9789113019239

Slutspelat

6 789 9 9 9

lena andersson

semper ego auditor tantum. numquamne reponam uexatus totiens rauci Theseide Cordi. Inpune ergo mihi recitauerit ille togatas, hic elegos. Inpune diem consumpserit ingens Telephus aut summi plena iam margine libri scriptus et in tergo necdum finitus Orestes. Nota magis nulli domus est sua quam mihi lucus Martis et Aeoliis uicinum rupibus antrum Vulcani, quid agant uenti, quas torqueat umbras Aeacus.

Unde alius furtiuae deuehat aurum pelliculae, quantas iaculetur Monychus ornos, Frontonis platani conuolsaque marmora clamant semper et adsiduo ruptae lectore columnae. Expectes eadem a summo minimoque poeta.

Et nos ergo manum ferulae subduximus, et nos consilium dedimus Sullae, priuatus ut altum dormiret. stulta est clementia, cum tot ubique uatibus occurras, periturae parcere chartae. Cur tamen hoc potius libeat decurrere campo, per quem magnus equos Auruncae flexit alumnus, si uacat ac placidi rationem admittitis, edam.

Cum tener uxorem ducat spado, Meuia Tuscum figat aprum et nuda teneat uenabula mamma.

Patricios omnis opibus cum prouocet unus quo tondente grauis iuueni mihi barba sonabat.

Lena Andersson

SLUTSPELAT

Lena Andersson

slutspelat

isbn 978-91-1-301923-9 © Lena Andersson 2009 Utdrag ur Samuel Becketts Slutspel i översättning av Magnus Hedlund Tryckt hos WS Bookwell, Finland 2009 www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

Det räcker, det är på tiden det tar slut, i gömslet också. Och likväl tvekar jag, tvekar jag att … att sluta. Ja, det är just det, på tiden det tar slut och likväl tvekar jag att – att sluta.

Samuel Beckett, Slutspel

Del ett. N채stan slut.

1

Landskapet dallrade oljigt i sommarhettan. Sönderbränt.

Hård jord. Men nere i den bunkerliknande grottan i Khyber­passet där Ledaren stod och vred sitt skägg var det svalt, nästan kallt. Tankspritt försökte han också platta till sitt ostyriga hår, mer som en invand rörelse än av omsorg om sitt utseende.

Han frågade sin medhjälpare som just kommit in i rummet: – Hur går det för oss?

– De letar efter dig.

– Hittar de mig?

– Aldrig.

– Aldrig är ett långt perspektiv.

– Inte för oss.

– Det är sant, sa Ledaren. Det är rätt tänkt.

Ett milt ljus strömmade från Ledarens ansikte och fyllde medhjälparen med sällhet. Ledaren slätade ut sin klädedräkt över bröstet, lyfte hakan och sträckte på halsen. Munnen, som var vid med tjocka mörkröda läppar 9

bakom hårbeklädnaden, fick ett gummiartat uttryck när läpparna krökte sig av rörelsen. Han var ingen vacker man men såg pålitlig ut, med svarta tunga ögon, slät hy och öppna drag. Skägget var nytvättat och mjukt och han strök sig ofta över det med handen. I synnerhet när medhjälparen var nära drog Ledaren gärna uppmärksamheten till sitt skägg; det kunde inte vara roligt för medhjälparen att dennes skägg aldrig blev längre än fem centimeter hur han än försökte. Men Ledaren hade inte för avsikt att bestraffa honom för det, i stället tänkte han: så djävulskt av Gud att skapa en längdregel och sedan inte utrusta alla män med möjligheten att följa den.

I samma ögonblick steg ytterligare två män in i rummet. Den ene var liten, intensiv och kompakt, den andre lång och loj. Den lille runde gick till rummets ena hörn, där känslig apparatur låg och väntade på hans skickliga fingrar. Han ansvarade för det tekniska åt gruppen, allt var det senaste. Den röda punkten på väggen kom från den nya brevbomben som var så liten att det behövdes förstoringsglas för att urskilja den. Medhjälparen hade förfärdigat brevbomben på ingenjörsskolan i M. efter ritningar från den lille kompakte, men Ledaren hade genast ratat den med motiveringen att den som idé var antik även om dess utförande var toppmodernt. Att lemlästa folk var meningslöst och inte något de ägnade sig åt, hade Ledaren sagt, det var döden de eftersträvade. Så nu låg den där och lyste till ingen nytta.

10

Den långe satte sig i en fällstol och korsade benen.

Han hade mjuka mockaskor på sig och ena underbenet ­dinglade.

Ledaren och medhjälparen noterade knappt att de andra två kommit in i rummet. Medhjälparen, som hette Benjamin, började tala om sin far igen, han som varit med i kriget mot De Gudlösa i norr, kommunisterna. Fadern hade kommit hem utan ben och armar när sonen var fyra år, efter att de gudlösa lämnat honom att förblöda på vägen. En broder i tron hade passerat och förbundit hans sår och burit honom tre kilometer över bergen och tre kilometer genom skogen, innan han efter tre kilometer av slättland nådde fram till en liten stad där fadern fick vård. Men både armar och ben måste amputeras. Fadern blev en sängliggande torso. Sonen hade frågat varför Gud inte skyddat faderns kropp, varför Gud var svagare än de gudlösa. Fadern hade inte förstått frågan, än mindre dess förtvivlan, utan varje dag tackat Gud för att han fått behålla sin bröstkorg och bål.

Sonen anslöt sig till vreden redan då, som fyraåring, och satte igång med förberedelserna. Så fort han kunde läsa började han studera Guds ord och upprorets mentalitetshistoria, stridspsykologi, rättsvetenskap och from­ hetens väsen. Trons filosofi och Guds filologi, logiken och retoriken. Kampen var hans andedräkt.

Mental ålder bestäms inte av antalet levda timmar utan av psykets grad av närvaro i varje stund. Den ouppmärk11

samme förblir tjugofem år livet igenom, medan den här gossen snabbt blev hundra år gammal, och aldrig äldre än fyra.

Medan han studerade det teoretiska gick han samtidigt på ingenjörsskola för att odla sin praktiska sida. Han ägnade även två timmar om dagen åt gymnastik och annan fysisk träning, ty han önskade bli så fulländad en ofull­ ändad kunde bli.

Men något väsentligt fattades honom, en förmåga att kombinera kunskaperna till ett större och personligt uppfattat helt. Tack vare att han saknade detta för intelligensen så avgörande fick han bli Ledarens närmaste man.

– Det är en sak du behöver veta, sa medhjälparen. När fiendens soldater lurats upp till Bisjkek blir de tillfångatagna. Alla spår försvinner. Och … jag vet inte hur jag ska säga det här …

– Säg det bara, hur som helst.

Ledaren väntade.

– Hundarna i Bisjkek är de fetaste i regionen.

Ledaren satte sig i fåtöljen där alla hans skarpaste tankar fötts.

– Folk av vår sort är civiliserade, sa han. Vi matar inte djur med människor.

– Vad som är en människa kan dock vara en bedömningsfråga.

Medhjälparen vann en aning i självförtroende av denna replik, som överraskade honom med sitt filosofiska lod12

djup. Uppeggad gick han ett varv runt Ledaren innan han fortsatte.

– Gruppen som utför dessa påstådda dåd består av tidigare anhängare till dig. De har bildat en ny front. De anser att du har slagit in på fel väg. Att du kompromissar.

– Jag följer den enda rätta väg som finns.

Ledaren smålog för att dölja sin upprördhet.

– När du reser österut reser de också österut för att aldrig vara på en västligare plats än du. De säger att du är svag.

– De har fel.

– Vi kan skjuta dem, sa medhjälparen.

– Inte förrän det verkligen behövs. Vi dödar aldrig i onödan.

Ledaren reste sig upp och fortsatte: – Fråga den som saknar pengar till sitt barns njur­ operation: vad vill du helst ha, sjukvård åt ditt barn eller rätten att säga vad du vill till vem du vill? Fråga en hungrig kvinna täckt av sedesamma tyger: vad vill du helst ha, rätten att begå äktenskapsbrott och sälja din kropp på gatan för en tallrik soppa, eller äta dig mätt resten av livet i en familj ledd av en man som skyddar dig från alla faror? Fråga, och se vad hon svarar.

De två andra männen i rummet, den korte och den långe, lystrade. Den långe var kirurg och hade utfört en del njurtransplantationer i sina dar. Han höjde huvudet i en högdragen gest. Den korte fuktade läpparna som be13

fann sig ungefär mitt i ansiktet vilket gav det en klotrund, oskön karaktär.

Medhjälparen stod och tänkte med slutna ögonlock som krusades av koncentration. Varför krävde njur­ operationen att man inte fick säga vad man ville? tänkte han, men så vagt och oskarpt att tanken bara var som ett fönster som stod och slog långt borta i ett för stort hus med mycket drag. En dag kunde det dock komma en hård vindpust, och rutan gå sönder.

Ledaren, vars namn var Vladimir Ibn Nilad, såg på dem alla tre. Benjamin den osäkre, Awazazir den långe och Yussuf den korte. De var hans mannar. Han tyckte bra om dem. De tjänade honom väl.

Ovanför det rum där de befann sig drog en gång järnvägen fram, men den las ner 1922. Solen däremot brann stadigt bakom bergen fram till natten då den vilade sig i en klippskreva inför nästa dags klättring.

Landskapet var praktfullt men för Ledaren var det förenat med besvär att njuta av det. Han måste först ta på sig sin hustrus klädedräkt, en burka som dolde kroppen, huvudet och ansiktet, och i går när han var ute hade han tyckt att en soldat tittat misstänksamt på honom, varpå han nödgats röra höfterna i sidled på ett sätt vars konnotationer han inte ville tänka på.

Det började bli för riskabelt här. Han måste överväga att byta vistelseort.

14

Nu gick han upp för att hämta frisk luft. Det blåste.

Vindarna var frusna och sträckte sig efter hans kinder för värme. Bergen var taggiga, snö fläckade topparna, moln fläckade himlen, oro hans inre. Oro över Guds tystnad på hans brev. En dag måste det komma ett svar.

Han hörde sorl av baseboll från soldaternas tv-­apparater i förläggningen borta vid det igenvuxna stationshuset och jubel när en slagman träffade. Han kände bara förakt för dem som förslösade sin tid på sådant, det var att förslösa sitt liv. I den vita fluffigheten, den våta ängsmarken som väntade honom fanns ingen baseboll, ingen tristess, ingen vulgaritet. Inte ens tid fanns där, men oändlig tid. Där skulle han leva upp.

Han promenerade i sakta mak och drog in alla dofter. Några pojkar sprang ikapp på ett fält med högt gräs.

De såg starka och obekymrade ut där de sprang och han hörde deras fria rop och skratt långt efter att de försvunnit ur blickfånget.

Han förstod inte hur kvinnorna stod ut med att leva så här bakom nät och få sikten begränsad. Men så var de också en annan sort, Gud hade gjort dem till vad de var och allt var gjort för att fungera väl. Bygatorna låg nästan öde. Snart skulle det skymma. Den döve och närsynte skomakaren hade dörren öppen och satt och sydde fast en sula i dunklet när Vladimir passerade. På skomakarens vägg satt en plansch, trasig efter många häftstift och smutsig av ålder, men i stark kolorit. Den föreställde en 15

strand i Los Angeles, befolkad av nästan helt avklädda kvinnor. De såg liksom sprängfyllda ut.

Ja, det var dags att röra på sig.

16