B채ckag책rden Kjell H책kansson
Gut, das sagen die Äste Aber der Baumstamm schweigt. Mehr her, sagen die Gäste Bis der Wirt die Rechnung zeigt. (Berthold Brecht)
Kjell H책kansson
B채ckag책rden
Bäckagården Copyright© 2014, Kjell Håkansson Omslagsbild: Originalfoto av Rob Walker, till vilket dimma har lagts till (Creative commons license, geograph.org.uk) Förlag och tryck: BoD ISBN: 978-91-7463-459-4
Förord Berättelsen i denna bok utspelar sig huvudsakligen utanför den fiktiva orten Ålehamn i Skåne under Sveriges nya era som humanitär stormakt. Mycket av det som skildras har mer eller mindre fritt kopierats från verkliga händelser, men för att inte trötta ut läsaren har antalet noter begränsats till ett minimum. På sätt och vis kan man säga att boken är ett plagiat – ett plagiat av verkligheten. Författaren, 11 januari 2014
Innehåll Inledning ................................................................................7 Det kommunala självstyret.............................................. 17 Det våras för Roger Forsmark ........................................ 24 Personalrekryteringen ...................................................... 30 Tillfälligt äktenskap .......................................................... 37 Resan till Sverige ............................................................... 43 Vi har inte sparat på något .............................................. 52 Boendet................................................................................ 58 Kyrkan.................................................................................. 69 Roger åker på semester.................................................... 75 Förbjuden kärlek ............................................................... 83 Höstmolnen hopar sig...................................................... 86 Jakten ................................................................................... 91 Mårten Gås........................................................................102 Rogers funderingar .........................................................116 Epilog.................................................................................121
Inledning Godset låg väl förankrat i den skånska myllan. Den kulle som herrgårdsbyggnaden stod på var endast obetydligt högre än de omgivande markerna i det flacka, uppodlade landskapet. Huset var fyrkantig och enkelt byggt utan flyglar eller burspråk men likväl vackert. Det enda som bröt fasadens geometriska enkelhet var en balkong mitt på husets östra sida, rakt ovanför ingången. Väggarna var beklädda med vit kalk och ett tak av rött tegel skyddade tvåvåningshuset mot regn och snö. Den rektangulära huskroppen låg utsträckt i nord-sydlig riktning, en placering som på soliga sommardagar gav ingången, på den östra långsidan, ett behagligt klimat under morgon och förmiddag, medan kvällssolen speglade sig i de stora fönstren på den västra sidan. Solen gjorde under molnfria dagar sitt yttersta för att metodiskt och så allsidigt som möjligt belysa husets väggar. Under sin dagliga, plikttrogna vandring från öster till väster började den med den östra långsidan, fortsatte med den sydvända gaveln för att avsluta med västsidan. Det hade den gjort många gånger, ty huset var nästan tvåhundra år gammalt. Godsets egen historia sträckte sig mer än fyra hundra år tillbaka i tiden, och det hade bytt ägare ett flertal gånger genom historien men ägdes inte längre av någon rik adelssläkt eller brukspatron utan hade köpts upp av ett riskkapitalbolag. Det skulle nu bli för ett hem för ensamkommande flyktingbarn. Godset, som varit både danskt och svenskt, var på väg att träda in i en ny era. Roger Forsmark, det blivande flyktingboendets blivande föreståndare var alltför väl påklädd och svettades i den ovanligt varma vårsolen när han spatserade runt på godsets marker en dag i början på april, endast ett par veckor efter vårdagsjämningen. Det var en man i 40-årsåldern med en normalstor kroppshydda och ett ganska alldagligt utseende; brunt kortklippt hår och blåa ögon. Det låg ett behärskat lugn över hans slätrakade, vänliga ansikte. När han tackade ja till sin nya tjänst genomgick byggnaden en 7
omfattande renovering, och det var först i dag som han för första gången fick se det i färdigt skick. Han var mycket belåten med vad han såg. ”Det här blir perfekt”, tänkte han. Han stannade upp och vände blicken söderut över till synes ändlösa och ännu karga åkermarker där höstsådden nu på allvar väcktes ur sin vinterslummer. Jordbrukslandskapets monotoni bröts av de många skogsdungarna som var utspridda bland åkrarna, ett och annat hus samt av några enstaka bokalléer och pilerader. Bländad av solen vände han blicken österut, mot landsvägen där bussen till och från huvudorten Ålehamn passerade med ett par timmars mellanrum. I nordost syntes några mindre, ännu vinterkala skogspartier bakom vilka ett kyrktorn stack upp. Runt omkring kyrkan, men delvis skymda av skogsdungarna, trängdes några boningshus. Ännu längre bort skymtade några av den moderna tidens kännetecken: en kraftledning som med stora kliv stegade sig fram över landskapet och, ännu längre bort, ett par vindkraftverk. Därefter gjorde den blivande föreståndaren helt om och tittade ut mot väster, där Bäckaån ringlade sig fram genom landskapet. Han tog av sig den blåa, regntäta jackan, avlägsnade en grön ylletröja och satte därefter på sig jackan igen. En yrvaken humla, förmodligen en drottning på jakt efter en lämplig boplats, flög in i hans panna men återtog snabbt kontrollen och flög vidare. Den annars så lugna Roger Forsmarks greps av panik och skakade våldsamt på huvudet och lät handen snabbt glida genom håret av rädsla för att humlan skulle ha fastnat i hans hår. När han ingenting fann släppte paniken och lättad över att humlan tycktes vara borta återfick han sitt lugna ansiktsuttryck och tittade åter upp och ut mot ån. Roger Forsmarks nyfikenhet väcktes till liv i vårsolen och han gick med lugna steg över gräsmattan på godsets västra sida ned mot ån, vars vatten inte företog någon synbar rörelse utan föreföll stå stilla. Så här på våren gick det lättare att titta ned i vattnet än på sommaren, då täta snår, meterhöga brännässlor och sank mark gjorde det svårt att närma sig det vasskantade vattendraget. Om ett par månader skulle också själva vattendraget vara igenväxt inte bara av vass, men även av åkannor, andmat och andra vat8
tenväxter. Vattnet var hem för gäddor och abborrar och tidigare även ål, men den täta vegetationen i och runt ån gjorde den svårfiskad sommartid. Under hösten rådde fiskeförbud av hänsyn till lekande havsöringar. Roger följde med blicken ån mot sydväst, där de träd som växte på båda sidor av vattnet röjde dess väg mot havet ända bort till horisonten. Bäckaån var traktens mest bestående monument, långt äldre än åkermarken och traktens boningar. Hus, lider, stall och herrgårdsbyggningar hade byggts och rivits, åkermark hade röjts och skiftats, grödor hade avlöst varandra under åns överinseende. Jag är dåtiden, samtiden och framtiden tycktes den säga, fast ingenting naturligtvis hördes. Dess rörelser var ljudlösa, osynliga och långsamma; här hördes inget porlande, här sågs inga forsar. Ån tycktes stå stilla, men ändå förändrades den. På den plats han nu betraktade den var vattnet inte samma vatten som hade funnits där under gårdagen. Bäckaån var dåtid och samtid och skenbart oföränderlig men ändå rörde den på sig. Den fogade sig dessutom i årstidernas förutsägbara kommandon. Under vintern kunde man nästan – men bara nästan – se dess botten under isfria dagar, medans vattnet på sommaren var grumligt och igenväxt. Det lugna vattnet gav ifrån sig ett skenbart intryck av harmoni, men i själva verket präglades bäckens liv av ett helvete där myriader av leddjur, amfibier och fiskar kämpade för att överleva. Ett helvete där det gällde att hålla sig undan för den som var större och samtidigt leta upp den som var mindre. Äta eller ätas var den lag som gällde under den förrädiskt lugna ytan. Vattenloppor, plankton, sländnymfer, grodyngel, iglar och fiskar deltog sommaren lång i denna tröstlösa kamp där endast ett fåtal lyckades leva tillräckligt länge för att dödas av vinterkylan och ruttna bort på åns botten. Ändå bevarades livet på något mystiskt sätt för att mirakulöst återuppstå under den följande våren. Ur det till synes livlösa landskapet återföds livet varje år genom vårens heliga äktenskap mellan himmelen och jorden. Roger, som var en man med god föreställningsförmåga kom att tänka på de galiziska lantarbetare som slitit på godset hundra år tidigare och såg framför sig en romersk-katolsk procession 9
långsamt och värdigt ta sig fram längs med ån. Han föreställde sig hur de skred fram med sång, kors, standar och helgonbilder. Allvarsamma män som var trötta i kroppen efter sex dagars hårt arbete från morgon till kväll och trötta i huvudet efter gårdagens lördagsrus. Vackra galiziska kvinnor med långt mörkt hår som fladdrade fritt i den skånska vinden. Roger själv tyckte att främmande kulturer var spännande men var fullt medveten om att dåtidens svenskar knappast skulle ha delat det intresset med honom. De galiziska lantarbetarna var lika illa omtyckta av den svenska arbetarrörelsens representanter som britterna ombord på Amalthea och godsägaren skulle knappast ha tillåtit dem att tillbringa fritiden så här nära godset. Förmodligen bodde de i några sedan länge rivna baracker längre bort från herresätet såvida de helt enkelt inte låstes in i någon lada över natten. De hade kommit till Sverige för att arbeta hårt inom jordbruk och sockerindustri till löner som den svenska fackföreningsrörelsen inte ville acceptera. Roger undrade hur det gick för dessa människor när de flyttade hem igen. Överlevde de 1930- och 40-talets etniska rensningar? Tankar som dessa kändes plötsligt alldeles för trista i det vackra vårvädret och dessutom hörde betkampanjen höst och vinter till. Bäckaåns fantasmagori upplöstes och Roger återvände till sin egen tid, där godsets åkerarealer hade avstyckats och sålts ut ungefär samtidigt som Galizien hade avstyckats från Polen. Kvar fanns endast ett par mindre ängar runt omkring själva huset. Bäckaån lockade honom. Han greps av en äventyrlig lust att vandra längs med den stig som löpte parallellt med vattendraget bara för att se vart han till sist skulle hamna. Det vara samma lite barnsliga känsla som han fick varje gång han gick över en bro ovanför en järnväg. Han förstod att ån, liksom järnvägsspåren, förr eller senare slutar vid en kust, men det var ända en lockande tanke att få följa den så långt som det nu var möjligt. Men Roger Forsmark hade denna dag inte tid till någon sådan utflykt. Han hade inte åkt ut till godset för att njuta av det fina vårvädret utan var där därför att han hade stämt träff med två personer för att diskutera det blivande flyktinghemmet.
10
Roger vände sig om ännu en gång och såg då en liten prick borta på landsvägen växa sig allt större, för att slutligen, i form av en silvergrå BMW, svänga in på godsets infart och lugnt och behärskat glida fram mellan alléns bokar som ännu inte hade slagit ut. Bilen parkerade på grusplanen utanför husets östsida på behörigt avstånd från Rogers gula Toyota och två män steg ur den nyanlända bilen; den ene var direktör Henrik Stenhammar, Mysinge Care AB, och den andra Sebastian Axlund som var ordförande i Ålehamns kommunstyrelse. Den blivande föreståndaren skyndade de bägge männen till mötes. Sebastian Axlund, kommunalrådet, var liksom Roger Forsmark ledigt klädd. Han var drygt 10 år äldre än Roger, och en aning kraftigare. Han bar glasögon med bruna plastbågar och håret hade sedan länge börjat gråna. Han hade kvällen innan varit och ätit tillsammans med direktör Stenhammar på en av Ålehamns bästa restauranter. Denna lördag eftermiddag hade han dock lämnat kvar kavajen hemma i garderoben och tagit på sig en beige bommullsjacka över den rutiga skjortan. Direktör Stenhammar däremot var lika strikt klädd som alltid när han visade sig offentligt och bar vit skjorta, slips och en svart kavaj. Alla tre männen såg högst ordinära ut och saknade karakteristiska kännetecken. Henrik Stenhammar – bror till den moderate riksdagsledamoten Maria Stenhammar – var jämnårig med Sebastian Axlund, alltså dryga 50 år, och var något kortare än de andra båda männen och bar glasögon med metallbågar. Han var flinskallig på hjässan och ansträngde man sig kunde man se tecken på en viss knubbighet som det dock ännu inte var försent att stoppa med rätt diet. Roger Forsmark hälsade och skakade hand med de två nyanlända männen i tur och ordning. Han kände sig lite sårad över att han inte hade varit bjuden till gårdagskvällens middag, men tyckte samtidigt att det var skönt att han hade sluppit sitta och äta tillsammans med direktör Stenhammar, som han betraktade som en sniken kapitalist. De tre männen växlade några ord om det vackra vårvädret och började därefter gå mot herrgårdens ingång.
11
– Persson, vår fastighetsskötare, hade inte tid att komma, började direktören. Så vi får klara oss utan honom i dag. Han tog upp en nyckelknippa ur fickan, klev uppför de tre trappstegen som ledde upp till den gröna trädörren, låste upp och öppnade. De båda andra männen följde efter. Roger, som klafsat omkring i leran nere vi åstranden gick sist och torkade noggrant av fotsulorna på dörrmattan. Strax innanför dörren låg toaletterna och duschrummen på den vänstra sidan av hallen, på den högra ledde en trappa upp till övervåningen. – Låt oss börja med nedervåningen, föreslog direktören och tog till höger efter trappan där en gång ledde in till ett kök med spis, kylskåp och frys. På den vänstra sidan av köket, som alltså vette mot väster, kunde man från ett par fönster se ut mot ån. Under fönstren fanns en lång träbänk längs med väggen med mikrovågsugn, vattenkokare och kaffekokare samt andra köksredskap såsom skärmaskin och en blender. De tre männen stirrade ut genom fönstren ned mot ån. På båda sidor av bäcken låg här och där igenväxta partier av ängsmark, i övrigt var det mest åkermark med några spridda hus och träddungar som täckte landskapet på den andra sidan vattendraget. Deras betraktelser avbröts av att direktören tog till orda: – Det här köket är för personalen, sade han. Här kommer husets två kockar att laga till lunch och middag. Kockarna har undervisats i näringslära och kommer också stå för matinköp och hjälpa till med rengöringen. Frukost och kvällsfika tillbereds av vem som helst av personalen som vid behov också kommer att ta hand om disken. Boendet skall ju fungera dygnet runt och därför måste alla i personalen vara flexibla och kunna åta sig de arbetsuppgifter som behövs. Det är i alla fall vad jag föreslår, men det blir Rogers uppgift att organisera detta. Direktören satte ett filter i kaffekokaren, fyllde på med kaffe och vatten och tryckte på startknappen. Sebastian Axlund tog från sin portfölj ut en papperspåse från Ålehamns konditori och lade upp tre wienerbröd på ett fat. Därefter vände han sig om och de båda andra männen gjorde likadant. På den andra sidan av den gång som köket utgjorde fanns en diskbänk med diskmaskin. Köket mynnade till sist ut i något som liknade ett vardagsrum. 12
Utöver ett vardagsrums normala attiraljer såsom TV, soffa och fåtöljer fanns här även överfallslarm och en mobiltelefon liggande bredvid den fasta telefonen. På gavelväggen fanns en dörr som var förseglad och som endast var tänkt som nödutgång. Genom fönsterrutorna kunde man se att det något tiotal meter från gaveln stod ett par träbodar, som traditionellt hade använts som redskapsskjul. Runt bodarna växte träd och buskar. – Det här är personalrummet, fortsatte direktör Stenhammar. Dörren till höger är ett sovrum; någon från personalen kommer alltid att finnas på plats. Bredvid ligger ditt kontor, Roger, som är stort nog att kunna användas till personalmöten. Dörren längst bort går till ett rum som kan användas som förrådsutrymme, och samma sak gäller för rummet bakom trappan. Persson kallar det rummet för ”trapprummet”. Han vände därefter om och gick, tätt följd av de båda andra männen, mot husets sydgavel, där en liknande men större gillestuga låg. Vid rummets södra ände låg ett par bönemattor på golvet vända mot Mecka, och på en bokhylla låg några exemplar av Koranen. Längs ena långsidan fanns ett par skrivbord med datorer, och mitt i rummet stod ett matbord och stolar med plats för minst tio personer. I ett hörn fanns en TV och runt omkring denna en soffgrupp, ett par fåtöljer och två kaffebord. Längst ut mot gaveln upptogs platsen av ett extra trapphus till övervåningen och här fanns också, liksom på norra sidan, en extra ytterdörr. – Det här är flyktingarnas allrum. Här kan de se på TV, surfa på nätet, spela schack eller ägna sig åt andra aktiviteter. Alla sovrum ligger på övervåningen. Där finns också ytterligare ett badrum. Eftersom vi har räknat med att alla barnen är pojkar, har vi inte gjort någon uppdelning i pojk- och flickavdelningar. Vi har köpt in tio sängar. De tre männen gick därefter upp till övervåningen och inspekterade de sex sovrummen innan de återvände ned till köket för att dricka kaffe. Två av rummen var ganska små och det var meningen att de två äldsta barnen skulle få dessa rum som sina egna medan de övriga åtta två och två skulle få dela på de lite större rummen. Utöver sovrummen fanns även här en gillestuga vid sydgaveln, om än betydligt mindre än den på bottenvåningen. 13
– Det ser bra ut det här! började Axlund. Vi – och jag talar å hela kommunledningens vägnar – är mycket nöjda med arrangemanget. Vi tycker i och för sig att det är lite dyrt, men eftersom vi nu med gott samvete kan säga att Ålehamn är en kommun som tar sitt ansvar, så kommer staten att stå för kostnaden de första två åren, fortsatte han. Så all vår övriga verksamhet kan fortsätta utan att störas av detta. Tvärtom så tjänar vi ju faktiskt på att nio personer får sysselsättning här i bygden. Direktör Stenhammar hade också anledning att vara nöjd. Kommunen skulle hyra godset som ett hem för ensamkommande flyktingbarn för 2 230 000 kronor i månaden. Mysinge Care skulle då enligt avtalet stå för hela driften av fastigheten samt för den personal som skulle ta hand om barnen i deras vardag. Kommunen å sin sida skulle stå för skolundervisning, hemspråksundervisning, tolkar, mångfaldskonsulenter och integrationsspecialister. Dessutom skulle kommunen anlita en professor i interkulturella relationer från Malmö högskola som extern konsult. En kort förhandling följde där det beslutades om reducerad hyra intill det att de första flyktingarna anlände, eftersom det inte behövdes någon personal innan dess. Man sköljde ur kaffekopparna och kaffekokaren och lämnade huset. De två bilarna lämnade området; Roger Formarks Toyota styrde mot hans radhus i Ålehamns utkanter medan Sebastian Axlund skjutsade direktören, som var hemmahörande i Stockholm, till Skurups flygplats i sin BMW. * Mysinge Care ägdes av Myskapital Holding, som var registrerat på Jersey i engelska kanalen. Emmanuel Hansson, en företagsam entreprenör och tillika socialdemokratisk ledamot i Norrtälje kommunfullmäktige innehade direktörsposten i detta bolag som också var ägare till Genesis med bas i Liechtenstein. Meningen med upplägget var att delar av Mysinge Care så småningom skulle säljas till aktiebolaget Fenix AB (Där Myskapital Holding ägde samtliga aktier) i utbyte mot en revers som skulle överlåtas till Genesis. Den ränta som Fenix AB därmed skulle betala till Mys14