9789113032061

ELIZABETH

GEORGE En lögn att lita på

Översättning Hanna Axén

GEORGE TITEL.indd 2

12-08-21 10.15.18

Av Elizabeth George har tidigare utgivits: Pappas lilla flicka 1989 Gamla synder 1990 Till minnet av Edward 1991 En högst passande hämnd 1992 För hennes eget bästa 1993 Saknaden efter Josef 1994 Aska och ära 1995 I fiendens närvaro 1996 Med svek i sinnet 1997 Den verkliga brottslingen 1999 Minnets labyrint 2001 Mord i sinnet 2002 Det innersta rummet 2003 Skriv på! 2005 När ingen ser 2005 Innan döden kom 2007 Stråk av rött 2009 Denna dödens kropp 2011

ISBN 978-91-1-303206-1 © Susan Elizabeth George 2011 Norstedts förlag, Stockholm 2012 Originalets titel: Believing the Lie Översättning: Hanna Axén Omslag: Anders Timrén Tryckt hos Bookwell AB, Finland 2012 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts förlagsgrupp, grundad 1823

10 oktober

Fleet Street London Zed Benjamin hade aldrig tidigare blivit inkallad till chefredaktören, och det kändes oroväckande och spännande på en och samma gång. Den oroväckande biten innebar att han svettades något kopiöst under armarna. Den spännande biten innebar att hans hjärta slog så hårt att han kunde känna hjärtslagen ända ut i fingertopparna. Men efter­som han redan från början hade bestämt sig för att betrakta Rodney Aronson som vem som helst på The Source, skyllde han såväl svettningarna som de pulserande hjärtslagen på att han hade varit alltför snabb med att byta ut sin sommarkostym mot vinterkostymen. Han gjorde en anteckning i minnet om att han skulle byta tillbaka till sommarkostymen redan nästa morgon, och hoppades att hans mamma ännu inte skulle ha hunnit lämna in den på kemtvätt. Det skulle vara typiskt henne, tänkte Zed. Hans mamma var både hjälpsam och nitisk. Och för mycket av båda delar.

Han letade efter någonting att fästa blicken på, vilket inte var särskilt svårt i Rodney Aronsons rum. Medan chefredaktören satt och läste Zeds artikel lät Zed blicken vila på rubrikerna till de inramade nummer av kvällstidningen som hängde på väggarna. Han tyckte att rubrikerna var både osmakliga och idiotiska, och artiklarna vädjade verkligen till människans sämsta sidor. ”Prostituerad yngling bryter tystnaden” var en artikel om ett otillständigt kärleksmöte mellan en sextonårig pojke och en parlamentsledamot i en bil i närheten av King’s Cross Station, ett möte som fick ett abrupt slut i och med att några poliser från den lokala polisstationen kom på dem. Löpsedeln om den unge prostitu11

erade som bröt tystnaden föregicks av ”Parlamentsledamot i sextriangel med minderårig” och följdes av ”Parlamentsledamots fru i självmordsdrama”. The Source hade legat längst fram med samtliga tre nyheter genom att vara först på plats, först med scoopet, först med att muta olika källor för att komma över de saftiga detaljer som skulle få fart på något som man i vilken anständig tidning som helst skulle ha skrivit om i diskreta ordalag eller gömt någonstans längst bak i tidningen. Eller bäggedera. Det gällde framför allt heta nyheter som ”Prins i sängkammargräl”, ”Hovstallmästarens erövringar chockar Buckingham Palace” och ”Ännu en kunglig skilsmässa?”, artiklar som – det hade Zed hört i personalmatsalen – toppade The Sources upplagestatistik genom att ha sålt över hundra tusen exemplar vardera. Det var den sortens reportage kvällstidningen var känd för. Och alla på nyhetsredaktionen var väl medvetna om att den som inte ville smutsa ner sina händer genom att tvätta andra människors smutsiga byk inte skulle jobba som undersökande journalist på The Source.

Vilket onekligen var fallet med Zedekiah Benjamin. Han ville absolut inte jobba som undersökande journalist på The Source. Han betraktade sig själv snarare som typen som skriver krönikor i Financial Times, en man med ett yrke som ingav den respekt och det erkännande han behövde för att kunna ägna sig åt sin egentliga passion, som var att skriva poesi. Men jobberbjudandena som respekterad krönikör var lika sällsynta som män med knickers under kilten, och han var ju så illa tvungen att göra någonting för att få mat på bordet eftersom poesin inte verkade sköta den saken åt honom. Zed var med andra ord fullt medveten om att han borde bete sig som om jakten på kändisskvaller och kungafamiljens bagatellartade förseelser var både journalistiskt och yrkesmässigt tillfredsställande. Ändå ville han gärna tro att även en kvällstidning som The Source kunde ha någonting att vinna på att höja sig åtminstone en aning ur det skandalträsk den befann sig i. En position som ingen på tidningen – det fick man nog lov att säga – försökte förbättra.

Den artikel Rodney Aronson just nu satt och läste skulle visa på den möjligheten. Zed menade att en kvällstidningsartikel inte nödvändigtvis behövde svämma över av snaskiga detaljer för att fånga läsarnas intresse. Artiklar kunde ha såväl upplyftande som försonande drag och 12

ändå sälja lösnummer. Visst, det kanske inte blev förstasidesstoff av en artikel som den här, men det räckte fint med söndagsbilagan eller ett mittuppslag en vardag, förutsatt att artikeln fortsatte på nästa sida och att han fick med en hel del bilder. Zed hade lagt ner massor av tid på artikeln och tyckte att den förtjänade rejält med utrymme och trycksvärta. Den hade just det som The Sources läsare ville ha, men uttryckt med finess. Far och son och deras respektive försyndelser slogs upp, spruckna förhållanden rannsakades, sprit- och drogmissbruk spelade en framträdande roll och mot slutet uppnåddes försoning. Det var berättelsen om en oförbätterlig ung man som var fast i metamfetaminets dödliga omfamning, men som i elfte timmen lyckades ta sig i kragen för att sedan börja ett nytt liv genom att oväntat engagera sig i samhällets olycksbarn. Här fanns skurkar och hjältar, värdiga motståndare och evig kärlek. Här fanns exotiska platser, traditionella familjevärderingar och föräldrakärlek. Men framför allt … ”Rena sömnpillret.” Rodney Aronson dängde Zeds artikel i bordet och kliade sig i skägget. Han hittade en chokladsmula som han stoppade i munnen. Under läsningen hade han ätit en hel chokladkaka – Cadbury Hazelnut – och nu sökte han med rastlös blick över bordet i hopp om att hitta ännu mer sötsaker, något han – med tanke på det midjemått som skymtade fram under den bylsiga safarijacka han alltid gick klädd i – inte var i behov av. ”Hur sa?” Zed tänkte att han måste ha hört fel, och som för att försäkra sig om att chefredaktörens kommentar inte betydde att hans artikel just hade förpassats till nedre hörnet av sidan 20 eller värre ändå, började han i minnet söka efter ord som rimmade på sömnpiller. ”Sömnpiller”, upprepade Rodney. ”Sömnpiller som i att jag somnar.

Du lovade mig en undersökande artikel om jag skickade dit dig. Du garanterade mig en het undersökande artikel, om jag minns saken rätt.

Bara jag lät dig bo på hotell i jag vet inte hur många dagar …” ”Fem”, svarade Zed. ”Eftersom det var en svår artikel att skriva och jag behövde intervjua en hel del personer för att uppnå den saklighet jag eftersträvar …” ”Okej. Fem. Förresten har jag en hel del att säga om ditt val av hotell.

Jag har sett räkningen och skulle vilja veta om det ingick strippor i det 13

där förbannade rummet? Skickar jag någon i fem hela dagar upp till Cumbria på tidningens bekostnad, någon som lovar mig en storartad artikel i gengäld …” Rodney tog upp artikeln och viftade med den. ”Vad sjutton är det du har undersökt? Och vad i herrans namn betyder den här rubriken? Nio liv. Är det något från dina akadeemiska litteraturstudier? Eller från någon av alla skrivarkurser du har gått? Tror du att du är författare, va?”

Zed visste att chefredaktören inte hade läst på universitet. Det skvallrade man också om i personalmatsalen. Kort efter att Zed hade blivit anställd på The Source hade någon viskat: Säg för Guds skull och för ditt eget bästa ingenting som kan påminna Rod om att du har någon som helst form av examen från någon som helst form av högre utbildning.

Han klarar inte av att höra det och kommer bara tro att du jävlas med honom. Så håll käft om allt sådant.

Zed svarade därför försiktigt på Rodneys fråga om rubriken: ”Jag tänkte faktiskt på katter.” ”Du tänkte på katter?” ”Ja … på att de har nio liv.” ”Ja, det är klart som korvspad. Men artikeln handlar väl för sjutton inte om katter?” ”Nej, naturligtvis inte. Men …” Zed kände sig osäker på vart chefredaktören ville komma och började förklara sig. ”Den här killen har varit inlagd för rehabilitering åtta gånger i tre olika länder. Ingenting har funkat, och då menar jag ingenting. Visst, han har varit ren i sex, åtta månader eller kanske upp till ett år någon gång, men så har han börjat med metamfetaminet igen och så har det varit kört. Så hamnar han i Utah, där han träffar en väldigt speciell kvinna. Och plötsligt blir han en helt ny människa och vänder sitt gamla liv ryggen.” ”Simsalabim, liksom? Räddad av kärleken?” Rodney lät med ens vänlig. Zed fattade mod. ”Precis så, Rodney. Det är det som är det otroliga. Plötsligt är han botad. Han kommer hem, inte till den gödda kalven men …” ”Den gödda vadå?”

Zed hejdade sig. Biblisk anspelning. Ingen bra idé. ”Fel av mig. Hur som helst, han kommer hem igen och drar igång ett projekt för att hjälpa 14

de ohjälpliga.” Var ohjälpliga egentligen ett ord? undrade Zed med ens. ”Men inte dem man kunde förvänta sig att han skulle hjälpa, det vill säga unga tjejer och killar som har hela livet framför sig. Utan utslagna människor. Gamla vrak som har levt ett hårt liv, samhällets bottenskrap …”

Rodney såg på honom.

Zed skyndade sig att fortsätta: ”Socialt slödder som letar i soptunnorna efter mat och vars tänder är så ruttna att de trillar ut. Han bestämmer sig för att rädda dem. Han tycker att det är värt att rädda dem.

Och så visar det sig att de svarar på behandlingen. De blir också botade.

Efter ett helt liv med sprit och droger är de plötsligt botade.” Zed tog ett djupt andetag. Han väntade på Rodneys svar. Även om rösten var mild avslöjade den att Rodney inte var särskilt imponerad av det försvarstal Zed just hade hållit för sin artikel. ”De bygger ett jävla torn, Zed. Ingen blir botad av det och när det där tornet är klart kommer de flesta att hamna på gatan igen.” ”Det tror jag inte.” ”Varför inte?” ”För att det är ett fästningstorn. Och det är just det som är artikelns styrka. Metaforen.” Zed visste att han tog en stor risk bara genom att nämna ordet metafor, varför han raskt fortsatte: ”Tänk på vad de där fästningstornen har haft för funktion så kommer du att förstå hur jag menar. De byggdes för att folk var tvungna att skydda sig mot de rövare som härjade längs gränsen mellan England och Skottland – de där hemska typerna som tog sig in från Skottland, du vet – och i den här artikeln representerar drogerna rövarna. Förstår du? Metamfetamin. Kokain. Hasch. Heroin. Tjack. Eller vad det nu är för någonting.

Själva fästningstornet står för försoning och återhämtning, och tornets olika våningsplan, som i det förflutna alla hade olika ändamål, som att bottenvåningen var till för djuren, våningen över för matlagning och hushållssysslor, nästa våning för umgänge och sömn, och så slutligen taket, som man använde för att slå tillbaka fienden genom att skjuta i väg skurar av pilar eller hälla kokande olja över dem eller någonting i den stilen, och om man tänker på det här och låter det betyda vad det borde betyda eller skulle kunna betyda för någon som har levt på gatan i kanske … tio eller femton år? … då …”

15

Rodney lät huvudet falla mot skrivbordet. Sedan vinkade han i väg Zed. Zed visste inte riktigt hur han skulle tolka gesten. Den såg ut som ett avfärdande, men han tänkte minsann inte smyga därifrån med svansen mellan benen … Jisses, ännu en metafor, tänkte han. Han valde att fortsätta: ”Det är just det som gör den här artikeln ett strå vassare än andra artiklar. Det är just det som gör att den platsar i söndagsbilagan.

Jag tänker mig fyra helsidor och så en massa bilder på tornet, killarna som jobbar med att bygga upp det, före och efter, lite sådana saker.” ”Det här är rena sömnpillret”, upprepade Rodney. ”Vilket för övrigt också är en metafor. Och det är sex också, vilket den här artikeln helt och hållet saknar.” ”Sex?” sa Zed. ”Ja, hans hustru har visserligen en hel del utstrålning, men hon var noga med att artikeln inte fick handla om henne eller deras förhållande. Hon säger att det är han själv som …”

Rodney lyfte på huvudet. ”Jag menar inte sex som i sex, din knäppgök! Jag menar sex som i sex.” Han knäppte med fingrarna. ”Glöden, spänningen, det där som får läsaren att vilja fortsätta läsa, otåligheten, hungern, den växande upphetsningen, det som gör henne våt och honom hård utan att de förstår hur det kommer sig. Är jag tydlig nog?

Din artikel saknar allt det.” ”Men det är inte meningen att den ska innehålla det. Tanken är att den ska vara upplyftande och inge människor hopp.” ”På den här tidningen ägnar vi oss för sjutton inte åt att göra människor upplyfta och vi ägnar oss verkligen inte åt att inge dem hopp. Vi ägnar oss åt att sälja lösnummer! Och tro mig, den här dyngan kommer inte att göra det. På den här tidningen bedriver vi undersökande journalistik på vårt sätt. Och det hävdade du att du visste när jag pratade med dig. För visst åkte du till Cumbria för att bedriva undersökande journalistik? Bete dig då som en undersökande journalist! Undersök, för helvete!” ”Det har jag gjort.” ”Skitsnack. Det här är rena kärleksfesten. Någon där uppe måste ha dragit ner byxorna på dig …” ”Verkligen inte!”

16

”… och därför valde du att tona ner storyn.” ”Absolut inte!” ”Så du menar att det här” – Rodney viftade återigen med artikeln – ”skulle vara tunga grejer? Att det är så här du angriper kärnan i en story?” ”Visst, jag kan förstå att … Inte riktigt, antar jag. Men samtidigt, om man har träffat den här mannen …” ”Så har man tappat kontrollen. Man har inte undersökt ett smack.”

Zed kände att det var en väldigt orättvis slutsats. ”Du menar alltså att en artikel om drogmissbruk, om ett bortkastat liv, om plågade föräldrar som har gjort allt som står i deras makt för att rädda sin son bara för att han sedan ska rädda sig själv … vi snackar om en kille som var på väg att kvävas av silverskeden, Rodney … Är inte det undersökande nog?

Eller sexigt nog? På det sätt som du vill att det ska vara sexigt?” ”Sonen till en överklasstölp förstör sitt liv genom att knarka.” Rodney gäspade överdrivet. ”Skulle det vara något nytt? Ska jag räkna upp namnen på tio andra skithögar som har gjort precis samma sak? Det är ganska snabbt gjort.”

Zed kände med ens hur stridslusten rann av honom. All den tid han hade lagt ner, allt det jobb han hade gjort, alla de intervjuer han hade genomfört, alla – det var han tvungen att erkänna – de fantastiska planer han hade haft för att ändra inriktningen på The Source så att det skulle bli en tidning som var åtminstone någorlunda läsvärd, vilket på sikt skulle leda till att hans namn ändå blev uppmärksammat, eftersom det bara var att acceptera att Financial Times hade anställningsstopp för tillfället. Allt hade varit i onödan. Och det var inte rättvist. Zed övervägde sina alternativ och sa sedan: ”Okej. Jag förstår vad du menar.

Vad tror du om att jag gör ett nytt försök? Att jag åker dit och gräver vidare?” ”Gräver i vad fan då?”

Det var faktiskt en bra fråga. Zed tänkte på alla dem han hade pratat med: den före detta missbrukaren, hans hustru, hans mamma, hans systrar, hans pappa, alla de nergångna stackare han hade räddat livet på.

Fanns det någon någonstans som ägnade sig åt något som han hade missat? Det måste det finnas av den enkla anledningen att det alltid 17

fanns det. ”Jag vet inte riktigt”, började Zed. ”Men om jag snokar runt lite … Alla bär vi på hemligheter. Alla ljuger vi om någonting. Och med tanke på hur mycket pengar vi redan har lagt ner på den här artikeln kan jag lika väl göra ett försök till.”

Rodney sköt ut stolen från skrivbordet. Han verkade fundera på Zeds förslag. Sedan tryckte han på en knapp på telefonen och röt åt sin sek­ reterare: ”Wallace? Är du där?” När hon svarade fortsatte han: ”Fixa en Cadbury åt mig. En till med hasselnöt.” Sedan vände han sig mot Zed: ”Din tid, dina pengar. Det är enda chansen om jag ska gå med på det.”

Zed blinkade till. Det fick saker och ting att framstå i en helt annan dager. Han befann sig längst ner på stegen på The Source, och samma sak gällde hans lön. Han försökte räkna på vad det skulle kosta med tågbiljett, hyrbil, hotell – kanske ett nergånget Bed and breakfast eller ett uthyrningsrum på någon bakgata hos en gammal dam i … var då?

Inte i Lake District. Det skulle kosta alldeles för mycket även vid den här tiden på året, så det fick bli … Och skulle han förresten få betalt för den tid han tillbringade i Cumbria? Han tvivlade på det. ”Får jag tänka på saken?” frågade han. ”För du har väl inte helt och hållet avfärdat artikeln? Jag måste se över mina besparingar först, om du förstår vad jag menar.” ”Se över dem hur mycket du vill.” Rodney log, och när han gjorde det drogs läpparna ut på ett märkligt och onaturligt sätt som avslöjade hur sällan han använde dem i det syftet. ”Som jag sa: Din tid, dina pengar.” ”Tack, Rodney.” Zed kände sig osäker på vad han tackade för, så han nickade, reste sig och gick mot dörren. När han lade handen på dörrhandtaget tillade Rodney vänligt: ”Om du bestämmer dig för att åka föreslår jag att du tar av dig den där mössan.”

Zed tvekade en stund, och innan han hann svara fortsatte Rodney: ”Det har inte med din religion att göra. Jag skiter fullständigt i vad du eller någon annan tror på. Det är bara ett gott råd från någon som var i branschen redan när du var i blöjåldern. Du gör som du vill, men frågar du mig tycker jag att det är dumt att distrahera folk så att de börjar tänka på att du trots allt inte är en biktfader, en god vän, en axel att gråta ut mot, en hjärnskrynklare eller vad sjutton du nu är. Och har du på dig något som drar uppmärksamheten från det de vill berätta – eller 18

ännu hellre och bättre, inte vill berätta – så är det ett problem. Och det gäller rubbet: turbaner, radband, mössor, hennafärgade helskägg, dolkar i skärpet. Hajar du? Min poäng är att en undersökande journalist ska smälta in, och med den där mössan på huvudet … Din längd och ditt hår kan du ju inte göra någonting åt – förutsatt att du inte färgar håret och det begär jag verkligen inte att du ska göra – men med den där mössan blir det helt enkelt för mycket.”

Zed förde instinktivt handen till kalotten. ”Jag har den för att …” ”Jag struntar i varför du har den. Jag struntar i om du har den eller inte. Det är bara ett gott råd från någon som vet. Du gör som du vill.”

Zed visste att han sa det där sista för att slippa risken att bli åtalad.

Han visste också att chefredaktören av samma anledning hade valt sina ord om kalotten väl. The Source var inte direkt någon bastion för politisk korrekthet, men det var inte det det handlade om. Rodney Aronson var väl medveten om sitt eget yrkesmässiga bästa. ”Tänk på saken”, sa Rodney i samma stund som dörren öppnades och sekreteraren kom in med en extra stor chokladkaka. ”Visst”, svarade Zed. ”Det ska jag göra.”

St. John’s Wood London Tiden var värdefull så han gav sig av omedelbart. Han bestämde sig för att ta tunnelbanan och sedan byta till buss på Baker Street. En taxi hela vägen till St. John’s Wood hade varit det bästa – med den extra fördelen att han skulle ha fått bättre plats för sina långa ben – men det hade han inte råd med. Istället traskade han ner till Blackfriars och väntade en hel evighet på ett Circle Line-tåg som när det äntligen kom var så proppfullt att han fick stå närmast dörrarna, tvingad att böja sig fram och vila hakan mot bröstet som en botfärdig syndare för att över huvud taget få plats.

Med sendrag i nacken stannade han till vid en uttagsautomat innan han satte sig på bussen för resans sista etapp. Han ville kontrollera saldot på sitt bankkonto i en fåfäng förhoppning om att han av någon an19

ledning skulle ha räknat fel när han sist gick igenom checkhäftet. Han hade inga andra besparingar än de på bankkontot. När han såg saldot var det som om luften plötsligt gick ur honom. En resa till Cumbria skulle tömma kontot, och han var tvungen att ta sig en funderare på om det verkligen var värt det. Det handlade trots allt bara om en artikel.

Han skulle kunna släppa den och börja på någonting annat istället.

Men det fanns olika sorters historier och den här … Han visste att det var något särskilt med den.

Han hade ännu inte bestämt sig när han kom hem. Eftersom han kom en och en halv timme tidigare än han brukade ringde han på porttelefonen så att hans mamma inte skulle gripas av panik när hon plötsligt hörde en nyckel i låset vid en tid på dygnet då hon inte förväntade sig besök. ”Det är jag, mamma”, sa han. ”Zedekiah! Så underbart!” ropade hon, och det var först när han kom in i vardagsrummet som han förstod anledningen till hennes förtjusning.

Susanna Benjamin höll just på att avsluta sitt anspråkslösa eftermiddagste, men hon var inte ensam. En ung kvinna satt i den bekvämaste fåtöljen i vardagsrummet – den fåtölj som Zeds mamma alltid reserverade åt familjens gäster – och hon rodnade klädsamt och böjde lätt på huvudet när Zeds mamma presenterade dem för varandra. Hon hette Yaffa Shaw, och Susanna Benjamin förklarade att de var med i samma bokcirkel, vilket hon verkade tycka var ett helt fantastiskt sammanträffande. Zed väntade på fortsättningen, som snart kom: ”Jag berättade just för Yaffa att min Zedekiah alltid sitter med näsan i någon bok. Och inte bara en åt gången, utan fyra eller fem stycken. Berätta för Yaffa vad du läser nu, Zed. Yaffa läser Graham Swifts senaste. Ja, vi läser ju alla Graham Swifts senaste. Till bokcirkeln, förstår du. Sätt dig ner och ta en kopp te, hjärtat. Du store tid, teet har ju kallnat. Jag går ut i köket och kokar lite nytt.”

Innan Zed hann svara var hon ute ur vardagsrummet. Hon började skramla i köket. Hon satte till och med på radion för att vara på den säkra sidan. Zed visste att det skulle ta henne minst en kvart att göra i ordning en kanna te eftersom de hade gått igenom samma sak flera gånger. Sist var det flickan i kassan på Tesco. Dessförinnan hade det varit ett betydligt bättre kort: rabbinens äldsta brorsdotter, som var i 20

London på en sommarkurs som anordnades av något amerikanskt universitet Zed inte mindes namnet på. Efter Yaffa, som såg på honom i förhoppningen att de skulle hitta någonting att prata om, skulle det komma ytterligare någon. Proceduren skulle fortsätta tills han gifte sig med någon av dem, men då skulle istället antydningarna om barnbarn ta fart. Det var inte första gången Zed förbannade sin storasysters yrkeskarriär och beslut om att inte bara strunta i att fortplanta sig men också i att gifta sig. Hon hade lyckats göra den karriär inom vetenskapen som hade varit avsedd för honom. Inte för att han längtade efter att göra karriär inom vetenskapen, men om hon bara hade varit lite mer samarbetsvillig och gått med på att ge deras mamma en svärson och ett par barnbarn så hade han inte behövt komma hem i tid och otid och mötas av ännu en potentiell hustru som hade lockats hem till dem under en eller annan förevändning. ”Du och mamma är alltså med i samma bokcirkel?” frågade han Yaffa.

Hon rodnade om möjligt ännu mer. ”Inte riktigt”, medgav hon. ”Jag jobbar i bokhandeln. Jag brukar komma med rekommendationer åt dem. Din mamma och jag har pratat med varandra … du vet, så där som man gör.”

Han visste mycket väl. Framför allt så visste han exakt hur Susanna Benjamin arbetade. Han såg samtalet framför sig: mammans sluga frågor och den unga flickans godtrogna svar. Han undrade hur gammal flickstackarn var och om hans mamma hade tagit hennes fertilitet i beaktande. ”Jag slår vad om att du inte hade en aning om att hon hade en son”, sa han. ”Hon har inte sagt någonting om det. Problemet är bara att situationen är aningen invecklad …” ”Zed, hjärtat?” hördes hans mamma utifrån köket. ”Blir det bra med darjeeling? Vill du ha en tekaka också? Eller kanske lite scones? Yaffa, du vill väl ha en kopp te till? Ni ungdomar vill säkert sitta och prata en stund, jag vet ju hur det är.”

Men det var precis vad Zed inte ville. Han behövde tid för att fundera på för- och nackdelarna med att skuldsätta sig för att resa upp till Cumbria och stanna där den tid som krävdes för att artikeln skulle bli aningen 21

sexigare. Och väl uppe i Cumbria, om han nu bestämde sig för att åka dit, skulle han bli tvungen att bestämma sig för vad som skulle utgöra det där sexiga, den där stunsen eller farten eller vad det nu var som krävdes för att fånga intresset hos The Sources läsare, vars samlade intelligens troligtvis låg i nivå med en gravstens. Hur fångar man en gravstens intresse? Man ger den ett lik. Zed skrattade tyst åt metaforen. Men han var glad att han inte hade använt sig av den inför Rodney Aronson. ”Då så, mina vänner!” Susanna Benjamin kom in i vardagsrummet med en bricka med nybryggt te, scones, smör och marmelad. ”Visst är han en stor pojke, min Zedekiah? Jag förstår inte var han har fått sin längd ifrån. Hur lång är du nu, hjärtat?” De sista orden var riktade till Zed. Han var drygt två meter lång och det visste hans mamma mycket väl, precis som hon visste var han hade fått sin längd ifrån, vilket var från sin farfar, som bara hade varit en knapp decimeter kortare. När han inte svarade fortsatte hon glatt: ”Och vilka fötter han har! Har du sett, Yaffa? Och händer stora som rugbybollar. Du vet väl vad man brukar säga …” Hon blinkade menande. ”Mjölk och socker, Zedekiah? Du vill ha både och, inte sant?” Hon vände sig till Yaffa: ”Två år på kibbutz har han varit, min pojke. Och så två år i armén.” ”Mamma”, försökte Zed. ”Var nu inte så blygsam”, sa hon. Hon hällde upp mer te åt Yaffa. ”Israeliska armén, Yaffa. Vad säger du om det? Han vill aldrig skryta om någonting, min Zed. Alltid lika ödmjuk. Och sådan har han alltid varit. Yaffa är likadan, Zedekiah. Man måste dra ur henne allting. Hon är född i Tel Aviv, hennes pappa är kirurg, hon har två bröder som båda ägnar sig åt cancerforskning och en mamma som är kläddesigner.

Kläddesigner! Är det inte fantastiskt? Jag skulle naturligtvis inte ha råd att köpa någonting av det hon gör eftersom hennes kläder säljs i … Vad var det nu du kallade dem, Yaffa?” ”Boutiquer”, svarade Yaffa trots att hon vid det laget var så röd i ansiktet att Zed var rädd att hon skulle få ett slaganfall. ”Knightsbridge, Zed”, tillade hans mamma. ”Kan du tänka dig! Hon sitter i Israel och designar plagg som sedan hamnar ända här.”

I ett försök att avbryta hennes ordsvada vände sig Zed till Yaffa och sa: ”Hur kommer det sig att du har hamnat i London?”

22

”Studier!” svarade Susanna Benjamin. ”Hon läser vid universitetet.

Naturvetenskap, Zedekiah. Biologi.” ”Kemi”, sa Yaffa. ”Kemi, biologi, geologi … det gör det samma vid tanken på den begåvning som finns i det här lilla fina huvudet. Är hon inte söt, Zed? Har du någonsin sett någonting sötare än lilla Yaffa?” ”Det var ett tag sedan sist”, svarade Zed och såg menande på sin mamma. ”Kanske sisådär sex veckor sedan”, tillade han i förhoppningen att hon skulle bli så förlägen över att hennes avsikter framstod så tydligt att hon lugnade ner sig en aning.

Men inte. ”Han tycker om att driva med sin stackars mor, Yaffa”, til�lade Susanna. ”Han är en riktig retsticka, min Zedekiah. Det får du nog tyvärr vänja dig vid.”

Vänja sig vid? Zed kastade en blick på Yaffa, som flyttade aningen oroligt på sig i fåtöljen. Det här innebar att fler avslöjanden väntade, och hans mamma såg till att avslöja dem direkt. ”Yaffa ska flytta in i din systers gamla rum”, förklarade Susanna. ”Hon har tittat på rummet och säger att det är precis vad hon behöver nu när hon måste lämna sitt andra ställe. Det blir väl härligt med ett ungt ansikte till här hemma? Hon flyttar in i morgon. Du måste berätta vad du vill ha till frukost, Yaffa. Det kommer att göra studierna lättare om du inleder dagen med ett rejält mål mat. Så var det minsann för Zedekiah. Inte sant, Zed? Högsta betyg i litteratur hade han. Har jag berättat att han skriver dikter, Yaffa? Någonting säger mig att han kommer att skriva en dikt om dig.”

Zed reste sig hastigt, utan en tanke på att han höll en tekopp i handen. Darjeelingteet skvimpade ut, men som tur var hamnade det mesta på hans skor, som därmed räddade hans mammas matta. Helst av allt hade han velat hälla teet rakt över hennes välkammade grå hår.

Beslutet kom lika plötsligt som ofrånkomligt. ”Jag ska resa till Cumbria, mamma”, sa han.

Hon blinkade till. ”Cumbria? Men har du inte just …?” ”Jag behöver fler uppgifter till artikeln och måste åka dit för att få fram dem. Det är bråttom.” ”När reser du?”

23

”Så snart jag har packat.”

Vilket, avgjorde han, inte borde ta honom mer än fem minuter.

På väg till Cumbria Att Zed ville, och också kände sig tvungen att, skynda i väg innan hans mamma började sätta upp en huppa i vardagsrummet innebar att han fick ta ett tåg som körde väldiga omvägar för att komma till Cumbria.

Men det kunde inte hjälpas. Så snart väskan var packad och den bärbara datorn låg i fodralet smet han i väg lite diskret. Bussen, tunnelbanan och så Euston Station. Han dängde kreditkortet i disken, betalade för biljetten, fyra smörgåsar och ett nummer vardera av The Economist, The Times och Guardian, samtidigt som han funderade på hur länge det skulle dröja innan han hittade någonting – vad som helst – som kunde göra hans artikel lite sexigare. Men framför allt funderade han på hur länge det skulle dröja innan han lyckades få sin mamma att sluta släpa med sig flickor hem som om hon vore en kopplerska. När han äntligen klev ombord på tåget längtade han efter att få sätta sig ner och jobba.

Han öppnade datorn och när tåget lämnade stationen började han gå igenom alla de noggranna anteckningar han hade fört vid varje intervju och lika noggrant skrivit in i datorn varje kväll. Han hade också med sig en bunt handskrivna anteckningar som han tänkte gå igenom. För det måste helt enkelt finnas någonting, och han var fast besluten att hitta det.

Han började med att gå igenom själva ämnet för artikeln: Den trettiotvåårige Nicholas Fairclough, som tidigare hade levt ett mycket utsvävande liv, var son till Bernard Fairclough, 1:e baron av Ireleth i grevskapet Cumbria. Född in i en välmående familj med stora privilegier – där var silverskeden – hade han ägnat sin ungdom åt att slösa bort den förmögenhet Ödet hade skänkt honom. Han var begåvad med ett änglaansikte men hade ett sinne som snarare förde tankarna till Lots granne. Sedan fjortonårsåldern hade han motvilligt genomgått ett flertal rehabiliteringsförsök. Raden av alla de platser föräldrarna hade valt 24

i hopp om att locka honom till att leva ett hälsosammare liv förde tanken till någon form av reseskildring, och för varje gång blev platserna allt mer exotiska – och avlägsna. När han inte var inskriven vid någon rehabiliteringsklinik använde han sin pappas pengar till att resa jorden runt med inställningen att ”livet minsann är skyldigt mig att få leva det ordentligt”, vilket innebar att han hela tiden återföll i sitt missbruk. Till slut hade hela familjen kastat in handduken efter att först ha torkat sina rentvättade händer på den. Pappan, mamman, systrarna och till och med hans kusin, tillika styvbror, hade …

Det hade han faktiskt inte tänkt på, slog det Zed. Vinkeln med kusinen, tillika styvbrodern. Det hade inte verkat finnas något nyhetsvärde i det, vilket Nicholas själv hade varit noga med att påpeka under deras samtal, men kanske hade Zed missat något som han nu kunde få användning av? Han bläddrade igenom anteckningsboken och hittade kusinens namn: Ian Cresswell, anställd vid Fairclough Industries på en förhållandevis ansvarstyngd post, åtta år äldre kusin till Nicholas, född i Kenya men hade flyttat till England och familjen Fairclough redan som barn. Det kanske var någonting trots allt, något han kunde göra någonting av?

Zed höjde tankfullt blicken. Han tittade ut genom fönstret. Det var becksvart ute och det enda han såg var sin egen spegelbild: en rödhårig jätte med bekymmersrynkor i pannan till följd av att hans mamma gjorde allt för att gifta bort honom med första villiga kvinna och att hans chef ville kasta hans välskrivna prosa i papperskorgen medan han själv bara ville försöka åstadkomma något som åtminstone var någorlunda läsvärt. Så vad kunde han hitta i sina anteckningar, frågade han sig själv. Vad? Vad? Zed tog fram en av sina fyra smörgåsar och tryckte i sig den medan han läste igenom papperen. Han sökte efter en ledtråd, någonting han kunde spinna vidare på eller åtminstone någonting som tydde på att lite mer grävande skulle leda fram till den glöd Rodney Aronson efterlyste.

Vinkeln med kusinen, tillika styvbrodern, kanske var en möjlighet. Zed läste vidare men märkte snart att hans tankar upptogs av berättelser ur Gamla testamentet, som i sin tur ledde honom in på en rad litterära anspelningar och metaforer som knappast var en väg han hade råd att 25

vandra. Men om sanningen skulle fram så var det svårt att läsa det han hade skrivit utan att börja tänka på Kain och Abel, att taga vara på sin broder, att bära fram en offergåva av markens frukt, att vara kärleksfull eller inte mot den som representerade Gud, vilket i det här fallet måste var lord Fairclough, baron av Ireleth. Och om man verkligen var intresserad av att dra paralleller till Bibeln kunde lord Fairclough dessutom representera Isak, som tvingades in i Esaus och Jakobs konflikt om förstfödslorätten, även om det alltid hade övergått Zeds fattningsförmåga hur någon hade kunnat ta ett fårskinn – eller vad det nu var – för ett par håriga armar. Tanken på förstfödslorätt fick emellertid Zed att söka vidare bland sina anteckningar efter uppgifter om vem som skulle ärva vad om någonting hände lord Fairclough och vem som skulle ta över Fairclough Industries om baronen gick en för tidig död till mötes.

Det kanske kunde vara någonting? Bernard Fairclough försvinner … eller kanske dör mycket mystiskt … Ramlar nerför en trappa, blir förlamad, drabbas av en stroke eller någonting annat. Efter lite grävande visar det sig att han bara dagarna före sin alltför tidiga död, eller vad det nu var, hade träffat sin advokat och … vad? Skrivit om testamentet så att hans vilja angående familjeföretaget framgick klart och tydligt, beslutat om livslånga underhåll, lagt till vissa ord i testamentet, i fullmakten eller i dokumenten, uppgett – vadå? – att någon skulle ärva mer, någon annan göras arvlös, kanske ett avslöjande om … vadå? Att sonen inte var hans äkta son? Att systersonen inte var hans riktiga systerson? Att han hela tiden hade haft en annan familj på Hebriderna, att ett sinnessjukt och missbildat äldre syskon hade hållits gömd uppe på vinden, i källaren, i båthuset? Det måste finnas någonting som utgjorde rena sprängstoffet. Någonting kapow. Någonting sexigt.

Men om Zed skulle vara ärlig var det enda tillnärmelsevis sexiga i artikeln om Nicholas Faircloughs nio liv hans hustru, som å andra sidan var enormt sexig. Han hade inte velat nämna det under samtalet med Rodney Aronson eftersom han var ganska säker på hur Rodney skulle ha reagerat, vilket var i stil med ”se till att fota hennes tuttar”. Zed hade också hållit tyst om Nicholas hustru eftersom hon uttryckligen hade bett om att slippa bli indragen i det hela, men nu började han undra om det just därför fanns någonting som kunde vara värt att gräva i. När han 26

återigen bläddrade igenom anteckningarna såg han att han hade skrivit Caramba! och Jösses! efter att ha träffat henne. I ett försök att beskriva henne hade han till och med halvt på skämt klottrat ner: En latinamerikansk siren, eftersom allt hos henne underströk att hon var en k-v-in-n-a som ville fånga uppmärksamheten hos en m-a-n. Mot slutet av sin enda intervju med henne hade Zedekiah kunnat konstatera att om Eva hade varit minsta lik Alatea Fairclough så var det inte märkligt att Adam hade plockat av den förbjudna frukten. Det enda man kunde fråga sig var hur det kom sig att han inte hade ätit upp vartenda äpple på trädet, eller trädet med, för den delen. Så … var det kanske hon som utgjorde nyhetsstoffet? Sexet? Glöden? Hon var makalöst snygg på alla sätt och vis, men hur förvandlar man makalöst snygg till en story? ”Att jag lever i dag är hennes förtjänst”, hade Nicholas sagt, men vad skulle Zed göra med det? En bild på henne och varenda snubbe med en fungerande kropp skulle förstå varför Nicholas Fairclough plötsligt hade blivit fri från drogerna. Dessutom hade hon själv sagt: ”Vad Nick har åstadkommit har han åstadkommit helt på egen hand. Visst, jag är hans hustru, men jag spelar ingen större roll i hans egentliga historia.”

Hade det funnits en antydan om något där? undrade Zed. Hans egentliga historia. Fanns det mer att hämta? Han trodde att han hade grävt tillräckligt, men kanske hade han varit alltför upptagen av artikelns ämne? Och kanske hade han varit alltför upptagen av det eftersom han så gärna ville tro att allt det där var möjligt: befrielse, räddning, börja om på nytt, hitta den äkta kärleken …

Kanske skulle han gå på den linjen: den äkta kärleken? Hade Nicholas Fairclough funnit den? Och om han hade det, fanns det någon som var avundsjuk på honom? Någon av hans systrar? En av dem var ogift och den andra var frånskild. Och vad kände de egentligen nu när den förlorade sonen plötsligt hade återvänt?

Han fortsatte att bläddra igenom anteckningarna. Fortsatte att läsa. Ännu en smörgås. Han gick en vända genom tåget för att se om det fanns någon kafévagn – en fåfäng förhoppning med tanke på dagens vinstmarginaler – eftersom han längtade något alldeles förfärligt efter en kopp kaffe. Därefter återvände han till sin plats och bestämde sig för att ge upp tanken på att det fanns något lik i garderoben, för att bara en 27

kort stund senare återgå till tanken att det faktiskt fanns ett lik i garderoben eftersom familjen och barndomshemmet var det som från början hade gjort honom intresserad av ämnet, för tänk om familjens hem verkligen var hemsökt och den hemsökelsen hade lett fram till sonens drogmissbruk, som i sin tur hade lett fram till rehabiliteringsklinikerna, som i sin tur hade lett fram till … Så var han återigen tillbaka vid den där satans hustrun, den där latinamerikanska sirenen, och att han var det berodde på alla Caramba! och Jösses! och egentligen vore nog det bästa om han åkte hem och glömde det här, och det hade han väl kunnat göra om det inte hade varit för att hem också betydde mamma och Yaffa Shaw och vem som än skulle komma efter Yaffa Shaw i den outsinliga ström av kvinnor som han förväntades gifta sig och skaffa barn med.

Nej. Det fanns en story någonstans. Den sortens story som hans chefredaktör ville ha. Och blev han tvungen att gräva djupare för att hitta de sliskiga detaljer som krävdes fick han väl helt enkelt ta fram den stora spaden och börja gräva mot Kina. Allt annat var omöjligt. Att misslyckas var inte ett alternativ.

28

18 oktober

Bryanbarrow Cumbria Ian Cresswell höll just på att duka för två när hans partner körde in på uppfarten. Själv hade han gått tidigare från jobbet för att hinna förbereda den romantiska kvällen. Han hade köpt lammstek, som stod i ugnen överdragen av ett väldoftande täcke kryddat ströbröd som nu började få färg, och hade förberett grönsaker och en sallad. Inne i rummet med den öppna spisen hade han korkat upp en flaska vin, ställt fram skinande rena vinglas och dragit fram två stolar och ett gammalt spelbord i ek, som vanligtvis stod i ena hörnet av rummet, till eldstaden.

Det var än så länge inte så pass kallt ute att han hade tänt i spisen – även om det oftast var ganska svalt inne i den gamla mangårdsbyggnaden. Istället hade han ställt en hel rad med tända ljus på gjutjärnshällen och dessutom tänt ytterligare två ljus, som han nu ställde på bordet. I samma stund hörde han ytterdörren öppnas och Kav slänga sina nycklar i den kantstötta antika potta som stod på fönsterbänken. Kort därefter hörde han Kavs steg över stengolvet i köket, och därefter gnisslet från ugnsluckan. Ian log. Det var Kavs tur att laga middag, inte hans, och Kav hade just hittat kvällens första överraskning. ”Ian?” Återigen hördes Kavs fotsteg över stengolvet, och den här gången fortsatte de in i och vidare genom hallen. Ian hade låtit dörren in till rummet med eldstaden stå öppen och ropade: ”Här är jag!” Han väntade.

Kav stannade till på tröskeln. Han lät blicken vandra mellan Ian och bordet med de tända ljusen till eldstaden med alla sina tända ljus och så tillbaka till Ian igen. Därefter flyttade sig hans blick från Ians ansikte 29

ner över Ians kläder och hejdade sig precis där Ian ville att den skulle hejda sig. Men efter ett laddat ögonblick, som i början av deras förhållande skulle ha lett raka vägen till sovrummet, sa Kav: ”Jag var tvungen att dra på mig arbetskläder i dag och hjälpa killarna. Det var ont om folk. Så jag är smutsig. Jag ska bara tvätta mig och byta om.” Han försvann utan att säga någonting mer. Men det räckte för att Ian skulle känna sig säker på att hans älskare visste vad det hela handlade om. Det räckte också för att Ian skulle känna sig säker på vilken riktning deras samtal skulle ta den kvällen, det vill säga samma riktning som alltid.

Någon annan dag skulle den sortens outtalade antydan från Kaveh ha räckt för att lägga sordin på stämningen, men Ian var fast besluten att det inte skulle få ske i kväll. Efter att ha hemlighållit relationen i tre år och levt öppet i ett år hade Ian lärt sig vikten av att leva på det sätt han verkligen ville leva.

Det dröjde en halvtimme innan Kaveh kom tillbaka, men trots att lammsteken hade fått vänta i nästan tio minuter och grönsakerna var på god väg att bli en kulinarisk besvikelse bestämde sig Ian för att inte känna sig förorättad av att Kaveh hade tagit så god tid på sig. Han hällde upp vinet – fyrtio pund flaskan hade det kostat honom, även om priset inte spelade någon roll med tanke på vilken dag det var – och nickade mot glasen. Han lyfte sitt och sa: ”Det är en riktigt fin bordeaux.” Han väntade på att Kaveh skulle höja sitt glas för en skål, för han måste väl förstå att Ian ville utbringa en skål, varför skulle han annars stå där med höjt glas och ett förväntansfullt leende på läpparna? Återigen lät Kaveh blicken vandra över bordet. ”Dukat för två?” sa han. ”Har hon ringt eller?” ”Jag ringde henne.” Ian sänkte glaset. ”Och?” ”Jag bad om en natt till.” ”Och hon valde att gå dig till mötes?” ”För en gångs skull. Ska du inte smaka på vinet, Kav? Det är köpt i Windermere. I den där vinbutiken vi var i …” ”Jag har grälat med den där förbannade George igen.” Kav nickade ut mot vägen. ”Han hejdade mig just som jag svängde in på uppfarten.

Han är i vanlig ordning missnöjd med uppvärmningen. Han säger att 30

han har rätt till centralvärme. Rätt till, säger han.” ”Han har gott om stenkol. Varför använder han inte den om det är så kallt i stugan?” ”Han säger att han inte vill elda med kol. Han vill ha centralvärme.

Får han inte det så flyttar han, säger han.” ”När han bodde här hade han för sjutton ingen centralvärme!” ”Men han hade huset, och det kompenserade nog det hela.” ”Han får helt enkelt vänja sig, och kan han inte göra det får han hitta något annat ställe att hyra. Hur som helst vill jag inte ägna den här kvällen åt att prata om vad George Cowley har att klaga på. Gården var till salu. Vi köpte den. Han gjorde det inte. Punkt slut.” ”Du köpte den.” ”Det där är en ren teknikalitet som jag hoppas att vi ska kunna ändra på snart. Därefter kommer det inte att finnas något jag. Eller ditt och mitt. Eller jag och du. Bara vi.” Ian tog Kavs vinglas och gick med det till honom. Kav tvekade först men tog det sedan. ”Jag vill verkligen ha dig”, sa Ian. Han tystnade men fortsatte sedan med ett leende: ”Vill du känna hur mycket?” ”Hm. Nej. Det kan väl få växa fram?” ”Din elaking!” ”Jag trodde att det var så du ville ha det.” ”Det är första gången du ler sedan du kom in genom dörren. Har du haft en tuff dag?” ”Egentligen inte”, svarade Kav. ”Bara en massa jobb och inte tillräckligt många där. Och själv?” ”Nej.” De drack en klunk av vinet med blicken fäst vid varandra. Kav log. Ian tog några steg mot honom. Kav flyttade sig en aning bort. Han försökte få det att se ut som om hans uppmärksamhet hade fångats av de glänsande besticken eller skålen med blommor som stod på bordet, men Ian lät sig inte luras. Han reagerade med att tänka precis det som vilken man som helst skulle ha tänkt om han var tolv år äldre än sin älskare och hade lämnat precis allt för att få vara tillsammans med honom.

Med tanke på att Kaveh bara var tjugoåtta år gammal fanns det säkert en rad förklaringar till varför han ännu inte var redo att slå sig till ro. Men Ian var inte intresserad av att höra dem eftersom han visste 31

att bara en av dem var sann, och att den dessutom var rena hyckleriet, och ordet hyckleri hade förekommit vid i stort sett alla deras gräl det senaste året. ”Vet du vad det är för dag i dag?” frågade Ian och höjde återigen glaset.

Kav nickade men såg nästan irriterad ut. ”Vår årsdag. Jag hade helt glömt bort den. Förmodligen för att jag har så mycket att göra på Ireleth Hall. Men så när jag såg det här …” Han gjorde en gest mot bordet. Ian förstod att han inte bara syftade på dukningen utan också på det faktum att Ian hade gjort sig så stort besvär med maten. ”När jag såg det här slog det mig plötsligt. Och nu känner jag mig som en riktig usling, Ian. Jag har ingenting till dig.” ”Det spelar ingen roll”, svarade Ian. ”Det jag vill ha finns redan här, och det är bara du som kan ge mig det.” ”Det har du ju redan fått, eller hur?” ”Du vet vad jag menar.”

Kaveh gick bort till fönstret och drog den kraftiga gardinen åt sidan.

Han kikade ut precis som om han undrade vart dagsljuset hade tagit vägen. Men Ian visste att han försökte formulera det han ville säga, och blotta tanken på att Kaveh kanske skulle vilja säga något som Ian inte ville höra gav honom en så bultande huvudvärk att det började blixtra framför ögonen. Han blinkade kraftigt när Kaveh tog till orda. ”Att skriva sitt namn i en tjock bok i stadshuset innebär inte att vi blir mer officiella än vi redan är.” ”Skitsnack”, svarade Ian. ”Det gör att vi blir mer än bara officiella.

Det gör att vi rent juridiskt blir ett par. Det ger oss en samhällsställning och dessutom, vilket kanske är det viktigaste av allt, är det ett sätt att visa omvärlden …” ”Vi behöver ingen samhällsställning. Det har vi redan var och en för sig.” ”… vilket kanske är det viktigaste av allt”, upprepade Ian, ”är det ett sätt att visa omvärlden …” ”Men är det inte precis det?” avbröt Kaveh honom skarpt. ”Omvärlden, Ian. Tänk på det. Omvärlden. Och alla de som ingår i den.”

Ian ställde försiktigt ner vinglaset på bordet. Han visste att han bor32

de gå ut i köket, hämta lammsteken och skära upp den, hämta grönsakerna och servera dem, sätta sig ner vid bordet och äta och strunta i allt det andra. Gå upp till övervåningen när de var klara med maten och älska. Men just den här kvällen kunde han inte förmå sig själv till någonting annat än att återigen upprepa för sin partner vad han redan hade sagt så många gånger, och som han definitivt hade lovat sig själv att inte säga i kväll: ”När du bad mig komma ut så gjorde jag det. För din skull. Inte för min skull, eftersom det inte var viktigt för mig. Men även om det hade varit det hade jag helst låtit bli eftersom jag visste att det skulle få så stora konsekvenser för så många människor. Men när jag trots allt gjorde det – för din skull – var det det samma som om jag hade stuckit kniven i dem. Och jag gjorde det eftersom du ville det och eftersom jag då också äntligen insåg …” ”Jag vet.” ”Tre år är alltför lång tid att träffas i smyg, sa du. I kväll bestämmer du hur du vill ha det, sa du. Rätt framför ögonen på dem sa du det, Kav, och rätt framför ögonen på dem bestämde jag mig. Sedan lämnade jag rummet. Tillsammans med dig. Har du en aning …” ”Naturligtvis har jag det. Tror du att jag har ett hjärta av sten? Jag har faktiskt en aning om hur det känns, Ian. Men nu talar vi inte om att leva tillsammans. Vi talar om att gifta oss. Och vi talar om mina föräldrar.” ”Folk vänjer sig”, svarade Ian. ”Det sa du till mig.” ”Folk, ja. Andra människor. De vänjer sig. Men inte mina föräldrar.

Vi har pratat om det här förut. I min kultur – i deras kultur …” ”Du är en del av den här kulturen nu. Hela du.” ”Men det funkar inte så. Man flyr inte till ett främmande land och tar något magiskt piller ena kvällen för att nästa morgon vakna med helt nya värderingar. Det funkar inte så. Och som deras ende son – deras enda barn – så har jag … Herregud, Ian, du vet ju allt det här. Varför kan du inte vara nöjd med det vi har? Med hur saker och ting är?” ”För att saker och ting är en lögn. Du är inte min hyresgäst. Jag är inte din hyresvärd. Tror du verkligen att de kommer att gå på det hur länge som helst?” ”De tror på vad jag säger”, svarade han. ”Jag bor här. De bor där. Det 33

fungerar och det kommer att fortsätta fungera. Någonting annat kan de inte förstå. Och de behöver inte heller veta.” ”Så att de kan göra vad? Fortsätta att presentera dig för iranska tonårsflickor som utgör ett lämpligt parti? Som nyss har klivit av färjan eller flygplanet eller vad det nu är och bara längtar efter att få ge dina föräldrar ett barnbarn?” ”Det kommer inte att ske.” ”Det händer redan. Hur många flickor har du träffat hittills? Ett dussin? Och när kommer den dagen då du till slut ger efter och gifter dig eftersom du inte längre orkar stå emot trycket och eftersom du känner att du som deras ende son har en plikt gentemot dem? Hur tänker du göra då? Leva ett liv här och ett i Manchester, ha en hustru – vem det nu blir – som går där nere och längtar efter barn, och så jag här uppe som … för helvete, se på mig.” Ian fick plötsligt lust att sparka omkull bordet så att porslinet åkte all världens väg och besticken flög ut över golvet. Känslan inom honom växte sig allt starkare och han viss­te att ett vredesutbrott var på väg. Han skyndade ut ur rummet och fortsatte genom hallen, som ledde vidare ut till köket och ytterdörren. ”Vart ska du?” frågade Kaveh. Rösten var skarp. ”Ut. Ner till sjön. Vart som helst. Jag vet inte. Jag måste bara ut.” ”Snälla, Ian. Gör inte så här. Det vi har …” ”Det vi har är ingenting.” ”Det stämmer inte. Kom så ska jag visa dig.”

Men Ian visste vad visa dig skulle leda till, vilket var dit visa dig alltid ledde, vilket var till någonting som inte hade det minsta att göra med den förändring han längtade efter. Han lämnade huset utan att vända sig om.

På väg till Bryanbarrow Cumbria Tim Cresswell satt djupt nersjunken i baksätet på Volvon. Han gjorde sitt bästa för att blunda med öronen och slippa höra sin lillasysters tjat om att de skulle få bo hos deras mamma. ”Snälla, snälla, superjät34

tesnälla, mamma”, försökte hon. Tim visste att hon hoppades på att det plötsligt skulle gå upp för deras mamma att hon faktiskt gick miste om någonting när hon inte hade sina barn boende hos sig. Men det skulle inte hjälpa vad Gracie än sa och hur hon än sa det. Niamh Cresswell hade inte en tanke på att låta dem flytta hem till henne i Grange-overSands. Hon hade viktigare saker för sig, saker som inte hade det minsta att göra med det ansvar hon kunde tänkas känna inför sin avkomma.

Tim hade velat förklara allt det här för Gracie, men han visste att det var meningslöst. Hon var tio år och alltför liten för att förstå hur stolthet, förakt och hämnd fungerade. ”Jag hatar pappas hus”, tillade Gracie för säkerhets skull. ”Där är fullt av spindlar. Och så är det mörkt och fallfärdigt och dragigt, och fullt av skrymslen och vrår som är fulla med spindelväv och annat hemskt.

Jag vill bo hos dig, mamma. Det vill Timmy också.” Hon vände sig mot honom. ”Du vill väl också bo hos mamma, Timmy?”

Kalla mig inte Timmy, dumskalle, hade Tim velat säga till henne, men han kunde omöjligt bli arg på henne när hon såg på honom med den där kärleksfulla, godtrogna minen. Däremot hade han velat säga till henne att vara lite tuffare. Den här världen var bara skit, och han kunde inte fatta att hon inte hade förstått det än.

Tims mamma såg på honom i backspegeln och väntade på att han skulle svara. Han krökte läpparna, tittade ut genom rutan och tänkte att det egentligen inte gick att klandra deras pappa för att han hade släppt den bomb som kom att förstöra deras liv. Deras mamma var utan tvekan i en klass för sig.

Till och med nu lyckades den där förbannade kossan hålla masken och ljuga om varför de plötsligt skulle åka till Bryan Beck Farm. Hon visste inte att han hade lyft på luren i köket i exakt samma stund som hon hade lyft på luren inne i sitt sovrum, och att han därför hade hört hela samtalet mellan henne och deras pappa, hört hur han frågade om hon kunde tänka sig att ta ungarna en natt till och hur hon gick med på det. Med vänlig röst, dessutom, vilket borde ha fått deras pappa att inse att hon hade någonting i kikaren, för det hade i alla fall Tim förstått.

Därför blev han inte särskilt förvånad när hon mindre än tio minuter senare kom ut ur sovrummet uppklädd till tänderna och sa att han 35

måste packa ihop sina saker eftersom deras pappa hade ringt och bett dem komma hem lite tidigare än vanligt. ”Han har förberett någonting fint till er”, sa hon. ”Men han sa inte vad. Så ta och packa ihop era saker nu. Och skynda på.”

Hon gick för att leta reda på bilnycklarna, och det var först i den stunden Tim insåg att han borde ha gömt dem. Inte för sin egen skull, men för Gracies. Hon förtjänade verkligen att få stanna en natt till hos deras mamma om det nu var det hon ville. ”Där finns inte ens tillräckligt med varmvatten för att kunna bada”, fortsatte Gracie. ”Vattnet bara droppar ur kranen, och det är brunt och äckligt. Inte som hos dig, mamma, där jag får bada skumbad. Jag älskar skumbad! Mamma, varför får jag inte bo hos dig?” ”Det vet du mycket väl”, svarade Niamh Cresswell till slut. ”Nej, det gör jag inte”, sa Gracie. ”De flesta barn bor hos sina mammor när deras föräldrar skiljer sig. De bor hos sina mammor och hälsar på hos sina pappor. Och du har ju så många sovrum att det räcker till oss alla.” ”Gracie, om du nu så gärna vill veta varför det är annorlunda i ert fall så tycker jag att du ska fråga din pappa.”

Visst, tänkte Tim. Precis som om pappa skulle berätta för Gracie hur det kom sig att de tvingades bo i ett ruttet hus på en rutten gård i utkanten av en rutten by där det enda man kunde göra en lördagskväll eller söndagseftermiddag var att sitta och lukta på koskiten, lyssna på de bräkande fåren eller – om man hade riktig tur – jaga i väg byns ankor från deras löjliga hus och burar och ner i vattendraget på andra sidan vägen. Bryanbarrow låg mitt ute i ingenstans och det passade deras pappa och hans nya liv alldeles utmärkt. Och vad gällde det nya livet … visste Gracie ingenting. Och det var det inte heller meningen att hon skulle göra. Hon skulle tro att deras pappa hyrde ut rum till folk, men nu råkar det ju bara finnas en hyresgäst, Gracie, och i vems säng tror du att den hyresgästen sover och vad tror du att de gör när du har gått och lagt dig och de stänger sovrumsdörren efter sig?

Tim slet i huden på handryggen. Därefter tryckte han in naglarna i den så hårt att det gick hål och bildades små månformade blodutgjutningar. Han visste att hans ansiktsuttryck inte avslöjade ett dugg, för 36

han hade lärt sig att se ut som om det var fullkomligt tomt i huvudet på honom. Det och händerna och all den skada han kunde tillfoga dem och hela sin uppenbarelse i största allmänhet hjälpte honom att hålla sig kvar på den plats där han ville vara, vilket var långt borta från alla människor och långt borta från allting över huvud taget. Hans ansträngningar hade gett så goda resultat att han hade blivit relegerad från den kommunala skolan. Numera gick han i en specialskola utanför Ulverston, långt, långt bort från byn där hans pappa bodde – vilket var bra eftersom det innebar väldiga besvär för honom varje dag – och långt, långt bort från där hans mamma bodde, och det var precis så han ville ha det, för där, utanför Ulverston, var det ingen som visste vad som hade hänt och det var just precis så han ville ha det.

Tim betraktade det förbipasserande landskapet under tystnad. Det började skymma. Resan från Grange-over-Sands och norrut till pappans gård gick genom Lyth Valley. Landskapet påminde om ett lapptäcke med sina inhägnader och betesmarker, som var gröna av klöver och böljade upp mot höglandsåsarna i fjärran. Från höglandsåsarna gick utlöpare i skiffer och kalksten med gråskiftande branta sluttningar fulla av sten. Mellan betesmarkerna och höglandsåsarna låg skogspartier med höstgul al, ek och lönn i rött och guld. Här och var skymtade en byggnad som skvallrade om att där låg en gård: stora lador i sten och skifferklädda hus där det rök ur skorstenarna.

Allt eftersom de närmade sig Lyth Valley förändrades landskapet och skogen tog vid. Vägen, som nu slingrade sig fram med stenmurar på bägge sidor, var täckt av löv. Det hade börjat regna, men när regnade det inte i den här delen av världen? Den här delen av världen var känd för sitt regnande, och det var också orsaken till den kraftiga mossa som växte på stenmurarna, ormbunkarna som sköt upp ur bergssprickorna och alla de lavar som växte under träden och klättrade uppför deras stammar. ”Det regnar”, sa Gracie helt meningslöst. ”Jag hatar det där gamla huset när det regnar, mamma. Gör inte du det, Timmy? Det är hemskt och mörkt och fuktigt och läskigt och hemskt.”

Ingen svarade. Gracies huvud sjönk ner mot bröstet. Deras mamma låtsades som om hon inte hade hört vad Gracie sa och svängde in på 37

vägen som ledde upp mot Bryanbarrow.

Den smala vägen slingrade sig uppåt i hårnålskurvor som skar in i skogslandskapet med björkar och kastanjer. De passerade Lower Beck Farm och en åker som låg i träda och där det nu växte fullt av ormbunkar, och åkte därefter ett tag längs Bryan Beck, korsade bäcken två gånger, körde ännu lite högre upp och svängde sedan äntligen in mot byn, som inte bestod av mycket mer än en fyrvägskorsning vid en gräsplan. En pub, en lågstadieskola, ett samlingshus, ett metodistkapell och en kyrka gjorde att det hade blivit en samlingsplats av något slag. Men bara på kvällar och söndagsmorgnar, då de församlade ägnade sig åt att antingen dricka eller be.

När de körde över stenbron började Gracie gråta. ”Mamma, jag hatar det här stället. Snälla mamma”, snyftade hon.

Men Niamh svarade inte och Tim visste att hon inte heller skulle komma att göra det. Även om det fanns känslor att ta hänsyn till när det gällde frågan om var Tim och Gracie Cresswell skulle bo, så var det inte Tim och Gracie Cresswells känslor som det skulle tas hänsyn till.

Det var så det var och så det skulle förbli, åtminstone tills Niamh gav upp andan eller helt enkelt bara gav upp. Frågan var bara vilket som skulle komma först. Det där sista hade Tim verkligen grubblat över.

Han föreställde sig att en människa kunde dö av hat, fast å andra sidan hade han ännu inte dött, så kanske skulle inte hatet ta död på hans mamma heller.

Till skillnad från de flesta gårdar i Cumbria, som brukade ligga en bit utanför byarna eller samhällena, låg Bryan Beck Farm precis i utkanten av byn. Gården utgjordes av en elisabetansk mangårdsbyggnad, en lika gammal lada och en ännu äldre stuga. Bakom gården bredde ängar fulla av betande får ut sig, men det var får som inte tillhörde Tims pappa utan den bonde som arrenderade marken. Hur som helst gav de gården det ”rätta utseendet”, som Tims pappa brukade säga, och var dessutom i överensstämmelse med ”traditionen här uppe i Lake District”, vad nu det skulle betyda. Ian Cresswell var ju för helvete ingen bonde, och enligt Tim skulle de där korkade fåren vara säkrare ju längre bort de befann sig från hans pappa.

När Niamh svängde in på gården storgrät Gracie. Det var som om 38

hon trodde att deras mamma skulle vända och köra tillbaka till Grangeover-Sands bara hon snyftade tillräckligt högt, att Niamh skulle låta bli att genomföra sin plan, vilken var att lämna dem där bara för att sätta deras pappa i skiten, för att sedan köra i full fart till Milnthorpe för att knulla sin idiot till pojkvän i köket på den där förbannade kinesiska hämtmatsrestaurangen. ”Mamma! Mamma!” tjöt Gracie. ”Hans bil är ju inte ens här. Jag vågar inte gå in i huset om inte hans bil är här, för tänk om han inte är hemma och …” ”Nu slutar du, Grace”, snäste Niamh. ”Du uppför dig som om du vore två år. Han är väl och handlar. Det är tänt i huset och den andra bilen är här. Och det kan du väl själv lista ut vad det betyder.”

Hon vägrade naturligtvis att säga hans namn. Hon kunde ha til�lagt: ”Din pappas hyresgäst är med andra ord hemma” i den där hemska tonen som sa mer än hundra ord. Men det hade varit det samma som att erkänna Kaveh Mehrans existens, och det hade hon ingen som helst avsikt att göra. Istället sa hon: ”Timothy” och nickade menande mot huset. Det betydde att han skulle släpa ut Gracie ur bilen, vidare in genom grinden och fram till dörren eftersom Niamh inte tänkte göra det.

Han sköt upp bildörren. Sedan slängde han in ryggsäcken över den låga stenmur som omgav huset och slet upp systerns bildörr. ”Ut”, sa han och tog tag i hennes arm. ”Nej!” skrek hon. ”Jag vill inte.” Hon riktade en rad sparkar mot honom.

Niamh knäppte upp Gracies säkerhetsbälte och sa: ”Inga scener nu.

Folk kan ju tro att jag försöker ta livet av dig.” ”Jag bryr mig inte! Jag bryr mig inte!” snyftade Gracie. ”Jag vill följa med dig hem, mamma!” ”För Guds skull.” Niamh rusade ut ur bilen, men istället för att hjälpa Tim att hantera sin lillasyster ryckte hon åt sig Gracies ryggsäck, öppnade den och kastade in den över stenmuren. Som tur var landade den på Gracies studsmatta, där hela innehållet föll ut i regnvattnet. Bland sakerna fanns Gracies älsklingsdocka, och det var ingen sådan där förfärlig vanskapt fantasikvinna med fötter formade efter högklackade skor och toppiga bröst utan bröstvårtor, utan en babydocka som var 39

så skrämmande verklighetstrogen att det nästan kunde betraktas som barnmisshandel att kasta i väg den så att den stod på huvudet i studsmattan.

Vid det laget formligen gallskrek Gracie. Tim blängde på sin mamma. ”Vad ska jag göra då?” svarade hon. Sedan vände hon sig mot Gracie: ”Om du inte vill att dockan ska bli förstörd föreslår jag att du går och hämtar den.”

Gracie for ut ur bilen som en raket. Hon rusade in i trädgården, hoppade upp på studsmattan och tog dockan i famnen. Hon grät fortfarande, och hennes tårar blandades med det fallande regnet. ”Snyggt jobbat”, sa Tim till sin mamma. ”Det där kan du prata med din pappa om”, svarade hon.

Det var hennes svar på precis allting. Prata med din pappa om det, precis som om han, den han var och det han hade gjort, innebar en ursäkt för varenda usel handling Niamh Cresswell begick.

Tim smällde igen bildörren och vände sig bort. Redan när han var på väg in i trädgården hörde han hur deras mamma försvann i väg i sin Volvo, vart brydde han sig inte. För hans del fick hon knulla vilken idiot hon ville.

Gracie satt fortfarande och grät på studsmattan. Hade det inte regnat skulle hon ha hoppat på den tills hon var helt färdig, för det var så hon brukade göra och hon gjorde det varje dag, precis som han gjorde vad han gjorde varje dag.

Han plockade upp sin ryggsäck från marken och såg på henne. Hon var verkligen jobbig, men hon förtjänade ändå inte det här. Han gick fram till studsmattan och sträckte sig efter hennes ryggsäck: ”Kom så går vi in, Gracie”, sa han. ”Jag vill inte”, sa hon. ”Jag vill inte, jag vill inte.” Hon tryckte dockan mot bröstet och plötsligt kände Tim att det tjocknade i halsen på honom.

Han mindes inte vad dockan hette.”Kom nu”, sa han. ”Jag lovar att se efter så att det inte är några spindlar där inne. Och jag kan ta bort spindelväven också. Du kan bädda ner – vad hon nu heter – i docksängen och …” ”Bella. Hon heter Bella”, snyftade Gracie. ”Visst. Bella-hon-heter-Bella. Du kan bädda ner Bella-hon-heter40

Bella i docksängen och så lovar jag att … borsta ditt hår. Skulle du vilja det? Så där som du tycker om. Jag lovar att sätta upp det precis som du vill.”

Gracie såg på honom. Hon drog med ärmen över ögonen. Hennes hår, som hon var så stolt över, var fuktigt och skulle snart börja krusa sig och då bli svårt att borsta ut. Hon lekte försiktigt med en lång lock. ”Inbakad fläta?” frågade hon så hoppfullt att han inte kunde säga nej.

Han suckade. ”Visst. Inbakad fläta. Men då måste du komma nu, annars gör jag det inte.” ”Okej.” Hon hasade fram till kanten på studsmattan och räckte honom Bella-hon-heter-Bella. Han stoppade ner dockan med huvudet före i Gracies ryggsäck och bar den tillsammans med sin egen till dörren. Gracie släpade fötterna efter sig i gruset där hon gick bakom honom.

När de kom in i huset förändrades allt. De klev in i köket – i husets östra del – där en stek av något slag stod ovanpå den enkla köksspisen.

Köttsaften hade stelnat i formen. I grytan intill låg några kalla bönor och på diskbänken stod en slokande sallad. Tim och Gracie hade inte ätit middag än, och det hade tydligen inte deras pappa heller gjort. ”Ian?” Tim blev alldeles kall inombords när han hörde Kaveh Mehrans röst.

Den lät försiktig. Kanske aningen spänd? ”Nej. Det är vi”, svarade Tim skarpt.

Det blev tyst. Sedan hördes Kavehs röst igen: ”Timothy? Gracie?”

Precis som om någon annan skulle ha härmat hans röst, tänkte Tim. Plötsligt kom det ljud inifrån rummet, som om någonting släpades över stengolvet bort till mattan. Sedan hördes ett dämpat: ”Vilken jäkla röra!” och Tim fylldes för ett underbart ögonblick av insikten om att de förmodligen hade grälat. Han föreställde sig Kaveh och deras pappa med struptag om varandras halsar och så fullt med blod. Det hade varit något! Han skyndade mot rummet med den öppna spisen. Gracie följde honom hack i häl.

Till hans stora besvikelse såg där ut som vanligt. Inga omkullkastade möbler, inget blod, inga inälvor. Ljudet kom sig av att Kaveh hade släpat tillbaka det tunga gamla spelbordet från eldstaden till den plats 41

där det brukade stå. Kaveh såg emellertid moloken ut, och det räckte för att Gracie skulle glömma att hon själv alldeles nyss hade varit en vandrande känslomässig spillra. Hon rusade fram till Kaveh ”Åh, Kaveh!” ropade hon. ”Har det hänt något?” Den förbannade idioten sjönk ihop i soffan, skakade på huvudet och slog händerna för ansiktet.

Gracie satte sig bredvid honom och lade armen om hans axlar. ”Du kan väl berätta?” bad hon. ”Snälla Kaveh, berätta.”

Kaveh sa ingenting.

Förmodligen hade Kaveh och deras pappa grälat, och så hade deras pappa gett sig av i vredesmod, tänkte Tim. Han kom fram till att det var bra. Och han hoppades att de mådde riktigt dåligt båda två. Om hans pappa sedan råkade köra av vägen och rakt nerför ett stup skulle det inte spela honom någon roll. ”Har det hänt din mamma något?” frågade Gracie. Hon strök till och med handen över hans smutsiga hår. ”Har det hänt din pappa något?

Ska jag göra en kopp te till dig, Kaveh? Har du ont i huvudet? Eller har du kanske ont i magen?”

Nu var Gracie i alla fall i trygga händer, tänkte Tim. Hennes egna bekymmer var som bortblåsta när hon fick möjlighet att leka sjuksyster.

Han slängde hennes ryggsäck på golvet och gick bort till en dörr som ledde vidare in i en liten hall med en sned och vind trappa, som i sin tur ledde upp till övervåningen.

På ett rangligt skrivbord framför fönstret stod hans bärbara dator.

Från fönstret hade man utsikt över byallmänningen och trädgården på framsidan av huset. Det var nästan helt mörkt ute nu och regnet öste ner. Vinden hade tilltagit i styrka och rörde upp lönnlöven, som samlades under bänkarna på allmänningen och virvlade runt på vägen. Det lyste i husen på andra sidan gräsplanen, och bakom gardinerna på den fallfärdiga stuga där George Cowley och hans son bodde såg Tim hur något rörde sig. Han stod kvar och tittade en stund – pappan och sonen verkade sitta och prata med varandra, men vad visste han om det när allt kom omkring? – men satte sig sedan framför datorn.

Han satte på apparaten. Uppkopplingen här var dålig. Det var som att vänta på att vatten skulle frysa till is. Från nedervåningen hördes 42

Gracies mumlande röst och så med ens ljudet av stereon, som sattes på.

Gracie tänkte förmodligen att Kaveh skulle bli uppiggad av lite musik.

Tim kunde inte förstå varför, själv brydde han sig inte det minsta om musik. Äntligen. Han loggade in på sitt e-postkonto för att kolla mejlen.

Det var särskilt ett mejl han väntade på. Han hade knappt kunnat bärga sig för att ta reda på hur allting hade utvecklats, men det hade inte funnits en chans att kolla mejlen från mammans dator. Inte en chans.

Toy4You hade äntligen kommit med det förslag Tim hade fiskat efter. Han läste igenom hans mejl och satt sedan och funderade ett tag.

Det var inte mycket Tim ville ha i gengäld, och han satte sig att skriva det svar han hade väntat på att få skriva under alla de veckor han hade varit i kontakt med Toy4You. Ja, men gör jag det vill jag ha nåt tillbaka.

I samma stund som han tryckte på ”Skicka” log han för sig själv.

Han visste precis vad han ville ha i gengäld för den tjänst Toy4You bad honom om.

Lake Windermere Cumbria Det tog hela tjugo minuter med bil till sjön, så Ian Cresswell hade hunnit lugna ner sig innan han kom fram. Men det lugnet gällde bara det plötsliga behovet av att brusa upp. De bakomliggande känslorna hade inte lugnat sig, och starkast av dem var känslan av svek.

Våra livssituationer ser så olika ut räckte inte längre för att blidka honom. Det hade fungerat till en början. Ian hade varit så förälskad i Kav att han inte ens hade reflekterat över att hans unge älskare kanske själv inte var beredd att göra det som han med sådan framgång hade begärt att Ian skulle göra. Han hade varit så uppfylld av tanken på att han hade lämnat sitt hem tillsammans med Kaveh Mehran. Han hade varit så uppfylld av att han hade vågat lämna fru och barn för att – vilket han hade förklarat för sig själv, Kaveh och dem – äntligen få vara den han egentligen var. Det var slut på att smita i väg till Lancaster, slut på alla 43

namnlösa hångel och knull, slut på att uppleva en flyktig lättnad över att ha genomfört en akt som, till skillnad från annars, inte bara var ett trist måste. Han hade levt så i så många år i tron att det var viktigare att skydda andra från det han hade vågat erkänna för sig själv först när det var för sent att göra någonting åt det, än att leva på det sätt han visste att han ville leva. Men Kaveh hade lärt honom det. ”Du får välja mellan dem och mig”, hade Kaveh sagt, och en dag hade Kaveh plötsligt knackat på dörren, gått raka vägen in i huset och sagt: ”Ska du eller jag berätta, Ian?” Och istället för att säga Vem tusan är du och vad gör du i mitt hus? hörde Ian sig själv erkänna hur det låg till för att sedan gå sin väg och lämna Niamh ensam med barnen för att förklara för dem vad som hade hänt, om hon nu brydde sig om att göra det. Plötsligt undrade han hur sjutton han hade tänkt, vilket vanvett han hade drabbats av och om han kanske led av någon psykisk störning.

Att han funderade över det här handlade inte om att han inte längre älskade Kaveh Mehran eller var nästan sjukligt besatt av honom. Att han funderade över det här handlade om att han vid den tidpunkten inte hade reflekterat över de konsekvenser hans beslut skulle komma att få för dem alla. Att han funderade över det här handlade om att han vid den tidpunkten inte heller hade reflekterat över vad det skulle innebära om Kaveh inte gjorde samma sak för Ian som Ian hade gjort för honom.

I Ians ögon borde det vara betydligt enklare för Kaveh att göra vad han själv hade gjort, och Kavehs handling borde också få betydligt mindre konsekvenser. Visst, han var medveten om att Kavehs föräldrar kom från ett annat land, men det rörde sig bara om en annan kultur och en annan religion. De hade bott i Manchester i över tio år, så de drev ju inte omkring vind för våg på ett för dem helt obekant etniskt hav. Han och Kaveh hade bott tillsammans i över ett år nu, och det var dags att Kaveh berättade sanningen om hans och Ians relation. Att Kaveh inte ville erkänna deras relation för sina föräldrar … Orättvisan gjorde Ian rasande.

Det var den vreden han behövde få ut ur kroppen. För han visste att ett vredesutbrott inte skulle leda någon vart.

Grindarna till Ireleth Hall stod öppna, vilket brukade innebära att 44

någon var där på besök. Ian hade ingen lust att träffa personen i fråga – eller någon annan heller för den delen – så istället för att köra upp mot den medeltida byggnaden som reste sig över sjön svängde han in på en mindre väg som ledde raka vägen ner till sjön och båthuset.

Här hade han sin kapproddbåt. Den var liten och nätt och väldigt låg, varför det inte var helt lätt att kliva ner i den från stenkajen som löpte längs tre av väggarna i det dunkla båthuset, och den var minst lika knepig att ta sig ur. Och ingenting blev enklare av att båthuset just nu vilade i mörker. Vanligtvis kunde man se hjälpligt tack vare ljuset som strömmade in genom öppningen ut mot sjön, men dels var det mulet ute, dels hade det redan börjat skymma. Allt det här struntade emellertid Ian i eftersom han verkligen behövde komma ut på sjön, sänka årbladen i vattnet, öka farten tills musklerna brände och svetten rann om honom och han inte kände någonting annat än den fysiska ansträngningen.

Han lossade förtöjningen och höll fast båten mot kajkanten. Strax innanför öppningen ut mot sjön fanns tre trappsteg i sten som ledde ner till vattnet, men han hade märkt att det var förenat med livsfara att använda dem. Det var flera år sedan någon hade tagit sig tid att skura trappstegen, och med tiden hade de kommit att täckas av alger. Ian kunde mycket väl ha tagit sig tid att rengöra trappstegen själv, problemet var att det bara var när han skulle använda båten som det slog honom att han borde göra någonting åt dem, och de gånger han väl skulle använda båten behövde han verkligen använda den, och det omedelbart.

Den här kvällen var inget undantag. Med förtöjningslinan i ena handen och andra handen på relingen, i hopp om att hålla fast båten, sänkte han sig försiktigt ner mot slejden samtidigt som han försökte hålla balansen så att båten inte skulle välta och han trilla ner i vattnet.

Han satte sig. Han rullade ihop linan och lade den i fören. Sedan placerade han fötterna i fotsparken och stötte ut båten från kajen. Han satt vänd mot sjön, så det var en enkel sak att ta sig ut genom öppningen och vidare ut på sjön.

Regnet, som hade börjat falla när han körde mot Ireleth Hall, hade tilltagit och hade han inte varit fast besluten att få ur sig all sin ilska hade han inte gett sig ut på sjön. Samtidigt var det ingen större sak att 45

bli lite blöt och det regnade inte heller så kraftigt som det hade kunnat göra. Dessutom tänkte han inte vara ute särskilt länge. Bara den tid det tog att ta sig en bra bit norrut i riktning mot Windermere. Så fort han hade blivit genomsvettig skulle han vända tillbaka.

Han placerade de långa årorna i de rektangulära årtullarna. Sedan försäkrade han sig om att lommarna satt som de skulle. Han rörde på benen för att kontrollera att slejden rörde sig fram och tillbaka utan problem. Sedan var han redo att ge sig av. Mindre än tio sekunder senare befann han sig en bra bit från båthuset på väg ut mot sjöns mitt.

Väl ute på sjön kunde han se silhuetten av Ireleth Hall med dess gavlar, torn och några olika typer av skorstenar, som skvallrade om att det hade tagit århundraden att bygga huset. Det lyste i burspråksfönstren i salongen och i stora sovrummet en trappa upp. Söder om huset reste sig den figurklippta trädgårdens väldiga mörka geometriska former över den omgivande stenmuren och avtecknade sig mot kvällshimlen.

Knappt hundra meter längre bort – utom synhåll för Ireleth Hall – strömmade ljuset ut från fönstren i ett torn byggt i samma stil som den äldre delen av Ireleth Hall. Det var i själva verket en ”fåfänga”, tänkt att efterlikna de fyrkantiga fästningstornen i Cumbria, och den fungerade som bostad till den mest odugliga kvinna Ian Cresswell någonsin hade träffat.

Han vände bort blicken från Ireleth Hall, tornet och den figurklippta trädgården, som alltihop ägdes av hans morbror. Morbrodern var en man som han älskade men inte förstod sig på. ”Jag accepterar dig som du är men du måste också acceptera mig som jag är, för vi lever båda på lån”, hade Bernard Fairclough sagt till honom en gång.

Ian grubblade över de orden, precis som han grubblade över de olika utbetalningar som skulle göras och till vem. Detta var ytterligare en sak som malde i huvudet på honom. Ytterligare en sak som gjorde att han längtade ut på sjön.

Sjön var inte ödsligt belägen. Eftersom det var den största sjön i Cumbria låg det ett flertal samhällen längs med stranden, och här och var i det vidsträckta landskapet syntes skifferklädda hus; antingen äldre lantställen som med åren hade gjorts om till exklusiva hotell eller privatbostäder som ägdes av någon rik familj som hade tillräckligt mycket 46

pengar för att kunna ha dubbla boenden, för när hösten gick över i vinter var Lake District ingen särskilt behaglig plats att bo på för den som inte var van vid kraftiga vindar och snöbyar.

Ian kände sig med andra ord inte ensam där ute på sjön. Visst, han var den ende som var ute och rodde i den stunden, men det kändes betryggande att kunna vända blicken mot strandkanten, där båtar som användes av medlemmarna i den lokala båtklubben trängdes med båtar, kajaker, kanoter och kapproddbåtar som tillhörde ägarna till husen som låg längs med stranden och som ännu inte hade tagits upp ur vattnet inför vintern.

Han hade ingen aning om hur länge han hade rott. Inte särskilt länge, tänkte han, för det kändes inte som om han hade kommit så långt. Han hade ännu inte kommit fram till Beech Hill Hotel, där man kunde skymta vraket Belle Isle nere på bottnen. Vanligtvis brukade han tänka att han hade avverkat halva träningspasset när han hade kommit dit, och i den stunden insåg han att grälet med Kaveh förmodligen hade tagit mer på hans krafter än vad han först hade trott. Musklerna var trötta och han såg det som ett tecken på att det var dags att vända tillbaka.

Innan han gjorde det vilade han emellertid på årorna en stund. Han kunde höra trafiken från A592:an, som löpte längs sjöns östra sida. Men bortsett från det och regnet som slog mot vindtygsjackan och vattnet, var allt tyst. Fåglarna hade gått till vila och alla människor som var vid sina sinnens fulla bruk höll sig inne en kväll som den här.

Ian tog ett djupt andetag. Han rös till, log snett för sig själv och tänkte att det var en ängel som gick förbi. Antingen det eller så var det vädret, vilket kanske var rimligare. Trots regnet kunde han känna doften av rök, förmodligen från någon skorsten i närheten. Med ens såg han en värmande brasa framför sig och föreställde sig hur han satt framför den med utsträckta ben och med Kaveh vid sin sida. Kaveh satt i en likadan fåtölj som han och höll i ett likadant vinglas som han, och de pratade om ditt och datt och om hur dagen hade varit, precis så som tusentals par gjorde i den här stunden i tusentals hem världen över.

Det var det han längtade efter, sa han till sig själv. Det och det lugn som det förde med sig. Inte kunde det vara för mycket begärt: ett liv där 47

dagarna kom och gick så som livet gör.

Han satt så i några minuter. De spridda ljuden, han som vilade på årorna, roddbåten som sakta rörde sig i takt med vågorna. Hade det inte regnat hade han kanske slumrat till. Men för varje minut som gick blev han allt blötare, och det var hög tid att vända tillbaka.

Han gissade att han hade varit ute i mer än en timme och när han väl närmade sig strandkanten var det becksvart ute. Träden avtecknade sig bara som mörka skuggor mot himlen: kantiga barrträd stadiga som stenblock, spensliga björkar som streck mot himlen och lönnar med handflikiga löv som darrade i regnet. Bland träden löpte en stig som ledde ner till båthuset. Sett ifrån vattnet utgjorde båthuset en märklig syn. Trots vädret och mörkret kunde man ana silhuetten med rader av fyrkantiga tinnar, fasaden av skiffer och kalksten, samt öppningen i lovart som reste sig likt ett gotiskt valv. Den förde snarare tankarna till en kyrka än till ett båthus.

Ian noterade att lampan ovanför öppningen var trasig. Den skulle ha tänts automatiskt när mörkret föll och lyst upp åtminstone utsidan av båthuset, även om det inte var till någon större hjälp när man väl hade kommit in i huset. Men istället för det gulaktiga ljussken som vid lite bättre väder skulle ha dragit till sig nattfjärilar, fanns nu ingenting. Ännu en sak, förutom de algtäckta trappstegen, som behövdes ses över.

Han tog sikte på öppningen och lät försiktigt båten glida in. Båthuset låg en bra bit från stora huset och fåfängan, varför det inte fanns minsta ljuskälla – inte ens en avlägsen sådan – som kunde lätta upp det kompakta mörkret. Det låg ytterligare tre båtar längs med främre och högra delen av kajen: en sliten eka, en motorbåt och en kanot av obestämd ålder och ännu mer obestämd sjöduglighet. För att komma in till den plats där kapproddbåten hade legat var Ian tvungen att passera de andra farkosterna, och medan han kände sig fram råkade han klämma handen mellan sin båt och ekan. Han svor högt när knogarna pressades in i träet på ekan.

Samma sak hände vid kajen, och den här gången började det blöda. ”Fan också”, utbrast han och tryckte knogarna mot sidan. Det gjorde ont som bara den och han förstod att han måste vara försiktig, vad han än företog sig.

48

Han visste att han hade en ficklampa i bilen, och trots omständigheterna var han på tillräckligt gott humör för att gratulera sig själv till att ha den liggande på en plats där den inte gjorde någon som helst nytta.

Han sträckte återigen ut handen och kände efter kajen, försiktigare den här gången, hittade den, och började sedan leta efter knapen för att göra fast båten. Att förtöja båten med ett enkelt halvslag kunde han åtminstone klara i alla lägen: ljus som mörker, regn som sol. Därefter lossade han fötterna från fotsparken. Han flyttade kroppsvikten en aning och sträckte sig efter kajkanten i hopp om att kunna häva sig upp ur båten.

Allting hände när kroppsvikten vilade på en och samma sten samtidigt som han sträckte sig ut över vattnet. Den sten som skulle ha burit hans vikt – men som tydligen hade suttit där alltför länge för att göra det – lossnade. Han föll framåt samtidigt som roddbåten – som bara var förtöjd i fören – åkte bakåt. Han föll rakt ner i det iskalla vattnet.

I fallet slog han huvudet i en av stenarna i kajen. Han var medvetslös redan när han nådde vattenytan, och bara några minuter senare var han död.

49