättre recensioner och sälja mer än någon av hennes tidigare böcker, och det är just den romanen som nu befinner sig i en rullande taxi någonstans i New York City. Georgia har inte säkerhetskopierat sitt arbete på tre och ett halvt år, inte sedan hennes externa hårddisk kraschade i slutfasen av arbetet med den senaste boken. Det blev aldrig av att hon köpte en ny. ”Har du mejlat en kopia till någon? Eller till dig själv?” frågar jag. ”Finns det någon utskrift?” ”Nej, nej och åter nej. Jag har aldrig visat den för någon.” Jag plockar upp buketten och lägger armen om Georgia. ”Jag ska ringa taxibolaget”, säger jag. ”Jag fortsätter ringa tills någon lämnar in den.” Jag leder in henne i byggnaden. Vi sätter oss på en bänk 16
Skönhetens fatala betydelse.indd 16
2016-02-17 14:26
i entrén. Georgia gråter med ansiktet i händerna. Efter tio minuters resultatlösa telefonsamtal, först till nummerupplysningen, sedan till Taxi- och limousinnämnden och slutligen till Central Parks polisdistrikt, får jag beskedet att ingen bärbar dator ännu har lämnats in och att jag får ringa tillbaka senare. Georgia stirrar på mig med tårfyllda ögon. Hennes ansikte är rött och svullet. Några slingor av det korta mörka håret har klibbat fast vid hennes våta kinder. Vår vän Jack Felsenfeld kommer ut ur konsertsalen. Trots att han bara är tjugonio haltar han fram med stöd av en käpp. ”Vad håller ni på med?” frågar han. ”Penelope och jag har redan varit här i en halvtimme.” Jag berättar vad som har hänt. Han ställer ifrån sig käppen mot bänken och sätter sig på huk framför Georgia. Han tar hennes händer i sina, tittar upp på mig och frågar: ”Har du ringt Central Parks polisdistrikt?” Jack kan sådant här eftersom han har varit polis. Han kunde ha sparat mig en del tid. ”Ja”, säger jag. ”Du får fortsätta ringa. Det kan hända att någon lämnar in den.” Jag har inte glömt varför vi är här, så jag säger till honom: ”Jag måste gå och säga hej till Lily. Är Strad här?” ”Inte än.” I dörren till Lilys lilla loge stöter jag ihop med en reporter från Rolling Stone som just har intervjuat henne. Jag stänger dörren efter mig. Det är bara jag och Lily. Och spegeln. 17
Skönhetens fatala betydelse.indd 17
2016-02-17 14:26
Speglar får en helt ny innebörd när Lily befinner sig i rummet. De skapar en laddad tystnad. ”Hur är det?” frågar jag. ”Bra.” Hon står vid handfatet och blöter händerna i varmt vatten som hon alltid gör innan hon ska uppträda. ”Kommer du att klara dig om inte Strad kommer? Eller om han kommer?” ”Jag ska försöka.” Jag vet att hon kommer att bli förstörd om inte Strad dyker upp. ”De här är från Georgia”, säger jag och ger henne solrosorna. ”Vad snällt.” Hon sätter blommorna i en vas. Jag bestämmer mig för att inte säga något om Georgias dator för att inte störa Lily i hennes förberedelser. ”Glöm inte att du är fantastisk. Du kommer att slå dem med häpnad”, säger jag och ser henne rakt i ögonen. Jag ger henne en kram. Det sorgliga är att nu när jag har känt Lily i åtta år tycker jag att hon är hur vacker som helst. Kärlek har förvrängt synen på mig. Jag vet hur hon ser ut i andras ögon, för jag minns hur hon såg ut i mina i början av vår vänskap. Jag häpnade ständigt över hur fula hennes drag var, både var för sig och i kombination. Jag kom på mig själv med att önska att hon skulle byta ansiktsuttryck, men varje gång hon gjorde det var det nya uttrycket ännu värre än det förra. Lily är inte missbildad. Hennes ansikte är inte vanställt eller medicinskt abnormt på något sätt. Det är bara extremt fult – på ett sätt som inte går att operera bort. Alla försök till förbättringar skulle vara förödande. Det är inte kirurgiskt möjligt att förändra avståndet mellan en persons ögon. Faktiskt är det ett av de få ansiktsdrag som man omöjligt kan ändra på. Men Lilys alldeles 18
Skönhetens fatala betydelse.indd 18
2016-02-17 14:26
för tättsittande ögon är bara en av hennes många yttre brister. Hon har faktiskt ett attraktivt drag, och det är ironiskt nog hennes ögon. Men bara när man tittar på dem ett i taget, var för sig. Hennes kropp är det däremot inget fel på, men det hjälper inte eftersom folk alltid fokuserar på hennes ansikte. Trots att det tar ett tag att vänja sig vid Lily rent visuellt är hon helt underbar på alla andra sätt. När jag kommer till våra platser sitter Jack och Georgia och pratar lågmält med varandra. Vår vän Penelope är som alltid snyggt och elegant klädd där hon vankar av och an i andra änden av salongen och spanar efter Strad. Han kommer aldrig. Lily spelar fabulöst bra, men det enda jag kan tänka på under hela konserten är hur hemskt det är att någon som är så begåvad som hon ska lida så mycket på grund av någon som han. I slutet av denna märkliga och upprörande dag, när konserten är över och jag kommer hem, muttrar portvakten till mig: ”Jävla fitta.” Hans förolämpningar är inget nytt. De började gradvis för ungefär tre månader sedan. Han påstår att jag inte har gjort något för att provocera honom, och jag tror honom eftersom jag inte kan komma på vad jag skulle ha gjort. Det måste vara så att han lider av någon psykisk sjukdom. Tourettes syndrom, kanske. Det väcker en beskyddarinstinkt hos mig. Jag tror inte att hans förolämpningar har med min förklädnad att göra, mest för att jag började bära den långt innan jag flyttade till det här huset för ett år sedan. Ingen av portvakterna har någonsin sett mitt rätta jag. De har ingen aning om att jag döljer det. 19
Skönhetens fatala betydelse.indd 19
2016-02-17 14:26
Jag är inte på humör att bemöta hans förolämpning i kväll. Men en vacker dag borde jag uppmana honom att söka professionell hjälp för sina problem. Vilket påminner mig om ett samtal jag måste ringa.
20
Skönhetens fatala betydelse.indd 20
2016-02-17 14:26
kapitel två
Så fort jag kommer in i lägenheten ringer jag min mor. ”Din löjligt förtida sista önskan har uppfyllts.” Hon drar efter andan. ”Tack. Hur gick det?” ”Okej, antar jag.” ”Kommer du att göra dig av med extrakilona nu?” ”Det är inte så enkelt att gå ner i vikt.” ”Men de sitter ju inte fast!” Detta är hennes ständiga käpphäst. ”Det betyder inte att jag inte är fäst vid dem. De sitter fast vid min själ.” ”Tror du att du kommer att gå dit igen?” frågar mamma hoppfullt. Eftersom jag inte har bestämt mig och inte vill att mamma ska hålla på att tjata tänker jag kväva tjatet i dess linda genom att säga att jag aldrig ska gå dit igen. Även om terapeuten verkade helt okej sa hon en riktigt idiotisk sak, och den återger jag nu för att mamma ska släppa ämnet en gång för alla. ”Nej, jag kommer inte att gå dit igen”, deklarerar jag. ”Hon är korkad.” Paus. ”Jaså? Varför det?” ”Hon sa åt mig att gå till en samtalsgrupp för feta människor.” 21
Skönhetens fatala betydelse.indd 21
2016-02-17 14:26
Paus igen. ”Det låter som en bra idé, tycker jag”, säger mamma och tillägger: ”Du är ju fet.” ”Nej, det är jag inte. Det vet både du och hon. Jag strippade för henne.” ”I omvärldens ögon är du fet.” ”Ja, ja.” ”Lova mig att du går till en samtalsgrupp för feta. Åtminstone en gång.” ”Det är helt vansinnigt.” ”Nej. Att gå klädd i låtsasfett är vansinnigt.” När mamma går igång på sitt favoritämne – mitt låtsasfett – försöker jag alltid byta ämne till det hon näst helst pratar om: sin planerade resa till Australien i mars. ”Förresten, har du bestämt vilka hotell du ska bo på i Australien?” frågar jag. ”Nej, inte än”, svarar hon. ”Jag kan inte fokusera på det och kommer inte att bli lugn förrän du lovar mig att gå på ett möte med feta människor.” ”Du sa ju att jag inte behövde gå till terapeuten mer än en gång.” ”Det behöver du inte heller. Det här är annorlunda. Det är en samtalsgrupp. Ge det en chans, snälla du. Det är inte ofta jag ber dig om något.” Jag svarar inte. ”Barb, jag ber dig, gör det för min skull.” ”Okej, jag gör väl det då”, svarar jag. Vi säger god natt och lägger på. Jag tar ett djupt andetag. Jag önskar att mamma kunde ha lite tålamod. Jag ska ta av mig min förklädnad, i sinom tid, när ålderns egen förklädnad har tagit över min kropp. 22
Skönhetens fatala betydelse.indd 22
2016-02-17 14:26
Jag avgudar min mor. Vi kommer väldigt bra överens. Det enda vi bråkar om är mitt utseende. Jag har ärvt hennes drag. Hon har varit supermodell och figurerat på massor av omslag till Vogue och alla andra större modetidningar. Trots att hon ogillar mitt utseende är hon ingen ytlig person. Till skillnad från många andra före detta modeller är hon inte besatt av sitt eget och andras yttre. Hon är inte särskilt intresserad av kläder och mode. Men även hon har sina gränser. Och dem har jag passerat. Hon växte upp i Des Moines i Iowa och flyttade till New York för att bli modell. Första året hon var här träffade hon min far, som var universitetslärare. De möttes på New Yorks stadsbibliotek, dit hon hade tagit sin tillflykt undan den olidliga sommarhettan för att sitta i en av de vackra, svala och tysta salarna en stund. De blev genast förälskade och gifte sig kort därefter. Hon fortsatte att jobba som modell tills hon fick mig. Så småningom började min far ha kärleksaffärer med yngre och vackrare kvinnor, ofta före detta studenter. Min mor blev förtvivlad. Hon försökte lämna honom flera gånger, men han övertalade henne alltid att stanna och lovade att allt skulle bli annorlunda. Fast det blev det aldrig. De gånger det var annorlunda ett litet tag var han bitter på henne för det, och allt blev snart som vanligt igen. Hans affärer gjorde hennes liv så eländigt att hon till slut lämnade honom för gott, efter trettiofem års äktenskap. Hon köpte ett hus mitt ute i skogen i Connecticut, en och en halv timme från stan. Jag blev inte ledsen över skilsmässan, tvärtom. Jag hade sett henne så olycklig och nu skulle hon börja ett nytt liv. Hon var femtiosex år och såg fortfarande fantastisk ut. Några månader efter skilsmässan försökte hon sig på ett nytt 23
Skönhetens fatala betydelse.indd 23
2016-02-17 14:26
förhållande, men det varade inte länge. Hon var väl inte tillräckligt intresserad. Efter det hörde jag inte talas om några fler män. Ibland kom hon in till stan och vi träffades över en lunch eller middag. Det var Georgia som påpekade att jag hade tappat intresset för mitt utseende ungefär samtidigt som min mor blev singel. Utan att egentligen tänka på det hade jag börjat klä mig enklare och slutat använda smink. Senare gick jag ännu längre – det var när min vän Gabriel dog, för snart två år sedan nu. Ett år efter Gabriels död flyttade jag in i denna vackra lägenhet som jag älskar och som jag trodde skulle hjälpa mig att gå vidare. I vardagsrummet finns en balettstång, för kvinnan som bodde här före mig var dansare på American Ballet Theater. Jag är ingen dansare, men tycker ändå att stången är vacker och praktisk. Jag är kostymdesigner. Längs väggarna i hela rummet står provdockor med några av mina mest extravaganta, historiska och mytiska kreationer. Många av dockorna är människo liknande pälsdjur som står på två ben. Alla bär fantasifulla masker som jag också har designat. Spotlights förstärker effekten och får rummet att likna en förtrollad skog. Men mitt vackra vardagsrum kan inte få mig att släppa tankarna på Gabriel, lika lite som min fula förklädnad kan skydda mig från dem. Gabriel, som var min bäste vän, förklarade i sitt självmordsbrev att han tog livet av sig för att han var kär i mig. Fram till dess hade jag inte haft en aning om att han hyste sådana känslor för mig (kanske hade jag valt att inte se det). Han sa aldrig något till mig. Han visste att jag inte kände likadant och aldrig skulle göra det heller. 24
Skönhetens fatala betydelse.indd 24
2016-02-17 14:26
Varför blev jag inte kär i Gabriel? Han var ganska snygg, hade en underbar röst – djup och len – och många andra goda sidor. Jag vet inte riktigt varför jag inte fick sådana känslor för honom. Det kommer jag nog aldrig att kunna reda ut. Hans självmord kom som en chock, men när jag tänker tillbaka minns jag att han ofta var lite melankolisk. Särskilt när vi två var ensamma tillsammans. På sätt och vis var han den mest begåvade i vårt kompisgäng eftersom han var så mångsidig, intelligent och rolig. Han var en välrenommerad kock och ägde en av New Yorks bästa restauranger. Men medan Georgia, Lily och jag bara är kreativa inom våra specialområden var Gabriel det på alla områden. När någon av oss körde fast i sitt arbete hade han alltid ett förslag att komma med, någon liten idé som löste problemet. Vi beundrade honom oerhört. Ingen kunde tala med Georgia om hennes romaner som Gabriel kunde. Han var den ende hon diskuterade sina idéer med medan hon skrev. Han var en tillbakadragen person som aldrig gav intervjuer eller lät sig fotograferas. Till och med gentemot oss var han lite hemlighetsfull och reserverad. När vi undrade om det fanns någon särskild han var intresserad av viftade han alltid bort frågan med ett skämt. Och ändå fanns det många som var intresserade av honom. När vi gick på stan tillsammans märkte jag att både män och kvinnor tittade på honom, och de flörtade med honom när han stod i kö. Han hade kunnat välja och vraka, men han verkade aldrig intresserad av någon. Jag hade ingen aning om att det var mig han var kär i. Fast jag minns faktiskt en kväll när han skulle komma upp till mig med lite mat. Jag hade på mig en klänning som jag just hade sytt till en kostymfilm och såg fram emot att höra vad han 25
Skönhetens fatala betydelse.indd 25
2016-02-17 14:26
tyckte. Jag älskade att visa honom mina kostymer, för hans ansikte var så uttrycksfullt och avslöjade alltid vad han tyckte utan att han behövde säga ett ord. Det första jag sa när han kom in var: ”Säg vad du tycker om den här klänningen.” Han såg inte alls så imponerad ut som jag hade hoppats. Han stirrade på mig och sa: ”Det kan jag inte.” ”Varför inte?” ”Du är så vacker att det är fysiskt plågsamt att se på dig.” Jag log stort. ”Jag visste att du skulle gilla den! Jag tror att det kan vara min bästa hittills.” Jag snurrade ett varv. ”Det är inte klänningen. Din skönhet gör det omöjligt för mig att bedöma klänningen.” Han vände bort blicken. I hela mitt liv hade folk gett mig komplimanger för mitt utseende, så det var inget särskilt med det. Jag kände att mungiporna började sloka. ”Så du gillar den inte?” ”Det skulle vara lättare att bedöma den på en galge.” Med plågad min gick han mot köket för att lägga in maten i kylen. Efter det kom en period då jag knappt såg till Gabriel. Han gick helt upp i sitt arbete och började dejta som en besatt. Så småningom gick det över och han började umgås mer med oss igen, tills en dag då jag efter ett trevligt och ganska händelselöst besök i hans lägenhet gick ut ur hans port och han följde efter genom att ta den rakaste vägen. Han föll rakt mot mig från tjugoåttonde våningen och krossades framför mina fötter. Jag tror inte att det var hans avsikt att traumatisera mig för livet – men det gjorde han. I flera veckor efter Gabriels död vägrade jag att lämna lägenheten, förutom för att gå på hans begravning. Jag var förkrossad 26
Skönhetens fatala betydelse.indd 26
2016-02-17 14:26
över att jag hade haft en så destruktiv effekt på honom utan att veta om det. Jag undrade om det fanns fler som jag gjorde illa. Jag mådde uselt. Ansiktet kändes alldeles insjunket och rynkigt, härjat av sorg, som om det hade åldrats tjugo år, men varje gång jag såg mig i spegeln i hopp om att jag skulle se lika hemsk ut som jag kände mig blev jag besviken. Det var outhärdligt. Det behövde inte vara så. Kanske fanns det ett sätt att lösa problemet. Jag om någon borde kunna lösa det. Jag började med att testa en risig grå peruk. Det hjälpte lite grand, men jag såg fortfarande mycket bra ut. Så jag experimenterade med löständer som på ett subtilt sätt förändrade formen på min mun till det sämre. Jag dolde mina blågröna ögon bakom bruna kontaktlinser. Plus ett par glasögon. Men problemet med kroppen kvarstod. Jag visste hur man gjorde en enkel men verklighetstroget dallrande tjockdräkt. Jag hade gjort flera sådana till ersättare i filmer. Jag beställde hem materialet och sydde dräkten. Den var enkel att ta på, vägde ungefär fem kilo och fick mig att se trettiofem kilo tyngre ut. Den hjälpte ofantligt mycket. Till sist gick jag med på att träffa Georgia som i flera veckor förgäves hade försökt få mig att lämna lägenheten. Jag öppnade dörren i full förklädnad. Hon såg förskräckt ut och sa: ”Åh, hej. Jag är en kompis till Barb. Är hon här?” ”Det är jag”, sa jag. Hon blev helt mållös. Hon klämde på min arm för att känna på fettet. Kanske trodde hon att jag verkligen hade lagt på mig så mycket på bara några få veckor. När hon hade försäkrat sig om att det var fejk sa hon: ”Är det här en av dina nya kostymer? Jag är glad att du jobbar, åtminstone.” 27
Skönhetens fatala betydelse.indd 27
2016-02-17 14:26
”Nej. Det är så här jag borde ha sett ut. Då skulle Gabriel fortfarande vara vid liv.” Efter en stunds tystnad sa hon: ”Ja, det skulle han förmodligen.” Hon gick runt mig och undersökte mig från alla håll. ”Från och med nu”, sa jag, ”tror jag att jag ska bära den här dräkten. Jag vill inte såra fler människor. Mitt utseende är orsaken till hans död.” Hon såg förstummad ut för ett ögonblick, men sa sedan: ”Absolut.” Jag kände igen den där tonen. Hon höll bara med för att provocera mig. Så jag påpekade: ”I sitt självmordsbrev skrev han att han tog livet av sig på grund av mig och att mitt utseende plågade honom.” ”Jag tycker att den här dräkten är en utmärkt idé”, sa hon. ”Din skönhet är ett dödsbringande vapen. Att gå omkring och exponera den helt öppet är ansvarslöst. Du måste behandla den som en pistol – hålla den gömd, hantera den varsamt och aldrig någonsin rikta den mot en annan människa, inte ens på skoj, såvida du inte tänker använda den.” Det fanns en ilsken ton i hennes röst och jag var inte längre säker på om hon skämtade eller verkligen klandrade mig för Gabriels död. ”Det var knappast så att jag stoltserade med mitt utseende”, sa jag. ”Om du tror att dina futtiga försök att dölja din skönhet gjorde någon skillnad är du dummare än jag trodde. Kan man gömma en pistol i ett hölster?” ”Du pratar som om jag vore en femåring som hade råkat skjuta ihjäl sin bästa kompis.” 28
Skönhetens fatala betydelse.indd 28
2016-02-17 14:26
”Det var inte min avsikt. Oavsett vad som stod i hans självmordsbrev var det inte ditt fel att han dog. Din skönhet är inte du. Men den är i din ägo och du måste kontrollera den.” ”Sluta jämföra mitt utseende med ett vapen. Jag dödade honom inte.” ”Exakt. Det är ju det jag säger”, sa hon med ett litet leende. På sitt vanliga manipulativa sätt hade hon fått mig att hävda raka motsatsen till det jag sagt från början. ”Så du tycker inte att min förklädnad är någon bra idé?” frågade jag. ”Naturligtvis inte. Det hoppas jag att du inte heller gör.” ”Jo, det gör jag.” ”Det var inte ditt fel att Gabriel dog. Om du tror det har du fel. Och om du ändå tror det måste du förlåta dig själv för hans död. Och om du inte kan det, så får det väl vara så, men du kan ändå inte mena allvar med att gå omkring i den här dräkten.” ”Jo.” Hon stirrade på mig och gav slutligen upp. ”Okej. Vad som helst som får dig att gå ut är okej.” Jag tyckte om min förklädnad. Den kändes som ett straff och ett skyddande skal på samma gång, och jag insåg att jag omedvetet hade längtat efter bådadera. Att berätta för min mor om mitt nya utseende var inte något jag såg fram emot. Inför vårt möte var jag noga med att klä mig snyggt och undvek därför mina vanliga joggingbyxor och gympaskor. I stället tog jag på mig ett par jättestora skräddarsydda finbyxor ovanpå gelébyxorna, snygga svarta pumps som rentav hade en liten klack samt en generöst tilltagen sidenblus ovanpå fettjackan. Till detta bar jag min välkammade grå peruk 29
Skönhetens fatala betydelse.indd 29
2016-02-17 14:26
och mina lätt förfulande löständer. För första gången sedan mina föräldrars skilsmässa sminkade jag mig dessutom en aning. Så vaggade jag ut till bilen och kände mina jättelår gnidas mot varandra. Jag öppnade dörren på passagerarsidan och sa: ”Hej mamma!” Sedan dunsade jag flåsande ner på sätet bredvid henne. Det var tungt att bära omkring på så mycket fett. Först stirrade hon bara förfärat på mig. Sedan sa hon: ”Vad är det frågan om?” ”Jag har sett ut så här ett tag nu. Och det har förbättrat mitt liv. Jag har blivit lyckligare.” Det lät ungefär som om jag hade avslöjat att jag var lesbisk. ”Jag gillar att vara ful”, tillade jag kort. Vid middagen satt vi tysta långa stunder. Hon tittade knappt på mig. Själv granskade jag henne noga. Hon var nu sextio år och hade fortfarande inte varit tillsammans med någon sedan det korta förhållandet strax efter att hon lämnat pappa. ”Varför gör du så här?” frågade hon till slut. ”Det är ett sätt att hantera Gabriels självmord.” ”Du är inte ansvarig för hans död, oavsett vad som stod i det där brevet.” Jag nickade, tittade ner i maten och kände ögonen fyllas av tårar. ”Är det verkligen det enda skälet till att du gör så här?” frågade hon. ”Nej.” ”Vad är det mer då?” Jag harklade mig. ”Det är så här jag kommer att hitta den rätte.” Hon försökte smälta det jag sagt. ”Jaså. Det var ju en intressant metod. Inte särskilt beprövad, skulle jag tro. Lycka till med det”, sa hon irriterat. 30
Skönhetens fatala betydelse.indd 30
2016-02-17 14:26
”Det är så här jag kommer att hitta min själsfrände”, upprepade jag, ”någon som inte fäster så mycket vikt vid skönhet utan värdesätter andra saker hos mig. Någon som kan bli förälskad i mig även om jag inte är snygg.” Min mor bara gapade. Försiktigt tillade jag: ”Någon vars intresse för mig inte falnar så fort min skönhet gör det.” Min mor tittade ner. ”Så det här handlar om mig och din far.” Olyckligtvis fick min mor för sig att jag borde gå till en terapeut – en önskan som hon började älta i tid och otid och som jag inte gav efter för förrän i dag, nästan två år senare. Under dessa två år har jag burit min förklädnad varje dag, med små justeringar då och då för att göra mig ännu fulare. När jag tänker på Gabriel får jag alltid lust att läsa hans brev – något jag gör ofta. Efter att ha pratat med min mor i telefon går jag därför och hämtar två av dem och sätter mig i soffan. Ytterst försiktigt viker jag upp hans självmordsbrev. Hans handstil är vacker och intressant, precis som han själv var. Jag stålsätter mig och läser det än en gång. Jag kan det i princip utantill. Älskade Barb, jag är så ledsen för att jag måste ta avsked av dig och livet. Du visste inte. Jag förklarade dig aldrig min kärlek eller ens min åtrå. Jag var noga med att inte sända ut några signaler som hade kunnat avslöja mina känslor, eftersom jag visste att de inte var besvarade. Dessutom visste jag att det skulle ha på verkat vårt förhållande och gjort dig besvärad. Du skulle aldrig 31
Skönhetens fatala betydelse.indd 31
2016-02-17 14:26
mer ha kunnat vara densamma tillsammans med mig, aldrig mer kunnat vara dig själv. Du pratade ofta med mig om framtiden och funderade över hur ditt liv skulle se ut, om du skulle få barn och hur många, var du skulle bo och vem som skulle bli din man. Men du såg aldrig mig i den rollen. En gång ritade du en teckning av mig – och din begåvning matchar din skönhet, en skönhet som har blivit så plågsam för mig att se. I den teckningen tyckte jag att du hade fångat min själ. Du gjorde mig mer attraktiv, mer tilldragande än jag är. Om det var så du såg mig, varför kunde du inte älska mig? Från den stund jag träffade dig var jag dömd till undergång. Det har berövat mig förmågan att finna nöje i något annat än dig. Allt är förstört för mig, för det finns ingenting som kan jämföras med dig. Jag har aldrig varit så lycklig som när jag är tillsammans med dig. Och aldrig så olycklig. Ibland är det inte mer än en bråkdels sekund mellan dessa båda känslor. Mitt arbete, min framgång, uppskattningen jag fått från andra – allt det som varit viktigt för mig – betyder ingenting längre. Alla ambitioner har övergivit mig eftersom jag vet att de inte kommer att skänka mig din kärlek. Älskade Barb, jag avgudade dig från första stund jag såg dig. Du har vidrört min själ på fler sätt än du någonsin kan ana. Farväl, käraste. Vi hörs Gabriel Att läsa det här brevet gör mig alltid förtvivlad, och det har inte blivit bättre med tiden. 32
Skönhetens fatala betydelse.indd 32
2016-02-17 14:26
De två orden ”Vi hörs”, som under alla andra omständigheter skulle ha varit en fullkomligt normal avslutningsfras, förbryllade mig och mina vänner till en början. Ända tills jag började få fler brev från Gabriel – brev som han hade skrivit före sin död för att skickas till mig på vissa bestämda datum. Det andra brevet som nu ligger i mitt knä är ett av dessa, Gabriels senaste och allra märkligaste brev. Jag fick det för två dagar sedan och har fört långa diskussioner med mina vänner om det. Vi har ingen aning om vad han menar. Det lyder så här: Kära Barb, Georgia, Lily, Penelope och Jack, en av er bekände för mig att hen hade gjort något hemskt. Jag vill inte avslöja vad det var förrän det blir absolut nödvändigt. Och det kommer det snart att bli. Kram Gabriel
33
Skönhetens fatala betydelse.indd 33
2016-02-17 14:26