9789175578415

Rött land, röd jord Copyright © Ming Wang-Sonnerup, 2008 Originalutgåva Bra Böcker AB 2008 Utgiven som e-bok av Hoi förlag 2014 isbn 978-91-7557-8 41- 5

Denna bok tillägnar jag min generation, uppväxt i Folkrepubliken Kina som grundades 1949. En generation som indoktrinerades med Mao Zedongs ideologi redan som barn. En generation som växte upp hungrig men ändå tyckte sig vara världens lyckligaste. En generation vars bästa år ödelades av Mao Zedongs kulturrevolution liksom frosten kväver vårens tidiga blomning.

Innehåll

Introduktion

11 del i ett oönskat barn

1. Liv och död i Changchun (1945–1948) 2. Den blodiga jordreformen (1948–1949)

15 35

del ii att växa upp under den röda fanan med fem stjärnor 3. Nya tider, nya seder (1949–1953) 4. Livet i det gamla Beijing (1953–1956) 5. Livet utanför Beijings stadsmur efter den socialistiska omvandlingen (1956–1957) 6. Att lura ormen ut ur dess hål (1957–1958) 7. Ju fler människor som kastar pinnar på elden, desto högre brinner den (1958) 8. Tuppen gol mitt i natten (1959) 9. Hungriga, lyckliga barn (1959–1962) 10. Glöm aldrig klasskampen! (1962) 11. Att vara en blank skruv i partimaskineriet (1962–1964)

51 64 82 96 106 122 129 151 161

12. Blåst före stormen (1963–1964) 13. Ett rött hjärta – två vägar (1964–1965)

177 191

del iii tio års kulturrevolution 14. Tsinghuafuzhong – rödgardisternas alma mater (1965–1966) 15. Röd terror (1966) 16. Småbarn kastar sten på far inför mina ögon (1966) 17. När tonåringar har makten (1966) 18. Resa utan mål (1966) 19. Jinggangshan än en gång (1967) 20. Stackars far blir gisslan (1967) 21. När miljontals ungdomar drev sysslolösa omkring på gatorna (1967–1968) 22. Det nya livet som zhiqing (1968–1969) 23. Att tända en gnista av civilisation (1969) 24. Ingenting varar för evigt (1969–1970) 25. Min far blir 7 maj-soldat (1969–1970) 26. Livet som lärling i en textilfabrik (1970) 27. Är Mao vår frälsare? (1970–1971) 28. Vändpunkt (1971) 29. President Nixon ska besöka vår fabrik (1972) 30. Arbetargardet (1974) 31. Resonemangsparti utan bröllopsfoto (1974–1975) 32. Var arbetare människor i Maos Kina? (1975) 33. Kejsarsnitt utan bedövning (1976)

217 237 247 271 300 320 335 347 367 387 400 410 422 447 459 468 482 499 525 538

del iv informationstid 34. Sen vår (1976–1978) 35. Informationstid (1978–1979) 36. Man vill gärna men vågar inte tjäna pengar (1979–1980) 37. Ny frihet under Deng Xiaoping (1980–1982)

569 591

Epilog

636

604 613

Introduktion

Enligt gammal kinesisk filosofi styrs universum av två motsatta krafter, yin och yang. Yin är den mörka, passiva, negativa och kvinnliga kraften och yang den ljusa, aktiva, positiva och manliga. Det väsentliga enligt denna filosofi är att ingen av dessa krafter får ta överhanden utan de måste alltid balansera varandra. Men det är konfrontationen dem emellan som leder till förändring. I familjen är det till exempel motsatsen mellan kvinnan och mannen som leder till förändring, nämligen skapandet av barnen, vilket gör att mänskligheten kan fortsätta att existera. Även Mao omfattade denna filosofi. Ett av hans egna berömda exempel var människans hand, där tummen och de övriga fingrarna utgör de motsatser som tillsammans bildar den knutna handen, det vill säga styrkan. Men Mao utnyttjade också denna filosofi för sina egna syften. Han ansåg att klasskampen är den kraft som driver samhället framåt. När staten tagit över all egendom och alla arbetar för staten finns det ingen grogrund för någon kamp och följaktligen måste en sådan skapas.

Detta skedde bland annat genom att Mao beordrade alla i samhället att godtyckligt peka ut fem procent av medborgarna som kontrarevolutionärer och samhällsfiender.

12 • rött land, röd jord Även barn och släktingar till de utpekade betecknades som andra klassens medborgare. Dessa ofta helt oskyldiga människor utsattes för alla former av grymma trakasserier och övervåld i syfte att skrämma resten av befolkningen till obetingad lydnad. Mao och partiet kunde därigenom behålla makten och sedan, med diktaturens hjälp, leda folket i den av dem utpekade riktningen.

Min farfar var jordägare. År 1949 fråntogs han som en följd av Maos filosofi sin egendom och utpekades som så kallad godsägare och som sådan en första klassens samhällsfiende. Den psykiska pressen kastade en mörk skugga över min familjs liv under hela Mao Zedongs tid.

Som barnbarn till en godsägare kände jag mig då och då diskriminerad. Ingen annan generation har utsatts för en sådan psykisk press redan i barndomen som min generation, men tack vare att jag växte upp i Beijing innebar Maos omdaning av det kinesiska samhället också, paradoxalt nog, att jag fick chans till både utbildning och karriär, vilket jag aldrig skulle ha fått i samhället före Mao. Livet hade två sidor även under Maos tid.

Del I Ett oรถnskat barn

Kapitel 1 Liv och död i Changchun (1945–1948) Det blodiga inbördeskriget mellan nationalisterna under Chiang Kai-shek och kommunisterna under Mao Zedong om herraväldet i Kina pågick från 1946 fram till 1949 då Chiang Kai-shek besegrades och fick ta sin tillflykt till Taiwan. I detta krig belägrades staden Changchun i nordöstra Kina av kommunisterna från våren till hösten 1948 och under den tiden dog minst 300 000 av Changchuns invånare av hunger och sjukdom. Denna historia är fortfarande tabubelagd av kommunistpartiet i Kina. På den tiden bodde mina föräldrar i det belägrade Changchun.

Min mor, som hette Feng Zhen, kom ursprungligen från en vacker stad som heter Jilin. Jilin ligger väster om Changchun vid floden Sunghuajiang. I Jilin hade morfar ett litet apotek, där han sålde kinesisk medicin. Det var en välmående familj som förutom apoteket ägde lite jordbruksmark där de odlade spannmål och grönsaker till husbehov. Alla barn fick gå i skolan, även flickorna.

Detta lugna och harmoniska liv fick emellertid ett abrupt slut när japanska trupper 1931 invaderade den nordöstligaste delen av Kina. År 1932 upprättade japanerna det japanska lydriket Manchukuo, vilket Kinas regering aldrig erkände. Japanerna utropade 1934 detta rike till ett

16 • rött land, röd jord kejsardöme och tillsatte Kinas siste kejsare Puyi som regent.

Under den japanska ockupationen blev tillgången på livsmedel allt sämre eftersom japanerna i god kolonialanda lade beslag på alltmer för arméns och hemlandets behov. De införde också en regel som förbjöd kineser att äta ris, vilket i alla tider hade varit deras basföda. I stället hänvisades de till att äta sorghum (durra), ett sämre sädesslag. Kinesernas odlingsmark på landet fick därigenom allt större betydelse för familjernas matförsörjning. De fick ris och kött från sina egna små lantbruk.

Man måste emellertid vara mycket försiktig när dessa varor skulle transporteras från gården till hemmet i staden. På vintern slaktades ibland en gris på gården och köttet transporterades sedan till hemmet i staden under ett lass ved eller liknande för att komma igenom japanernas vägspärrar. Vid ett sådant tillfälle var temperaturen minus 20 grader och min mormor, som åkte med på lasset, fick lunginflammation med hög feber mot vilken den traditionella kinesiska naturmedicinen inte hjälpte.

Den tillkallade läkaren sa att hon måste ha antibiotika men denna var monopoliserad av japanerna och de kinesiska läkarna hade sällan tillgång till antibiotika. Efter tre dagar dog mormor. Min mor var då 16 år gammal och inget kan vara svårare än att som tonåring förlora sin mor. Det var då mor bestämde sig för att, i stället för att gå på gymnasiet, studera till barnmorska för att kunna vara andra till hjälp.

Sommaren 1943, vid 19 års ålder, avslutade mor sin utbildning och började arbeta på en privat klinik. Då och då kom hennes äldre syster Fengping hem på besök från Changchun med sin familj och en gång hade de också med

liv och död i changchun • 17 sig en god vän, en prydlig ung man som hette Honglan och såg bra ut. En dag gjorde hela familjen en utflykt till ett berg norr om floden. Det var en klar och fin dag och berget var grönt och vackert. De klättrade upp till toppen där de dukade upp sin picknick och sedan satt och vilade under lättsamt småprat. Den unge mannen, som kom från en rik bondefamilj, berättade om sin barndom på landet och sina studier vid handelsskolan i Dalian, en blomstrande handels- och sjöfartsstad längst söderut på Liaodonghalvön cirka 70 mil söder om Jilin. Livet där var helt olikt den lugna tillvaron i det relativt isolerade Jilin.

Min mor lyssnade intresserat och började snart känna sympati för den unge mannen. Även hos honom sa det klick. Visserligen var han själv bondson men han ville inte gifta sig med en obildad bondflicka som aldrig satt sin fot utanför den egna byn. Han ville ha en modern stadsflicka och tyckte att mor uppfyllde alla hans krav. Honglan kom sedan då och då på besök från Changchun, där han arbetade som bokförare på ett japanskt tändsticksföretag.

Ibland bjöd han ut mor på restaurang och det visade sig att han var både generös och världsvan. Mors känslor för honom fördjupades alltmer och efter ett halvår friade han till mor hos morfar och fick ja. Hans egna föräldrar ställdes inför fullbordat faktum och de var inte glada eftersom de hade planerat att deras son skulle gifta sig med en släkting på hans mors sida, en outbildad men rik bondflicka. Min blivande far struntade emellertid i sina föräldrars motstånd och följde sitt eget hjärta.

Mor och far gifte sig 1944 i Changchun, huvudstaden i Manchukuo. Changchun hette då Xinjing – den nya huvudstaden. Staden hade under 1930-talet snabbt utvecklats från en liten landsortshåla till en miljonstad. Den var

18 • rött land, röd jord välplanerad. Nästan alla hus på den tiden var nybyggda och omgivna av grönska. De breda gatorna hade gångbanor som var avgränsade från körbanan av sträckstenskanter, vilket imponerade mycket på mor som var van vid trånga, slingrande gränder. Mor tyckte om Changchun redan från början. Deras nya hem låg på gångavstånd från kejsar Puyis palats. Fars japanska arbetsgivare hade byggt enkla men tillräckligt bra radhus åt sina kinesiska anställda. Själva bodde japanerna i små separata hus utan trädgård. Bostadsområdet var lugnt och rent och bråk förekom sällan. Mor fann sig väl tillrätta, men innan hon hann hitta ett arbete blev hon gravid. I juni 1945 födde mor deras första dotter. Hon fick namnet Jie. På våren 1945 började man gräva skyddsvärn och sätta upp sirener för flyglarm i bostadsområdet eftersom Changchun skulle komma att bombas av de allierade.

Far tröstade sin hustru och sa att om det blev för svårt i Changchun kunde de alltid resa tillbaka till hans hem på landet. I juli 1945 fick alla anställda på det japanska företag där far arbetade en bonus motsvarande tre månaders lön. Detta var ovanligt men pengarna kom väl till pass. De blev en sorts arbetslöshetsstöd. Den 10 augusti berättade fars japanska chef att amerikanerna hade fällt två atombomber över Japan. Far förstod att Japan väntades kapitulera inom kort. Den 15 augusti 1945 hörde de i radio att Japan kapitulerat. Tändsticksföretaget hade slagit igen för gott och de anställda blivit arbetslösa, men mina föräldrar var mycket glada över den japanska kapitulationen. Deras lilla dotter skulle inte behöva leva sitt liv som en andra klassens medborgare. Ingen kunde tro att ett inbördeskrig var nära förestående.

Kejsaren av Manchukuo, Puyi, hade flytt för att und-

liv och död i changchun • 19 vika att bli fånge hos de allierade och den 17 augusti abdikerade han. En del av Puyis armé hade gjort uppror vid den japanska kapitulationen och vänt sina vapen mot den japanska armén. Döda japaner låg överallt på gatorna.

Många civila japaner i Changchun fick nu betala priset för ockupationen. Mina föräldrar bodde på norra sidan av en stor väg. Befolkningen här bestod av både japaner och kineser, men japanerna hade flyttat till andra sidan av den stora vägen där endast japaner bodde och nu skyddades av beväpnade japanska soldater. Eldstrider förekom på gatan då och då och skottsalvor hördes dygnet runt. Mina föräldrar kände sig maktlösa och hoppades att Kinas regering snart skulle komma och återupprätta lag och ordning.

Under andra världskriget hade Kairodeklarationen 1943 slagit fast att Manchuriet var en del av Kina, vars överhöghet också erkändes då de japanska trupperna kapitulerade 1945. Men i stället för den efterlängtade kinesiska centralregeringen kom den ryska Röda armén och besatte Manchuriet. Ekonomin i Manchuriet hade varit helt under japanernas kontroll och efter kapitulationen upphörde därför allt att fungera. Ryssarna gjorde ingenting för att återställa ordning och reda. Det enda de gjorde var att stjäla all värdefull industriell utrustning och allt annat av värde och transportera det till Ryssland på det av japanerna väl utbyggda järnvägsnätet. Ryssarna gav ut nya pengar med dålig växelkurs mot den gamla manchuriska valutan varför fars tre månaders bonuslön, som han fått från tändsticksfabriken i juli, krympte till nästan ingenting. Många familjer tvingades att sälja sitt guld till ryssarna för att växla till sig den nya valutan för att kunna köpa mat. Mina föräldrars små besparingar

20 • rött land, röd jord hade försvunnit när banken stängdes och far måste skaffa nya pengar.

Grannen Jinlong kände en grönsaksgrossist och fick idén att etablera sig som gatuförsäljare. Han erbjöd far att vara med. De fick låna en handkärra av den hjälpsamme grossisten och lastade den med rättikor, kål och potatis som de fick på kredit. Vagnen var tung och Jinlong var en liten klen kontorist ovan vid kroppsarbete. Far, som var i god fysisk kondition, fick gå framför vagnen och dra den i en sele medan Jinlong sköt på bakifrån. Detta var en ovan situation för de båda herrarna som var vana att uppträda i kostym och vit skjorta med slips. Då och då stannade de till och ropade ut sina varor med hög röst.

När far såg någon bekant närma sig vände han ryggen till för att inte bli igenkänd. Även om situationen var kritisk ville han inte tappa ansiktet. Till att börja med var förtjänsten dålig eftersom de hade svårt att ta tillräckligt betalt av folk som såg ut att ha det svårt. Så småningom började affärerna emellertid gå bättre och eftersom de kunde både tala och förstå japanska fick de även en del japanska kunder. Förtjänsten räckte till det dagliga brödet för dem och deras familjer.

Strax före det kinesiska nyåret 1946 kom de över ett lass fin fryst lax. Även om tiderna var svåra och de var fattiga ville kineserna gärna fira nyåret på traditionellt sätt med kött och fisk på bordet. Fisk heter ”yu” på kinesiska, men detta ord betyder också ”överskott”. En fisk på bordet betyder en önskan om bättre ekonomi under det kommande året. Far och Jinlong hoppades på goda förtjänster och gjorde en längre säljrunda än vanligt ända till en gata som heter Simalu i centrum av Changchun.

Folk samlades kring deras vagn och köpslåendet började.

liv och död i changchun • 21 Då stannade en jeep med två ryska soldater för att se vad som stod på. När de såg de fina laxarna på kärran växlade de några ord på ryska och gick tillbaka till jeepen och hämtade en säck. Sedan trängde de sig fram till kärran, tog de fyra största laxarna, stoppade dem i säcken och gick tillbaka till jeepen utan att betala. Jinlong försökte stoppa dem och viftade med en sedel som tecken på att han ville ha betalt men de bara knuffade undan honom, skrattade högt och hoppade upp i jeepen och körde iväg.

De kringstående förbannade ryssarna men vågade inte ingripa. Min far har aldrig kunnat glömma denna händelse.

I april 1946 gick Sovjet efter internationella påtryckningar med på att låta Röda armén lämna Manchuriet på villkor att kontrollen övertogs av den kinesiska kommunistarmén. Invånarna i Manchuriet kallade kommunisterna ”de röda banditerna”. Många rika människor lämnade Changchun men mina föräldrar stannade kvar eftersom de tyckte mycket om staden. I maj 1946 tvingades Sovjet efter ytterligare påtryckningar äntligen att överlämna en del av Manchuriet till den kinesiska regeringen, dock endast ett område längs järnvägen mellan Shenyang och Changchun. Sovjet behöll sin överhöghet över flottbasen Dalian, som ligger söder om Changchun, och området norr om Changchun. En natt hördes på gatan utanför huset buller av hästar och vagnar med järnskodda hjul. Det varade nästan hela natten. Det var kommunistarmén som lämnade Changchun. Den 13 maj 1946 tågade nationalistregeringens armé in i staden. Dessa soldater verkade välutrustade och disciplinerade. Senare framgick att det var en del av den armén som hade slagit tillbaka det japanska anfallet över gränsen mot Burma,

22 • rött land, röd jord vilket gjorde att alla kände sig ganska trygga i Changchun.

Sommaren 1946 kom fars farbror Wushu till Changchun. Han och farbror Li startade ett företag som sålde spannmål, äpplen och kol från Liaoning. Farbror Lis son hette Li Ji och han var fars barndomskompis. Li Ji tillhörde motståndsrörelsen mot japanerna och mina föräldrar hade, med fara för sina liv, hjälpt honom genom att bland annat öppna sitt hem som mötesplats för denna motståndsrörelse. Far slutade som gatuförsäljare och började arbeta för den nya firman. Jinlong och hans familj flyttade till Harbin. Vår familj bodde fortfarande gratis kvar i fabrikens radhus medan de japanska grannarna reste tillbaka till Japan efterhand.

I april 1948 började kommunistarmén, under ledning av högste chefen Lin Biao, utan förvarning att omringa och belägra Changchun. Folk utanför staden släpptes inte in och stadens invånare släpptes inte ut. Kommunisternas taktik att belägra staden utan direkta krigshandlingar var tidigare okänd. Nationalistarmén var bättre utrustad, bland annat med modernare vapen, än kommunisterna och hade även flygunderstöd. Kommunisterna ville inte riskera ytterligare förluster för sina redan illa tilltygade styrkor och därför valde man att avstå från krigshandlingar. Man föredrog att hålla stadens invånare som ett slags gisslan och släppte inte ut dem trots att många dog av hunger. Om nationalisternas befälhavare i Changchun hade haft vanligt mänskligt medlidande borde han emellertid ha kapitulerat på ett tidigt stadium för att undvika att ytterligare oskyldiga människoliv spilldes. Kapitulationen måste ändå komma förr eller senare.

När belägringen av Changchun påbörjades våren 1948

liv och död i changchun • 23 trodde ingen att den skulle bli så långvarig. Nationalistarmén fick mat och förnödenheter nedsläppta från luften men stadens vanliga invånare fick klara sig på vad man själv hade till hands. I maj gjorde kommunisterna ett misslyckat försök att inta staden men belägringen fortsatte. Affärerna tvingades stänga på grund av brist på varor och alla träd och buskar med ätbar bark skalades snabbt. Nu uppstod en bytesmarknad ute på gatorna och alla försökte byta sina dyrbarheter mot mat men man fick dåligt betalt för sina klenoder; en fin minkpäls gav till exempel bara 10 kilo ris. I de fattiga stadsdelarna utplånades hela familjer och ingen hade kraft att begrava dem. Under ett besök på bytesmarknaden såg mor hur en utmärglad kvinna, som gick framför henne, plötsligt bara föll till marken och blev liggande. Hon började nu förstå omfattningen av den katastrof som utspelade sig i staden och började allvarligt fundera på sin egen familjs situation. Tack vare att fars firma hade ett spannmålslager klarade vi oss, men hur länge? Vad skulle vi göra om maten tog slut och kommunisterna fortfarande belägrade staden? Det här skedde ungefär samtidigt som mor upptäckte att hon var gravid, vilket inte bidrog till att lugna henne. Jag tillkom således vid en ur alla synpunkter olämplig tidpunkt.

Alla dessa umbäranden gjorde att min syster Jie blev allvarligt sjuk. Hon tappade aptiten och hennes hud blev gul och mor misstänkte att hon drabbats av gulsot. Det fanns ingen elektricitet och alla sjukhus i staden var stängda så där fanns ingen hjälp att få. Då hittade min mor en dag i en låda i köket ett litet bortglömt paket med socker. Enligt den kinesiska medicinen ska socker vara nyttigt för levern och Jie fick därför ett glas sockervatten

24 • rött land, röd jord varje dag. Den gula färgen på hennes hud försvann men hon var fortfarande svag och det var med nöd och näppe som hon klarade sig.

Framåt sommaren räknade mina föräldrar ut att deras matförråd skulle komma att ta slut i början av september.

Ungefär samtidigt berättade farbror Li att han på hemliga vägar hade fått ett brev från sin son Li Ji, som meddelade att han hade möjlighet att hjälpa sin far och min familj genom kommunisternas linjer. Väl genom dessa skulle de sedan kunna ta sig norrut mot staden Harbin där mina föräldrar skulle kunna få jobb med hans hjälp. Li Ji avrådde dem från att, om flykten från staden lyckades, söka sig tillbaka till sin hembygd på Liaodonghalvön. De kom ju från välbeställda jordbrukarfamiljer och skulle kunna råka illa ut om de återvände hem. Den kommunistiska jordreformen hade redan påbörjats i Liaodong under våldsamma former. Det sinande matförrådet fick dem att inse att de måste lämna staden trots att det ryktades om att det rådde mycket svåra förhållanden i ingenmansland utanför denna. Mina föräldrar litade inte helt på farbror Li och var medvetna om riskerna med en flykt men de ansåg sig inte ha något val om de ville rädda sig och sina barn. Wushu hade ett bra lager av spannmål och valde att stanna kvar i Changchun och avvakta utvecklingen.

Mina föräldrar sa adjö till Wushu och följde farbror Li ut ur staden mot slutet av augusti 1948 då mor var gravid i fjärde månaden och min syster Jie var tre år gammal.

Mina föräldrar och farbror Li hade inte svårt att ta sig ut ur staden genom den försvarande nationalistarméns linjer och befann sig nu i ingenmansland mellan de stridande, ett område med sparsamt bevuxna kullar strax utanför den yttersta ringvägen i Changchun. Utströdda

liv och död i changchun • 25 över detta öde jordbruksland fanns nu grupper av hungriga, smutsiga flyktingar, av vilka många var mer döda än levande. Alla väntade de på att kommunistarmén skulle låta dem passera genom sina linjer ut ur det belägrade området. Farbror Li gav sig ensam iväg mot kommunisternas linjer för att försöka ta kontakt med belägrarna som han hade lovat och mina föräldrar stannade kvar där de var och väntade på honom. Väntan drog ut på tiden. Snart blev det mörkt och mina föräldrar blev allt oroligare. De var trötta, hungriga och förtvivlade. Om farbror Li lämnade dem i sticket hade de ingen möjlighet att komma igenom kommunistlinjerna eftersom de själva inte hade några kontakter med kommunisterna. Min tillvaro började således med rädsla redan i moderlivet.

Lilla Jie klagade över att hon var törstig men det lilla vatten de lyckats få med sig var redan slut. Hur skulle de få tag på något att dricka? Då hördes en svag röst från en person som de inte upptäckt tidigare. Det var en gammal man som låg på marken ett litet stycke bort. Han var så uthungrad och svag att han inte ens orkade resa sig och om han inte talat och rört sig lite kunde man ha trott att han var död. Den gamle berättade att det fanns en pöl med smutsigt regnvatten bakom den närmaste kullen och min far gick dit för att hämta vatten. På vägen snubblade han över ett lik som låg i gräset och när han såg sig omkring upptäckte han att det låg döda kroppar överallt.

Han blev kall av fasa vid tanken på vad som skulle kunna hända hans familj om hans vän farbror Li inte dök upp.

Far fyllde sin skål med smutsigt vatten. Minnet av koleraepidemin 1946, då många av mina föräldrars vänner dog, var fortfarande färskt men nöden har ingen lag. Han smög sedan försiktigt tillbaka för att inte spilla. Jie sa att

26 • rött land, röd jord vattnet luktade illa och ville inte dricka men när mor låtit vattnet stå en stund, så att smutsen sjönk till botten, fick hon sin dotter att dricka ett par munnar. Mor förstod att hon själv förr eller senare skulle bli tvungen att dricka av det smutsiga vattnet och påminde sig om hur många gånger hon i sitt arbete som barnmorska hade varnat gravida kvinnor för att smutsigt vatten kunde orsaka diarré, som i sin tur kunde leda till missfall, och kände oron växa inom sig.

Innan det blev mörkt gick far ännu en gång till pölen för att hämta av det smutsiga vattnet. Han hade nu också med sig den gamle mannens skål, som denne hade räckt honom med darrande händer. Mannen visade sig heta Wu och vara språklärare vid ett gymnasium. Mor, som inte hade hjärta att se den gamles hunger, delade med sig av vår enkla måltid, som bara bestod av risbollar och vatten. Efteråt förklarade han att den måltid han nyss hade ätit var mer än guld värd eftersom en enda risboll kanske kunde betyda skillnaden mellan liv och död för honom.

Kylan var mycket svår. Hösten kommer tidigt i Changchun. ”Mamma, kan vi inte gå hem?” frågade Jie, som skakade i hela kroppen av köld. Möjligheten att ta sig tillbaka till Changchun var avskuren eftersom nationalistarmén inte tillät dem som en gång lämnat staden att återvända. Flyktingarna hade inget hem längre. Mor kämpade för att försöka hålla tårarna tillbaka och tog Jie i famnen och svepte in henne i den enda filt de fått med sig hemifrån. De satt alla tätt tillsammans för att försöka hålla värmen så gott det gick i den kyliga kvällen. Plötsligt lystes himlen upp av ljus från nationalistarméns högkvarter i Changchun, som de kunde se på avstånd. Familjen hade inte sett elljus på fem månader eftersom stadens

liv och död i changchun • 27 kraftverk hade stängts på grund av bränslebrist. Efter en stund hördes musik från en orkester i högkvarteret och dansande par kunde ses i fönstren. Det gjorde mor både upprörd och ledsen. Militären roade sig medan folket led, troligen för att visa de belägrande kommunisterna att kampandan i nationalistarmén var hög.

Läraren Wu berättade att han legat där en hel vecka utan att kunna ta sig igenom kommunistlinjerna. Mor visste att kommunisterna då och då släppte igenom flyktingar och hon undrade när detta skett senast. Wu svarade att det inte hade hänt den senaste veckan. Många flyktingar tog sig ända fram till kommunisternas linjer där de föll på knä och bönföll belägrarna att släppa igenom dem, men till ingen nytta. Desperata föräldrar försökte knuffa sina små hungriga barn mot soldaterna för att sedan själva springa bakåt, men ingenting hjälpte, ingen släpptes igenom. Några desperata försökte begå självmord genom att hänga sig i träden i hopp om att kunna blidka soldaterna, men förgäves. De stackars människor som lyckats ta sig ut ur staden, men inte kommit igenom kommunisternas linjer, var alltså fångade i ingenmansland och många av dem dog nu av hunger och umbäranden. Man uppskattar att mer än 200 000 människor dog i ingenmansland under denna belägring. När far såg alla de döda kropparna omkring sig och sanningen gick upp för honom började han skaka i hela kroppen av rädsla och chock. Mor, som också var helt utom sig av det hon fått höra, vågade inte prata mer med Wu. Den kalla höstvinden svepte över den ödsliga slätten och fick henne att skälva av köld och rädsla. Hon kände smärtor i magen och greps av skräck för att få missfall på denna hemska plats.

28 • rött land, röd jord Musiken från nationalisternas högkvarter trängde då och då igenom vindens brus och spridd eldgivning hördes från kommunistlinjerna. Plötsligt började far gråta och snyftade att Li måste ha tagit sig igenom kommunistlinjerna själv och lämnat oss åt vårt öde. ”Vad ska vi ta oss till om vi inte slipper igenom linjerna? Jag vill inte dö”, skrek han. Då dök plötsligt en gestalt upp ur mörkret och ropade: ”Är ni här?” Det var farbror Li som hade hört fars hysteriska skrik. Han hade letat länge efter dem i mörkret och satte sig nu ner och berättade med låg röst att han hade fått kontakt med kommunisternas befälhavare. ”Vi får inte komma igenom linjerna förrän i morgon. Befälhavaren vill dessutom ha mer guld än jag kunde erbjuda honom för att släppa igenom er.” Mor ursäktade sig då med att hon måste kissa och gick ett stycke åt sidan i mörkret och satte sig på huk. Ur skötet drog hon fram en gammal japansk kondom i vilken hon förvarade de smycken hon hade fått av sin far när hon gifte sig. Hon tog fram ett tjockt 24 karats guldhalsband och stoppade sedan tillbaka kondomen. Så gick hon tillbaka och lämnade utan ett ord halsbandet till farbror Li. Musiken hade nu tystnat och endast enstaka gevärsskott genljöd i natten. De lade sig på marken och kröp tätt samman under filten för att så gott det gick skydda sig mot vinden och den råa nattkylan. Äntligen kom så morgonen och den andra dagen i ingenmansland tog sin början. Efter en torftig frukost lyfte mor upp Jie på armen och de började gå mot fronten. Ju närmare kommunisternas linjer de kom, desto fler döda eller döende människor såg de. Man fick gå försiktigt för att undvika att trampa på någon. De visste inte hur länge de gick innan de kom fram till kommunisternas linjer,

liv och död i changchun • 29 som visade sig bestå av ett antal unga män i vanliga bondkläder, beväpnade med gevär. Runt gevärspiporna hade de knutit en röd tygremsa som tecken på att de tillhörde kommunistarmén. ”Stopp där!” ropade en av ”soldaterna” och pekade på dem med sitt gevär. Farbror Li gick bugande fram mot honom. ”Jag var här i går och talade med kommendant Liu, som bad mig komma tillbaka i dag. Vill du vara snäll och tala om för honom att jag är här nu.” Soldatens ansikte blev något vänligare när han hörde kommendantens namn nämnas. Han frågade efter deras namn och skickade en av de andra soldaterna till Liu för att anmäla deras ankomst. Snart kom soldaten tillbaka och beordrade dem alla att följa med till kommendant Lius kontor. Mina föräldrar och farbror Li fördes ner i en underjordisk befästning kamouflerad med grönt bladverk, där Liu hade sitt högkvarter. Kommendant Liu satt vid sitt skrivbord. Han var klädd i en grå bomullsuniform och på huvudet hade han en skärmmössa med den röda stjärnan framtill. Farbror Li drog fram ett paket ur innerfickan, och gick fram till skrivbordet och räckte paketet till Liu med orden: ”Du har varit så vänlig mot oss. Detta är en liten gåva för att visa vår tacksamhet.” Liu sträckte ut handen och tog paketet utan en sekunds tvekan. Han slet upp papperet och tittade på mors guldhalsband, ett tjockt och två tunnare. Mor mindes med vemod att hon fått halsbanden, som tillhört hennes mor, av sin far och att han uppmanat henne att gömma undan dem som en säkerhet för framtiden. Mor skulle aldrig ha gjort sig av med sina halsband utom i yttersta nödfall. Nu tvingades hon inse att det här var ett sådant. ”Är det 24 karat?” frågade Liu. Farbror Li intygade att allt var av högsta kva-

30 • rött land, röd jord litet. Liu verkade nöjd och stoppade guldet i byxfickan.

Far kände sig lättad när han såg detta men plötsligt vände sig Liu mot far och granskade honom uppifrån och ned. ”Är du lärare?” frågade Liu. ”Jag är kontorist”, svarade far. ”Du har en fin reservoarpenna i bröstfickan”, sa Liu, ”den behöver jag bättre än du.” Far räckte sin gamla japanska reservoarpenna till Liu som stoppade den i fickan.

Sedan beordrade Liu dem att sitta ner på bänken och vänta tills det blev mörkt. Då skulle en soldat komma och följa dem genom kommunistlinjerna. Detta var en farlig promenad genom befästningsanläggningar och minerade områden men nu kunde de ändå äntligen slappna av och dricka rent vatten ur kommendantens vattenhink.

När det blivit mörkt kom en soldat in för att hämta dem. Liu sa åt dem att följa soldaten tätt i hälarna och inte bli efter. Under vandringen somnade lilla Jie i mors armar. Ibland anropades de av andra soldater och lösenord utväxlades. De förstod att det aldrig skulle ha varit möjligt att ta sig igenom utan eskort. De visste inte hur länge de gått eller var de befann sig när soldaten plötsligt meddelade att de var ute ur det militära området och framme vid målet. De tackade soldaten som försvann som en skugga i mörkret. Far tittade på sin klocka. Den var halv fem och de hade gått hela natten. Mor sjönk ner på marken. Under det senaste halvåret hade mor känt sig som slaktboskap som bara väntade på att dö utan att själv kunna göra något åt det. Nu kände hon äntligen ett spirande hopp om en bättre framtid.

Efter frukosten kom en kommunistsoldat till farbror Li för att föra honom till hans son. Far frågade soldaten hur man lättast kunde ta sig till Harbin. ”För en vecka sedan hade det gått bra, men nu förekommer strider norr om

liv och död i changchun • 31 Fanjaton så man kan inte resa norrut längre. Ni måste vänta tills förhållandena lugnat sig och ingen vet hur länge det dröjer. Ni måste vänta minst ett par veckor”, svarade mannen. ”Så länge räcker inte våra pengar. Vart ska vi ta vägen nu?” sa far. Mina föräldrar hade varit isolerade i Changchun i fem månader och visste ingenting om förhållandena i omvärlden. Mor föreslog att de i stället skulle resa till Shenyang där hennes syster Fengping bodde. Då skulle de åtminstone tillfälligt kunna få skydd ”under familjens träd”. Far höll med om att detta var en möjlighet eftersom även han hade släkt i Shenyang.

På grund av kriget gick det inte längre några tåg från Changchun till Shenyang. Man var hänvisad till att åka hästskjuts med lokala bönder. Det var dyrt och många blev rånade på vägen, men något alternativ fanns inte. De åkte tillsammans med en annan familj som också skulle söderut och behövde därför inte vänta på att vagnen skulle bli fullsatt utan kunde starta resan direkt. Så sa de adjö till farbror Li och for vidare mot en oviss framtid.

Vagnen rullade i gång och hästen galopperade längs vägen. Vagnen var egentligen avsedd för godstransport men hade försetts med längsgående bänkar så att man åtminstone fick stöd för ryggen. Sorghumet på fälten började bli rött och popplarnas löv skiftade i gult i det vackra höstvädret men mor och far hade svårt att njuta av naturen. Vinden från fälten var kylig och de satt tätt tillsammans insvepta i filten. Mor och far var helt uttröttade och somnade då och då till under filten på den skakande hästvagnen. Nu låg Changchun bakom dem. Där hade de haft sitt första hem och trivts bra innan oroligheterna började.

Ingen visste om och när de skulle kunna återvända till sitt

32 • rött land, röd jord gamla hem och om detta överhuvudtaget skulle komma att finnas kvar.

I skymningen stannade skjutsen vid ett värdshus i utkanten av staden Siping. Där kunde de övernatta, visserligen under mycket enkla och smutsiga förhållanden, men såväl de resande som hästarna kunde åtminstone få mat och vila. Kriget var redan slut här och området behärskades av de kinesiska kommunisterna. När vagnen rullade in på gården hördes ljudet av mänskliga röster och gnäggande hästar. Resenärerna kände sig upplivade och kunde slappna av efter all rädsla och oro under resan. De kunde knappt tro sina öron när en servitör kom ut och frågade om de ville ha dumplings med kött, räkor och kål till middag. Det var egentligen för dyrt men far hade lovat att om de lyckades ta sig helskinnade ut ur Changchun skulle de kosta på sig en god måltid på restaurang.

De bestämde sig för måltiden och att äta så mycket de orkade. Långt senare i livet hörde jag berättas om dessa dumplings otaliga gånger och förstod hur mycket de hade längtat efter riktig mat efter ett halvårs hungrande i det belägrade Changchun.

Nästa morgon väcktes de av tuppens galande. En ny dag hade börjat. Av en tillfällighet skulle ytterligare en familj på värdshuset resa till Shenyang, så de kunde dela skjutsen med dem och komma iväg direkt efter frukosten. När de närmade sig Shenyang blev de stoppade av nationalistsoldater i en vägspärr. De fick stiga ur vagnen, som tillsammans med deras lilla bagage kontrollerades noggrant, vilket gjorde dem nervösa även om de inte hade något att dölja. De såg skyddsvärn av staplade sandsäckar överallt vilket antydde att man förväntade sig strider inom en nära framtid. Resenärerna tyckte sig med nöd

liv och död i changchun • 33 och näppe ha undgått en hotande katastrof bara för att nästan genast hamna i en annan. De släpptes emellertid igenom vägspärren utan problem och fortsatte in mot staden. De hade inget annat val men förstod att de snart skulle vara på flykt igen.

Slutligen anlände de till Fengpings hem. Hon och hennes man Duan och deras tre barn bodde på kinesiskt vis ihop med Duans föräldrar och de drev tillsammans en livsmedelsaffär. När far knackade på dörren till bostaden öppnade svärmodern. Hon stirrade förvånad på dem och skrek: ”Kommer ni från himlen?” Hon tog lilla Jie i famnen och bjöd dem att stiga in. När mor frågade om Fengping stelnade svärmor till, hennes ansikte blev sorgset och underläppen darrade. Mor förstod att något sorgligt hade hänt. ”Fengping dog av tyfoidfeber i maj. På grund av kriget fanns ingen medicin”, svarade svärmor. Mor började gråta. Det hade hon inte gjort på många månader trots alla svårigheter, men nu brast plötsligt fördämningarna.

Hennes gråt var så häftig att de andra blev oroliga att det väntade barnet skulle kunna ta skada.

Vid middagstid kom männen in från affären. De blev stumma av förvåning när de kände igen mor och far. De hade hört talas om händelserna i Changchun och hade varit oroliga för släktingarna. Innan Fengping dog hade hon förgäves försökt få underrättelser från Changchun.

De satt uppe och pratade om allt som hänt och alla gamla minnen nästan hela natten. Innan de gick till sängs sa Duan till mor: ”Ni kan bo här hos oss tills ni kan resa tillbaka till Changchun.” Duans mor visade stor gästfrihet och gav dem rena kläder och ett eget rum vid husets inbyggda gård.

Nu stundade vintern 1948–49. Man fick höra att na-

34 • rött land, röd jord tionalistregeringens armé i Changchun hade kapitulerat den 18 oktober 1948 och att belägringen således var slut.

Endast 170 000 av den ursprungliga miljonstadens invånare hade överlevt. Om mina föräldrar inte hade flytt skulle de också ha varit döda eftersom deras mat bara hade räckt till september. Strider pågick fortfarande utanför Shenyang och därför måste de stanna hos Duans familj för tillfället men de hoppades kunna återvända till Changchun innan babyn skulle födas. Krig och umbäranden kunde inte hindra naturens gång. Mor började känna barnets rörelser i sin mage. Hon tyckte att det nya barnet var livligare än Jie hade varit. Tidigare hade mor och far varken haft tid eller lust att spekulera över om det skulle bli en pojke eller flicka. De hade haft fullt upp med att bara överleva. Mor visste att far gärna ville ha en pojke men berättade inte att barnet sparkade mer och hårdare än Jie gjort. Hon ville inte göra far besviken om det ändå skulle visa sig vara en flicka.