Av Anna Laestadius Larsson: Barnbruden (2013)
Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se
Målningen på omslaget är gjord av Jean-Baptiste Greuze och tillhör J. Paul Getty Museum.
ISBN 978-91-642-0420-2 © Anna Laestadius Larsson 2014 Utgiven av Piratförlaget Omslag: Eric Thunfors Tryckt hos ScandBook AB i Falun, 2014
Till min mamma Gerd och pappa Ingvar – utan er inget
”Kvinnor kan uppfatta saker och ting snabbare än män, men eftersom de inte förmår fundera över något en längre stund utvecklar de aldrig den förmåga till eftertanke som krävs för ett sunt förnuft.” Under uppslagsord Kvinna i Encyclopedin, utgiven 1756
1792 Första kapitlet De liknaDe en flock korpar. Med ansiktena dolda bakom mörka masker och kåporna utfällda som hotfulla vingar närmade de sig sitt offer. ”Godafton, vackra mask”, hördes från en av de sammansvurna. Som om det var signalen han väntat på tog en annan ett kliv framåt, tryckte sitt vapen i ryggen på den omringade och fyrade av: Poff! ”Aj, aj, jag är sårad”, kved den olycklige och sjönk till marken till de övrigas förtjusning. Den fallne drog av sig masken och avslöjade ett finmejslat pojkansikte, grimaserade och tog sig för rumpan. ”Jag är less på att ramla. Varför får jag aldrig vara Anckarström? Jag är inte med om jag inte får vara han nästa gång.” ”Hör på honom”, svarade en storväxt pojke. ”Jag är inte med om jag inte får vara Anckarström!” Han lutade sig hotfullt över kamraten. ”Lille prinsen vill vara kungamördare, hur skulle det se ut?” ”Nils! Nils, kom in”, ekade en kvinnoröst i den trånga gränden. ”Din mor skulle i alla fall inte tycka om det”, sade den storvuxne och sträckte ut handen mot den mindre pojken. När den lille nästan –9–
stod på benen släppte han greppet så att pojken föll handlöst i backen. ”Vad väntar du på? Spring hem då, lilla morsgris!” Johanna drog sig huttrande tillbaka från fönstret. Hon hade arbetat sig svettig med morgonens sysslor och vårvinterkylan bet i skinnet. Det gjorde ont att se de andra pojkarna hunsa Nils. Hon ville inte ha honom rännande i gränderna. Det var oroliga dagar i staden, folk drev omkring i stora hopar genom gatorna och hetsade varandra till dumheter. Tolv år gammal hade sonen hunnit bli. Det var hög tid att få honom i arbete, han måste lära sig att försörja sig själv. Gud visste att de behövde slantarna. Ändå tvekade hon, ville ha honom kvar under sitt beskydd så länge hon kunde. ”Johanna! Var håller hon hus, människan?” Fru Bomans röst letade sig upp från utskänkningslokalen på bottenvåningen. Johanna drog till fönstret och skyndade nerför den smala stentrappan så att hennes arbetsgivare inte skulle tappa humöret. Namnet, Den halta Baggen, hade fru Bomans salig make Bommen klurat ut under en av sina många finkeldränkta nätter och överraskande nog dragit sig till minnes dagen efter och sedan envist hållit fast vid. Etablissemanget låg på Baggensgatan och namnet, menade han, var ännu mer lämpligt eftersom han själv haltade svårt till minne av att hans högra fot krossats i kalabaliken som uppstod under firandet av kronprins Gustav Adolfs födelse. En stor festbarack av trä hade byggts upp på Norrmalmstorg runt nyåret 1778. Människor strömmade till i tusental när bud gick ut att där skulle bjudas på gratis förplägnad och att det inte skulle snålas på vare sig öl eller brännvin. Bommen hade sin vana trogen varit präktigt berusad och vinglade betänkligt när ropet ”Elden är lös!” ljöd genom lokalen och folk i panik började rusa mot utgångarna. Han hade tappat balansen, hamnat under den framrusande folkmassan – 10 –
och kunde i efterhand vara glad att det bara var foten som krossats. Andra råkade betydligt värre ut. Sextiotvå personer fick sätta livet till och många fler skadades svårt. Med så olyckliga förtecken hade den lille kronprinsens liv startat, men för Bommen och därmed fru Boman förde olyckan ändå något gott med sig. Tack vare den krossade foten hade han som en sorts pension fått tillstånd att driva en inrättning som serverade öl, brännvin och enklare mat. En rättighet som efter hans död för några år sedan övergått till hans änka. ”Se så, raska på”, ivrade fru Boman när Johanna klev in i den mörka kroglokalen. ”Det är mycket folk i rörelse, jag såg en stor skock stå och gapa borta vid Riddarholmsbron tidigare i morse. Snart blir struparna deras torra och då måste vi vara redo. Ta golvet du, så fyller jag och Nils på dricka. Där är du pojke, kom och gör rätt för dig!” Johanna hade gjort upp eld och hämtat vatten vid Tyska brunn. Serverat morgonmålet – som bestod av den sedvanliga snapsen och varsin torr brödbit med lite ister – och sedan städat bostadens två rum, det större där fru Boman huserade och kyffet som härbärgerade henne själv och Nils. Nu greppade hon utan att knota kvasten och sopade samman gårdagens gamla ölindränkta sågspån i en stor hög som hon med bestämda tag skyfflade rakt ut på den smala Baggensgatan. När det var gjort fyllde hon en spann med färskt sågspån från förrådet och strödde ut över golvet. Fru Boman satte en stolthet i att hålla sin inrättning ren och prydlig. Att vara piga var ett slit, men Johanna hade haft det värre. Fru Boman var ett hyggligt fruntimmer. Själv barnlös hade hon fäst sig vid Nils och behandlade honom nästan som om han vore hennes eget kött och blod. ”Duktigt jobbat, pojke”, berömde hon när Nils rullade in den sista öltunnan bakom serveringsbänken. ”Spring upp och hämta min – 11 –
tobak och kritpipa så att en gammal kärring får ta sig ett bloss.” Fru Boman hällde upp två krus med svagdricka och sjönk pustande ner vid ett av de nötta borden. ”Barnen leker skottet på maskeradbalen igen. De har fått jutesäckar av pottmakare Lundkvist att ha som mantlar och masker”, sade Johanna när hon slog sig ner mitt emot. ”Vår stackars konung blir hårt åtgången i stadens gränder och gårdar”, log fru Boman men blev snart allvarlig. ”Huvudsaken är att Hans majestät är vid liv. Jag hörde att de ska sätta Anckarström på bekännelse i det gamla kungshusets källare, de vill få ur honom namnen på alla hans medbrottslingar. Och ute på stan råder en otäck stämning. Vem vet hur den här hemska historien slutar.” ”Jag är orolig för Nils, pojkarna är stygga mot honom”, avbröt Johanna. Fru Boman tog en djup klunk, torkade bort lite skum från hakan och satte bestämt ner kruset på bordet. ”Det är ditt eget fel och det har jag sagt förut. Du klemar bort honom. Det är en rar pojke men han behöver lite skinn på näsan, han måste lära sig att stå på egna ben.” Johanna teg och fru Boman fortsatte: ”Nåja, vi ska i alla fall se till att släcka törsten på packet som drar runt. Det är lika bra att öppna krogen, vi har inte så många timmar på oss innan solen går ner och utegångsförbudet börjar gälla.” Hon såg på Johanna som inte gjorde en tillstymmelse till att röra på sig. ”Vad tänker hon på?” Johanna skruvade på sig. ”Liljan var efter mig igår igen när jag serverade, ville koppla ihop mig med en ’hedersman som önskar att bli road’.” Johanna lät blicken följa skårorna i den slitna bordsskivan för att slippa se den äldre kvin– 12 –
nan i ögonen. ”Fru Boman förstår väl vad det betyder? Jag måste veta, hur illa ställt är det?” Fru Boman lyfte armen i en svepande gest runt det mörka och illa möblerade rummet. ”Krogen bär sig dåligt, det vet du. Efter rysskriget har värdet på pengarna halverats, varorna jag köper in kostar dubbelt men mina stackars kunder har inte råd att betala mer än förr.” ”Sanningen är väl att många av dem inte betalar alls”, invände Johanna och pekade på den svarta tavlan som hängde bakom utskänkningsbänken och var fullklottrad med streck och namn. ”Fru Boman är alldeles för godhjärtad med kritan.” ”Det må vara hänt”, suckade fru Boman. ”Men faktum kvarstår, fordringsägarna är efter mig och Nils börjar bli stor och svår att mätta. Frågar hon mig ska hon passa sig för Liljan och hennes likar men då måste hon leja ut Nils för arbete.”
– 13 –
Andra kapitlet SverigeS konung Gustav III var skjuten, i ett lömskt bakhåll på en maskeradbal i sitt eget operahus. Skottet gick in vid vänstra höften i en bana mot ryggraden och kungen fördes skadad, men vid liv, från Operan på Norrmalmstorg över broarna till det kungliga slottet. Dagen efter attentatet arresterades och bekände adelsmannen Jacob Anckarström. Men gripandet följdes av flera och nu ryktades det att attentatsmannen bara varit ett verktyg för en mycket större aristokratisk sammansvärjning. Runt omkring i staden spikades plakat upp som hävdade att det fanns gott hopp om att konungens liv kunde räddas, men innanför slottets murar var det fyra dagar efter attentatet inte längre någon som tvivlade: Sveriges konung låg för döden. I paradsängkammaren som tjänstgjorde som sjukstuga pluggade de tjänstgörande sina näsor med fetvadd. Stanken från det varande såret var förfärlig. Allt i rummet andades makt, från den praktfulla röda sidendamastklädda sängen och den väldiga takkronan av förgylld brons dränkt i kristallprismor till plafondmålningen i taket som föreställde krigarkungen Karl XII som uppfostrades av Olympens gudavärld. Här hade Gustav efter franskt mönster hållit sina levéer, men det – 14 –
skulle inte bli några fler morgonmottagningar, han skulle aldrig mer stiga upp. Charlotta, hertiginna av Södermanland, kände hur huden knottrade sig på armarna. Kungen plågades av feber, han insisterade på att spjället i eldstaden skulle stå öppet och kylan i rummet var isande. För att hålla majestätets humör uppe låtsades de uppvaktande som om allt var normalt och endast när kungen då och då slumrade till vågade de svepa in sig i pälsarna de gömt i rummets hörn, utanför kungens synfält. Charlotta närmade sig sjukbädden, neg djupt, böjde sig sedan fram och hälsade. ”Hur mår Ers majestät idag?” Kungen log matt och grep hennes hand. ”Å, min kära svägerska. Ni ska veta att bra mycket hellre hade jag velat bli sårad eller dödad under kriget. Det hade åtminstone inte varit bakifrån och dessutom mer hedersamt både för mig och dem som begått detta hemska brott.” Hans andedräkt fick henne att rygga tillbaka. Ändå kunde hon inte låta bli att beundra honom. Gustav hade vänt henne och stora delar av adeln emot sig när han några år tidigare kuppade igenom den förhatliga förenings- och säkerhetsakten, som utökade konungens makt på bekostnad av adelns och utjämnade skillnaderna mellan de högre och lägre stånden. Hans krig mot Ryssland hade ställt landet på randen till inbördeskrig. Och hans laster och dyra vanor var allmänt kritiserade, men, och det kunde ingen ta ifrån honom, han var majestätisk som få. Skjuten och i väldiga plågor var han lika vältalig som alltid. När hon besökt honom dagen efter attentatet hade han dragit ner täcket och visat henne hur det brunnit i ryggköttet, men samtidigt bagatelliserat det uppenbart förfärliga såret och menat att det bara var en skråma. – 15 –
”Ni är ståndaktig, Ers majestät”, svarade hon honom nu. ”Jag ber om ert skyndsamma tillfrisknande och ska inte störa er längre.” På väg ut från sängkammaren mötte hon sin gemål, hertig Karl. Han nickade avmätt och fortsatte fram mot sängen. ”Mon cher frère, jag är fortfarande i chock. Finns det något jag kan göra för er, käre bror? Om jag kunde skulle jag läka er med mina egna händer!” Charlotta fnös åt makens överdrifter och styrde stegen ut till audiensrummet. Var det inbillning eller behandlade människorna som vakade utanför kungens paradsängkammare henne annorlunda nu än för bara några dagar sedan? Hade inte kavaljererna en större respekt i blicken, bugade inte de utländska diplomaterna djupare och slöt inte fler hovdamer upp omkring henne? Hon tecknade åt sina egna damer att följa henne, lät rekommendera sig inför det övriga sällskapet och styrde stegen mot sin våning. I drabantsalen väntade Fabian von Fersen. Han reste sig kvickt och bugade när hon passerade, undrade om hon önskade hans sällskap, men hon avfärdade honom med en handrörelse. Hon kastade en blick över axeln och såg honom följa henne med ledsna hundögon. Men det här var inte rätt tid för famntag, hon måste tala med Sophie och försöka bringa ordning i det tumult av tankar som snurrade i hennes huvud. Kronprinsen var omyndig. Det innebar att när kungen dog, och det var såvitt hon kunde förstå bara en fråga om dagar, skulle hertigen bli förmyndarregent. En ilning i bröstet av skräckblandad förväntan. Det här var hennes chans. Hertigen var alltför vankelmodig för att själv styra ett land, han behövde en starkare vilja vid sin sida. Hon kunde vara honom behjälplig, men hur skulle hon få honom att acceptera hennes råd? Sophie hade känt Charlotta ända sedan ungdomsåren. Inför Sophie, och bara Sophie, kunde hon lätta sitt hjärta. – 16 –
Grevinnan Sophie von Fersen, gift Piper, samlade raskt ihop kjolarna och baron Taube reste sig abrupt från paulunen när Charlotta svepte in i salongen tillsammans med hovdamerna. ”Hur mår Hans majestät?” frågade baronen oroligt. ”Han är hjältemodig, men jag tror inte att han har lång tid kvar”, svarade Charlotta uppriktigt. ”Men livmedikusen har antytt att det fortfarande finns hopp”, invände Taube. ”Jo, men det var innan han tömde Hans majestät på ännu en skål blod. Det är fyra läkare där och den ene misshandlar honom värre än den andre. Tar inte det otäcka såret livet av honom, kan jag svära på att medicinmännen gör det.” Charlotta slängde ifrån sig sin solfjäder på en byrå och signalerade till en av damerna att hjälpa henne av med huvudbonaden innan hon fortsatte: ”Så lämpligt att finna er här i min våning, herr baron. Får jag be er underhålla mina damer en stund medan jag drar mig tillbaka med Sophie?” Taube bugade och Charlotta tog Sophie i handen och ledde henne in i den privata svit av små intima rum som löpte parallellt med representationsvåningen. Vårt hem, tänkte hon. När Sophie för sex år sedan fött sin mans utlovade andre son hade Charlotta utnämnt henne till sin hovmästarinna och erbjudit henne en del av sin våning. De hade bott tillsammans stora delar av åren, som bästa och käraste väninnor. En lycklig tid. Hertigen kunde ta emot hur många älskarinnor han ville i sin närmast identiska våning en trappa upp, Charlotta brydde sig inte längre om det, inte nu när hon åter hade Sophie vid sin sida. Att väninnan sedan en tid tillbaka hade en intim relation med Evert Taube, en av kung Gustavs närmaste män, stack i hjärtat men var något hon beslutat sig för att tolerera så länge vänin– 17 –
nan inte åsidosatte sina främsta plikter, det vill säga Charlotta. ”Vill du kalla på kammarjungfrun, jag måste ur korsetten, få andas fritt”, bad hon när de kommit in i sovrummet. ”Det behövs inte, jag kan hjälpa dig”, sade Sophie. Hon plockade ur nålarna som fäste sidenbandet kring Charlottas midja och placerade det varsamt över en stolsrygg så att den stora rosetten som prydde ryggen inte skulle komma till skada. Därefter knöt hon upp dragskobanden som skapade de moderiktiga vecken i livets urringning och drog klänningen över huvudet på Charlotta. ”Minns du hur de äldre damerna protesterade när chemiseklänningarna blev à la mode? Hur min mor ojade sig över att vi gick omkring i bara nattsärken”, log Sophie och började snöra upp korsetten. ”Och vilken skandal det blev när Frankrikes Marie-Antoinette lät sig avbildas i muslinklänning! De fick plocka bort porträttet från Parissalongen trots att konstnären var Élisabeth-Louise VigéeLebrun.” ”Snart har de väl störtat den arma drottningen från tronen också”, svarade Charlotta dystert. Sophie lät armarna slinka runt Charlottas midja och borrade in ansiktet i hennes nacke. ”Hur är det fatt, min älskling”, viskade hon. ”Jag märker att något tynger dig.” Charlotta lösgjorde sig ur omfamningen och Sophie stod handfallen. ”Är det kungen? Sörjer du honom redan?” frågade hon. ”Förstår du inte, hans död kommer att förändra allt.” Charlotta vände sig om och såg på väninnan. ”Hertigen blir regent och vi utlämnade till hans välvilja. Eller brist på den. Han är en svag man, Sophie, och svaga män med makt är farliga män. Jag måste finna ett sätt att vinna hans förtroende.” – 18 –
De stod tysta en stund. ”Evert berättade just något som är så horribelt att jag inte vet hur jag ska säga det till dig, men jag kan inte tiga”, sade Sophie efter en stund. ”Kungen sände en budbärare till hertigen från Operan just efter att han blivit skjuten. Hertigens kammartjänare hänvisade till att hans herre låg och sov och ville inte släppa in honom, men budbäraren som fått stränga order att själv meddela hertigen vad som inträffat vägrade acceptera ett nej. Han forcerade hertigens sängkammardörr och fann din gemål fullt vaken på divanen, iklädd sin storamiralsuniform.” Sophie drog efter andan. ”Han låg där, uppklädd, precis som om han väntade på att ta över.” Charlotta skakade på huvudet. ”Mycket tror jag min make om, men att han skulle delta i en konspiration mot konungens, sin egen broders liv… det är inte möjligt.” ”Jag tycker också att det är obehagligt men tänk efter, Charlotta. Varför förbjöd han dig och sin syster att delta på maskeradbalen? Vi stod alla redo att åka när han stormade in och röt åt oss att stanna hemma. Förstår du inte? Han stannade kvar på slottet för att invänta signalen, redo att ställa sig i täten av kuppmakarna, att gripa makten. Men när kungen bara blev skadad kom allt av sig, ingen vågade göra någonting. Använd din kloka hjärna, Charlotta! Allting stämmer. Evert säger att till och med kungen är övertygad om att det var så det gick till. De griper fler sammansvurna för var dag som går, det är bara en tidsfråga innan någon nämner hertigens namn.” Sophie tystnade vid ljudet av steg som närmade sig utanför rummet. Det knackade på dörren och en av hovdamerna uppenbarade sig med ett brev i handen. ”Från hans nåd hertigen”, sade hon ursäktande. Charlotta tog emot biljetten som löd: – 19 –
Madame En ny epok närmar sig. Kronprinsens hälsa är alltför svag för att vi på den ska våga hänga upp kungadömets framtid. Jag är snart regent och vi måste nu återuppta vårt umgänge. Er närvaro förväntas i min våning efter supén. Karl ”Ers höghet…” Hovdamen pockade på hennes uppmärksamhet. ”Vad kan jag hälsa hertigen?” Charlotta vände sin hovdam ryggen, räckte biljetten till Sophie och blinkade ”se där, det har redan börjat”. Över axeln lät hon hälsa hovdamen: ”Säg honom att jag med glädje hörsammar hans inbjudan.”
– 20 –