1
ÖVER EN HÖSTFIKA
2
© 2015 Utgiven av Ariton Förlag www.aritonforlag.se www.facebook.com/aritonforlag Twitter: @AritonForlag Instagram: @aritonforlag YouTube: aritonTV E-post: info@ariton.se Ariton Förlags webbtidningar www.alltomskrivande.se www.alltomforetagande.se www.coachingguiden.se www.sundvardag.se www.alltomjobbochkarriar.se Omslag: Josephine Öhrlund Tryckeri: ScandBook ISBN: 978-91-87813-19-1 3
Innehållsförteckning Kapposchino av Jan Björkman
6
Fikamorden av Eva Ullerud
16
Att gömma sig synlig av Susanne Olars
22
En tisdag, kvart i fem av Catarina Ceder
30
Mamma av Mia Haglöf
40
Grönare på andra sidan av Susanna Björnberg
48
Helig fika av Katinka Wallner
56
Det som inte kan hejdas av Maria Estling Vannestål
70
Kaffe med lite mjölk av Sharon Elbaz
78
Ett vaniljhjärta till påtåren av Carina Aynsley
88
Café Interaktiv av Leo Larsson
98
4
En kvinnas hämnd av Birgitta Backlund
106
Ekot av en dröm av Anneli Stålberg
114
Fullträff av Rose Tillberg Mattsson
126
Det är aldrig för sent att ge upp av Stefan Wallner
138
För minnenas skull av Annica Lindgren
152
Lady Bugs Café av Carina Cefa-Öhrlund
162
Hur blir det med vår vänskap? av Marita Lynard
176
En annan tid ett annat liv av Eva Jansson
184
Liv av Xandra Ekström
192
Nattkaféet av Fanny Lundgren
198
Förvirrad farmor fikar av Anna Keiler
210
En halv kopp kaffe av Tomas Thunberg
222
Orden hänger i gungan av Ebba Range
232 5
Stjärnfall i äppelfabriken av Cecilie Östby
246
Vi ligger bara där och ser upp på junihimlen av Katherine Walsh Det är ditt val av Jessica Berggren Turban
256 266
Den obeskrivligt vackra kärleken till en grythund av Dag Öhrlund
6
276
Nattkaféet av Fanny Lundgren ”Tar du kaféet eller kollar du till pappa? Mammas fråga attackerade Mika i dörröppningen till kaféet. Hennes mamma stod vid kafédisken och torkade av glasbänken. Det kolsvarta håret var uppsatt i en tofs och svetten rann nedför pannan. De gröna ögonen var riktade emot bänken medan hon metodiskt torkade så mycket av glaset hon kunde nå utan att flytta på sig. Musiken spelades på lägsta möjliga volym, förmodligen för att inte väcka pappa. En dag fylld med föreläsningar och det här var vad Mika kom hem till. Tröttheten slog emot henne som en tsunami. Det hade varit skönt att få en god natts sömn. Den möjligheten fanns inte om hon skulle ta kaféet. Ändå var svaret på frågan självklart. Kaféet eller pappa, Mika valde utan tvekan kaféet. ”Jag föredrar kaféet”, Mika drog handen genom det mörkbruna, kortklippta håret som precis räckte ned till axlarna. Hon kände hur mamman stirrade på henne men ville inte möta hennes blick. Gjorde hon det skulle mamma ta upp samma gamla samtalsämne som de haft så många gånger förut. Precis som tidigare skulle de aldrig komma fram till någonting. Mamma skulle säga att hon var besviken. Mika skulle känna sig ledsen och skyldig. Den känslan skulle hon dras med genom hela nattskiftet och det skulle kräva en faktisk ansträngning att vara trevlig emot gästerna. En ansträngning som hon annars aldrig behövde utsätta sig för. ”Han saknar dig”, sa mamma.
7
Mika ville berätta att han inte kunde göra det men lyckades hålla tyst. Mamma väntade ett ögonblick som om hon trodde att Mika helt plötsligt skulle ändra på sig. Som om den lilla meningen skulle ändra allt och helt plötsligt skulle hon springa upp till sin pappa som om ingenting var annorlunda. Men Mika svarade inte. Det skulle aldrig hända. Hur skulle hon kunna göra det? Hur kunde hennes mamma tro att hon skulle kunna agera som om ingenting var annorlunda när ingenting i själva verket någonsin skulle bli detsamma? ”Du får säga till om du behöver någonting”, hennes mamma suckade högljutt när hon gick och stängde dörren till kaféet bakom sig. Känslan som tidigare bara bestått av trötthet hade nu förvandlats till en mix av bitterhet och sorg. Mika lutade huvudet mot handflatorna och stängde de chokladbruna ögonen. Ögonen som fick henne att likna sin pappa. Till skillnad från sin äldre bror hade Mika inte ärvt några flera drag från sin pappa. Hon liknade bara sin mamma och insåg inte förrän långt senare hur jobbigt det var att bara ha ögonen gemensamt med honom. Ögonen speglar själen brukade han säga. Hans mörka ögon brukade vara fyllda med liv, glädje och intelligens. Nu var de tomma, blanka och oförstående. Han var anledningen till varför mamma, helt plötsligt, bestämt sig för att öppna ett nattkafé. De flesta påtalade vilken korkad idé det var att öppna ett kafé som skulle vara öppet enbart på natten. Ingen kunde föreställa sig att det fanns människor som ville köpa kaffe då. Mikas mamma hade stått där med armarna i kors över bröstet och ett belåtet leende på läpparna. Vi får se, sa hon varje gång någon kritiserade hennes beslut, vi får se. Den riktiga anledningen höll hon för sig själv. 8
Kaféet inreddes med stora, bekväma fåtöljer och bokhyllor med mängder av böcker staplade på hyllorna. Väggarna målades mörkt bruna och golvet hade en något rödare nyans. Inredningen såg suspekt ut och till och med Mika förstod varför folk i deras närhet undrade hur mamma egentligen tänkt. Vilka kunder skulle hon locka till kaféet? Vem skulle falla för den knepiga lilla lokalen med den bokfyllda, missmatchade inredningen? När hon köpte en liten lokal på gångavstånd från sjukhuset och universitetet var det inte längre någon som tvekade eller undrade över hennes beslut. Mika hade först inte velat börja jobba på kaféet. Men till slut hade det inte funnits något annat val och nu njöt hon av det. Det var ett underbart avbrott från psykologistudierna som upptog hennes tid på dagarna. Det var rogivande att inte behöva fundera på vad hon skulle göra eller hur hon skulle göra det. Det var skönt att se de stamkundernas välbekanta ansikten som natt efter natt beställde samma saker. Läkargänget som oftast bestod av fyra eller fem personer satt längst bort i rummet med en soffa och två stora fåtöljer runt ett mörkrött bord. Alla var vältränade med stora leenden och perfekta tänder. Extra starkt kaffe och de hämtade alltid påfyllning. Sedan satt de där med ansiktet i böckerna tills en av tjejerna, vid morgonkvisten, somnade mot någons axel och alla insåg att det var dags att ge upp. Mika kände ingen av dem, ändå blev hon lika glad varje gång när de dök upp utanför kaféets dörrar. Sjuksköterskorna kom med jämna mellanrum. Förmodligen när det var skiftbyte. Den första gruppen nöjde sig med chai-latte, den andra gruppen vanligt kaffe. Men ju senare på natten och tidigare in på morgonen desto starkare blev kaffet. Skillnaden var att sjuksköterskorna gick omkring med sina typiska dräkter och stora, mörka ringar under ögonen. 9
Sjuksköterskegruppen såg alltid mer slitna ut än läkarna. Mika undrade ibland om de hade familj och barn att komma hem till. Var det därför ringarna under ögonen var så stora, för att de aldrig fick någon sömn? Hon ville fråga, men rädslan över att anses vara för nyfiken tog överhand varje gång och Mika stod ofta i tystnad och undrade. En kvinna med typiska symptom på sömnlöshet brukade smyga sig in på morgonkvisten. Huvudet var riktat emot golvet hela tiden förutom när hon beställde. Då var det som om hon egentligen inte ville se Mika i ögonen och blicken skiftade fram och tillbaka mellan Mikas ansikte och hennes vanliga bord framför disken. Ofta beställde hon något enkelt som en svart kopp kaffe. Mika lärde sig snabbt att hon egentligen inte gillade kaffe och hällde mängder med socker och mjölk i det. Numera fick hon en kopp mjölk och socker med lite kaffe. Vissa nätter kom bara stamkunderna in och det var precis lika roligt som när det kom in någon ny kund. Det var det vackra med att leva i en mellanstor stad. Det fanns inte tillräckligt många människor för att man skulle känna dem. Men de flesta kände man igen. Det tog en kvart efter öppnandet innan läkargänget kom in. Två långa killar och tre tjejer, alla såg ut som om de gått direkt ur en upplaga ur vilken modetidning som helst. En rödhårig ung man gick fram till henne. Först då såg Mika rynkorna vid pannan som visade att han kanske var äldre än hon först trott. När han öppnade munnen för att prata var det med en stark skånsk dialekt som Mika inte kunde låta bli att le åt. ”Starkt kaffe tack, väldigt starkt kaffe”, en kvinna smög in under hans arm och blinkade åt honom. ”Det starkaste ni har. Vi kommer att behöva sitta här några timmar om vi vill lyckas med den här tentan”, Mika log och gav ifrån sig ett skratt. 10
”Det kan jag föreställa mig”, hon gjorde iordning små koppar med kaffe och ställde de på disken en i taget. ”När man har en tenta inser man plötsligt att dygnets timmar inte är ens i närheten av så många timmar som man behöver.” ”Story of my life. Tack så mycket”, de jonglerade med kopparna och tillsammans gick de till sitt normala ställe. Musiken spelade på låg volym i bakgrunden medan Mika lågmält sjöng med. Så fort dörren öppnades tystnade hon och gav sin fulla uppmärksamhet till kunden. Sjuksköterskorna kom som på beställning. Armarna hängde passivt längs deras kroppar och många blinkade flera gånger som om de inte kunde tro på vad de såg framför sig. När de satte sig tillsammans vid ett bord och tyst drack sitt kaffe kom Mika på att hon pratat med dem nästan som om de vore barn. Att ingen märkt någonting var tecken på att de kanske behövt det. Oftast var det tyst fram tills tidigt på morgonen. Större delen av tiden hände ingenting alls tills läkarna bestämde sig för att ge upp eller kvinnan med insomni dök upp. När dörren öppnades och en man kom in blev Mika nästan förvånad. När han drog ned luvan såg hon gyllenbrun hud och chokladbruna ögon som var fyllda med tårar. ”Skulle jag kunna få en kopp te?” hans röst darrade och han tog djupa andetag i ett misslyckat försök att få kontroll över sina känslor. ”Jag bryr mig inte om vilken sorts te, vilken som helst.” ”Vad heter du?” Mika försökte att undvika hans blick, hon ville inte skrämma bort honom. Mannen rynkade pannan och hostade till igen. Mikas mamma sa alltid till henne att Mika aldrig kunnat motstå möjligheten att hjälpa någon. Ända sedan hon var barn hade Mika varit den som vid första anblicken av tårar var framme och frågade vad som hänt. Allt för att kunna hjälpa till, för att kunna göra situationen i alla fall lite bättre. 11
”Scott”, han tog ett djupt andetag och hostade till. Handen vilade på bröstet i bara ett ögonblick innan han stoppade ned den i jackfickan. ”Du får ursäkta om det är framfusigt men jag måste fråga: hur är det?” Det tog lite längre tid än vanligt när Mika gjorde teet. ”Du ser lite upprörd ut.” Varje rörelse tog några sekunder extra och hon slängde en blick på honom så fort hon fick chansen. Men till slut stod hans kopp på bänken framför honom och Scott hade räckt Mika sitt kort. Mika var inte blind. Hon kunde se en attraktiv kille, man, pojke, gud hon visste inte vad hon skulle kalla honom. Men hon såg att han var attraktiv. Hans hår var kolsvart och tillräckligt tjockt för att kunna göra reklam för vilket schampo som helst. Ögonen var nästintill kolsvarta, mäktiga och hypnotiserande. Läpparna var tunna och när Scott log drog leendet åt högra sidan av munnen. Det lågmälda skrattet fick hans vältonade bröstkorg att vibrera och Scott blundade ett ögonblick innan han ryckte på axlarna och skakade på huvudet. Ögonen var fästa på en punkt precis framför Mika och han rörde läpparna som om han inte visste vad han skulle säga. ”Jag är lite upprörd, ja det skulle man nog kunna kalla det. Allt går käpprätt åt helvete. Jag borde inte stå här på ett jävla kafé som är öppet mitt i natten men här står jag ändå även om jag inte har en aning om varför”, hans röst var så full av bitterhet att Mika inte kunde hindra sig själv från att grimasera medan han pratade. ”Men jag ska inte bomba dig med min skit. Allt ordnar sig förr eller senare eller hur?” Mika nickade och tog emot hans pengar. Hon följde Scott med blicken när han gick emot ett tomt bord. Stegen såg tunga ut som om de långa benen inte kunde bära upp vikten av hans kropp. När han satte sig vid det lilla runda bordet med två stolar lutade han huvudet i handflatorna och stängde ögonen. 12
Teet var som bortglömt framför honom. Mika kunde praktiskt taget höra sin mammas ord i huvudet. Här har du en attraktiv ung man som är här ensam. Prata med honom! Du kommer aldrig kunna träffa någon om du inte pratar med någon. Mika kunde inte säga emot de orden. Hon bet sig i underläppen och stod på tå medan hon tittade på honom. Fingrarna gjorde trummande ljud emot glasdisken och det kliade i benen att ta bara ett steg framåt. När det väl var gjort skulle det inte vara några problem att ta några fler. Inte förrän hon satt på stolen mitt emot Scott ångrade Mika vad hon gjort. Några tårar rann nedför hans kinder. ”Jag har fått höra att jag är en bra lyssnare. Ifall du vill prata om det”, Mika lutade sig framåt och lade armarna i kors över bordet. Scott tittade på henne, torkade bort tårarna och andades som om han försökte ta sig samman. Han fokuserade sin blick på henne, pannan var rynkad och han lutade kinden emot handen. ”Jag kommer få Alzheimers. Jag gjorde idiotgrejen att testa mina gener, för det måste vara värre att inte veta alls än att veta att man har det. Det är förresten inte sant. Det är inte lättare att veta. Jag saknar snarare att inte veta”, Mika ryggade tillbaka vid dem orden. Det kändes som om någon slog knytnäven i magen på henne och luften bara försvann. Det var inte det här hon väntade sig. Inte alls. Tårarna fortsatte rinna nedför hans kinder, bröstkorgen höjde och sänkte sig i en allt snabbare fart som om Scott höll på att tappa kontrollen. Vad skulle hon göra? Mikas första instinkt vid ordet Alzheimers hade varit att vända honom ryggen och gå så långt bort från kaféet som hennes ben kunde bära henne. Självklart var det Alzheimers. Sjukdomen som höll på att infiltrera hela hennes liv.
13
”Testet är inte helt säkert”, Scotts panna var rynkad när han tittade upp. Mika hatade hur snabbt hjärtat slog i bröstet medan hon öppnade munnen för att fortsätta. ”Man kan säga att du har genen men det betyder inte att du kommer få det.” Scott lutade sig närmare henne, med armarna korsade över bordet och utan att Mika tänkte på det gjorde hon samma sak. Hon kunde se frågan i hans ögon även innan han faktiskt sagt orden. Det var en naturlig fortsättning, det var inte konstigt att han undrade. Det gjorde det inte lättare. ”Min pappa har Alzheimers”, sa hon något tystare än innan. Det var inte pinsamt, det var ingenting hon skämdes över. Det var bara så förbannat tungt. ”Mamma öppnade faktiskt nattkaféet på grund av honom. Han började irra runt på nätterna och innan vi öppnade kaféet kunde han gå till första bästa plats han kände igen. Ända sedan vi flyttade hit har han bara kommit ned hit. Men det är bara en bonus som vi inte räknade med. Han känner igen tavlan. Det är lite ironiskt när man tänker på det. Han känner igen tavlan men han känner inte igen sin egen dotter.” Scott tittade fortfarande på henne efter det att hon slutat prata med en något bitter underton. Optimismen kom annars naturligt men på senaste tiden hade den fått ta en baksätesplats till förtjänst av bitterheten. Orden kändes konstiga mot tungan. Så många gånger hade Mika tänkt på det men aldrig vågat berätta det för någon, allra minst mamma. Mamma som inte förstod varför Mika undvek att äta hemma, försökte att hålla sig borta och som lade dövörat till så fort Alzheimers och pappa kom upp i samtalsämnet. ”Jag vill inte bli sådan. Jag vill inte vara en fånge i mig själv. Jag vill absolut inte komma tillbaka hit om fyrtio år och inte veta att jag träffat dig innan”, Scotts underlapp darrade medan han pratade. 14
Alzheimers och demenser ansågs vara sjukdomar som kan vara värre för anhöriga. Men när Scott satt framför henne med tårar rinnande nedför kinderna och såg helt hopplös ut kunde hon för första gången inse hur hemskt det måste vara för den som fått sjukdomen innan den glider iväg. Pappa visste inte längre vem han varit innan. Han visste större delen av tiden inte vem hans fru var eller ens vem Mika var. Men det hade tagit tid. Långsamt hade sjukdomen ökat i omfång. Den hade gått från att stjälpa honom på minnen av hur han skulle komma någonstans. Till att stjäla små vardagsögonblick som han tidigare värdesatt mer än vissa stora ögonblick. Nu hade sjukdomen bestulit honom minnet av personer, av nästan hela hans liv. Men tiden innan, tiden när han upprepade saker, när han glömde bort tider och platser. Då visste han ju fortfarande att han var sjuk. Mika kunde knappt föreställa sig ångesten han kunde ha känt över det faktum att hans minnen höll på att glida undan från honom och det fanns ingenting han kunde göra åt det. ”Jag tycker att du ska komma tillbaka hit”, sa Mika och kramade hans hand. Oförståelsen i hans ansikte fick nästan Mika att skratta. ”Jag vet inte varför pappa kommer ihåg den där tavlan. Men av någon anledning så har den fastnat i hans minne och nu får den honom att må bra. Om du blir sjuk, om du kommer tillbaka hit igen när du är gammal och sjuk så kanske du kommer komma ihåg något. Du kanske kommer ihåg en tavla, en ful duk eller så får du bara en känsla av välbehag när du kommer in igen. Eller så kommer du kanske ihåg mig, en ung kvinnlig psykologstudent som likt en galning började prata med dig även om hon aldrig sett dig innan.” Scotts läppar drogs uppåt i ett leende. Han skrattade först en gång, sedan två gånger och innan Mika visste riktigt
15
vad som hänt skrattade Scott så att tårarna rann nedför ansiktet inte för att han var rädd utan panikartat road. Till och med Mika drog på munnen åt den galna situationen. Innan Scott kom innanför dörrarna hade hon aldrig funderat på att gå upp till sin pappa, helt plötsligt kunde hon inte tänka sig något annat. Hur hemskt det än var att han inte visste vem hon var hade han inte glömt henne för att han ville. Det hade legat utanför hans kontroll och någonstans fanns han ju fortfarande. Hon behövde bara leta lite djupare för att hitta honom. Mika gav Scott ett leende innan hon tog en servett och skrev ned sitt nummer med bläckpennan hon bar med sig i förklädet. ”Jag tänker ge dig mitt nummer”, sa hon och gav honom servetten. ”Jag vill att du skickar ett meddelande eller ringer mig om du behöver någon att prata med. Jag bryr mig inte om när, tidigt på morgonen eller mitt i natten, allt funkar för mig.” Scott tog emot servetten och knappade snart på sin mobiltelefon. När Mika kände telefonen ringde plockade upp den och kollade på skärmen. En rad siffror hon inte kände igen berättade för henne att okänd ringde. Mika tittade på Scott vars leende hade växt ytterligare och han höll mobiltelefonen vänd ur synhåll för henne. ”Du sa att jag kunde ringa när som helst om jag ville prata”, sa han när Mika skrattandes och med illröda kinder tryckte på den röda luren. ”Jag skulle behöva prata med dig nu om du har tid.” Var det hans ögon, leendet, det faktum att hans händer fortfarande skakade på grund av den rädsla som fortfarande kontrollerade honom. Mika kunde omöjligen välja. ”Självklart”, svarade hon och tryckte Scotts hand. ”Om jag får Alzheimers och kommer tillbaka hit om fyrtio år”, började han och leendet växte i takt med att kraften från hennes händer stillade rädslan som byggt bo inom honom. ”Då hoppas jag att jag minns dig.” 16
Ariton Fรถrlag www.aritonforlag.se www.facebook.com/aritonforlag Twitter: @AritonForlag Instagram: @aritonforlag YouTube: aritonTV E-post: info@ariton.se
Skillinge Bokotek
www.skillingebokotek.se www.facebook.com/skillingebokotek
Webbtidningar www.alltomskrivande.se www.alltomforetagande.se www.coachingguiden.se www.sundvardag.se www.alltomjobbochkarriar.se
17
18