Av fรถrfAttAren till Den siste tempelriDDAren och ormens tecKen
isens gรฅta
isens gåta Översättning Jimmy Hofsö
Översättning: Jimmy Hofsö
AV raymond Khoury har tidigare utgivits Den siste tempelriddaren, 2006 Ormens tecken, 2008
isbn: 978-91-1-301902-4 © Raymond Khoury, c/o William Morris Agency, New York, USA, 2009 Norstedts, Stockholm 2010 Published by agreement with Sane Töregård Agency AB Originalets titel: The Sign Originalförlag: Dutton, a member of Penguin Group (USA) Inc. Översättning: Jimmy Hofsö Omslag: Norma Communication Tryckt hos WS Bookwell, 2010 www.norstedts.se
Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
PROLOG
❂ I Skelettkusten, Namibia – två år tidigare
S
amtidigt som han stirrade ner i ravinens botten som rusade mot honom lade Danny Sherwood märke till att det uttorkade, steniga landskapet som svischade förbi nu rörde sig allt långsammare. Inte för att det var till någon tröst. Det enda det åstadkom var att insikten riktigt sjönk in, om och om igen, i hans omtumlade medvetande. Den overkliga, kväljande, obestridliga insikten att han skulle vara död om några sekunder. Ändå hade dagen börjat så löftesrikt. Efter tre år var hans arbete – liksom det övriga teamets – äntligen klart. Och snart, tänkte han självbelåtet, skulle han få sin belöning. Det hade inte varit lätt. Själva projektet hade tett sig tillräckligt avskräckande, vetenskapligt sett. Arbetsförhållandena – den hårda tidspressen, den ännu hårdare sekretessen, att leva avskild från familj och vänner under alla dessa intensiva och ensamma månader – hade utgjort en ännu större utmaning. Men tidigare idag, när han hade blickat upp mot den klarblå himlen och andats in den torra dammiga luften på detta gudsförgätna ställe, hade alltihop sett ut att ha varit mödan värt. Det skulle inte bli någon börsintroduktion, det hade de vetat sedan starten. Vare sig Microsoft eller Google skulle betala fantasisummor för att skaffa sig tillgång till tekniken. Projektet, sade man till honom, var enbart till för militären. Ändå hade var och en av medlemmarna i teamet 7
utlovats en icke oansenlig framgångsbonus. I hans fall skulle det räcka för att trygga hans föräldrars ålderdom och dessutom ge honom råd att skaffa sig en inte alltför vidlyftig hustru och så många barn han nu kunde önska sig – om han någonsin kom sig för med det vill säga, vilket han tids nog skulle göra, när han hade fått rasa av sig och njuta frukterna av sitt arbete. För tillfället var det inte något han planerade. Han var ju inte mer än tjugonio år gammal. Ja, den behagliga framtid som väntade liknade på intet vis hans torftiga uppväxt i Worcester, Massachusetts. Medan han tog sig fram över ökensanden till projektledarens tält, förbi marketenteriet och landningsplatsen där man höll på att lasta helikoptern inför avfärden, tänkte han tillbaka på hela händelseförloppet – från de första laboratorieförsöken till de olika provkörningarna, hela vägen fram till den de höll på med nu, i ett avlägset och bortglömt hörn av världen. Danny önskade att han fått dela förtjusningen med några han kände. Framförallt med föräldrarna, förstås. Danny hade uppfyllt alla deras förhoppningar, alla höga förväntningar de hade haft på honom sedan … ja, sedan han föddes. Han kom att tänka på sin äldre bror, Matt. Han skulle bli alldeles till sig om han hade fått veta vad hans lillebror höll på med. Förmodligen skulle han sedan försöka få Danny att haka på ett av sina halvsmarta och halvskumma högriskprojekt, men vad fan, nu skulle han ha råd åtminstone. Det fanns även några riktigt uppblåsta idioter i branschen som han så gärna hade velat stoltsera inför om han bara hade haft möjlighet. Men han visste att all information var strängt – och då menade de strängt – förbehållen teamet. Det hade de gjort fullständigt klart från början. Projektet var hemligt. Nationens säkerhet stod på spel. Ordet landsförräderi nämndes ibland. Och han hade knipit käft. Vilket inte var särskilt svårt eftersom han var van vid det. I den stenhårda konkurrensen som rådde i hans bransch fanns det en företagskultur där folk höll sig för sig själva. Det handlade om hundratals miljoner dollar. Och om alternativen bestod av ett åttasiffrigt banksaldo eller en sliten cell i ett av landets mest rymningssäkra fängelser var valet inte särskilt svårt. Han skulle just till att knacka på dörren till tältet – det var ett jättelikt, luftkonditionerat tält som var spänt över en metallram med riktiga 8
glasfönster och en bastant dörr – då något fick honom att dra tillbaka handen. Han hörde högljudda röster. Inte bara högljudda, utan ilskna till och med. Ordentligt förbannade. Han lutade sig närmare dörren. ”Det borde du ha talat om för mig. Det är för fan mitt projekt”, röt en mansröst. ”Det här skulle du ha talat om redan från början.” Danny kände igen rösten alltför väl. Den tillhörde Dominic Reece, hans mentor och projektets vetenskapliga ledare, eller HF, som det kallades här, huvudforskare. Eftersom Reece var professor i elektroteknik och datavetenskap vid MIT innehade han en nästintill gudomlig plats i Dannys föreställningsvärld. Han hade haft Reece som lärare på flera av doktorandkurserna och professorn hade hållit ett vakande öga på Danny när denne disputerade, för att sedan erbjuda honom en plats i detta projektteam, en händelse som nu låg många månader tillbaka i tiden. Det var en karriärmöjlighet – och en ära – som Danny omöjligt kunde tacka nej till. Och fastän Danny visste att professorn hade för vana att ge uttryck för sina åsikter på ett mer kraftfullt och högljutt sätt än de flesta vetenskapsmän, var det något som lät annorlunda i hans röst den här gången. Där fanns en sårad ton, en förtrytelse, som Danny aldrig hade hört förut. ”Och hur hade du reagerat då?” Den andre mannens röst, som Danny inte kände igen, lät lika uppretad som professorns. ”Jag hade sagt samma sak då som nu”, svarade Reece bestämt. ”Men, hör du, tänk dig för nu. Föreställ dig vad vi kan göra tillsammans. Tänk på vad vi skulle kunna uppnå.” Reece lät sig inte blidkas. ”Jag kan inte hjälpa dig göra det här. Jag vägrar ha något med saken att göra.” ”Snälla Dom …” ”Nej.” ”Tänk bara vad vi kan …” ”Nej”, avbröt Reece. ”Glöm det. Aldrig i livet.” Det hördes att han inte hade mer att tillägga. En dov tystnad uppstod på andra sidan dörren under en kort, spänd 9
stund, innan Danny hörde den andre mannen säga: ”Jag önskar verkligen att du inte hade sagt så.” ”Och vad fan menar du med det?” röt Reece tillbaka. Det kom inget svar. Sedan hördes Reeces röst igen, och nu lät den plötsligt en aning orolig. ”Men de andra då? Du har väl inte sagt något till dem?” Det var mer ett konstaterande än en fråga. ”Nej.” ”Och när hade du tänkt informera dem om er reviderade projektbeskrivning?” ”Det vet jag inte riktigt. Jag var ju tvungen att rådgöra med dig först. Jag hade hoppats att du skulle hjälpa mig att övertyga dem. Att få dem med på tåget.” ”Ja, men nu blir det ju inte så”, svarade Reece ilsket. ”Och jag skulle faktiskt vilja se att de åkte härifrån fortast möjligt.” ”Det kan jag inte tillåta, förstår du, Dom.” Det verkade som om orden fick Reece att haja till. ”Vad menar du med det egentligen?” frågade han trotsigt. En talande tystnad följde. Danny kunde föreställa sig hur Reece stod och tog in det hela. ”Vad är det du står och säger? Du menar väl ändå inte …?” Reece kom av sig ett ögonblick, men hämtade sig sedan, och nu hördes det på hans röst att han hade fattat den enorma vidden av alltihop. ”Herregud! Har du gått och blivit alldeles tossig?” Ursinnet i den gamle mannens röst fick Danny att stelna till. Sedan hörde han Reece säga ”Du, din jävel!” varpå det hördes tunga steg som närmade sig dörren från insidan. Då ropade den andre mannen: ”Nej, Dom, du får inte …” Därefter hördes en tredje röst som ropade: ”Stanna, Reece!” Det var en röst som Danny kände igen, en brysk stämma som hade skrämt slag på Danny första gången han hörde den. Rösten tillhörde Maddox, projektets säkerhetschef, en man med slätrakad hjässa och stenansikte, plus att han saknade ett öra. Istället hade han ett ärr efter en brännskada som såg ut som en stjärna, och han kallades för ”Kulan” av sina lika osympatiska underhuggare. Därefter hörde han Reece säga: ”Dra du åt helvete!” Så for dörren upp och där stod Reece, 10
rakt framför Danny, med ett förvånat uttryck i ögonen. Då hörde Danny ett tydligt klickande, ett ljud som han hört hundratals gånger på bio men aldrig i verkliga livet, det välbekanta ljudet av en mantelrörelse, och den andre mannen, han som hade stått och grälat med Reece och som Danny nu kände igen, vände sig till Kulan och ropade: ”Nej …” … i samma ögonblick hördes en dämpad, gäll hostning bakom Reece, och så ännu en. Vetenskapsmannen ryckte till och såg på Danny med ett plågat ansiktsuttryck innan benen gav vika och han föll framstupa. Danny stapplade baklänges, helt överrumplad av den plötsliga händelseutvecklingen, och gjorde vad han kunde för att hålla Reece upprätt. Han kände något varmt och klibbigt rinna utmed handflatorna när han försökte stötta upp den skjutne mannen, en tjock, röd vätska som kom sprutande ut ur dennes bröst och dränkte Dannys händer och kläder. Han kunde inte hålla honom uppe. Reece föll tungt till marken så att insidan på tältet nu blev synlig, och även den andre mannen som nu stod som förlamad av chock bredvid Kulan vars pistol var riktad rakt mot Danny. Danny kastade sig åt sidan samtidigt som två skott ven förbi stället där han nyss hade stått. Sedan sprang han så fort benen kunde bära honom bort från tältet och den mördade professorn. Han hade hunnit ett tjugotal meter då han dristade sig att vända sig om och fick se Maddox komma ut ur tältet med en komradio i ena handen och pistolen i den andra. Mannens blick följde honom likt laserstrålar samtidigt som han satte av efter honom. Med hjärtat i halsgropen sprang Danny genom lägret – det fanns en handfull mindre tält reserverade för vetenskapsmän som han själv, folk som hade rekryterats till projektet. Han sprang nästan rakt på två av dem, bägge toppstudenter från några av landets främsta universitet, när de kom ut ur ett tält i samma ögonblick som han sprang förbi. ”De dödade Reece”, ropade han till dem och saktade in för att peka frenetiskt mot det stora tältet. ”De dödade honom.” Han såg sig om och fick syn på Maddox som obönhörligt närmade sig, som om han bars fram av bevingade fötter. Alltså satte han fart igen och kastade bara en blick bakåt lagom för att se vännerna vända sig mot hans förföljare med förbryllade ansiktsuttryck. Ljusröda strålar trängde fram ur bröstet på 11
dem när Maddox sköt dem utan att ens sakta in. Danny hade vikit av till höger, bakom marketenteriet, helt andfådd och med värkande lårmuskler, samtidigt som han tänkte febrilt på något sätt att komma undan på. Då fick han syn på projektets bägge ålderdomliga jeepar som stod uppställda under ett provisoriskt solskydd. Han slet upp dörren på den närmaste bilen, fick igång motorn, lade i växeln och tryckte gasen i botten så att den hävde sig framåt i ett moln av sand och damm precis när Maddox kom springande från andra sidan tältet. Danny höll ett öga i backspegeln medan han körde jeepen i hög fart över den grusiga högplatån. Han höll så hårt i ratten att knogarna vitnade och tankarna for kors och tvärs genom huvudet medan hjärtat kändes som en stånghammare som höll på att slå sig ut ur bröstet på honom. Han kunde inte göra annat än köra rakt fram genom det öde landskapet, bort från lägret, bort från den där dåren som hade dödat hans mentor och hans vänner, samtidigt som han hela tiden försökte värja sig inför tanken på det allra värsta i situationen, nämligen att han inte hade någonstans att fly till. De befann sig långt ifrån civilisationen, långt bort från närmaste by eller bosättning, flera hundra kilometer bort. Det var liksom det som hade varit vitsen med det hela. Han hann emellertid inte låta sig överväldigas av rädslan eftersom ett bullrigt, surrande ljud snart trängde igenom hans virvlande tankar. När han tittade upp såg han lägrets helikopter komma rakt mot honom, som om den vevade in honom med ett kastspö. Han tryckte gasen hårt i botten så att jeepen kastades iväg och studsade fram över det steniga och gropiga ökenlandskapet. Han slog huvudet i bilens tygtak när jeepen kastades över guppen och lyckades med nöd och näppe undvika större stenblock och små klungor av aloeträd som växte utspridda på den till synes ofruktbara platån. Nu hade han helikoptern efter sig, så nära att motorbullret blev öronbedövande och luftdraget från propellern svepte in jeepen i en virvlande sandstorm. Danny satt och kisade för att se något genom dammolnet, vilket i och för sig var meningslöst eftersom det inte fanns någon väg att följa, då helikoptern sänkte sig med en duns ovanpå jeepen så att de tunna stagen som höll upp tygtaket trycktes ihop och Danny nästan blev av med huvudet på kuppen. 12
Han svängde till vänster, sedan till höger och sladdade med bakvagnen för att försöka undvika det bevingade rovdjurets klor. Med svetten rinnande nedför ansiktet körde han bilen i tvära svängar över stenar och kaktusbuskar. Helikoptern befann sig aldrig längre än några meter från bilen som den träffade med kraftiga smällar, än på den ena sidan, än på den andra, som om den fintade med en hockeypuck. Tanken på att stanna bilen föresvävade aldrig Danny: han gick på rent adrenalin nu, överlevnadsinstinkten höll honom i ett järngrepp och han drevs framåt av ett irrationellt hopp om att kunna komma undan. Och precis då, mitt i malströmmen av panik och skräck inträdde en förändring, något var annorlunda, och han kunde ana att helikoptern höjde sig en bit upp i luften. En glimt av hopp tändes i honom att han kanske, bara kanske, skulle lyckas ta sig ur den här mardrömmen med livet i behåll, och samtidigt som det yrande sandmolnet kring jeepen skingrades såg han … … ravinen som skar genom terrängen alldeles framför honom med en grym obeveklighet, en jättelik kalkstensfåra som ringlade fram genom landskapet som något ur en av de många västernfilmer han hade sett, något som han en dag hade hoppats få uppleva i verkligheten, som han ännu aldrig hade vilat ögonen på, men som han nu med en djävulsk visshet blev medveten om att han aldrig skulle få undersöka närmare eftersom jeepen flög över kanten på ravinen och vidare ut i den torra ökenluften.
II Wadi Natrun, Egypten
N
är den gamle munken satt med benen i skräddarställning på sin vanliga plats högt uppe på berget, med utsikt över den ofruktsamma dalen och den ändlösa öknen som bredde ut sig nedanför honom, kände han en tilltagande oro. De senaste gångerna som han besökt detta ensliga ställe hade han uppfattat en illavarslande ton i de ord som ekade 13
inuti hans huvud. Och idag vilade det något avgjort olycksbådande över dem. Så kom den. En fråga som ilade utmed ryggraden och fick honom att sätta sig käpprak. ”Är du redo att tjäna?” Hans ögonlock fladdrade till när han såg upp och blinkade i det dämpade gryningsljuset. Han såg sig rent reflexmässigt om, som han gjort många gånger tidigare, fastän han visste att det var lika meningslöst som alltid. Det fanns ingen annan än han själv där. Ingen annan. Inte en levande själ, vare sig människa eller djur. Ingenting så långt ögat nådde. Trots morgonkylan bildades små svettpärlor på hans rakade tonsur. Han svalde hårt och koncentrerade sig åter. Så hörde han det, än en gång. Rösten, viskningen som hördes någonstans inne i hans eget huvud. ”Herrens tid närmar sig. Är du villig att tjäna?” Tvekande, med darr på rösten, öppnade fader Jerome munnen och stammade: ”Ja. Naturligtvis. Vadhelst du begär av mig. Jag är din tjänare.” Först hördes det ingenting. Den gamle prästen kände den ena svettdroppen efter den andra rinna ner i pannan, över hans väderbitna hud och vidare genom ögonbrynet och ner på kinden. Han kunde nästan höra dem rinna, långsamt, mödosamt nedför hans spända, garvade ansiktsdrag. Rösten inuti hans huvud fortsatte: ”Är du redo att leda ditt folk till frälsningen? Är du beredd att strida å deras vägnar? Visa dem på deras felsteg, även om kanske de inte vill lyssna?” ”Ja!” ropade fader Jerome med en röst som lät sprucken av lika delar passion och rädsla. ”Ja, naturligtvis. Men hur? Var?” En tung tystnad lägrade sig över berget, innan rösten hördes på nytt och talade om det för honom. ”Snart.”
14