9789164205131

Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se

ISBN 978-91-642-0513-1

© Per Schlingmann 2017 Utgiven av Piratförlaget Omslag: Eric unfors Omslagsfoto: Mark Owen/Trevillion Images Tryckt hos ScandBook AB i Falun, 2017

1 Näringsminister David Ehrling en kort stund och låter mobilen glida ner i fickan på sina beige kortbyxor. Tar ett par steg och sparkar med bara fötter till en papperskasse från Sudrets Livs, mataffären där de är stammisar om somrarna. Att det dunsar till och några plastflaskor faller ur och rullar åt olika håll går honom förbi.

Davids tankar är upptagna med annat.

Om någon skulle utse det perfekta moderna lantköket vore detta en stark kandidat. Vedspisen är bevarad, samsas med ett lackerat kylskåp i vitt från Smeg och nytillverkade bruna gammaldags köksluckor. Att golvet är såpat känns på doften och rader med färska örter står i vita porslinskrukor mot det italiensktillverkade kaklet. På kortsidan av köksskåpen hänger rödvitrutiga kökshanddukar och förkläden i skinn. Inga detaljer tycks ha utelämnats i det kärleksfullt omhändertagna huset längst ut på en udde på södra Gotland. ”Jag förstår faktiskt ingenting.”

David pratar rakt ut i luften. Orden riktas mot honom själv, som om det faktum att de uttalas högt hjälper honom att skärpa sinnet. Det är sällan han saknar kontroll, men detta är ett sådant tillfälle. Hans första tanke är att hans politiska framtid står på spel.

H A N B L I R S TÅ E N D E

— 13 —

I politiken kan ingenting tas för givet. Plötsligt händer något som förändrar spelplanen. Oftast är det en skandal, i det här fallet ett telefonsamtal med en obegriplig fråga.

På ett sätt känner han sig matt, men inom honom väcks också andra känslor. Hjärtat slår snabbare. Det kliar i fingrarna.

Maktbalansen har rubbats. Hans rival har spelat ut ett nytt kort. Och nu ligger bollen hos honom. Nästa drag måste vara hans.

Han stannar upp, kliar sig i det mörka tjocka håret, låter handflatan smeka skäggstubben och blir stående. ”Det går inte. Det är obegripligt.”

Han står i dörröppningen mot uteplatsen vars golv utgörs av stora asymmetriska gotländska kalkstensplattor med synliga fossiler. Blicken är riktad mot presschefen Lena Nilsdotter. Hon sitter i rottingsoffan och ser spänt på honom. Inte ens utsikten mot det typiska alvaret, fortfarande upplyst av blåeld och med havet i horisonten, skänker honom lugn. Den ro han brukar känna när han blickar ut över den milsvida horisonten med den låga växtligheten infinner sig inte. Det kryper i benen.

Personen han nyss hade i telefonen var statsminister Elvira Kropp. Att han pratar med henne är inte konstigt. De står dessutom inför en brännhet Almedalsvecka. Han och Elvira har haft mer och mer kontakt på senare tid och David har känt att han stegvis kommit henne och den verkliga makten närmare.

Samtidigt vet han att inget kan bryta vänskapsbanden mellan Elvira och miljöminister Ann-Louise Hegel. Ann-Louise kommer alltid att vara nummer ett.

Det som ställer hans planering på ända är det statsministern bad honom om. Eller bad är nog fel ord. Om sanningen ska fram gav hon honom snarare en order. Som tur är lyckades han — 14 —

hålla masken. Förhoppningsvis lät han lugn, kontrollerad och lite glad. Men han känner sig förvirrad. Svetten tränger fram i armhålorna. Han luftar kroppen genom att nypa tag i t-shirten och dra ut den från magen. Han känner en mycket svag vindpust mot kroppen. ”Berätta. Vad är det som har hänt?” Lena, som rest sig ur soffan, står framför honom.

David berättar att han och statsministern först växlade några ord om den kommande veckan och om hennes tal på torsdag.

Till en början lät statsministern som hon vanligtvis gör, inget avvek från det normala.

Det var då hon frågade honom om det som för honom föreföll helt ologiskt.

Hon bad honom närvara på den stora presskonferensen inför hennes tal. Elvira bad David, inte Ann-Louise. För de flesta kanske det inte låter som en stor händelse, men i själva verket är det som en jordbävning.

Vad han kan minnas har det aldrig tidigare hänt att partiledaren framträder med någon annan på den traditionsenliga presskonferensen före partiledartalet. Den slutsats som varje journalist kommer att dra är att Elvira signalerar sin kommande avgång och pekar ut David som efterträdare. Det kommer att sätta agendan under resten av veckan.

Så stort är det. ”Vi måste tänka till”, säger Lena Nilsdotter, som vanligt lugn och balanserad. Hon lägger sitt ena brunbrända ben över det andra.

Trots att deras relation enbart är vänskaplig kan David inte låta bli att kasta en blick på hennes långa smala ben som är väl synliga eftersom hon bär ett par korta och slitna jeansshorts.

— 15 —

Hennes ljusbruna skinnsandaler gungar i luften och de röda stenarna som pryder remmen mellan tårna glittrar till.

Sedan han för två år sedan utsågs till minister har Lena varit hans presschef och närmaste medarbetare. Deras gemensamma bana började på Utrikesdepartementet när David var biståndsminister och fortsatte sedan på Näringsdepartementet när han ett år senare blev statsråd där. Relationen har blivit närmast symbiotisk. Dygnet runt håller de varandra uppdaterade om rykten och skvaller. David betraktar henne som sin ventil, den enda han kan lufta skvaller och tvivel med. Hon har blivit en ovärderlig parhäst.

Lena kom igår kväll till det underbara lantställe som David och Ingrid köpte för tiotalet år sedan och som därefter renoverats under Ingrids överseende. Kvällen var behaglig och eftersom Ingrid och barnen kommer först imorgon fick de hela stället för sig själva. De satt ute så sent att fladdermössen gjorde dem sällskap. De grillade gotländska lammfiléer, generöst marinerade med rosmarin, vitlök, habanero, salt och en gnutta salmbärsvinäger. Det rosa köttet avnjöt de med en ramslöksdressad sallad och en flaska chianti. David kan fortfarande återskapa känslan av hur tonerna av de mörka körsbären i hans favoritvin lyfte smakerna i lammet.

De åt, skvallrade, pratade allvar och planerade halva natten.

Den ljumma sommarvärmen och den ljusa kvällen gjorde att de gick och lade sig långt efter midnatt. Förutom att njuta av en underbar gotländsk sommarkväll blev resultatet att de kom fram till en minutiös plan för Davids aktiviteter de kommande dagarna.

Men efter samtalet med Elvira känns planen irrelevant.

Tillbaka till ruta ett och omstart.

Lena ser på honom och lägger ena handen om nacken och — 16 —

lutar den andra armbågen mot fåtöljens armstöd. ”Berätta exakt vad hon sade. Ord för ord, varje nyans.” Trots att några moln tagit plats på himlen är det varmt och Lena tar upp gårdagens Gotlands Allehanda, en av de få lokala papperstidningar som finns kvar, och använder den som en solfjäder för att svalka sig. ”Jag ska göra det”, säger David och sätter sig i en av de låga korgfåtöljerna.

Det knakar till när han dunsar ner på den tjocka vita dynan.

Han lutar sig tillbaka och korsar armarna över bröstet, rättar till sin ljusblå Applewatch som han ännu inte begriper sig på.

När han flyttar sin fot på kalkstensplattan lämnar foten våta fläckar efter sig. ”Elvira lät som hon brukar göra. Och hon sade bara att jag ska vara med på pressträffen eftersom näringsaspekten är central för att få fram nya jobb. Hon bad mig också säga något om hur jag ser på partiets framtid. Partiet har visst fått nya siffror om att vi inte uppfattas som tillräckligt framtidsinriktade. Elvira vill sända ut lite signaler om att det ska tänkas nytt. Men hon måste ju förstå hur det kommer att uppfattas”, säger David och tar glaset med flädersaften som de köpt i grannens gårdsbutik från bordet. Han tar en rejäl klunk, får med en isbit och den koncentrerade flädersmaken sticker till i gommen. ”Hon är inte dum. Det är självklart att hon förstår hur det kommer att uppfattas. Hon är ju en räv”, säger Lena och reser sig hastigt upp. Hon slår benet i bordet, men fortsätter. ”Det gör hon naturligtvis. Det är säkert en del av deras plan. Det är bara det att vi inte förstår den. Jag lovar att hon och hela hennes gäng totat ihop något.”

Lena går sakta omkring på uteplatsen. Fåglar kvittrar i träden runtomkring. Hon stannar upp och ser på David.

— 17 —

”Vi får inte underskatta dem. Vi måste utgå från att det här är en del av deras plan. De vill uppenbarligen att du ska pekas ut som efterträdare. Då är frågan: Varför?” ”Varför?” upprepar David. ”Ja, varför vill de att media ska peka ut mig som hennes efterträdare?” ”Fallhöjd”, svarar Lena. ”Så klart! De vill höja förväntningarna. De har något negativt om dig och vill göra fallet så hårt som möjligt, eller så tänker de bara att hög fallhöjd till slut innebär fall. Det kan också vara så att de vill att Ann-Louise ska få mer av en utmanarroll. Lurigt det här”, säger hon och fortsätter vanka omkring.

David ser ner på sina händer och märker att han pillat sönder den rosa servett som låg på bordet. Han tittar på Lena och tänker, för vilken gång i ordningen vet han inte, hur tacksam han är över att få arbeta med henne. Att de har blivit ett team.

Behovet av hennes analytiska skärpa och lugn blir extra tydligt i situationer som dessa när han själv mest fylls av tomhet och en känsla av rastlöshet. Och hennes makalösa stresstålighet.

Han tänker på hur hon hänvisar till yogan och att hon har bestämt sig för att inte stressa, utan bara hinna uträtta mycket per tidsenhet.

Det drar ihop sig i magen. ”Fallhöjd? Du tror alltså att de har någon dynga om mig?

Det måste vara alla de här förbannade ryktena som går om kvinnor. Jag vet att jag inte ska göra det, men jag läste nyss på sajten Klasshack att det finns nya trådar med rykten om mig. Var kommer detta skvaller ifrån?” klagar han.

Han blir irriterad bara han tänker på det. Inte en enda gång sedan han gick in i politiken har han varit med en annan kvinna än sin fru. Men ändå, dessa ihärdiga rykten. Det är uppenbart — 18 —

att han får betala för offentligheten och att vara någon alla pratar om, tänker han. ”Lugn”, säger Lena. ”Ta ett djupt andetag. Vi har pratat om det här om och om igen. Det är din största risk, att medierna bestämmer sig för att publicera de här konstiga ryktena. Någon sprider fejknyheter. Och vi kan heller inte vara säkra på att de så kallade etablerade medierna inte publicerar rykten. Vi har ju sett hur det börjar luckras upp.” ”Tror du…”, säger David frågande, men Lena avbryter honom. ”Vi vet också att det här är något vi inte kan påverka. Ryktena är som de är och det enda du kan göra är att aldrig någonsin försätta dig i situationer som kan uppfattas som att du umgås för nära med kvinnor, särskilt unga kvinnor. Nolltolerans. Men eftersom vi inte kan påverka det tycker jag vi lämnar det och fokuserar på sådant vi faktiskt kan påverka.” ”Vet du?” säger David lite tankspritt. Han kan inte släppa frågan. ”När jag tänker på hur sjukt det är med alla rykten som går om mig kan jag bara tänka på Karl Rove.” ”Va”, utbrister Lena. ”Karl Rove?” ”Ja, var det inte han som lät göra falska opinionsundersökningar med påståenden som de ville skulle bli rykten? Typ frågade människor om de trodde att en viss person var otrogen.

Bara att de fått svara på en opinionsundersökares fråga ledde till att de spred skiten vidare. Och idag spelar fejknyheterna samma roll.” ”David”, säger Lena och ser med ens bister ut. ”Nu skärper vi oss. Vi pratar inte mer om detta.”

Då ringer Davids telefon igen.

Ett nytt samtal från Elvira.

— 19 —

2 Statsminister Elvira Kropp platå i en lägenhet kan tyckas lite märkligt, men från första stund har statsminister Elvira Kropp gillat känslan av att denna arkitektoniska lösning skapar ett eget rum i den öppna planlösningen.

Men Elvira Kropp har aldrig riktigt känt sig hemma i tjänstebostaden på de översta våningarna i Sagerska huset på Strömgatan i Stockholm. Även om lägenheten är väl tilltagen och har en liten takterrass, går det inte att komma ifrån känslan av att den är en förlängning av hennes arbete. Kanske är det för att hon bor ensam som hemkänslan aldrig infunnit sig, kanske är det för att lägenheten ligger i ett område där det inte finns några andra bostäder. Sagerska huset ligger mellan Statsrådsberedningen, där hon arbetar, och Utrikesdepartementet. Däremellan går Drottninggatan med sina butiker och en ständig ström av turister. Mitt emot ligger riksdagen och Gamla stan. Praktiskt och tjusigt, men inte en miljö gjord för att bo och leva i.

Den danska ambassadören har ett liknande arrangemang bara några hundra meter bort, där hennes bostad och ambassaden delar lokaler. De två brukar prata om hur märkligt det är att bo som de gör. Att huset därtill är omgärdat av säkerhet, AT T B Y G G A E N

— 20 —

med vakter i entrén, gör det ännu tydligare att det inte är ett normalt hem. Kanske är det det som har gjort att hon under perioder haft en svagt gnagande känsla i magen när hon vistats i lägenheten. Att kalla det vantrivsel är att gå ett steg för långt, men det är något som stör henne. Och det har blivit starkare med tiden. Även om Elvira är en social person som gärna minglar runt omgärdar hon sig med ett fåtal förtrogna. Och nu är det hon och de allra närmaste som befinner sig på den upphöjda avsatsen i lägenheten. Sommaren har kommit på allvar, men förmiddagens starka solljus når inte ända fram till soffgruppen. ”Det är nu det ska hända.”

I en av de väl tilltagna röda Howardsofforna sitter Elvira klädd i en blus som smälter in i soffans färger. Trots att hon fyllt sextio känner hon sig ung och för tillfället upprymd. Hennes röst fyller det stora rummet. Att hon äntligen bestämt sig har fått en sten att lätta från hennes hjärta. Den molande känslan i magen har släppt och en föraning av frihet börjar infinna sig.

När Elvira har fattat ett beslut vill hon omedelbart skrida till verket och det är precis det hon avser att göra nu. Sätta bollen i rullning. Sådan är hon både privat och som statsminister.

Hon har alltid känt viss stolthet när hon kallats järnladyn. Att vara statsminister handlar om att hantera ett ständigt flöde av beslut, ofta med komplexa frågeställningar och osäkra utfall, och är det något hon är bra på så är det detta. I de allra flesta fall kommer frågorna till henne när departementen inte klarar att lösa dem själva.

Och nu är tiden kommen för ett mycket stort och viktigt beslut.

Omkring sig har hon miljöminister Ann-Louise Hegel och — 21 —

presschefen Victoria Ståhl. De har träffats för att en sista gång gå igenom planeringen inför årets Almedalsvecka. På torsdag ska Elvira hålla sitt partiledartal och hela den dagen arrangerar partiet olika aktiviteter. Varje vaken timme är planerad in i minsta detalj.

Trippelgänget. Så kallas de skämtsamt och inte sällan med ett stänk av avund av statsråd och andra inom såväl partiet som Regeringskansliet. Fast egentligen är de fyra. Den fjärde medlemmen är en man som heter Erik Hansen. Han var aktiv i ungdomsförbundet tillsammans med Elvira och Ann-Louise för många år sedan och där blev de så nära vänner som bara människor som träffas i tidig ålder kan bli. Erik och Elvira hade till och med en kort romans. Sedan dess har de hängt ihop, trots att Erik valde näringslivet istället för politiken. De ringer varandra regelbundet och firar helger ihop, ofta på Harpsund där de kan vara i avskildhet. Liksom de övriga blev Erik framgångsrik och betraktas idag som redarkungen i Sverige. En person som väcker skräck och inger respekt.

Först senare, för sex år sedan, gjorde Victoria entré. Hon började som pressekreterare när Elvira blev statsråd i den förra regeringen och sedan dess har de varit som ler och långhalm.

Just i år i Almedalen kommer Victoria att ha en dubbel roll.

Eftersom Ann-Louises presschef är bortrest kommer hon att fungera som presskontakt även för henne.

När de nu träffas är det inte bara ett möte i mängden.

Det är dags.

Som alltid är det Elvira som för ordet. Vid varje möte följer de en agenda som Victoria tar fram och första punkten – ”det politiska läget” – är Elviras. Att hon sitter i förarsätet är naturligt eftersom det är hon som är partiledare och statsminister.

— 22 —

Övriga punkter utgörs av Almedalen samt en genomgång av det ekonomiska läget. ”Ansi känner redan till delar av det jag kommer att säga”, säger hon och lägger sitt högra ben över det vänstra. Hon plockar bort en liten dammtuss från ärmen. Det är bara Elvira som kallar Ann-Louise för Ansi, det har till och med noterats i medierna efter att en journalist fångat upp ett samtal dem emellan.

Man kan se att Victoria skärper sinnet. Hon lägger undan sin röda anteckningsbok, byter ställning och lutar sig framåt.

Elvira fortsätter. ”Som ni vet har jag tänkt avgå och lämna plats åt min efterträdare”, säger hon.

Elvira är inne på sjätte året som statsminister och har sett flera exempel på tidigare statsministrar som misslyckats med att bli omvalda en tredje gång. De har känt sig tvingade att avgå under valnatten och det är en risk hon inte tänker utsätta sig för. Därför ska hon avgå under mandatperioden och i god tid så att en ny ledning hinner bli varm i kläderna. På så vis kan hon säkerställa att hennes eftermäle inte solkas av en valförlust.

Det är inte säkert att det räcker, men hon lämnar i alla fall ett dukat bord efter sig. Ekonomin går bra och hon har lotsat fram flera kompetenta och profilerade statsråd. ”Och vi befinner oss alldeles snart i mitten av mandatperioden. Därför har jag kommit fram till att det är dags. Min plan är att offentliggöra min avgång på en presskonferens i Visby på fredag och sedan kommer min rekommendation till partiet vara att vi ska ha en extra partikongress efter höstbudgeten. Om vi gör det på fredag slår vi ut oppositionspartiets dag i Almedalen och dominerar hela vägen från torsdag och framåt.” Även om Elvira inte officiellt sagt något har medierna ändå — 23 —

gjort tolkningen att hon kommer att avgå. Därefter kommer en kamp att bryta ut mellan veteranen Ann-Louise Hegel och den femton år yngre populära nykomlingen David Ehrling. Dramaturgin är uppenbar och medierna har till och med namngivit denna kamp: Det stora slaget. De politiskt anställda på Regeringskansliet använder förkortningen DSS. ”Va!?” utbrister Victoria men hinner inte säga mer förrän Elvira fortsätter. ”Jag har tänkt igenom allt och kommer att vara helt öppen mot er. Det gäller framför allt dig Victoria, som får en nyckelroll fram till kongressen. Jag ska berätta vad jag förväntar mig och hur jag ser på utvecklingen framåt. Så fort jag meddelar att jag avgår blir jag en lame duck, som ingen kommer att ta riktigt på allvar.” ”Men”, säger Victoria som återfått lite av fattningen. ”Är du säker? På att det ska ske just nu?” ”Det finns aldrig någon rätt tidpunkt. Avgången bör ske i höst och nu är ett tillräckligt bra tillfälle att gå ut offentligt, annars tappar vi flera månader. Punkt”, säger Elvira med något högre röst. Den uppsluppna stämningen har förbytts i tystnad.

Det vilar ett allvar över rummet.

Elvira tar sats. ”Som sagt, på fredag smäller det. Jag har skrivit ner fyra punkter som jag vill att vi arbetar efter.”

Som på en signal slår Victoria upp sin anteckningsbok för att notera det som sägs. ”För det första vill jag inskärpa hur viktigt det är att min avgång sker under ordnade former och att det är vi som styr bildsättningen. Det kommer givetvis att finnas andra som gör saker för att störa oss. Det får vi leva med och det gör egentligen — 24 —

inte så mycket eftersom det vi har att säga kommer att slå ut allt annat. Men vi måste styra förklaringen till varför jag avgår.”

Elvira gör en paus och drar upp ärmarna på sin långa svarta bomullskofta som hon bär utanpå den röda blusen. Hon tar en klunk av det snabbkaffe hon dricker. En av hennes största svagheter är kaffe och snabbkaffet tillåter henne att dricka fler koppar än om hon skulle hålla sig till vanligt bryggkaffe. Dessutom uppskattar hon att beskan är svagare. Det här vet serveringspersonalen på såväl Sagerska som Harpsund och när hon har middagar brukar de diskret smyga till henne det speciella kaffet. ”För det andra, och det borde vara självklart för er även om jag aldrig sagt det uttryckligen.” Hon gör en ny paus och säger sedan: ”Jag vill att Ansi ska bli min efterträdare. På så sätt behåller vi makten i vår lilla grupp”, skrattar hon och klappar AnnLouise på överarmen. ”Den tredje punkten handlar om David.

Han är för närvarande den enda som hotar Ansi och han kommer att bli en mycket svår motståndare. Han har mycket av det Ansi saknar. Han är relativt ny i politiken, har en bredare bakgrund och är karismatisk och medial. Jag såg att någon ledarskribent kallade honom för en medial virtuos och det stämmer ju. Vi kan inte ta risken att bara köra på i samma hjulspår. Har ni tänkt på att det nog aldrig har skrivits något negativt om honom? Så det jag kommer att säga nu, säger jag bara en gång och ni har aldrig hört mig säga det. Uppfattat?”

Victoria och Ann-Louise nickar. ”Jag vill att vi så att säga ger honom något att bita i. Men, och detta är viktigt, det får inte ske för tidigt och för kraftfullt, utan så nära inpå att valberedningen ska föreslå ny partiledare som möjligt. Risken finns annars att en ny kandidat dyker upp och det är flera som kan bli aktuella.”

— 25 —

Elvira betraktar dem, särskilt Victoria, för att försäkra sig om att budskapet har gått fram. ”Jag vill att Victoria håller i det här och att Ansi inte blandas in. Hon får inte på något vis kopplas till detta eller till att det överhuvudtaget skulle finnas en plan. Och själv vill jag enligt gängse rutiner stå utanför.” Elvira torkar sig om munnen och fortsätter. ”Jag har redan satt bollen i rullning. I morse ringde jag David och bad honom vara med på presskonferensen inför partiledartalet på torsdag. Och precis innan vi satte oss ringde jag honom igen, bara för att stressa honom ytterligare. Även vi kvinnor måste ju få använda oss av härskartekniker”, säger Elvira och blinkar med ögat. ”Vad säger du?” utbryter Victoria. ”Är du verkligen säker?” ”Lugn”, kontrar Elvira raskt. ”Så här. Jag vill att vi höjer upp honom. Ett klassiskt knep. Granskningen av honom ökar och han blir ännu mer mediernas favorit. Och vad händer då?”

Victoria tar en klunk av kaffet och bryter in med ett leende. ”Vi vet ju alla att det bara finns en väg när man är på toppen.

Nedåt!” ”Då är bollen i rullning och det är du som ska spela den vidare”, svarar Elvira och tittar på Victoria.

En stunds tystnad uppstår. Elvira tar en klunk kaffe, de andra också. Hon brukar aldrig prata om vilka positioner hennes medarbetare kan komma att få, men när hon nu ska lämna politiken är det viktigt att allt blir rätt. ”Hade du inte fyra punkter?” frågar Victoria och tittar ner i sin anteckningsbok. ”Jo, den sista punkten handlar om Erik. Även om han har blivit alltmer märklig och självupptagen är det viktigt att han känner sig involverad, inte minst eftersom vi kommer att ha — 26 —

mycket nytta av varandra framöver. Jag har förstått att det har börjat gå lite knackigt för hans affärer och att han är mer ur gängorna än vanligt. Och vi vet hur han kan bli i sådana lägen, det är då han tenderar att agera på egen hand och förlorar proportionerna. Därför vill jag att du Victoria också är den som har kontakt med honom. Och vi känner alla till vår lilla överenskommelse. Vi ligger lågt med skatten på fartygsbränsle så landar alla mjukt.” ”Då är det väl dags att jobba, det första vi måste planera är presskonferensen på fredag”, konstaterar Victoria.

— 27 —