TORE PRYSER
Tore Pryser är professor i historia vid Högskolan i Lillehammer i Norge. Han har givit ut ett flertal böcker, bland andra Hitlers Hemmelige Agenter.
Kvinnliga spioner – agenter i Norden under andra världskriget av Tore Pryser är den första dokumentationen av dessa kvinnors verksamhet. Fram till nu har de kvinnliga spionernas verksamhet i stort sett varit okänd, men efter att hemliga dokument släppts och källor blivit tillgängliga, har historiker kommit till insikt om deras betydelse. Boken är ett viktigt bidrag till vår förståelse av andra världskrigets historia.
Foto: Gro Vasbotten/HiL
Tore Pryser är professor i historia vid Högskolan i Lillehammer i Norge.
Kvinnliga spioner
Under andra världskriget fanns det en hel rad kvinnliga spioner i Norden. De arbetade som skådespelare, dansare, journalister, sekreterare och hushållerskor. De allra flesta var unga och vackra. Några av kvinnorna blev agenter av ideologiska skäl, andra för att tjäna pengar. Det fanns också de som blev spioner för att rädda nära familjemedlemmar från fångenskap. Deras metoder var observation och infiltration, men också flirt, förälskelse och förförelse.
AGENTER I NORDEN UNDER ANDRA VÄRLDSKRIGET
Omslag: Lottie Hallqvist / Graffoto
TORE PRYSER
Kvinnliga spioner Agenter i Norden under andra världskriget
Vad åstadkom de kvinnliga agenterna? Exemplen visar att de var mycket effektiva. I det neutrala Sverige kunde kvinnliga agenter från olika länder samla in värdefulla uppgifter, militära och politiska. I Norge och Danmark var många ytterst engagerade i motståndsrörelsen, andra fungerade som lockfåglar eller infiltratörer för tyskarna. Efter kriget glömdes många av dessa kvinnor bort av eftervärlden, andra pekades ut som förrädare.
Innehåll Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7 Underrättelseorganisationer i Norden under krigsåren . . . . . 10 Misstankar på Nordkalotten . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 14 Bland Abwehrs fiskuppköpare . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 19 En balettdansös insats våren 1940 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 22 Zoja Rybkina – Sovjets underrättelsechef i Norden – och hennes norska väninnor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 28 Två kvinnliga sovjetiska agenter i Finland . . . . . . . . . . . . . . . . 32 I svenska kommunisters tjänst . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 37 Astrid Dollis – Nordens ”Mata Hari” . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 40 Sonja Wigert – filmstjärna och dubbelagent . . . . . . . . . . . . . . 54 Alfhild Hovdan med många järn i elden . . . . . . . . . . . . . . . . . 61 Kvinnlig medverkan vid en likvidering . . . . . . . . . . . . . . . . . . 63 Lockfågeln ”Laura” som avslöjade XU-grundaren Lauritz Sand . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 67 Våldtäkt eller provokation . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 72 Vera von Schalburg – Abwehragent i Storbritannien . . . . . . . 76 Elsa Bartel i Berlin . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 79 Kvinnliga spioner på den svenska försvarsstaben . . . . . . . . . . 84 En svenska från Abwehr besöker Trondheim . . . . . . . . . . . . . 88 Adelsdamer som tyska spioner . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 91 Grevinnan Posse i allierad tjänst . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 97 Vackra kvinnliga agenter i Stockholms nöjesliv . . . . . . . . . . . 101 Väninnor som spionerade på varandra . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 106 Ytterligare en balettdansös . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 113 Kvinnor i fångenskap . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 121 Kvinnliga judiska agenter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 125 Älskarinnor och hustrur värvade under press . . . . . . . . . . . . . 128 Två kvinnor som älskade Fehmer . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 132
Ett äkta par i aktion . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 136 En kvinnlig Kriminaloberassistent och kvinnor inblandade i våldshandlingar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 145 En nakenmodell i Danmark och andra lockfåglar . . . . . . . . . 151 En statsministerälskarinna synas närmare . . . . . . . . . . . . . . . 157 Danska revolverkvinnor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 160 Jane Horney – skönhet eller odjur? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 162 ”Kodnamn Onkel” . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 168 Fredsälskande kvinnor i Sverige . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 171 En sjukgymnast i Milorgs tjänst . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 174 Dagmar och dubbelspionen Eddie Chapman . . . . . . . . . . . . . 179 Mördad i Trondheim som desertör från Gestapo . . . . . . . . . . 184 Misstänkt för landsförräderi, men frikänd . . . . . . . . . . . . . . . 186 Kvinnorna runt Kai Holst . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 189 ”Annette” – dubbelagenten som aldrig avslöjades . . . . . . . . . 193 Kvinnor i hemlig tjänst – en sammanfattning . . . . . . . . . . . . . 200 Noter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 206 Källor och litteratur . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 227 Namnregister . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 233
Inledning
Den här boken om kvinnliga agenter och hemlig underrättelsetjänst var från början tänkt som ett kapitel i mitt pågående forskningsprojekt ”Tysk underrättelsetjänst i Norden 1930–1950”. Men allteftersom växte stoffet. I stället kom jag fram till att det vore mer ändamålsenligt att skriva en särskild bok om de här kvinnornas verksamhet i Norden under perioden 1938–1945. Mitt beslut påverkades också av att kvinnans roll under krig fortfarande är ett försummat och föga utforskat område. Vilka var dessa kvinnor som arbetade som spioner under andra världskriget? Vilka motiv fick dem att arbeta med denna verksamhet? Vad för slags social bakgrund hade de? Kom de från över-, medeleller arbetarklassen? Vad för slags arbete utförde de? Och vilken betydelse hade detta arbete? Detta är några av de frågor som infann sig medan jag gick igenom källmaterialet som återfinns i arkiv i Norden, Storbritannien och USA . Om det i dag alls är möjligt att skaffa sig en viss överblick över de här kvinnornas verksamhet och besvara ovanstående frågor, beror det på att dessa arkiv under de senaste åren helt eller delvis har gjorts tillgängliga för forskare. De allra flesta kvinnor som berörs i den här boken tjänstgjorde inom den tyska militära underrättelsetjänsten Abwehr eller inom den tyska säkerhetspolisen eller säkerhetstjänsten (SiPo och SD – Sicherheitspolizei och Sicherheitsdienst). Bägge dessa organisationer spelade en viktig roll i Tysklands uppbyggnad av en fungerade underrättelsetjänst. Under andra världskriget etablerade de sig i de nordiska länderna och under krigsåren hade de en rad kvin
nor i sin tjänst. Några av de kvinnor som förekommer i den här boken var dessutom dubbelagenter och arbetade både för Tyskland och för de allierade eller det neutrala Sverige. För att få till stånd en jämförelse har jag också tagit med några kvinnor som enbart arbetade för den sovjetiska underrättelsetjänsten eller för någon annan allierad makt. Flera av de kvinnor som avhandlas förtjänar egna biografier. För mig som historiker har det varit en stor utmaning att skriva deras kollektiva biografi – eller prosopografi, som det också kallas. Prosopografi är en metod som undersöker gemensamma drag hos grupper av människor med hjälp av att studera deras liv genom analyser av levnadshistorier på individnivå. Närmare bestämt försöker jag att se deras historier såsom en social grupp. En viktig fråga att besvara är om det finns något gemensamt drag för kvinnor i hemlig tjänst som social grupp. Kvinnorna som det rör sig om hade olika nationell bakgrund. Det var tyskor, svenskor, norskor, danskor, finskor och ryskor. De representerade olika sociala klasser och yrken. Vi kommer att se att några av de duktigaste var journalister, skådespelare och dansöser, kvinnor som i kraft av sina yrken hade en bred kontaktyta mot samhället. Flera av dem var mycket vackra. Detta var kvinnor som visste att föra sig i högre samhällsklasser, inte minst bland diplomater. Några av kvinnorna tillhörde själva överklassen och adeln. I andra änden av spektret återfanns framträdande kvinnliga spioner som tillhörde arbetarklassen och kom från knappa omständigheter. Många av dem blev agenter av ekonomiska skäl. Några tvingades också in i hemlig tjänst eftersom man hade hållhakar på dem. Och naturligtvis fanns det kvinnor som var ideologiskt övertygade och kvinnor som blev hemliga agenter av ren äventyrslusta. Fram till nu har det inte skrivits särskilt mycket om kvinnor och krig i Norden. Varken för ”kvinnohistoriker” eller andra fackhistoriker har detta tema varit av särskild betydelse. Visserligen finns det en hel del böcker om kvinnor som inledde förhållanden med tyskar, de så kallade tyskjäntorna.1 I norsk litteratur om motståndsrörelsen under andra världskriget omnämns också kvinnor som bland annat
arbetade med illegala tidningar, som var kurirer, hade hand om gömställen, organiserade föräldraaktionen som systrarna Helga och Aasta Stene stod bakom samt den enda kvinnliga lokala Milorgledaren* Eva Jørgensen, alias ”Jacob”. 2 Men kvinnor som hemliga agenter har nästan helt försummats i litteraturen med undantag av några få agenter i den norska underrättelseorganisationen XU med Astrid Løken och Anne Sofie Strømnes i spetsen. 3 Själv har jag skrivit lite grann om norska kvinnor i tysk hemlig tjänst i min bok Hitlers hemmelige agenter (2001). Jag har också publicerat ett arbetspapper om Sverige.4 Men i de här texterna står inte kvinnorna i fokus. Avsikten med föreliggande bok är att råda bot på detta. Förhoppningsvis kastar stoffet lite mer ljus både över såväl kvinnornas historia under kriget generellt som över ett antal människoöden. Framställningen utgår från föga använda källor i de nordiska riksarkiven, men också från källor som National Archives i Storbritannien och USA . Särskilt vill jag framhäva det svenska SÄPO -arkivet vars material avseende åren fram till 1949 nyss har gjorts tillgängligt för forskningen, och som jag har haft stor nytta av, inte bara när det gäller Sverige utan också de övriga nordiska länderna. Kvinnor i hemlig tjänst i Norden var många gånger invecklade i transnationell verksamhet. När det gäller att hitta material i svenska arkiv har jag haft stor hjälp av den svenska journalisten Anders Thunberg, som också är en bra diskussionspartner. Jag vill passa på att framföra ett stort tack till Thunberg. Tore Pryser Lillehammer i maj 2007 * Milorg var namnet på en militär motståndsorganisation som byggdes upp i Norge under kriget. Milorg är en förkortning av ”militærorganisasjon”. Ö.a.
Underrättelseorganisationer i Norden under krigsåren
Situationen i de nordiska länderna under andra världskriget var högst olikartad. Detta fick konsekvenser för spionernas och underrättelsetjänsternas verksamhet. Båda Danmark och Norge ockuperades av Tyskland den 9 april 1940. Men ockupationen utvecklade sig helt olika i de två länderna. I Norge gick den lagliga regeringen, ministären Nygaardsvold och kung Håkon i landsflykt till Storbritannien medan Vidkun Quisling och Nasjonal Samling så småningom kom att överta makten trots rikskommissarie Josef Terbovens motstånd. Fram till hösten 1943 kan den danska regeringen under ”ockupationen” betecknas som en kollaborationsregering. Först i slutet av augusti 1943 avgick den danska regeringen som en följd av omfattande demonstrationer och strejker och tyskarna övertog styret också formellt. I bägge länderna var den tyska militära underrättelsetjänsten Abwehr verksam från ockupationens första dag, och agenter hade värvats också innan kriget bröt ut. I Norge etablerade sig Abwehr, SiPo och SD – den sistnämnda organisationen innefattade även Gestapo – med omfattande kontor i de större städerna redan i april 1940. Samma sak gällde Abwehr i Danmark. Enstaka Gestapoagenter var verksamma i hemlighet också i Norge från 1940. Men det var först på hösten 1943 som SiPo och SD byggde upp sina organisationer på allvar i Danmark. I såväl Norge som Danmark växte det fram motståndsrörelser. Den norska motståndsrörelsen kom med tiden att lägga störst betoning på 10
att sätta sig till motvärn mot Quislingministärens försök att nazifiera landet. Med undantag av kommunisternas sabotageverksamhet och norrmän som arbetade för SOE (Special Operations Executive började Milorg tillämpa våld först från sommaren 1944. Allteftersom växte det också fram underrättelseorganisationer, med XU som den största. Även i Danmark uppstod en underrättelseorganisation som samarbetade med britterna. I Danmark började motståndsrörelsen använda sig av sabotage i viss mån redan 1943, också här först i SOE:s regi och genom den kommunistiska organisationen BOPA . Den danska motståndskampen fick allteftersom en betydligt våldsammare utveckling, med bland annat ett stort antal likvideringar. Medan antalet likvideringar i Norge förmodligen låg under 100 uppgick antalet till drygt 400 i Danmark. Som vi kommer att se var kvinnliga agenter inblandade i flera av dessa likvideringar. Sverige lyckades med att upprätthålla sin neutralitet under hela kriget, men denna neutralitet ändrade karaktär under krigets gång. Fram till hösten 1943 var det en neutralitet som först och främst favoriserade Tyskland. Den svenska regeringen gjorde stora eftergifter gentemot tyskarna genom att tillåta transport av materiel och militär med svensk järnväg och genom svenskt territorialvatten till Norge och Finland. Först då den internationella krigskonjunkturen svängde till Tysklands nackdel efter nederlaget vid Stalingrad började den svenska neutraliteten att glida över till de allierades fördel. Denna förändring präglade också den svenska underrättelsetjänsten, både vad gällde SÄPO (Säkerhetspolisen) och försvarsstabens underrättelsetjänst. För främmande länders spionage och underrättelseorganisationer kom Sveriges neutralitet att spela en viktig roll. Särskilt Stockholm var ett centrum för de stridande staternas hemliga underrättelsetjänster. I stadsdelen Östermalm låg deras kontor sida vid sida, och inte långt därifrån bodde agenterna nästan grannar med varandra. Agenter från de olika länderna bodde på samma hotell och frekventerade samma restauranger. I denna livliga restaurangmiljö kunde de kvinnliga agenterna umgås med diplomater, journalister och manliga agentkolleger. 11
Abwehr etablerade sig i Sverige med den svenska underrättelsetjänstens godkännande. Kontoret kallades för Büro Wagner efter chefen överste Hans Georg Wagner. SD skaffade sig också ett kontor i Stockholm, som så småningom kom att kallas för Büro Finke efter ledaren, SS -Obersturmbannführer August Finke. Det existerade hela tiden ett inbördes konkurrensförhållande mellan Abwehr och SD. Denna rivalitet upphörde först 1944 när SD övertog hela verksamheten. Också Finland befann sig i en speciell situation. Under ”vinterkriget” från slutet av november 1939 till mitten av mars 1940 slogs finnarna ensamma mot Sovjetunionens övermakt. Under ”fortsättningskriget” från juni 1941 till september 1944 kämpade Finland tillsammans med Tyskland mot Sovjetunionen. Finnarna själva – både politikerna och historikerna – har av hävd menat att detta inte var en allians. Inte desto mindre var Finland det enda demokratiska land som aktivt deltog på Hitlers sida under andra världskriget. I Finland etablerade sig Abwehr redan 1939 genom den så kal lade Büro Cellarius, uppkallad efter Fregattenkapitän Alexander Cellarius. SD hade också ett kontor i Helsingfors, som leddes av SS Sturmbannführer Alarich Bross. Som en följd av finnarnas militära samarbete med Nazityskland hamnade man i en svår situation då man i september 1944 blev tvungen att acceptera en vapenvila med Sovjetunionen, ett avtal som dikterades av ryssarna. I övrigt är det värt att notera att stats- och säkerhetspolisen i alla de nordiska länderna under åren alldeles före kriget samarbetade med Gestapo. Samarbetet fortsatte också under de första krigsåren och handlade om upprullningen av den Moskvadirigerade organiserade Wollweber.5 Detta var en sabotagegrupp inriktad på sjöfart till och från fascist- och nazistkontrollerade länder. I mitten av 1990-talet gick jag igenom några rapporter från de norska hemliga underrättelsetjänsterna på Riksarkivet i Oslo. Dokumenten, som just fått hemligstämpeln hävd, gällde perioden alldeles efter kriget. Här omnämndes personer som man fortfarande misstänkte stod i sovjetisk tjänst.6 Dessa misstankar var en följd av 12
uppgifter man ärvt från tyskarna. I detta material fanns bland annat en rapport på tyska från 1946 skriven av Gertrud Thielicke Karlsen, som arbetade för Gestapo. Rapporten handlade om kommunister och agenter knutna till organisationen Wollweber och som den norska säkerhetspolisen även fortsättningsvis ville hålla ett öga på under det nya, kalla kriget.7 Några av dessa kommunister var kvinnor. Annat övervakningsmaterial från årsskiftet 1946/1947 innehöll också upplysningar om kvinnor, bland annat en balettdansös vid namn Marina Minakova av ryskt ursprung och en känd journalist, Alfhild Hovdan, som senare blev turistchef för Oslo. Bägge misstänktes för att gå Sovjetunionens ärenden.8 Vi ska längre fram undersöka vad dessa båda kvinnor gjorde under kriget. På 1990-talet fick jag också mig tillsänd en mapp med gulnade papper som härstammade från den militära övervakningen av kommunister i Finnmark alldeles före krigsutbrottet. Här ingick även en del material om misstänkta kvinnor som polisen och det militära försvaret i norr hade sökarljuset riktat mot. Myndigheterna var särskilt bekymrade inför kommunisternas offensiva planer i det här området och den tyska invasionen den 9 april 1940 kom som en fullständig överraskning. Det är i Finnmark vi stöter på de första kvinnliga spioner vi ska ta oss en närmare titt på.
13
Misstankar på Nordkalotten
1939 betraktade de norska myndigheterna inte Nazityskland som någon allvarligare fara. Först och främst var det Sovjetunionen i öst och sovjetiska agenter i Nordnorge som uppfattades som ett hot. Man var rädd för att vinterkriget som rasade mellan Finland och Sovjetunionen skulle sprida sig västerut. Det florerade rykten om att kommunisterna i Finnmark förberedde en statskupp. Därför pågick en intensiv övervakning i det här området. Norska myndigheter var rädda för att ryssarna skulle organisera en kommunistregering i Finnmark av samma slag som den så kallade Kuusinenministären som återfanns i Terijoki i östra Finland under vinterkriget. Polischefen, Jonas Lie, beordrades till Kirkenes för att personligen ta hand om övervakningen. Lie, som senare skulle bli polisminister i Nasjonal Samlings regering, samarbetade nära med de militära myndigheterna. Den 26 januari 1940 skickade 6. divisionen i Nordnorge ett brev till försvarschefen för Øst-Finnmark med order om att studera vilka mål i hans område som kunde tänkas bli föremål för ett kuppförsök. Den 14 februari utarbetade Jonas Lie en ”… PM (promemoria) avseende kuppförsök från kommunistisk sida i Kirkenes …”. Allt som allt utpekades här 45 framträdande kommunister som farliga individer.9 Förutom øst-Finnmark var området runt Petsamo, som befann sig i finsk ägo sedan 1920, av stor betydelse. Flera länders underrättelsetjänster intresserade sig för Petsamo som låg alldeles öster om gränsen till Norge, där det fanns nickelgruvor som var viktiga för krigsinsatsen samt en strategiskt värdefull isfri hamn. Och det är med anknytning till det här området som de första spåren efter 14
kvinnliga agenter alltså dyker upp. Den 25 juni 1939 gifte sig den schweiziskfödda Alice Emilie Finninger i Oslo. Brudgummen hette Uno Wariainen och var av finsk börd. Tillsammans med sina bröder ägde han turiststationen Neiden i Sør-Varanger i Finnmark alldeles vid gränsen till Finland. De nygifta hade tydligen lärt känna varandra genom ett korrespondensinstitut. De hade bara umgåtts i tre månader innan bröllopet stod. Detta väckte genast misstankar hos de norska övervakningsorganen. Var hon spion för den sovjetiska underrättelsetjänsten? Hade hon någon förbindelse med den fruktade organisationen Pajakka som rullades upp på hösten 1939 av både finsk och norsk polis? Alice Finninger var född 1913 i Schweiz. Hon utbildade sig som vuxen i Storbritannien och Frankrike. Därefter började hon arbeta för radion i Bern. Den norska polisen lyckades ta reda på att hon i januari 1939 hade rest till Italien och därifrån via Tyskland till Norge. Varför sökte hon sig till Norge? Både kapten Odd Lindbäck-Larsen – underrättelseofficer vid 6. divisionen (och senare generalmajor) – och polislöjtnant Karl A. Marthinsen (senare general vid Stapo och som likviderades av motståndsrörelsen i februari 1945) började intressera sig för fallet. I ett brev till polismästaren i Senja från 6. divisionen hette det att man skulle ”… vara uppmärksam på att Bern är ett emigrantnäste och – som alla emigrantnästen – ett centrum för spionage och kontraspionage …”. Därför ansåg man att det var nödvändigt att kontrollera Alice Finningers post-, telegraf- och telefonförbindelser.10 Den 31 oktober genomförde löjtnant Marthinsen en husrannsakan hemma hos henne på turisthotellet i Neiden. Men polisen hittade inget av intresse. Upplysningen om Alice Finninger – från och med nu Wartiainen – finns i ett PM från polisen angående Arne Gunnaris död två dagar tidigare. Gunnari var från Bugøyfjord i Sør-Varanger och påstods ha begått självmord. Innan han dog berättade han för en gränspolis att han var sovjetisk spion. Han ska ha ingått i en organisation som leddes av den finske kaptenen Jalmari Pajakka, alias ”Sundqvist”, som opererade på både den finska och norska sidan av gränsen i 15
norr. Ungefär 70 norska kommunister var med i det här spionnätet som nu rullades upp i Nordfinland. Även skolter deltog. Kapten Pajakka greps den 2 november, men också han begick officiellt självmord ett par dagar senare. Förmodligen avled han i samband med förhör. Historien om spionringen Pajakka ska inte utvecklas vidare här. Affären är än i dag ouppklarad i Finland och är fortfarande hemligstämplad. Dessutom hittade de norska myndigheterna inga avgörande bevis mot Alice Wartiainen. Men deras misstanke mot henne övertogs av tyskarna efter att ockupationen av Norge var ett faktum. Också den norska motståndsrörelsen var intresserad av henne, men trodde att hon var i tysk tjänst. På en lista över misstänkta för grovt landsförräderi som norsk polis utarbetade i Stockholm mot slutet av kriget omtalas hon som ”Framträdande inom NS och mystisk. Ant. Spion”. Tre andra med efternamnet Wartiainen från Kirkenesområdet återfinns också på listan, däribland hennes make Uno som sägs vara ”NS , tysk spion”.11 Kanske gick hon med i NS för att ha ryggen fri under kriget? Abwehr försökte också att luska ut om hon var sovjetisk agent. För att avslöja hur det förhöll sig valde tyskarna att använda sig av en annan kvinna, Gerd Hagelin Koren, född 1914 i Ålesund. Hon var brorsdotter till inrikesminister Hagelin i NS -ministären och dotter till en lokal margarinfabrikant. Redan under åren 1935–1937 uppehöll hon sig i Tyskland och hon gick med i NS 1936. Under kriget arbetade hon en tid som tolk och maskinskriverska åt tyskarna i Trondheim. 1941 skickade Abwehr henne till Kirkenes för att spana på Alice Wartiainen. Men inte heller Gerd Hagelin Koren, med täcknamnet ”Cora”, lyckades avslöja Wartiainens förmodade dubbelspel. Det är fortfarande oklart om Alice Wartiainen verkligen arbetade för den sovjetiska underrättelsetjänsten. Hon dömdes inte för landsförräderi efter kriget, och hon flyttade från Sør-Varanger med sina barn. Hennes man dog en kort tid före krigsslutet i tuberkulos. Sålunda representerar hon en kvardröjande utmaning för den som vill skriva om de kvinnliga spionernas och agenternas historia. Det kan många gånger vara svårt att med bestämdhet avgöra vem 16
de arbetade för. Men vad skedde med Gerd Hagelin Koren, som skulle avslöja Alice Wartiainen? Efter sitt uppdrag i Sør-Varanger överflyttades Gerd Koren till Abwehr i Tromsø och därifrån återigen till Trondheim. År 1942 reste hon på en språkkurs till Tyskland. Där lärde hon känna SAOberführer Hans Wilhelm Scheidt, nazisten som hjälpte Quisling under hans statskuppsförsök i Oslo den 9 april 1940. Efter att hon greps av tyskarna för ekonomiska oegentligheter i samband med svartabörshandel 1943 och dömdes till åtta månaders fängelse, fick hon avsked från Abwehr. Efter kriget satt Gerd Koren ett halvår i rannsakningshäkte. Men de norska myndigheterna lyckades inte få henne dömd som tysk agent. Däremot fick hon böta 3 000 norska kronor plus att värden för hela 30 000 kronor konfiskerades som straff för den ekonomiska verksamhet hon ägnade sig åt under kriget. Koren hade tjänat en hel del pengar på att sälja möbler och trävaror till Wehrmacht. Också en annan mystisk kvinna opererade i Øst-Finnmark och Petsamo 1940–1941. Hon hette Aagot Heyerdahl och var född 1913. Som tysk spion använde hon sig av täcknamnet ”Ruth Berger” och arbetade tillsammans med Sonderführer Werner Birkholz i Abwehr, som kallade sig ”Berger”. Också Heyerdahl och Birkholz hade i uppdrag att spåra upp sovjetisk spionverksamhet i Nordfinland. Den 22 juni 1941 deltog båda två i Abwehrs razzia mot det sovjetiska generalkonsulatet i Petsamo i samband med Tysklands invasion av Sovjetunionen under Operation Barbarossa. Generalkonsulatet var en spioncentral. Här fick tyskarna tag i värdefullt sovjetiskt underrättelsematerial, bland annat en kodbok som under kriget gjorde det möjligt för Abwehrs signalspaningsexperter att dechiffrera fiendens radiotrafik. Också tre andra norska manliga agenter knutna till Abwehr hade viktiga uppgifter i razzian mot konsulatet i Petsamo.12 Vad som hände med Aagot Heyerdahl under och efter kriget är också obekant. Upplysningar från den finska säkerhetspolisens – Valpos – arkiv kan tyda på att hon bytte sida. I alla fall bad Gestapo i Kirkenes sina finska kolleger i Valpo att gripa henne i 17
Finland. Tysk och finsk polis samarbetade fram till hösten 1944. Men förmodligen flydde hon till Sverige. I Norge ställdes hon aldrig inför rätta efter kriget. Också en kvinnlig radioagent vid namn Elli Mathilda Augusta Poikonen var verksam i Petsamo 1940–1941 för tysk räkning. Innan Wehrmacht erövrade Kirkenes hade finnarna endast en hamn att tillgå, nämligen Liinahamari i Petsamo. Kolonner med finska och svenska lastbilar forslade stora mängder gods den 680 kilometer långa Ishavsvägen från Petsamo till Haparanda. Bland annat importerades nedmonterade amerikanska jaktplan som låg i lådor den här vägen till Sverige. Den krigsviktiga metallen nickel exporterades från det kanadensiska gruvbolaget Inco i Petsamo. Det var också längs Ishavsvägen som den norska kronprinsessan Märtha och hennes barn reste från Sverige i mitten av augusti 1940. I Liinahamari hämtades de av ett fartyg som förde dem till USA . Allt detta tilldrog sig uppmärksamhet från spioner och agenter i de olika underrättelsetjänsterna. Studenten Elli Poikonen föddes 1919 i Hamburg, men hon växte upp i Finland. Senare blev hon agent för dansken Thoralf Kyrre, tyskarnas huvudagent – Hauptvertrauensmann – i Finland mot slutet av kriget. Bägge greps i Finland av den nya kommunistvänliga statspolisen i januari 1945. I mars befriades de av finska nazister och fick hjälp att gå under jorden. Kyrre lyckades fly till Sverige och utlämnades året därpå till den danska polisen. Men i Danmark slapp han straff eftersom hans agentverksamhet hade ägt rum utomlands. Elli Poikonen däremot ställdes så småningom inför rätta i Finland och dömdes till en kortare tids frihetsberövande för landsförräderi.13 Historierna om de fyra kvinnor som omtalas på föregående sidor berättar en del om den kvinnliga agentens typiska öde. De fyra dyker bara plötsligt upp ur historiens mörker och försvinner igen utan att efterlämna några kraftigare avtryck. Många spionhistorier från andra världskriget förblir mer eller mindre ouppklarade. De historier vi vet mest om var de som fick rättsligt efterspel. Flera av dessa ska vi granska närmare allteftersom. 18
”Annette” – dubbelagenten som aldrig avslöjades
Alldeles efter kriget lades en svenska vid namn Karin Cyliakus in på sinnessjukhus efter ett självmordsförsök. Det verkade som om den utlösande orsaken var en dramatisk brytning med hennes man, ryssen Rotislav Cyliakus, född 1906, som uppgavs vara son till en godsägare och adelsman. Enligt uppgift skulle denne Cyliakus, som sades vara sjöman, ha flytt till Polen. Han hade fått Nansenpass som statslös efter att han hade berättat att han var motståndare till Sovjetregimen. Ändå sökte han arbetstillstånd i Sverige som översättare åt TASS -korrespondenten Kosov i Göteborg. TASS medarbetare var vanligtvis sovjetiska underrättelseagenter. Hans svenska hustru Karin var också känd som kommunist. Egentligen hette hon Karin Tekla Maria Lannby och var född 1916 i Linköping. Modern blev tidigt änka och försörjde sig som representant för filmbolaget MGM . Familjen bodde i ett överklassområde i Bromma utanför Stockholm. I SÄPO:s arkiv finns det två tjocka pärmar om Karin Lannby med uppgifter ända från början av 1930-talet. Redan 1934 anhölls hon till exempel för att ha delat ut kommunistiska flygblad till tyska sjömän. År 1936 förtecknas hon som ”vice ordförande” i organisationen Clarté och året därefter återfinns hon i Spanien som tolk för personalen på ett svenskt-norskt sjukhus under inbördeskriget. År 1938 registrerade SÄPO att hon publicerat en dikt – ”Cante Jondo” – som hyllade indianska revolutionärer. Hon blev också känd som skådespelerska. Bland annat spelade hon modern i Sagan om 193
Rödluvan som en ung Ingmar Bergman satte upp på Sagoteatern 1940. 299 Lannby var även verksam som journalist och sekreterare. Under kriget arbetade hon som sekreterare för flera tyskar i Stockholm, bland andra journalisterna Winifred Martini och Paul von Toggenburg. Officiellt var de korrespondenter för diverse tyska tidningar, men i själva verket var de underrättelseagenter. Greve von Toggenburg var under en period Sonderführer Karl-Heinz Krämers viktigaste agent. Lannby beskriver honom som adelsman och medlem av Stockholms Fältrittarklubb. Han red i stadens ridhus varje dag. ”Han umgås med svenska officerare och i societeten. Han uppgav, att både kategorierna äro mycket tyskvänliga.”300 Umgänget med tyskarna gjorde att SÄPO betraktade Lannby som tysk agent. Som tidigare omnämnts resulterade hennes arbetsmetod, där hon använde sig av sin kvinnlighet, i att SÄPO jämförde henne med Jane Horney. Bägge uppfattades som kvinnor utan moraliska betänkligheter som inte drog sig för att låtsas vara förälskade i manliga agenter för att komma över uppgifter de var intresserade av. Också den amerikanska underrättelsetjänsten OSS betraktade Lannby med skepsis. År 1944 hette det i en rapport från OSS att hon arbetade för Gestapo mot utlänningar, särskilt flyktingar. Hennes specialitet var ”att lära känna rika judar”. Lannbys namn figurerar på en lista tillsammans med 213 svenskar och tyskar som OSS menade arbetade för nazisterna. 301 Också SÄPO kom fram till att Lannby umgicks med judar. I en rapport om det vidlyftiga festandet på restaurangen Mona Lisa på Vasagatan, där Lannby deltog, framgår det att gästerna var utlänningar, därav ”flera judiska typer”. Tillsammans med några av gästerna hamnade hon på nachspiel i närheten. Festen urartade och enligt SÄPO:s källa resulterade det hela i renodlade sexuella orgier. ”En man stod böjd över Karin Landby [sic] och bearbetade hennes rygg med troligen en hundpiska, under det att Landby ideligen skrek: slå hårdare: slå hårdare.” Det är värt att notera att SÄPO byggde sina uppgifter på rykten från en tredje part. I en annan rapport beskriver ett vittne henne som ”morfinist och i 194
allmänhet skum”. 302 Sant eller osant? Under alla omständigheter måste det ha varit ett nervpirrande liv att vara kvinnlig spion. Inte minst för att tyskarna dessutom misstänkte henne för att vara dubbelagent. Och det var hon också. I motsats till vad SÄPO och OSS trodde arbetade Karin Lannby för den svenska militära underrättelsetjänsten. Hennes täcknamn var ”Annette” och också hon – liksom Sonja Wigert – styrdes av löjtnanten Thorsten Akrell. Fram till nu har detta varit okänt. I ett forskarrum i SÄPO:s lokaler på Kungsholmen i Stockholm lyckades min medarbetare Anders Thunberg och jag 2004 slå fast att Karin Lannby var identisk med ”Annette”, en agent vi fram till dess endast känt under täcknamn. Detta att avslöja agenters rätta identitet är ofta ett mycket mödosamt arbete. Många gånger är det helt enkelt omöjligt att komma sanningen på spåren och man tvingas ge upp. Vi hade en längre tid försökt ta reda på vem ”Annette” var utan att lyckas. Vår glädje var stor då vi nu hade identifierat en av Sveriges absoluta toppagenter. Redan från och med 1939 arbetade Karin Lannby som agent för den svenska försvarsstabens utlandsavdelning under täcknamnet ”Annette”. Som skådespelare var hon väl ägnad att spela denna roll. Redan den 8 november 1939 skickade hon sin första rapport till försvarsstaben. Därefter följde rapporterna i en strid ström fram till den 8 augusti 1944. Rapporterna från ”Annette” – som tillsammans utgör 1 368 maskinskrivna sidor – skänker en unik inblick i en rad länders underrättelsetjänster i Stockholm under kriget. De många personskildringarna är särskilt detaljerade, även om de inte alltid är korrekta. Karin Lannbys många gånger välskrivna rapporter ger oss en bra bild av mentaliteten – själva kulturen – inom spionbranschen, både när det gäller personer och sakförhållanden. Hennes umgängeskrets var ytterst omfattande, med personer från både tysk och allierad sida. Mycket i rapporterna är rena fakta, men somligt är bara rykten och skvaller. Många av uppgifterna snappade hon upp på restauranger och på fester hos bekanta medan hon fick reda på annat genom sitt 195
arbete som sekreterare för ett antal affärsmän. Redan i sin andra rapport till försvarsstaben 1940 slår hon an tonen: här berättas om den så kallade Tisdagsklubben som startades 1933 av Herta Lindström och som inte ska förväxlas med Amelie Posses tidigare omnämnda ”Tisdagsklubb”. 303 Denna klubb var inrymd på Café Prag och enligt Lannby umgicks här spioner, tyska flyktingar, äldre ensamstående kvinnor, konstnärer, ”gigolos”, ”unga fjollor”, äldre herrar med intresse för unga filmskådespelerskor och inte minst ”nazistynglingar med kriminellt förflutet”. Bland de sistnämnda pekade hon särskilt ut ”Clartétjuven” Christer Strömholm, som flera gånger senare figurerade i hennes rapporter. Lannby hyste inga tvivel om att Strömholm var nazist trots att han våren 1940 hade deltagit som frivillig i fälttåget mot tyskarna i Norge. Christer Strömholm blev senare berömd som fotograf och rektor för Fotoskolan i Stockholm. Men viktigare än dessa rapporter var ett uppdrag som Lannby fick sommaren 1940 då hon blev agent för baron Berndt Stackelberg, som hade adlig balttysk bakgrund och både finskt och tyskt medborgarskap. Stackelberg, som var född 1901, var agent för Abwehr i Stettin. Hans huvuduppgift var att ”förbereda Sveriges inträde i kriget på Tysklands och Finlands sida mot Ryssland”. Vid denna tidpunkt gjorde Abwehr bedömningen att detta var en fullt möjlig utveckling. Stackelberg gav Karin Lannby i uppdrag att skaffa fram en så kallad c-e-code, en sovjetisk kod som tyskarna trodde att den japanska legationen i Stockholm hade fått tag på. Planen gick ut på att erbjuda en anställd vid den japanska legationen vissa tjänster i utbyte mot kodboken. Lannby skulle också ordna med fotografering av materialet och försågs därför med kamerautrustning. Men planen gick inte i lås. Stackelberg greps den 2 oktober 1940. När han förhördes av den svenska polisen uppgav han att alltihop bara var en charad för att roffa åt sig pengar från Abwehr i Stettin. Han bagatelliserade historien med kodboken som en ”fantasiprodukt” och jämförde alltihop med ”teaterstycket Mata-Hari”. Också Lannby förhördes av SÄPO och berättade att det hela var ett ”skämt”. Hon förklarade 196
att hon”icke tagit Stackelberg på allvar” och överhuvudtaget inte kunde tänka sig honom som spion. 304 Men detta var lögn. I verkligheten arbetade Lannby mycket målmedvetet för att få tag på koden, som var en marinkod. Hon tog kontakt både med den japanska och den sovjetiska legationen. I första rummet satsade hon på japanerna och vände sig till den japanska Stockholmsambassadörens privatsekreterare. Han hette Ueno och Lannby lärde känna honom genom att lova honom att vara behjälplig med ljusskygga valutatransaktioner. Ueno hade köpt 10 000 dollar i 100-dollarsedlar av en svensk, och nu ville han växla pengarna i småsedlar. Dessutom tänkte han köpa upp stora mängder ryska rubel och tyska mark. De sistnämnda skulle kommendörkapten Grahn skaffa på svartabörsen. Lannby lovade att hjälpa Ueno med hans valutatransaktioner i utbyte mot att han skaffade fram koden åt henne. För att fresta honom sade hon sig vara beredd att helt avstå från en provision på tio procent av valutabeloppet om han bara skaffade fram den ”nyaste boken”. Ueno sade ja. Men den japanska legationen i Stockholm hade inte kodboken. Och Ueno lyckades heller inte få tag på den från den japanska legationen i Moskva eller Kaunas. 305 Karin Lannby gjorde också en framstöt mot den sovjetiska legationen i Stockholm. Hon var främst intresserad av att utverka ett möte med legationschefen Alexandra Kollontaj i egen hög person, men det gick inte vägen. Däremot lyckades hon avtala ett möte med legationstjänstemannen Mikhael Onochov. Hon försökte vinna ryssarnas förtroende genom att erbjuda sig att bli representant i Sverige för den sovjetiska propagandatidningen Woks. 306 Onochov var väl förtrogen med hennes rykte som kommunist och vänstersinnad journalist. Men inte heller denna framstöt resulterade i något konkret. Lannby fortsatte sin verksamhet i fyra år utan att bli avslöjad. Hon spionerade på allt och alla, både på tyskarna och deras motståndare. Det skulle föra alltför långt att ge en uttömmande analys av hennes mångsidiga spionage. Det är en forskningsuppgift i sig och skulle kräva en hel bok. 307 Hon detaljstuderar den ena individen efter 197
den andra som hon mötte under sitt arbete. Hon ger inte minst ett stort antal intressanta porträtt av kvinnor som i större eller mindre omfattning var verksamma som agenter i Sverige under kriget. Hur som helst finns det anledning att dröja vid några exempel. Somliga av de här kvinnorna har redan omnämnts i det föregående. Om finsk-tyskan Vera That som arbetade för ”… den tyska allmänna samt diplomatiska Und[errättelse]tjänsten …”, heter det: Stackelberg ”… varnade mig ånyo för Vera That, uppger att han känt henne såsom barn i Viborg, uppger att hon är lång, slank, mycket elegant i klädsel och uppträdande, rödblond […].” Om norskorna Alfhild Hovdan och Sonja Springer – den sistnämnda en agent med finska rötter – rapporterade hon: Hovdan presenterade Sonja Springer för madame Kollontaj ”… med vilken frk Hovdann [sic] upprätthöll förbindelse av homosexuell karaktär. Springer har flera gånger besökt Mme Kollontaj i frk Hovdanns sällskap.”308 Det var viktigt för underrättelsetjänsterna att få reda på vilken sexuell läggning olika personer hade. Detta kunde utnyttjas som påtryckningsmedel. Det är många framträdande kvinnor som passerar revy i Lannbys rapporter: Sonja Springer, Kitty von Krusenstjerna, Agnes von Rosen, Brita Höglund, Ariane Wallgren och Kira von Wittgenstein med flera. Springer, som hade finsk mor och drev en modeagentur, hade 1940 ”… varit ute med 2 svenska officerare på genomresa här till Berlin, där de skola köpa flygplan till Finland …”[…] Hon ”är mycket intim med hela diplomatiska kåren …” […] Hon ”lär umgås med den turkiske ministern … [och] är intim med Mme Kollontaj”. Lannby kunde dessutom rapportera att ovan nämnda Kira von Wittgenstein hade rest till São Paulo efter att ha gjort bra ifrån sig som agent i baltstaterna. 309 Lannby kände också den norske agenten Astrid Døvle Dollis som var verksam i Stockholm. Hon berättar att ”Restaurang Regnbågen är under bojkott av norrmännen på grund av att ägaren är Dahlgren, gift med fru Dövle-D[ollis]”. Här finns också en och annan intressant upplysning om norrmän. I februari 1944 berättar Karin Lannby att den senare så välkända regissören och journalisten från Dagbladet ”Arne Skauen [sic] är norsk kontraspion och eventuellt även brittisk agent. Han önskar 198
sätta mig i förbindelse med norskt och brittiskt spionage.” Här berättas också om andra män som senare skulle inta en framträdande plats i den nordiska kultureliten. Författaren Aksel ”Sandemose meddelar mig, att umgängesförbud mot mig består för norrmän, utfärdat av leg[ationen]. […] Sandemose har flyttat till Erstag[atan] 23, 3 tr., bor tillsammans med en i Danmark uppfostrad och därifrån flyktad 17-årig argentinsk-ungersk judinna.”310 Den här rapporten är från 1944. Nästa exempel är från 1940: ”Fil stud. Ingmar Bergman, son till kyrkoherden i Hedvig Eleonoras församling, en ung man som saknar allt intresse, uppgav att hans bror, fil och jur. kand i Utr[ikes]Dep[artementet], nu arbetar för Sveriges underrättelseväsen. Enär I. B:s bekantskap med mig är mycket ytlig, bör brodern varnas för hans lösmynthet.”311 Brodern Dag Bergman blev många år senare svensk ambassadör i Grekland. Lannby bodde under en tid ihop med den senare så berömde regissören Ingmar Bergman i en etta på Söder. Men det varade inte så länge. Hon kom fram till att det fanns intressantare personer att studera för att kunna utföra ett bättre arbete för sin uppdragsgivare, den svenska försvarsstaben. Karin Lannbys spännande men nervpirrande agentliv avbröts av en vistelse på Lillhagens mentalsjukhus efter ett självmordsförsök alldeles efter kriget. Men hon lyckades tillfriskna. År 1948 blev hon sekreterare vid Perus legation i Stockholm. År 1949 var hon verksam som journalist i Italien för tidskriften Oggi. Hon greps i Rom efter att ha intervjuat den sicilianske maffialedaren Salvatore Giuliano, som ville att Sicilien skulle bli självständigt från Italien och i stället införlivas med USA som en ny förbundsstat. Vid gripandet gjorde Lannby våldsamt motstånd och dömdes till fyra månaders villkorligt fängelse och utvisning. 312 Hennes intervjuobjekt var en intressant person. Det är möjligt att Lannby vid denna tidpunkt var verksam som agent. Under kriget hade Giuliano arbetat för amerikanerna. Han mördades 1950. Det verkar som om Karin Lannby sökte sig till Frankrike. År 1951 utvisades hon också härifrån, men senare fick hon hur som helst slå sig ner i Frankrike under namnet Maria Bouyer. 199
Gusti Stridsberg (1892–1978) som var född i Tjeckoslovakien blev en viktig sovjetisk agent i Sverige med täcknamnet ”Klara”. Hon debuterade som författare 1946 och gav ut ett antal romaner under 1960-talet. (Arkiv Historiska Media)
X
Ragnhild Wiik (1910–1964) var gift med den fruktade kommunisten Ernst Wollweber som ledde en omfattande sabotageorganisation som var verksam både i Skandinavien och andra västeuropeiska länder. Under en period bodde paret i Sinsen i Oslo. Medan Wollweber lyckades fly till Sverige, hamnade hans hustru Ragnhild i tysk fångenskap. Hon satt inspärrad i koncentrationsläger och fängelser, en period som märkte henne för livet. (Arkiv Historiska Media)
Aud Maggi Andersen (född 1920) avslöjade norska motståndsmän för tyskarna, något som kostade sju personer livet. Hon var den enda norskan som dömdes till döden i samband med rättsuppgörelsen efter kriget, men domen omvandlades till livstids straffarbete av högsta domstolen i juli 1946. Faksimil av Verdens Gang 27/2 1946. (Nasjonalbiblioteket) XI
Gudrun Johansen (1905–1983) ledde ”Gruppe Lange” som likviderade flera angivare i Danmark. (Det kongelige bibliotek) XIV
Den före detta nunnan Ella von Cappeln vid 38 års ålder 1945. Också hon likviderade angivare och tyskar i Danmark. (Gyldendal) Svensk-danskan ”Jane Horney” (1918–1945) med häst på ett foto från 1941 publicerat i Berlingske Tidende 26/11 1945. Horney likviderades av den danska motståndsrörelsen i januari 1945 misstänkt för att vara en farlig tysk spion. Svensk polis, som också utredde ärendet, hävdade emellertid att hennes verksamhet var högst obetydlig. Mordet på Horney är fortfarande en omstridd fråga i Danmark. (Berlingske Tidende) XV
TORE PRYSER
Tore Pryser är professor i historia vid Högskolan i Lillehammer i Norge. Han har givit ut ett flertal böcker, bland andra Hitlers Hemmelige Agenter.
Kvinnliga spioner – agenter i Norden under andra världskriget av Tore Pryser är den första dokumentationen av dessa kvinnors verksamhet. Fram till nu har de kvinnliga spionernas verksamhet i stort sett varit okänd, men efter att hemliga dokument släppts och källor blivit tillgängliga, har historiker kommit till insikt om deras betydelse. Boken är ett viktigt bidrag till vår förståelse av andra världskrigets historia.
Foto: Gro Vasbotten/HiL
Tore Pryser är professor i historia vid Högskolan i Lillehammer i Norge.
Kvinnliga spioner
Under andra världskriget fanns det en hel rad kvinnliga spioner i Norden. De arbetade som skådespelare, dansare, journalister, sekreterare och hushållerskor. De allra flesta var unga och vackra. Några av kvinnorna blev agenter av ideologiska skäl, andra för att tjäna pengar. Det fanns också de som blev spioner för att rädda nära familjemedlemmar från fångenskap. Deras metoder var observation och infiltration, men också flirt, förälskelse och förförelse.
AGENTER I NORDEN UNDER ANDRA VÄRLDSKRIGET
Omslag: Lottie Hallqvist / Graffoto
TORE PRYSER
Kvinnliga spioner Agenter i Norden under andra världskriget
Vad åstadkom de kvinnliga agenterna? Exemplen visar att de var mycket effektiva. I det neutrala Sverige kunde kvinnliga agenter från olika länder samla in värdefulla uppgifter, militära och politiska. I Norge och Danmark var många ytterst engagerade i motståndsrörelsen, andra fungerade som lockfåglar eller infiltratörer för tyskarna. Efter kriget glömdes många av dessa kvinnor bort av eftervärlden, andra pekades ut som förrädare.