9789186047252

framsida2.pdf 1 2010-09-14 17:58:01

M

Y

CM

MY

CY

CMY

K

”Mitt i dagens blogg- och twitter-utbud är Larz Lundgren nåt så ovanligt och välkommet som en riktig kåsör av klassiskt snitt.”

Mats Olsson, Expressen

MINA MÖTEN MED DE KÄNDA OCH EN OKÄND Larz Lundgren a.k.a. Rune Häger

C

Larz Lundgren, även känd som Rune Häger, har hunnit med en massa spännande saker i sitt liv. Han har varit copywriter, popskribent, recenserat film, agerat DJ på radio och skrivit kåserier. Numera är han även en flitig och uppskattad bloggare.

Dessutom har Larz träffat ett obegripligt stort antal så kallade kändisar − och några som inte är lika kända. Det är om dessa möten den här boken handlar. Här berättar han livfullt och roande bland annat om sitt möte med Andy Warhol i New York, vad som hände då han hamnade i samma hiss som Fats Domino, den exklusiva intervjun med Cliff Richard. Och mycket, mycket mer.

Här möter du människor från när och fjärran, som har minst en sak gemensamt: alla har de träffat Larz Lundgren!

LARZ LUNDGREN A.K.A. RUNE HÄGER

MINA MÖTEN MED

DE KÄNDA

OCH EN OKÄND Prince, Isabella Rosselini, Ola Salo, Fats Domino, Cliff Richard, Andy Warhol, Fredrik Ljungberg, Magnus Uggla, Ricky Bruch, Bill Haley m.fl. ”Larz är Kung!” - Per Gessle

MINA MÖTEN MED DE KÄNDA OCH EN OKÄND Larz Lundgren aka Rune Häger

Bok_mina möten_3.indb 3

2010-09-14 17:53:35

”Larz Lundgren är en gammal vän.

Han är en sån där typ som till fullo behärskar de två saker här i livet som är riktigt viktiga: 1. Att kunna skriva. 2. Att ha koll på 50-, 60- och 70-talsmusik. Hans blogg är den i särklass bästa i landet, hans radioprogram var smärre sensationer på sin tid och han introducerade mej dessutom en sen augustikväll för Seinfeld! Bara en sån sak.

Larz är Kung!”

Per Gessle, Halmstad

”Man drar ofta på munnen åt hans sätt att beskriva de missöden en entusiastisk journalist och reklamman kan råka ut för i nöjesbranschen”.

Nisse Hellberg, Wilmer X

Bok_mina möten_3.indb 5

2010-09-14 17:53:35

Kapitel 1

INTRO Underbart är kort

E

Intro

n sen natt stod jag i hissen på Hotell Sheraton i Stockholm, på väg uppåt.

Jag var stamgäst på Park, men den här gången fanns där helt enkelt inget ledigt rum och det var slumpen som såg till att jag hamnade på Sheraton.

I hissen hade jag sällskap med två för mig okända svarta killar.

De sa ingenting. Inte jag heller. Inte ens ”Good evening”.

Den ene var stor som ett hus och blängde på mig med mörka ögon. Hans kavaj tycktes vara minst en storlek för liten.

En typisk bodyguard, tänkte jag. Men varför? Behövde den andre betydligt kortare mannen skyddas, så måste han väl vara en celebritet av något slag?

Han var kort, rund och knubbig och ägde ett pillemariskt leende, som visade sig när min blick sakta svepte över hissutrymmet och våra ögon möttes.

I nästa sekund fick jag syn på den lille rundes synnerligen ovanliga armbandsur.

Klockan var inte bara onödigt stor, den var dessutom utformad som en stjärna och smyckad med ett stort antal vita ädelstenar.

Runt hela den stjärnformade urtavlan, och dessutom på klockremmen, fanns nog över hundra gnistrande stenar i olika storlekar, förmodligen äkta allihop. Ja, det måste vara diamanter.

9

Bok_mina möten_3.indb 9

2010-09-14 17:53:35

Hela klockan glänste och glittrade som om den var tillverkad i Las Vegas.

Det konstiga var att jag direkt kände igen just den här klockan.

Jag är ändå inget klockfreak. På rak arm kan jag bara räkna upp Rolex, Certina och... ja, Tissot. Är det förresten ett klockmärke?

Nu glodde jag på ett armbandsur, för att jag helt enkelt måste ha sett det förut. Men var i hela världen skulle jag kunna ha sett just detta exklusiva urverk? Och varför?

Snart skulle hissen stanna på min våning. Det handlade om några sekunder, sen var resan slut.

Skulle jag fråga honom något om klockan? Eller åtminstone säga ”Nice watch”?

Då, plötsligt, innan hissen hann stanna, slog det mig tvärsäkert att jag visste var jag hade sett den. Det bara knäppte till i skallen, så dök bilden upp. Den fanns i min skivsamling! På en 45:a med Fats Domino!* Och så tittade jag lite närmare på mannen. Hans leende blev ännu bredare när han såg att jag studerade honom.

Fats Domino! Visst tusan var det Fats Domino!

Mannen som gav oss ”Blueberry Hill”. Mannen som spelade rock’n’roll innan det fanns något som hette rock’n’roll och som alltid fanns i närheten av en flygel och spelade sin musik oavsett vilka trender som gällde.

Jag åkte hiss med Fats Domino! En av de riktigt stora i rockbranschen, en levande legend!

Intro

Jag kom på det i samma sekund som hissen stannade på min våning och på väg ut hann jag bara vända mig mot honom och säga något kortfattat som ”Fats Domino, eehh?” och han nickade glatt och sa ”Yeah, man!” i ett brett leende medan hissdörren sakta gled igen och jag stod ensam i en lång och tyst hotellkorridor och tänkte på alla de frågor jag skulle kunna ställa till honom.

10

Bok_mina möten_3.indb 10

2010-09-14 17:53:35

Intro

− Hur kom det sig att du spelade in just ”Blueberry Hill”? − Hur ser du själv på din roll i rock’n’roll-historien? − Hur betygsätter du dina kolleger i branschen? Vilka lyssnar du helst till? − Äh... jo, vad är.... äh...?

Nä, i hastigheten skulle jag nog inte ha kommit på så mycket mer att fråga om. Och han hade ändå inte hunnit svara. Det hade ju varit en annan sak om vi hade befunnit oss i en skyskrapa på väg till 114:e våningen.

Men jag hade i alla fall precis åkt hiss med Fats Domino.

11

Bok_mina möten_3.indb 11

2010-09-14 17:53:36

Intro

Det var ett av mina kortaste och mest oväntade möten med en världskändis.

Men långtifrån det enda.

Ett minst lika snabbt och oväntat möte inträffade i London.

Jag var där på en weekendresa med Blondinen och hade lovat en art director på reklambyrån där jag jobbade, att hämta några bilder hos en berömd fotograf och ta med dem hem. Fotografen hade veckan innan gjort ett jobb för oss i Stockholm och nu var hans kopior klara. Om jag placerade dem i mitt bagage, behövde han inte skicka dem som värdepost, vilket skulle innebära att de måste förtullas. Att jag tog hem dem var alltså ett sätt att slippa tullen, men det fick jag inte veta förrän jag kom hem.

Jag ringde upp fotografen och fick hans adress.

– Jag är inte hemma när du kommer, sa han. Men jag instruerar min fru, så att hon vet vilket kuvert du ska ha.

Jag tog en cab till en chic adress i närheten av Harrods, hittade rätt grön dörr på ett kvarterslångt radhus i tre våningar, tryckte in knappen på dörrklockan. Några sekunder senare öppnades dörren och jag stod öga mot öga med – Faye Dunaway!

Jag kände igen henne direkt från Bonnie and Clyde och kom plötsligt ihåg att vi hade pratat om detta på byrån, att fotografen som vi anlitade var gift med en berömd filmskådis. Nu mindes jag och nu träffade jag henne.

Hon gav mig ett stort brunt kuvert och ett leende. Hon hoppades att jag skulle få några trevliga dagar i London och att vädret skulle bli bra. Sen dess har jag aldrig sett Faye Dunaway mer än på bilder i tidningar.

Och det finns inget mer att berätta om mötet. Mer än att det är den kortaste träffen jag har haft med en världsberömd person.

Mötet varade i typ 80­–90 sekunder, kanske i uppemot två minuter.

Hon kunde väl ha bjudit in mig på en kopp te? Tänk så många frågor hon skulle kunna svara på!

Men när jag tänker närmare på saken, vet jag faktiskt inte vad jag skulle fråga henne.

12

Bok_mina möten_3.indb 12

2010-09-14 17:53:36

Ur Hallandsposten.

Det finns inte heller så mycket att berätta om ett möte med Pete Townshend i The Who efter en konsert i Halmstad någon gång under 1960-talet.

Jag skulle intervjua honom för Hallandsposten, men visste inte att han var så gott som döv. Direkt efter konserten, och efter alla hundratals konserter innan den här, kunde han knappt höra. Detta fick jag veta senare, men jag anade något redan under intervjun, eftersom han gång på gång svarade på något helt annat än det jag frågade om. Ändå talade jag tydligt nästan rätt in i hans ena öra, när han vid upprepade tillfällen hade sagt ”I beg your pardon?” eller ”Sorry, can you repeat that?”. Först trodde jag det var min engelska han inte begrep.

Svaren jag fick kunde jag använda genom att hitta på nya frågor när jag skrev ner intervjun.

Intro

Janne ”Loffe” Carlsson besökte oss en stund på reklambyrån i Malmö. Det var när han var ute och jagade kunder för ett

13

Bok_mina möten_3.indb 13

2010-09-14 17:53:37

filmproduktionsbolag, som han jobbade med när han inte satt bakom sina trummor eller anlitades som filmskådis och komiker.

Han tyckte, vilket inte överraskade oss precis, att vi skulle ringa honom nästa gång vi skulle spela in en reklamfilm. Han kunde hjälpa till med idéer, agera själv om det passade sig och fixa allt som behövde fixas. Vi satt i konferensrummet på byrån och pratade om detta och kom osökt in en del på hans succé i tvserien Någonstans i Sverige. Det skrattades mycket under mötet.

Inte minst höhöhöade Carlsson själv, när han drog sina historier från inspelningarna.

Det var strax före lunch, så vi bestämde oss för att avsluta mötet på vårt stamlokus, köttrestaurangen Falstaff, som fanns i kvarteret bredvid. Som vanligt var där fullt av lunchgäster, men vi fick ett bord och ögnade igenom menyn. Därefter började en oväntat lång väntan på att få beställa. Det brukade gå undan på Falstaff, men den här dagen var det ingen servitör som tycktes se åt vårt håll eller ha tid med oss. Klockan tickade på och vi blev smått irriterade över denna bristfälliga service. Vi från byrån var inte vana vid detta. Vi brukade alltid behandlas som de viktiga gäster vi var. Nu fick vi inte alls den uppmärksamhet vi förtjänade.

Då tog ”Loffe” upp ett litet föremål ur kavajfickan.

– Jag brukar alltid ha med mig en sådan här liten apparat när jag är ute på landsorten, höhöhö, den kan vara bra att ha, sa han med ett brett flin och visade upp en vanlig visselpipa. Därefter placerade han den i munnen och blåste som en fotbollsdomare blåser för straff, en lång ilsken signal, som fick allting i lokalen att stanna upp. Det blev några sekunders total tystnad, allas ögon riktades mot vårt bord och inte minst servitörerna reagerade. Två av dem var framme hos oss inom en sekund.

– Det funkar alltid, höhöhö, flinade pipblåsaren själv.

Vi beställde råbiff, men aldrig någon reklamfilm av ”Loffe”.

Intro

Bert Karlsson har väl alla stött på i någon form? Mitt första möte

14

Bok_mina möten_3.indb 14

2010-09-14 17:53:37

med honom inträffade när jag var bjuden att sitta i publiken på Cirkus i Stockholm under inspelningen av den svenska finalen av Melodifestivalen. En kompis i musikbranschen hade gått till final med en låt och fixade biljetter till Blondinen och mig. Där hamnade jag på en sorts VIP-läktare och i stolen bredvid satt Bert Karlsson, som efter varje låt stötte till mig med armbågen och tjatade om vad jag tyckte. − Va? Va töckte du? Va töckte du? repeterades gång på gång så länge låtarna spelades upp. Jag ansåg att det mesta var skräp och det tyckte han också, såvida det inte var någon av hans egna artister som stod i rampljuset. − Förbannat bra, faktiskt! sa han och flinade. Töcker du inte det, va?

Men hur kommer det sig att jag var tillsammans med Tomas Ledin och Magnus Uggla på en konstutställning i Stockholm?

Det var på Kulturhuset, men jag minns inte vad det var som hängde på väggarna just då. Jag minns bara att utställningen visade verk av en sådan där konstnär som man ”måste” känna till och ”måste” se.

Jag minns också att Ledin drog på en barnvagn med en liten grabb i. Jag kände honom, Tomas alltså, sen en tid tillbaka via en kompis på reklambyrån och vi träffades då och då under några år, när jag var uppe i Stockholm eller när han var i Malmö.

Men varför gick vi på en konstutställning och varför var Magnus Uggla med? Jag har inte en aning och minns bara att det var kul. Uggla strödde kommentarer omkring sig hela tiden, för alla som ville lyssna. De var kanske inte så speciellt upplyftande för konstnären, för många besökare skrattade gott.

Intro

Örjans Vall i Halmstad brukar kallas ”Sveriges vackraste fotbollsarena”, men är i praktiken en gammal och omodern anläggning, som inte får användas de gånger HBK eventuellt lyckas spela till sig en plats i någon internationell turnering.

15

Bok_mina möten_3.indb 15

2010-09-14 17:53:37

Här brukar jag träffa komikern Thomas Petersson och före detta På spåret-domaren, deckarförfattaren och tennisexperten Björn Hellberg. Vi är lika stora HBK:are alla tre och blir lika deprimerade efter en förlust. Men det är värst för mig, för jag ska köra med förlusten i skallen hela vägen hem till Malmö.

Hellberg ska bara till Laholm och Petersson är så gott som redan hemma.

På Örjans Vall har jag dessutom träffat Fredrik Ljungberg, som var på besök i hemstaden under en kort semester.

Det var när HBK:s boss hette Stig Nilsson, en legend i svensk fotboll. Han presenterade oss för varandra bakom huvudläktaren före en match och frågade om vi hade träffats förut. Det hade vi inte, så vi skakade hand och hälsade. För Ljungberg var naturligtvis detta ögonblick ingenting att lägga på minnet eller ens notera, men för mig är det fortfarande lika kul som när jag träffade Fats Domino i hissen. Och nästan lika kort.

Korta, snabba möten med kändisar är säkert inget ovanligt för alla som är ute och rör sig i vimlet. Alla har förmodligen sett en känd person på stan det senaste året. De finns ju på Systembolaget, i saluhallen, på stamkrogen eller på gator och torg.

Kända personer kan dyka upp precis var och när som helst. De flesta av oss tittar bara lite i smyg. En del tycker man att det är ok att heja på och man kanske till och med vågar säga något till den kända personen. Man kan ju exempelvis kommentera hans eller hennes insats i ett aktuellt tv-program (och som svar kan man få ett leende eller en grymtning av något slag).

Men visst är det lite kul att upptäcka en kändis, när man minst anar det? Är det en riktigt stor kändis, så har man ju något att berätta.

Intro

Mitt rekord i antal möten med kända svenskar vid ett och samma tillfälle inträffade på en hotellbar i London. Blondinen och jag hade tagit in på hotellet, som låg i det relativt stillsamma

16

Bok_mina möten_3.indb 16

2010-09-14 17:53:38

Mayfair-området och var lite småchict, lagom stort och framför allt lugnt och behagligt. Innan vi skulle gå ut på stan den här kvällen, gick jag ner till baren för att ta en öl och läsa en dagstidning. Jag valde The Sun, för där är det gott om stora bilder och överdrivet feta rubriker, så den drar man igenom snabbt.

Plötsligt hörde jag röster på svenska. Och in genom entrédörren till baren kom: Björn Skifs och Claes af Geijerstam! Wow, liksom. Två artister som hela Sverige känner till satt plötsligt ett par meter ifrån mig med varsin öl.

Men inte nog med det. Inom loppet av några minuter kom det in fler och fler personer i den lilla baren – alla svenskar, alla superkändisar hemma i Sverige. Jag trodde jag höll på att bli knäpp eller nåt, för här satt jag nu omgiven inte bara av Björn och Clabbe, utan också av Magnus Härenstam, Ulf Elfving, Karin och Anders Glenmark och Eva Dahlgren! Och när sen prinsessan Christina och Tosse gjorde entré, var jag tvungen att ta mig tillbaka till rummet för att ta en Dispril. Om en sådan hjälper mot hallucinationer, det vet jag inte. Men det var det enda som fanns till hands. Sen berättade jag för Blondinen om mitt barbesök, men naturligtvis trodde hon mig inte. − Vad drack du? undrade hon nyktert.

Sent på natten kom vi tillbaka till hotellet efter en tripp på stan. Då hörde vi att stämningen var hög inne på baren, så vi tittade in. Och hela svenskgänget fanns där, nu också förstärkt med Björn Ulvaeus och Benny Andersson! − Vad säger du nu då? sa jag och sen minglade vi runt med kändiseliten, blev bjudna på drinkar och förstod snabbt att alla dessa bargäster hade varit på premiären av Chess.

Konstigare var det inte.

Intro

Det här är en bok om några av de möten jag har haft med kända personer, antingen av en ren slump eller av ett speciellt skäl. Jag skriver om detta mest för att skryta.

Nej, jag tar tillbaka. Att träffa kändisar är inget att skryta med.

17

Bok_mina möten_3.indb 17

2010-09-14 17:53:38

Men alla, eller i vart fall många, tycks gilla att läsa om kändisar.

Annars skulle vi inte ha alla dessa veckotidningar och webbsajter som lever på att skriva om kända människor och visa upp dem på bild. Fast när jag bläddrar i en sådan tidning eller gör en snabbkoll på nätet, är de flesta kändisarna helt okända för mig.

Jag vet inte när de blev kända eller varför. Många ansikten ser likadana ut och jag vet inte vem som är vem eller vad de heter.

Några verkar vara kända enbart för att de ideligen blir omskrivna i kändispressen.

Jag kan till exempel inte hålla reda på vem som är vem när det gäller Linda Rosing och Carolina Gynning och jag har ingen aning om vad de håller på med. Ser jag bilder på Katrin Zytomierska och Isabella Löwengrip vet jag inte varför de har hamnat i tidningen. Josephine Bornebusch eller Josefine Sundström?

Vilka är de och vad har de gjort? Och varför ska jag intressera mig för Yessica Thor, Lina Hedlund eller Sonja Aldén? Har jag missat något? Sak samma med Viktor Åkerblom, Markus Fagerwall, Andreas Sjögren och några hundra kisar till som ideligen dyker upp framför tidningarnas kändisfotografer.

Hur många av dem är intressanta om 20−25 år?

Intro

Hur känns det då att bli kändis?

Jag vet. Lika snabbt som Anna Anka och utan att prestera något, blev jag kändis i Malmö och kunde inte ta en promenad utan att någon kom fram och undrade hur det stod till med skallen, hur jag mådde och vad jag skulle kräva i skadestånd. Och alla frågor berodde bara på att jag råkade få en stor plexiglasbit i huvudet under invigningen av det nya köpcentret Entré. Den kom från okänd plats två våningar upp. Det blev kalabalik, kaos, blodflöde, ambulansfärd och sju eller åtta stygn i ena halvan av huvudet. Det fanns fotografer och journalister på platsen för olyckan och redan samma dag kunde man se bilder av mig med huvudet i bandage på webben. Radio och tv nämnde incidenten och dagen efter fortsatte det i både morgon- och kvällstidningar

18

Bok_mina möten_3.indb 18

2010-09-14 17:53:38

– med mitt namn under bilderna. Ännu en månad efteråt blev jag stoppad av folk på gatan, som ville fråga hur det hade gått.

Så jag vet hur kändisarna har det. Alltid denna uppmärksamhet. Alltid dessa blickar.

Men det kan vara tvärtom också.

Jag har till exempel träffat minst en riktigt tung kändis utan att veta om det.

Det var när några andra Malmöbor och jag skulle tacka av och säga hejdå till en god vän, filosofen Ladislav Horatius, som skulle flytta från stan. Han hade valt ut en bar där vi kunde träffas en kväll och filosofera lite innan han försvann norröver. Vi blev till slut ganska många som minglade runt i baren och jag kände långtifrån alla. Men jag hittade en ledig stol vid ett bord, där det redan satt en ung man med kolsvarta ögon, kolsvart långt och vildvuxet hår och med ett lika kolsvart helskägg. Han hade en ung dam bredvid sig. Vi började prata och diskuterade både det ena och det andra. Det visade sig så småningom att den unge mannen hade en tid att passa, så efter en timme tvingades han lämna baren.

När han hade gått kom en av mina kollegor fram och slog sig ner.

– Jaså, du känner Ola Salo? sa han.

– Ola Salo? Nä, det gör jag inte, sa jag.

– Jamen, här har ni ju suttit och pratat i nästan en timme!

– Har vi ... Var det Ola Salo?!

Intro

I den här boken möter du ett antal personer, som alla är kända för vad de har presterat. Några är världsberömda, en del är kända bara i Sverige och flera av dem finns inte längre. Men vi, som är tillräckligt gamla, minns dem och vi minns vad de gjorde inom sina olika områden. Och du, som kanske är för ung för att ha upplevt några av dem, känner säkert till deras namn.

Jag har också tagit med ett oväntat möte med en person som

19

Bok_mina möten_3.indb 19

2010-09-14 17:53:38

är helt okänd ­– en äldre gentleman i Austin, Texas. Honom har ingen hört talas om. Men att träffa honom blev kanske mer spännande än något av mina möten med de världsberömda artisterna. För så är det ju: alldeles vanliga människor, som man sitter bredvid på bussen, kan ha en historia med sig, en alldeles speciell historia, som vi aldrig får höra.

Möten med kändisar skiljer sig från möten med okända, framför allt i ett avseende: det är bara de kända namnen man kan dra till med för att få lite uppmärksamhet när man sitter i ett gäng och pratar om livet.

Kändisnamn kan man peta in i en konversation när det passar sig. ”Fredrik Ljungberg? Det är en trevlig grabb!”, är en replik som väcker ett visst intresse när man pratar fotboll. Det svåra är då bara att förlänga påståendet, så att det behåller sitt grepp en stund utan att det blir torftigt. Har man inte träffat honom i mer än fem minuter, kan det bli lite jobbigt att tänja på samtalet.

Det är sånt man måste öva sig på.

Intro

*Plattan var en singel med titeln ”Honest Papa Love Their Mamas Better” (Reprise).

20

Bok_mina möten_3.indb 20

2010-09-14 17:53:38

Kapitel 4

ANDY WARHOL På party med kultfigur

L

Andy Warhol? Eller sa han Woody Allen?

Nä, konstikonen. DEN Andy Warhol!

Andy Warhol

ånga promenader, jetlag i kroppen och hundratals nya intryck varje minut kräver mer kondition än vad jag hade tagit med mig för min allra första dag i New York. Och det kändes lika tungt i kroppen dag två.

Jag beslöt mig för att koppla av en stund på hotellet, UN Plaza, direkt efter lunch. Det visade sig då att mina tre medresenärer, som alla var art directors på reklambyrån hemma i Malmö, hade ett lika stort behov som jag av en power nap. Så vi intog våra rum, alla med utsikt mot FN-skrapan som ligger på andra sidan en sexfilig trafikled, och med en flott vy över sydöstra Manhattan. Jag slog på tv:n, tryckte fram en kanal med dygnet runtnyheter och somnade på den förstklassiga sängen.

Telefonen väckte mig. Det var en av de tre AD:na, den yngste och mest energiske, lika full av behov som förmåga att profilera sig som landets, Sveriges alltså, nästa stora stjärna på reklambyråhimlen.

– Andy Warhol har party om en timme på Bloomingdale’s, sa han i luren. Jag ska dit, hänger du med? De andra två ska gå på bio.

35

Bok_mina möten_3.indb 35

2010-09-14 17:53:39

Andy Warhol

Fanns det någon större New York-profil? (Det skulle väl vara Woody Allen i så fall.) Men Warhol – fanns det för tillfället någon större multikonstnär i hela världen? Han lämnade ingen konstintresserad oberörd och ingen annan människa heller för den delen. Antingen tyckte man att han var en bluff eller så höjde man hans konst över allt annat som producerats i modern tid. Ärligt talat visste jag inte så mycket om honom, mer än att han som konstnär sprängde ramar gång på gång. Han gjorde konst av reklambilder och använde vanliga soppburkar och företagslogotyper som motiv. Och han hade visst en ateljé i New York som kallades ”Fabriken”, där han inhyste ett antal yngre förmågor, som fick jobba i skift för att förverkliga hans idéer.

Dessa idéer gick till exempel ut på att göra om fotografier av filmens stora stjärnor, bland andra Ingrid Bergman och Marilyn Monroe, till massproducerade tryckalster, som han signerade och kunde ta mer än hutlöst betalt för.

Han hade gjort filmer också, konstiga filmer utan handling, med en stillastående kamera som bara dokumenterade det som eventuellt hände framför objektivet. Det kunde gå en kvart utan att det hände ett dugg. Det enda man såg var en bit av en tegelvägg på andra sidan gatan. Man undrade och undrade varför man tittade på detta.

Då flög en fiskmås förbi.

Sen gick det några minuter, så flög det förbi en mås till. Kanske var det samma mås, ingen vet.

Detta var ungefär vad jag visste, men det räckte.

Jo, och så syntes han alltid i massmedia. Han var ständigt omskriven och han hade inget emot det. Tvärtom, han var kanske världens främsta linslus. Och höll han inte på med musik också i någon form? Pop? Velvet Underground?

Andy Warhol verkade vara en figur helt i min smak och fick man komma på hans party, vore man ju dum om man tackade nej.

– Klart jag hänger med, sa jag. I den gula taxin frågade jag min

36

Bok_mina möten_3.indb 36

2010-09-14 17:53:39

Vi var i New York för att skaffa oss intryck. Ingen av oss hade varit där förut och vi blev alla lika förvånade när vår VD på byrån i Malmö kallade in oss och frågade om vi hade något emot att besöka “nevvjork” i en vecka.

– Ni kan behöva skaffa er lite input, sa han. Så besök några byråer, snacka med folk, se hur de jobbar! Det är ju ni fyra som är framtiden här och ni måste se er omkring ... ja, för att vidga vyerna, för fan!

Vi hade inget att invända. Vi bokade in möten med en känd reklamfotograf, med en känd kulturjournalist på New York Times, med fyra olika byråer på reklambyrågatan Madison Avenue och framför allt kollade vi vilka hockeymatcher vi hade chans att se i Madison Square Garden. Lill-Pröjsarn och Anders Hedberg var storstjärnor i New York Rangers.

Och så tog vi naturligtvis reda på vilka nya krogar det var som

Andy Warhol

kumpan om vem som helst kunde stolpa in på ett party i New York? Skulle man inte ha en inbjudan? Och varför hade han party på ett varuhus?

– Vi får se, sa han.

Detta ingår nog i Warhols konstbegrepp, tänkte jag. Vem som helst får titta in och mingla ... Då blir nog partyt ett konstverk, där alla som är närvarande är delaktiga och därmed motiv ...

Helt i Warhols stil. Så måste han ha tänkt, tänkte jag belåtet.

Min kollega berättade att han hade hittat en liten eftertextannons, i New York Times, en ruta som var mindre än en halv tändsticksask. Det stod bara ”Andy Warhol’s party at Bloomingdale’s today 4 to 6”.

Klart man blev nyfiken. Party. Warhol. Bloomingdale’s. Tre fina pusselbitar som onekligen bildade en spännande New Yorkbild i huvudet.

Och i värsta fall kunde det ju vara kul att ha sett det chica och omtalade varuhuset, om nu Warhol-partyt var en fejk eller ett gigantiskt practical joke för att lura in kunder.

37

Bok_mina möten_3.indb 37

2010-09-14 17:53:39

Andy Warhol

man inte fick missa. Så vi hade en fullmatad och inrutad vecka framför oss.

Men ett oväntat party med Andy Warhol skulle ju slå det mesta, tänkte jag i taxin på väg till Bloomingdale’s. Vi hade anlänt dagen innan och hunnit med att besöka den kvinnliga kulturjournalisten, som bjöd ut oss på teater på kvällen. Det visade sig vara en mycket avantgardistisk pjäs, om det nu var en pjäs eller om det skulle kallas något annat. Jag begrep i alla fall inte poängen.

Först käkade vi med henne på en ny innekrog med fransk touch i både inredning och mat. Den låg inne i teaterkvarteren och hade vita pappersdukar på borden, så att man kunde teckna något fint med de kritor som låg utspridda mellan salt- och pepparkaren. Vi åt och tecknade och blev sen medtagna till en off Broadwayadress, där hon visade in oss i en liten spännande teatersalong. Jag visste inte vad vi skulle få se, men när det började, vad det nu än var, så var skådespelarna klädda i heltäckande, tajta och enfärgade dräkter, ungefär som Iprenmannen, och den enda dekoren på scenen bestod av pappkartonger i olika storlekar, de flesta modell större. Dessa kartonger flyttade skådespelarna hit och dit på scengolvet under entoniga monologer, vars innehåll jag aldrig riktigt lyckades tränga in i. Efter 20 minuters flyttande av kartonger somnade jag och det var inte enbart på grund av jetlagen. Hur kartongpjäsen slutade vet jag inte.

Jag undrar än idag om kulturjournalisten märkte något. Hon tittade lite underligt då jag tog hennes hand och tackade för en fantastisk kväll, när det var dags att åka hem till hotellet. Mina kollegor tyckte att jag hade varit ofin som snarkade.

Bloomingdale’s låg, som jag uppfattade det, lite avsides i ett ganska lugnt område. Det tog en stund att åka dit och det var helt klart längre avstånd på Manhattan än hemma i Malmö. Vi klev ur taxin och gick in på varuhuset, där vi inte lyckades hitta en

38

Bok_mina möten_3.indb 38

2010-09-14 17:53:40

Andy Warhol. I egen hög person. Slött stirrande på ingenting.

Verkade helt ointresserad av allting. Han såg ut precis som på de bilder som brukade valsa runt i skvallerpressen.

Han såg undrande ut i sina stora runda plastglasögon i samma färg som det vita håret. Han såg också liten ut. Han satt stelt och rörde sig knappt. När någon kom fram och ville köpa en signerad bok, stirrade han först kunden mycket forskande i ansiktet under några tysta, långa sekunder, innan han halvt viskande frågade vad han skulle skriva. Han var totalt nollställd hela tiden. Han log aldrig, utan såg mest sorgsen och frågande ut, som om han tänkte ”vem är jag, vem pratar jag med, vad gör jag här, är detta nödvändigt?”.

Andy Warhol

enda skylt eller något annat som tydde på att det var party på gång i huset. Det vi såg var en entrévåning, som skulle kunna finnas i vilket varuhus som helst världen runt. Folk jäktade av och an, personalen log och det fanns stora tavlor med information om var man kunde hitta det man sökte.

Men sökte man Andy Warhol blev man inte hjälpt av några skyltar.

Vi fick fråga oss fram hos personal och blev hänvisade till översta våningen och ut i ett hörn av den gigantiska lokalen.

Där hittade vi ett utrymme dekorerat med en svart fondvägg och ett lika svart golv fyllt av stora plastkuddar och madrasser i olika sprakande färger. På dessa madrasser satt och halvlåg ett antal unga män utspridda i spektakulära kläder, lika färgglada som miljön de befann sig i. De småpratade med varandra och sippade på illröda drinkar i glas på hög fot; ibland reste sig någon av dem, speglade sig och bättrade på sin make up eller frisyr, slog sig ner hos en annan ung man och påbörjade leende ett nytt samtal.

Ena änden av fantasilandskapet avslutades vid ett litet bord.

Där satt en blek vithårig man med en trave av sin nya bok Popism, vilken han signerade för alla som ville köpa den.

39

Bok_mina möten_3.indb 39

2010-09-14 17:53:40

Andy Warhol

Det som kallades ett party, det var alltså hans sätt att sälja böcker.

Onekligen originellt. Efteråt kunde alla som tittade in i lokalen säga att ”jag var på party med Andy Warhol häromdan”.

Onekligen en bra formulering att kasta in i en konversation, när det passar.

Min kollega, art directorn från Malmö, född i Falkenberg, gick fram till det lilla bordet med boktravarna. Han frågade Warhol vad boken kostade, betalade och tog det översta exemplaret i traven.

Warhol sträckte fram ena handen för att ta emot den och signera den.

40

Bok_mina möten_3.indb 40

2010-09-14 17:53:40

– Vad ska jag skriva? sa han lågmält och försynt.

– Ingenting, sa min kollega.

– Ingenting? sa Warhol och såg mer förbryllad ut än vanligt.

Det var första gången jag såg honom byta ansiktsuttryck, från förvånad till extremt förvånad. Han kunde alltså använda småmusklerna i ansiktet och ögonbrynen var rörliga.

– Just det, sa kollegan och bad om en påse för sin nyinköpta bok.

– Ingenting..., sa Warhol. Nothing? Not even my name?

Min kollega nickade.

– Det behövs inte, sa han och stoppade ner boken i påsen.

– Du kan skriva i min, sa jag, och räckte fram ett exemplar som jag tänkte köpa.

– Of course, sa Warhol, fortfarande förbryllad. Han frågade vad jag hette och skrev sen ”To my friend Larz, love Andy” och räckte över boken till mig, medan han i smyg studerade min kollega. Han försökte verkligen hitta en förklaring till varför en av hans läsare inte ville ha sin bok signerad. Han kände sig onekligen besegrad och skulle förmodligen aldrig komma på någon vettig förklaring till det inträffade. Vad hade egentligen hänt? Det var ju han som skulle sätta myror i skallen på folk, inte tvärtom.

Jag tittade en sista gång på honom och undrade om han kunde somna den kvällen.

Andy Warhol

Han följde oss med blicken när vi gick. Det var första och enda gången jag träffade Andy Warhol.

Och då fick jag se honom förnedras av en grabb från Falkenberg.

41

Bok_mina möten_3.indb 41

2010-09-14 17:53:41

Kapitel 6

MICK JAGGER & KEITH RICHARDS Gubben i soffan

R

Jagger & Richards

olling Stones spelade på ett gammalt nedlagt skeppsvarv ute på Hisingen i Göteborg.

Det var en av deras sista spelningar på en lång Europaturné. Mick Jagger & Co ville därför avtacka sin turnépersonal med en privat fest innan gänget splittrades. Så de hyrde hela nattklubben på ett gammalt klassiskt hotell vid Götaplatsen, där bandets medlemmar bodde, och de instruerade hotellpersonalen att bjuda in ett antal tjejer från stan, så att det kunde bli lite disco också, eller vad de nu hade tänkt sig. Det fanns i alla fall nästan inga tjejer i turnégänget, så det behövdes fler om festkvällen skulle bli lyckad.

Själv hamnade Blondinen och jag på denna fest eftersom vi är goda vänner till en välkänd popstjärna, som alla dörrar står öppna för. Han och hans dam tog med oss och ett annat par först till konserten ute på Eriksbergsvarvet och därefter till festen på nattklubben. Som av en händelse bodde vi dessutom på samma hotell som Stones, så vi hade nära till rummet, om festen mot alla odds skulle bli långtråkig.

Den började faktiskt lite trevande. De inbjudna Göteborgstjejerna samlades i små grupper innan turnéfolket började droppa in och ingen visste riktigt vad som skulle hända. Men

48

Bok_mina möten_3.indb 48

2010-09-14 17:53:42

När ett stilla sus fyllde luften längre bort i lokalen, förstod vi att Stones anlände. Och nu började festen på allvar. Discjockeyn

Jagger & Richards

det var fria drinkar i baren. Stones bjöd.

Vi, i vårt lilla sällskap, slog oss ned i en soffa vid ett lågt bord, alla utom vår vän popstjärnan, som hela tiden drogs hit och dit av branschfolk som ville prata. Han kom och hämtade sin dam och sen såg vi inte så mycket av dem under resten av kvällen.

Men nattklubben blev alltmer befolkad och förväntningar låg i luften. Alla som var där väntade förstås på Stenarnas entré.

Och medan vi, vid vårt lilla bord, sippade på små drinkar och stoppade i oss ett och annat potatischips, fick vi helt oväntat besök av en äldre och något ovårdad man med risig kalufs. Han gick ostadigt rakt fram mot vår soffa och utan att tveka slog han sig ned bredvid mig. Han hade ett glas whisky i högra kardan.

– Hi! sa han och skyltade med ett garnityr, där det såg ut att finnas en hel del att göra för en tandhygienist. Han flinade och sa något som inte gick att tyda, men han log med hela ansiktet och verkade helt ofarlig. Förmodligen var det inte hans första drink, den som han hade i handen.

Att han valde att slå sig ned just vid vårt bord, fanns det ingen bra förklaring till. Antagligen var det slumpen som fick honom att ta sikte på oss och vi kunde inte göra något annat än att gilla läget och hoppas att den rufsiga gamlingen inte skulle ställa till med några besvär medan han satt kvar. Blondinen tittade med misstänksamhet i blicken på honom och viskade i örat på mig att hon inte kunde begripa hur gubben hade lyckats ta sig in i festlokalen. Han passade helt enkelt inte in i gänget. Hur kom det sig att en lodis hade lyckats ta sig in här? Jag förstod det lika lite som Blondinen. Men efter hand som tiden gick, tyckte vi i alla fall att vår nye vän verkade snäll och oförarglig. Han var åtminstone inte direkt obehaglig, när man väl hade vant sig vid doften. Den stora frågan var hur länge han tänkte sitta kvar vid vårt bord.

49

Bok_mina möten_3.indb 49

2010-09-14 17:53:42

Jagger & Richards

höjde volymen och dansgolvet fylldes oväntat snabbt.

Den gamle mannen vid vårt bord flinade och gungade huvudet i takt med musiken. Han såg ut att trivas och ibland sa han något till mig, som inte gick att tyda. Men det hördes i sluddret att han pratade engelska, så jag började misstänka att han trots allt hörde till turnégänget.

– Har han sagt nåt om vem han är? undrade Blondinen.

– Han är nog en slags roddare, sa jag. En sån som drar fram elkablar till scenen eller snickrar eller nåt. En turnéjobbare helt enkelt. Han verkar inte ha någon att snacka med, men man begriper ju inte vad han säger!

Gubben drack upp sin whisky och tittade förvånat på sitt tomma glas. Sen gav han det till mig och sa något. Jag förstod inte vad han menade förrän han repeterade något som lät som ”kän joou fix me ånodder wån?”.

Jag tyckte lite synd om honom, en ensam engelsk gubbe utan vänner i ett främmande land som heter Sweden, och utan att veta hur man får tag i en gratis drink på en flott bar. Så jag nickade och sa ok och började tränga mig fram till bardisken. Jag fick röra mig i dansgolvets utkant och längre in på golvet såg jag plötsligt det andra medbjudna paret på vår Stonesresa. De hade lämnat vårt bord och börjat dansa precis som alla andra. Och när jag trängde mig tillbaka mot soffan med en gratiswhisky, förflyttade de sig i takt med musiken i riktning mot mig och när de var framme skrek min ovanligt danslystne polare i mitt ena öra: – Jag har rört Mick Jagger! Vi dansade bredvid och jag råkade stöta till honom!

Han flinade belåtet och sen dansade han och hans fru in på dansgolvet igen.

– Jag har rört Mick Jagger.

Onekligen en formulering som kan vara snygg att spetsa en konversation med när det passar.

När jag var tillbaka vid soffan satt den gamle mannen och log

50

Bok_mina möten_3.indb 50

2010-09-14 17:53:42

Jagger & Richards

mot Blondinen och han sken upp ytterligare när jag räckte honom whiskyglaset, som jag hade balanserat fram med i trängseln utan att spilla en droppe. Onekligen en prestation och han tackade och skrattade.

– Rört Mick Jagger. Det var inte dåligt.

Jag berättade dagens största nyhet för Blondinen.

– Trams, sa hon. Men det kan väl du också göra. Det är ju bara att ge sig in i röran!

Jag funderade på saken, när den gamle mannen la en arm om mina axlar och sa något obegripligt i örat. Och så skrattade han ett långt hest skratt, smuttade lite på whiskyn och skrattade igen.

Han verkade vara i fin form och tycktes inte sakna något, mer än ett par tänder i överkäken. Jag tänkte att han verkade kunna ta vara på sig själv och att jag inte tvunget behövde agera daddysitter, eller vad man skulle kalla det. I värsta fall skulle han väl bara somna på soffan, om vi lämnade honom för att ta en dans i närheten av Mick Jagger.

– My son is here somewhere, hörde jag plötsligt att han sa, så tydligt att jag inte kunde missa repliken. Jaha, tänkte jag, och undrade varför sonen inte tog hand om sin gamle farsa.

– Fine, sa jag och skålade försiktigt med min torra Martini.

– Ska vi inte dansa? undrade Blondinen.

– Jo, men vänta lite. Jag ska bara försöka höra vad det är som min nye kompis försöker säga!

– Han är ju full! sa hon.

– Ja, men han verkar vilja ha hjälp med nåt ...

– Can you find my son? hörde jag att han sa, och jag svarade att det var nog inte så lätt i den här röran.

– Ah! sa gubben. Here he comes!

Och utan förvarning stod Keith Richards vid vår soffa. Keith Richards!

Han flinade åt oss och han flinade åt gubben som tydligen var hans farsa, böjde sig ned och frågade hur han mådde. De skrattade och snackade, Keith dunkade gubben i ryggen, nickade

51

Bok_mina möten_3.indb 51

2010-09-14 17:53:42

Jagger & Richards

och pekade på mig.

– Is this guy takin’ care of you? sa han.

– Yeah, he’s fine! svarade gubben.

Och Keith tog mig i handen och tackade med ett stort smil för att jag hade tagit hand om hans far.

– He’s old! sa han med ett flin. I’d better take him up to his room!

– Oh, svarade jag. Let him stay if he wants to. We will take care of him!

Keith log, tog min hand igen, tackade och sa något till gubben.

Sen vände han sig till mig igen.

– I’ll be back in a short while ... thanks again!

Så vi satt kvar, försökte prata lite med gubben och märkte att han var trött. Efter en stund lutade han sig djupt mot ryggstödet i soffan medan huvudet föll tungt mot bröstet. Han somnade.

– Nu kan vi väl inte dansa? sa Blondinen. Ska vi sitta här och vänta på att rockstjärnan kommer tillbaka?

– Ja, det är nog bäst ... Jag lovade ju att vi skulle se till honom.

Så där satt vi på en kokande nattklubb, tittade på folk och passade Keith Richards farsa. ”Jag har passat Keith Richards farsa”, det är inte en dålig replik den heller, faktiskt.

Onekligen en formulering som kan vara snygg att spetsa en konversation med när det passar.

I denna stund kom oväntat hela Wilmer X in genom en dörr i närheten av där vi satt. De hade haft en spelning på en klubb inne i stan samma kväll som The Rolling Stones spelade på Eriksbergsvarvet. De kände till festen och hade fått besked om att de kunde komma in. Och det första de såg på nattklubben var Blondinen, mig och en sovande gubbe i en soffa.

– Vad håller ni på med? sa någon. Har ni fått en ny polare?

– Äh, vi gör inget särskilt, sa jag. Vi ser bara till Keith Richards farsa. Men Keith kommer nog snart och hämtar honom.

52

Bok_mina möten_3.indb 52

2010-09-14 17:53:42

Jagger & Richards

– Det är inte sant. Är det Keith Richards farsa?

Wilmer X-gänget var helt klart imponerade men också på väg för att leta efter gratis öl och visste därmed inte vad de gick miste om. Här hade de chansen att bli bekant med en gammal gentleman, som säkert skulle kunna berätta fantastiska anekdoter, om han bara kunde hålla sig någorlunda vaken och tala tydligt.

Sen kom Keith. När han lyckades väcka gubben och få upp honom på darriga ben, tackade han ännu en gång och släpade iväg sin farsa mot dörren som ledde in till hotellet.

Blondinen och jag kunde äntligen komma upp på dansgolvet, spana efter Mick Jagger och dansa så nära honom att han var nåbar. Det tog bara en liten stund, så hade jag fått in honom i siktet, lagt ut kursen och ”råkat” stöta till honom.

– Sorry, skrek jag för att överrösta musiken och log mot honom.

Han gav mig ett stort flin och ropade att det var ok.

– Jag har rört Mick Jagger. Det var samma kväll som jag passade Keith Richards farsa, det är en oslagbar replik i vissa sammanhang.

Onekligen en formulering som kan vara snygg att spetsa en konversation med, när det passar.

53

Bok_mina möten_3.indb 53

2010-09-14 17:53:42