En bok som både är mysig och rysligatt läsa! Den här boken lämnarinte någon oberörd. Många läsare har fascinerats av Kim M. Kimselius historiska äventyrsböcker. I denna novellsamling kommer du Kim närmare än du har gjort i någon annan av hennes böcker.
”En bok som gjord för att avnjutas i soffan med en mysig filt, en varm kopp te och kanske någon att hålla i handen. Känn de kalla kårarna uppför ryggen och släck inte lampan ikväll.” Lektör Ingela Svensson ”Vill bara säga, att jag alltså är imponerad av, inte bara dina berättelser som sådana, utan även av ditt mycket flödande och spänstiga språk!” Carsten Palmer Schale
Roslagstext ISBN 978-91-86485-07-8
9 789186 485078
Mysrys
Novellsamling
Mysrys Novellsamling
”Känner du mig?” börjar Kim med att fråga. Efter att ha läst denna novellsamling lovar jag dig att du har lärt känna både författaren, hennes flödande berättarglädje och sprudlande livsglädje.
Fotograf Bertil Knoester
Här möter du både glädje, sorg och berättelser om andar.
Kim M. Kimselius
ryp ned under filten och följ med på en spännande resa K genomKim M. Kimselius noveller.
Kim M. Kimselius
Inledning Känner du mig...
...Vet du vem jag är? Innerst inne... Vet du att jag gråter när jag hör en ambulans, eftersom jag vet att någon mår dåligt och kanske inte kommer att klara sig... Vet du att varje gång jag möter, eller blir omkörd av en motorcykel, griper skräcken tag i mig och jag mår illa, eftersom både min kusin och syster har dött i motorcykelolyckor... Vet du att jag blir så oerhört trött på folk som mobbar, kritiserar, anmärker och tror att de vet bäst... Vet du att jag önskar att jag kunde rädda världen undan katastrofer, fattigdom, krig och elände... Vet du att jag önskar att jag var oerhört rik, så att jag kunde lägga alla mina pengar på att göra något för dem som lider och har det svårt... Vet du hur många gånger mitt hjärta fått sår, på grund av alla nära och kära som har dött för mig de senaste åren... Vet du att jag många gånger kan känna mig oerhört liten, rädd och ensam, trots att jag har fullt med folk omkring mig... Vet du hur lätt mina tårar rinner när jag ser någon 11
2012 Mysrys.indd 11
2012-08-03 14:11:16
behandlas orättvist, är skadad, blir slagen, dör... Vet du att jag alltid försöker se livet från den positiva sidan, hur hårt livet än behandlar mig... Vet du att dina kommentarer, uppmuntrande ord, brev och mejl gör mig jätteglad... Vet du att det bästa jag vet här i världen är min man, mina hundar, familjen, naturen och mina böcker... Vet du att jag vaknar varje dag med ett leende och är fylld av förväntan inför den nya dagen... Vet du att mina böcker innehåller min livserfarenhet, mina känslor och mitt livsöde invävt i berättelserna... Vet du att jag bär på en hemlighet, som jag bara berättar för några få utvalda... Om du inte visste allt detta, då vet du det nu, och nu känner du mig lite bättre... Kramisar Kim M. Kimselius
12
2012 Mysrys.indd 12
2012-08-03 14:11:16
Kapitel 5 Quintus
Alla visste att de var ämnade för varandra, Per och Pernilla. De var födda samma dag, de skrattade åt samma saker, tyckte om samma mat, läste samma böcker, älskade samma filmer. Ja, några sa till och med att de var lika varandra, så lika att de kunde ha varit tvillingar. De var vackra, blonda, blåögda, smäckra och smidiga. Ja, de var verkligen som gjorda för varandra. Detta var inget Per och Pernilla tänkte på, eftersom det var självklart för dem, att det var de två tillsammans och att det skulle så förbli. De gick hand i hand genom livet, började dagis och skolan samtidigt, de började arbeta på samma ställe, exakt samma dag. Deras föräldrar ägde en restaurang tillsammans, därför var det naturligt att de båda ungdomarna skulle arbeta i familjeföretaget. Föräldrarna tog för givet att barnen skulle gifta sig, skaffa barn och därefter ta över restaurangen. Det trodde även Per och Pernilla. De hade inte lovat varandra trohet och äktenskap, det var bara så det skulle vara och bli. Folket i staden såg dem ofta tillsammans, hand och hand, leende, skrattande, lyckliga. De sa ”Titta, där kommer Per och Pernilla!” samtidigt som de log. 33
2012 Mysrys.indd 33
2012-08-03 14:11:17
Den innerliga kärlek som lyste mellan de båda barnen, och även sedan de blivit ungdomar, gjorde folk glada och spred lycka i staden. Vart de än kom visste folk vilka de var. Staden var inte stor, den låg på en ö, därför var ytan begränsad, men det var ingenting som bekymrade Per och Pernilla. För dem var ön ett paradis. De hade aldrig haft några svåra sjukdomar, endast någon lättare förkylning ett par gånger i deras ändå förhållandevis långa liv. De var nitton år. Snart dags att ta steget in i vuxenvärlden, gifta sig, skaffa barn, ja helt enkelt bilda familj. Men det tänkte inte Per och Pernilla på. De var redan en familj, hade alltid varit en familj, två tvillingsjälar, två individer stöpta i samma form. Två individer som smält samman till en. Ja, de var verkligen lyckliga tillsammans. Pernilla gick inte fram, hon dansade fram genom livet, lycklig och nöjd med allt. Per gick med lätta steg vid hennes sida, alltid färdig att ta ett tag om sin käraste om hon skulle ta ett felsteg. De vandrade genom lövskogen, satt vid stranden av en sjö, vid havet, klättrade i de få berg som fanns på ön. De cyklade, de sprang, de var smidiga och vältränade. Ja, de hade sannerligen allt! En dag kom en främling till ön och staden. Hans namn var Quintus. Han var totala motsatsen till Per och Pernilla. Han var mörkhårig, nästan svart. Ibland skimrade en blå ton i det mörka håret, som glänste i solens strålar. Han hade riktigt, riktigt mörkbruna ögon, som ibland kunde bli nästan alldeles svarta. 34
2012 Mysrys.indd 34
2012-08-03 14:11:17
Han var allvarsam och fåordig. Han var… Han var annorlunda. Redan namnet borde ha varnat dem: Quintus, ett ovanligt namn, som betydder Den femte på latin. En dag dök han upp på restaurangen, slog sig tyst ned vid ett bord och väntade. Han behövde inte vänta länge innan Pernilla var där, med ett strålande leende och glittrande, lyckliga ögon. Han kunde knappt få fram ett ord och nickade bara åt det hon föreslog honom att äta. Han hade inte behövt någon mat från det ögonblick han såg Pernilla, han hade redan börjat äta henne med ögonen. Quintus visste att han aldrig skulle kunna se sig mätt på henne. Han åt sin mat under tystnad, betalade och lämnade restaurangen. Pernilla såg efter honom, länge. Per torkade av bordet och såg henne stå vid dörren och se efter främlingen, men han oroade sig inte. Varför skulle han göra det? Varje dag kom Quintus och åt på restaurangen, varje dag åt han exakt det Pernilla föreslog, utan att säga ett ord, bara le och nicka åt henne. Varje dag stod Pernilla i dörren och såg främlingen vandra bort från restaurangen. Vart var det ingen som visste och ingen frågade. Här skötte alla sitt. Ville man berätta, då gjorde man det, ville man inte, då höll man tyst. Det var ingen som bekymrade sig. Det var så livet var på ön och alltid hade varit. En dag drog Pernilla ut stolen vid Quintus bord, satte sig vid hans sida och log. Hon frågade om det gick bra att hon satt där och han nickade, medan värmen spred 35
2012 Mysrys.indd 35
2012-08-03 14:11:17
sig i hans kropp. Det kändes som om han vibrerade av elektricitet när hon var nära honom. Han ville sträcka ut handen och röra vid henne, men han tog vattenglaset och förde det till sin mun, både för att hindra handen att utföra hans tanke, och för att förhindra honom att säga det som hans hjärta brann av att få berätta. ”Vem är du?” sa Pernilla. Hon var nyfiken. Hon hade aldrig mött en person som Quintus. Hon hade redan från börjat känt att det fanns ett band mellan dem, precis som mellan henne och Per. Men det här bandet var annorlunda. Det sände en pirrande känsla genom henne, gjorde henne osäker, fundersam och mer tystlåten. Hon lade handen på hans hand när han ställde ned glaset på bordet och hon upprepade sin fråga. ”Vem är du?” Quintus lyfte blicken och såg Pernilla rakt in i ögonen och från den stunden var hon hjälplöst förlorad. Hon drunknade i hans själ, sögs in i hans medvetande, blev nästan en del av hans kropp. Hon ville ta bort sin hand från hans, men det var som om de hade blivit förenade för evigt, som om hennes hand hade smält ihop med hans. ”Quintus!” svarade Quintus och sa för första gången sitt namn till henne. Pernillas far och mor vred samtidigt på huvudena och såg förundrat på sin dotter, samtidigt som de förvånades över att mannen hade talat. Alla hade trott att han var stum. Per kom just in genom dörren med famnen full av grönsaker. Han såg inte Pernilla där hon satt vid den 36
2012 Mysrys.indd 36
2012-08-03 14:11:17
främmande mannens bord. Men han kände en förändring i rummet, en spänning som aldrig tidigare hade funnits där. Av någon anledning blev han rädd. Han hade läst om häxor, trollkarlar, ondskan, ja allt hemskt som fanns i världen utanför. Nu kände han det som om det där hemska hade hittat hit till hans ö. Han lade ifrån sig grönsakerna på disken, vände sig om och såg Pernilla sitta vid främlingens bord. Han log, gick fram till bordet, drog ut en stol och slog sig ned tillsammans med dem. Han gjorde det inte för att han var svartsjuk, för det hade han ingen anledning att vara, trodde han. Han gjorde det bara för att det var så det alltid hade varit. Om Pernilla välkomnade någon till deras familj, då gjorde han det också. Pernillas mor och far såg på varandra och modern viskade: ”Femte hjulet under vagnen!” Pernillas far nickade. Det var så de brukade säga när någon inkräktade i ett förhållande, när någon som inte borde finnas i vänskapskretsen ändå smög sig in. När någon helt enkelt inte passade in, det var då de sa så. Ett passande uttryck just för Quintus. För första gången under alla år kände Pernillas mor och far, att framtiden kanske inte alls skulle bli som de hade tänkt. ”Pernilla!” ropade hennes mor för att fånga dotterns uppmärksamhet. Hon fick ropa ännu en gång innan Pernilla släppte mannen med blicken och såg på sin mor. Modern bet sig 37
2012 Mysrys.indd 37
2012-08-03 14:11:17
i läppen och insåg att det redan var för sent att förhindra något. Pernillas blick hade fått ett annat uttryck, drömskt, milt och på något sätt ännu lyckligare än tidigare. Från den dagen var de tre ungdomarna ofta tillsammans. Dit Pernilla gick, gick även Per och nu allt som oftare även Quintus. Det otänkbara hände: Pernilla och Quintus gick iväg tillsammans, utan Per. Pernilla vandrade med Quintus samma vägar som hon hade gått med Per under många år. Hon visade främlingen sina favoritplatser, klätterträdet hon älskade, den lilla skyddade viken, grottan vid havet, snäckorna hon hade samlat i grottan. Till en början gick de bara sida vid sida. Tysta. Men en dag började Quintus berätta. Han talade om världen utanför, beskrev det land han kom från, med snöhöljda berg, ängar som var blå på våren när blommorna slagit ut, om stora fåglar, om forsande floder, om tunga granskogar, om blåa bär som gick att äta. Han berättade om sin barndom, hur han hade ridit på stockar nedför älven, hur han hade simmat ikapp med en flytande trädgren, hur han hade smugit på djuren i skogen. Hur han hade levt ensam nästan hela sitt liv, med föräldrar som inte kunde tala. Pernilla smög in sin hand i hans, för att trösta, för att dela gemenskap med honom, för att få honom att känna sig mindre ensam. Men mest av allt för att hon bara ville vara ännu närmare honom.
38
2012 Mysrys.indd 38
2012-08-03 14:11:17
En bok som både är mysig och rysligatt läsa! Den här boken lämnarinte någon oberörd. Många läsare har fascinerats av Kim M. Kimselius historiska äventyrsböcker. I denna novellsamling kommer du Kim närmare än du har gjort i någon annan av hennes böcker.
”En bok som gjord för att avnjutas i soffan med en mysig filt, en varm kopp te och kanske någon att hålla i handen. Känn de kalla kårarna uppför ryggen och släck inte lampan ikväll.” Lektör Ingela Svensson ”Vill bara säga, att jag alltså är imponerad av, inte bara dina berättelser som sådana, utan även av ditt mycket flödande och spänstiga språk!” Carsten Palmer Schale
Roslagstext ISBN 978-91-86485-07-8
9 789186 485078
Mysrys
Novellsamling
Mysrys Novellsamling
”Känner du mig?” börjar Kim med att fråga. Efter att ha läst denna novellsamling lovar jag dig att du har lärt känna både författaren, hennes flödande berättarglädje och sprudlande livsglädje.
Fotograf Bertil Knoester
Här möter du både glädje, sorg och berättelser om andar.
Kim M. Kimselius
ryp ned under filten och följ med på en spännande resa K genomKim M. Kimselius noveller.
Kim M. Kimselius