9789186183530

Page 1


Robert Kviby

DE KORRUPTA

TELEGRAM


de korrupta Robert Kviby 2012 Sättning Happy Book, Stockholm Tryck Wallén Grafiska/Nørhaven 2012 isbn 978-91-86183-53-0 www.telegramforlag.se


Både författaren till dessa Anteckningar och Anteckningarna själva är naturligtvis påhittade. Ändå icke bara existerar sådana människor som författaren av dessa Anteckningar i vårt samhälle, utan måste otvivelaktigt också existera, med tanke på de generella omständigheter varunder vårt samhälle tagit form. Fjodor Dostojevskij, Anteckningar från ett källarhål (övers. Einar Heckscher)

Det finns knappast ett land i Europa, Asien, Afrika eller den västra hemisfären som de inte trängt in i eller fördärvat när det kommit i deras väg. Vad som gjorde dem osynliga så länge – fortfarande i många av dessa länder – var inte så mycket deras egen list som oskulden i de samhällen de gjorde till sina offer. Claire Sterling, Octopus


Hon skulle få fler skäl att gråta. Kvinnan, som snyftat vid

den ännu inte torkade blodfläcken efter den skjutne statsministern: »Det får inte vara sant! Inte i Sverige.« Om hon fått veta. Om nya delar i den grådaskiga maktamöba som rörde sig i takt med kungariket Sveriges hjärta, hennes land, som var statt i en skräckinjagande förvandling. Om kriminella allianser som nyfödda men starka strävade uppåt, osynligt uppbackade av den svenska storfinansen. Om polisens tystnad, köpt för att täcka den sorts brott som oåterkalleligt märkte förövaren som persona non grata. Om politiska skulder vars storlek var så betydande att de skulle ta årtionden att lösa. Om händelser med konsekvenser som, vid tillfället, även för de inblandade, var omöjliga att överblicka. Om historiebeskrivningens övervakare som idogt arbetade för att hålla sanningen från henne och dem som delade hennes sorg. Fler skäl för uppspärrade ögon. Fler tårar. Lyssna. Titta. Ta emot dem, som om de vore den sista droppen vatten.


DEL ETT Fredagen den 13 januari – lördagen den 4 februari 1989


Män och kvinnor

1 »Här lyser flitens lampa ser jag.« Annie Lander tittade upp på chefredaktören Jan Wikholm. Han hade ytterkläderna på sig. Klockan var strax före sju och frånsett dem själva var den del av redaktionen där kriminaljournalisterna satt tom. Fredag kväll. Hon log. Han fimpade en cigarett i den redan fulla askkoppen på skrivbordet mitt emot hennes och lutade sig mot kanten. »Du ska inte hänga med mig och ta ett par öl med grabbarna nere på Vasagatan innan du åker hem? Ett så vackert sällskap skulle imponera på dem, var så säker.« Han kisade. »Jag kan tro det«, sa hon och höjde ögonbrynen. »Smickrande, men jag ska träffa Max och sen iväg på middag. Jag är redan sen.« »Dina eller hans vänner?« »Hans.« »Okej?« »Helt okej.« Han putade med underläppen. »Och vad gör du kvar här då?« »Jag måste läsa klart den här sista grejen«, sa hon och knackade med pekfingret på en bunt papper. »Annars kan jag inte slappna av i helgen.« 11


»Är det fortfarande tjejerna?« »Mer männen skulle jag säga.« Han nickade, rätade på sig och tände en ny cigarett. Han drog ett djupt bloss och blåste ut åt sidan. »Försörjer sig din kille fortfarande på att spela gitarr?« »Man. Ja, hur så?« »Jag hörde ett ordspråk häromdagen, eller en vits ska man kanske säga: Vet du vad som är skillnaden mellan en pizza och en gitarrist?« Hon skakade på huvudet. »En pizza kan mätta en hel familj.« Han la huvudet på sned. »Var inte småaktig. Han gör det han älskar och han gör det fantastiskt. Och jag älskar honom för det. Du är bara avundsjuk.« »Så är det nog«, sa han och blåste ut en kvast rök. »Om sanningen ska fram är vi alla avundsjuka. Trots att det på sina håll jobbas hårt på att dölja det kvarstår det faktum att varenda kille på redaktionen går runt och hoppas att du ska gifta dig med honom.« Hon sköt ut stolen från bordet. »Det är så där ni män alltid försöker göra: reducera en kvinna till nån madonna som ska komma och rädda er ur ert inbillade helvete. Som en jäkla Florence Nightingale.« Wikholm satte cigaretten mellan läpparna, ryckte på axlarna och började knäppa rocken. »Skjut inte budbäraren, Annie.« »Jag har en nyhet till dig och du är fri att buda den till resten av kollegorna när du känner att det passar.« Wikholm grimaserade. »Jag känner på mig att det kommer göra ont, men kör ändå. Jag kommer hur som helst vara full inom en timme.« Han skrattade. »Nyheten är att jag har en man som jag tänker bli gammal 12


med och det finns ingenting och ingen som kan rädda en enda av er, för så hopplösa är ni.« Han begrundade det hon sagt och nickade instämmande. »Jag tror att min fru sa något liknande för ett par år sen.« Han vände och började gå mot dörren. »Ha en trevlig middag, Lander. Du är hård men rättvis.« Han skrattade och vinkade bakåt till henne. »Var inte ute för sent«, ropade hon efter honom. Hon log för sig själv och återvände till pappershögen framför sig och läste ännu en gång informationen hon fått från polisen om den senaste i raden av flickor som de hittat. Marianne, sjutton år. Hon hade för mycket gemensamt med de andra tjejerna för att hon inte skulle tro att de hängde ihop. Men alla hennes försök att hitta en länk mellan dem hade misslyckats. Och hon skulle inte få något genombrott i kväll heller. Hon tittade på klockan. Hon var sen. Hon skulle träffa Max på Tennstopet, korsningen Dalagatan – Odengatan. Hon övervägde att ringa honom och säga att de skulle ses hos Patrik och Lisa istället men ångrade sig och började klä på sig. Arbetet fick vänta. Max hade nog väntat en timme. Fyra öl, tänkte hon. Kanske fem. Vad kunde hon säga? Det var hon som var sen. Annie och Max hade träffats i april 1987. De hade legat på gräsmattor och hånglat och inte varit oroliga för mörka moln. Levt genom sommaren och lärt känna varandra men inte fallit ur kokongen av blind förälskelse. Efter ett år hade de både flyttat ihop och gift sig. Ett till och de var gravida. De hade inte pratat om det. Bara gjort. Som att andas. Det var på en jazzbar där Max spelade som de hade setts första gången. Annie hade varit där tillsammans med några kollegor från tidningen och det blev en sådan kväll som de skulle prata om så länge att den till slut antog mytiska propor13


tioner. Som det blev utan förväntningar. Alla hade varit vackra. Musslorna de bästa. Ölet aldrig nära att bli ljummet. Och musiken: ingen fattade men det kändes som knark. Då visste ingen utom Annie och Max att den kvällen skulle förändra deras liv. De andra var bara glada över kvällen som den utspelade sig i den lilla lokalen. Kärlek från golv till tak. Det var i efterdyningarna av debaclet efter mordet på Olof Palme och de hade varit glada över att hamna på ett nytt ställe, över att prata om annat än sakernas tillstånd i Sverige, dricka och skratta och dra skämt om sina chefer. Men de två visste. De såg på varandra och på fyra takter blev jazz ett jobb. Max spelade hela kvällen. Han kunde inte många trick för att flirta men sparade inte ett enda. Dagen efter gick Annie tillbaka ensam för att se Max spela. Senare på kvällen följde han henne hem. »Jag har en tes«, sa hon när de stod utanför hennes dörr. »Man börjar skriva för att man har något att säga som man inte kan hålla inom sig. Man börjar spela musik för att få ligga.« »Då har vi kanske båda chansen i kväll«, sa han och log. Hon skrattade och båda visste att det skulle bli de två. Flera gånger efteråt hade Max tänkt på att det var en modig sak att säga. Han hade varit annorlunda med henne från första stund. När Patrik utbringade välkomstskålen såg de alla på varandra och när Max kom till Annie fastnade han och önskade att de varit ensamma. De var inte på den säkra sidan än men hon var tillräckligt gravid för att inte dricka. En hemlighet mellan dem ett par veckor till. Hela saken gjorde honom nervös men glad. Främst för att han älskade Annie mer än allt annat, men så fanns också en annan, lite mindre del av honom som var glad för att han lyckats göra henne gravid. En primitiv del av hans hjärna ropade till honom: du är en man som kan fortplanta sig så potentiellt fanns ett par miljarder kvinnor som undrade om 14


han kunde göra dem tjänsten. Han hängde kvar vid det första skälet och såg henne i ögonen. Han sköt bort det andra med en extra klunk vin. Annie iakttog Max och såg att han redan var onykter. Hon förbannade att hon blivit sen från jobbet. Hennes hand på hans ben fick honom att lyfta blicken från knäet. »Annie, du är ju journalist«, började Erik. »Vad tycker du om hela den här debatten om män och kvinnor?« Han hade vit skjorta med uppkavlade ärmar. Tung klocka, lätt solbränna. »Vilken debatt menar du?« »Det känns som om det pågår en debatt i tidningarna, pådriven av er journalister, om män. Hela den här frigörelsegrejen om igen, om du förstår vad jag menar.« Han log. »Jag förstår faktiskt inte vad du menar.« Annie tog handen från Max ben och satte armbågarna på bordet. »Kan du inte berätta?« Patrik svarade istället. »Det är en moralpanik som försöker skapa en bild av männen som monster. I efterdyningarna av de här kvinnomorden. Det är så klart hemskt men det innebär inte att alla män är monster.« »Exakt«, fyllde Erik i innan Annie hann svara. »Folkaktionen mot pornografi läste jag om. Vad menar de? Att om du kollar på porr så blir du sjuk i huvudet och mördar kvinnor?« Han skrattade och tog en klunk vin i väntan på Annies svar. Anneli, Eriks sällskap, rodnade. Annie såg på Max. Han såg på henne. Han tänkte: slit honom i stycken, och hoppades att hon skulle se det i hans ögon. »Det tror jag inte, men vad skadar det att ta upp frågan om pornografi? Det går väl att diskutera som allt annat. Är det bra? Kan det påverka vår syn på det motsatta könet? Jag tillhör inte dem som tycker att det finns saker som inte bör diskuteras. Gör du?« 15


Erik tittade ner och rättade till en rest på tallriken. »Nej«, svarade han och tittade upp. Max log för sig själv. Hon var hans idol. »Jag ska berätta för dig vad jag är mer orolig över. Det är de saker som inte diskuteras i den här debatten du hänvisar till.« »Som?« »Ett exempel är att 1976 kom ett förslag på ny sexualbrottslagstiftning. Utredningen hade nio medlemmar. En kvinna. Åtta män som alla var över sextio år. Deras förslag gick ut på att man skulle sänka åldersgränsen för sexuellt umgänge med barn från femton till fjorton år. Man skulle ta bort grovt koppleri. Liksom incest. Man skulle reservera våldtäktsbegreppet för fall då gärningsmannen visat synnerlig råhet eller hänsynslöshet. Man skulle väga in kvinnans relation till mannen och om hon tillåtit honom att göra närmanden innan övergreppet skedde. Det och en massa annat var och är ett uttryck för det samhälle vi lever i. Det samhälle som många av dem vid makten vill att vi ska leva i. Det försvarstalet skulle jag gärna vilja se i debatten.« Erik lutade sig bakåt och la armarna i kors. »Så du menar att män över sextio står för allt elände som sker i Sverige?« »Nej, men om du är kvinna och inte har nån social position att luta dig mot, då menar jag att din chans till stor del ligger i deras händer. Ditt liv. På deras initiativ. Och jag menar att de är beredda att se på när saker händer utan att lyfta ett finger. Och jag menar att de är beredda att göra en hel del för att ingenting ska ändras, komma fram eller ifrågasättas.« Hon lutade sig framåt. »Hur kan det vara så att kvinnor blir mördade varje år och dumpade på öppen gata i en stad som Stockholm, utan att vi lyckas få fast den som är skyldig? Kan det vara så att polisen inte bryr sig lika mycket om alla brott som begås? Om det är en prostituerad kvinna som mördas kanske man inte lägger lika mycket resurser på det. Vissa kanske inte ens vill klara upp det?« 16


»Det är en ganska grov anklagelse, Annie«, sa Patrik. »Vad säger du, Max?« frågade Erik. »Om vad«, svarade han och kisade. »Varför skulle inte polisen vilja klara upp ett brott?« frågade Anneli innan Erik hann utveckla för Max vad diskussionen rörde sig om. »Det är ju faktiskt deras jobb«, fortsatte hon surt och sneglade på Max som tycktes långt borta i sina egna tankar och antagligen var för full för att kunna delta i någon som helst diskussion. »Jag säger inte att polisen inte vill klara upp brott«, inskärpte Annie. »Men kanske vill de inte att vissa människor ska vara gärningsmän. Och det behöver inte vara polisen som lägger locket på.« »Vem annars?« sa Patrik. »Se på Geijeraffären. Rikspolisen skickar ett pm till Sveriges statsminister som påpekar att hans justitieminister frekvent besöker en bordell där det arbetar polska kvinnor som också har relationer till ryska underrättelsetjänsten. Det kommer ut i media. De mörklägger. Media får be om ursäkt och kräla i stoftet. Det är säkert inte vare sig första eller sista gången en mörkläggning sker.« »Om det nu var en mörkläggning, vill säga«, flinade Erik. »Polisen kanske hade fel. Eller så hade gubben Geijer en dubbelgångare.« »Eller så ville Sveriges statsminister dölja något för folket som valt honom. Med veckor kvar till valet.« Annie släppte honom inte med blicken. Under bordet stampade hennes fot takten till musik som ingen annan hörde. »Så vad menar du?« frågade Erik. »Att allt det här ståhejet, missförstå mig rätt, runt prostituerade som mördats är en del av en mörkläggning?« »Det skulle kunna vara det«, svarade hon. »Ockhams rakkniv: mångfald ska inte förutsättas om det inte är nödvändigt. 17


Om polisen inte kan hitta den skyldige till ett brott, kan den enklaste förklaringen ibland vara att de inte gör det därför att de inte vill. Eller får.« Patrik nickade och höjde sitt glas. »Intressant. Du borde skriva något om det. Faktiskt.« Hon och Patrik hade olika åsikter om nästan allting i livet. Men hon tyckte om honom som en bror. »Det är kanske det jag gör«, sa hon och log. Samtalet gled över till vardagliga saker som vintereländet och tramsiga diskussioner om vilka restauranger som var bäst just nu. Annie förlorade sig i tankar på den artikelserie om de mördade kvinnorna som hon just höll på med. Den senaste, Marianne, var bara en. Hennes kropp hade hittats i Rosersberg ett par månader tidigare. Den första redan för sju år sedan. Marie, tjugotvå år, hittad död i Humlegården, maj 1982. Catrine, tjugosju år, hittad död i Solna, juli 1984. Elisabeth, tjugofyra år, hittad död i Hägersten, februari 1985. De var alla prostituerade. De var yngre än trettio. Hittade i skogspartier och parker. Saknade kläder. Hade dumpats där de hittades och berövats livet någon annanstans. Hon var övertygad om att det var systematiskt. De fyra mötte samma man och det blev deras död. Under sina efterforskningar hade hon hört berättelser om salar fulla av män där prostituerade serverade drinkar. Och om ett privat rum där han fanns. Påven. Bocken. Han hade många namn. Som alla som var omtyckta eller omgärdade av gränslös rädsla. Alltid där bakom. Om dörren öppnades på glänt försökte de stjäla en glimt av rummet där innanför. Männen kunde göra allt för att komma in. Kvinnorna kunde göra vad som helst för att slippa. Men de hade fått betalt för att komma dit och göra det han ville så de hade inget val. Det var bara att vänta på att dörren låstes upp och låstes igen från andra sidan. Sedan var det bara att glömma resten. Livet som hora. 18


Om det så var det sista hon gjorde skulle Annie se till att någon ställdes till svars för det som drabbat dessa kvinnor. Det var hon skyldig dem, som kvinna. Och hon var skyldig sin egen mamma det, som dotter. När hennes fosterföräldrar dött hade sanningen om vad som egentligen hänt hennes mamma kommit fram. Eller i alla fall en del av den. Hon hade alltid fått höra en berättelse om en kvinna som tagit sitt liv. Men sanningen var att hon blivit mördad och att gärningsmannen aldrig hade hittats. Eftersom det stod ”fader: okänd” i födelseboken hade Annie placerats i fosterhem och någon far hade aldrig givit sig tillkänna. Detta var en historia Annie av någon anledning aldrig berättat för Max. Det är en av de sjuka grejer som händer i förhållanden. Man bär på något för länge och till slut känns det omöjligt att säga det. Hon skulle göra det, i alla fall innan barnet föddes, men inte just nu. Hon försökte istället hitta sanningen om vad som hänt trettio år tidigare, vilket också lett fram till hennes artiklar om de mördade kvinnorna. Hon var kriminaljournalist på en av Sveriges största tidningar, och hon var en av de bästa. Om någon skulle få tag på sanningen var det hon. Hon slog bort tankarna när Lisa ställde fram efterrätten under beundrande tillrop från de andra runt bordet. »Det vore kul om du var med och diskuterade nån gång«, sa hon när de satt i taxin på väg hem. »Deltog lite.« Max såg på henne men lyckades inte fästa blicken och se hennes ögon. Hon lät inte arg. Han sträckte sig efter hennes hand. Det var mörkt i taxin. Chauffören körde som en biltjuv. Max fokuserade blicken på nackstödet på passagerarsätet. Alla svar stannade i huvudet. Hon tittade på honom och kramade hans hand när ögonlocken föll igen. Han öppnade dem och kramade tillbaka. 19


Tradition och ambition

1 Andra dagens drev hade pågått i nästan två händelselösa timmar när en av stövarna äntligen gav ett ståndskall som ekade hela vägen tillbaka till herrgården. Räven hade gått i gryt och Buster Droth fick till uppgift att hämta terriern. Under tiden ställde sig Johan Droth, Busters far, med stöd mot ett snöklätt fallet träd ett par meter från den ena grytöppningen, de hade upptäckt två, och när Buster kom tillbaka gestikulerade han åt honom att släppa ner terriern i grytet. Det var en bra hund och Johan Droth litade på den. Inte felaktigt skulle det visa sig. Det tog inte lång tid förrän räven kom som skjuten ur en kanon och han höjde bössan och en skur hagel kastade det eldfärgade djuret i snön. De andra i laget gratulerade honom när han gick fram till den livlösa djurkroppen. De var glada över att det var han som fått skjuta djuret. Inte så mycket för hans skull. Mest för sin egen. Rävjakt i Uppland hade varit tradition sedan Johan Droths far köpt herrgården utanför Gimo ett par år efter sin hemkomst från Amerika på trettiotalet. Och när fadern dog hade han själv tagit över förvaltningen av gården. Tidigt varje år samlade han alla sfärens direktörer där för det årliga tinget som alltid inleddes med två dagars jakt. Historierna hade gått om de rävjakter där flera av de lägre direktörerna lyckats fälla 20


djur men Johan Droth kommit tillbaka till herrgården tomhänt. Det hade slutat med att någon av dem blev bytet istället. För Johan Droth ville fälla något; med geväret eller med sin oinskränkta makt. Alla som var närvarande kände till det, trots att de inte pratade om det. Det var en sådan sak som sas mellan två andetag och fyra ögon, och så fort det sagts låtsades ingen om att det hade hänt. Skämt om Macchiavelli. Pikar om självbild. Öknamn. Johan Droth blåste själv jakt förbi strax före tolv och tackade vid den påföljande lunchen de lokala gästerna för deras närvaro under dagen. Bland dem fanns en luggsliten politiker från Uppsala som var ordförande i byggnadsnämnden och nyligen hade fattat en rad beslut till sfärens fördel. De som inte lämnade herrgården skulle i vanlig ordning återsamlas ombytta i det stora rummet klockan två för tingets öppnande. Där skulle de arbeta tills kvällens stora tilldragelse, smokingmiddagen, serverades med start klockan tio. Kvart i två samlades de alla i herrummet, som låg i anslutning till den stora salen, för en whisky före tinget. På en av väggarna hängde ett porträtt av Johan Droth sr, målat i slutet av femtiotalet av Bianca Wallin, prinsmålaren. Det var den aning generösa anledningen till att rummet kallades Gustaf Adolfs rum. Buster Droth var först på plats och när de andra kom satt han i en av fåtöljerna vid brasan. På det lilla bordet bredvid honom stod en flaska bourbon som han bett personalen att ta in. Hans favorit från USA, Elijah Craig. När hans far såg flaskan ropade han på personalen och under tystnaden som följde såg han på Buster med ett ömkande leende. »Behåll du din amerikanska parfym, Buster. Vi andra ska dricka single malt.« Alla skrattade. Först försiktigt, sedan högre. En ny flaska ställdes på bordet och männen försåg sig ur den samtidigt som 21


de skrattade under Johan Droths uppsikt. Han såg på männen, svepte sin whisky, reste sig och gick mot dörren till det stora rummet utan att se någon i ögonen. Johan Droth jr var född i New York och hade kommit till Sverige som elvaåring, just efter den stora depressionen. Han växte upp på 72:a gatan och Central Park West och familjen bodde under en tid i samma hus som radiostjärnan Walter Winchell. 1931 gick familjen Droth ombord på M/S Kungsholm, från New York till Göteborg. Hans mor hade klätt honom i sjömansuniform och hans äldre systrar, Merill, Rosie och Judith, hade klänning. De andra passagerarna skulle kunna beundra dem under resan och när de steg i land. Hans mor var noggrann med sådant. Hon ville att människor skulle se vilken sort de var. Att de inte var några utarmade återvändande emigranter som givit upp drömmen om Amerika. De hade minsann lyckats, och det stort. Fadern, Johan sr, hade kommit med de andra svenskarna i början av seklet men blivit framgångsrik och förmögen innan de flesta ens hunnit av båten och hittat droskan mot Chicago. En tid hade han affärer med fadern till Amerikas förste katolske president. Förutom att de hade särskilda intressen i spritbranschen gjorde de också business tillsammans på Wall Street. Johans far skapade sig en ansenlig mängd makt och pengar i New York och när familjen återvände till Sverige var det för att fortsätta bygga på faderns dröm om en verklig dynasti. Det var ransonering och svenskarna var lika törstiga som männen och kvinnorna i New York. Spriten kom från Estland och Tyskland, någon finansierade och någon smugglade. Men sedan hans far slog ut småspelarna i Stockholm i mitten av trettiotalet hade mycket förändrats. Sverige var nu ett annat land och det var en helt och hållet annan värld. Men familjen hade anpassat sig och disciplinerat dragit nytta av sin 22


position för att ta sig in på nya områden. Deras valspråk, ”den tysta överprestationen är vår standard”, hade Johan jr sannerligen levt upp till sedan han tog över styret. Bordet i den stora salen var format som en hästsko. I dess mitt satt Johan jr och han flankerades av sin närmsta rådgivare Martin Hellsten. På sin andra sida hade han sin ende son, Buster. Runt övriga bordet satt tolv personer. De var alla män från medelklassfamiljer och födda med mer IQ än pengar på banken. Han hade aldrig haft en kvinna med i direktörsgruppen. Inte ens för att stenografera. Det hade verkat lättast så. Den som var yngst fick alltid iklä sig rollen som sekreterare. Conny Jonsson hade haft sysslan fem år i rad, fyrtiofyra år fyllda, till dess att Buster introducerades. Buster var församlingens yngste och den ende under fyrtio. De tittade alla på Johan Droth och han lät blicken vandra från den ena till den andra. Han var tyst. Även de som arbetat i hans närhet länge kunde känna hur andningen förändrades när han materialiserades i ett rum. De nya i gruppen hade haft rödflammiga ansikten sedan de kom. Lord Vader har anlänt, skämtade Buster Droth en gång utan annan effekt än bortvända blickar och ett snart tomt rum. Johan Droth tog en klunk vatten ur glaset som stod framför honom innan han harklade sig och började tala. »De flesta av er känner till att jag är intresserad av och kunnig inom historia och det är där jag vill börja. ’Historien lär oss att vi inte lär oss av historien’, så sa författaren George Bernard Shaw. Är det nån som håller med?« Han såg runt i rummet och de flesta männen tittade på varandra, någon såg ner i bordet. Johan Droth drog på munnen som en kort markering att han tyckte att de var en samling rövslickare. Det var bland annat därför han anställt dem. »Shaw hade fel. Vi har en mäktig historia och det finns nå23


got att lära sig av den för att man ska få en lika mäktig framtid. Och det är också av historiska skäl som jag vill samla alla här i början av varje år, i Upplands majestätiska skogar. Det var min far som köpte herrgården vi befinner oss på och den har i sin tur en historia som påminner en del om min egen. Och innan vi går in på affärer ska vi dröja lite vid den.« Han lutade sig bakåt i stolen och la händerna på armstöden. »Det var nämligen så att de kronobruk som anlades här i trakten 1643 såldes till den svenska industrins fader, Louis De Geer. Han var inte född i Sverige men gjorde det till sitt land. Han hade fått sin kunskap om affärer i hemmet, från fadern, och genom det stora antal resor han gjort. Och jag är inte sen att notera likheten med mig själv.« Han nickade och såg sig runt i rummet och varje person vars blick han mötte nickade på samma sätt som han själv. Som sagt, rövslickare rädda för att bli av med jobbet, huset, bilen och medlemskapet. »Som De Geer«, återtog han, »har vi fört landets industrier och tjänsteföretag framåt genom att tänka nytt. Vi har byggt upp en dominerande säkerhetskoncern med tentakler över hela världen och vi har medverkat till stora framsteg inom den svenska stålindustrin. Vi agerar rådgivare och stöd till den svenska staten i en rad frågor. Öppet och i slutna rum. De Geer bidrog till de svenska kolonierna. Han startade till exempel Afrikanska kompaniet i Cabo Corso, under senare tid kallat Svenska Guldkusten och Ghana. Enligt uppgift finns det fortfarande en by där svartingarna pratar den svenska De Geer tog dit. Vi har i decennier varit en av de mer framstående sfärerna när det kommit till att skapa förbindelser mellan Sverige och potentiella kolonier.« Han var tyst ett ögonblick innan han fortsatte. »Och nu sitter vi här. Med uppgiften att föra denna storslagna tradition vidare. Jag tittar ut över rummet och ser ett antal män och det jag vill försäkra mig om är att just ni är rätt personer för uppgiften.« Han betraktade män24


nen och samtliga tittade ut i den tomma luften framför sig. För en del av dem var det första gången de hörde Droths anförande. Andra hade betraktat luften i Gimo herrgård ett dussintal gånger. Den verkade aldrig upphöra att vara det mest bekväma att vila ögonen på. Johan Droth lät blicken vandra medsols runt bordet och fastnade på en av förstagångsbesökarna. Hans val var inte slumpmässigt. Han visste vilka alla var. Och han visste vad han ville veta om var och en. Det fanns ingen slump. »Unge herr Jan Karlvik, vad är skälet till att du är här?« Jan Karlvik hade grova drag och mörkt brunt hår i sidbena och hans kritstrecksrandiga kostym dolde att han var atletiskt byggd. Han var fyrtiotvå år och hade nyligen blivit direktör för ett av de bolag inom stålindustrin som expanderade mest. Tyska skolan, Tolkskolan, Uppsala universitet, Handels. Hela paketet. Elit. »Förlåt?« Johan Droth ställde sig upp och lutade sig mot bordet. Han släppte inte sitt offer med blicken för ett ögonblick. »Jag är ledsen men jag förstod inte frågan.« »Frågan var, och är fortfarande: Vad är skälet till att du är här?« Han höjde rösten. »Varför ska jag inte ge dig kicken i denna stund och sätta dig i taxin som står på tomgång här utanför? Jag vill att du förklarar det för mig.« Jan Karlvik tog ett djupt andetag. Han hade hört talas om hur det kunde gå till på gården men var inte förberedd på skärpan i frågan. Han tog en klunk vatten för att få tänka innan han åter vände blicken mot sin stamhövding. »Det finns säkert flera sätt att svara på det men det enklaste är att jag är bra på det jag gör och att jag kommer att skapa värden för koncernen på ett sätt som få andra klarar av.« »Och vad har du för egenskap som de andra i det här rummet skulle sakna enligt dig?« 25


Jan Karlvik såg på Johan Droth utan att svara och sedan på mannen som satt mitt emot honom som han hade pratat med under dagen men plötsligt inte mindes vad han hette eller vad han gjorde. »Dröj inte för länge med svaret för då kanske jag får svårt att tro att det var ett så bra drag att tillsätta dig som du vill framhålla.« »Jag är hänsynslös«, stötte Karlvik ur sig. »Om jag har bestämt mig för att komma till en viss punkt gör jag vad som helst för att komma dit. Och jag är smartare än de flesta.« »Så«, avbröt Johan Droth, »om du tittar på raden av män som sitter mitt emot dig, så skulle du hävda att du är mer hänsynslös och smartare än de flesta av dem och att det är därför du är bättre skickad att sköta jobbet som vd i det bolag där du är placerad. Rätt?« Han svalde och ansträngde sig för att undvika blickarna från dem mitt emot. Han funderade på om det var uppgjort och tittade upp. Inte uppgjort. »Rätt«, svarade han till slut. »Bra. Jag är nöjd. Men om man sticker ut hakan som du gör, kommer hit till gården och hävdar att du är både mer hänsynslös och mer intelligent än några av de herrar som jobbat längst i koncernen, och gjort det med framgång, då vill jag ju gärna höra vad du tänker göra med bolaget kommande år. Och jag vill inte höra det vanliga pladdret om tillväxt och marginal. Det är diskonterat i er närvaro. Sätt igång, du får fem minuter på dig att övertyga oss.« Karlvik tänkte att det var nu eller aldrig. Han hade inget att förlora. Och han hade rätt. De andra männen i rummet skulle inte bli hans nära vänner, det var endera för sent eller för tidigt för det. Men han skulle åtminstone säga det han kunde innan han fick hjälp av chauffören att lasta upp väskan och resegarderoben med den oanvända smokingen i bakluckan och överraska sin fru i farstun med den dåliga nyheten. Han ställde sig 26


upp och började tala. Bolaget han var verkställande direktör för hade en liten rörelse i Söderfors som inte låg långt från Gimo. Det var där allt hade börjat, och ännu fanns det skäl att minnas det och behålla den kultur som en gång skapats där. Han hade läst på om bolagets historia och han ägnade lite tid åt dess höjdpunkter innan han gick över till att berätta att de arbetade med en fusion mellan rörelsen i Sverige och ett liknande bolag i Österrike. Innan någon hann fråga förklarade han att de egentligen inte behövde bolaget i Österrike. Det svenska bolaget klarade sig självt, gjorde en bra vinst, hade fantastisk likviditet, och synergierna med österrikarna var begränsade. Inte heller ledningen där nere skulle hinna tillföra något av värde innan de fick städa ur sina skrivbord. Några mellanchefer skulle de behålla, resten fick lämna. Vad de erhöll av det österrikiska bolaget var en internationell profil. Efter fusionen skulle de ha tillverkning i Sverige, Österrike, Tyskland, Brasilien, Belgien, Turkiet, Kina, USA och Mexiko. Han betonade varje lands namn med samma tydlighet som Palme gjort i jultalet om bombningarna av Hanoi. Slutklämmen var att med den nya konstellationen skulle de kunna notera bolaget inom ett år och det skapade nya möjligheter. Större fusioner. Kanske en vertikal ambition. En försäljning. Vem vet vad mer. Smart och hänsynslöst. Fyra minuter och fyrtiofem sekunder. Han satte sig ner och Johan Droth såg på honom utan att kommentera med mer än en nick innan han fäste blicken på nästa person, mannen som satt mitt emot och som Jan Karlvik hälsat på men glömt vad han hette. Theorin, var det visst. Johan Droth gick igenom dem en i taget. Ingen slapp undan förutom Hellsten och Buster. Taxin stod på tomgång utanför och ju längre tiden gick, desto mer ihärdigt verkade motorljudet. Buster fick under mötet ett hundratal instruktioner om frågor han skulle skriva ner, utfästelser som hade gjorts och 27


skulle följas upp, tveksamheter som skulle klaras ut före nästa möte, kontakter som skulle tas, möten som skulle bokas och personer som lämpligast skulle söka sig någon annanstans. Allt skulle protokollföras. Vid mötets slut stank salen av svett och rädsla.

2 Buster lutade sig ner mellan Johan Droth och Hellsten. Han la handen på sin fars axel och väntade tålmodigt tills samtalen dog ut och männen gav honom sin uppmärksamhet. Ingen hade bråttom. Alla kunde konsten att vänta ut. De hade just fått in kaffet och middagen skulle snart vara över. »Ja?« Johan såg frågande på honom. »Jag vill inte avbryta men jag ska snart gå till sängs, jag måste avvika tidigt i morgon för att hinna med ett flyg.« »Om du vill ha en godnattsaga får du vända dig till nån annan. Inte ens när du ständigt pissade på dig fick du en godnattsaga, Buster.« Buster grimaserade och sneglade på Hellsten. »Det var inte det jag ville, men tack för att du förklarade det igen. Jag ville bara tacka för i kväll och föreslå ett möte så snart jag är tillbaka. Jag har en idé om några av tillgångarna i Curaçao.« Johan Droth såg upp på honom. Han satte ner sin kopp på bordet. Ljudet av porslinet fick fler att titta åt hans håll. Nerverna låg som dekorationer på bordet. Buster tittade på Hellsten som i sin tur tittade ner på den tomma tallrik där en chokladtårta nyss legat. Det såg ut som om Johan Droth skulle säga något men istället vände han sig om och började prata med mannen som satt på hans vänstra sida, samtidigt som han tog en liten bit tårta. Buster betraktade hans ryggtavla. Rum28


met betraktade Buster. Han kände hur blodet trängde upp i ansiktet och han torkade pannan med baksidan av handen när han gick mot dörren följd av ett dussintal ögon. På väg till sitt rum passerade han baren och bad dem att skicka upp en flaska Jack Daniel’s och en back Cola. Han tålde dem inte. Medelmåttor och rövslickare. Han hade större planer än dem alla. De skulle få se. Han fyllde ett glas till hälften med Jack Daniel’s och upp till kanten med Cola. Han tittade upp och mötte sin egen blick i den lilla spegeln som satt ovanför byrån där han hade sina kläder. Om de visste, tänkte han och log, då skulle de trängas runt honom.

3 Johan Droth vaknade med ett ryck strax efter fyra och det tog en stund innan han förstod var han befann sig, trots att han måste ha sovit i just det här rummet hundratals gånger genom åren. Han satte sig på sängkanten och sakta kom det tillbaka till honom. Var han var och vad han gjorde där. Han hade haft en kuslig dröm. Han och Buster stod på grusplanen nedanför fönstret. Han hade en hagelbössa i famnen och hade just avlossat ett skott och träffat Buster i höger axel upp mot halsen. En del av axeln hade sprängts bort och blodet pulserade ner på gruset. Ett antal hagel hade gått in i ansiktet på honom. En av hans tänder var borta. Anonyma röster gratulerade honom till skottet. Han vände sig om men ingen var där. Buster log. Som om han ville säga: Du kan inte besegra mig, vare sig med eller utan vapen. Jag är dig övermäktig. Och i drömmen hade han känt, samtidigt som han försökte förstå hur sonen kunde stå upprätt, hur det började värka i bröstet. Det spred sig med blixtens hastighet ut i vänster arm och innan han visste ordet 29


av hade han tappat bössan och fallit ner på knä. Han lutade sig med ena handen mot gruset och höll den andra över hjärtat. Han hade nattskjortan på sig. Buster kom närmare och blodet föll som ett regn över honom och han kände hur det blötte hans rygg när det gick genom tyget. Han blev varm. Och i drömmen visste han att det var en fråga om sekunder innan han skulle dö. Han tog sats och reste sig upp från sängkanten och gick fram till fönstret. Han drog handen över ryggen och konstaterade att han var blöt av svett. I skenet från en av lyktorna på gården såg han att det föll snö. Små, skira flingor. Han kände sig hungrig och bestämde sig för att byta nattskjorta och gå till köket och leta fram lite rester ur kylskåpet. Det hände allt oftare att han vaknade vid den här timmen, även om det sällan var av mardrömmar, och när han gjorde det var hans enda chans att somna om att äta sig mätt. Det skulle sätta sig på hullet men han ansåg sig ha viss marginal givet sin ålder. På väg genom den mörka hallen hejdade han sig utanför Busters rum. En strimma ljus syntes under dörren. Han var vaken. Droth gick fram till dörren och lutade örat mot den. Han hörde röster men kunde inte urskilja vad de sa. När han stått där en minut gick det upp för honom att det bara var Busters röst han hörde. Men han pratade inte för sig själv. Han pratade i telefon. Plötsligt tystnade rösten och Droth gick tillbaka till sitt rum. Mat och sömn fick vänta. Han hade nåtts av ett rykte att Buster omgav sig med fel sorts människor. Han hade inte haft tid eller möjlighet eller lust att konfrontera honom än men visste att Buster var både makthungrig och lättpåverkad. Och antog därför att det stämde. Efter i kväll ansåg han det bekräftat. Han var också säker på att några av de förslag som kommit från honom den senaste tiden inte var hans egna: placeringarna i USA och användning av de gömda tillgångarna i Curaçao. Någon hade en 30


hållhake på honom eller på familjen och utnyttjade den. Kanske en person som själv var invigd. Buster var inte tillräckligt stark för att klara det på egen hand, men tillräckligt förblindad för att bli en marionett. Det var dags att ta reda på vem som verkligen drog i trådarna.

31


Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.