9789187435300 by Smakprov Media AB

Ett oĂśnskat kĂ¤rleksbarn

Vera Bouveng Hermansson är Uppsalaflicka med rötter i Tyskland. Efter att ha arbetat som allmänpraktiserande tandläkare i Uppsala specialistutbildade hon sig inom ämnet ortodonti. Hon drev sedan en privatklinik i tandreglering i Stockholm och var även lärare vid Tandläkarhögskolan på Holländargatan i Stockholm. Efter pensioneringen började hon söka sina rötter och forska om sina föräldrar, som varit politiska flyktingar undan fascismen. För att utveckla sitt skrivande har hon gått skrivarlinjen på Skeppsholmens Folkhögskola i Stockholm. Författaren har tidigare publicerat ”Mamma sökte asyl i Prag, Oslo och Stockholm” i novellsamlingen Uppsalakvinnor berättar om Förmödrar, utgiven av Föreningen för kvinnors historia i Uppsala (2011) och ”En flicka med läshuvud. En berättelse från 50-talets skola” i novellsamlingen Uppsalakvinnor berättar om Uppväxter, utgiven av Föreningen för kvinnors historia i Uppsala (2014)

Ett oĂśnskat kĂ¤rleksbarn Vera Bouveng Hermansson

Till채gnan Mamma och Fritz Helena Jan Hans Perka

Förord Det har inte alltid varit självklart att jag skulle berätta mina föräldrars flyktinghistoria, som ju också är min historia. Kanske berätta för barn och barnbarn, men absolut inte offentligt. Trots att mina föräldrar, som båda kom från Berlin, varit antifascister, aktivt bekämpat Hitlers naziregim, bar jag på den kollektiva tyska skulden. Nej, i min barndom och ungdom ville jag verkligen inte ha något med mina föräldrars förflutna att göra. Att jag var en del av den och att den i högsta grad präglat mig var något jag då, som ung vuxen, inte förstod. Jag ville bara vara svensk. I dag ser jag ytterligare en avgörande faktor till att jag ogärna talade om mina föräldrar, det kalla kriget. Vilka hade varit Hitlers argaste fiender, jo, kommunisterna. Mamma och pappa var aldrig några stalinister, de var socialister och behöll livet ut hjärtat till vänster. Men hur skulle jag kunna förklara något sådant, när järnridån och Berlinmuren var ett faktum. Jag utbildade mig till tandläkare. Ett följdriktigt val för en flicka med läshuvud ur arbetarklass. Det var ett aktningsvärt yrke, alla visste vad det innebar och det skulle ge en säker utkomst. Yrket har gett mig chans att utvecklas. Jag specialistutbildade mig inom tandreglering och fick möjlighet att starta eget företag. Jag har fått undervisa blivande tandsköterskor och blivande tandläkare och jag har inom arbetet haft möjligheter att resa över hela världen och se hur andra kollegor har det i andra kulturer. Men när kalla kriget var över och jag öppet vågade och ville prata om mina föräldrar, mina hjältar, kom ofta frågan: Å, vad intressant Vera, har du skrivit om detta? När inte bara mina barn utan även mina äldsta barnbarn började säga till mig att dokumentera min, och även deras, bakgrund började jag gå skrivarkurser och tillbringa timmar i arkiven. Det resulterade i en roman med fiktiva inslag. Den bygger på mina föräldrars flykt genom tre

länder. De var politiska flyktingar under andra världskriget och sökte asyl i Prag, Oslo och Stockholm. Mitt eget liv fungerar som en sammanhållande historia. Jag, som är frukten av deras kärlek, är född på en flyktingförläggning i Prag. Romanen handlar även om hur det var att vara ensamstående ogift mor i Sverige på slutet av 40-talet och 50-talet. Jag har varit noga med de faktiska historiska händelserna och därför tillbringat åtskilliga timmar i arkiven. Fotografierna ger romanen en dokumentär prägel. Jag har valt att berätta en stor del ur ett barnperspektiv. Många inslag är sorgliga, men vissa delar lockar till skratt även om skrattet oftast fastnar i halsen. Min dramatiska familjehistoria kan mycket väl fungera i folkbildande syfte. Det mest angelägna budskapet med romanen är för mig att beskriva vad yttre händelser, såsom nazism och världskrig, gör med en människas inre. Det som hände känslomässigt med mina föräldrar. Och med mig som var ett litet barn.

TACK Jag vill avsluta med att tacka er alla som hjälpt mig på vägen att ”föda” mitt ”Oönskade kärleksbarn”. Alla ni kära, mina barn, barnbarn mina ”systrar” i yogagruppen och vänner i ”gemenskapen” liksom vänner i mina andra nätverk har varit så positiva och uppmuntrande att jag har känt mig både bekräftad och älskad. Jag känner stor tacksamhet. Jag vill nämna några få personer som krattat lite extra för mig. Min gamla kurskamrat, Stickan på tandläkarlinjen, som vid en återträff fick mig att dyrt och heligt lova att inte skjuta upp det längre, utan att börja skriva, genast. Jag gjorde så och träffade Agneta Nisbeth, min första skrivarlärare, vars respons och uppmuntran blev ovärderlig för mitt fortsatta skrivande. Chansen att påbörja mitt projekt, att skriva om min mamma, fick jag på Skrivarstugan som hölls i regi av Föreningen för kvinnors historia i Uppsala. Tack, mina skrivarkamrater där och

lärarna Barbro, Christina, Anne-Marie och redaktören Kerstin, för er respons. Möjligheten att få publicera två noveller gav mig känslan av att jag hade något viktigt att säga. Att lämna skrivmaskinen för att upptäcka datorn var en, till en början, smärtsam upplevelse. Tack för ovärderlig hjälp på vägen till ”Macen”, min bonusson Anders, och tack Wictoria, min dåvarande sonhustru, för hjälp med skrivprogrammet och utskrifter i början. Tack Kicki, du som ledde mig till skrivarlinjen på Skeppsholmens folkhögskola, och för att du hela tiden trodde på att det skulle bli en bok. Vive, min vän sedan fyrtio år och kollega sedan käftis-tiden, vill jag tacka för delad skrivarglädje och hjälpen att hitta till Faun Förlag. Utan autentiska bilder hade vi ej kunnat se Wally, Fritz och lilla Lymti. Tack min goda vän och skickliga fotograf Patricia Kingdon, som ur gulnade familjealbum trollat fram bokens vackra fotografier. Jag vill tacka Faun Förlag som så entusiastiskt tagit emot mitt manus. Mitt varmaste tack går till min käre make Perka, min livskamrat, som fått leva med Wally och Fritz, ibland dygnet runt. Du har varit min bästa support och även kritiker. Tack för att du tålmodigt lyssnat till min högläsning av kapitel efter kapitel där jag ofta fick avbryta mig för att jag började storgråta. Det var så sorgligt att läsa om Wally och Fritz. Björklinge i november 2014 Vera Bouveng Hermansson

Innehåll 1908-1936, Berlin Wally, den fåfänga socialisten

sid 11

1907-1933, Berlin Fritz universitet, idrotten och partiskolan

sid 20

1933-1939, Prag Fritz får en kula i axeln och förlorar sitt alter ego

sid 28

1936-1939, Prag Wally och Fritz får ett oönskat kärleksbarn

sid 34

1939-1940, Oslo Från ett liv i frihet till gömd flykting

sid 42

1940-1942, asyl i SVERIGE Kvinnor fick vistas i Stockholm, männen kunde interneras

sid 51

1942-1946, Uppsala Mamma, pappa, barn, en tid av gemenskap

sid 61

1946-1957, Uppsala Ensamstående mamma sid 67 1950, Berlin Den första resan till Berlin

sid 84

1946, Berlin Återkomsten till hemlandet. Fritz vill bygga upp ett nytt Tyskland

sid 97

1957, Uppsala Faderns återkomst till Sverige på grund av dotterns studentexamen

sid 104

1963-1979, Uppsala Femton år av lidande sid 111 1946-1983, Heubach Fritz återanpassning i den Tyska Förbundsrepubliken

sid 123

1908-1936, Berlin Wally, den fåfänga socialisten

Den gamle prästens ansikte lyste av förväntan, lite vit saliv blänkte i ena mungipan när han böjde sig fram för att höra bättre, viskande ställer han sin fråga: – Har du gjort något okyskt? Den fjortonåriga flickan, som en dag ska bli min mamma, sitter i biktstolen iklädd vit klänning med tyllslöja över håret, som en Kristi brud. Hon ska konfirmeras, bli vuxen och måste därför bikta sig inför sin första nattvardsgång. Flickan funderade, okyskt, vad menade han? Hon svarade med stor tvekan. – Neej... Den katolske prästen lät sig dock inte hejdas utan fortsatte: – Tankar, okyska tankar måste du väl ändå ha haft! Kom ihåg att om du ljuger för mig faller du död ned framför altaret under nattvarden! Denna händelse var säkerligen inte avgörande för hennes framtida inställning till den katolska kyrkan, men den bidrog starkt. Som barn hade hon upplevt skenheligheten inom församlingen, hur de välbärgade behandlades och hur arbetarklassens barn, dit hon själv hörde, bemöttes. Prästerna dömde arbetarnas barn på förhand. – Så länge ni är barn och är här tillsammans med mig fruktar ni den allsmäktige Guden. Men så fort ni kommer ut i fabrikerna, blir ni ogudaktiga och glömmer Herrens ord. I barndomen lades grunden till hennes ateistiska tro. Hon blev och förblev en socialist och en kämpe för arbetarklassens rättig-

Konfirmanden Wally

heter. ”Marx och Engels trodde inte heller på Gud”, kunde hon skämtsamt säga. Den sista april 1908 föddes min blivande mamma i en lägenhet på Schönleinstrasse i Berlin, i arbetarstadsdelen Moabit. Hon döptes till Wally Berta Anna. Berta och Anna efter sina mostrar och Wally, kanske efter en romanfigur? Egentligen spelade dopnamnen ingen roll. Wally föddes in i en familj där alla hade smeknamn, flera olika smeknamn. Wally kallades ibland för Tulla, men lika ofta för Tutta. Nu betyder inte orden någonting på tyska, de är bara namn. Därför ber jag läsarna bortse från eventuella svenska verbformer. Jag, som är Wallys dotter, hennes enda barn, och som ska berätta

hennes historia, kommer att kalla henne Wally. Senare, när jag sett dagens ljus och blir en del av berättelsen, får Wally heta Mamma. Jag kommer från en släkt med starka kvinnor. De äkta männen försvann av olika anledningar, och kvinnorna blev tvungna att försörja sina barn på egen hand. Wallys mormor, Marie Soltow, blev änka i unga år. Maken mördades för ett lönekuverts skull, dock blev utdelningen mager för mördaren, eftersom Wallys morfar varit dräng. Marie blev ensam med sina tre döttrar; Berta, Anna, och storasystern Frieda. Det var sent 1800-tal och Marie skurade golven på Wirschow Krankenhaus i Berlin, för att försörja sina tre flickebarn. Hennes yngsta dotter Berta dog, 18 år gammal, i lungtuberkulos och lämnade en liten Hildegard efter sig. Wallys mormor hade inget val, det var bara att fortsätta att skura sjukhusgolv för att kunna dra försorg om lilla Hildegard, som fötts utom äktenskapet. Mellandottern Anna blev gift och fick ett enda barn, sonen Walter. Den äldsta dottern Frieda, Wallys blivande mamma, hade gift sig med ”en lite finare” herre vid namn Paul Franczik. De drev tillsammans en krog i Berlin, eine Kneipe, ett slags pub. Paul drack med gästerna och Frieda födde barn: Herbert, Elisabeth och Paul. Barnen föddes så tätt som naturen tillät, ett barn varje år. Krogägaren, barnafadern Paul, for till Sao Paulo i Brasilien för att söka lyckan. Det gick bra för honom, han lyckades starta en liten fabrik. Han gjorde ett par tre besök i hemlandet för att övertala sin fru Frieda att följa med till Sydamerika. Ett barn blev till i Berlin vid varje övertalningsförsök. Lilla Wally träffade sin far endast en gång, vid faderns sista besök i hemmet, då minstingen Friedel blev till. Wally var då tre år. Första världskrigets utbrott 1914 satte stopp för sjöresorna över Atlanten, och fabrikören gav upp sina övertalningsförsök. Lillasyster Friedel träffade aldrig sin far. När hon var arton år skickade fadern en biljett från Amerika. Innan hon hann gå ombord på Amerikalinjen meddelades det, att fadern avlidit. Som liten flicka hade Friedel ofta drömt om fadern, dagdrömt om en lång och stilig herre. Han hade tagit henne i sin trygga hand och de hade promenerat i väg, sida vid sida. Wally pratade aldrig på det sättet om sin far. 14

Nu var det två generationer kvinnor som vuxit upp utan fäder. Det skulle bli en tredje. Wally blev lämnad av sin man, min far, när jag var sju år gammal. Jag har brutit trenden, mina tre barn har haft sin far kvar och mina barnbarn har ”moderna” helt närvarande pappor. Wally växte upp på Lübeckerstrasse, även den gatan låg i stadsdelen Moabit i Berlin. Den riktiga fattigdomen med svält och andra umbäranden fanns på nära håll, ofta orsakad av alkoholmissbruk, men lika ofta av arbetslöshet. Arbetslösheten kunde bero på politisk aktivitet på vänsterkanten. I skolan pryglade de frustrerade lärarna sina elever och snart skulle det bli mera prygel på gatorna mellan de Röda och de Bruna. Detta var 20-talets oroliga Berlin. Wallys mamma måste vara sparsam, men familjen kunde leva på det brasilianska underhållet till barnen. Mor Frieda kunde vara hemmafru och sköta om hemmet och sina fem barn. Hon behövde inte som sin mor skura golv på det närbelägna sjukhuset. Wallys far skickade underhåll regelbundet från Sydamerika tills barnen var femton år fyllda. Då hade de gått ut folkskolan, fått lärlingsutbildning och ansågs vara vuxna. Alla, utom Wally, som gick direkt ut i arbetslivet, skaffade sig en praktisk yrkesutbildning, som frisör, sömmerska och mekaniker. Även om Wally fått studera vidare så hade hon inte gjort det, som skolsystemet var utformat. Lärarna var som Caligula i filmen Hets. Lärarinnorna inte undantagna. Barnen misshandlades med rottingar, käppar, ris och linjaler. Pauls lillasyster Wally ber hela lektionen: – Gode Gud, låt min bror slippa prygel! Wally sitter längst bak i klassrummet. Hon har fått följa med sin storebror Paul på hans första lektion. Hennes lektioner börjar senare, hon är dock för liten för att få gå ensam till skolan. Hur många timmar, hur många böner som sändes upp till himlen det året vet man inte. Den lilla flickan blev dock bönhörd. Vildbasen Paul fick aldrig stryk, när hans lillasyster Wally satt längst bak i klassrummet.

– Detta är den lyckligaste dagen i mitt liv! Wally stängde skolporten efter sju års helvete. Hon mindes väl lärarinnornas slag med linjalen över de utsträckta små fingrarna. Wally ville ut i livet, aldrig mera skola. Hon var fjorton år, konfirmerad och vuxen. Hon sökte arbete på en närbelägen chokladfabrik, där hon arbetade under ett år. Sedan arbetade hon i ett år på en liten textilfabrik och 1925, vid sjutton års ålder, började Wally på Siemens verkstäder. Siemens, den stora fabriken, som fick en hel stad uppkallad efter sig: Siemensstadt. Det blev som den katolske kofirmationsprästen hade förutspått; när hon började på fabriken glömde hon kyrkan och hans gud. Hon blev tidigt fackligt aktiv och stod upp för arbetarnas behov mot arbetsgivarna. När Hitler kom till makten 1933 var Wally redan aktiv i arbetarrörelsen. Hon trodde på talet om världsrevolution. Wally var ”eine Genossin”, en av kamraterna som trodde på Stalin, precis som hennes äldsta syster Ipa (Elisabeth) och hennes yngsta syster Nidi (Friedel) gjorde. Wally var socialist, men aldrig medlem i kommunistpartiet. Ipa var chefsideologen i familjen. Hon var den mest begåvade av systrarna, lärde sig ryska och engelska perfekt, förblev dock sömmerska hela livet. Hon hade velat bli sjuksköterska. Men vid förfrågan om ett fortsatt underhåll efter fyllda femton år, hade fadern i Amerika sagt nej. – Det duger bra med ett hantverksyrke. I elva års tid stod Wally på verkstadsgolvet och tillverkade bland annat spolar för elektriska apparater. Hennes trofasthet visavi kapitalisten Siemens skulle lyckligtvis rendera henne en bra pension. Fabriksvisslan tjöt. Arbetsdagen var slut. Arbetarna vällde ut genom grindarna till Siemens jättefabrik. Det var en blandad skara arbetare: unga, gamla, män med vegamössor, barhuvade män, kvinnor med hattar, barhuvade kvinnor. Det fanns till och med kvinnor med högklackade skor. En av dessa kvinnor var Wally. Borgarfasoner? Inte alls. Bara för att jag är socialist behöver jag väl inte gå klädd i trasor. Jag vill se snygg och proper ut! Jag känner mig så kvinnlig i högklackat.

En av Wallys sällsynta utflykter i naturen, omkring 1930

Wally var en fåfäng och vacker socialist. Hon var mån om sitt yttre, och storebror Herbert, som var frisör, använde ofta sin syster som modell vid hårmodevisningar. Wally var ingen frisksportare. Hennes motion var dans. Hon älskade att dansa, på skyhöga klackar, Quick-step, Charleston och andra 20-talsdanser. Hon rökte nog en och annan cigarett, i ett långt munstycke, och tog gärna ett litet glas konjak. Wally led av ett i barndomen förvärvat hjärtfel och brukade därför få åka ”på kur” på Försäkringskassans bekostnad. Hon hade nyligen kommit tillbaka från kuranstalten Bad Kudowa, nära tjeckoslovakiska gränsen. Hon kände sig stark och utvilad den här dagen, som skulle bli så ödesdiger för henne. Wally bod17

de, trots att hon var 28 år, fortfarande hemma hos sin mamma, på Lübeckerstrasse i Moabit. – Jag värderar min frihet och mitt oberoende högt. Hon ville inte gifta sig trots att hennes fästman och hans (han hette dessutom Hans) föräldrar tjatade på henne. Undra på det; efter tio års sällskapande. Det var politiken som var det viktigaste i Wallys liv. – Den där Adolf. Hon gick och pratade tyst för sig själv. Vi trodde ju alla att han inte skulle bli särskilt långlivad, när han kom till makten trettiotre. Och nu, tre år senare, sitter han fortfarande kvar, och vi har diktatur med förföljelse av våra Genossen. Wally längtade hem till lägenheten på Lübeckerstrasse, att få sätta sig vid matbordet och möta moderns blick, se hennes lyckliga ansikte, när hon gjorde heder av den goda maten. Modern bjöd ofta på ”Eintopf”, allt i en gryta, kött och grönsaker i en mustig sås. Men så mycket längtade hon väl ändå inte efter modern, att hon började se syner? Där, bara två kvarter från bostaden, stod verkligen modern i gathörnet och väntade. Wally skulle just börja gräla på henne för hennes tilltag att springa henne till mötes utan ytterkläder och i tofflor. Men hon kom helt av sig, modern pratade oupphörligt och så hon såg ut, ansiktet var askgrått och tårarna rann stilla utefter kinderna. – Meine Tutta, meine kleine Tutta, du får inte gå hem, Gestapo har varit där, hemma... Rösten stockade sig. Så småningom lugnade modern ner sig och berättade, att på eftermiddagen hade två fina herrar knackat på och frågat efter henne. – Vi söker Wally Franczik. – Hon är inte hemma. – Då sätter vi oss och väntar på henne. – Hon har åkt iväg med någon karl. – Vart? – Vad vet jag? Hon har så många karlar. Inte vet jag var hon tillbringar natten. – Vi vill ha ett fotografi av henne. – Nej, min dotter låter sig aldrig fotograferas. – Hälsa henne att hon ska passa sig! Det gäller dig också, din gamla sugga! 18

Wally förstod vidden av moderns ord. Hennes ”Klein-Arbeit” räckte tydligen till för att Gestapo, Hitlers hemliga polis, skulle föra upp henne på ”Svarta listan”. Vad hade hennes ”småarbete” bestått av? Wally hade delat ut flygblad mot naziregimen. Hon hade lagt pamfletter med antinazistiska slagord på toaletterna på Siemensfabriken. Hon hade samlat in pengar till familjer, där familjeförsörjaren av ideologiska skäl, hamnat i koncentrationsläger. I det slitna trapphuset luktar det kålsoppa. Ringklockan är trasig så Wally knackar på dörren, fyra trappor upp utan hiss. Kvinnan som öppnar behåller säkerhetskedjan på. Hon ser rädd ut, men när hon får syn på Wally skiner hon upp. – Kom in, kom in, jag gör lite kaffe och brer en smörgås. Jag har äkta bönor, inget surrogat. – Jag tar lite kaffe, men ingenting att äta. Jag har bröd med åt dig och lite pengar. – Jag vill också ha smörgås, säger ett litet barn som sticker in huvudet i köket. – Har du hört någonting från din man, Ewa? Kvinnan stelnar till vid Wallys fråga, men fortsätter sedan lugnt att förbereda kaffet och att göra smörgåsar åt barnen. – De kom och hämtade Emil för en månad sedan. I går fick jag veta att han är i Sachsenhausen. Jag har så ont i magen, kan inte sova, ser honom sönderslagen och blodig. Kvinnan, som Wally kallar Ewa, tystnar tvärt när hennes båda barn återvänder till köket hungriga på smörgås. Efter mötet med Wally gick mor Frieda långsamt hemåt, ensam. Alltid detta politiska engagemang! Hon hade önskat att hennes tre döttrar inte hade haft så mycket civilkurage, utan varit mera som sönerna, lite småfega, mera tystlåtna om sina åsikter. Det stod ”Tillträde förbjudet” utanför barndomshemmet, lika tydligt, som om det hängt en skylt där. Från och med nu var Wally hemlös. Hon stannade kvar i Berlin i tre veckor och planerade sin flykt. Wally sov på olika ställen, en vecka hos sin kusin Walter, i hans kolonistuga, en vecka hos bekanta, till och med hos Hans 19

sov hon några nätter. Att sova hos Hans var inte riskfritt, han var fästman och kunde tas in till förhör. Hans föräldrar var inte heller att lita på. Även om de inte var partimedlemmar i NSDAP, nazistpartiet, så var de stora beundrare av Führern. Under tiden satt inte Wallys mor sysslolös. Hon gick till personalavdelningen på Siemens och ordnade med dotterns avskedsansökan. Modern fick med sig tjänstgöringsbevis och alla ”Klebekarten”. Korten, som bevisade att Wally regelbundet hade betalat in pengar för sin framtida pension. Wallys mor bevarade dessa handlingar åt sin dotter genom hela kriget. Som genom ett under klarade sig kofferten med alla viktiga papper, när huset på Lübeckerstrasse bombades. En enda natt var Wally hemma hos modern och packade sin ryggsäck. Det måste se ut som hon skulle ut och vandra. Hennes mål var Prag i Tjeckoslovakien. Där hade många antinazister sökt asyl. Hur skulle hon ta sig till Prag? Hon kunde inte ta risken att legitimera sig vid gränsen. Wally visste, att från och med Gestapos besök hos modern var hon efterspanad, anklagad för landsförräderi. Hon mindes den lilla kurortsflirten i Bad Kudowa, nära den Tjeckiska gränsen. Hon och den unge mannen, som hade varit så rörande förälskad i henne, hade gjort en dagsutflykt i bergen. – Vi kan gå en sväng in i Tjeckoslovakien! – Jag har inget pass med mig. – Behövs inte, jag vet ett ställe där ingen gränspostering finns. En lycklig slump, ett minne från en vandring i bergen, hjälpte Wally att komma över gränsen till Tjeckoslovakien. Hon kunde då inte ana att det skulle ta fjorton år innan hon skulle få återse sitt kära barndomshem. Då skulle året vara 1950 och halva huset ligga i ruiner, träffat av en brandbomb i krigets slutskede.