9789152637159 by Smakprov Media AB

Hon har skrivit flera bön- och meditationsböcker. För närvarande är hon ordförande för Sigtunastiftelsen, som har konst och kultur som en av sina inspirationskällor. ISBN 978-91-526-3715-9

789152 637159

R AS T LÖS SÖK A RE

Hon säger: »Det är som exeget jag närmar mig Ingmar Bergmans filmer och som själavårdare hans person.«

Jag vågar säga att ingen – utom föräldrarna – har betytt mer för Ingmar Bergman än August Strindberg. Bergman levde i hans närhet ända sedan ungdomsåren och släppte honom aldrig. Deras livsöden är också märkligt lika, skriver Caroline Krook. Därför inleds boken med ett kapitel om Bergmans och Strindbergs livsvägar.

OC H T ROE N DE T V I V L A RE

c a rol i ne k rook, f. 1944, prästvigdes 1969 och har tjänstgjort i Lunds stift som församlingspräst och fängelsepräst och i Stockholms stift som stiftsgårdsföreståndare, domprost och som biskop 1998–2009. När hon var ung tänkte hon ägna sig åt teater. I stället blev det kyrkan, men konst och kultur har alltid varit en viktig del av hennes liv.

I Rastlös sökare och troende tvivlare närmar sig Caroline Krook de existentiella frågorna i några av Ingmar Bergmans filmer. Genom filmer som Nattvardsgästerna, Jung frukällan och Saraband lyfter hon fram såväl tvivel och tro som lek och lust.

C A ROL I NE

K ROOK

Ingmar Bergmans personliga tro var full av motsägelser. Ena stunden kunde han säga att han var utan gudstro, ett ögonblick senare berätta om vilka han nämnde i sin aftonbön. I hans filmer är gudsbilderna skiftande. Där finns den benhårde biskopen i Fanny och Alexander och hans straffande Gud, lika väl som gycklaren Jof i Sjunde inseglet, han som lyhört och självklart lever i den heliga närvaron.

C A ROL I NE K ROOK

R ASTLÖS SÖK ARE OCH TROENDE T VIVL ARE E X IS T E N T I E LL A FR ÅGOR I FI L MER AV I N GM A R BE RGM AN

Ändå tror jag att det ligger en fara i att analysera för mycket och tro att Ingmar Bergman hade en dold mening som i varje fall han själv var helt omedveten om. Men vi kan göra som Bergman gör. Vi kan dra i några trådar och se vad vi får tag i. Caroline Krook

Inlaga_Rastlรถs sรถkare och troende tvivlare 171002.indd 2

2017-10-02 21:29

C A RO L I N E K RO O K

RASTLÖS SÖK ARE OCH TROENDE T VIVL ARE E X I S T E N T I E L L A F R ÅG O R I F I L M E R AV I N G M A R B E R G M A N

Inlaga_Rastlös sökare och troende tvivlare 171002.indd 3

2017-10-02 21:29

© 2017 Caroline Krook och Verbum AB Omslag och grafisk form: Anna Larsson Design Omslagsbild © 1982 AB Svensk Filmindustri, Svenska Filminstitutet, Gaumont S. A . Stillbildsfoto: Arne Carlsson Bilder: s. 11 Foto: Bengt Wanselius © Bengt Wanselius; s. 14 Foto: Bengt Wanselius © SVT Bild; s. 36 Foto: Robert Roesler, Stockholm 1881 © Strindbergsmuseet; s. 50 Foto: Almberg & Preinitz; s. 58 Foto: Louis Huch © AB Svensk Filmindustri; s. 66 Foto: Bo-Erik Gyberg © AB Svensk Filmindustri; s. 77 © 1961 AB Svensk Film industri; s. 84 © 1963 AB Svensk Filmindustri; s. 98 © 1963 AB Svensk Filmindustri; s. 111 © 1960 AB Svensk Filmindustri; s. 120 Foto: Bo Arne Vibenius © AB Svensk Filmindustri; s. 130 Foto: Roland Lundin © AB Svensk Filmindustri; s. 138 Foto: Louis Huch © AB Svensk Filmindustri; s. 146 Foto: Arne Carlsson © AB Svensk Filmindustri; s. 192 Foto: Bengt Wanselius © SVT Bild; s. 204 Foto: Bildhupphovsrätt; s. 208 Foto: Arne Carlsson © AB Svensk Filmindustri; s. 216 Foto: Magnus Wester, 1912 © Strindbergsmuseet. Verbum har försökt att nå alla upphovsmän. Om någon saknas ber vi er att kontakta förlaget. Tryck: Dimograf, Polen 2017 isbn 978-91-526-3715-9 Bibel och psalmbok citeras ur de utgåvor som var gällande då de användes. Verbum AB Box 22543, 104 22 Stockholm Tel 08-743 65 00 www.verbum.se

Inlaga_Rastlös sökare och troende tvivlare 171002.indd 4

2017-10-02 21:29

INNEHÅLL

FÖRORD

I I S T R I N D B E R G S F OT S PÅ R 1. I N G M A R B E R G M A N O C H G U D — E T T KO M P L I C E R AT F Ö R H Å L L A N D E

2 . L I V S VÄ G E N — B E R G M A N O C H S T R I N D B E R G

Barndom

Strindbergs barndom och Bergmans

Ungdomsår

Strindbergs ungdomsår och Bergmans

Vuxenliv

Strindbergs vuxenliv och Bergmans

Medelålder

Strindbergs medelålder och Bergmans

Ålderdom

Strindbergs ålderdom och Bergmans

Död och begravning — Bergman och Strindberg

Konstens ardennerhästar

Livet och konsten som ett drömspel

I I E X I S T E N T I E L L A F R ÅG O R I N ÅG R A F I L M E R 3. F I N N S G U D ?

D E T S J U N D E I N S E G L E T 195 7 ( G YC K L A R N A S A F TO N 195 3 ) V I S K N I N G A R O C H R O P 19 73

Inlaga_Rastlös sökare och troende tvivlare 171002.indd 5

2017-10-02 21:29

Det sjunde inseglet 56 Gycklarnas afton 62 Viskningar och rop 64 4. VA R F Ö R Ä R G U D S Å T Y S T ?

S Å S O M I E N S P E G E L 1961 ( H Ö S T S O N AT E N 19 78 ) N AT T VA R D S G Ä S T E R N A 196 3 T Y S T N A D E N 19 6 3 Såsom i en spegel 75 Höstsonaten

Nattvardsgästerna

Tystnaden

5. H U R K A N G U D T I L L ÅTA? 107 J U N G F R U K Ä L L A N 196 0 6. V E M Ä R J A G E G E N T L I G E N ? 116 P E R S O N A 196 6 VA R G T I M M E N 1968 Persona 117 Deformerad persona 126 Vargtimmen 129 7. D Ö D E N , D Ö D E N , D Ö D E N 135 S M U LT R O N S TÄ L L E T 195 7 8. M E D L I V O C H L U S T O C H FÄ G R I N G S TO R — 147 FA N N Y O C H A L E X A N D E R Att leka är nödvändigt 147 Ekdahlska huset 155 Biskopsgården 157 Jacobis hus 158 Två i en och en i tre 160

Inlaga_Rastlös sökare och troende tvivlare 171002.indd 6

2017-10-02 21:29

Sanningskravet 163 Hur luthersk är biskopen? 165 Isak, Aron och Ismael i den hebreiska bibeln (Gamla testamentet) 170 Ökenvandringen 172 Vad finns i källaren? 175 Skatologi och blasfemi 176 Helena Viktoria och Aurora 178

I I I » H ÖS T EN S DAG H A R I N G EN L Ä N GTA N M E R« 9. M U S I K E N — E N B R YG G A T I L L E N A N N A N V E R K L I G H E T 182 Kommunikation utan ord 182 Högkänslighet 188 Saraband — en erotisk pardans 191 10. G U D, L ÅT M I N S J Ä L KO M M A T I L L M O G N A D I N N A N D E N S K A L L S KÖ R D A S 203 Körkarlens dödskärra 203 God is dead — Dad is God 207 Säg inte ordet Gud! Säg Det Heliga! 212 Konsten gör oss seende 215 Strindberg igen och igen och igen 217 Efter repetitionen 219 Slutackord 221 K Ä L L O R O C H A N VÄ N D B A R F Ö R D J U P N I N G S L I T T E R AT U R 224 I N G M A R B E R G M A N S F I L M E R 228 TA L A F I L M — TA L A L I V 230

Inlaga_Rastlös sökare och troende tvivlare 171002.indd 7

2017-10-02 21:29

Inlaga_Rastlรถs sรถkare och troende tvivlare 171002.indd 8

2017-10-02 21:29

F Ö RO R D

Det har varit roligt att skriva den här boken. Boken vänder sig till dem som är intresserade av Ingmar Bergmans filmer och som kanske har lust att tala med andra om filmerna eller få inspiration att tänka vidare på egen hand. Det är de existentiella frågorna, livsfrågorna, i filmerna, som har intresserat mig. Valet av filmer har styrts av min egen lustprincip. Jag har inte behandlat filmerna i kronologisk ordning utan samlat dem under några övergripande existentiella frågeställningar. Det finns mängder av tolkningar och mängder av litteratur om Ingmar Bergman och kristen tro och om hans förhållande till Gud och kyrka. Det finns forskning och litteratur om olika aspekter i hans filmkonst; det finns detaljerade redogörelser för hans sätt att regissera, hans uppväxtmiljö och hans förhållande till människor. Bergman är kanske ännu mer känd och uppskattad i andra länder än i sitt hemland och det finns mycket litteratur om honom från forskare i andra länder. Få forskare kan omfatta det material som finns. Det som gör att jag vågar närma mig ämnet är att jag sysslat med förkunnelse och tolkning av texter i omkring femtio år. Jag närmar mig inte uppgiften som forsk are utan som amatör, i ordets ursprungliga betydelse: en som älskar. Det är som exeget jag närmar mig filmerna, och som själavårdare närmar jag mig Ingmar Bergmans person. Jag intresserar mig helt enkelt för enskilda människors trosutveckling. Varför finner somliga en stabil gudstro och andra inte? Och så naturligtvis: Vad menar vi med Gud och vad menar vi med att tro?

Inlaga_Rastlös sökare och troende tvivlare 171002.indd 9

2017-10-02 21:29

August Strindbergs liv och diktning har följt mig längre än Ingmar Bergmans. Strindberg påverkade hela Ingmar Bergmans liv och konst närskap. Parallellerna i deras liv har fascinerat mig. Därför inleder jag boken med ett kapitel om Bergmans och Strindbergs livsvägar. Ofta sörjer jag över att det vi förr kallade kristendomskunskap blir allt svagare. Det betyder att mycket av tolkning och associationer i konst och kultur inte längre är självklara. Jag vill gärna bidra till att sprida den kunskap som så mycket av vår kultur bygger på. Jag har haft en ovärderlig hjälp av Sigtunastiftelsens bibliotek och klipparkiv. Det var också värdefullt och känslomässigt laddat att få bläddra i böcker och söka efter titlar i Bergmans bibliotek på Hammars på Fårö. Ett särskilt tack riktar jag till Johan Cullberg (psykiater/psykoanalytiker), Jan Holmberg (vd för Stiftelsen Ingmar Bergman), Maaret Koskinen (professor i filmvetenskap) och Gunilla Palmstierna-Weiss (scenograf/konstnär), som jag har delat synpunkter och tankar med. Bibel och psalmbok citeras ur de utgåvor som var gällande då de användes.

lillgården i sörmland i augusti 2017 Caroline Krook

Inlaga_Rastlös sökare och troende tvivlare 171002.indd 10

2017-10-02 21:29

Inlaga_Rastlรถs sรถkare och troende tvivlare 171002.indd 11

2017-10-02 21:29

Inlaga_Rastlรถs sรถkare och troende tvivlare 171002.indd 12

2017-10-02 21:29

I STRINDBERGS FOTSPร R

Inlaga_Rastlรถs sรถkare och troende tvivlare 171002.indd 13

2017-10-02 21:29

Ingmar Bergman under inspelningen av Saraband.

Inlaga_Rastlรถs sรถkare och troende tvivlare 171002.indd 14

2017-10-02 21:29

1. I N G M A R B E RG M A N O C H G U D — E T T KO M P L I C E R AT F Ö R H Å L L A N D E

Solljuset hade gjort att furupanelen i arbetsrummet i det långa huset på Fårö hade mörknat. När Linn Ullmann efter faderns död tog bort två post-it-lappar från väggen i hans arbetsrum blev det två ljusa fläckar. Lapparna hade suttit där länge. På den ena lappen stod det: Det är fruktansvärt att falla i den levande gudens händer. Men det är bara då som människan finner försoning.

På den andra lappen: Det är kanske detta vi söker genom hela livet: Den största möjliga sorgen för att äntligen bli oss själva innan vi dör (Linn Ullmann, De oroliga, s. 308).

Inlaga_Rastlös sökare och troende tvivlare 171002.indd 15

2017-10-02 21:29

Kanske varje människas förhållande till Gud är ett komplicerat förhållande. Jag frågar aldrig, vare sig i själavård eller i olika former av författarsamtal, om en person tror på Gud. Vi menar alltid olika med de tre bokstäverna g-u-d och vi menar olika med begreppet »tro«. I sorgesamtal kan det hända att jag frågar: »Vet du något om din partners gudstro?« Även om paret levt ihop mycket länge vet den efterlevande ofta förhållandevis lite. Och många gånger har jag själv erfarit att den som har många ord för att uttrycka sin tro kanske inte har så mycket tro när det verkligen gäller och omvänt – den som inte har ord att beskriva sin tro kan ha en bergfast tro som håller ända till slutet. Ingen av oss vet egentligen vilka påfrestningar vår egen tro håller för. Vi kan helt enkelt inte yttra oss vare sig om vår egen eller om andras. Ingenting ger oss rätt att ha bestämda åsikter om en annan människas gudsuppfattning. Den är outgrundlig som Gud själv. Ingmar Bergmans personliga tro var full av motsägelser. Ena stunden kunde han säga att han var utan gudstro, för att ett ögonblick senare berätta om vilka han nämnde i sin aftonbön. Han var uppvuxen i ett prästhem och var väl förtrogen med bibel, psalmbok och gudstjänst. Det var ett arv på gott och ont. Han kunde både avsky och älska kyrkan. Julbönen i Hedvig Eleonora kyrka var viktig under den tid då han bodde på Karlaplan. Under min biskopstid predikade jag relativt ofta just vid jul i Hedvig Eleonora kyrka. Biskopsbostaden ligger alldeles bredvid kyrkan. Från predikstolen kunde jag se Ingmar Bergman. Han satt alltid på samma ställe i ett litet sidokapell, där han såg utan att bli alltför mycket sedd.

Inlaga_Rastlös sökare och troende tvivlare 171002.indd 16

2017-10-02 21:29

På Fårö kunde han bli rasande om det någon gång inte ringde till helgsmål lördag klockan sex. Han var beredd att själv ringa manuellt när den elektriska ringningen inte gick i gång. Sedan han flyttat till Fårö för gott satt han gärna en stund i kyrkan vid sextiden på lördagskvällen. Enstaka tillfällen kom han till högmässan. Han talade påfallande litet om religion i den mängd av intervjuer som finns. Och när kristendomslektorn i Visby, Hans Nystedt, skrev djuplodande understreckare i Svenska Dagbladet på 60-talet om reli giösa motiv i hans filmer kunde han bli irriterad. Ändå var Ingmar Bergman mycket generös när det gällde tolkningen av hans verk. Ett konstverk har aldrig bara en tolkning. Tolkningen sker i vår egen hjärna. Och konstnären debatterar inte sitt eget verk utan överlämnar det. När vi drömmer om natten är vi både manusförfattare, regissör, belysningsmästare, scenograf och spelar alla roller. Det är nästan så i Ingmar Bergmans filmer också. Överallt finns han med, och lika litet som en dröm har en enda tolkning som är den rätta har hans verk det. Hans filmer är mycket lämpliga att samtala om. En person kan se och tänka på något som någon annan inte ens lagt märke till. Ingmar Bergman blev 89 år gammal. Han levde 1918–2007. Däremellan finns en produktion av ett 60-tal filmer och tv-produktioner, 172 teateruppsättningar, cirka 300 skrifter och 9 barn. 2018 är det etthundra år sedan Ingmar Bergman föddes. 1918 dog min mormor i spanska sjukan, som drog fram i Europa och skördade miljontals unga människors liv. När hon dog hade hon som gift kvinna inte rösträtt. Hennes dotterdotter blev biskop! De hundra åren har fört med sig svindlande samhällsförändringar på nästan alla plan. Det samhälle Ingmar Bergman växte upp i finns nästan inte längre.

Inlaga_Rastlös sökare och troende tvivlare 171002.indd 17

2017-10-02 21:29

Prästhemmet var också utpräglat konservativt, och värderingar som många familjer vid den tiden hade lämnat levde kvar i prästhemmet. Jag är inte uppvuxen och sammanväxt med Ingmar Bergman. När filmen Jungfrukällan kom hade jag fyllt femton år och fick se barnförbjudna filmer, men mina föräldrar ville inte att jag skulle se den. Det var en för otäck film för en ung, känslig flicka, ansåg de. Jag såg den långt senare, och alla de andra stora filmerna, och fascinerades. Men jag är uppvuxen med August Strindberg. Min morfar var skådespelare på Strindbergs Intima teater, som min mormors bror, August Falck, grundat tillsammans med Strindberg. Bergman var i mycket Strindbergs följeslagare, och Strindberg var hans förebild. Jag vågar säga att ingen – utom föräldrarna – har betytt mer för Ingmar Bergman än August Strindberg. Bergman levde i hans närhet ända sedan ungdomsåren och släppte honom aldrig. Deras livsöden är också märkligt lika.

Inlaga_Rastlös sökare och troende tvivlare 171002.indd 18

2017-10-02 21:29

2. L I V S VÄG E N — B E RG M A N O C H S T R I N D B E RG

Det är inte nödvändigt att känna till en människas livsväg för att förstå och fördjupas av hennes konstnärliga skapande. Ändå kan det vara intressant och inte sällan ge en ny och annorlunda upplevelse. Och varje människa är en berättelse, en berättelse som berör, upprör, ger en känsla av samhörighet eller av sorg och avståndstagande. Både Strindberg och Bergman skrev memoarer. Nutida författare brukar kalla sina memoarer för roman för att ha full frihet att dikta till detaljer och dramaturgiskt lägga upp händelserna som det passar. Det som står i Strindbergs Tjänstekvinnans son eller i Bergmans Laterna magica gör inte anspråk på att vara »sanningen«. Dessutom är Pontius Pilatus fråga till Jesus alltid relevant: »Vad är sanning?« När syskon berättar om sin barndom kan man ibland undra om de vuxit upp i samma familj. Minnena är så olika, inte minst av stämningar och relationer till föräldrarna. Platsen i syskonskaran spelar roll. En värmlänning brukar skilja på ljugning och lögn. En författare

Inlaga_Rastlös sökare och troende tvivlare 171002.indd 19

2017-10-02 21:29

måste vara bra på ljugning. Värmländskan Selma Lagerlöf var en mästare, och det finns mycket ljugningar hos både Strindberg och Bergman.

Barndom Ernst Ingmar Bergman föddes den 14 juli 1918 i Uppsala. Han hade en fyra år äldre bror och fick efter fyra år en syster. Fadern Erik Bergman var präst (liksom farfadern) och modern Karin, född Åkerblom, hade en påbörjad utbildning till sjuksköterska på Sophiahemmet. Båda föräldrarna var födda på 1880-talet och bar med sig sin tids värderingar, pappan ännu mer än mamman. Det vi ibland kallar patriarkala strukturer var helt självklara. Hemmet var långt ifrån en prästgårdsidyll, även om fadern var (och ännu mer blev) en omtyckt och hyllad präst som så småningom blev hovpredikant. Ingmar var avundsjuk på Gud som tog så mycket tid av hans far, tid som barnet längtade efter. Ändå längtade han ännu mer efter sin mors uppmärksamhet och kärlek. Han var en ömhetstörstande liten pojke och hittade på olika strategier för att få hennes uppmärksamhet; än spelade han likgiltig, än spelade han sjuk. Och han började berätta fantastiska historier. Sanningskravet i prästhemmet var omutligt, och bestraffningarna blev kännbara. Det värsta var utfrysning och iskall tystnad. Pendlingen mellan värme och våld är alltid något obegripligt för ett barn och ger ofta livslånga och svårläkta skador. Det förekom stryk med rottingen, örfilar eller inlåsning i den mörka garderoben. Skamstraff om ett barn kissat på sig förekom också. Modern hade fått

Inlaga_Rastlös sökare och troende tvivlare 171002.indd 20

2017-10-02 21:29

6. V E M Ä R J AG E G E N T L I G E N ? P E RS O N A 1966 VA RG T I M M E N 1968

En människa erövrar sin identitet, sitt jag, genom att spegla sig i andra människor, till att börja med i modern. När modern går ut ur rummet hotas hela existensen. Tittutlekarna övar barnet i känslan av att det älskade ansiktet kan försvinna men komma tillbaka. För barnet är betydelsen av att vara, finnas till, detsamma som att förnimmas. Det skriker när det behöver lämna den varma famnen, därför att det hotas av identitetsförlust. Förutsättningen för identiteten är att andra existerar som vet om den. Vi kan helt enkelt inte leva som psykiskt friska människor utan samband med andra. För en vuxen människa måste identiteten vara tvådimensionell. Det vill säga, det måste finnas en överensstämmelse mellan den uppfattning personen har om sig själv och den uppfattning andra har. Men det finns alltid något av outgrundlighet hos den andre; aldrig lär vi känna den andre helt och fullt – och inte oss själva heller. Varje människa är engagerad i ett stort antal roller som mer eller

116

Inlaga_Rastlös sökare och troende tvivlare 171002.indd 116

2017-10-02 21:29

mindre lägger beslag på olika handlingsmönster. I många roller är det konventionellt fastslaget hur man uppträder i just denna roll, att vara pojke/flicka, man/kvinna, mor/far, chef/underlydande, ung/gammal och så vidare. Därför kan rollen upplevas tvingande, och människan drömmer om andra roller. Den som lämnar en roll i sökandet efter en annan kan uppleva en känsla av identitetslöshet. I livets förutsägbara övergångar sker det nästan alltid. Påtagligt är det för den som går från att vara barn till tonåring, från tonåring till vuxen, från barnlös till förälder, från arbetstagande till arbetslös eller pensionär, hustru/ änka, gift/skild och så vidare. En individ kan även under »normala« livsvillkor känna sig overklig, ibland mer död än levande, otrygg och avskild från världen. Den vanligaste manövern hon tillgriper för att bevara identiteten under trycket av fruktan är isolering. Varje relation till en annan människa innebär samtidigt ett hot om identitetsförlust. Och i en förvirrad värld frågar människan sig: »Vem är jag egentligen?«. Finns det någon roll som är äkta?

Persona Filmen Persona handlar om roller, om att gå ur en roll utan att hitta någon annan att gå in i. Våren 1965 blev Ingmar Bergman sjuk. Det som började som en vanlig förkylning utvecklade sig till dubbelsidig lunginflammation, penicillinintolerans, virusinfektioner och allmän utmattning. Under mars–april–maj var han intagen på Sophiahemmet och skötte chefskapet för Kungliga Dramatiska Teatern delvis per

117

Inlaga_Rastlös sökare och troende tvivlare 171002.indd 117

2017-10-02 21:29

telefon. Ibland var han så dålig att han bara låg och stirrade på en fläck på väggen, men han tvingade sig att sitta vid skrivbordet minst en timme varje dag. Så påbörjades manuskriptet till Persona. På försommaren vistades han på Ornö för att vila upp sig och skrev färdigt sitt manus under fjorton dagar. Alf Sjöberg, regissör på Dramaten, lånade ut sitt sommarställe till honom. Den första inspirationen var den påfallande likheten mellan de två unga skådespelarna Liv Ullmann och Bibi Andersson. Det var deras ansikten han såg framför sig då han skrev sitt filmmanus.

F I L M FA K TA Persona spelades in på Fårö och i Filmstaden i Råsunda. Inspelningarna började sommaren 1965. Premiär i oktober 1966. Fotograf var Sven Nykvist. Rollista: Elisabet Vogler — Liv Ullmann Alma — Bibi Andersson Läkaren — Margaretha Krook Herr Vogler — Gunnar Björnstrand Pojken, Elisabets son — Jörgen Lindström Kort sammandrag av handlingen: Den uppburna skådespelerskan Elisabet Vogler har plötsligt slutat att tala. Den unga sköterskan Alma avdelas att ta hand om henne.

118

Inlaga_Rastlös sökare och troende tvivlare 171002.indd 118

2017-10-02 21:29

Läkaren lånar ut sitt sommarhus i skärgården, där de två kvinnorna lever några månader tillsammans i allt starkare identi fikation, med ömsom avståndstagande, ömsom närhet i en alltmer gränslös relation. Huvudtemat i filmen är ännu en gång att en tiger och en talar. Så har nog många upplevt sin gudsrelation – inte minst Ingmar Bergman själv. Elisabet Vogler har mitt under en föreställning av Elektra tystnat. Hon fullföljer sin roll men går sedan in i en självvald tystnad. I det grekiska dramat framställs Elektra som hämndens gudinna, som vägrar försonas med sin faders död och sin moders brott. Jung talar om Elektrakomplex i motsats till Oidipuskomplex. Elektra lever i det grekiska skådespelet instängd och för evigt inmurad i sina minnen. Mitt under föreställningen rämnar något för Elisabet, och hon blir tyst. Hon går ur sin roll men hittar inte någon annan att gå in i. Ordet persona betyder mask och betecknar den mask som användes i de grekiska antika dramerna, till exempel Elektra. Jung använder ordet persona för den roll en människa går in i, uppslukas av, offrar allt för, men som inte är ett genuint uttryck för hela hennes personlighet. En människa kan gå vilse i sina roller. Elisabet läggs in på sjukhus och tilldelas syster Alma som sin vårdare. Namnet Elisabet betyder »min Gud har svurit«, och namnet Alma betyder »den som gör väl«. Elisabets tystnad är hennes eget beslut. Läkaren är på det klara med att hennes patient är fullt frisk och att vistelsen på sjukhuset bara gör henne sämre. Hon lånar ut sitt sommarhus, där de båda kvinnorna får vistas tills Elisabet har spelat sin roll färdigt, som doktorn säger. Vistelsen bekommer dem väl, de njuter av havet och av hela naturen.

119

Inlaga_Rastlös sökare och troende tvivlare 171002.indd 119

2017-10-02 21:29

Inlaga_Rastlรถs sรถkare och troende tvivlare 171002.indd 120

2017-10-02 21:29

Alexander (Bertil Guve) i Fanny och Alexander.

Inlaga_Rastlรถs sรถkare och troende tvivlare 171002.indd 146

2017-10-02 21:29

8. M E D L I V O C H L U S T O C H FÄG R I N G S TO R — FA N N Y O C H A L E X A N D E R

Att leka är nödvändigt Öppningsscenen, prologen, i den långa versionen av Fanny och Alexander är pojken som sitter och leker med sin dockteater. Vi sitter på åskådarens plats. Pojken är regissören. Från den första scenen till den sista anlägger filmen ett barnperspektiv. Vi ser på världen med ett barns ögon. »Ei blot til lyst« står det skrivet över dockteaterns röda ridå. Leken är inte bara tidsfördriv och nöje. Att leka är nödvändigt. Leken är granne med empati. Leken är grundspråket för all kultur. Lek och konstnärligt skapande hör alltid ihop, och leken och lusten hör ihop. Leken bearbetar också det svåra. I leken hittar vi på, vi prövar en annan verklighet. Vi upphäver gränser för den tid leken pågår. I barnens lek är den som har den röda filten över axlarna kung en stund. Den stora kartongen blir en båt i sjönöd, och soffbordet som täcks av filtar blir en hemlig grotta högt uppe i de otillgängliga bergen. Barnens fantasi gör allt möjligt, och leken förstörs om vuxna tränger sig på med pedagogiska avsikter. Barnen övar sig inför vuxen-

147

Inlaga_Rastlös sökare och troende tvivlare 171002.indd 147

2017-10-02 21:29

livet genom att leka. Vuxna som glömt bort konsten att leka kan bli mycket farliga människor. Som präst talar jag ofta om gudstjänstens liturgi just som lek. Vi övar på att sjunga »Helig« för att en gång få göra det »på riktigt«. Leken är en form med vilken det passar att nalkas det heliga, med sin kombination av strikt form och improvisation. Vi kan använda oss av myterna för att förstå världen just på ett lekfullt sätt. När kontroll och kaos möter varandra uppstår nya kombinationer. Leken är till sin form något som samtidigt är på allvar och inte på allvar. Den som leker måste ta leken på allvar. Det går inte att vara åskådare. Allt detta vet Ingmar Bergman, och därför blev han en mästare på att upphäva gränsen mellan scen och salong. I uppsättningarna som är ungefär samtida med Fanny och Alexander (till exempel Kung Lear på Dramaten) finns inte längre någon ridå. Figuranter tar emot publiken och föreställningen har helt enkelt börjat genom att jag är där. På samma sätt som när det fungerar som bäst i kyrkan. Gudstjänsten börjar i och med att gudstjänstbesökaren har kommit innanför kyrkporten. På teatern dras publiken in i ett skeende; den intar inte rollen av åskådare utan lever med i det som sker på scenen. Det finns ingen ramp, ingen ridå. Fantasilandskapet står helt öppet när gränsen mellan scen och salong är borta. Det finns en pendelrörelse mellan publik och skådespelare. Ett avtal som gäller just så länge som skådespelet pågår på scenen eller vita duken. Åskådaren är både överrumplad och medskapare. I tidskriften Filmkonst (13/92 s. 62) säger Bergman: Man inbjuder åskådaren att bli medskapare. Stumfilmen lockar människan att lyssna till sina inre röster, att på så

148

Inlaga_Rastlös sökare och troende tvivlare 171002.indd 148

2017-10-02 21:29

sätt bidra skapande […] Ni minns kanske en scen i Fanny och Alexander där fadern, Allan Edwall, visar på en stol och förklarar för barnen, att det är den vackraste och dyrbaraste stolen i hela världen. Den står där i ett hörn i barnkammaren. Och detta är hemligheten med teatern, någon kommer in på scenen, tar en stol och säger: »Den här stolen är en av de dyrbaraste och mest utsökt framställda möblerna i världen! Den är tiotusen år gammal!« Alla teaterbesökarna har på förhand ingått ett avtal med skådespelarna: vi tror på det ni kommer att säga oss, vi kommer att drömma med er och skapa tillsammans med er, vi kommer att gråta med er och vara lyckliga med er. Jag tror det är mycket viktigt inom filmen att få åskådarna med sig, att de blir medskapande.

I leken framställer vi nya världar och testar det omöjliga. Homo ludens betyder den lekande människan. Lekens essens är att bli ett med leken. Ingmar Bergman säger i en annan intervju: Vi leker i realiteten på barnets villkor: allt föreställer, ingenting är. Allt från stolar och bord till våra subtilaste känsloyttringar. Det lekande barnet är självförsjunket, sammalunda med utövaren av regissörens besynnerliga yrke. (Dramat, en tidning utgiven av Kungliga Dramatiska teatern, nr 3/94. Bergman är citerad av Anna Salander som antagligen är en pseudonym för Bergman själv.)

149

Inlaga_Rastlös sökare och troende tvivlare 171002.indd 149

2017-10-02 21:29

Pojken Alexander som möter oss i öppningsscenen av filmen är just det självförsjunkna barnet, försjunket i sin lek och lyckligt. En journalist som följer inspelningen under några dagar berättar om scenen där barnen ska springa in till farmor i sommarhuset med smultron (Lars-Olof Löthvall, Filmrutan 4/82): Sussi kommer in med de på grässtrån uppträdda smultronen. Ingmar tittar på dem, ser dem genom kameran och säger litet irriterat: – De ser ju för fan ut som uppträdda fårskitar. Så kan jag inte ha det. Du får måla om dem. Susanne påpekar försynt: – Smultron ser faktiskt ut så här. Det är riktiga smultron. – Jag skiter i om det är riktiga smultron – men det är inte vår föreställning om smultron. Det är den jag är ute efter. Det är inte verkligheten utan det som är sommarens ljuvlighet vi söker. Du får göra konstgjorda smultron. Sussie kommer tillbaka efter en stund med nymålade smultron och lägger dem framför Ingmar. Han granskar dem. – Det är fel färg men de är mycket bättre. Det är inte smultron men det är faktiskt vår dröm om smultron.

Aldrig har väl leken och lusten spelat så stor roll som vid framskapandet av filmen Fanny och Alexander. Ingmar Bergman gjorde filmen för att han tyckte att det var roligt. Ofta beskriver Ingmar Bergman sin egen barndom som ett hierark

150

Inlaga_Rastlös sökare och troende tvivlare 171002.indd 150

2017-10-02 21:29

iskt system med idel stängda dörrar och en uppfostran baserad på synd, bekännelse, straff, förlåtelse och nåd, men han berättar också om att det fanns en helt annan sida i hans barndomsmiljö. – Atmosfären i mitt barndomshem var ofta mycket positiv. Jag var mycket lycklig, vi lekte, vi spelade, det fanns så mycket humor. Vi såg mycket teater, vi lyssnade på mycket musik. När min far var på gott humör spelade han och lekte med oss och skojade. När han hade sina förstämningar var han mycket nedstämd och atmosfären växlade snabbt. Vi barn förstod inte detta. Vår mor gjorde det och hon kunde leda sin omgivning, få den till anpassning. Hon var en stor regissör (Filmrutan 4/82).

Jag tror att mycket av det storartade i Ingmar Bergmans filmkonst ligger i att han har tillgång till barnet inom sig; det kreativa draget är förknippat med en sorts »barnslighet«. Han kommer ihåg hur det kändes att vara barn, och det iakttagande barnet spelar en stor roll i många av hans filmer, dock störst i Fanny och Alexander. Bergman kan gå tillbaka till sin barndoms miljöer och kan i minnet återkalla detaljrika interiörer. Han vet var ljuskontakterna satt i våningen, hur knoppen på snöret till vattenklosetten såg ut. Han kan återkalla hur mattorna luktade. Han kommer ihåg hur det kändes att sitta under matsalsbordet i mormors stora våning i Uppsala. I ett filmföredrag för Lunds studenter 1952 sa han:

151

Inlaga_Rastlös sökare och troende tvivlare 171002.indd 151

2017-10-02 21:29

Min mormor hade en mycket stor gammal våning i Uppsala. Själv hade jag ett förkläde med en ficka på och satt under matsalsbordet och lyssnade till solljuset, som låg in genom de jättelika höga fönstren. Solljuset rörde sig hela tiden, klockorna i domkyrkan dongade och lät på ett särskilt sätt (Billquist, s. 255).

Han var fem år och hade just haft mässlingen. Han minns dofter och lukter, röster och stämningar. Och han är lydig sitt undermedvetna. Han lyssnar och skriver ner. Precis som Strindberg säger i förordet till Ett drömspel som också är sluttakten i Fanny och Alexander: »på en obetydlig verklighetsgrund spinner inbillningen ut och väver nya mönster: en blandning av minnen, upplevelser, fria påhitt, orimligheter och improvisationer«. Bergman liknar det vid en grant färgad tråd som sticker upp ur medvetandets djupa säck. Han drar försiktigt i tråden och en hel film kan krypa fram. En film börjar oftast med mycket vaga och obestämda fosterrörelser: en replik eller en hastig ordväxling, ett dunkelt men attraktivt skeende utan särskild relation till den aktuella situationen. Det kan vara takter i ett musikstycke, en dager över gatan – alltsammans korta sekund snabba impressioner, som försvinner lika fort som de uppenbarat sig men som efterlämnar en saknad, ungefär som angenäma drömmar (Billquist, s. 256).

152

Inlaga_Rastlös sökare och troende tvivlare 171002.indd 152

2017-10-02 21:29

En annan gång säger han i intervjuboken Bergman om Bergman: Det egendomligt stimulerande i själva leken är att man hela tiden måste ta leken på allvar, samtidigt vara medveten om att även i det ögonblick man lämnar fram sina mest blödande meddelanden så är det bara en lek. Det är alltid en tillfällighet. Det är precis som när man skriver manuskript: kanske man plötsligt bärs på en våg: Så kommer någon och ropar och säger att det ringer i telefonen. När man kommer tillbaka har vågen gått ned och då föds något annat istället. Alltsammans är en slump. Eller en lek. Jag är djupt oense med kommentarer och kritiker – men jag kan bara tala för mig själv. De föreställer sig medvetna linjer, intellektuellt penetrerande, avsiktliga rörelser, medan allting för mig är tillfälligt, ogenomtänkt, oformligt.

Ingmar Bergman leker, och han är i den privilegierade ställningen att han kan och får ritualisera det som händer inom honom och i världen. Han går förbi huset i Uppsala där mormor bodde och där han så ofta befann sig som barn. Han undrar vad som skulle hända om han knackade på dörren och gamla husjungfrun Lalla kom och öppnade. Det som hände blev filmen Fanny och Alexander. Den tanken blev den tråd som han långt senare drog i. Efter flera olika turer tog Jörn Donner, Svenska Filminstitutet, på sig ansvaret att vara producent. Filmen skulle spelas in i Sverige. Skatteaffärerna var uppklarade. Ingmar var på ett strålande humör och full av arbetslust. Inspelningen blev hans officiella återkomst till Sverige.

153

Inlaga_Rastlös sökare och troende tvivlare 171002.indd 153

2017-10-02 21:29

F I L M FA K TA Fanny och Alexander spelades in från 7 september 1981 till 22 mars 1982. Det blev en lång tv-version på fem timmar och en biograffilm på över tre timmar. Premiären ägde rum till jul 1982. Inspelningen tog plats i Uppsala, på Södra Teatern i Stockholm, på Värmdö och i Svenska Filminstitutets studior på Filmhuset i Stockholm. Fotograf var Sven Nykvist. Kort sammandrag av handlingen: Filmen är en släktkrönika som utspelas i en stiftsstad 1907–1909. Bergman använder ordet »gobeläng«. Han rör sig i de världar han kan bäst: teatern och kyrkan. Syskonen Fanny och Alexander lever ett tryggt och ombonat och spännande liv i den Ekdahlska storfamiljen. Allt förändras då deras far, teaterdirektören, dör och barnens mor gifter om sig med biskopen. Biskopsgården präglas av sträng kalvinism och barnen far illa. De räddas av juden Isak, och småningom återförs de till familjen Ekdahl. Biskopen brinner upp i en eldsvåda i biskopshuset. Senare i det Ekdahlska huset står glädjen högt i tak vid det stora dopkalaset. Två små flickor har fötts, och doptalet handlar om glädjen och lyckan i »den lilla världen«.

154

Inlaga_Rastlös sökare och troende tvivlare 171002.indd 154

2017-10-02 21:29

Ekdahlska huset Mater familias är barnens farmor Helena Ekdahl, född Mandelbaum. Hon spelas av Gunn Wållgren. (Det blev hennes sista roll, hon insjuknade i cancer under inspelningen.) Helena Ekdahl har varit skåde spelerska på familjens teater. Hon blev tidigt änka och har ärvt en hel del pengar. Hon är en stark kvinna. Och klok. Hon äger den vishet som vissa gamla förunnats, vilka sett mycket och förlåtit mycket och fått mycket förlåtet. Hon spelar sina roller både på teatern och i hemmet, och hon förstår att spela dem väl. Hon ser med förstående ömhet på sina barn, svärdöttrar och barnbarn. Hon vill dem väl och hon styr utan att gripa in. Hon har tre söner: Oscar Ekdahl (Allan Edwall) är den lilla teaterns direktör och tillika en ganska medioker skådespelare, till skillnad från sin berömde far, vars namn han bär. Oscar är en snäll människa. Han gifter sig med Emelie (Ewa Fröling). Också hon är skådespelerska på teatern. Hon är varm och sinnlig. Hon lever med Oscar i ett varmt och kärleksfullt kamratäktenskap. Han tycks vara impotent. I det tryckta manuskriptet skriver Bergman att han tänker sig att Alexander tillkommit efter ett gästspel av en känd skådespelare och Amanda nio månader efter ärke biskopens visitation. (I ursprungsmanuskriptet finns också flickan Amanda). I filmen sägs ingenting om detta. Familjenamnet Ekdahl är en blinkning Bergman gör till Henrik Ibsen och hans pjäs Vildanden, som tillkom hundra år tidigare. Pjäsen där Hjalmar Ekdal kommer att hata sin dotter när han får reda på att han antagligen inte är hennes far. Huvudfrågan i Vildanden är: Får människor det bättre om obehagliga sanningar om deras liv kommer

155

Inlaga_Rastlös sökare och troende tvivlare 171002.indd 155

2017-10-02 21:29

fram? Är själva livslögnen inte det skydd som behövs för att kunna leva? Behöver vi verkligen ta in den stora världen om vi är lyckliga i den lilla världen? Alexander (Bertil Guve) är tio år och bär samma namn som den oövervinnerlige unge fältherren Alexander den store, som på 300-talet före Kristus lade hela den då kända världen under sig. Alexander är utrustad med en mycket rik fantasi och hittar inte alltid gränserna mellan dikten och verkligheten. Fanny (Pernilla Allwin) är åtta år. Hon är både robust och mjuk och obrottsligt lojal mot sin bror. Hon är inte mörkrädd och inte rädd för döden, vilket hennes bror är. Helenas andre son är Carl Ekdahl (Börje Ahlstedt). Han är professor och gift med Lydia (Christina Schollin). Lydia är född i Tyskland och talar med stark brytning. De är barnlösa. Båda är olyckliga och gör varandra ännu mer olyckliga för var dag. Carl känner sig misslyckad i arbetslivet, i äktenskapet och i familjen. Han är lätt alkoholiserad och behöver ständigt låna pengar av sin mor. Carl är elak mot sin hustru, som överöser honom med omsorger, vilket ytterligare retar upp honom. Helenas yngste son är Gustav Adolf Ekdahl (Jarl Kulle). Han är gift med Alma (Mona Malm) och de har tre barn, Petra (Maria Granlund) som är arton år, Jenny, åtta år (Emelie Werkö) och lilla Putte, sex år (Kristian Almgren). Gustav Adolf är en duktig affärsman och driver en restaurang. Han är en karlakarl, medveten om sin virilitet, och gör barnflickan Maj (Pernilla August) med barn på själva julnatten. Han älskar alla och tror att också alla älskar honom Han är charmigt självupptagen och skulle inte klara sig en dag utan sin starka och överseende hustru. Tonårsdottern Petra gör nog så mycket uppror

156

Inlaga_Rastlös sökare och troende tvivlare 171002.indd 156

2017-10-02 21:29

det går i en högreståndsfamilj. Hon och Maj får hålla ihop mot den dominerande och aningslösa Gustav Adolf. Så befolkas hemmet ytterligare av husjungfrur, kokerskor, pigor och barnflickor inordnade i en sträng rangordning. Vid släktmiddag arna kommer mostrar, tanter och farbröder och rör sig i den stora våningen. Bergman har öppnat dörren till mormors våning på Östra Slottsgatan. Farmor Helenas del av våningen är inredd i rött med tunga draperier, dukar med tofsar och i överlastat 1880-tal. När sonen Oscar gifte sig delades våningen. De ungas våning är inredd i den moderna stilen i ljus och lätt jugend. Mellan våningarna finns förutom ingången i farstun en tapetdörr som barnen använder.

Biskopsgården Biskopsgården kan liknas vid en borg som både stänger ute och stänger inne. Det är tjocka murar och galler för barnens fönster. Det är grått och kallt och kanske råttor i skafferiet. Inga varma bad eller en barnjungfru som med mjuk tvättlapp torkar av ansiktet innan hon drar på den mjuka nattskjortan. Nej, i biskopshuset är sängkläder och skjortor av styvt oblekt linne. När den lilla familjen lämnade det Ekdahlska huset fick de inte ta med sig någonting. Inte kläder, inte leksaker, inte möbler, inte böcker … De fick lämna hela sitt tidigare liv bakom sig. I den Ekdahlska familjen rör man gärna vid varandra, kramas, pussar på kind, ger en ryggdunk, rufsar barnen i håret. Inget sådant förekommer i biskopshuset. Biskop Edvard Vergérus (Jan Malmsjö) är en högrest man med inten-

157

Inlaga_Rastlös sökare och troende tvivlare 171002.indd 157

2017-10-02 21:29

Hon har skrivit flera bön- och meditationsböcker. För närvarande är hon ordförande för Sigtunastiftelsen, som har konst och kultur som en av sina inspirationskällor. ISBN 978-91-526-3715-9

789152 637159

R AS T LÖS SÖK A RE

Hon säger: »Det är som exeget jag närmar mig Ingmar Bergmans filmer och som själavårdare hans person.«

OC H T ROE N DE T V I V L A RE

C A ROL I NE

K ROOK

C A ROL I NE K ROOK

R ASTLÖS SÖK ARE OCH TROENDE T VIVL ARE E X IS T E N T I E LL A FR ÅGOR I FI L MER AV I N GM A R BE RGM AN