Tidigare titlar i serien om Harry Hole: Fladdermusmannen Kackerlackorna Rödhake Smärtans hus Djävulsstjärnan Frälsaren Snömannen Pansarhjärta Gengångare
Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se
ISBN 978-91-642-0412-7
© Jo Nesbø 2013 Utgiven av Piratförlaget Utgiven enligt avtal med Salomonsson Agency Norska originalets titel: Politi Översatt av Per Olaisen Omslag: Mattias Boström Omslagsfoto: Roy Bishop/Trevillion Images Tryckt i Finland hos Bookwell 2013
kapitel 1
en varm, lång septemberdag med det ljus som förvandlar Oslofjorden till smält silver och får de låga åsarna som redan fått stänk av höst att glöda. En av de dagar som får människorna i Oslo att lova att de aldrig, aldrig ska flytta därifrån. Solen var på väg ner bakom Ullern och de sista solstrålarna strök horisontellt över landskapet, över låga, enkla hus som vittnade om stadens fordringslösa tillblivelse, över påkostade vindslägenheter med altaner som berättade om oljeäventyret som plötsligt gjort landet till världens rikaste, över knarkarna i Stensparken i den lilla, välordnade staden där det skedde fler dödsfall på grund av överdoser än i europeiska städer som var åtta gånger större. Över trädgårdar där studsmattorna var säkrade med nät, och barnen inte hoppade mer än tre åt gången så som bruksanvisningen föreskrev. Och över åsarna och skogen som till hälften omgärdade den så kallade Oslogrytan. Solen ville inte släppa staden, sträckte ut sina strålar till fingrar likt ett utdraget avsked genom ett tågfönster. Dagen hade börjat med kall, klar luft och skarpt ljus som från lamporna i en operationssal. Under dagens lopp hade temperaturen stigit, himlen fått sin djupare blå färg och luften den blida textur som gjorde september till årets skönaste månad. Och när skymningen kom, mjuk och försiktig, dofDET HADE VARIT
9
tade luften i villakvarteren längs sluttningen mot Maridalsvannet av äpplen och uppvärmd granskog. Erlend Vennesla närmade sig krönet av sista backen. Han kände mjölksyran nu men koncentrerade sig på det rätta vertikala trycket mot pedalerna, så att knäna pekade svagt inåt. För det var viktigt med korrekt teknik. Särskilt när man blev trött och hjärnan fick lust att ändra ställning så man belastade mindre trötta, men också mindre effektiva muskler. Han kunde känna den stela cykelramen absorbera och utnyttja varje watt han trampade ner i den, hur han sköt fart när han ändrade till tyngre växel, reste sig och stod upp medan han försökte hålla samma frekvens, ungefär nittio trampningar per minut. Han tittade på pulsklockan. Hundrasextioåtta. Han riktade pannlampan mot displayen på GPS:en han fäst vid styret. Den hade en detaljkarta över Oslo med omgivningar och aktiv sändare. Cykeln och extrautrustningen hade kostat mer än en nyligen pensionerad mordutredare egentligen borde ha spenderat. Men det var viktigt att hålla sig i form nu när livet bjöd på andra utmaningar. Mindre utmaningar, om han skulle vara ärlig. Mjölksyran brände i låren och vaderna nu. Ett smärtsamt men också skönt löfte om det som skulle komma. Endorfinfest. Ömma muskler. Gott samvete. En öl med hustrun på balkongen om inte temperaturen föll efter solnedgången. Och plötsligt var han uppe. Vägen planade ut och Maridalsvannet låg framför honom. Han saktade ner. Han var på landet. Det var egentligen absurt att man efter femton minuters tuff cykling från centrum i en europeisk huvudstad plötsligt var omgiven av lantbruk, åkrar och tät skog med vandringsleder som försvann in i kvällsmörkret. Svetten fick det att klia i hårbotten under den grå Bellcykelhjälmen som 10
bara den hade kostat lika mycket som barncykeln han köpt till barnbarnets, Line-Maries, sexårsdag. Men Erlend Vennesla behöll cykelhjälmen på. De flesta dödsfall bland cyklister berodde på huvudskador. Han tittade på pulsklockan. Hundrasjuttiofem. Hundrasjuttio. En välkommen vindpust bar med sig ljudet av fjärran jubel nerifrån staden. Det måste vara från Ullevaal Stadion, det var landskamp där i kväll, Slovakien eller Slovenien. Erlend Vennesla föreställde sig under några sekunder att jublet var för honom. Det var ett tag sedan någon applåderat honom. Senast måste ha varit under avskedsceremonin på Kripos i Bryn. Tårta, tal från chefen, Mikael Bellman, som därefter fortsatt i stadig kurs mot polismästarbefattningen. Och Erlend hade tagit emot applåden, mött deras blickar, tackat och till och med känt det stocka sig i halsen när han skulle hålla sitt enkla, korta och faktabaserade tacktal så som traditionen inom Kripos nu en gång påbjuder. Han hade haft sina med- och motgångar som mordutredare, men han hade undvikit de stora misstagen. Åtminstone vad han visste, sådant fick man ju aldrig hundra procent svar på. Det vill säga, nu när DNA-analysteknologin hade kommit så långt och polisledningen signalerat att de skulle använda den till att se över en del gamla fall, riskerade man ju att få just det. Svar. Nya svar. Facit. Så länge det var ouppklarade fall var det ju okej, men Erlend förstod inte varför de skulle lägga resurserna på att röra om i fall som för länge sedan var avslutade. Mörkret hade blivit mer kompakt och trots ljuset från gatlyktorna cyklade han nästan förbi träskylten som pekade in i skogen. Men där var den. Precis som han kom ihåg den. Han svängde av från vägen och kom in på en mjuk skogsstig. Han cyklade så långsamt han kunde utan att tappa balansen. Ljuskäglan från hjälmens pannlampa svepte över 11
stigen och förlorade sig i den mörka väggen av granar på bägge sidor. Skuggor sprang framför honom, rädda och snabba, förvandlades och gömde sig. Det var så han sett det framför sig när han försökt sätta sig in i hennes situation. Springande, flyende med en lampa i handen, instängd och våldtagen under tre dagar. Och när Erlend i samma ögonblick såg ljuset som tändes i mörkret framför honom, tänkte han först att det var hennes ficklampa, och att nu sprang hon igen, och att han satt på motorcykeln som hade kommit efter henne, tagit henne igen. Ljuset framför Erlend rörde sig hit och dit innan det riktades mot honom. Han stannade och klev av cykeln. Riktade pannlampan mot pulsklockan. Redan under hundra. Inte illa. Han lossade hakremmen, drog av hjälmen och kliade sig i hårbotten. Herregud, det var skönt. Han släckte pannlampan, hängde hjälmen på styret och rullade cykeln mot ficklampans sken. Kände hjälmen dingla och slå mot handleden. Han stannade framför ficklampan som svängde upp. Det starka ljuset sved i ögonen. Och bländad tänkte han att han fortfarande hörde sig själv andas tungt, att det var lustigt att pulsen var så låg. Han anade en rörelse, något som höjdes bakom den stora, darrande cirkeln av ljus, hörde ett svagt visslande ljud i luften och då slog en märklig tanke honom. Att han inte borde ha gjort det. Att han inte borde ha tagit av sig hjälmen. Att de flesta dödsfall bland cyklister … Det var som att tanken stammade, som en störning i tiden, som om bildöverföringen bröts för ett ögonblick. Erlend Vennesla stirrade förvånat framför sig och kände en varm svettdroppe rinna ner för pannan. Han sa något men orden var innehållslösa, som om det hade blivit fel på kopplingen mellan hjärnan och munnen. Återigen hörde 12
han det svaga visslandet. Sedan var ljudet borta. Allt ljud, inte ens sina egna andetag kunde han höra. Och han upptäckte att han stod på knä och att cykeln långsamt föll ner i diket. Framför honom dansade det gula ljuset, men det försvann när svettdroppen nådde näsryggen, rann ner i ögonen och gjorde honom blind. Och han förstod att det inte var svett. Det tredje slaget kändes som en istapp som kördes ner genom huvudet, halsen och kroppen. Allt frös. Jag vill inte dö, tänkte han och försökte höja armen till skydd över huvudet, men eftersom han inte kunde röra en enda lem insåg han att han var förlamad. Det fjärde slaget registrerade han inte, men av lukten från våt jord att döma förstod han att han nu låg på marken. Han blinkade flera gånger och fick tillbaka synen på ena ögat. Rakt framför ansiktet såg han ett par stora, smutsiga stövlar i leran. Hälarna höjdes och så lättade stövlarna lite från marken. Landade. Det upprepades, hälarna höjdes och stövlarna lättade, som om den som slog hoppade till. Hoppade för att få ännu mer kraft bakom slagen. Och den sista tanken som for genom hans huvud var att han måste komma ihåg vad hon hette, barnbarnet, han fick inte glömma hennes namn.
13
kapitel 2
tog den halvfulla plastmuggen ur den lilla röda D290 Nespressomaskinen, böjde sig ner och placerade den på golvet. Det fanns inga möbler att ställa den på. Sedan vände han på den avlånga asken så att handen fångade en ny kaffepatron, kontrollerade automatiskt att det tunna locket av metallfolie inte var perforerat, att den faktiskt var oanvänd, innan han placerade den i espressomaskinen. Ställde en tom plastmugg under kranen och tryckte på en av de lysande knapparna. Tittade på klockan medan apparaten började frusta och stöna. Snart midnatt. Vaktbyte. De väntade på honom hemma, men han tyckte att han var tvungen att sätta in henne i uppgifterna först, hon var trots allt bara en polishögskolestudent. Var det Silje hon hette? Anton Mittet tittade på kranen. Hade han hämtat kaffe om det hade varit en manlig kollega? Han visste inte, och det kvittade, han hade gett upp att försöka svara på sådana frågor. Det hade blivit så tyst att han kunde höra de sista, nästan genomskinliga dropparna falla i muggen. Det fanns inte mer färg och smak att hämta ur patronen, men det var viktigt att få med allt, det skulle bli ett långt nattpass för tjejen. Utan sällskap, utan händelser, utan något annat att göra än att titta på Rikshospitalets omålade nakna betongväggar. Så han tänkte att han POLISINSPEKTÖR ANTON MITTET
14
fick ta en mugg tillsammans med henne innan han gick. Han tog med sig bägge kaffemuggarna och gick tillbaka. Väggarna återgav ljuden från hans steg. Han passerade stängda, låsta dörrar. Visste att det inte fanns något eller någon bakom dem, bara fler nakna väggar. Med Rikshospitalet hade norrmän för en gångs skull byggt för framtiden, väl medvetna om att vi skulle bli fler, äldre, sjukare, mer krävande. Tänkt långsiktigt, så som tyskarna hade gjort med sina autostrador och svenskarna med sina flygplatser. Men hade de känt det så, de få bilister som korsade det tyska bondelandskapet i ensamt majestät på de mastodontiska betongvägarna på trettiotalet, eller de svenska passagerarna som jäktade genom de överdimensionerade hallarna på Arlanda någon gång på sextiotalet, att det spökade? Att det, trots att det var helt nytt, obesudlat, att ingen ännu hade omkommit i bilolyckor eller flygkrascher, spökade. Att billyktorna när som helst kunde fånga in en familj som stod vid vägkanten och stirrade uttryckslöst in i ljuset, blodiga, bleka, fadern genomborrad, modern med huvudet bakochfram, ett barn med lemmar bara på ena sidan. Att det genom plastförhänget på bagagebandet i ankomsthallen på Arlanda plötsligt kunde komma brända lik som fortfarande glödde, brände sig ner i gummit och med stumma skrik i de öppna, rykande munnarna. Ingen av läkarna hade kunnat berätta för honom vad denna flygel så småningom skulle användas till, det enda som var säkert var att människor skulle dö bakom dessa dörrar. Det låg redan i luften, osynliga kroppar med rastlösa själar var redan inlagda … Anton rundade ett hörn och en ny korridor sträckte ut sig framför honom, sparsamt upplyst, lika naken och symmetriskt fyrkantig att den skapade en lustig optisk villa; den uniformerade tjejen som satt på stolen i änden av korridoren 15
såg ut som ett liten bild på en slät vägg framför honom. ”Här, jag tog med en mugg till dig också”, sa han när han stod framför henne. Tjugo år? Lite mer. Kanske tjugotvå. ”Tack, men jag har med mig”, sa hon och tog upp en termos ur den lilla ryggsäcken hon placerat bredvid stolen. Det fanns en nästan omärklig snitsighet i hennes tonfall, resterna av en dialekt norrifrån kanske. ”Det här är bättre”, sa han med handen fortfarande utsträckt. Hon tvekade. Tog emot. ”Och det är gratis”, sa Anton och la handen diskret bakom ryggen, gned de brända fingertopparna mot den kalla jackan. ”Vi har faktiskt maskinen helt för oss själva. Den står i korridoren borta vid …” ”Jag såg den när jag kom”, sa hon. ”Men det står i ordern att vi över huvud taget inte får lämna dörren in till patienten, så jag tog med hembryggt.” Anton Mittet tog en klunk ur sin egen plastmugg. ”Snabbtänkt, men det finns bara en enda korridor som leder hit. Vi befinner oss på fjärde våningen och det finns inga dörrar som leder till andra trappor eller ingångar mellan här och kaffeautomaten. Det är omöjligt att ta sig förbi oss även om vi hämtar kaffe.” ”Det låter betryggande, men jag tror jag håller mig till ordern.” Hon log kort mot honom. Och sedan, kanske som en motvikt till det indirekta tillrättavisandet, tog hon en klunk ur plastmuggen. Anton kände ett litet stick av irritation, och tänkte säga något om självständigt tänkande som kommer med erfarenhet, men hade inte lyckats formulera det klart när han la märke till något längre bort i korridoren. Den vita figuren såg ut som om den kom svävande över golvet mot dem. Han 16
hörde Silje resa sig. Figuren antog fastare form. Blev till en fyllig, blond kvinna i sjukhusets lediga klädsel. Han visste att hon arbetade natt. Och att hon var ledig i morgon kväll. ”God kväll”, sa sköterskan med ett spjuveraktigt leende, höll upp två sprutor och gick mot dörren, la handen på handtaget. ”Vänta lite”, sa Silje och tog ett steg fram. ”Jag måste nog be att få titta noggrannare på din legitimation. Har du dagens lösenord också?” Sköterskan tittade förvånat på Anton. ”Om inte min kollega här kan gå i god för dig”, sa Silje. Anton nickade. ”Bara gå in du, Mona.” Sköterskan öppnade dörren och Anton tittade efter henne. I det svagt upplysta rummet kunde han se maskinerna runt sängen och tårna som stack ut under täcket vid fotänden. Patienten var så lång att de tvingats skaffa en längre säng. Dörren gled igen. ”Bra”, sa Anton och log mot Silje. Och såg på henne att hon inte gillade det. Att hon uppfattade honom som en manschauvinist som precis betygsatt en yngre, kvinnlig kollega. Men hon var för helvete student, det var meningen att man skulle lära sig av erfarna kolleger under praktikåret. Han stod kvar och vägde på hälarna, osäker på hur han skulle ta sig an situationen. Hon hann före. ”Jag har som sagt läst ordern. Och du har väl en familj som väntar.” Han höjde kaffemuggen till munnen. Vad visste hon om hans civilstånd? Insinuerade hon något, något om honom och Mona till exempel? Att han hade kört henne hem några kvällar efter passen och att det inte stannat vid det? ”Bamseklistermärket på din väska”, sa hon och log. Han tog en lång klunk ur muggen. Harklade sig. ”Jag har 17
tid. Eftersom det är din första vakt borde du passa på om det är något du funderar över. Allt står inte i ordern, förstår du.” Han bytte fot. Hoppades att hon hörde och förstod undermeningen. ”Som du vill”, sa hon med den irriterande självsäkerhet man måste vara under tjugofem för att tillåta sig. ”Patienten där inne. Vem är han?” ”Det vet jag inte. Det står också i ordern. Han är anonym och ska så förbli.” ”Men du vet något.” ”Gör jag?” ”Mona. Du skulle inte använda någons förnamn om ni inte har pratat med varandra. Vad har hon berättat?” Anton Mittet såg på henne. Hon var ganska snygg, men utan värme eller charm. Lite för smal för hans smak. Ovårdat hår och en överläpp som såg ut att hållas uppe av en för stram sena så att två ojämna framtänder syntes. Men hon var ung. Fast och vältränad under den svarta uniformen, det bara visste han. Så om han berättade det han visste, skulle det vara för att han på något sätt räknade med att hans tillmötesgående sätt skulle öka chansen att få ligga med henne med noll komma noll en procent? Eller för att tjejer som Silje blir inspektör eller specialutredare inom loppet av fem år, de skulle bli hans chef eftersom han själv skulle ha en lägre grad, en eländig grad eftersom Drammenfallet alltid skulle finnas där, en vägg, en fläck som inte gick att ta bort. ”Mordförsök”, sa Anton. ”Förlorade mycket blod, de säger att han knappt hade någon puls när han kom hit. Har legat i koma hela tiden.” ”Varför bevakning?” Anton ryckte på axlarna. ”Potentiellt vittne. Om han överlever.” ”Vad är det han vet?” 18
”Narkotikagrejer. På hög nivå. Om han vaknar har han antagligen information som kan fälla viktiga personer inom herointrafiken i Oslo. Plus att han kan berätta vem det var som försökte döda honom.” ”Så de tror att mördaren tänker komma tillbaka och avsluta jobbet?” ”Om de får veta att han lever och var han är, ja. Det är därför vi är här.” Hon nickade. ”Och kommer han att överleva?” Anton skakade på huvudet. ”De tror att de kan hålla honom vid liv i några månader, men chansen att han vaknar ur koman är liten. I vilket fall …” Anton bytte fot igen, hennes granskande blick var obehaglig i längden. ”Till dess ska han vaktas.” Anton Mittet lämnade henne med en känsla av nederlag, gick ner för trappan vid receptionen och klev ut i höstkvällen. Det var först när han satte sig i bilen på parkeringen som han la märke till att mobilen ringde. Det var från sambandscentralen. ”Maridalen, mord”, sa noll-ett. ”Vet att du är färdig för dagen men de behöver hjälp att säkra platsen. Och eftersom du ändå är i uniform …” ”Hur länge?” ”Du blir avlöst inom tre timmar, max.” Anton var förvånad. Nu för tiden gjorde de vad som helst för att undvika att folk arbetade övertid, kombinationen av stelbenta regler och budgetar tillät inte ens praktiska tilllämpningar. Han misstänkte att det var något speciellt med det här mordet. Han hoppades att det inte var ett barn. ”Okej”, sa Anton Mittet. ”Jag skickar GPS-koordinaterna.” Det var det nya, GPS med detaljkarta över Oslo med omgivningar och aktiv sän19
dare som gjorde att sambandscentralen kunde lokalisera en. Det var väl därför de ringt honom, han var närmast. ”Bra”, sa Anton. ”Tre timmar.” Laura hade lagt sig, men hon tyckte ändå om att han kom hem snabbt från jobbet, så han messade innan han startade bilen och satte kurs mot Maridalsvannet. Anton behövde inte titta på GPS:en. Vid infarten till Ullevålseterveien stod fyra polisbilar parkerade och lite längre fram visade orange och vita avspärrningsband vägen. Anton tog med sig ficklampan ur handskfacket och gick bort till polisen som stod utanför avspärrningen. Han såg ficklamporna som flackade inne i skogsdungen, men också brottsplatsgruppens lampor som alltid ledde tankarna till en filminspelning. Vilket inte var så långt från sanningen. Nu för tiden fotograferade de inte bara, utan använde HD-videokamera som inte bara fångade in offret utan hela platsen så att man senare kunde gå tillbaka, frysa och förstora detaljer man tidigare inte insett var relevanta. ”Hur går det?” sa han till polisen som stod och skakade med armarna i kors framför avspärrningen. ”Mord.” Polisens röst var grötig. Ögonen rödkantade i ett onaturligt blekt ansikte. ”Hörde det. Vem är chef?” ”Brottsplatsgruppen. Lønn.” Anton hörde surret av röster inifrån skogen. De var många. ”Ingen från Kripos eller våldsroteln än?” ”Det kommer fler efter hand, liket upptäcktes nyss. Ska du ta över efter mig?” Ännu fler. Och ändå hade de gett honom övertid. Anton tittade närmare på kollegan. Han bar en tjock rock, men darrandet blev bara värre. Och det var inte ens kallt. 20
”Var du först på platsen?” Kollegan nickade stumt. Stampade hårt i marken. Helvete, tänkte Anton. Barn. Han svalde. ”Nå, Anton, skickade noll-ett dig?” Anton tittade upp. Han hade inte hört de två trots att de kom ut ur den tjocka snårskogen. Han hade sett det förr, hur teknikerna rörde sig på en brottsplats, som lite klumpiga dansare, duckade och undvek kontakt med allt, satte ner fötterna som om de var astronauter på månen. Eller kanske var det de vita överdragsdräkterna som gav honom den associationen. ”Ja, jag skulle ta vid efter någon”, sa Anton till kvinnan. Han visste mycket väl vem hon var, alla gjorde det. Beate Lønn, chef för Kriminaltekniska, hade ett rykte som ett slags Rain man-kvinna tack vare sin förmåga att känna igen ansikten, som användes för att identifiera rånare på korniga, ryckiga övervakningsvideor. De sa att hon till och med kunde känna igen väl maskerade rånare om de varit dömda tidigare, att hon hade en databas på flera tusen mugshots lagrad i sitt lilla ljushåriga huvud. Så det här mordet måste vara något speciellt, de skickade inte ut chefen mitt i natten. Bredvid den lilla kvinnans bleka, nästan genomskinliga ansikte verkade kollegans närmast blossande. Hans fräkniga kinder var dekorerade med två illröda halvöar till polisonger. Ögonen stod ut lite som om det var för högt tryck där inne, vilket gav honom ett något förvånat uttryck. Men det mest iögonfallande var mössan som dök upp när han drog av sig den vita hättan, en stor rastamössa i Jamaicas färger, grönt, gult och svart. Beate Lønn la en hand på den darrande polisens axel. ”Kila hem, Simon. Säg inte att jag har sagt det, men jag föreslår en stark drink och sedan sängen.” 21
Polisen nickade och tre sekunder senare var den böjda ryggen uppslukad av mörkret. ”Är det illa?” frågade Anton. ”Du ska inte ha lite kaffe?” frågade rastamössan och öppnade en termos. Bara på de få orden kunde Anton avgöra att han inte var från Oslo. Från landet, ja, men som de flesta stadsbor på Østlandet hade han varken koll på eller var särskilt intresserad av dialekter. ”Nej”, sa Anton. ”Det är alltid smart att ta med sig eget kaffe till en brottsplats”, sa rastamössan. ”Inte lätt att veta hur länge man blir kvar.” ”Så, så, Bjørn, han har inte jobbat med mord tidigare”, sa Beate Lønn. ”Drammen, eller hur?” ”Stämmer”, sa Anton och vägde på hälarna. Knappt jobbat med mord var väl mer korrekt. Och han hade dessvärre en misstanke om varför Beate Lønn mindes honom. Han andades in. ”Vem hittade liket?” ”Det var han”, sa Beate Lønn och nickade i riktning mot polisen som i samma ögonblick startade och rusade motorn. ”Jag menar, vem hittade och anmälde fyndet av liket?” ”Hustrun ringde när han inte kom hem från cykelturen”, sa rastamössan. ”Skulle vara ute max en timme och hon var orolig för hans hjärta. Han hade med sig en GPS med aktiv sändare, så de hittade honom snabbt.” Anton nickade långsamt, såg det hela framför sig. Två poliser som ringer på dörren, en kvinna och en man. Poliser som harklar sig, tittar på hustrun med den allvarliga blick som berättar det de snart kommer att säga med ord, omöjliga ord. Hustruns ansikte som stretar emot, inte vill, men som ändå liksom vränger sig, visar insidan ut, visar allt. Bilden av Laura, hans egen hustru, dök upp. 22
En ambulans kom glidande mot dem, utan siren eller blåljus. Anton insåg vad det handlade om. Den snabba reaktionen på en vanlig saknadanmälan. GPS med sändare. Alla människorna. Övertid. Kollegan som var så skakad över fyndet att han måste skickas hem. ”Det är en polis”, sa han lågt. ”Jag antar att temperaturen här har legat en och en halv grad lägre än i staden”, sa Beate Lønn och slog ett nummer på mobilen. ”Håller med”, sa rastamössan och tog en klunk ur termoskoppen. ”Ingen missfärgning av huden än. Så någon gång mellan klockan åtta och tio?” ”Polis”, upprepade Anton. ”Det är därför alla är här, eller hur?” ”Katrine?” sa Beate. ”Kan du kolla en sak åt mig? Det gäller Sandra Tveten-fallet. Ja, just det.” ”Fan!” utbrast rastamössan. ”Jag bad dem ju vänta tills liksäcken kom.” Anton vände sig om och såg två män baxa sig ut ur snårskogen med en av brottsplatsgruppens bårar mellan sig. Ett par cykelskor stack ut under filten. ”Han kände honom”, sa Anton. ”Det var därför han skakade, eller hur?” ”Han sa att de arbetade tillsammans i Økern innan Vennesla började på Kripos”, sa rastamössan. ”Har du datumet där?” sa Lønn in i telefonen. Det hördes ett rop. ”Men vad i hela …”, sa rastamössan. Anton vände sig om. En av bårbärarna hade halkat till i diket. Ljuskäglan från hans lampa gled över båren. Över filten som hade fallit av. Över … över vad? Anton stirrade. Var 23
det ett huvud? Det som satt längst upp på det som oomtvistligt var en människokropp, var det verkligen ett huvud? Under de år Anton arbetat på våldsroteln, innan det stora misstaget, hade han sett många lik, men inget som detta. Den timglasformade tingesten fick Anton att tänka på familjens söndagsfrukost, på Lauras löskokta ägg med rester av äggskalet fortfarande kvar, sprucket så att äggulan hade runnit ut och stelnat på utsidan av den hårdnande men fortfarande mjuka äggvitan. Kunde det verkligen vara ett … huvud? Anton stod och blinkade i mörkret medan han såg baklyktorna på ambulansen försvinna. Och han insåg att det var en repris, att han hade sett det tidigare. De vitklädda figurerna, termosen, fötterna som stack ut under filten, han hade sett exakt det på Rikshospitalet. Som om det hade varit ett varsel. Huvudet … ”Tack, Katrine”, sa Beate. ”Vad var det?” undrade rastamössan. ”Jag jobbade med Erlend just här”, sa Beate. ”Här?” sa rastamössan. ”Precis här. Han ledde taktiska. Säkert tio år sedan. Sandra Tveten. Våldtagen och dödad. Bara barnet.” Anton svalde. Barn. Repris. ”Jag minns det fallet”, sa rastamössan. ”Ödet är förunderligt, att dö på sin egen brottsplats, tänk dig det. Var inte Sandrafallet på hösten också?” Beate svarade inte, nickade bara långsamt. Anton blinkade och blinkade. Det var inte sant, han hade sett ett lik som såg ut så. ”Fan!” svor rastamössan lågt. ”Du menar inte att …?” Beate Lønn tog ifrån honom termoskoppen. Tog en klunk. Gav tillbaka den. Nickade. ”Satan”, viskade rastamössan. 24