9789172996434

Ursula Poznanski

Sve ke t Översättning Sofia Lindelöf

O p a l

Av Ursula Poznanski har tidigare utgivits: Erebos (2011) Saeculum (2013)

Översättningen är gjord med finan­­siellt stöd från ••

Det österrikiska ministeriet för undervisning, konst och kultur

www.opal.se Titeln på den tyska originalutgåvan: Die Verratenen © 2012 Loewe Verlag GmbH, Bindlach Omslag: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design, 2014 Översättning: Sofia Lindelöf Bokförlaget Opal AB, Bromma Tryckt hos Scandbook AB, Falun 2014 ISBN: 978-91-7299-643-4

1 Jag vet att det måste ha hänt något fruktansvärt så fort ­Tomma kommer in i rummet. Hon gråter inte, hon skriker inte, men jag ser det på hennes blick som möter min och genast studsar bort igen, som en boll som kastats hårt i väggen. Jag ser det på hennes bleka läppar, på den mörka hårslinga som vårdslöst hänger ner i ansiktet, men framför allt på hennes händer, som är så hårt knutna att knogarna lyser vita.

Jag avbryter mitt tal, det var ändå inte bra, och Grauko, min enda åhörare, har slutat lyssna. Han har vänt sig mot dörren.

Om han utläste samma sak som jag av Tommas beteende visar han det inte. Hans ton är lugn som alltid. ”Ja?” ”Det … det var …”

Jag iakttar Tomma, hur hon letar efter ord, och känner hur min strupe snörs ihop. Har en kupol rasat in? Har det varit nya attacker mot vakterna därute? ”Expeditionen …”, får Tomma äntligen fram. ”De är döda.

Alla tre.”

Plötsligt blir jag helt kall inombords. Jag sätter mig på knä innan jag hinner bli yr. Mina hjärtslag bultar lika högt som Tommas ord i mina öron.

Hennes läppar darrar, hennes ögon fylls med tårar och när hon fortsätter prata bryts rösten. ”Raman, Curvelli och Luria.

5

Ett överfall, precis när de hade klivit av. Primsen måste ha vetat, de har legat i bakhåll …” ”Tomma!” Grauko har blivit blek och hans tillrättavisning för det förbjudna uttrycket primsen låter mindre skarp än van­ ligt. Han har undervisat Curvelli och Lu, det måste vara ett lika hårt slag för honom som för mig.

Tomma rättar sig inte som hon, och vi alla, skulle ha gjort i vanliga fall. Hon gråter och jag skulle också vilja gråta. Jag andas ryckigt och jag kan nästan inte svälja.

Lu, tänker jag och ser hennes ansikte framför mig, lika le­ vande som för tre dagar sedan, när vi analyserade svamparna i odlingsvalven. Hon höll stavlampan med tänderna medan hon tog prover och lade dem i små glasrör. ”Du ska få se”, sa hon när vi var färdiga, ”jag ska hämta mer därute. De säger att det finns nya arter igen, längre söderut.”

Expeditionen skulle ha blivit höjdpunkten på hennes sista utbildningsår. Inte hennes död.

Tomma går, konturerna av hennes siluett blir suddiga trots att jag gör allt för att hålla tillbaka tårarna. Lu. På en månad hade hon klättrat tre steg på rankinglistan och nu …

Jag vägrar tro det. Det skulle inte vara det första falsk­larmet.

Kanske skulle det visa sig redan i kväll att nyheten var felaktig. ”Ria? Är allt okej?”

Jag tar mig samman. Bara en tår letar sig ner till hakan och jag torkar bort den innan den hinner droppa ner på golvet.

Grauko tittar på mig med huvudet på sned, han noterar inom sig. Lagrar alla mina reaktioner i minnet. ”Ja, det är okej.” Jag nickar åt honom och tänker följa efter Tomma, kanske vet de mer i centralkupolen.

6

”Gå inte, vi är inte färdiga än. Jag skulle vilja att du höll ett tal till. Det som blev avbrutet alldeles nyss var inte särskilt bra.” Han stryker sig över sitt korta mörka getskägg. ”Ta om det från början.”

Jag stirrar på honom. Menar han allvar? Nu? ”Jag är inte riktigt i form för det. Det är mina vänner …” ”Din form kan du inte välja. Du måste kunna samla dig i alla lägen och övertyga människor.” Hans leende är fullt av förståelse och smärta. ”Ingen har sagt att det är lätt. Och vet du vad? Nu ska jag göra det ännu svårare för dig, du ska få ett nytt ämne. Det lyder så här: Att hjälpa klanerna och stammar­ na är vår plikt. Den som diskriminerar ytterbefolkningen har inte förstått sfärernas syfte.”

Grauko är min favoritmentor. Det finns ingen jag lär mig så mycket av, ingen jag har så mycket respekt för. Men just nu skulle jag vilja skrika åt honom: Är det vår plikt att hjälpa kla­ nerna? De dödar våra forskare, förstör vårt arbete, överfaller våra transporter, stör friden gång på gång. Och vi? Vi skickar hjälpsändningar.

Tanken måste bort från mitt huvud, annars kan jag inte genomföra Graukos uppgift. Lu måste bort från mitt huvud, och även lusten att ta en sten och slå in skallen på dem därute, varenda en av dem. Som de förmodligen har gjort på Lu. ”Tänk dig att du var i Nya Berlin 3. Den sfären har riktigt stora problem med attacker, det går inte att jämföra med här, folk blir dödade regelbundet på båda sidorna. Du ska göra klart för invånarna att attackerna under inga omständigheter får be­ svaras med våld. Du företräder sfärförbundets ståndpunkt.”

Sorgen över Lu nästlar sig in i mitt huvud, den gräver hål i

7

magen och bröstet. Jag är säker på att man ser spår av den även i ansiktet, trots att det enda som får synas där är bekymrad förståelse. Värdighet.

Jag tänker på en vit vägg. Tar ett djupt andetag. ”Vi är privilegierade”, börjar jag. Min rygg är rak, rösten stadig. Jag låter ett knappt märkbart leende spela över läp­ parna. Nu måste jag verka full av tillförsikt. ”Våra skördar var bra i år och vi har lyckats uppföra och befolka två nya sfärer.

Vi är skyddade mot storm, kyla och djur, vi har tillgång till mediciner, modern teknik och rent vatten. Varje dag som går gör vetenskapen vårt liv lättare.” Jag låter blicken vandra från vänster till höger, som om rummet var fullt med folk. ”Jag vet att de flesta av oss anser att vi har förtjänat allt detta. Det har ni rätt i, åtminstone delvis. Våra förfäder byggde upp sfärerna.

De trodde på det som Melchart förutspådde och därmed räd­ dade de sig själva och oss. De bevarade och vidareutvecklade den tidens kunskap för att ge civilisationen en chans. Vi är privilegierade, men vi måste också vara medvetna om vilken enorm tur vi har haft.” ”Men vi sliter ju dag och natt för det också!” avbryter ­Grauko och härmar accenten i Nya Berlin 3. ”Ja, vi arbetar hårt”, instämmer jag. ”Du, jag, varenda en av oss. Jorden har inte hämtat sig från utbrottet än och det kommer att dröja länge innan den gör det. Men se på dig själv.

Titta på din kropp. Ser du några frostknölar? En mage upp­ svälld av hunger? Har en varg bitit av dig benet? Nej. Men för människorna utanför sfärerna är det vardag, och i deras ställe skulle du också göra allt för att få ett mer uthärdligt liv.” Ingen förebråelse i rösten, det är det svåraste. Ingen självgodhet, då

8

får man dem inte med sig. Jag har hittat rätt ton, det bekräftar Graukos lätta nickning. ”Vi arbetar så hårt”, fortsätter jag, ”för att vi så småningom ska kunna ta emot de som har överlevt utanför sfärerna. I nu­ läget skulle det vara ödesdigert för oss alla – för lite mat, för lite plats. Men för var dag som går kommer vi ett steg närmare det målet. Att klanerna inte vill vänta är förståeligt. Jag skulle känna likadant i deras ställe.” ”Men att inte vilja vänta och att döda oss är två olika saker”, muttrar Grauko, som fortfarande spelar rollen som nyberli­ nare.

Nu ser jag Lu framför mig igen. Hon var så tydligt på kla­ nernas sida, hennes förståelse för och överseende med plund­ ringstågen och överfallen var äkta. När jag fortsätter prata har jag en känsla av att det är hennes ord som kommer över mina läppar. ”De förstår inte bättre. Vi i sfärerna har bevarat en civili­ sation som liknar den som fanns före utbrottet. Människorna därute har förutom allt annat också förlorat den civilisationen.

Ni kallar dem prims men de är inte primitiva, de är utlämnade till en hård och svår värld. Det måste vi ständigt påminna oss om, även när det känns svårt. För det är vi som håller dem på avstånd. Inte för all framtid, men fram tills vi har kommit på ett sätt att ta emot dem utan att själva gå under.” En kort paus och ännu en blick tvärs över rummet. Lägga in medkänsla i rösten. ”Fram till dess dör hundratals människor varje gång det kommer en storm, en flodvåg, ett skalv. Klanerna ger oss skulden för det, och även om det är fel borde vi visa förståelse.

Det är inte lätt att vara rättvis när man svälter eller fryser ihjäl.

9

Det är inga vildar vi har att göra med, utan människor i nöd som vi måste hjälpa så gott vi kan. Om vi gör deras situation mer uthärdlig kommer överfallen att minska. Det råder det inget tvivel om.”

Jag lyckas nästan övertyga mig själv och av Graukos min att döma är även han nöjd. ”Du kan gå nu”, säger han. ”Det var mycket bättre än ditt första försök. Inte ditt bästa tal, inte bra nog för att ge poäng.

Men tillräckligt bra för ett anförande för gruvarbetare.”

Han har rätt. Jag nickar. ”Det du har bevisat är att du kan använda dina förmågor även i extrema situationer. Det gläder mig högst personligen.”

Lovord från Grauko är sällsynta och dyrbara, det bästa jag kan vänta mig för tillfället. När man är så högt rankad som jag får man bara poäng för övermänskliga saker.

Han släpper iväg mig med en vag handrörelse.

Jag går ut i korridoren, börjar springa. Nu kan jag och nu får jag gråta, men det kommer inga tårar, bara ett kvidande ljud som lika gärna kan bero på att jag är andfådd.

Jag springer ut ur akademiblocket, mot biblioteket, mot de centrala förläggningarna och förbi medcentret.

Lu är död, tänker jag i varje steg. Lu. Är. Död. Lu. Är. Död.

De två andra kände jag knappt. Raman umgicks all­ tid med fysikerna och Curvelli hade bara gått på samma självanalys­seminarium som jag, och enda anledningen att man lade märke till honom där var att han envisades med att tiga varje gång vi kom in på hans önskningar och mål. Han var tystlåten och hade väldigt höga tankar om sig själv. För det mesta rankad mellan 20 och 25. Någon som mentorerna

10

hade ögonen på, en potentiell blivande ledare för det fysika­ liska forskningscentret. Död nu.

Det sägs att primsen även äter människokött under extre­ ma köldperioder.

Springa. Vänster, höger, snabbare. En solstråle bryts mot den hermetiska plastkupolen ovanför mig och ljuset från den blandas med belysningen på båda sidorna om gångbron. Det är inte långt kvar, bara tvärs igenom kupol 9a, men min sal­ vator börjar pipa redan när jag tar ett första steg in. Puls 182, anaerobisk zon, står det på displayen.

Jag saktar in och märker först nu hur snabb min andning är. En arbetare på stora tvätteriet hälsar med ett leende med­ an hon skyndar förbi mig med famnen full med vitt, stärkt tyg. Känner jag henne? Jag är inte säker och det är ett dåligt tecken.

Sista biten går jag i normal takt och funderar på vad jag ska säga. Jag måste berätta för de andra, men även sådant är jag tränad i. Att framföra dåliga nyheter var en av de första lektionerna jag fick av Grauko.

11

4 3 enheter protein, 5 enheter kolhydrater, 1 enhet fett visar salva­ torn när jag ska ta av mig den innan jag går och lägger mig. Jag lossar på det breda armbandet och torkar av displayen, som är stor som en handflata. Bokstäverna blinkar röda – om jag inte justerar näringsbalansen kommer informationen att skickas till medcentret. Precis vad jag behöver.

Tanken på att äta något mer nu får det att vända sig i ma­ gen och jag bestämmer mig för att strunta i att justera. Ingen vinner något på att jag kräks upp dyrbara livsmedel.

Apparaten piper gällt och missnöjt när jag trycker på en knapp och sätter den i viloläge utan att ha gjort det den kräver av mig.

Sedan blir det tyst omkring mig. Jag dämpar ljuset till den svagaste nivån och ställer mig vid fönstret och tittar på senti­ nellerna som patrullerar på muren. I sina tjocka rockar ser de ut som djur som jag bara har sett i böcker.

Tre rör med blod kostar mig min olydnad, plus tiden som jag slösar bort i medcentret. Jag blir hämtad mitt i en geologilek­ tion och blir tvungen att ta igen min bergartsanalys senare.

Alltså är jag inte på bästa humör.

Läkaren, som jag inte vet vad han heter, håller tre paket

26

proteinkex under näsan på mig, men innan han hinner säga något om näringsdirektiven far jag upp från stolen. ”Jag förlorade en vän i går och förväntar mig förståelse för att det påverkar aptiten.” Min ton är skarp och jag har inga som helst tankar på att mildra den. Den övernitiske läkaren får gärna märka att jag är arg, det spelar ingen roll att han är tre gånger så gammal som jag. Han börjar genast försvara sig. ”Vi får skulden om någon av er klappar ihop”, förklarar han. ”Och om det är någon av de tio högst rankade är det ännu vär­ re. Ni är det viktigaste kapitalet i Borwinakademin, vi måste hålla ett extra öga på er. Men om du håller dig till salvatorns anvisningar slipper du fler besök här.”

Jag kastar en blick på kexen i min hand. Lufttätt förpacka­ de i blågrå folie. ”Ingen av oss lider av näringsbrist”, svarar jag. ”Vi blir utbildade i att ta ansvar, och om jag anser det rätt att hoppa över en måltid för att jag har drabbats av en svår per­ sonlig förlust vill jag att det ska respekteras. Mina medicinska kunskaper räcker för att kunna avgöra om det skadar mig eller inte.” Jag släpper honom inte med blicken. Nästa gång ska han tänka sig noga för innan han kallar hit mig för att jag har fått i mig några kalorier för lite.

Läkaren vrider sig oroligt på stolen. Det är inte min ton som gör honom osäker, det är min rang. Som nummer 7 kommer jag utan tvekan att få en hög post i sfärförbundet så småningom, han vill inte sjabbla bort något, även om det märks att det inte är lätt för honom att bli tillrättavisad av en artonåring.

Han sväljer, tittar på sina händer, sedan ger han med sig.

27

”Jag är ledsen. Men det var inte för att vara elak. Vi är upp­ märksamma på avvikelser.” ”Nästa gång behöver ni inte vara uppmärksamma förrän det är något fel på mina värden. Då ska jag raskt infinna mig så att ni får ta blodprov på mig.” Jag funderar på om jag ska slänga kexen på bordet, men bestämmer mig för att låta bli.

Jag har redan gått för långt, jag har förödmjukat läkaren trots att han inte har gjort något annat än att följa reglerna. Bara för att jag ville visa att jag inte låter någon bestämma över mig.

Inte på grund av en sådan bagatell. ”Du får dina resultat om tre timmar”, mumlar han utan att se mig i ögonen. ”Du behöver inte komma hit, jag skickar dem till din salvator om det är okej för dig.” ”Bra.” Han gav med sig som jag ville, och nu känner jag hur skammen stiger inom mig och har mig i sitt grepp. Aureljo skulle aldrig bete sig så, skulle aldrig utnyttja sin position som nummer 1 i akademin till att tillrättavisa någon annan. Skit också. Jag tar ett djupt andetag och ska just gå när jag hejdas av läkarens dämpade röst. ”Luria kom ofta till mig. Hennes död var ett hårt slag för mig. Hon ville göra praktik på medcentret, visste du det?” ”Nej.” Jag tittar på honom, ursäktar mig utan ord. ”Så ung, så sund”, mumlar han. ”Så begåvad.”

Jag nickar. Under läkarens ögon syns antydningar till mör­ ka ringar och plötsligt får jag lust att stryka honom över det välkammade håret.

Han hade kunnat vara min pappa om jag hade haft någon.

Eftermiddagen ägnas åt växthusen i de yttre kupolerna 19 och

28

20. De yngre studenterna letar efter skadeinsekter på växterna medan vi förbereder stickprov till den kemiska analysen.

Jag står mellan Tudor och Aureljo, som är ovanligt tysta i dag. Varje gång vi får syn på en sentinell på gångbron som går utmed väggen högt däruppe lyfter Tudor på huvudet. Jag vet vad han håller utkik efter, men den färglösa sentinellen har jag inte sett till sedan i går eftermiddag. ”Varför frågar du inte Morus?” säger jag när Tudors blick far upp än en gång, som om han fått en elektrisk stöt av ljudet av steg ovanför oss. ”Va?” ”Morus. Din mentor. Han vet säkert vad det betyder när en vakt inte har några färger, han kan säkert …” ”Lägg av! Sluta låtsas som om du visste vad som rör sig i mitt huvud!”

En så häftig reaktion var jag inte beredd på och jag backar ett steg, vilket Tudor nöjt noterar.

Aureljo skyndar sig att försvara mig. ”Tänk på hur du låter.

Ria ville vara snäll, du har ingen rätt att ryta åt henne.”

Nya fotsteg över oss. Tudor har fortfarande blicken på mig och jag kan nästan känna hur svårt det är för honom att inte titta upp. ”Varför frågar du honom inte bara?” säger jag igen.

Tudor skakar på huvudet. Sedan vänder han sig mot to­ matplantan som han håller på att undersöka. Det är något i hans attityd som får mig att tro att han inte vill fråga för att han redan vet svaret.

Sentinellerna har redan patrullerat flera varv på bron på in­

29

sidan av kupolen när en flicka tränger sig fram mellan ra­ derna av plantor och styr stegen mot mig. Hon är yngre än jag, femton eller högst sexton, och jag känner igen henne till utseendet, från ett av de gemensamma köken i de yttre förläggningarna. ”Ria!” Hon vinkar, ger Aureljo ett strålande leende och Tu­ dor ett blygt innan hon tar mig i armen. ”De behöver dig på uppsamlingsstationen. Det är tre den här gången, två av dem är ganska små än. Terissa vill att du ska komma.”

Jag torkar av mina jordiga händer på en linnehandduk och följer efter flickan, som har en fläta som slänger hit och dit på ryggen. Rött hår. Lika sällsynt som solsken.

Uppsamlingsstationen ligger i kupol 2d, inte långt ifrån sentinellernas förläggning. Det är de som hittar de pyttesmå byltena på sina patrulleringsrundor, som virar in dem i sina tjocka rockar, värmer dem med kroppen och tar med dem in i sfären.

En av barnsköterskorna håller upp dörren åt mig, hon ler och säger något som jag inte uppfattar för allt skrikande bak­ om henne. ”De är tre”, upprepar hon när jag frågar. ”Två pojkar och en flicka.”

Jag går in i rummet där jag får vara ensam med de små och lära känna dem. Jag tycker om att vara här, allt påminner mig om min barndom – gamla stoppade möbler, mattor, bil­ der av gröna växter under en ljus sol på väggarna. Det fanns en liknande bild i Nya Colonia, sfären där jag växte upp.

Den hängde på väggen mitt emot min säng och föreställde en vidsträckt yta full med blommor som var väldigt höga

30

och väldigt gula. Solrosor kallade Baja dem, och jag tyckte det var ett fantastiskt vackert namn, även om det förstås var påhittat.

Sköterskan kommer först med barnet som skriker, det spjärnar emot när hon lägger det i min famn. Mörka lockar klibbar mot pannan, i den gapande munnen syns inga tänder än. Ansiktet är rött som en varningslampa, nävarna fäktar far­ ligt nära min näsa.

En flicka. Fem månader, kanske sex. Mager. ”Har hon druckit?” frågar jag sköterskan, som redan är halvvägs ute genom dörren. ”Ja. En hel enhet. Då slutade hon till och med skrika för en kort stund.”

Det är svårt att läsa av bebisar. De förställer sig inte, inte minsta lilla. Men det är just misstagen, de pyttesmå inkonse­ kvenserna när människor förställer sig, som säger mest.

Flickan i min famn skriker medan jag pratar med henne, masserar hennes mage, går runt med henne i rummet. Hen­ nes hud är varm och hon slingrar sig inte, hon skriker inte av smärta. Men det spelar ingen roll vad jag gör, hon slutar inte, för jag är fel person. Barnet skriker efter sin mamma och hon kommer att fortsätta skrika tills hon somnar av utmattning.

Jag vaggar henne, sjunger och pussar på det röda, spända ansiktet. ”Hon gav bort dig för att du ska få det bra. Varmt, tryggt och säkert. Vi ska ta hand om dig, var inte orolig.” Jag pratar med den lilla flickan som om hon förstod mig, vaggar henne och berättar för henne om lekkupolerna i Nya Colonia, där barnen får klättra, bygga kojor och måla på väggarna. Så småningom slutar hon skrika och tittar på mig.

31

”Du kommer inte att vara ensam”, säger jag till henne. ”Aldrig mer kommer du att ligga i snön och frysa och höra vargarna yla. Du är en av oss nu.”

Hon blundar, hennes nävar slappnar av. Det är säkert inte min röst som gör det utan utmattningen. Men i alla fall.

När Terissa kommer in och tittar frågande på mig, som hon gör varje gång, har jag fattat mitt beslut. ”Skicka henne till Baja, där passar hon.” Jag lägger det sovande barnet i hennes famn, stryker bort en hårslinga från pannan. Baja kommer att omsluta henne med sin värme, som hon har gjort med alla hittills, både oss vitrobarn och de upphittade. Om andra fos­ termödrar har jag hört att de föredrar vitron, som om konst­ gjort liv var mer värdefullt. Någon bättre än Baja kan den lilla flickan inte få.

Med de två pojkarna är det mycket lättare. Den ene knor­ rar förnöjsamt hela tiden och rycker av mig hårtussar, den andre trycker sig tätt intill mig och somnar inom några mi­ nuter. ”Den förste skulle kunna trivas i Bozen-sfären”, föreslår jag för Terissa när hon sticker in huvudet genom dörren igen. ”Den andre skulle kanske passa i Spessart 3 eller Nya Kon­ stanz, jag tror han skulle trivas med den lugna atmosfären där.” Jag lägger det sovande barnet försiktigt i hennes famn, han rör lite på sig men vaknar inte. ”Tack”, viskar Terissa och bär ut pojkarna.

Jag sitter kvar en stund, andas in babydoften och funderar på varför jag inte känner mig nöjd. Jag har placerat de tre små barnen efter bästa förmåga, något jag har gjort många gånger förut. Första gången var jag tolv. Hittills har jag nästan alltid

32

lyckats, bara två av alla barn som passerat mina händer har förflyttats i efterhand.

Jag kan inte släppa tanken på den skrikande flickan. Hen­ nes våldsamma förtvivlan, hennes ensamhet.

Slappna av, säger jag till mig själv. Du har gjort vad du kun­ de för henne. Hon kommer att ha det varmt och slippa vara hungrig, och om hon är begåvad kommer hon att ha samma chanser som en vitro. Barn som uppfostras av sfärförbundet tar man fram det bästa ur.

Och dessutom, försöker jag lugna mig själv, skickade du henne till Baja, som kommer att älska och skämma bort henne och ge henne det stöd hon behöver. Som hon gjorde med dig. Även den tanken skaver. Det tar en sekund innan jag inser att det är längtan. Efter min barndoms sfär, doften från köket, läsrummet, de rena sängkläderna. Efter Baja. Om jag kunde skulle jag byta med den sex månader gamla flickan.

Utanför uppsamlingsstationen sitter Tomma på den lilla mu­ ren som skiljer gångvägen från rälsen för transportvagnarna.

Det ser ut som om hon väntar på mig. ”De har gett mig ledigt i dag”, förklarar hon.

När jag kommer närmare ser jag hennes svullna ögonlock och de röda strimmorna i ögonvitorna. Hon måste ha gråtit.

Näsan rinner fortfarande. ”Vad har hänt?” ”Inget. Jag … jag måste ha blivit förkyld sist jag gick ut”, mumlar hon och hostar lite, som om hon ville bevisa något.

Jag sätter mig bredvid henne. Lägger armen om hennes ax­ lar, som genast börjar skaka.

33

”När du hade gått fortsatte vi att jobba. Det gick jättebra, analysresultaten var så lovande, vitkålen kommer att bli bättre än någonsin.”

När Tomma säger det kan man våga sitt huvud på att det är sant. Hon kan läsa växter som jag kan läsa människor. ”Men sedan …” Hon sänker blicken. ”Sedan tyckte jag att jag såg Lu. Till vänster. Vid tomatplantorna. Jag skulle just gå fram till henne, men då vände hon sig om och … det var bara någon tjej som liknade henne bakifrån. Jag … jag började grå­ ta. Bara sådär. Jag kunde inte sluta.” En tår droppar på hennes byxor, målar en mörkgrön fläck på det ljusgröna tyget. Grönt, som vi alla bär för att bli påminda om det fruktbara landet som inte finns längre. Jag kramar henne hårdare. ”Vad tror du de har gjort med henne?” Tårarna fortsätter rinna, men hennes röst är klar. ”Jag vet inte.” ”Varför berättar ingen något? Om vi åtminstone visste vil­ ken klan som dödade henne!”

Då skulle vi kunna förstå ett och annat, men kanske är det bättre om vi inte vet något. Då sover vi lugnare.

När jag var liten berättade de äldre barnen historier om klanerna och stammarna för oss på kvällarna, för att ge oss mardrömmar. De sa att nattlöparna lägger tänderna från döda fiender i gamla rör och gör skallror av dem, som de använder i sina krigsritualer. Att vita griparna gömmer sig i snögrottor, sliter tag i vilsna vandrare och kväver dem. Att klanen törne­ snår tvingar sina barn att gå nakna genom taggiga busksnår och bara föder upp de som överlever. Uppskärarna berättade

34

de inget om – det räckte med att nämna namnet så började vi gråta allihop.

När vi beklagade oss för våra fosterföräldrar nästa dag trös­ tade de oss, men inte en enda gång kallade de historierna för dumheter. Inte ens Baja. Hon läxade visserligen upp de större barnen, men historierna sa hon inget om. ”De öppnade inte kistorna”, viskade Tomma, ”för att vi inte skulle se att deras tänder eller öron saknades. Eller att de var … krossade.” Hon har fortfarande jord på händerna, och när hon torkar bort tårarna från kinderna smetar hon ut jorden i an­ siktet. ”Det finns en klan österut som tar tunga stenar … stora stenar och mosar människor som om de var kackerlackor.” ”Dumheter”, svarar jag bestämt. Om vår expedition hade fallit offer för dem hade det inte bara stått en tom kista på podiet utan tre. Men det behåller jag för mig själv. ”Jag är säker på att de dog snabbt”, säger jag för att lugna henne. ”Annars hade sentinellerna hunnit ingripa. Överfallet måste ha kommit plötsligt och varit över på några sekunder.”

Tomma tror på mig för att hon vill tro på mig. Hon snörv­ lar lättad och smetar ut ännu mer jord i ansiktet. ”Du har rätt.”

Hon skjuter ifrån med händerna och hoppar ner från muren, hejdar sig ett ögonblick och vänder sig sedan mot mig. ”Jag tänker inte lämna sfären mer, inte så länge det springer om­ kring prims därute. Bort med dem. Allihop.”

35

5 Jag går inte tillbaka till växthusen utan raka vägen till min för­ läggning, där jag sträcker ut mig på sängen och sluter ögonen.

De senaste veckorna har varit tuffa, vi är pressade allihop, det är säkert också en anledning till Tommas hårda ord. Vi skulle gärna ha alla beslut vi måste fatta bakom oss. Det är inte långt kvar till avslutningen. Dags att lämna akademin och välja en karriär bland de möjligheter vi blir erbjudna. Ju mindre att välja på, desto svårare blir valet, säger alltid Zilla. Det var all­ deles för längesen jag var hos henne, trots att jag skulle behöva lite psykologiskt stöd just nu. Som nummer 7 är valmöjlig­ heten ganska liten.

Det är min aptit också. Trots det, och för att jag vill repa­ rera gårdagens slarv, går jag upp igen, håller salvatorn under scannern och väntar på pipet som talar om att den har läst av all viktig information och skickar den till köket. Först efter det lägger jag mig på sängen igen.

På muren därute patrullerar sentinellerna. Anblicken av dem gjorde mig lugn redan som barn och jag känner hur mina ögonlock blir tunga.

Jag inser inte att jag har somnat förrän jag vaknar av dörr­ klockans gälla ton. Jag tar emot brickan från köksbiträdet, säger några ord som jag inte minns några sekunder senare och stäl­ ler maten på bordet. Där ligger redan historieböckerna som jag

36

måste lämna tillbaka till biblioteket i morgon. Dyrbara gamla verk, äkta papper. Andra världskriget 1939–1945. Konflikten i Mellanöstern. Vattenkrigen 2036–2040. Sfärattentaten 2092. ”Om vi vill regera måste vi veta vilka faror man ska und­ vika”, säger Aureljo ofta. Han kan allt om krigen – när och varför de började, vilka som tjänade på dem och vilka som blev värst drabbade.

Aureljo kallar det att regera, Tudor att härska, och det be­ kymrar honom inte alls hur ofta härskare har blivit halshugg­ na under historiens gång.

I min matbehållare hittar jag grönsaksmos, kokt höns och en stor hög kokta vetekorn. Inget bröd – den senaste mjöl­ transporten blev plundrad av primsen.

Jag äter upp allt och skickar tillbaka den tomma behållaren.

Nu är jag ledig. Äntligen. Jag ställer undan historieböckerna och laddar ner en roman på min terminal, en från förr i tiden.

Jag älskar beskrivningarna av djur, av fristående hus, av ängar – och allt skimrar i solbelysta färger. En dag ska det bli så igen.

Det sägs att snön börjar smälta bara några hundra kilometer söderut, att marken ligger bar i flera månader, mer och mer för varje sommar.

Jag har knappt hunnit läsa fem sidor när kommunikations­ anläggningen surrar. ”Besök”, meddelar jourhavande sentinel.

Nu? ”Vem är det?” ”Bara jag”, säger en annan, varmare röst. Aureljo. ”Ni kan öppna.”

Jag hör Aureljo gå upp för trapporna och väntar på honom i dörren, slår armarna om honom och drar med honom in.

37

”Jag trodde du skulle komma tillbaka”, säger han med an­ dan i halsen. ”Jag blev orolig.”

Jag stryker med händerna över hans ansikte, undviker är­ ren i hårfästet, saknar födelsemärket vid ögat. ”Det tog lite tid på uppsamlingsstationen. Och efteråt ville jag helst vara ensam.”

Han lägger armen om mina axlar och drar med mig till soffan. ”Berätta om barnen.”

Hans intresse är äkta. Alltid. Inte bara när det gäller mig.

Aureljo omsluter människor med sin uppmärksamhet och sveper in dem i den, och därför fungerar han som en mag­ net på de flesta. Det är ingen ansträngning för honom, det är hans natur. Jag känner ingen som inte tycker om att vara nära honom och jag frågar mig gång på gång varför han älskar just mig.

Jag lutar huvudet mot hans axel. ”De var tre stycken. Två pojkar som kommer att finna sig till rätta utan problem. Glada och nöjda. Flickan däremot, hon kommer att behöva tid. Jag skickade henne till Nya Colonia.” ”Det var säkert rätt.” Aureljos hand leker med mitt hår. ”Var de välnärda?” ”För magra alla tre.”

Hans bröstkorg häver sig, han suckar. ”Vet du en sak, Ria? Jag längtar verkligen tills vi är färdiga med akademin. Vi kom­ mer att ha nyckelpositioner och då ska vi förändra världen.”

När jag har huvudet mot hans axel som nu kan jag både höra och känna hans ord. Om jag sluter ögonen också tror jag till och med på dem. Vi kommer att hitta lösningar på alla problem – mat, värme, trygghet. Inga fler undernärda barn

38

som lämnas i snön. Inga fler överfall på studenter som forskar om nya näringskällor. Aureljo tror på det och jag tänker ofta att han är rankad etta för att han kan överföra den tron till andra. Inte så mycket för att någon förväntar sig att han verk­ ligen kommer att nå sina ambitiösa mål. ”Ska jag stanna här i natt?” mumlar han.

Jag funderar lite, sedan skakar jag på huvudet. ”Jag är inget bra sällskap för tillfället. Jag har så mycket i huvudet som jag vill få ordning på.” Att jag dessutom vill vara ensam med nat­ ten utanför kupolen, med snöflingorna som faller ljudlöst och skuggorna av sentinellerna som patrullerar därute behåller jag för mig själv.

Senare, när Aureljo har gått, ångrar jag mitt beslut. Roma­ nen med allt solsken och alla problem i en svunnen värld gör mig sorgsen, tvärtemot vad jag hade förväntat mig. Jag laddar ner en annan bok, en deckare som handlar om en serie mord i Nya Berlin 1, men historien är platt och förutsägbar. Så jag sparar energi, släcker lampan vid min säng och försöker sova.

Dagen därpå är vi mitt i ett fysiskt träningspass när jag kom­ mer att tänka på lånetiden igen, den går snart ut. Om jag inte lämnar tillbaka böckerna till biblioteket inom en halvtimme kommer jag att förlora privilegiet att ta med mig gamla verk hem till förläggningen. Dessutom skulle det innebära en helg med funktionärstjänst. Sortera tillbakalämnade böcker, torka bokhyllor, söka efter otillåtna filer i lästerminaler. Och allt­ ihop i den grälla orangefärgade funktionärsuniformen, så att de yngre årskullarna får något att skratta åt.

Jag går förbi Tomma, som tränar för fullt framför mig,

39

l­ ägger ifrån mig viktmanschetterna som jag har på handleder­ na och vristerna, sedan rusar jag – betydligt lättare plötsligt – den kortaste vägen genom kupol 5 och 7 till min förläggning.

Om jag skyndar mig hinner jag inte bara lämna tillbaka böckerna i tid utan kommer också punktligt till matsalen.

Min salvator kommer inte att ha någon anledning att skicka någon rapport och alla blir nöjda.

Gamla böcker får man alltid i ett metallskrin som man ska förvara och transportera dem i. Jag klämmer fast den tunga och otympliga lådan under vänsterarmen, det går även om kanterna skär in i armhålan.

Om jag får välja mellan dyrbart, tryckt papper och en ned­ laddning på dataterminalen väljer jag oftast boken, även om det är mer opraktiskt. Särskilt om den handlar om historia.

Det känns som om sidorna själva hade varit med om allt som står skrivet på dem. Andra människor har haft blicken fäst på samma rader långt före mig, och ibland tycker jag mig kunna höra deras tankar.

Boken om vattenkrigen läste även Lu, för två månader se­ dan ungefär, och när hon berättade om den för mig skakade hon på huvudet. Så långt kan det inte gå nu, inte så länge sfärförbundet finns, sa hon. När jag rör vid den blekta bokryggen, som även hennes händer har hållit i, är det som om jag kunde få kontakt med henne.

Jag var snabbare än jag trodde, jag kommer att hinna. Förbi medcentret, som tar upp hela kupol 7, förbi de inre förlägg­ ningarna. Där är biblioteket, jag har fortfarande tid på mig, jag tar två trappsteg i taget och kommer fram till återlämnings­ disken fem minuter innan lånetiden går ut.

40

En av de yngre studenterna tar emot böckerna och lägger dem på scannern, vars lampa lyser grönt fyra gånger. ”Det var i sista minuten”, säger hon. ”Vill du låna något nytt?”

Nej, inte i dag. Jag skakar på huvudet och börjar gå mot läsesalarna. Bakvägen är det närmare till akademin. ”Inte den vägen”, ropar funktionären efter mig. ”Det är av­ spärrat där, de små läsesalarna och bokmagasinen håller på att renoveras!”

Jag suckar och vänder om. Att gå tillbaka till huvudentrén härifrån är en stor omväg.

Men när jag har rundat nästa hörn kan inte studenten vid disken se mig längre. Det är bara ett litet brott mot reglerna.

Jag ska inte röra något och inte smutsa ner.

I korridoren som leder till en av baktrapporna är det kallt och ödsligt. Stegar står lutade mot väggarna och bredvid dem står högar med tomma burkar som det varit ljusgrön färg i. Ett stort plastkar fullt med avfall står bredvid trappan jag ska gå ner för. Jag sätter foten på första trappsteget men hejdar mig mitt i steget. Bakom mig hör jag en röst, visserligen dämpad men ändå väldigt tydlig. Och väldigt irriterad. ”… inte rätt ställe för en diskussion!”

Jag vänder mig om, men det är ingen där. Rösten måste komma från ett av de nyrenoverade rummen och jag tror mig veta vems den är. Det där sättet att spotta ut de hårda konso­ nanterna känner jag igen från Gorgias. ”Det är bästa tänkbara stället.” Rösten som svarar känner jag inte igen. Ingen av mina mentorer, så mycket är säkert.

Den låter undertryckt, nästan väsande, och otålig.

Jag försöker lista ut bakom vilken av dörrarna de två m ­ ännen

41

befinner sig – jag har aldrig hört Gorgias prata så. Hektiskt, ­förargat, som om han var pressad. Hans oro smittar av sig på mig. Har akademin problem? Är sfärförbundets regering miss­ nöjd med våra resultat?

Försiktigt sätter jag ena foten framför den andra, tacksam över att jag fortfarande har träningsskorna på mig. Mina steg är ljudlösa.

Sedan hörs en tredje röst, och vem den tillhör råder det inga tvivel om: Morus. ”Låt oss komma till saken”, säger han.

De måste vara i rummet bakom den vitmålade dörren, från mitt håll är det den andra från vänster. Den är stängd, men låset är inte ditsatt än och genom hålet hör jag varje ord som sägs. Det är något som inte stämmer – och ett ögonblick senare inser jag vad det är. Gorgias personliga sentineller saknas. I vanliga fall står de som vakttorn utanför varje rum han vistas i. För att understryka hans betydelse, som Tudor säger. ”Det handlar om en sammansvärjning, en konspiration.” Återigen den okändes skrovliga röst. ”Presidenten ser mycket allvarligt på fallet. Han vill att det ska lösas snabbt.” ”Som jag redan har sagt är det vansinne!” säger Gorgias häftigt. ”I min akademi finns ingen sammansvärjning, här studerar eliten från hela det centraleuropeiska sfärförbundet.

Presidenten har själv gått på den här skolan!”

Ordet fastnar genast i mitt huvud. Sammansvärjning. Först vill allt i mig hålla med Gorgias – ingen här skulle vända sig mot sfärförbundet. Tvärtom, vi längtar alla ivrigt efter den dag då vi äntligen får användning för allt vi har lärt oss i akademin.

42

Vi vill göra den beboeliga världen större, bättre, starkare. Inte förstöra den. Å andra sidan … jag känner ju inte varenda människa här.

Den stora massan kan jag inte gå i god för. ”Det skulle vara en skandal”, mumlar Morus. ”Ofattbart, det måste vara ett misstag …” ”Det är fullständigt oväsentligt vad ni tycker är ofattbart eller inte”, väser den okände. ”Det handlar om en plan som skulle kunna krossa hela sfärförbundet. Det vi har fått reda på överträffar regeringens värsta farhågor.” ”Men … det …” Gorgias stammar bara.

Jag förstår honom, min egen strupe är torr och hopsnörd, något som kliar långt därnere skulle kunna orsaka en host­ attack. Men det får inte hända, jag måste höra exakt vad det är för fara som hotar oss.

Gorgias verkar ha samlat sig. När han börjar prata igen låter hans röst starkare och mycket mer energisk. ”Det är omöjligt.

Alla mina studenter är hängivna anhängare av sfärförbundet.

De genomgår regelbundna psykologiska tester, de får uppdrag utanför sfärerna på prov, vi vet vad de pratar om och vad som rör sig i deras huvuden. Vi skulle ha avslöjat en sammansvärj­ ning innan presidenten fick höra talas om den.”

Det är något i Gorgias försvarstal som irriterar mig. Det tar ett ögonblick innan jag inser vad. Vi vet vad de pratar om. Är det sant? Hur vet de det?

Det måste jag prata med Aureljo om senare, mellan fyra ögon – hoppas jag i alla fall – men nu tar den okändes dämpa­ de skratt all min uppmärksamhet i anspråk. ”Jag tvivlar inte på att ni är välinformerade. Men våra ­källor

43

är nog lite mer omfattande. Misstanken jag pratar om har fun­ nits en längre tid. Nu har den bekräftats.”

Det blir tyst, och jag kan höra mitt hjärta slå. Om främ­ lingen har rätt och det finns förrädare vid akademin känner jag dem förmodligen. Åtminstone till utseendet, vi kanske hälsar på varandra i korridorerna. Eller också har vi köat ihop i matsalen.

För min inre syn ser jag Graukos ogillande min. Ända se­ dan min första dag på akademin har jag tränat på att känna igen en lögn, identifiera lögnare och genomskåda andras av­ sikter. Om det finns en sammansvärjning skulle jag ha märkt något av den, annars har alla mina lektioner varit förgäves. ”En misstanke är en sak”, hör jag Morus säga. ”Bevis är en annan. Jag förmodar att ni har bevis?”

Främlingen säger inget. Jag ser honom inte, jag känner ho­ nom inte, ändå är jag övertygad om att det inte är förlägenhet som gör honom stum. Nej, han gör en paus då han antagligen mönstrar Morus uppifrån och ner. Efter några sekunder kom­ mer svaret, iskallt. ”Självklart. Känner ni till innebörden i Jordans krönika?”

Ett tyst surrande. Min salvator vibrerar, den rapporterar en ovanlig pulsökning. Om jag inte ser upp börjar den pipa. Ta det lugnt alltså. Jag tar djupa, långsamma andetag, försöker sortera vad främlingen har sagt. Jordans krönika? Det låter som en sådan där upplevelseskildring som många författare skriver om sina resor mellan sfärerna. Men den här krönikan har jag aldrig hört talas om.

Min puls sjunker så småningom till normal nivå. För säker­ hets skull tar jag ändå några försiktiga, ljudlösa steg tillbaka

44

mot trappan. Om salvatorns nödsignal skulle utlösas trots allt eller om dörren plötsligt skulle öppnas kan jag rusa iväg. Att stå till svars inför Gorgias eller Morus skulle jag nog klara av, men mannen med den skrovliga rösten vill jag inte träffa. ”Självklart känner jag till innebörden, men ni kan inte mena allvar.” Gorgias röst låter plötsligt alldeles hes. ”Ni får lägga fram bevisen.” ”Självklart.”

Ett dovt ljud, förmodligen är det något som placeras på ett bord. Sedan tre toner efter varandra, som tyder på att någon har satt på sin dataterminal. I tystnaden som följer känns mina andetag plötsligt alldeles för ljudliga.

Långt borta, i en annan del av biblioteket, faller något till golvet med en duns.

Tystnaden håller i sig länge och det första jag hör, några minuter senare, är ett långt och utdraget stön. ”Det här … det hade jag aldrig trott.” Rösten låter ansträngd och så svag att jag nästan inte uppfattar orden. ”Ofattbart att någon kan göra något sådant.” Gorgias tar ett djupt andetag. ”Råder det inget tvivel?” ”Inte det minsta.”

Jag skulle kunna hoppa ner tre steg på rankinglistan för att se det som Gorgias ser just nu. Bevis för en sammansvärjning – det måste vara skrivna dokument, meddelanden till rebeller, upplysningar om var sfärernas svaga punkter finns. Har någon av oss spritt känslig information till primsen? Är den där krö­ nikan kanske en bok som listar luckor i vårt system?

Att studenter skulle kunna vara beredda att lämna ut oss till klanerna genom att sprida sådan information gör mig så

45

mållös att jag inte ens blir arg. Men ilskan kommer att kom­ ma, det vet jag. ”En katastrof ”, hör jag Morus säga tyst. Han låter upprik­ tigt skakad. ”Det innebär …” ”De berörda måste dödas.” Främlingen säger det lika sak­ ligt som om det handlade om ett ventilationsfilter som måste bytas. ”Snabbt och utan att göra något väsen av det. Allt annat skulle vara för riskfyllt. Ju färre invånare som får reda på hur farligt det här hade kunnat bli för oss, desto bättre är det.”

Utan att riktigt märka det har jag krupit ihop, hukat mig på översta trappsteget. Dödas. Utan rättegång? I sfärförbun­ det blir människor ytterst sällan dömda till döden, och innan dess får de chansen att försvara sig och bevisa sin oskuld.

Det som mannen med den sträva rösten planerar – att döda snabbt och diskret – kommer inte att gå. De andra kommer att lägga märke till att det saknas studenter, de kommer att ställa frågor.

Jag kommer att ställa frågor.

Främlingens ord måste ha gjort Gorgias stum för ett tag, nu harklar han sig som han alltid gör innan han ska pra­ ta allvar med någon av oss studenter. Jag väntar på att han ska protestera, det handlar trots allt om unga, högt utbildade människor under hans beskydd. Han kommer inte att tillåta att de blir avrättade utan att allt går rätt till. Även om de har förrått oss. Det finns fängelser, långt upp i norr. Ett hårt liv fyllt av tungt arbete, men bättre än ett skott i nacken. Jag väntar på att Gorgias ska säga ungefär det jag tänker just nu, men när han öppnar munnen kommer bara ett enda ord över hans läppar. ”Vem?”

46

Lita inte på någon.

ger han, och hans röst låter hård. ”Men jag skulle kunna tänka Det mig attfinns bli förrädare nu. Inget av det härdig är Flemings någon vill se död.fel, Ria. Allt är ett stort svek från sfärförbundets sida.”

Det kan vem som ”Jag vet.” Två ord ivara taget kan jag säga, alltid helst. något.

Han släpper min hand och lägger armen om mina axlar i stället. ”Jag går tillbaka till sfärerna. Nu om någonsin.” ”Tror du … det var …?” tilldödade synes Fleming? perfekt och rättvis.Vem an­ ”Att det En varvärld, de som Självklart. nars?” Aureljos tonfall går knappt att känna igen, inte ett spår Sex studenter som trodde de kände till sanningen. av förståelse, inga försök till någon överseende förklaring. ”Han ändrade sig och försökte rädda våra liv. Inser du vad Men plötsligt är de på flykt, svikna, modigt det var av honom? Det var därför de röjde honom ur vägen, men det hade de gjort i alla fall när de var färdiga med förföljda och utlämnade åt ödet. oss. Med allt han visste var han en alldeles för stor risk.”

Det har jag inte tänkt på. ”Vi är välutbildade”, väser Aureljo. Det hårda draget kring hans mun är också nytt. ”Vi är väl förtrogna med sfärerna, med deras styrkor och svagheter. Det ska de få känna av nu. De ska få sin sammansvärjning, och inte vilken som helst.”

Det börjar blåsa och vinden driver röken från elden åt vårt håll. Den svider i ögonen och jag vänder mig bort. Då faller min blick på Sandor, som väntar på oss.

Det är inget stort följe som drar västerut utan att tör­ nesnåren ser det. Förutom vi fem som återstår är det bara Quirin, Sandor och två av Quirins män, som bär på Tycho.

Det går inte snabbt – Dantorians ben tillåter inget högt tempo och Tomma stannar gång på gång och tittar tillbaka.

Jag vet att hon spanar efter Yann, men han syns inte till.

Vargarnas ylande gör oss sällskap, men de är långt borta.