Page 1

FÄLTET Jakten på universums hemliga kraft

Författaren och forskningen som presenteras i Dan Browns Den förlorade symbolen

Lynne McTaggart Översättning: Anna E. Southerington

Vattumannen förlag


Innehåll Förord . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 22 Prolog: Den stundande revolutionen . . . . . . . . . . . . . . 29

Del 1: Vårt genljudande universum Kapitel Kapitel Kapitel Kapitel Kapitel

ett: två: tre: fyra: fem:

Ett ljus i mörkret . . . . . . . . . . . . . . . . 42 Ett hav av ljus . . . . . . . . . . . . . . . . . . 55 Ljusvarelser . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 81 Cellernas språk . . . . . . . . . . . . . . . . 103 I resonans med världen . . . . . . . . . . . 123

Del 2: Det utvidgade sinnet Kapitel Kapitel Kapitel Kapitel

sex: sju: åtta: nio:

Den kreative betraktaren . . . . . . . . . Delade drömmar . . . . . . . . . . . . . . . Det utvidgade seendet . . . . . . . . . . . Ett ändlöst här och nu . . . . . . . . . . .

150 179 199 223

Del 3: Att koppla in sig på fältet Kapitel tio: Kapitel elva: Kapitel tolv:

Det helande fältet . . . . . . . . . . . . . . 243 Telegram från Gaia . . . . . . . . . . . . . 262 Nollpunktsåldern . . . . . . . . . . . . . . 282

Fotnoter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 296 Bibliografi . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 312 Index . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 328


Kapitel fyra Cellernas språk

I en vit barack i Clamart, i de ofashionabla utkanterna av Paris, fortsatte ett pyttelitet hjärta, placerat ovanpå en för syftet upprättad byggnadsställning, att slå. Det hölls vid liv av en liten grupp franska forskare som tillförde den korrekta mängden syre och koldioxid som en del av den toppmoderna kirurgiska teknik man tillämpade vid hjärttransplantationer. I det här fallet fanns det ingen donator och ingen mottagare; hjärtat hade för länge sedan skiljts från sin ägare, ett förstklassigt marsvin av rasen Hartley, och forskarna var enbart intresserade av själva organet och hur det skulle reagera. De hade tillfört acetylkolin och histamin, två kända vasodilatorer, och sedan atropin och mepyramin, båda substanser med motsatt verkan, och till sist mätte de blodflödet genom hjärtat samt sådana rent mekaniska förändringar som hjärtfrekvensen. De stötte inte på några överraskningar. Precis som förväntat ökade acetylkolinet och antihistaminet blodflödet i kransartärerna, medan atropinet och mepyraminet hämmade det. Det enda ovanliga med detta experiment var att det som orsakade förändringarna faktiskt inte var farmakologiska ämnen, utan lågfrekventa vågor av de elektromagnetiska signalerna från cellerna, inspelade med hjälp av en specialbyggd omvandlare och en dator utrustad med ett ljudkort. Det var dessa signaler, i form av elektromagnetisk strålning på mindre än 20 kilohertz, som tillfördes marsvinshjärtat och som fick hjärttakten att öka på exakt samma sätt som det kemiska ämnet skulle ha gjort.1 Signalen kunde ersätta de kemiska ämnena just för att signalen är den molekylära signaturen. Forskarna som framgångsrikt hade bytt ut

103


kapitel fyra: Cellernas språk

signalen mot det kemiska ämnet var trygga i sin förvissning om att deras prestation var minst sagt explosiv. De hade genom sina ansträngningar fullständigt förändrat alla de gängse teorierna om molekylära signaler och hur cellerna ”pratar” med varandra. I laboratoriet kunde forskarna nu påvisa att Popps slutsatser stämde – att alla molekyler i universum har sina egna unika frekvenser och att det språk de använder sig av för att kommunicera med varandra består av en resonansvåg. Medan Popp begrundade de mera omfattande implikationer som teorin om biofotoniska emissioner förde med sig hade en fransk forskare ägnat sig åt att studera motsatsen: effekten av detta ljus på individuella molekyler. Popp ansåg att biofotonisk utstrålning samordnade alla kroppens processer, medan den franske forskaren höll på att upptäcka det utsökta sätt på vilket allt detta fungerade. De biofotoniska vibrationer som Popp hade observerat i kroppen fick molekylerna att vibrera och alstra sina egna unika frekvenser, som sedan fungerade som deras unika drivkraft och som deras kommunikationssystem. Den franske forskaren hade stannat upp för att lyssna till dessa pyttesmå svängningar och hade fått höra en kosmisk symfoni. Alla molekyler i våra kroppar spelade var och en upp en ton som hördes runt hela världen. Denna upptäckt innebar en permanent och mödosam omväg i den franske forskaren Jacques Benvenistes karriär, som fram till 1980talet hade följt en förnämlig och förutsägbar bana. Benveniste, som var medicine doktor, hade fullföljt sin specialistutbildning inom Paris sjukvårdssystem och sedan börjat forska på allergier och specialiserat sig på mekanismerna bakom allergiska och inflammatoriska reaktioner. Han hade blivit utnämnd till forskningschef vid det Franska Riksinstitutet för Hälsa och Medicinsk Forskning (INSERM) och utmärkt sig genom att upptäcka den blodplättsaktiverande faktor (PAF), som är inblandad i allergiska mekanismer, som till exempel astma. Vid 50 års ålder låg världen för Benvenistes fötter. Det rådde ingen tvekan om att han kunde se fram emot internationellt erkännande från etablissemanget. Han var stolt över att vara fransman inom ett område

104


fä lt e t

där hans landsmän hade lyst med sin frånvaro sedan Descartes dagar. Det ryktades att Benveniste eventuellt kunde bli en av de få franska biologer som någonsin hade kommit på tal som möjliga mottagare av Nobelpriset. Hans forskningsrapporter var bland de mest citerade av forskarna vid INSERM, vilket var ett tydligt tecken på prestige och status. Han hade till och med få ta emot silvermedaljen från CNRS, vilket var en av Frankrikes främsta vetenskapliga hedersbetygelser. Benveniste såg bra ut på ett råbarkat sätt, hade en stolt hållning och ett utsvävande sinne för humor, och var gift sedan 30 år tillbaka. Varken hans civilstånd eller hans belåtenhet med sitt liv hindrade honom från oskyldigt flirtande, ett karaktärsdrag som han betraktade som mer eller mindre obligatoriskt för en fransman. Senare, år 1984, spårade denna lysande och säkra framtid oavsiktligt ur, på grund av något som visade sig vara ett litet räknefel. Benvenistes laboratorium vid INSERM forskade på basofil degranulering – vissa vita blodkroppars reaktion på allergena ämnen. En dag kom en av hans främsta labbtekniker, Elisabeth Davenas, in och rapporterade att hon hade sett och protokollfört en reaktion i de vita blodkropparna, trots att lösningen innehöll alldeles för få molekyler av allergen. Detta hade inträffat på grund av ett enkelt räknefel. Hon hade trott att den ursprungliga lösningen var mera koncentrerad än den i själva verket var. När hon sedan spädde ut den till det hon trodde var den vanliga koncentrationen, hade hon i själva verket spätt ut lösningen så mycket att ytterst få av de ursprungliga antigenmolekylerna återstod. Efter att ha granskat hennes data mer eller mindre schasade Benveniste ut henne från sitt tjänsterum. ”De resultat du anger är omöjliga,” menade han, ”eftersom det inte finns några molekyler här.” ”Du har experimenterat med vatten,” sa han till henne. ”Gör om alltihop.” Det var först när hon försökte upprepa experimentet med samma spädning och fortfarande fick samma resultat som han insåg att Elisabeth, som var mycket omsorgsfull i sitt arbete, kanske hade snubblat över något

105


kapitel fyra: Cellernas språk

som var värt att undersöka närmare. Elisabeth fortsatte att komma till hans tjänsterum under flera veckors tid, med samma obegripliga data som visade kraftfulla biologiska effekter av en lösning som var så svag att det omöjligt kunde finnas tillräckligt mycket antigen kvar för att orsaka sådana effekter, och Jacques fortsatte hitta på alltmer långsökta förklaringar för att försöka få dessa resultat att passa in i någon sorts vedertagen teoretisk modell. Det kanske var en andra antigen som reagerade senare, eller kanske en reaktion på en okänd andra antigen, tänkte han. Efter att ha observerat dessa resultat anmärkte en av handledarna på laboratoriet, en läkare som även var homeopat, att dessa experiment påminde en hel del om homeopatins principer. Inom den läkekonsten späder man ut lösningar av den aktiva substansen tills det i princip inte finns någonting kvar alls av det ursprungliga ämnet, det enda som återstår är ”minnet” av ämnet. På den tiden hade Jacques ingen aning om var homeopati var – så konservativt skolad var han som läkare – men forskaren i honom hade fått sin nyfikenhet väckt. Han bad Elisabeth att späda ut lösningen ännu mer, tills det absolut inte fanns någonting kvar alls av det ursprungliga ämnet. Dessa nya studier gav konsekvent samma resultat. Det var som om den aktiva ingrediensen fortfarande fanns kvar oavsett hur utspädd lösningen var, och den var vid det här laget bara vatten. Eftersom han hade en bakgrund som specialist på allergier hade Jacques använt sig av ett standardtest för allergier, vars syfte var att framkalla en typisk allergisk reaktion i mänskliga celler. Han isolerade basofiler, en specifik sorts vit blodkropp vars cellyta innehåller antikroppar av immunoglobulin av typ E (IgE). Det är dessa celler som framkallar överkänslighetsreaktioner hos allergiker. Jacques valde IgE-celler för att de reagerar snabbt på allergener som pollen eller kvalster och utsöndrar histamin från de intracellulära partiklarna. De reagerar även likadant på vissa anti-IgE-antikroppar. När den typen av cell reagerar på något är det svårt att missa. En annan fördel med IgE är att han kunde testa deras färgegenskaper med hjälp

106


fä lt e t

av ett test som han hade utvecklat och tagit patent på vid INSERM. Basofiler, i likhet med de flesta andra celler, ser ut ungefär som gelatin, så när man ska studera dem i ett laboratorium måste man färga dem för att kunna se dem. Men färgning har en tendens att förändras, även om man använder en standardfärg som toluidinblått, på grund av ett antal olika faktorer – till exempel värdorganismens hälsotillstånd eller andra cellers inverkan på den ursprungliga cellen. När dessa IgE-celler utsätts för anti-IgE-antikroppar förändras deras förmåga att absorbera färgen. Anti-IgE brukar ibland kallas för ett sorts ”biologiskt färgborttagningsmedel” för att det har en så stark förmåga att hämma absorptionen av färg att det i princip kan göra basofilerna osynliga igen. Det sista, och logiska, skälet till att Benvenistes val föll på anti-IgE var att dessa molekyler är ovanligt stora. När man ville se om vattnet fortfarande hade effekt efter att man hade filtrerat bort alla anti-IgEmolekyler, fanns det ingen risk för att man skulle missa några molekyler som fortfarande fanns kvar. I dessa studier, vilka genomfördes under fyra års tid mellan 1985 och 1989 och som registrerades noggrant av Elisabeth Davenas, skapade Benvenistes forskarlag kraftigt utspädd anti-IgE genom att hälla över en tiondel av den föregående lösningen till ett nytt provrör som de sedan fyllde på med nio delar neutralt lösningsmedel. Varje ny utspädning skakades sedan kraftigt (eller potentierades, för att använda facktermen), på samma sätt som homeopatmedicin. Forskarlaget använde sig av sådana utspädningar, en del lösning och nio delar lösningsmedel, och fortsatte sedan att späda ut detta tills de uppnådde en del lösning och 99 delar lösningsmedel eller till och med en del lösning och 999 delar lösningsmedel. Var och en av dessa kraftigt utspädda lösningar lades sedan till basofilerna successivt, och basofilerna räknades sedan med hjälp av ett mikroskop. Till Jacques och de andras förvåning upptäckte de att de uppmätte effekter med hämmad färgabsorption på upp till 66 %, till och med då lösningen var utspädd så pass mycket som en del per 1060.

107


kapitel fyra: Cellernas språk

I senare experiment, då lösningarna seriellt späddes ut hundrafalt, så småningom med så mycket som en del per 10120, påverkades basofilerna fortfarande trots att det i princip inte fanns någon möjlighet alls att en enda molekyl av IgE kvarstod. Den största överraskningen låg fortfarande framför dem. Även om potensen av anti-IgE var som starkast vid utspädningsfaktor 1:1000 (tredje decimalens utspädning) och sedan började avta med varje ny utspädning, precis som man rent logiskt skulle förvänta sig, gjorde experimentet en helomvändning vid den nionde utspädningen. Effekten av den kraftigt utspädda IgE-lösningen började öka vid den punkten och fortsatte sedan att öka ju mer man spädde ut den.3 Precis som man alltid hade hävdat inom homeopatin blev lösningen mer effektiv ju mer den späddes ut. Benveniste slog sig ihop med fem olika laboratorier i fyra olika länder – Frankrike, Israel, Italien och Kanada – och samtliga lyckades duplicera hans resultat. De tretton forskarna publicerade sedan tillsammans resultaten av sitt fyra år långa samarbete i en av 1988 års utgåvor av den högt ansedda tidskriften Nature, för att visa att lösningar innehållande antikroppar fortfarande framkallade en reaktion i immuncellerna även när de var utspädda gång på gång tills de inte längre innehöll en enda molekyl av antikropparna.4 Författarna drog slutsatsen att i vissa av utspädningarna kvarstod inga av de ursprungliga molekylerna, och att: …specifik information måste ha överförts under spädningsprocessen eller skakningarna.Vatten skulle till exempel kunna tjäna som mall för molekylen, genom ett omätligt vätebundet nätverk, eller elektriska och magnetiska fält… Detta fenomens exakta natur förblir ouppklarat.

Den allmänna pressen kastade sig över forskningsrapporten och skrev att Benveniste hade funnit ”vattnets minne”, och många ansåg att hans studier pläderade för homeopatin. Benveniste själv förstod att

108


fä lt e t

återverkningarna av hans resultat sträckte sig betydligt längre än alternativmedicinska teorier. Om vatten ägde förmågan att prägla in och lagra information från molekyler skulle detta vara av stor vikt för vår förståelse av molekyler och hur de ”pratar” med varandra i kroppen, eftersom molekylerna i människans celler naturligtvis är omgärdade av vatten. I varje levande cell går det 10 000 vattenmolekyler på varje proteinmolekyl. Nature var naturligtvis medvetna om den återverkan som dessa rön hade på biokemins gängse lagar. Redaktören, John Maddox, hade antagit artikeln, men innan han gav ut den vidtog han en exempellös åtgärd – han lade till en redaktionell anmärkning i slutet av artikeln: Redaktörens förbehåll: Läsare av denna artikel kommer kanske att känna sig lika skeptiska som de många referenspersoner som har kommenterat flera versioner av den under de senaste månaderna. Kontentan av resultatet är att en vattenbaserad lösning av en antikropp bibehåller sin förmåga att framkalla en biologisk reaktion även då den är så pass utspädd att det knappast kan finnas en enda molekyl kvar av antikroppen. Det finns ingen fysikalisk grund för sådan aktivitet. I samarbete med professor Benveniste har Nature därför sett till att oberoende utredare ska få observera upprepningar av experimenten. En utredningsrapport kommer att publiceras inom kort.

I sin egen ledare uppmuntrade Maddox även läsarna att sticka hål på Benvenistes studie.5 Benveniste var en stolt man som inte drog sig för att ta sig ton mot etablissemanget. Han var inte bara beredd att ställa sig i skottlinjen genom att publicera sina resultat i en av forskarvärldens mest konservativa tidskrifter, utan tog sig även ivrigt an deras utmaning genom

109


kapitel fyra: Cellernas språk

att ställa upp på deras önskemål om att reproducera resultaten i sitt laboratorium. Fyra dagar efter att artikeln kom ut anlände Maddox själv, åtföljd av det Benveniste kallade en vetenskaplig ”bedrägerirotel” bestående av Walter Stewart, en välkänd bluffgranskare, och James Randi, en professionell magiker som ofta blev tillkallad för att avslöja vetenskapligt arbete som i själva verket åstadkommits med hjälp av trolleriknep. Benveniste undrade i sitt stilla sinne om en magiker, en journalist och en bluffgranskare verkligen var de som var bäst lämpade för att bedöma subtila förändringar i biologiska experiment. Med deras vakande ögon på sig genomförde Elisabeth Davenas fyra experiment, varav ett dubbelblindtest, som enligt Benveniste alla var framgångsrika. Trots detta ifrågasatte Maddox och hans team resultaten och bestämde sig för att förändra reglerna för experimentet och strama upp kodningsförfarandet. De gick till och med så långt att de i en dramatisk gest tejpade fast koden i taket. Stewart insisterade på att utföra en del av experimenten själv och han förändrade deras utformning, trots att han enligt Benveniste saknade utbildning för just dessa experiment. Med dessa nya regler, och under spända förhållanden som antydde att INSERM-forskarna hade någonting att dölja, utfördes tre nya experiment som inte fungerade. Maddox och hans team ansåg då att de hade fått sina resultat och gav sig av, efter att ha begärt kopior på 1500 av Benvenistes rapporter. En kort tid efter deras fem dagar långa besök publicerade Nature en rapport med rubriken ”Utspädningsexperimenten bara ett bländverk”. I denna hävdade man att Benvenistes laboratorium inte hade följt vedertagna vetenskapliga protokoll. Stödjande data från andra laboratorier avfärdades. Maddox uttryckte förvåning över att studierna inte alltid fungerade, eftersom duplicering är en standard inom biologisk forskning – vilket var ett av skälen till att Benveniste hade genomfört över 300 tester innan han publicerade sina resultat. Maddox omdöme underlät även att nämna att infärgningstestet är extremt känsligt och

110

9789187512766  
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you