9789187858055

Tidigare utgivet av Daniel Hånberg Alonso på Mogwai Bokförlag:

Äventyraren Thomas Blake-trilogin Afrikas öga Lauras ögon Barnens ögon

ISBN: 978-91-87858-05-5 © Daniel Hånberg Alonso Omslag: Anders Karlsson Mogwai Bokförlag, 2014 www.mogwaibokforlag.se

.

HANBERG

BLOCK En deckare ur balans i tiden

1903

K

roppen kunde inte ha legat i vattnet i mer än sju timmar.

Josef drog upp fickuret ur västfickan. Klockan var exakt sju minuter och femton sekunder efter fem på morgonen den 23 april 1903. Han hade befunnit sig på platsen i femton minuter och tjugotre sekunder. ”Herr Block, förmodar jag?”

Josef slog igen locket med tummen och stoppade ned uret i fickan igen. Han vände sig mot den korpulente poliskonstapeln som kom gående mot honom och nickade till svar. Josef lade märke till att polismannen inte bemödade sig att göra detsamma. Polisen hade ett magert ansikte som han försökte kompensera med en kraftig mustasch.

Han verkade milt road över att ha behövt bli kallad till platsen. ”Var det du som skickade efter polis för det här?”

Polisen pekade mot de två männen som var sysselsatta med att dra upp vad som tidigare varit en tanig skäggbeväxt man ur vattnet. Båda männen var över en och åttio långa, bredaxlade, med muskulösa överkroppar. Det var två mältare som Josef haffat på väg till sitt jobb.

Josef undanlät sig att anmärka på polisens respektlösa tilltal och läste istället sakligt från sin röda anteckningsbok: ”Strax innan klockan fem påträffades mannen livlös av en ölskeppare på väg att angöra en brygga. Kroppen hade legat och flutit vid strandkanten med kläderna fast i den steniga botten.” Josef fällde ihop anteckningsblocket och stoppade ned det i rockfickan. ”Med er tillåtelse vill jag undersöka kroppen.”

Polisen vände sig tvärt mot honom. ”Vem är ni?” frågade han argt med en glansig blick.

Under ilskan kunde Josef inte undgå att se en nyvaken försiktighet, därav det ändrade tilltalet. Nyvaken var även rätt ord, uppenbart var detta polisens första pass och att väckas till liv på detta sätt fick känslorna att röva friare än det var brukligt.

Utan ett ord räckte Josef fram en bit papper ur rockfickan. Polisen greppade åt sig den med ett ryck. Den barska uppsynen byttes mot

höjda ögonbryn medan han läste. ”Officiell… hederspolis… nyckeln till…” Han såg upp mot Josef och räckte långsamt tillbaka lappen. ”Vem är ni?” frågade han igen, nu med en ton som Josef uppskattade mycket mer. ”Ursäkta mig”, sa Josef och stegade fram till strandkanten där de båda männen var på väg att lägga kroppen. Att de båda var mältare och var mer vana vid att hantera okänsligt stöp blev tydligt i hur de utan krusiduller släppte den döda mannen på marken med en duns.

Kroppen lade sig på sidan så att vätska började rinna ur munnen.

Josef hukade sig ned och stängde snabbt de uppspärrade ögonen.

Inte för att han fann döda människor obehagliga, utan för att deras blickar påminde honom om de döda blickarna i renässanskonst som han fullkomligt avskydde.

Temperaturen låg fortfarande strax under tio grader Celsius, morgonfukten hade ännu inte släppt och stanken från sjön, den leriga jorden och den döda mannen var frätande. Josef var glad att hans känslighet för lukt blivit tolerantare med åren. I det här fallet tackade han för det, annars skulle han inte lagt märke till det.

Polisen såg misstänksamt på hur Josef lutade sig fram och luktade på den döda mannen. ”Får jag fråga varför ni bryr er om en drunknad man?” försökte polisen för att känna sig delaktig. ”Han har förmodligen fallit i vid Slussen och dragits med strömmen. Vi får in ett tiotal sådana fall varje vår.”

Josef reste sig upp och drog den svarta treknappade rocken tätare omkring sig. ”Den här mannen har inte drunknat. Den här mannen har utsatts för mord.”

Josef ångrade sig lite över hur dramatisk han lät. ”Mord?” stönade polisen som om ordet fick honom att dra sig till minnes jobbiga pappersarbetsminnen. ”Precis så – mord”, sa Josef och kastade en blick uppför Kungsholmstorg. Om ett par år skulle den bli inklädd med lindar, gräs och sittplatser. Nu var den fortfarande en bar, jordig fläck. Josef vände

blicken mot de två stora huskomplex som upptog torgets hela västra sida och läste skylten som hängde ovanför infarten till det nybyggda åttavåningshuset i tysk förebild: S:t Eriks Bryggeriaktiebolag. ”Någon eller några har dränkt den här mannen i öl.” ”Öl?” upprepade polisen och drog fingrarna genom mustaschen i en illa maskerad gest för att känna av sin egen andedräkt.

Josef förde upp två fingrar och masserade toppen av näsryggen. Han fick huvudvärk av inkompetens och den här poliskonstapeln var ett rejält illa fall av sjukdomen. ”Ja”, sa han långsamt. ”Öl.”

Han visste att det inte spelade någon roll om han upprepade det två eller ett hundra gånger, polisen skulle fortfarande undgå att notera den detaljen i sin rapport som Josef skulle läsa ett århundrade senare.

I rapporten skulle dessutom inte ett ord nämnas om någon herre vid namn Josef Block. Han utgick helt korrekt från att han betett sig tillräckligt undflyende för att polisen skulle finna det alldeles för besvärligt att förklara hans närvaro.

Josef levde efter flera strikta regler och lagar. En av dem var orsak och verkan. Kontinuitet var livsviktigt. Han hade nu gjort sin del. Dags att kliva in i den oskrivna historien.

Istället för att fortsätta polisens papegojekonversation gick han tillbaka till kroppen. Trots att mannen legat i vattnet i flera timmar så var hans kläder fortfarande indränkt i öl. Att lyckas dränka en fullvuxen man i öl krävdes mer än ett fåtal flaskor.

Mordet kunde bara ha skett på en plats: ett bryggeri.

Josef kastade en hastig blick mot S:t Eriks bakom sig men skakade på huvudet åt sig själv. Om man mördar någon vill man inte dumpa kroppen i sin egen farstu. Kroppen måste ha kommit någon annanstans ifrån.

Josef såg ut över Riddarfjärden. På andra sidan den nyvakna sjön låg en majestätisk byggnad i renässansstil som upptog över ett hundra meter av Söder Mälarstrand: Münchenbryggeriet.

Ur sin andra västficka tog han upp ett nytt fickur. Klockan var fem minuter och fyrtionio sekunder i ett på eftermiddagen. Dags

för lunch. Han bytte fickur och noterade tiden som den visade i sitt anteckningsblock på pricken till sekund. Med en snabb blick tittade han om någon såg efter honom, sedan gick han runt ett huskrön och försvann ur tiden.

Humle, malt, jäst, vatten och ond bråd död 2007

”N

i säger alltså att ni vill att jag ska reda på vem som mördade er farfars far…” Josef tittade ned i sina anteckningar. ”…far?” ”Japp, eller jag menar, just det.”

Josef studerade sin klient noga som satt mittemot honom på en IKEA-pall för fyrtionio kronor. Själv hade han fått äran att sitta i klientens nittiocentimeterssäng.

Man. Tjugotvå år. Ensamstående. Trettio kvadrat hyreslägenhet i Bredäng. Uppenbart universitetsstuderande. En halvtom flaska Koskenkorva stod halvgömd bakom platt-TV:n och en kombinerad tvättmaskin och torktumlare mumlade högt från badrummet. Den unge mannen verkade inte nervös men var onekligen nyfiken på honom. Josef fann det fullt förståeligt, han var van vid att mötas med misstänksamhet.

I sanningens namn det enda första intryck han fick av människor.

Hans klient var en fullkomligt normal ung vuxen, det var bara en enda sak som Josef störde sig på: mustaschen. Den mörkblonda bestialiteten. Ett ansat buskage av åldrat fjun och misär på överläppen.

Det var inte mustascher per se som Josef kände en aversion emot, det var trenden. Han avskydde den.

Josef ignorerade mustaschen så gott han kunde medan han väntade på att klienten skulle ställa de sedvanliga frågorna som alltid kom. ”Jag tyckte det var lite konstigt att du inte hade ett telefonnummer.”

Josef funderade på om det fanns ett frågetecken i slutet av meningen eller om det bara var ett sätt för klienten att inleda. Josef bestämde sig för att bara nicka artigt. ”Jag tror inte jag träffat någon förut som man bara kan skicka brev till”, fortsatte klienten.

Han hade uppenbarligen svårt att få ut tankarna rätt så Josef bestämde sig för att fylla i luckorna själv. ”Ni undrar, förstår jag, varför jag varken har mobil eller använder e-post?” ”Ja, jo…?”

Josef funderade på vilken av de tre förklaringar han brukade ge som han skulle välja den här gången. Han valde förklaring nummer två. ”Jag försöker hålla mig utanför griden. Ni anar inte i vilka register man hamnar om man publicerar sitt telefonnummer eller e-post i reklam. Att använda en postbox är ett effektivt sätt att undvika sådant och att använda en sekreterare känns lite gammalmodigt.”

Killen nickade instämmande. ”Tufft.”

Josef log och tänkte: Idiot. Ännu en egenskap han nu avskydde hos sin klient. Inkompetens tycktes hemsöka Josef vart han än gick. Dras till honom som en pesthärd och han var en apa. Han borde ha anat något när klienten presenterade sig som Patte. Josef avskydde smeknamn.

Fast i ärlighetens namn behövde han en sekreterare nu när han tänkte på det. Skulle förenkla mycket och han skulle kunna undvika en hel del frågor. Ännu en punkt att addera till sin att göra-lista. ”Hur kom det sig att det här intresset för er farfars farfar dök upp?” ”Jag bestämde mig i somras för att släktforska lite, för skojs skull.

När jag upptäckte hur lätt det var. Du vet, när allt är digitalt.”

Josef log inombords. Det var så det oftast började. En släkting, inte ovanligt nog mellan arton och trettio år, blev nyfiken på sitt förflutna i ett led att hitta sin identitet. Började gräva i kyrkoböcker och fann plötsligt ett mysterium som fångade fantasin. Över hälften av hans fall hade börjat på detta sätt. ”Varför tror ni att er… släkting mördats?” ”Jo asså, det var så att…”

Josef hörde inte fortsättningen på meningen. Djupdykningen i grammatisk intelligens som utgjorde början på meningen hade skickat en sylvass smärta genom hans högra tinning. ”Förlåt, vad sa ni?” sa Josef och blundade hårt ett par gånger för att

smärtan skulle släppa. ”Det stod i papperna var han hittades. Vänta lite.” Klienten gick iväg och hämtade en utskrift som han räckte Josef. ”Det står bara drunknad och sedan mördad inom parentes. Är inte det skumt?”

Att det bara stod det var inte helt sant, plats och tid stod även med.

Allt som Josef behövde för att ge honom en god start på en utredning utan att behöva gör allt för mycket research själv. Men parentesen var onekligen intressant.

I sitt röda anteckningsblock noterade han ordet ”mördad” med en stjärna efteråt. Stjärna stod för kontinuitet. ”Ni förstår självfallet att jag kan ta reda på vem som är mördaren var men att det blir svårt att få människan fälld…”

Hans klient såg på honom med en förvirrad besvikelse. ”Varför det?” ”För att gärningspersonen kommer att ha varit död i säkerligen minst fyrtio år.” ”Jaha! Såklart”, nickade klienten och skrattade till.

Josef rörde inte en min. Idiot. ”Men… hur…”, klienten försökte uppenbarligen ta upp frågan som Josef gladeligen av finkänslighet helst slapp ta upp själv. ”Jo, vad kostar det?” ”För det här jobbet och den… tid det kräver av mig, tar jag tvåtusen kronor. Kontant. I valörerna en tusenlapp, en femhundralapp, tre hundralappar, en femtiolapp, fem tjugolappar, tre tior, tre femmor och fem enkronor.”

Klienten såg gapande på honom medan ett förvirrat gutturalt ljud brölade ur hans hals likt en råmande ko.

Josef ställde sig upp och räckte fram en lista på kostnaderna. ”Jag föreslår att ni har dem redo när jag återvänder.”

Klienten reste sig upp och följde honom till dörren. ”När tror du att du… du vet… har svaret?” ”Jag kommer att ringa på exakt klockan 14.23 på fredag, det vill säga om åtta dagar.”

Dörren stängdes bakom Josef och han klev in i hissen.

Summan hade varit närmast rent symbolisk. Pengar var precis som tid: relativt. Om han emellertid inte tog betalt alls skulle det verka ytterst misstänksam så istället hade han för en tid sedan bestämt sig för att betalning var ett bra tillfälle att samla på sig hårdvaluta. Något han snabbt hade lärt sig att uppskatta var fysiska ting, de innehavde en betryggande närvaro och beständighet.

Entrén var upplyst av den högstående augustisolen. Josef tittade på fickuret, antecknade tiden, gick ut genom porten och klev in i år 2010.

Vädret den sextonde augusti 2010 skilde sig inte mycket från vädret på sekunden tre år tidigare.

Josef Block var en tidsanomali och var i hans vetskap världens enda metatemporala detektiv. För att minimera risken att ha hybris kallade han sig själv emellertid för Sveriges enda metatemporala detektiv. Inte för att någon annan var medveten om hans existens.

Att röra sig i tiden innebar vissa komplikationer, eller snarare konsekvenser. Josef måste i största möjliga mån undvika anakronismer.

Av den anledningen var det uteslutet att han bar på sig en mobiltelefon vilket också vore fullkomligt meningslöst då de var totalt obrukbara under majoriteten av tiderna han befann sig i. Det var även av samma anledning som han var tvungen att ha ursäkter redo vid oundvikliga frågor.

Som den tidsanomali Josef var så kunde han endast röra sig i den fjärde dimensionen, inte de tre första, vilket var anledningen till att han buttert satte sig på tunnelbanans röda linje och begav sig mot polisregistratet.

1903

K

lockan var trettiofyra minuter och fem sekunder över nio på förmiddagen den 23 april 1903.

Josef befann sig i kvarteret Glasbruket på Kungsholmen, rättare sagt på Karolinska Institutets tomt. Framför honom stod en byggnad som nästan femtio år senare på dagen skulle rivas efter att verksamheten inuti flyttat ut till Solna.

Innanför väggarna huserade den patologiska institutionen eller Stockholms stads politiinrättning som var dess officiella beteckning. På dörren och i vardagligt tal kallades den emellertid vid dess rätta namn: Stadens bårhus. Inrättat för att tillgodose ”tillgången på likmaterial för den anatomiska institutionen” som det så smakfullt hade hetat. Hit fördes människor som avlidit på gatorna, som hängt sig eller, vilket var anledningen till att Josef befann sig utanför dess dörr, drunknat. ”Öppet 9-10 fm. Söckendagar” stod det med snirklig seriftext på den vitmålade dörren. Söckendagar var den gamla beteckningen för måndag till lördag, det som efter att man bestämde sig för att det vore skönt att slippa jobba på lördagar senare kallades för vardagar.

Josef knackade hårt på dörren och tog ett steg tillbaka ifall personalen innanför var av sorten som gillade att göra storartade entréer.

Enligt uppgift var det andre stadsläkare P.F. Olsson som arbetade i bårhuset denna dag. Josef undrade vad P.F. stod för.

Dörren svängde som misstänkt upp på vid gavel och en mager glasögonförsedd man med spetsig haka och hår som stod vilt omkring likt efter en match av älskog spände ögonen i Josef. ”Stadsläkare Olsson?” ”Andre stadsläkare Olsson”, sa läkaren och lät blicken smalna. ”Mitt namn är… ” började Josef och var på väg att dra fram sitt identifikationskit när han avbröts av läkaren. ”Har vi inte setts förut?” sa han och skärrskådade Josef med ögon likt nålar.

Josef blev omedelbart på sin vakt. ”Det tror jag inte?” sa han försiktigt och kände den kalla kåren av

déjà vu.

Josef var helt säker på att han inte sett mannen förut eller besökt bårhuset tidigare. Han önskade något förskräckligt att han kunde titta i sin röda anteckningsbok nu men det skulle bara tyckas misstänksamt.

Visst fanns de där åren innan han blev metodisk, åren som i minnet mer påminde om en lång fyllenatt av luckor och bisarra flashbacks, men han hade svårt att tro att han under den tiden hade besökt ett bårhus.

Alltså fanns det bara en förklaring kvar. Det vill säga om det inte var så att han faktiskt blivit påkommen. Att någon upptäckt hans hemlighet.

Utan att tänka på det hade hans hand obemärkt gripit tag i Lugern vid bältet. ”Jag är alldeles säker på det”, fortsatte läkaren enträget. ”Säg, postlåda.”

Om det här var en fälla för att på något sätt sätta dit honom och åskådliggöra honom, så var det den mest bisarra fälla Josef någonsin hört talas om. ”Postlåda.”

Läkarens ansikte slappnade av och sken upp. ”Javisst, det är ju ni! Det var ju ni som kom för ett par månader sedan och frågade om mannen som hade…” ”Just det ja! Nu kommer jag själv ihåg”, avbröt Josef och skrattade till. ”Man glömmer ju så lätt.” ”Visst är det så, vad kan jag stå till tjänst med denna gång? Kom in för all del, här finns det ingen att störa.”

Josef pustade tyst ut för sig själv och följde med in. Han hade hunnit avbryta stadsläkaren i rättan tid. Det hade inte varit en fälla men han hade inte heller haft helt rätt i att han inte varit där tidigare.

Sanningen hade slagit honom precis innan läkaren lyckats försäga sig.

Josef skulle komma hit tidigare, i framtiden. Av någon anledning skulle hans framtida jag besöka bårhuset och hans nutida jag ville veta så lite om det som möjligt. Risken fanns nämligen att han skulle förändra händelserna alldeles för mycket om han var för medveten om dem innantill. Dessutom förtog det lite av spänningen med framtiden om han redan visste vad som skulle ske.

”Herr Sten, var det, eller hur?” ”Block, Josef Block.” ”Javisst, herr Block. Ni undrar om en ny kropp förstår jag? Mannen som kom in idag kanske? Jag tänkte, eftersom även denna hade en koppling till ölen.”

Josef bet ihop för sig själv. ”Ja, precis. Jag är intresserad av en viss Karl Åkesson som hittades imorse vid Norr Mälarstrand, nära S:t Eriks Bryggeri.”

Läkaren ledde honom in i det kala rummet där de avlidna förvarades i fack i väggarna bakom vitmålade metalluckor. Det pentagonmönstrade golvet var sedan länge missfärgat med lager av dåligt bortskurade rester av… Josef ville inte ens tänka på det. ”Karl Åkesson säger du? Alltid trevligt när liken har namn.”

Med de orden vred läkaren upp en metallucka och drog ut en kråmad bår ur hålet i väggen. Ovanpå låg mannen som Josef denna morgon deklarerat mördad. ”Så, vad vill ni veta? Han drunknade. I öl då. Inte så tokigt sätt att gå om jag får säga det själv. Han var förmodligen försupen på gränsen till medvetslöshet när han, ni vet, gick vidare.” ”Jag behöver veta en tid för död.”

Läkaren lade armarna i kors och sken upp. ”Var det bara det? Jag trodde ni hade en utmaning åt mig. Klockan 22 igår kväll. Inte en halvtimme före eller senare.”

Josef tog upp sin anteckningsbok och skrev. ”Alldeles säker?”

Läkaren tog av sig glasögonen och putsade nonchalant på dem utan att titta upp. ”Jag sätter min yrkesheder på det.”

1903

”S

atans nötter!” mumlade Josef tyst för sig själv i en pust av varmluft. Han skakade på påsen av lockande chokladdoppade jordnötter och såg huttrande på sina skinnhandskförsedda händer. Även fastän han hade väldigt tunna handskar just för ändamålet att fortfarande kunde använda sina fingrar för någorlunda precisionsfyllda uppgifter så var de fortfarande för otympliga att plocka upp jordnötter med. ”Satans kyla!” huttrade han tyst och stoppade ned påsen i rocken igen. Kylan fick besegra hungern för den här gången.

Klockan var exakt femton minuter och tjugonio sekunder efter tolv den 23 april 1903. Han hade väntat i två timmar men fortfarande hade ingen mördare klivit ut ur Münchenbryggeriet med en kropp i släp.

Han skulle anat att läkaren bara velat imponera när han lade fram en så specifik tidpunkt men egentligen inte alls hade någon susning om när mordet begåtts. Yrkesheder. Josef fnös till. Han avskydde att ödsla tid.

Han var inte van vid att vänta.

Inte någon gång kontemplerade han möjligheten att han själv haft fel. Mordet måste ha skett på Münchenbryggeriet och mördaren måste vilken sekund som helst visa sin nuna på stranden.

Hungern fick Josefs tankar att närmast hallucinatoriskt börja vandra till jordnötterna i innerfickan igen.

Skramlet fick honom att hoppa till. Adrenalinet greppade tag i hans hjärta likt ett skruvstäd. Han hade beräknat helt fel, Josef hade trott att mördaren skulle komma ut från framsidan, inte från stallet. Vilket innebar att mördaren just nu befann sig bakom honom.

Josef tackade för att elektrisk belysning var långtifrån vanligt förekommande och att hans svarta klädsel försvann i nattmörkret. Han hörde ett stönande ljud och pustade halvt ut, mördaren kunde inte ha sett honom. Försiktigt vände han sig om och ändrade sin position så att han doldes av ett par ölfat.

Mördaren var på väg rakt förbi honom. Ovanpå hans ena axeln bar han ett stort tillhygge som inte kunde varit något annat än Karl Åkessons

kropp. Mördaren stannade till. Josef höll andan. De var nu bara åtskiljda av ett par oskyldiga meter. Han kunde se rakt in i mördarens ansikte.

Det nästan värkte i ögonen när Josef ansträngde dem till det yttersta för att urskilja varje detalj i mörkret. Med ett stön rättade mördaren till kroppen på sin axel och började gå igen.

Josef var nu helt säker på att han kunde ge en utförlig beskrivning av mördarens utseende. Han drog tyst upp sin anteckningsbok och skrev ned det snabbt medan det var färskt i minnet. Minnen gick inte att lita på, inte ens sitt eget.

När han var klar tittade han upp över ölfaten. Mördaren hade precis klivit ned i en ångdriven skuta som användes för att transportera öl inom storstockholmsområdet. Större båtar användes för att få den efterlängtade ölen till skärgården.

Kroppen låg i fören.

Snart gled båten bort från Söder Mälarstrand och ut över Riddarfjärden. En stund senare damp Karl Åkesson över bord och ned i det kalla vattnet. Då var Josef Block redan borta.

Foto: Julia Dansarie

Daniel Hånberg Alonso föddes under det Orwellianska året 1984 och har sedan dess levt med en flersträngad lyra vid sin sida. Efter att både ha arbetat på heltid som webbutvecklare och tagit ut en magisterexamen i filmvetenskap med genus som breddningsämne har Daniel även hunnit med att släppa trilogin om äventyraren Thomas Blake och följetongen om Josef Block - Sveriges enda metatemporala privatdetektiv. Idag är han yrkesverksam DJ, utbildad journalist på Poppius och frilansande musik- och filmskribent.

Josef Block är trettiosju år gammal.

Cirka trettiosju år. Svårt att veta exakt när han större delen av sitt liv hoppat runt mellan olika tidsepoker på uppdrag av allehanda klienter som vill ha svar från det förflutna.

Ty Josef Block är något så unikt som Sveriges enda metatemporala privatdetektiv.

Vad hände egentligen med farfarsfarfadern som hittades livlös, dränkt i öl? Varför dog en rad för varandra okända människor under mystiska omständigheter – alla på olika konserter? Och vilket öde mötte egentligen Blocks gamla kamrater från barndomens 1910-tal?

Med sin unika förmåga att förflytta sig i tiden har Block vigt sitt liv åt att räta ut alla frågetecken hos de som vänt sig till honom, men även de från hans eget förflutna.