9789113059471

M AJA H AG E R M A N

K채raste Herman Rasbiologen Herman Lundborgs g책ta

Till min käraste Claes

Av Maja Hagerman har tidigare utkommit: Spåren av kungens män (1996) Tusenårsresan (1999, fotografier av Claes Gabrielson) I miraklers tid – Bland madonnor, stenhuggare och helgon i medeltida kyrkor (2003, fotografier av Claes Gabrielson) Det rena landet. Om konsten att uppfinna sina förfäder (2006) Försvunnen värld (2011, fotografier av Claes Gabrielson)

Denna bok har tillkommit med stöd av Sveriges Författarfond, Stiftelsen Olle Engkvist byggmästare och Helge Ax:son Johnsons stiftelse

ISBN 978-91-1-305947-1 © Maja Hagerman 2105 och Norstedts, Stockholm Omslag: Miroslav Sokcic Redaktör: Lars Molin Sättning: Brytakuten AB Tryckt hos Bookwell AB, Finland 2015 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

Innehåll Förord Del 1 Vägen in i ett rasbiologiskt universum (1895–1912) Läkaryrket kallar Rasforskarna En kärlekshistoria Med Thyras ögon En idé tar form Tillbaka till Listerlandet Hur blir ett vetenskapligt ämne till?

Svensk-tyska rashygieniska kontakter Framtidslandet Del 2 Äventyr i Lappmarken (1913–1917) Första resan Rasbiologi och rashygien Andra resan Kapplöpning med tyskarna Thyra följer med Överhetens nätverk Resan till Laimoviken Förhoppningar om ett rasbiologiskt institut Hilja ordnar boende i kåta Sommaren i Laimolahti Hilja far därifrån Marian päivä

9

13 15 19 24 27 32 39 47 50 55 61 63 70 74 85 90 96 103 110 115 122 129 136

Del 3 Svenska folktyper (1918–1921) Förberedelser inför den stora utställningen Folktypsutställningen gör succé Hilja längtar efter äventyr och förlovar sig Kvinnornas själasörjare Rasbiologisk lobbying Vännerna i Tyskland Anställd eller inte

143 145 157 165 168 174 184 191

Del 4 På Statens institut för rasbiologi (1922–1928) Institutet öppnar Ett dokument: Ur Degenerationsfaran Ett rasbiologiskt författarämne Günther kommer till Uppsala Att skilja på rätten att leva och rätten att ge liv Hilja gifter sig Tystnad från Övre Soppero Släktforskarfeber Ett dokument: Hollerithkort Hemligt brev till tidningen Nationalsocialisten ”Berömd tysk rasbiolog i Upsala” Bilder, bilder Hermans röst Maria från Övre Soppero Nordisk konferens Diplomaten Lundborg Germanernas urhem och den ostbaltiska rasen Arbetet med den stora boken Hur orkar han?

Maria kommer till Uppsala Barnet Svensk raskunskap Det mörknar Att resa till Örebro Jubilaren drar sig undan Marias plan Ett dokument: Från barnavårdsnämnden i Örebro

197 199 207 210 215 220 224 228 233 238 240 245 248 251 253 258 261 268 272 276 281 287 290 296 299 301 305 308

Del 5 De sista åren (1929–1943) Hermans sista år på institutet Den stora ”lappundersökningen” Hur gick det sen för Herman, Maria och Allan?

Cirkeln sluts Brevet från SS-chefen Himmler

309 311 318 324 331 335

Noter Käll- och litteraturförteckning Bildkällor Personregister Platsregister Tack

344 381 390 391 397 403

Förord LärdomeNS gIgaNter vILar uNder LummIga träd på gamla kyrkogården i Uppsala. Där finns gravstenar med namn som förknippas med stora upptäckter och banbrytande gärningar. Men där finns även namn som förknippas med misstag i vetenskapshistorien, och de är också intressanta. En berättelse om professorn i rasbiologi Herman Lundborg är på sitt sätt en historia om vad vetenskap är eller kan vara. Vad det innebär att veta – eller tro sig veta. Och vad övertygelse kan göra med en människa.

Frågan Herman Lundborg formulerade var felställd. Människoraser finns inte på det sätt som han föreställde sig. Men man kan undra hur han tänkte? Hur såg det ut inne i ett tankeuniversum som var så annorlunda? Hur var det att bära på en fanatisk övertygelse om något som idag framstår som orimligt?

Det handlar om rasism. Inte så mycket om den som blir offer för nedsättande blickar, utan mer om den som utnämner sig själv till att peka och se. Se ner på andra och bedöma dem. På rasismens stora världskarta, så som den tog form i Västeuropa, fanns det många raser, ibland tre, ibland fem eller sju eller ännu flera. Enbart den vita rasen i Europa var många olika. I Sverige påstods det finnas minst tre olika vita raser, i Tyskland fem och delvis andra. Men gemensamt för raslärorna i Nordeuropa – som fick fäste särskilt i germanskspråkiga länder som England, USA, Tyskland, Norge och Sverige – var upphöjandet av den ”nordiska typen”. Det är i det sammanhanget rasbiolog Lundborg hör hemma.

Rasbiologin har aldrig varit beskriven i våra standardverk om historia, men den är en del av Sveriges förflutna. Länge har det hetat att verksamheten inte var så viktig, och att den därför inte förtjänar mer än ett flyktigt omnämnande.

Men jag tror att den har blivit viktigare. Just i vår tid behöver vi känna till hur de rasläror såg ut som fick nazismen att ta form, slå rot och börja växa.

På kyrkogården, vid Herman Lundborgs grav, finns en högrest sten med inskriften: ”Jordens oro viker för den frid som varar”. Där i familjegraven vilar de allesammans. Hustrun och sönerna i Uppsala ligger här begravda sida vid sida med kvinnan som han träffade i Lappland, under sina rasundersökningsresor,

10

| KäraSte hermaN

och som han tog med till institutet där hon fick bo och arbeta som städerska.

Där vilar även deras son, född långt innan Herman blev änkeman och så småningom gjorde henne, Maria, till sin andra hustru. Man undrar hur det kan ha känts för Maria att vara gift med Herman Lundborg, och för Allan att vara son till denne man? Han som gjort till sin livsuppgift att varna för ”rasblandning” och som öppet stödde Hitler och Nazityskland. Det var med den undran som den här berättelsen om Herman Lundborg tog sin början för min del, i sökandet efter historien om Maria och hennes barn.

Världens första statliga rasbiologiska institut slog upp portarna i Uppsala 1922. Uppdraget var att rädda det svenska folket. Genom brett upplagda rasundersökningar skulle institutet bland annat ta reda på var i landet det svenska folket var rasmässigt som renast, och var befolkningen blivit uppblandad med andra, som finnar och samer, som enligt rasläran var främlingar. År 1935 bytte verksamheten inriktning då Lundborg inte längre var kvar i ledningen. Officiellt lämnade man rasteorierna, men Statens institut för rasbiologi fanns ändå kvar som statlig myndighet fram till 1958, då det omvandlades till Institutionen för medicinsk genetik och blev en del av universitetet.

Eftersom detta är den första bok som skrivits om personen Herman Lundborg, så finns här många nya perspektiv på rasbiologin och dess ledarfigur. Vad som pågick under resorna i Lappland har exempelvis inte beskrivits förut. Men i en brevsamling med över tre tusen privatbrev till Herman Lundborg, som finns i Uppsala universitetsbiblioteks arkiv, har jag kunnat få fram hur ”lappundersökningarna” började, och därmed kunnat teckna en förhistoria till institutets tillkomst.

En grundläggande vetenskapshistorisk översikt om institutet har skrivits av professorn i idéhistoria Gunnar Broberg. Han har särskilt skildrat beslutsprocesserna, hur det gick till då institutet inrättades och hur det sedermera bytte inriktning då Lundborg slutade. Den som vill veta mer om detta hänvisas till hans intressanta arbeten, och även till andra verk som anges i litteraturlistan. Alla citat har också källhänvisningar som anges i noter längst bak i boken.

Nu blir det också tydligt på vilket sätt Herman Lundborg ingår i ett större sammanhang av svensk rasforskning, som sträcker sig över flera generationer.

Professorerna Anders och Gustaf Retzius, far och son, skrev jag utförligt om i boken Det rena landet. Lundborg lutar sig tungt mot deras forskning, och ser sig själv som deras arvtagare. Den bekräftelse som äldre svenska forskare ger, även C. M. Fürst och Oscar Montelius, är mycket viktig för honom.

I hans publikationer (mer än 50 titlar, några böcker och många artiklar) blir det tydligt att hans budskap inte kan förminskas till ett löjligt men oförargligt

Förord |

11

förhärligande av svensken. Där finns en uttalad nedvärdering av andra, och hans rasbiologi kuggar rakt in i nationalstatens strävan att tillgodogöra sig naturresurser i trakter där dessa ”andra” lever. Lundborg tillhandahåller ett ”vetenskapligt” rättfärdigande av något som pågår i hans samtid: den starkares rätt att ta för sig.

Det har också gått att få veta mycket i brevsamlingen om Lundborgs privata relationer och hans kärlek. Det är intressant eftersom rasbiologin handlar om människors kärleksliv, och om vem det är lämpligt att älska och få barn med.

Lundborgs egen kärlekssaga sätter onekligen hans egna teorier i ett oväntat ljus.

Eftersom rasbiologiska institutet i Uppsala var en statlig myndighet så ställdes det höga krav på dokumentation och arkivering. Jag har häpnat när jag sett de mängder av material som är bevarade. Inte bara protokoll, utan brev – tretton tusen skrivelser i in- och utgående post – och kvitton i en sådan mängd att den som ville skulle kunna beskriva vad man hade för sig på rasbiologiska institutet dag för dag under de år då Herman Lundborg var chef. I detta väldiga material har jag fokuserat särskilt på Herman Lundborgs tyska kontakter. Generös hjälp med översättningar har givits av en tyskfödd läkare verksam i Sverige, Eckhard Tampe. Det är hans arbete som gjort det möjlighet att gå igenom just de tyskspråkiga breven, över två tusen stycken.

Jag har också haft kontakt med flera personer som delgett mig sina minnen, bland annat en pensionerad professor i genetik, som trädde in som ung, nyanställd ”rasbiolog” i början av 1960-talet i det hus där institutet låg, och där verksamheten även var kvar under sitt nya namn. Han kommer ihåg hur han då och då genom fönstret såg en äldre kvinna ute på gården, det var Maria. Och han påminner sig ett obehagligt tonfall av avsmak och löje som vissa forskarkollegor hade när de berättade om vem hon var: den sedan länge bortgångne professor Lundborgs kärlek från Lappland. Långt efter professorns död bodde hon således ännu kvar i lokalerna.

I stora delar är det alltså en ny berättelse som kommit fram. Verksamheten började långt innan institutet öppnade och den bars upp av långt fler än institutets anställda. Även präster, lärare och tjänstemän hjälpte till i lokalsamhällena, liksom rent ideellt arbetande krafter.

Det visar sig också att Herman Lundborgs rasbiologi hade betydelse utanför Sverige, särskilt i Tyskland. Hans rasforskning kom att utgöra ett slags kvitto, en utifrån kommande bekräftelse på att det rashygienikerna där förkunnade faktiskt var sant. Professorn med statligt institut i Sverige förkunnade samma sak: raslärorna var verkliga. De läror som utgjorde ett grundfundament till den framväxande nazismen.

Del 1 Vägen in i ett rasbiologiskt universum (1895–1912) ”Har jag blott tagit en medicinsk slutexamen, så står mig ju hela världen öppen sedan.”

Herman Lundborg till Gustaf Retzius 1895

Läkaryrket kallar vId aNBLIcKeN av eN aNatomISK samling finns mycket att häpna över och grubbla på. Hur uppkommer organen, hur uppstod hjärnan, och hur är hjärnorna olika? Varför är vissa hjärnor kloka och kulturbyggande medan andra är miserabla? Vem är egentligen människan?

Herman Lundborg är naturvetenskapligt lagd. Han vet tidigt att han vill bli läkare, och redan under skolåren torde han ha besökt det anatomiska museet på Karolinska institutet. Han drömmer om att göra forskningsresor, få ta itu med någon av de vetenskapens gåtor, som man kan fantisera om där inne bland kroppsdelar i glasburkar och hylla efter hylla med kranier. På våren 1887 tar han studenten vid läroverket Södra Latin i Stockholm, 19 år gammal. Och med en ung människas hela oförvägenhet ger han sig i kast med läkarvetenskapen, inleder till hösten medicinstudierna i Uppsala. Fast besluten att uträtta något viktigt i livet, osäkert vad, men något stort ska det bli.

Hans far med samma namn är järnvägsbyggare, major vid väg- och vattenbyggnadskåren och överingenjör vid Statens järnvägar. Han leder stora byggprojekt, och familjen flyttar runt vart arbetet än tar honom. Sex av de sju syskonen föds med bara något drygt års mellanrum, men på olika ställen i landet. Axel, den äldste, kommer till världen i Småland. Därefter systern Elma, född i Tibble Vassunda och näste bror Hjalmar i Solna, då faderns uppdrag är järnbanan Stockholm-Uppsala med station i Knivsta. Men Herman, som är nummer fyra av sju i syskonskaran, föds långt därifrån i Väse socken i Värmland. Då är fadern sysselsatt med järnbanan mot Karlstad via Kristinehamn och vidare mot Norge.

Det berättas i en släktkrönika, att Herman är det av barnen som varit närmast att dö redan i späda år. Han var så klen under sitt första levnadsår, att hans mor Maria ständigt vakade över honom, så mycket att omgivningen oroades över hennes hälsa. Maken hävdade att hon åldrades tio år i sina ansträngningar för den lille, och familjen befarade att hon höll på att förlora även nästa barn, för Maria var redan gravid igen.

Den som får en sådan start i livet – och senare under uppväxten får höra detta

16

| vägeN IN I ett raSBIoLogISKt uNIverSum

berättas om sitt första levnadsår – får kanske ett särskilt behov av att uträtta något, kunna visa sina närmaste att man faktiskt varit värd alla dessa offer. Det är inte lätt att veta, men när man möter Herman Lundborg senare i livet, så slås man av den enorma, ja, fanatiska energi han kan mobilisera inför vissa uppgifter som han föresatt sig. Man undrar helt enkelt ibland var kraften kom ifrån.

Hermans hälsa blev också påverkad av hans svåra första levnadsår, enligt släktkrönikan: ”Mycket stark blev han aldrig men hans glada mod och fasta energi har hjälpt honom över många stötestenar, som bräcklig hälsa lagt i hans väg särskilt under ungdomsåren.”

Järnvägsfolk är nomader, som man sade i familjen. Nästa flytt gick till Arvika, därefter blev det Uppsala en kortare tid, så Falun och Vänersborg. När Herman var nio år var det var dags att bryta upp igen. Jämtland kallade, järnvägen mot Östersund, och vidare upp till Storlien och över fjällvärlden mot Norge. Systern Elma berättar: ”Vår far stod nu i sin mannaålders fulla kraft och gick helt upp i sitt arbete att jämte en hel stab av skickliga ingenjörer betvinga ödemarken och rödja väg genom fjällen. Vi barn beundrade honom ofantligt, när han hög och kraftfull, klädd i vargskinnspäls, sammanhållen av ett färggrant skärp, med pälsmössa och höga pälsstövlar stod färdig att bege sig ut på sin mångmilafärd uppåt fjällen.” Hans distrikt sträckte sig ända upp till norska gränsen, och när han en gång tog med hustrun på en långtur för att bese området, så mindes hon: ”Högt uppe på ett fjäll, dit knappt någon mänsklig varelse förut framträngt, voro nu ordnade prydliga bostäder och vita, inbjudande tält åt folket. 700 järnvägsarbetare hade sin plats däruppe.”

I Jämtland stannade familjen i fem år. När banan invigdes under stora högtidligheter i juli 1882 var Herman fjorton år och säkert stolt över vad hans far har åstadkommit. Nästa uppdrag väntade i Hälsingland. Men när familjen skulle flytta vidare till Söderhamn så fick de äldre syskonen istället fara till Stockholm för att utbilda sig och läsa vidare på läroverk och universitet.

Men allt välts över ända några år senare. Fadern dör oväntat, bara 54 år gammal, och det blir ett dråpslag för familjen. In i det sista hade han fortsatt att arbeta, trots sviktande hälsa. Hans närmaste hade fått cancerbeskedet bara någon vecka innan han avled på Sabbatsbergs sjukhus på midsommarafton den 23 juni 1888.

Herman hade aldrig tidigare i sitt liv behövt tänka på ekonomi. Men åren efter pappans bortgång blev svåra, även i det avseendet. Familjen hade visserligen inga skulder, men heller inga större besparingar. Modern och de yngre syskonen lämnade Söderhamn hals över huvud och kom till Stockholm, där äldste brodern Axel fick ta över deras försörjning eftersom han hade en plats som

LäKaryrKet KaLLar |

17

tjänsteman vid järnvägen, han var bokhållare vid Kungliga Järnvägsstyrelsen.

Storasyster Elma var klar med lärarinneexamen och undervisade på Beskowska skolan. Så hon kunde också bidra för att rädda familjen. Axel och Elma flyttade dessutom in med Hermans mor på Västmannagatan 33 för att ta hand om henne. De två äldsta syskonen gifte sig sedan aldrig eller bildade egna familjer, utan fortsatte ännu långt senare att leva tillsammans. För den andre storebrodern Hjalmar medförde svårigheterna att han fick avbryta sina juridikstudier, trots att han redan hade gjort fem år. Han och yngste brodern Ragnar gjorde senare ett försök att emigrera till Transvaal i Sydafrika, ”ett land där man kunde slå sig ut bättre genom eget arbete”, men återvände hem. För Hjalmar blev det istället en yrkesbana som rektor, medan Ragnar blev redaktör. De yngre systrarna Maria och Nanna fick också försörjningsmöjlighet genom lärarinneutbildning, även om de senare gifte sig.

Men den ende av de sju syskonen som fullföljde en högre examen var Herman, vilket väl är ett mått på hans arbetskapacitet, drivkraft och viljestyrka, eller det systern Elma kallade ”hans glada mod och fasta energi”. I ett brev skriver han själv om den här tiden: ”då jag ej äger någon förmögen släkt, blev jag uteslutande hänvisad till mig själv. Genom lektioner och konditioner [uppdrag som informator] kunde jag dock draga mig fram.”

Efter faderns bortgång lämnar Herman Uppsala och fortsätter sina studier i Stockholm på Karolinska institutet. Det är en adress som andas framtid de här åren. Institutet ligger vid Hantverkargatan på östra Kungsholmen, och där, i en ganska ny byggnad, finns Anatomiska institutionen med sitt museum tillsammans med flera andra avdelningar där forskning nu pågår som lovar bättre tider. Inne på histologiska institutionen kan man i de modernaste mikroskopen studera vävnader och bakterier för att bota sjukdomar som tuberkulos, mjältbrand och kolera. Inne hos farmakologerna finns laboratorier där vaccin och nya mediciner utprovas till mänsklighetens bästa. Och så finns här avdelningen för hygien.

Hygien är ordet på modet, det handlar om munhygien, personlig hygien, hygien i hemmet eller social hygien (varmed kan menas att städa upp i samhällets smutsiga hörn som man städar hemma). I hela samhället pågår ett storslaget upplysnings- och reningsarbete. Ett korståg mot smutsiga underkläder, dåligt dricksvatten, brist på avlopp och sophantering och ohälsosamma bostäder. Sociala missförhållanden kan bekämpas med vetenskap, det är budskapet. Läkarna driver på, med medicinskt vetande kan de utmana okunnighet, fördomar och falska auktoriteter.

Hygienen har många förespråkare. Den antar formen av en ideologi som,

18

| vägeN IN I ett raSBIoLogISKt uNIverSum

under årtiondena omkring år 1900, vill slå upp alla stängda portar på vid gavel, vädra ut, lysa upp och kontrollera dolda skrymslen. Kroppen ska bejakas, det är dags att öppna upp för fördomsfria samtal om den nya kroppskunskapen, och att nämna allt tabubelagt vid namn. Läkarna är kallade att vara dessa sanningssägare och fritänkare som ska ge sakliga besked och fördomsfria upplysningar.

Just de kan – som nästan inga andra de här åren – med naturen som vapen utmana självaste Gud Fader.

Renhetsläran kan handla om allt, hemmet, kommunen, nationen eller det som finns längst in i människokroppen, arvsanlagen. I Storbritannien finns arvshygienen, det är en vetenskap grundad av Francis Galton, och den sysslar med arvsmässig förbättring av befolkningen. Galton kallar den eugenik, ett ord han använder för första gången år 1889, och beskriver den även som en ”ny religion”. Galtons tanke är att eugeniken ska växa till att bli en social rörelse som genomsyrar hela det brittiska folkets nationella medvetande. Några år senare, 1895, myntar en tysk läkare, Alfred Ploetz, ett snarlikt begrepp: ”Rassenhygiene”, rashygien. Det betonar rasens betydelse lite mer, även om rasläror finns även hos Galton. Ploetz hade arbetat i uSa och tagit intryck av den amerikanska raspolitiken. Stränga raslagar hade införts över hela södern när slaveriet hade avskaffats år 1865, vilket hade lett till en rassegregation som genomsyrade i stort sett alla samhällsområden. Amerikanarna startade även ett privat rasforskningsinstitut med medel från industrimannen Andrew Carnegie, och hade särskilda tidskrifter som enbart sysslade med rasförädlingsfrågor. I de flesta amerikanska delstater fanns stränga äktenskapslagar som förbjöd rasblandning mellan vita och andra färgade, och den som överskred rasgränsen genom äktenskap eller sexuellt umgänge kunde dömas till upp till tio års fängelse.

Lundborg kommer inte att ha så nära kontakt med den engelska eugeniken, eller dess förening The Eugenics Education Society, även om hans texter kommer att publiceras ibland i deras tidskrift The Eugenics Review. Galtons efterträdare Karl Pearson tyckte Lundborg direkt illa om, för han var ju inte ens läkare utan statistiker. Lundborg kommer i stället att luta sig tungt emot den tyska rashygienen, men han vill också närma sig de amerikaner som sysslar med rasförädlingsfrågor.

Precis som Galton vill Alfred Ploetz att den tyska rashygieniska rörelsen ska bli en vetenskap. Men det dröjer ännu några år innan rashygienen når Sverige.

Rasforskarna I BörjaN av 1890-taLet LySSNar Herman Lundborg med hänförelse på anatomiprofessor Gustaf Retzius föreläsningar. Han, om någon, kan få skeletten och kranierna i den anatomiska samlingen på Karolinska institutet att framträda i nytt ljus. Retzius är den främste rasforskaren i Sverige. Han har ett speciellt intresse för hjärnan och nervsystemet, och kan berätta om undersökningar på mänskliga hjärnor från olika delar av världen. I uSa har man jämfört hjärnor från indianer och afrikanska slavars ättlingar, men inte upptäckt några särskilt intressanta avvikelser, berättar Retzius.

Nu är det ju möjligt att studiet av rashjärnor inte kommer att leda till några stora resultat. De få hittills noggrant genomförda undersökningar som gjorts av dylika hjärnor är inte uppmuntrande i detta hänseende.

Men det är den moderna vetenskapens plikt att arbeta sig genom ett så betydelsefullt område på allvar.

Själv har han haft tillfälle att undersöka ”hjärnan från lappen Nils Larsson från Arvidsjaur”. Men hjärnor av lappar är annars svåra att få ta på.

På grund av det stora avståndet mellan Svenska Lappland och vår huvudstad kommer det sällan hit personer från detta märkvärdiga nomadfolk. Ännu mer sällan dör en lapp på Stockholms sjukhus. Lapparna är ett fredligt folk; större bovar är mycket sällsynta bland dem. Därför förekommer också lappska individer ytterst sällan på straffanstalterna här.

De som förekommer är vanligtvis rentjuvar som släpps fria efter avslutad strafftid. Men den 31:a oktober 1888 dog en lapp på Långholmens fängelse i Stockholm som hade straffats för femte gången för stöld. Hans kropp överlämnades enligt förordningarna till den anatomiska obduktionssalen på Karolinska Institutet.

20

| vägeN IN I ett raSBIoLogISKt uNIverSum

För att bevara hjärnan sprutades 93-procentig jodsprit in i blodkärlen, berättar Retzius.

En timme senare sågades skalltaket upp försiktigt. Det visade sig då att den således injicerade hjärnan hade hårdnat vackert och kunde tas ut så att den naturliga formen kunde bibehållas. […] Denna hjärna av en äkta lapp har på det hela taget den typiska formen av en brachycephal (kortskallig) hjärna, men vad gäller anordningen av fåror och vindlingar uppvisar den inte några etniskt karakteristiska avvikelser. […] Angående hjärnans vikt så är denna rätt betydande i förhållande till mannens ringa kroppslängd.

Retzius jämförde Nils Larssons hjärnvolym med de samiska kranier som fanns på den anatomiska samlingen genom att fylla skallarna med blykulor. På så vis kunde han beräkna att de alla hade innehållit hjärnor som vägt cirka 1 400 gram: I allmänhet verkar således vikten på lappska hjärnor inte vara ringa, särskilt inte när man tänker på att detta folk i regel har en ringa kroppslängd. […] Vikten (c:a 1 460 gram) av den här närmare beskrivna hjärnan av 42-årige Nils Larsson från Arvidsjaur skall därför inte betraktas som ett särskilt och sällsynt undantag.

Det var Gustaf Retzius far professor Anders Retzius som hade införskaffat de flesta ”lappkranierna” till Karolinska institutet, och de utgjorde en särskilt unik och intressant del av den vetenskapliga samlingen. Det var dessa kranier som gjorde det möjligt att bedriva en särskild sorts rasforskning på KI. Överallt där läkare utbildades fanns anatomiska samlingar, eftersom de användes i undervisningen. Karolinska institutets samling hade till större delen skapats av kvarlevor från svenskar och i viss mån finnar; det handlade om kroppar från mängder av fångar och patienter som hade avlidit på anstalter och fängelser i Stockholmstrakten. Med samer var det svårare, och det var därför ”lappkranierna”, 22 stycken till antalet, var så särskilt intressanta för vetenskapen.

Ingen annan anatomisk samling i världen hade så många.

Anders Retzius hade blivit internationellt berömd för sin rasforskning, och han hade bedrivit den bland annat just på dessa skallar, genom att jämföra dem med de hundratals andra kranier av olika sorter som fanns på hyllorna på KI. Han hade använt dem till att dela in mänskligheten i raser efter huvudform. ”Lappkranierna” hade kommit till honom på olika vägar under de trettio år han

raSForSKarNa |

21

var rektor för Karolinska institutet. En del hade kommit från forskarvänner, som varit på expeditioner i norr och hade velat hjälpa honom att lösa människorasernas gåta. Lundaprofessorn Johan Wilhelm Zetterstedt hade gett sig iväg för att samla insekter, men även kommit hem med kvarlevorna efter en viss ”Smör-Thomas” som hade avlidit endast 36 år gammal i Sorsele år 1832. Många bidrag kom från provinsialläkaren doktor J. A. Lindström. Han fick ofta tag i kropparna i samband med att han utförde rättsmedicinska obduktioner i Västerbotten på 1840-talet. Lindström överlämnade en flicka från Vilhelmina som dött bara två år gammal, och en åldring från Arvidsjaur, Piteå lappmark, som var 80 år gammal. Dessutom kranier från en man från Skellefteå, en man från Fredrika, och en man och en kvinna från Lycksele.

Några av Anders Retzius elever blev också provinsialläkare i nordligaste Sverige, och för den aktade professorn i Stockholm fick de gravar att öppnas i Lappland och skelett tas upp för att skickas till Karolinska institutet. Det fanns också andra som var behjälpliga med detta, en var prästen Lars Levi Læstadius. Att göra så på en kyrkogård i Mellansverige, gräva upp en nyligt begravd person för att få tag på skelettet, vore väl otänkbart. Men med samer var det annorlunda.

Skallar och skelett från okända trakter kom till vetenskapens upplysta salonger för att man med hjälp av kraniernas form skulle kunna visa att människorna som levde där borta var av en annan sort. De hade en annorlunda huvudform.

Men forskningen på ”lappkranierna” tog ett abrupt slut i oktober 1892. Då förstördes de allihop vid en brand i den anatomiska samlingen. En ny samling måste byggas upp, eftersom forskarna och läroanstalten behövde en sådan. Men det gick aldrig att återskapa någon liknande kollektion med ”lappkranier”.

Den 16 februari år 1895 blir Herman Lundborg medicine kandidat vid Karolinska institutet. Till sommaren skriver han sedan ett brev till nestorn Gustaf Retzius, utan att egentligen känna honom. Lundborg är en tilltagsen 27-åring, som ber professorn om råd inför sina framtida vägval som läkare. Han hör sig för om eventuell medicinsk utbildning utomlands: Vädjande till herr Professorns stora erfarenhet och inblick i europeiska och amerikanska universitetsförhållanden, anhåller jag vördsammast om några upplysningar.

Med glädje påminner jag mig den tid då jag som ung medicinare, kunde följa Edra föreläsningar vid Karolinska Institutet, och jag säger – detta utan att behöfva klandras för smicker – att de stunder vi unge, hörde Eder, Herr Professor, med entusiasm föredraga Eder vetenskap, voro för oss oförgätliga.

22

| vägeN IN I ett raSBIoLogISKt uNIverSum

Han berättar att han sommaren innan, år 1894, hade haft ett uppdrag i London i två månader som mentor för en svensk pojke. Under hösten har han bott hos en familj i Stockholm och varit informator åt deras barn. Genom deras rekommendation har han sedan under våren 1895 fått tjänstgöra vid universitetskliniken i Lund, och under hösten planerar han att fortsätta sjukhustjänstgöringen. Men han är osäker på vilken väg han ska välja sen: Jag längtar ut och bort från Europa, men dessförinnan ämnar jag taga min läkarexamen […]. Tror Professorn att jag möjligen skulle kunna taga en grad i Skottland, Schweitz eller annorstädes på kortare tid, utan att derför behöva uppgiva den vetenskapligt bildade läkarens ståndpunkt? […] Har jag blott tagit en medicinsk slutexamen, så står mig ju hela världen öppen sedan. I hopp att Herr Professorn ursäktar min djerfhet att taga Eder mycket anlitade tid något i anspråk tackar vördnadsfullt.

Herman Lundborg Med. Kand.

Retzius och Lundborg blir aldrig nära vänner. Gustaf Retzius är tjugosex år äldre, han tillhör en annan generation och närmar sig pensionsåldern när Lundborgs forskarkarriär börjar ta fart. Men däremot blir Lundborg vän med Retzius tolv år yngre samarbetspartner inom rasforskningen, professorn i anatomi i Lund, Carl Magnus Fürst. Tillsammans håller Retzius och Fürst på med en stor rasundersökning av det svenska folket. De låter göra mätningar på inte mindre än 45 000 värnpliktiga svenskar. Två årskullar med svenska beväringar, som blir undersökta i samband med att de mönstrar under somrarna 1897 och 1898. När Lundborg träffar Fürst i Lund så får han nog höra talas om det märkvärdiga arbetet. Det är en banbrytande studie som i storlek och omfattning saknar motstycke i världen.

Kanske får Lundborg även en inblick i hur den statistiska bearbetningen går till, då räknebiträden tar hand om de tiotusentals blanketterna med måttuppgifter om männens ”kroppsstorlek” (längd, famnbredd, armbredd, ”sitthöjd” och benlängd), kraniets längd och bredd, ansiktets form och färgen på hår och ögon.

Fürst och Retzius ska jämföra dessa värden, och söka ett vetenskapligt svar på frågan var svenskarna är som renast. När undersökningsresultaten är klara, de publiceras år 1902, så är deras slutsats att Sverige är ett enhetligt och i stort sett rasrent land: ”Svenskarne torde i själva verket vara de jämförelsevis renaste återstoderna af de gamla germaniska folken, och de utgöra än idag i antropologiskt hänseende ett märkvärdigt homogent folk.”

Detta är en underlig vetenskaplig föreställningsvärld. Den bedrivs vid univer-

raSForSKarNa |

23

siteten och är högt respekterad och välrenommerad under de år då Lundborg utbildar sig till forskare. Man drar skarpa gränser mellan olika människor, exempelvis svenskar, finnar och samer, och påstår att de tillhör olika ”raser”. De två senare anges vara av icke-europeisk, främmande typ, de är kortskallar. Medan svenskarna är av ”nordisk ras” och känns igen bland annat på skallformen, de är långskallar.

Rasforskarnas tes är att trots att finnar och samer alltid har funnits här, så har svenskarna aldrig beblandats med dem. Kortskallarna har blivit uppblandade både med varandra och med svenskt ”ariskt” blod. Men svenskarna har inte påverkats i någon större utsträckning av att ha finnar och samer i sin närhet. Sverige är alltså världens rasrenaste germanska land samtidigt som det alltid – just här – har funnits folk som rasforskarna menar inte ens går att räkna som européer, eftersom deras språk inte liknar de andra i Europa. De talar finska och samiska, som inte är indoeuropeiska språk utan hör till den finskugriska språkstammen, vilket får forskarna att anta att de snarare är besläktade med mongolerna. Det finns alltså mycket som ter sig intressant för rasforskare just i Sverige.

I den anatomiska samlingen i Lund, som Fürst har hand om, finns minst ett ”lappkranium”. Det har fått tydlig påskrift i bleck rakt över pannan. ”Lappflickan Maria” står det, och ett efternamn, född i Lycksele lappmark. Maria hade varit intagen som patient på Lunds hospital, och när hon dog blev hennes kropp tillvaratagen. Lundborg fick troligen inblick i vad som hände med vissa patienter efter det att de hade avlidit, då han arbetade som amanuens vid hospitalet under sin forskarutbildning. De avlidna patienter vars kroppar kunde vara intressanta att ta till vara för forskning och undervisning i den anatomiska samlingen sändes till det skelettkokeri som fanns inne på sinnesjukhuset, där benen gjordes rena.

Idag är det lätt att häpna över vad som pågick. Men för att förstå sammanhanget måste man också beakta hur de etiska ramverken såg ut i den tid då Lundborg utbildades till läkare och forskare.

Läkaren och professorn Herman Lundborg blev 1922 chef för Statens rasbiologiska institut i Uppsala. Under en tid i början av 1920-talet var Sverige världsledande på området, och det rasbiologiska tankegodset var allmänt accepterat.

Forskar vännerna i Tyskland, som senare skulle bli inflytelserika rasexperter och dela ut dödsdomar i Tredje riket, blickade avundsjukt över Östersjön.

I den första boken om Herman Lundborgs liv berättar Maja Hagerman om forskningsgåtorna han trodde sig lösa, men också om människorna han mötte under arbetet med sina undersökningar, inte minst kvinnorna. Vi får följa honom från det att han i juni år 1913 ger sig av norrut på den första av många resor till Lappmarken. Han mäter, fotograferar, samlar och jämför utseenden. Klassificerar alla han möter i högre och lägre raser.

Han talar hotfullt om rasblandningens degenererande effekter men får i hemlighet barn med en kvinna av »fel typ«.

Han var mannen som åtog sig ett storslaget uppdrag: att »rädda det svenska folket«.

www.norstedts.se