9789100131296

nora roberts

Värdshuset Översättning av Tove Janson Borglund

albert bonniers förlag

Roberts_Värdshuset_9789100131296_CS5.indd 3

2013-04-18 10:33

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-013129-6 Š Nora Roberts 2011 Amerikanska originalets titel: The Next Always By arrangement with Writers House, New York and Ia Atterholm Agency, Sweden Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2013

Roberts_Värdshuset_9789100131296_CS5.indd 4

2013-04-18 10:33

Till John Reese, världens bästa chef, och hela gänget på Inn BoonsBoro

Roberts_Värdshuset_9789100131296_CS5.indd 5

2013-04-18 10:33

Roberts_V채rdshuset_9789100131296_CS5.indd 6

2013-04-18 10:33

Hjärtats sång och hjärtats tystnad är löftesrik spådom men också fåfäng längtan Henry Wadsworth Longfellow

Roberts_Värdshuset_9789100131296_CS5.indd 7

2013-04-18 10:33

Roberts_V채rdshuset_9789100131296_CS5.indd 8

2013-04-18 10:33

6 kapitel 1

Stenväggarna reste sig som de gjort i över två sekel, enkla, ­robusta, starka. De var byggda av det som jorden gav, stod som vittnesbörd över människans inneboende strävan att göra avtryck, att bygga och skapa.

Under dessa två sekler hade hon fogat samman stenen med tegel, med trä och med glas, utvidgat, förvandlat, förbättrat för att följa behoven, tiden, infallen. Byggnaden hade stått där vid korsvägen och sett samhället växa till en stad i takt med att fler hus uppfördes.

Grusvägen asfalterades, häst och vagn fick ge vika för bilar.

Modets nycker svepte förbi. Men kvar stod den, i hörnet av The Square, ett beständigt landmärke mitt i förändringens malström.

Den hade sett krig, hört kanonmuller, de sårades skrik och de räddas böner. Den hade sett blod och tårar, glädje och raseri.

Födelse och död.

Den blomstrade under goda tider, härdade ut under de dåliga.

Den fick nya ägare, nya uppgifter, men stenväggarna bestod.

Så småningom började virket i dubbelverandan att svikta.

Glasrutor gick sönder, murbruk sprack och smulades sönder. De som stannade till för rött ljus vid torget i staden kanske kastade en blick åt sidan, fick se duvorna flaxa in och ut genom de trasiga fönstren och undrade vad det gamla huset varit en gång i tiden.

Så slog ljuset om till grönt och färden gick vidare.

Beckett visste.

Han stod i andra hörnet av torget med tummarna nerkörda i 9

Roberts_Värdshuset_9789100131296_CS5.indd 9

2013-04-18 10:33

jeansfickorna. Luften var sommarkvav, vinden obefintlig. Det var ingen trafik och han hade kunnat gå mot rött över Main Street, men valde att vänta. Hela fasaden var insvept i ogenomskinlig blå presenning, från tak ända ner till trottoar. Den hade hjälpt byggarna att hålla värmen under vintern. Nu såg den till att skärma bort den värsta hettan – och de nyfikna blickarna.

Men han visste – hur den såg ut just nu och hur den skulle se ut när restaureringen var klar. Han hade ju faktiskt skapat den – han, hans två bröder och hans mamma. Men ritningarna var signerade av honom i egenskap av arkitekt, hans främsta uppgift som delägare i familjeföretaget Montgomery Family Contractors.

Han gick över gatan, med nästan ljudlösa steg i den tysta natten. Klockan var tre på morgonen. Han klev in under byggnadsställningen, gick längs gaveln utmed Saint Paul Street och gladde sig åt lystern i de nyputsade sten- och tegelpartierna i gatlyktornas sken.

Den såg gammal ut – den var gammal, tänkte han, och just därför så vacker och tilltalande. Men nu, för första gången så länge han kunde minnas, såg byggnaden också välskött ut.

Han gick runt till baksidan, över den torra, solstekta jorden och byggruset som spritts ut där det skulle bli en gårdsplan. Här sträckte sig verandorna längs hela andra och tredje våningsplanet. Specialtillverkade, nyimpregnerade spjälor – precis som dem på de gamla fotografierna som fanns av byggnaden – hängde uppträdda på en vajer och torkade.

Han var säker på att hans äldste bror Ryder, som var bygg­ ledare, visste precis när staketen och spjälorna skulle upp.

Och han var säker för att Owen, mellanbrodern i Mont­ gomeryskaran, plågade dem med tidsscheman, kalendrar, prognoser och balansrapporter – och såg till att upplysa Beckett om precis varenda spik som slogs i.

Vare sig han ville veta det eller ej.

I det här fallet ville han väl det, tänkte han medan han grävde efter nyckeln i fickan. För det mesta i alla fall. Det gamla värdshuset hade blivit en familjepassion.

10

Roberts_Värdshuset_9789100131296_CS5.indd 10

2013-04-18 10:33

Han var helt enkelt fast, medgav han medan han öppnade den ofullständiga, tillfälliga dörren in mot det som skulle bli lobbyn.

Projektet hade honom i sitt grepp, fyllde både hjärta och hjärna såsom ingen tidigare uppgift. Och så var det för dem allihop.

Han misstänkte att de aldrig skulle bli lika engagerade i något annat projekt igen.

Han hittade strömbrytaren, och arbetslampan som dinglade från taket lyste upp kala betonggolv, väggreglar, verktyg, presenningar och byggmateriel.

Det luktade trä och betongdamm och lite svagt av den rostade lök någon måste ha beställt till lunch.

Han tänkte göra en grundligare inspektion av våning ett och två i morgon, när ljuset var bättre. Korkat att ge sig hit såhär dags faktiskt, när han ändå inte kunde se ett smack och var dödstrött.

Men han kunde inte låta bli.

Nog var han fast, tänkte han och gick under ett brett valv där stenytorna fortfarande var skrovliga och kala. Så tände han ficklampan, gick mot framsidan av huset och byggtrappan som ledde uppåt.

Det var något särskilt med stället mitt i natten, när larmet från spikpistoler, sågar, radioapparater och röster dog ut och skuggorna tog över. Något inte helt tyst, inte helt stilla. Något som gjorde att det ilade till längs ryggraden.

Något han inte kunde motstå.

Han lät ljuskäglan svepa över andra våningsplanet, såg att väggarna var täckta av lumppapp. Owens rapport hade som vanligt stämt på pricken. Ry och hans arbetslag hade hunnit isolera hela våningsplanet.

Trots att han tänkt gå raka vägen upp dröjde han sig kvar och strosade omkring. Hans skarpskurna anletsdrag lystes upp av ett allt bredare leende och glädjen glittrade i de mörkblå ögonen. ”Det tar sig”, muttrade han ut i tomma intet, med en röst skrovlig av sömnbrist.

Han tog sig fram i dunklet med ledning av ljuskäglan. Han var högrest och smal över höfterna, med de långa benen som 11

Roberts_Värdshuset_9789100131296_CS5.indd 11

2013-04-18 10:33

var så typiska för släkten Montgomery och en tjock, vågig kalufs av brunt hår med dragning åt kastanjefärg som var arvet från moderns släkt, Riley.

Raskade han inte på nu var det dags att stiga upp innan han ens kommit i säng, påminde han sig och fortsatte upp till våning tre. ”Nu börjar vi snacka grejer här.” Glädjen skingrade alla tankar på sömn medan han drog fingret över spackelremsorna på de nyuppsatta gipsskivorna.

Han riktade ficklampan mot hålen som gjorts för eldragningen, gick vidare in i det som skulle bli föreståndarens lägenhet, och såg att detsamma gjorts för rör i kök och badrum. ”Du är fanimej ett geni, Beck. Och gå nu hem med dig.”

Men innan han gick ner såg han sig om igen, yr av trötthet och förväntan.

Han hörde det när han kom ner till andra våningen. Ett slags nynnande – definitivt kvinnligt. I samma stund som han uppfattade ljudet kände han doften. Kaprifol, sött och vilt och sommarmoget.

Det fladdrade till i maggropen, men han höll ficklampan med stadig hand och lyste bort mot de än så länge ofullbordade gästrummen. Han skakade på huvudet när både ljud och doft tonade bort. ”Jag vet att du är här.” Han talade tydligt, rösten nådde honom som ett eko. ”Och du har väl varit här ett bra tag. Vi ska sätta henne i stånd igen, och det med besked. Det förtjänar hon. Jag hoppas verkligen att du gillar slutresultatet, för det blir som det blir oavsett vilket.”

Han tystnade en stund och var såpass fantasifull – eller trött – att han riktigt kände hur vem det nu var, vad det nu var, som bodde här ställde in sig på att vänta och se. ”Hur som helst”, sa han och ryckte på axlarna, ”så gör vi allt vi kan, och vi är minsann ganska bra på det.”

Han gick ner och märkte att bygglampan slocknat. Beckett tände den, släckte den igen med en axelryckning. Det var inte första gången den nuvarande hyresgästen lekte med lamporna.

12

Roberts_Värdshuset_9789100131296_CS5.indd 12

2013-04-18 10:33

”God natt”, ropade han och låste efter sig.

Nu väntade han inte vid trafikljuset utan sneddade över gatan.

Vesta Pizzeria and Family Restaurant låg vid andra hörnet av torget, och på andra våningen hade han kontor och lägenhet.

Han följde nedfarten till parkeringen på baksidan och lyfte ut sin bag ur bakluckan på bilen. Fast besluten att slå ihjäl vem som än ringde honom före klockan åtta nästa morgon låste Beckett upp bakdörren och gick upp förbi restaurangplanet till sin egen dörr.

Han struntade i att tända, minnet och skenet från gatlyktorna räckte för att ta sig fram i lägenheten. Han drog av kläderna vid sängen och släppte dem på golvet.

Han föll raklång på mage på madrassen och somnade medan han tänkte på kaprifol.

Mobiltelefonen han låtit ligga kvar i jeansfickan ringde fem i sju. ”För helvete.”

Han kravlade ur sängen, kröp över golvet och grävde upp telefonen ur fickan. Insåg att det var plånboken han höll mot örat när ingen svarade. ”Skit också.”

Släppte plånboken, fumlade efter telefonen. ”Vad fan vill du?” ”God morgon själv”, svarade Owen. ”Jag är på väg ut från Sheetz, med kaffe och doughnuts. De har en ny tjej i kassan på morgnarna. Rätt het, faktiskt.” ”Jag ska slå ihjäl dig med en hammare.” ”Då får du inte kaffe och doughnuts. Jag är på väg till bygget.

Ry är nog redan där. Morgonmöte.” ”Det är klockan tio.” ”Fick du inte mitt sms?” ”Vilket av dem? Här är jag borta i två dygn och du har för fan bombarderat mig med sms.” ”Det där jag skrev att vi ändrat tiden till kvart över sju. Dra på ett par byxor”, föreslog Owen och lade på. ”Helvete.”

13

Roberts_Värdshuset_9789100131296_CS5.indd 13

2013-04-18 10:33

Han tog en snabbdusch och drog på ett par byxor.

Molnen som dragit in under natten hade lagt sig som ett lock över värmen, så när han steg ut var det som att simma klädsim i en varm flod.

Han hörde dunkande spikpistoler, skramlande musik och vinande sågar när han gick över gatan. Någon där inne skrattade som en galning.

Han gick runt hörnet just som Owen körde in pickupen på parkeringen på den blivande gårdsplanen. Bilen var nytvättad och blank och verktygslådorna i silvermetallic glänste på flaket.

Owen klev ur. Jeans, vit T-tröja nerstoppad i bältet – och i bältet den jäkla telefonen som skötte precis allt åt honom utom möjligen att ge honom en godnattkyss (eller? Beckett var inte helt säker) – samt knappt nötta boots. Det barkbruna håret var välkammat. Han hade uppenbarligen haft tid att raka sin tvål­ fagra nuna, tänkte Beckett missunnsamt.

Han flinade mot Beckett, som antog att ögonen bakom de mörka glasen var glada och pigga. ”Ge hit det jäkla kaffet.”

Owen tog en stor hämtmugg märkt B ur hållaren på brickan. ”Jag kom inte hem förrän vid tre.” Beckett sög i sig den första, djupa klunken och kände livet komma åter. ”Varför inte?” ”Jag kom inte iväg från Richmond förrän närmare tio, och så blev det trafikstockning på 95:an. Och nej, inte ett ord om att jag borde ha kollat trafiken innan jag körde. Hit med en doughnut.”

Owen öppnade den stora kartongen, och doften av jäst, socker och fett ringlade ut i den varma luften. Beckett roffade åt sig en med sylt, slök halva i första tuggan och sköljde ner den med mer kaffe. ”Spjälorna blir bra”, sa Owen på sitt otvungna vis. ”Det kommer att vara värt både tiden och pengarna.” Han nickade mot pickupen bredvid. ”Gipsskivorna är uppe på tredje våningen. De lägger på andra spackelskiktet i dag. Takläggarna gjorde slut på kopparn så de halkar lite efter i schemat, men de jobbar på med skiffern tills leveransen kommer.”

14

Roberts_Värdshuset_9789100131296_CS5.indd 14

2013-04-18 10:33

”Jag hör det”, påpekade Beckett när stensågarna drog igång.

Owen rapporterade vidare medan de gick bort mot dörren till lobbyn, och kaffet började göra verkan i skallen på Beckett.

Ljudnivån steg rejält, men nu när Beckett fått lite socker och koffein i sig lät det som musik. Han hejade på några av byggarna som höll på med isoleringen och gick efter Owen genom ett sidovalv in i det som skulle bli tvättstuga men för stunden fungerade som byggplatskontor.

Ryder stod och blängde på några ritningar som var utrullade på en plywoodskiva vilande på två sågbockar. Dumbom, hans charmiga, dumsnälla byracka – och ständiga sällskap – låg utslagen och snarkade vid hans fötter.

Tills han uppfattade doften av doughnuts. Då for ögonen upp och den raggiga svansen började dunka i golvet. Beckett bröt av en bit och kastade den, hunden slukade den skickligt i luften.

DB såg ingen poäng med att springa och hämta pinnar eller bollar. Han ägnade sin talang åt att snoka upp allt i matväg. ”Om du tänker be om fler ändringar slår jag ihjäl dig i stället för Owen.”

Ryder bara grymtade och räckte ut handen efter sin kaffemugg. ”Vi måste flytta det här elskåpet, men då kan vi använda utrymmet till förråd för andra våningen.”

Beckett tog en doughnut till och funderade medan Ryder gick igenom några andra ändringar.

Småsaker, tänkte Beckett, som inte var så farliga och antagligen förbättrade slutresultatet. Ryder var ändå den som vistades mest på bygget. Men när han började prata om att strunta i kassettaket i matsalen – ett återkommande tvistefrö – gav sig Beckett in i diskussionen. ”Det ska in, precis som på ritningarna. Det profilerar rummet.” ”Det behöver inte profileras.” ”Vartenda skrymsle i det här huset ska ha en egen profil. Matsalens profil skapas – bland annat – av kassettaket. Det passar rummet, matchar panelerna vi tänkt oss bredvid fönstren. De djupa fönsternischerna, taket och stenvalvet i bakre väggen.”

15

Roberts_Värdshuset_9789100131296_CS5.indd 15

2013-04-18 10:33

”Jäkla skittak.” Ryder tittade på urvalet av doughnuts och valde en kanelsnurra. Utan att ens snegla åt den vildsint dunkande svansen rev han av en bit och kastade upp den i luften.

DB:s käkar slog igen om den. ”Hur gick det i Richmond?” ”Nästa gång jag erbjuder mig att rita och hjälpa till att bygga en uteplats åt en kompis kan du väl göra mig en tjänst och slå mig medvetslös?” ”Alltid ett nöje.” Ryder flinade medan han åt. Håret, så mörkbrunt att det nästan gränsade till svart, spretade ut under den färgprickiga reklamkepsen. Ögonbrynen viftade till över de gröna ögonen som glänste till av guld. ”Jag trodde att du mest gjorde det för att få till det med Drews syster.” ”Det var en av anledningarna, ja.” ”Hur gick det med det, då?” ”Hon blev ihop med nån för ett par veckor sen, men den lilla detaljen var det ingen som tänkte på att berätta för mig. Jag träffade henne inte ens. Utan där låg jag i Drews gästrum, låtsades inte höra hur han och Jen grälade varenda jäkla kväll, och hela jäkla dagarna fick jag höra honom klaga över hur hon förpestar livet för honom.”

Han tömde kaffemuggen. ”Men uteplatsen blev bra.” ”Nu när du är hemma igen skulle jag behöva ett handtag med de inbyggda bokhyllorna i biblioteket”, sa Owen till honom. ”Jag har lite att komma i kapp med, men efter lunch kan jag komma ett tag.” ”Det låter bra.” Owen räckte honom en mapp. ”Mamma har varit på Bast”, sa han och menade möbelaffären en bit längre ner på gatan. ”Här är lite uppgifter om det hon vill ha – med mått och i vilka rum hon tänkt sig vad. Hon vill att du ritar in det.” ”Jag la ju in den förra laddningen innan jag åkte till Drew. Hur mycket kan hon ha hunnit handla?” ”Hon ska träffa moster Carolee här i morgon. De tänker prata tyger, så hon vill se om och hur det hon valt passar in så fort som möjligt. Det var du som tog ledigt för att du trodde du skulle få dig ett nyp”, påminde Owen honom.

16

Roberts_Värdshuset_9789100131296_CS5.indd 16

2013-04-18 10:33

”Och gick på en nit.” ”Håll käften, Ry.” Beckett stack mappen under armen. ”Det är bäst att jag sätter igång.” ”Vill du inte gå upp och kolla runt?” ”Jag tog mig en titt i natt.” ”Klockan tre på morgonen?” undrade Owen. ”Ja, klockan tre på morgonen. Det ser fint ut.”

En av byggarna stack in huvudet. ”Hallå Beck. Ry, han med gipsskivorna vill fråga dig en sak.” ”Kommer strax.” Ryder tog en handskriven lista från sin skrivskiva och räckte den till Owen. ”Materiel. Beställ. Jag vill få upp ramen till verandadörren.” ”Jag fixar det. Behövs jag här nu på förmiddagen?” ”Vi har några miljoner spjälor att impregnera, ett par kvadratkilometer isolering att sätta upp och vi lägger taket på verandan på andra våningen. Vad tror du?” ”Jag tror att jag ska hämta mitt verktygsbälte när jag har beställt de här grejerna.” ”Jag tittar förbi innan jag åker till affären i eftermiddag”, sa Beckett till dem och gav sig av innan någon stack en spikpistol i handen på honom.

När han kom hem satte han en mugg i kaffemaskinen, kollade vatten och bönor. Medan bönorna maldes gick han igenom posten som Owen travat på köksbänken. Han hade dessutom lämnat post it-lappar varenda gång han vattnat blommorna, såg Beckett och skakade på huvudet. Fast han varken bett Owen eller någon annan att ordna med det när han var borta var han inte förvånad över att det gjorts.

Vare sig man fick punktering eller hamnade i ett kärnvapenkrig kunde man alltid lita på Owen.

Beckett dumpade reklamen i återvinningstunnan och bar med kaffet och den post som inte kunde vänta in på kontoret.

Han gillade rummet, som han ritat själv när familjen Mont­ gomery köpte huset för några år sedan. Han hade vänt det gamla 17

Roberts_Värdshuset_9789100131296_CS5.indd 17

2013-04-18 10:33

skrivbordet – ett loppisfynd som han slipat i ordning – mot Main Street. Där kunde han sitta och titta ut över värdshuset.

Han hade en tomt precis utanför stadsgränden och planer på ett hus, ritningarna hade han bara börjat på och ändrade dem hela tiden. Det kom alltid andra projekt i vägen. Han hade heller ingen brådska utan trivdes bra med sitt krypin ovanför Vesta på Main Street. Plus att det var praktiskt att bara kunna sticka ner och hämta en pizza om han satt och jobbade, eller gå ner och sätta sig om han var hungrig och kände för sällskap.

Han hade promenadavstånd till banken, frisören, till Crawfords om han var sugen på lagad frukost eller hamburgare, till bokhandeln och posten. Han kände grannarna och affärsinnehavarna, kände Boonsboros rytm. Nej, han hade igen brådska.

Han sneglade på mappen Owen gett honom. Det var frestande att börja med den, se vad hans mamma och moster hittat. Men han hade annat att göra först.

De följande timmarna ägnade han åt att betala räkningar, uppdatera andra projekt och svara på mejl som fått vänta medan han var i Richmond.

Han tittade på Ryders planering. Owen envisades med att de alla skulle få en uppdaterad kopia varje vecka, fast de sågs eller pratade med varandra hela jäkla tiden. Det mesta löpte på som det skulle, vilket med tanke på projektets storlek var ett smärre mirakel.

Han kastade ett öga på den tjocka, vita pärmen, fylld med ritningar, utskrifter och scheman – sorterade efter rum – över värme och luftkonditionering, sprinklersystem, varenda badkar, toalettstol, handfat och kran, armaturer, kakelmönster, vitvaror, samt de möbler och inredningsdetaljer som redan valts och godkänts.

Den skulle bli ännu tjockare innan de var klara, så det var lika bra att han såg efter vad hans mamma fått upp ögonen för. Han öppnade mappen och bredde ut specifikationerna. På varje ark hade hans mamma angett vilket rum de var avsedda för, med hjälp av initialer. Han visste att Ryder och byggarna fortfarande 18

Roberts_Värdshuset_9789100131296_CS5.indd 18

2013-04-18 10:33

använde siffror för de olika rummen och sviterna, men också att J&R – andra våningen, mot baksidan och ett av två rum med egen ingång och öppen spis – stod för Jane och Rochester.

Mammans idé, som han gillade skarpt, var att uppkalla varje rum efter kärlekspar från böcker som slutade lyckligt. Hon hade döpt alla rum, förutom sviten mot gatan som hon hade bestämt att bara kalla taksviten.

Han tittade på det hon ville ha och tyckte att träramen i himmelssängen passat lika bra på Brontës Thornfield Hall. Så smålog han åt den kurviga lilla divanen hon tänkt sig vid fotänden.

Hon hade valt ett klädskåp men också gett ett alternativ, en sekretär med lådor. Den tyckte han var mer särpräglad, intressantare.

Uppenbarligen hade hon bestämt sig när det gällde säng till Wesley och Buttercup – deras andra svit på baksidan – eftersom hon skrivit DEN HÄR!! med versaler över hela papperet.

Han tittade på de andra arken, hon hade verkligen legat i. Så satte han på datorn.

Han ägnade två timmar åt att skissa på datorn, lade in, ändrade och vinklade. Då och då slog han upp pärmen igen för att friska upp minnet om ett speciellt badrum, eller för att kolla eldragningen och kabeln till platteveapparaterna som fanns i alla sovrum.

När han var nöjd skickade han filen till sin mamma, med kopia till bröderna, och angav maxbredden för nattduksbord och eventuella stolar.

Nu ville han ha paus, och mer kaffe. Iskaffe, tänkte han. Eller ännu hellre iscappuccino. Varför inte gå ner till Turn The Page och köpa en? De hade gott kaffe i bokhandeln, och så blev det en liten bensträckare för honom längs Main Street.

Han låtsades inte om att kaffemaskinen han unnat sig kunde göra cappuccino, och att han hade is. Och att han rakade sig, det var väl bara för att det var för varmt med stubb?

Han gick ut, ner längs Main och stannade till utanför Sherry’s Beauty Salon för att prata med Dick, frisören, som tog en paus.

19

Roberts_Värdshuset_9789100131296_CS5.indd 19

2013-04-18 10:33

”Hur går det?” ”Nu börjar gipsskivorna komma upp”, sa Beckett. ”Jo, jag hjälpte till att lasta av några av dem.” ”Vi får sätta upp dig på lönelistan snart.”

Dick flinade och nickade bort mot värdshuset. ”Jag gillar att se hur det väcks till liv.” ”Jag också. Vi ses.”

Han gick vidare, uppför den lilla trappan till verandan utanför bokhandeln och in genom dörren som pinglade glatt. Han vinkade till Laurie som stod i kassan och tog betalt av en kund.

Medan han väntade strosade han bort till hyllorna med bästsäljare och nyinkommet som vette mot skyltfönstren. Han tog ner den senaste John Sandford-pocketen – hur hade han kunnat missa den? – och läste recensionerna på omslaget, stack den under armen medan han gick vidare mellan travarna.

Det var en inbjudande butik med flera rum och en knarrig spiraltrappa till kontoret och lagret på andra våningen.

Småprylar, gratulationskort, en del lokalt konsthantverk, lite av det ena och det andra – och framförallt böcker, massor av böcker som fyllde hyllor, bord och skåp och lockade till vidare strövtåg. Ännu en äldre byggnad som upplevt krig och förändringar, goda och dåliga år. Med den dämpade färgsättningen och de gamla trägolven dröjde sig den ursprungliga känslan av stadshus kvar.

Han tyckte alltid att butiken doftade böcker och kvinnor, vilket var ganska logiskt eftersom hela personalen utgjordes av hel- och deltidsanställda damer.

Han hittade en nyutkommen Walter Mosley och plockade med sig den också. Så sneglade Beckett bort mot trappan och kontoret en våning upp och gick genom det öppna valvet till de bakre regionerna. Han hörde röster men insåg snabbt att de kom från en liten flicka och en kvinna hon tilltalade som mamma.

Clare hade pojkar – tre pojkar nu, tänkte han. Hon kanske inte ens jobbade i dag, eller började senare. Dessutom hade han gått hit för att köpa kaffe, inte för att träffa Clare Murphy. Clare 20

Roberts_Värdshuset_9789100131296_CS5.indd 20

2013-04-18 10:33

Brewster, rättade han sig. Hon hade hetat Clare Brewster i tio år, så han borde ha vant sig vid det här laget.

Clare Murphy Brewster, grunnade han, trebarnsmor och bokhandlare. En gammal high school-kompis bara, som återvänt hem sedan en irakisk krypskytt slagit sönder hennes liv och gjort henne till änka.

Han hade inte gått hit för att träffa henne, bara apropå om hon råkade vara här. Det fanns ingen anledning att han skulle söka upp änkan efter en kille han varit skolkamrat med, som han gillat, avundats. ”Förlåt att du fick vänta. Hur är läget, Beck?” ”Va?” Han återvände till verkligheten och vände sig mot Laurie när dörren pinglade till bakom kunderna. ”Inga problem. Jag hittade ett par böcker.” ”Tänka sig”, sa hon med ett leende. ”Jag vet. Vilken lågoddsare. Hoppas det är samma odds på att få en iscappuccino.” ”Det fixar jag. Det är is till allt den här sommaren.” Hon hade fäst upp sin honungsbruna hårman med ett spänne för att få lite svalka. Nu nickade hon mot muggarna. ”En stor?” ”Absolut.” ”Hur går det med värdshuset?” ”Framåt.” Han gick bort till disken när hon vände sig mot espressomaskinen.

Söt tjej, funderade Beckett. Hon hade jobbat hos Clare sedan första början, gått i skolan samtidigt. I fem år, eller kanske sex?

Var det verkligen så länge? ”Folk frågar hela tiden”, sa hon medan hon gjorde kaffe. ”När, när, när, vad, hur. Och framförallt när ni tänker ta ner presenningarna så att alla kan se med egna ögon.” ”Och fördärva hela spänningen? ”Den är olidlig.”

Eftersom de pratade och maskinen väsnades hörde han henne inte, men kände henne komma. Han tittade upp just som hon gick ner för spiraltrappan med ena handen på räcket.

21

Roberts_Värdshuset_9789100131296_CS5.indd 21

2013-04-18 10:33

Hjärtat spratt till på honom. Aj då, tänkte han. Fast å andra sidan hade Clare fått hans hjärta att spritta ända sedan han var sexton. ”Hej Beck. Jag tyckte väl att jag hörde din röst.”

Hon log, och hans sprittande hjärta föll pladask.

22

Roberts_Värdshuset_9789100131296_CS5.indd 22

2013-04-18 10:33