9789113058177

Jess Walter Alla dessa g la r e d e n a r k c va

Jess Walter Alla dessa vackra nederlag Översättning: Gudrun Samuelsson

Citatet ur Julius Caesar på s. 351 är översatt av Thomas Warburton.

Citatet ur Stormen på s. 367 är översatt av Carl August Hagberg.

ISBN 978-91-1-305817-7 © Jess Walter 2012 Norstedts förlag, Stockholm 2014 Published by arrangement with Harper, an imprint of HarperCollins Publishers Originalets titel: Beautiful Ruins Översättning: Gudrun Samuelsson Omslag: Anders Timrén Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2014 www.norstedts.se

* Norstedts ingår i Norstedts förlagsgrupp, grundad 1823

1 Den döende skådespelerskan April 1962 Porto Vergogna, Italien

D

en döende skådespelerskan anlände till hans by på det enda sättet man kunde komma direkt dit – i en båt som körde för motor in i viken, fräste förbi vågbrytaren och stötte emot änden på piren. Skådespelerskan vinglade till ett ögonblick i båtens akter, och sträckte sedan ut en smal hand för att ta tag i mahognyrelingen. Med den andra handen tryckte hon en vidbrättad hatt mot huvudet. Runt omkring henne bröts skärvor av solljus mot vågornas krusningar.

Tjugo meter därifrån iakttog Pasquale Tursi kvinnans ankomst som i en dröm. Eller snarare, skulle han tänka senare, motsatsen till en dröm, ett plötsligt ögonblick av klarhet efter en livstids sömn.

Pasquale rätade på ryggen och slutade med det han höll på med, som var det han vanligtvis ägnade sig åt den våren, att försöka anlägga en strand nedanför familjens tomma pensione. Stående med vatten upp till bröstet i det kalla Liguriska havet langade Pasquale stenar stora som katter i ett försök att förstärka vågbrytaren, för att hindra vågorna från att svepa med sig hans lilla hög av byggsand. Pasquales ”strand” var bara bred som två fiskebåtar, och marken under hans tunna lager sand utgjordes av knagglig berggrund, men det var det närmaste man kom en bit flat strandlinje i hela byn, ett rykte till stad som ironiskt – eller kanske hoppfullt – nog hade fått namnet Porto, hamn, trots att de enda båtar som kom in och ut regelbundet tillhörde byns få sardin- och anjovisfiskare. Resten av namnet, Ver9

gogna, betydde skam, och var en kvarleva från när byn grundades på sextonhundratalet som en plats där sjömän och fiskare kunde hitta kvinnor av … en viss moral och kommersiell flexibilitet.

Den dagen Pasquale såg den vackra amerikanskan stod han också upp till bröstet i dagdrömmar, när han föreställde sig det sjabbiga lilla Porto Vergogna som en framväxande badort, och sig själv som en förfinad affärsman av sin tid, en man med oändliga möjligheter i den strålande modernitetens gryning. Överallt såg han tecken på il boom – vågen av rikedom och läs- och skrivkunnighet som höll på att omvandla Italien. Varför inte här? Han hade nyligen kommit hem efter fyra år i det livliga Florens, och hade återvänt till sin ungdoms lilla eftersatta by med föreställningen att han tog med sig viktiga världsnyheter dit – en glittrande era av blanka macchine, av teveapparater och telefoner, av dubbla martini och kvinnor i smala byxor, av den sortens värld som tidigare bara hade verkat finnas i filmerna.

Porto Vergogna var en tättbebyggd anhopning av gamla vitrappade hus, ett övergivet kapell och stadens enda kommersiella intresse – det lilla hotellet och kaféet som ägdes av Pasquales familj – som alla låg hopkurade som en flock sovande getter i en skreva i det kalla berget. Framför byn lade sig havet till rätta i en stenig vik som böjde sig som en räka. Från viken lade fiskarna ut och kom in varje dag. Isolerad som byn var av klipporna bakom sig och havet framför hade den aldrig gått att nå med bil eller vagn, och därför bestod gatorna, i den mån de fanns, av ett fåtal smala gångar mellan husen – tegelklädda gator mindre än trottoarer, tvärbranta bakgator och klättrande trappor så smala att om man stod någon annanstans än på piazza San Pietro, det lilla stadstorget, kunde man var man än befann sig i byn sträcka ut armarna och känna väggarna på båda sidor.

På det sättet skilde sig inte den avlägsna Porto Vergogna så mycket från de gemytliga städerna som klättrade på bergssidorna i Cinque Terre längre norrut, förutom att den var mindre, låg mer svåråtkomligt och inte var lika pittoresk. Faktum var att hotellcheferna 10

och restaurangägarna hade sitt eget smeknamn på den pyttelilla byn som låg inklämd i den vertikala klippskrevan: culo di baldracca – horans skåra. Men trots grannarnas förakt hade Pasquale liksom sin far kommit att tro att Porto Vergogna en dag skulle kunna blomstra precis som resten av Riviera di Levante, kustlinjen söder om Genua som omfattade Cinque Terre, eller de ännu större turiststäderna på Ponente – Portofino och den sofistikerade italienska Rivieran. De sällsynta utländska turisterna som kom med båt eller som kom vandrande in i Porto Vergogna var vanligtvis vilsna fransmän eller schweizare, men Pasquale närde ett hopp om att 1960-talet skulle föra med sig en ström av amerikaner, anförda av den bravissimo amerikanske presidenten John Kennedy och hans fru Jacqueline.

Och ändå, om byn skulle ha en chans att bli den destinazione turistica primaria som Pasquale drömde om, visste han att den skulle behöva locka till sig sådana semesterfirare, och för att göra det skulle den – först av allt – behöva en strand.

Och därför stod Pasquale till hälften i vattnet och höll en stor sten under hakan när den röda mahognybåten guppade in i hans vik.

Hans gamle vän Orenzio körde den åt den rike vinhandlaren och hotellägaren Gualfredo, som drev turistnäringen söder om Genua men vars flotta tio meter långa sportbåt sällan kom till Porto Vergogna.

Pasquale såg båten lägga till i sin vik, och kom inte på något annat att göra än att ropa: ”Orenzio!” Hans gode vän blev förvirrad av hälsningen. De hade känt varandra sedan de var tolv, men de brukade inte ropa till varandra, han och Pasquale, de var snarare … sådana som gav sig till känna diskret, med ett halvt leende, ett par höjda ögonbryn. Orenzio nickade sammanbitet till svar. Han var allvarsam när han hade turister i båten, särskilt amerikaner. ”Det är seriösa människor, amerikanerna”, hade Orenzio förklarat för Pasquale en gång. ”Till och med mer misstänksamma än tyskarna. Om man ler för mycket tar amerikanerna för givet att man stjäl från dem.” I dag såg Orenzio ovanligt sur ut, och kastade en blick mot kvinnan i bå11

tens akter. Hon hade sin långa beige kappa åtdragen hårt om midjan och den stora hatten dolde det mesta av ansiktet.

Sedan sa kvinnan något lågmält till Orenzio, och hennes ord färdades över vattnet. Rappakalja, tänkte Pasquale först, tills han insåg att det var engelska – rentav amerikanska: ”Ursäkta mig, vad gör den där mannen?”

Pasquale visste att hans vän kände sig osäker på sin begränsade engelska och hade en förmåga att svara på frågor på det förfärliga språket så korthugget som möjligt. Orenzio kastade en blick bort mot Pasquale som höll en stor sten till vågbrytaren han höll på att bygga, och försökte med det engelska ordet för spiaggia – beach – och sa med en antydan till otålighet: ”Bitch.” Kvinnan lade huvudet på sned som om hon inte hade hört rätt. Pasquale försökte hjälpa till och muttrade att hans bitch var till för turisterna, ”per i turisti”. Men den vackra amerikanskan verkade inte höra det.

Det var ett arv från fadern, Pasquales dröm om turism. Carlo Tursi hade ägnat de sista tio åren av sitt liv åt att försöka få de de större byarna i Cinque Terre att acceptera Porto Vergogna som den sjätte i raden. (”Hur mycket trevligare skulle det inte vara”, brukade han säga, ”Sei Terre, de sex byarna? Cinque Terre låter så hårt i munnen på turisterna.”) Men lilla Porto Vergogna saknade charmen och den politiska dragningskraften hos sina fem större grannar. Så medan de fem bands samman av telefonledningar och så småningom av en järnväg i tunnel och svämmade över av säsongsturister och deras pengar, förtvinade den sjätte som ett extra finger. Carlos andra fruktlösa ambition hade varit att få de där viktiga järnvägslinjerna dragna i en tunnel ytterligare en kilometer, för att koppla samman Porto Vergogna med de större byarna på bergssidan. Men det blev aldrig av, och eftersom den närmaste vägen gick utmed de terrasserade vingårdarna som låg bakom Cinque Terre-klipporna, förblev Porto Vergogna avskuret, ensamt i sin skreva bland de svarta, strimmiga klipporna, med bara havet framför och branta stigar uppför bergen bakom.

12

Dagen då den vackra amerikanskan anlände hade Pasquales pappa varit död i åtta månader. Carlos bortgång hade varit tyst och stillsam, ett blodkärl som brast i hjärnan medan han läste en av sina älskade tidningar. Om och om igen spelade Pasquale upp sin fars sista tio minuter, han smuttade på en espresso, drog ett bloss på en cigarett, skrattade åt en notis i Milanotidningen (Pasquales mor sparade sidan men hittade aldrig något roligt på den), och lade sig sedan över bordet som om han tog en tupplur. Pasquale var på Florens universitet när han fick nyheten om sin fars död. Efter begravningen bad han att hans ålderstigna mamma skulle flytta till Florens, men blotta tanken chockerade henne. ”Vilken sorts hustru skulle jag vara om jag övergav din far bara för att han är död?” Det rådde inget tvivel – åtminstone inte för Pasquale – om att han måste åka hem och ta hand om sin bräckliga mor.

Pasquale flyttade därför tillbaka till sitt gamla rum på hotellet.

Och det kanske var skuldkänslor över att ha avfärdat faderns idéer när han var yngre, men plötsligt såg han det – med en nyligen förvärvad blick. Ja, den här staden skulle kunna bli en ny sorts italiensk turistort – en amerikansk tillflyktsort, parasoller längs den steniga kusten, kameraslutare som rasslade, Kennedys överallt! Och om det fanns ett visst mått av egenintresse i att han förvandlade familjens tomma pensione till en turistmetropol i världsklass må det vara hänt, det gamla hotellet var hans enda arv, den enda släktklenoden i en kultur som krävde att man hade en.

Hotellet bestod av en trattoria – ett kafé med tre bord – ett kök och två små lägenheter på bottenvåningen, och de sex rummen från den gamla bordellen över det. Med hotellet följde ansvaret för att ta hand om dess enda regelbundna gäster, le due streghe, som fiskarna kallade dem, de två häxorna – Pasquales invalidiserade mor, Antonia, och hennes syster med hår som ståltråd, Valeria, mostern som skötte det mesta av matlagningen när hon inte grälade på de lata fiskarna och de sällsynta gästerna som ramlade in.

13

Om det var något Pasquale var, så var det tålmodig, och han uthärdade sin melodramatiska mammas excentriciteter och sin galna zia precis som han stod ut med de oslipade fiskarna – som varje morgon drog ner sina pechereccio till stranden och åkte ut på havet, där de små träskalen gungade på vågorna som smutsiga salladsskålar och mullrade av det puttrande ljudet från de rykande utombordarna. Varje dag fångade fiskarna precis tillräckligt mycket sardiner, anjovis och havsabborre för att sälja på marknaderna och restaurangerna längre söderut, innan de kom tillbaka för att dricka grappa och röka de bittra cigaretterna de rullade själva. Hans far hade alltid ansträngt sig för att skilja ut sig själv och sin son – ättlingar, hävdade Carlo, till en högaktad, florentinsk handelsmannaklass – från dessa grovhuggna fiskare. ”Se på dem”, brukade han säga till Pasquale sittande bakom en av de många tidningar som kom varje vecka med postbåten. ”I en mer civiliserad tid skulle de ha varit vårt tjänstefolk.”

Efter att ha förlorat två äldre söner i kriget tänkte inte Carlo låta sin yngste son arbeta på fiskebåtarna, eller i konservfabrikerna i La Spezia, eller i de terrasserade vingårdarna eller i marmorbrotten i Apenninerna, eller någon annanstans där en ung man kanske skulle kunna skaffa sig lite värdefulla kunskaper och skaka av sig känslan att han var blödig och malplacerad i den hårda världen. I stället uppfostrade Carlo och Antonia – som redan var fyrtio när Pasquale föddes – sin yngste son som en hemlighet sig emellan, och det var inte förrän efter enträget tjat som hans ålderstigna föräldrar ens hade låtit honom åka till universitetet i Florens.

När Pasquale återvände efter faderns död var fiskarna osäkra på hur de skulle betrakta honom. Till en början tillskrev de hans underliga uppträdande – att han ständigt läste, pratade för sig själv, mätte saker, hällde ut säckar med byggsand på stenarna och krattade ut det som en fåfäng man kammar sina sista hårtottar – hans sorg. De spände sina nät och såg den slanke tjugoettåringen arrangera om stenarna i ett fåfängt försök att hindra stormarna från att dra i väg 14

med hans strand, och deras ögon blev dimmiga av minnena av deras egna döda fäders tomma drömmar. Men snart började fiskarna sakna det godmodiga skämtandet de alltid hade bestått Carlo Tursi med.

Till slut, efter att ha sett Pasquale arbeta med sin strand i några veckor, stod inte fiskarna ut längre. En dag kastade Tommaso den äldre en tändsticksask åt den unge mannen och ropade: ”Här har du en stol till din pyttelilla strand, Pasquale!” Efter många veckor av onaturlig vänlighet var de varsamma retsamheterna en lättnad, som om stormmolnen över byn hade briserat. Livet var som vanligt igen. ”Pasquale, jag såg en bit av din strand igår vid Lerici. Ska jag ta med mig resten av sanden dit eller ska du vänta på att strömmen ska ta den?”

Men en strand var något fiskarna åtminstone kunde förstå. Det fanns trots allt stränder i Monterosso al Mare och i städerna på Rivieran längre norrut, där byns fiskare sålde större delen av sin fångst.

När Pasquale kungjorde sin avsikt att anlägga en tennisbana bland en samling stenblock nedanför klipporna bestämde sig fiskarna för att Pasquale var ännu mer dåraktig än sin far. ”Pojken har förlorat förståndet”, sa de från det lilla torget medan de rullade cigaretter för hand och såg Pasquale hoppa över stenarna och märka ut gränserna för den framtida tennisbanan med ett snöre. ”Det är en familj av pazzi. Snart kommer han att prata med katter.” Utan något annat än branta klippor att arbeta med visste Pasquale att en golfbana var uteslutet. Men det fanns en naturlig hylla på tre stenblock nära hans hotell, och om han kunde jämna ut topparna och förbinda resten, tänkte han att han skulle kunna bygga formar och hälla i tillräckligt mycket cement för att binda samman stenblocken till en flat rektangel och – som en drömsyn som steg upp från de steniga klipporna – skapa en tennisbana, som talade om för besökarna som anlände från havet att de hade kommit till en förstklassig semesterort. Han kunde sluta ögonen och se den framför sig, män i vita byxor som sköt bollar 15

fram och tillbaka på en fantastisk bana som sköt ut från klipporna, en lysande hylla tjugo meter över stranden, kvinnor i klänningar och sommarhattar som smuttade på varsin drink under parasollerna i närheten. Därför hackade han på med spett och stämjärn och hammare och hoppades kunna bereda en plats som var tillräckligt stor för en tennisbana. Han krattade ut sitt tunna lager sand. Han slängde stenar i vattnet. Han uthärdade fiskarnas retsamheter. Han tittade in till sin döende mor. Och han väntade – så som han alltid hade gjort – på att livet skulle komma och hitta honom.

För åtta månader efter faderns död var detta summan av Pasquale Tursis liv. Och även om han inte var helt lycklig, var han inte olycklig heller. Han insåg snarare att han hade flyttat in på den vidsträckta tomma platå där de flesta människor lever, mellan uttråkning och förnöjsamhet.

Och där kanske han alltid skulle ha bott om inte den vackra amerikanskan hade kommit denna svala, soliga eftermiddag, när Pasquale stod upp till bröstet i vattnet tjugo meter bort och såg mahognybåten komma till ro mot pirens träpollare, med kvinnan stående i aktern medan den svaga vinden fick havet runt henne att krusa sig.

Hon var omöjligt smal, och ändå tjusigt kurvig, den vackra amerikanskan. Från Pasquales utsiktpost i vattnet – med solen som glittrade bakom henne, och vinden som lyfte hennes rågblonda hår – var det som om hon tillhörde en annan art, längre och mer eterisk än någon kvinna han dittills hade sett. Orenzio erbjöd henne sin hand och efter ett ögonblicks tvekan tog hon den. Han hjälpte henne från båten till den smala piren. ”Tack”, hördes en osäker röst bakom hatten, och sedan: ”Grazie.”

Det italienska ordet lät andfått och ovant. Hon tog första steget mot byn, verkade stappla till ett ögonblick och återfick sedan balansen.

Det var då hon drog av sig hatten för att se byn, och Pasquale såg alla hennes drag och blev en aning förvånad över att den vackra amerikanskan inte var … ja … vackrare.

16

Åh, hon var slående, absolut, men inte på det sättet han hade förväntat sig. För det första var hon lika lång som Pasquale, närmare en och åttio. Och från platsen där han stod, var inte hennes drag en aning för stora för ett så smalt ansikte – en dykande käklinje som var så uttalad, munnen så fyllig, ögonen så runda och öppna att hon verkade häpen? Och kunde en kvinna vara för smal, så att kurvorna verkade plötsliga, skrämmande? Hennes långa hår var draget bakåt i en hästsvans och hennes hy var lätt solbränd och sträckt över dragen som på något sätt på samma gång var för skarpa och för mjuka – näsan för skör för en sådan haka, för sådana höga kindben, för de stora mörka ögonen. Nej, tänkte han, samtidigt som hon var slående var detta ingen stor skönhet.

Men sedan vände hon sig direkt mot honom och de oregelbundna dragen i hennes dramatiska ansikte fördes samman till fulländning, och Pasquale drog sig till minnes från sina studier hur vissa byggnader i Florens kunde göra en besviken ur vissa vinklar och ändå alltid var till sin fördel i relief, alltid blev bra på fotografier, hur de olika vinklarna var gjorda för att komponeras, och så var det visst också med vissa människor, tänkte han. Sedan log han, och i den stunden, om något sådant var möjligt, blev Pasquale förälskad, och han skulle förbli förälskad resten av livet – inte så mycket i kvinnan, som han inte ens kände, utan i ögonblicket.

Han släppte stenen han höll i.

Hon tittade bort – åt höger, sedan åt vänster, sedan åt höger igen – som om hon såg sig om efter resten av byn. Pasquale rodnade över vad hon måste se – ett tiotal slitna stenhus, vissa av dem övergivna, som klamrade sig fast som kardborrar på bergskanten. Några vilda katter smög omkring på det lilla torget, men annars var allt tyst och stilla, fiskarna var ute med sina båtar för dagen. Pasquale anade en sådan besvikelse när människor kom vandrande på grund av en miss i kartläsningen eller språket, människor som trodde att man hade tagit dem till de charmerande turistorterna Portovenere eller Por17

tofino bara för att upptäcka att de befann sig i den brutto fiskebyn Porto Vergogna. ”Ursäkta mig”, sa den vackra amerikanskan på engelska och vände sig till Orenzio igen. ”Ska jag hjälpa till med väskorna? Eller är det en del av … Jag menar … Jag vet inte vad som har blivit betalat för och inte.”

Klar med den djävulska engelskan efter den där historien med ”beach” nöjde sig Orenzio med att rycka på axlarna. Kort, med utstående öron och uttryckslösa ögon förde han sig på ett sätt som ofta fick turisterna att tro att han var hjärnskadad, och de blev så imponerade av den här tomögde byfånens förmåga att köra en motorbåt att de gav honom dricks i överflöd. Orenzio i sin tur drog slutsatsen att ju surare han verkade, och ju mindre engelska han bemästrade, desto mer fick han betalt. Därför nöjde han sig med att stirra och blinka dumt. ”Ska jag ta mitt eget bagage, då?” frågade kvinnan tålmodigt, lite hjälplöst. ”Bagagli, Orenzio”, ropade Pasquale till sin gode vän, och sedan slog det Pasquale, den här kvinnan skulle checka in på hans hotell!

Pasquale började vada bort till piren medan han slickade sig om läpparna som en förberedelse inför att prata otränad engelska. ”Var så vänlig”, sa han till kvinnan och tungan kändes som en klump brosk i munnen. ”Jag har äran och Orenzio för bära ni väska. Gå på Adequate View Hotel.” Kommentaren verkade göra amerikanskan förvirrad, men det märkte inte Pasquale. Han ville avsluta storstilat och försökte tänka ut ett lämpligt ord att titulera henne med (Madam?) men han längtade efter något bättre. Han hade egentligen aldrig lärt sig engelska, men han hade läst tillräckligt mycket för att känna en hälsosam skräck för dess slumpmässiga hårdhet, den okänsliga brutaliteten hos språkets konjugationer. Det var oförutsägbart, som en blandrashund. Hans tidigaste utbildning i språket hade han fått från den enda amerikan som någonsin hade bott på hotellet, en författare 18

som kom till Italien varje vår för att kämpa vidare med sitt livsverk – en episk roman om hans erfarenheter under andra världskriget. Pasquale försökte föreställa sig vad den långe, stilige författaren skulle kunna tänkas säga till den här kvinnan, men han kom inte på de rätta orden och han undrade om det fanns en engelsk motsvarighet till det typiskt italienska bella: vacker. Han chansade. ”Varsågod.

Kom. Vackra amerika.”

Hon stirrade på honom bara ett ögonblick – det längsta ögonblicket i hans liv fram till dess – och log sedan och tittade ner lite blygt. ”Tack. Är det här ert hotell?”

Pasquale tog de sista plaskande stegen genom vattnet och kom fram till piren. Han drog sig upp, skakade vattnet ur byxbenen och försökte presentera sig, den fashionable hotellägaren ut i fingerspetsarna. ”Ja. Är mitt hotell.” Pasquale pekade på den lilla handskrivna skylten på torgets vänstra sida. ”Varsågod.” ”Och … ni har ett rum reserverat till oss?” ”O, ja. Många är rum. Alla är rum för er. Ja.” Hon tittade på skylten och sedan på Pasquale igen. Den varma vindpusten var tillbaka och den förvandlade de förrymda hårslingorna från hennes hästsvans till ljusstrålar runt ansiktet. Hon log åt pölen som droppade från hans tunna kropp innan hon tittade upp och in i hans havsblå ögon och sa: ”Ni har vackra ögon.” Sedan satte hon tillbaka hatten på huvudet och började gå mot det lilla torget som utgjorde mittpunkten i den minimala stad som låg framför henne.

Porto Vergogna hade aldrig haft un liceo – ett gymnasium – och därför hade Pasquale åkt båt till La Spezia för att fortsätta skolan. Det var där han hade träffat Orenzio, som blev hans första riktiga vän. De föstes samman av utanförskapet, den blyge sonen till den åldrade hotellägaren och den korte varvspojken med de utstående öronen.

Pasquale hade till och med bott hos Orenzios familj ibland under vinterveckorna, när resan var svår. Vintern innan Pasquale hade åkt 19

till Florens hade han och Orenzio uppfunnit en lek som de lekte över glas med schweizisk öl. De brukade sitta mittemot varandra i hamnen i La Spezia och fyra av förolämpningar mot varandra antingen tills orden tröt eller tills de började upprepa sig, då förloraren var tvungen att dricka ur glaset framför sig i ett svep. Nu när Orenzio lyfte upp amerikanskans väskor böjde han sig fram mot Pasquale och körde en torrversion av leken. ”Vad sa hon, nötluktare?” ”Hon älskar mina ögon”, sa Pasquale och missade sin replik. ”Kom igen, åsnedrivare”, sa Orenzio. ”Hon sa inget sånt.” ”Jo, det gjorde hon. Hon är kär i mina ögon.” ”Du är en lögnare, Pasqo, och en beundrare av småpojkarnas nudlar.” ”Det är sant.” ”Att du älskar småpojkarnas nudlar?” ”Nej. Hon sa det om mina ögon.” ”Du är en sån som ligger med getter. Kvinnan är filmstjärna.” ”Det tror jag också”, sa Pasquale. ”Nej, dumskalle, hon är verkligen en stjärna vid filmen. Hon tillhör det amerikanska bolaget som arbetar med filmen i Rom.” ”Vilken film?” ”Cleopatra. Läser du inte tidningarna, bajsrökare?”

Pasquale kastade en blick bort mot den amerikanska filmstjärnan, som gick uppför trappan till byn. ”Men hon är för ljushyad för att spela Cleopatra.” ”Horan och manstjuven Elizabeth Taylor är Cleopatra”, sa Orenzio. ”Det här är en annan skådespelare i filmen. Läser du verkligen inte tidningarna, dyngkastare?” ”Vilken roll har hon?” ”Hur ska jag kunna veta det? Det måste finnas många roller.” ”Vad heter hon?” frågade Pasquale.

Orenzio räckte över de maskinskrivna instruktionerna han hade fått. På papperet stod kvinnans namn, att hon skulle tas till hotel20

let i Porto Vergogna och att räkningen skulle skickas till mannen som hade ordnat resan, Michael Deane, på Grand Hotel i Rom. På det enda bladet stod det att denne Michael Deane var ”särskild produktionsassistent” på ”20th Century Fox Pictures”. Och kvinnans namn … ”Dee … Moray”, läste Pasquale högt. Det var inte bekant, men det fanns så många amerikanska filmstjärnor – Rock Hudson, Marilyn Monroe, John Wayne – och just när han trodde att han kände till dem alla var det någon ny som blev berömd, nästan som om det fanns en fabrik i Amerika som tillverkade dessa enorma filmduksansikten. Pasquale vände återigen blicken bort mot platsen där hon redan gick uppför trappan till klippavsatsen och in i den väntande byn. ”Dee Moray”, sa han igen.

Orenzio tittade över hans axel på papperet. ”Dee Moray”, sa Orenzio. Det var något spännande med namnet och ingen av dem kunde sluta säga det. ”Dee Moray”, sa Orenzio igen. ”Hon är sjuk”, sa Orenzio till Pasquale. ”Vilken sjukdom?” ”Hur ska jag veta det? Mannen sa bara att hon var sjuk.” ”Är det allvarligt?” ”Det vet jag inte heller.” Och sedan, som om han höll på att trappa ner, som om till och med han hade förlorat intresset för deras gamla lek, lade Orenzio till ytterligare en förolämpning, un mangiaculo – ”en som äter arsle”.

Pasquale såg när Dee Moray närmade sig hans hotell och tog små steg längs den stenlagda gången. ”Hon kan inte vara alltför sjuk”, sa han. ”Hon är vacker.” ”Men inte som Sophia Loren”, sa Orenzio. ”Eller den där Marilyn Monroe.” Det hade varit deras andra tidsfördriv föregående vinter, att gå på bio och betygsätta kvinnorna de såg. ”Nej, jag tycker att hon har en intelligentare sorts skönhet … som Anouk Aimée.”

21

”Hon är så mager”, sa Orenzio. ”Och hon är ingen Claudia Cardinale.” ”Nej”, var Pasquale tvungen att instämma. Claudia Cardinale var ren perfektion. ”Men jag tycker inte att det är så alldagligt, hennes ansikte.”

Nu hade diskussionen blivit alltför förfinad för Orenzio. ”Jag skulle kunna ta hit en trebent hund, Pasqo, och du skulle bli förälskad i den.”

Det var i den stunden som Pasquale blev orolig. ”Orenzio, var det hennes avsikt att komma hit?”

Orenzio satte papperslappen i handen på Pasquale med en smäll. ”Den där amerikanen, Deane, som körde henne till La Spezia? Jag förklarade för honom att ingen kommer hit. Jag frågade om han menade Portofino eller Portovenere. Han frågade hur Porto Vergogna var, och jag sa att det inte finns något här förutom ett hotell. Han frågade om stan var stillsam. Jag sa att bara döden är stillsammare, och ha sa: ’Då är det rätta stället.’ ” Pasquale log mot sin gode vän. ”Tack, Orenzio.” ”Den som ligger med getter”, sa Orenzio med låg röst. ”Den har du redan kört”, sa Pasquale.

Orenzio gjorde en gest som om han svepte en öl.

Sedan tittade båda bort mot bergväggen, fyrtio meter högre upp, där den första amerikanska gästen sedan Pasquales fars död stod och studerade porten till hans hotell. Här är framtiden, tänkte Pasquale.

Dee Moray stannade och tittade ner mot dem igen. Hon skakade ut hästsvansen och hennes solblekta hår flög och dansade runt ansiktet medan hon studerade havet från bytorget. Sedan tittade hon på skylten och lade huvudet på sned som om hon försökte förstå orden: HOTEL ADEQUATE VIEW

22

Och sedan satte framtiden sin vidbrättade hatt under armen, sköt upp dörren, duckade och gick in.

Efter att hon hade försvunnit in på hotellet lekte Pasquale med den obändiga tanken att han på något sätt hade frammanat henne, att han efter att ha bott på den här platsen i åratal, att han efter månader av sorg och ensamhet och väntan på amerikaner, hade skapat den här kvinnan utifrån gamla snuttar av filmer och böcker, från de förlorade tingen och spillrorna av sina drömmar, ur sin rent episka, ihållande ensamhet. Han kastade en blick på Orenzio, som bar någons väskor, och hela världen verkade plötsligt så osannolik, vår tid i den så kort och drömlik. Han hade upplevt en helt lösryckt, existentiell känsla, en rent skrämmande frihet – det var som om han svävade ovanför byn, ovanför sin egen kropp – och det kittlade honom på ett sätt som han aldrig hade kunnat förklara. ”Dee Moray”, sa Pasquale Tursi plötsligt, högt, och bröt förtrollningen i sina egna tankar. Sedan vände Pasquale ryggen till och sa namnet en gång till, för sig själv den här gången, något lägre än en viskning, generad av det hoppfulla andetag som formade de orden.

Livet, tänkte han, är så helt och hållet en inbillningens akt.

23

Våren 1962. Den unge hotellägaren Pasquale ual alee Tursi dagdrömmer vid klipporna i den lilla llaa itaita talienska byn Porto Vergogna när en båt närmar ärm mar sig. Den vackra amerikanska skådespelerskan Dee Moray stiger ur båten; hon har tvingats lämna den kaotiska inspelningen av Cleopatra i Rom för att vila upp sig.

Dee är förtjusande, jordnära och glamourös och Pasquale blir bländad av den unga kvinnan. Hon blir i sin tur fascinerad av Pasquales artiga och respektfulla uppvaktning.

Men snart kompliceras Dees vistelse av gamla kärleksaffärer, svek och filmbolagets vilja att slutföra inspelningen av Cleopatra en gång för alla.

Denna vindlande och ömsinta roman tar oss till Edinburgh Fringe Festival, till cyniska filmproducenter i det nutida Hollywood och till en landsortsteater i en amerikansk småstad – genom minnen och livsöden som alla ställs på sin spets femtio år efter Dees och Pasquales första möte i Porto Vergogna.

www.norstedts.se ISBN 978-91-1-305817-7

9

789113 058177