9789155265786 by Smakprov Media AB

Foto: Markus Svahn

I århundraden har människor mött varelser som inte verkar höra hemma i vår egen värld. Varelser på gränsen till det okända, på en annan sida av tillvaron. De dyker upp i sägner, i sagor och i berättelser från människor som bara råkat vara på en viss plats vid en speciell tidpunkt. Vittnesmål om något som skrämmer och oroar, men också tröstar och ger hopp. Tomtar och troll, vättar och älvor, från skogens djup. Havsmonster och sjöodjur. Jättar och småfolk. Maror och spöken som smyger in för att hemsöka oskyldiga människor om natten. Visioner av Jesus och jungfru Maria. Utomjordingar som inte borde finnas men som ändå rapporteras. Vår värld är full av sådant som ligger på gränsen mellan det fysiska och icke fysiska. Clas Svahn (f. 1958) är journalist sedan 1978 och arbetar sedan 1990 på Dagens Nyheter. Han är internationell samordnare och vice ordförande i Riksorganisationen UFO-Sverige samt ordförande för Archives for the unexplained, AFU, som är världens största arkiv för ufo, paranormala fenomen och andra omstridda företeelser. Han är en ofta anlitad föreläsare och expertkommentator och har med text och bild skrivit eller bidragit till närmare 30 böcker. Under 2017 kom han ut med ”Koder, krypton och dolda budskap”.

CLAS SVAHN ÖVERNATURLIGA MÖTEN OCH FENOMEN

Clas Svahn lyssnar på vittnesmål från svenskar som säger sig ha mött dem. Han drar paralleller till utländska berättelser och försöker förstå vad som egentligen har hänt. För berättelserna lever – och än i dag möter människor dessa varelser som nästan inte finns.

ISBN 978-91-552-6578-6

9 789155 265786

Det okända_skyddsomslag_tb.indd 1

2018-06-26 14:51

I EN ANNAN DEL AV VERKLIGHETEN (INLEDNING) 7 DE SMÅ UNDER JORDEN Grannar med människorna (Älvor och alver) 17 De små under jorden (Vittror och vättar) 39 En grå gubbe med toppig luva (Tomtar) 50 Skogens farliga väsen (Troll) 65 Kloten som förebådar död (Lyktgubbar) 75

SKRÄMMANDE MÖTEN Stora, dumma och starka (Jättar) 93 På jakt efter blod (Vampyrer) 98 Vägen till Blåkulla (Häxor) 105 Besökare från en annan värld (Utomjordingar) 117 På gränsen till vår verklighet (Männen i svart) 139 Internets skrämmande spöke (Slender man) 151

I NATTENS MÖRKER När mardrömmen blir verklighet (Maran) 160 De döda går igen (Spöken utomhus) 169 Att skaka hand med de döda (Spöken inomhus) 185 Husen som Gud glömde (Hemsökta hus) 196 Bilder av en okänd värld (Spökfotografier) 212

DJUR SOM INTE BORDE FINNAS När drakarna flög över Sverige (Drakar och hjulormar) 234 I skogens mörker (Sasquatch och Bigfoot) 248 Himalayas svårfångade vildman (Snömannen) 268 Rätt djur – fel kontinent (ABC-djur) 279

VATTNETS VÄSEN I svenska sjöars djup (Sjöodjur) 289 Havens okända monster (Havsodjur) 309 Sirenernas farliga sång (Sjöjungfrur) 336

BESÖK FRÅN HIMLEN När Guds son fastnar på bild (Jesus) 359 När Jungfrun kom till Tensta (Jungfru Maria) 372 Guds sändebud på jorden (Änglar) 393

EFTERSKRIFT 403 NOTER 407

I EN ANNAN DEL AV VERKLIGHETEN Klockan är strax före tolv och mörkret utanför fönstret ger vingar åt fantasin. Inne i den stora balsalen kramar jag en släckt ficklampa i hopp om att slippa tända den. Engsö slott är tyst och allt som hörs är ljudet från min och Catharina af Pipers långsamma andhämtning. Här har mer än en person sett en skepnad snabbt vandra över golvet för att sedan svänga av in i ett rum tio meter längre bort. En varelse klädd som vore den på besök från en annan tid. En annan verklighet. Där vi sitter är det inte så lätt att se. Skulle något dyka upp finns det goda möjligheter att missa viktiga detaljer. Nattens mörker är som gjort för att ingen ska se riktigt säkert. Tror jag på spöken? Egentligen inte. Att människor som en gång avlidit skulle dröja sig kvar hos oss levande verkar långsökt och inte särskilt vettigt. Varför skulle vi, när vi dragit vår sista suck i detta jordeliv, välja att irra omkring på en plats som vi rätteligen borde ha lämnat. Kanske för något bättre. Om vi har ett val vill säga. Nej, spöken är trots allt något som inte tillhör logiken och förnuftets domäner. När vi dör är vi borta och inte längre här. Det är så det borde vara och det är sannolikt också så det är. Sannolikt. Oavsett vad vi tror om ett liv efter döden är vi dödligt rädda för att möta dem som skulle ha korsat gränsen. Vår rädsla för det som nästan liknar oss själva – för det nästan mänskligt omänskliga – är stark. Så även om jag inte tror på spöken är jag nyfiken nog för att tro på berättelser om dem. Nyfiken nog att undra vad det är som får människor att se och höra. För något är det. Och spökena är inte ensamma om att korsa de levandes vägar. De varelser som befolkar vår fantasi är många och just fantasifulla. Den omtänksamme tomten som också kan vara ondskefull och orsaka stor skada för den människa som inte tar hand om honom och sin gård. Maran som rider våra kroppar och som gett namn åt mardrömI en annan del av verkligheten 7

men där vi nästan tror att vi ska dö. Sjöodjur som döljs under ytan. Utomjordiska varelser som många tror besöker vår planet. Men det finns också varelser av ljus och hopp – oftast knutna till en stark gudstro – som änglar, Jesus och Jungfru Maria. Dessa möten strålar av ljus och har inget med mörka balsalar eller ödsliga kyrkogårdar att göra. Läsaren av den här boken kommer att upptäcka hur många av dess varelser och fenomen som går i varandra och hur svårt det ofta är att skilja dem åt. Vilken beteckning en varelse får är ofta slumpmässigt knuten till en viss region, och att skilja en tomte från en vätte är inte alltid så lätt. Jättar, om än ovanliga i våra dagar, kan anas bakom en lyktgubbes rörelser på himlen. Älvor som dyker ned från skyn har stora likheter med dagens utomjordingar. Man skulle kunna säga att vi rör oss med varelser av tre kategorier: Varelser som skrämmer och oroar. Varelser som inger hopp och tröst. Och så varelser som bara är konstiga och nästan inte borde finnas. Dessa kan i sin tur delas in två kategorier: de som liknar oss människor och de som liknar djur. Många gånger är det den första av dessa typer som skrämmer mest eftersom de är som du och jag men ändå inte. En gång var det häxor som på ytan var vanliga kvinnor men som ansågs stå i förbund med djävulen genom nattliga färder till Blåkulla. Ingen kunde se på en sådan kvinna att hon hade övernaturliga krafter, och när hon skulle dömas av den världsliga domstolen prövades hon inte som en vanlig människa. Sannolikt brändes eller dödades på andra sätt ett par hundratusen kvinnor i Europa under 1400-, 1500- och 1600-talen. Också varulvar och vampyrer är i grunden människor som byter skepnad men till skillnad från häxorna också till det yttre. Den som intresserar sig för paranormala fenomen och för berättelser om varelser som egentligen inte borde höra hemma i vår värld måste vara medveten om vilka fallgropar som finns längs vägen. Det finns en hel del problem med berättelser om det okända och överraskande. Problem som vi måste stifta bekantskap med innan vi ger oss av på vår resa in i det okända. 8 I en annan del av verkligheten

Människans värld befolkas av en lång rad varelser som balanserar på gränsen till vår verklighet. Illustration: Richard Svensson

Vi människor är dåligt utrustade när det gäller att minnas det vi är med om även om vi ofta tror att vi är duktiga på den saken. Och vi är i grund och botten styrda av våra egna förhoppningar och övertygelser. Eller som Hilde och Ylva Østby skriver i sin bok om minnesforskning: ”Vi får aldrig tillbaka upplevelserna så som de utspann sig i verkligheten, men minnena kan i teorin bli kvar hos oss tills vi dör, om än förvrängda, förskönade, utbroderade.” 1 Låt mig skicka med fem punkter som alla bör ha i minnet när det gäller dessa frågor innan vi ger oss in på själva berättelserna: 1. Våra minnens skralhet summerades bra redan år 1880 då journalisten och författaren Arvid Ahnfelt (1845–1890) skrev följande i en liten bok med titeln Hvad kommer man ihåg?: ”Misstag av minnet äro regel, icke undantag. Man icke blott kan taga miste, utan man gör det ock oupphörligt, om man litar blott på sitt minne, utan att taga anteckningar till hjelp.” 2 I en annan del av verkligheten 9

Det Ahnfelt skrev för nästan 140 år sedan gäller än i dag, och för några år sedan beskrev hjärnforskaren och läkaren Pontus Wasling situationen i våra hjärnor så här: ”Minnen är inte bara sköra och flyktiga. De som vi ändå lyckas behålla omformas, förskönas och omtolkas varje gång vi plockar fram dem. Helt omedvetet kan vi inbilla oss att vi minns saker som vi aldrig upplevt. Minnet tar sig friheter, lägger till och stuvar om. Det är fullt av efterhandskonstruktioner.” 3 Och det går raskt utför. Mycket hinner hända från det att vi varit med om något till dess att vi några år senare behöver plocka fram händelsen ur minnet. Minnesforskningen har visat att en händelse som vi är helt övertygade om ska finnas klart i minnet för många år framåt i själva verket följer en kurva där vi redan efter 20 minuter bara minns 60 procent av det hela. Efter två dagar är minnet av händelsen nere i dystra 30 procent men där ligger det ofta kvar under en längre tid. 4 Enda chansen är att snabbt skriva ned det som har hänt eller att direkt spela in när det händer. För våra hjärnor är varken datorer eller bandspelare. 2. Det finns flera felkällor när vi iakttar vår omvärld. En av dem är den förstärkningseffekt som uppstår på grund av hur vi människor är konstruerade. Få av oss tycker om att gå mot strömmen, att våga säga saker som andra i vår omgivning inte tycker. Därför söker vi oss till föreningar och sammanhang där andra tycker som vi. En inbiten moderat går sannolikt inte med i Socialdemokraterna för att testa sina åsikter och kolla om han eller hon kan hitta något nytt där. En ornitolog har inte mycket att hämta hos en förening för filatelister även om fåglar också förekommer på frimärken. Vi har alla en tendens att bli som vi umgås. Vi dras mot gemensamma värderingar och tycker att det är jobbigt att ha avvikande åsikter eller att träffa dem som driver frågor som vi inte sympatiserar med. De flesta av oss blir som dem vi väljer att ha omkring oss. Allt detta är en del av att vara människa och har blivit extra tydligt i en tid då grupper och tillhörighet har sina givna platser på nätet. Samtidigt tar vi människor del av nyheter från så många fler källor 10 I en annan del av verkligheten

i dag än vi gjorde för säg tjugo år sedan. Frågan är bara i vilken utsträckning vi låter dessa källor påverka de åsikter och meningar vi redan bildat oss och som vi ofta bär med oss från vår tidiga uppväxt. För en sak är klar: Vi vill alla bli bekräftade och söker oss till platser där vi kan bli det, konstaterade medieforskaren Annika Bergström vid Göteborgs universitet i en artikel i Forskning & Framsteg som publicerades i slutet av 2017. 5 Så vad har då allt detta med möten med okända varelser att göra? Ganska mycket. I en miljö där det är okej att se sjöodjur är det också lättare att få acceptans när man själv säger att man har sett ett. Även om det kanske bara rörde sig om en krusning på vattenytan några hundra meter bort. Och är man katolik är det okej att möta Jungfru Maria utan att för den skull ifrågasättas som människa. 3. En tredje faktor som spelar in när vi hör dessa berättelser är samhällets acceptans av dem. Under flera hundra år var det fullt accepterat att det fanns okända varelser, inte helt olika oss, som levde i skogens myller och mörker, på gränsen till människans boplatser. Varelser som var verkliga och av kött och blod. Inte så att alla trodde på tomtar och troll men nog många gjorde det, inte minst på landsbygden. Där var en berättelse om hur någon mött tomten inget man skrattade åt utan snarare ett tecken på att den egna tron var fast förankrad i verkligheten. I dag är tron på att vi har besök av utomjordiska varelser i högteknologiska farkoster utbredd och väl befäst i vissa kretsar. Och även om man kanske inte känner sig övertygad själv så anser hundratusentals att man inte kan avfärda berättelserna eftersom de är så många och så väl spridda genom böcker, artiklar och filmer. Själv har jag sedan jag var 16 år arbetat inom en organisation som undersöker rapporter om ufofenomen. Detta har givetvis medfört att jag och de jag umgås med har lätt att acceptera att människor kan se och uppleva saker som för andra kan verka konstiga och omöjliga. Men Riksorganisationen UFO-Sverige, som den heter, har tydligt sagt att vi som är med i föreningen inte arbetar för att bevisa någon särskild hypotes. Vi försöker inte bevisa att vi har I en annan del av verkligheten 11

besök av utomjordingar. Eller att vi inte har det för den delen. Vi vill veta vad det egentligen är som folk ser på himlen. Detta står uttryckt i vårt idéprogram. Och det är den öppenheten jag vill förmedla också i denna bok. 4. Ska vi nämna en fjärde faktor som ställer till det för oss människor så är det de problem som finns när en berättelse berättas vidare från person till person. Vi vet alla hur svårt det är att minnas alla detaljer men också hur lätt det är att bygga på, skarva och lägga till någon liten bit för att göra våra lyssnare intresserade. Samma risk finns när en text skrivs ned och sedan översätts till andra språk. Det blir en form av visklek där små detaljer riskerar att förändras för varje steg längs vägen. Därför är förstahandsberättelser av ögonvittnen betydligt mer intressanta än historier som kopierats och återberättats. 5. Ett femte problem är att vi har lätt att lita på auktoriteter och titlar. Men när det gäller paranormala fenomen har det vid upprepade tillfällen under åren visat sig att forskare låtit sig luras av skickliga män och kvinnor som påstått sig ha övernaturliga krafter. Den på 1970-talet världsberömde skedböjaren och tankeläsaren Uri Geller kunde få flera forskare vid Standforduniversitetet att tro att han besatt översinnliga egenskaper när han testades. I själva verket kan rader av mentalister och trollkarlar upprepa Gellers trick på helt naturliga, men för åskådaren obegripliga, sätt. Och Uri Geller kallar inte längre sina ”förmågor” för övernaturliga. 6 Att forskare inte är de bästa utredarna av till synes övernaturliga fenomen har visat sig vid en rad andra tillfällen i historien, som när den framstående tyske astrofysikern Johann Zöllner (1834–1882) i slutet av 1800-talet blev så imponerad av det amerikanske mediet Henry Slade (1835–1905) att han skrev en hel bok om honom. Men Slade avslöjades som en bluff och dömdes till och med i domstol. 7 Jag är väl medveten om de psykologiska fallgropar som finns och de brister som vi människor har när det gäller att observera vår omvärld. 12 I en annan del av verkligheten

Därför påstår jag inte att alla de rapporter och berättelser som vi kommer att ta del av är bevis för en fysisk verklighet. Istället ska man läsa den här boken som ett slags nutida folklore. Vilket alltså inte betyder att det som står är mindre värt än något annat. Människors berättelser var tidigare det fundament som vårt samhälle byggde på under många tusen år. Även om vi i dag har kameror, datorer och bandspelare som kan spara minnen och händelser på ett mer objektivt sätt så är också dessa utsatta för våra mänskliga tolkningar. Vad är det egentligen som hörs på inspelningen? Vad är det för skugglik varelser som syns på filmen från skogen? Med detta sagt finns det mycket kvar att upptäcka i vår värld. Så sent som i början av 2006 meddelade en internationell grupp forskare att de hade hittat en ”förlorad värld” djupt inne i Nya Guineas djungler. 8 Här fann de förvånade vetenskapsmännen inte bara växter som de aldrig tidigare sett, bland annat fem okända sorters palmer, utan också en djurvärld som fick dem att tala om Edens lustgård. Forskarna släpptes ned med hjälp av helikopter eftersom inga stigar ledde in i området. Människor från byar många mil därifrån deltog i expeditionen och de försäkrade att inte ens deras förfäder hade satt sin fot i området tidigare. Det forskarna såg fick dem att häpna: fyra okända arter av fjärilar och ett tjugotal nya arter av grodor – bland annat en bara 14 millimeter lång mikrogroda – en nästan helt utrotad känguruart och en hittills okänd fågel, en så kallad Honungsätare, var några av de djur som levde i området. Också djur som man, liksom kvastfening, trott varit utrotade i många år kan oväntat dyka upp igen. USA:s elfenbensnäbbade hackspett är ett sådant exempel som allmänt ansågs som utdöd så sent som 1944. Men så lyckades en amatörfotograf filma något som liknade den vackra fågeln i Arkansas 2004 och ett år senare fann en expedition ytterligare bevis för att hackspetten levde och hade hälsan. 9 Vår planet är fortfarande fylld av överraskningar. Om nu någon trodde något annat. I en annan del av verkligheten 13

Den här boken är en tidsspegel, en bild av hur vi tolkar vår värld, vad vi är beredda att acceptera och kanske, kanske också ger den en inblick i en annan del av verkligheten som ännu inte är fullt förstådd och på långa vägar inte har undersökts. Själv är jag oerhört fascinerad av dessa berättelser, som om de stämmer betyder att världen har en extra dimension. Att ta del av dem berikar mitt liv, så låt oss ta steget in i en annan del av verkligheten! Trevlig läsning! Clas Svahn Järfälla den 24 maj 2018

14 I en annan del av verkligheten

DE SMÃ&#x2026; UNDER JORDEN

GRANNAR MED MÄNNISKORNA I Ursviksskogen bakom den plats där Försvarets forskningsanstalt, numera FOI, hade sina lokaler ligger en stor sten. Dess yta är täckt av decimeterstora fördjupningar som när det regnar samlar små pölar av vatten. Men när jag känner på den är den torr och fin och jag borstar bort några barr som fallit ned. Kymlingestenen, som den kallas, är fylld av skålgropar, en av många liknande stenar som kan ses runt om i Sverige. De flesta anses ha fått sina gropar under den svenska bronsåldern för sisådär 3 000 år sedan. Exakt vad dessa vackert putsade gropar användes till är det ingen som säkert vet men med tiden skulle de få en magisk innebörd. För ett par hundra år sedan tolkades dessa gropar som något annat än ett fornminne. Istället sa folktron att det rörde sig om små kvarnar som användes av älvorna för att bereda sin säd. Dessa älvkvarnar vårdades, och många offrade mat och med tiden till och med mynt i dem för att hålla sig väl med älvorna.

Kymlingestenen med sina skålgropar i Ursvik i Sundbyberg troddes en gång ha varit hemvist för älvor. Foto: Clas Svahn

De små under jorden 17

I dag är det inte många som säger sig möta dessa små varelser längre, men förr var de en viktig del av vår folktro och många bönders vardag. För oss är det lätt att få en bild av älvorna som skira, vingförsedda varelser som en gång syntes dansa i månbelysta dimslöjor på daggstänkta ängar långt bortom människans allfarvägar. Hade man inte själv sett dem kunde man ändå tro på dem. Men älvorna har genomgått ett slag metamorfos på samma sätt som tomten – som vi senare ska stifta bekantskap med. Ursprungsvarelserna skiljer sig på många sätt från dem som vi i dag vanligen förknippar dem med. De hade inga vingar och var knappast särskilt skira och vackra. Istället är älvor och alver i grunden lika oss människor fast mycket mindre. Oftast några decimeter långa med rött hår, långa håriga armar och stora fötter. Men de kunde även bli långa som ett barn, ändå upp till 1,50. Alltså inte så olika Bilbo Bagger och andra hobbitar i Tolkiens Sagan om ringen-böcker. I den västerländska folktron beskrivs de som smarta och busiga, ofta klädda i rött eller grönt och med sina boningar i gamla forntida stenrösen eller gravkummel. Men berättelser om älvor finns från hela jorden och deras utseenden varierar. ”Älvor förekommer i alla former och storlekar från de monstruösa Formorians i Irland till den lilla Abatwan i Sydafrika”, skriver Sue Phillips i en uppslagsbok om älvor där närmare 3 000 olika varianter från hela världen tas upp. 1 Att förarga en älva eller alv var inte att rekommendera – de var mycket långsinta och kunde ta till nästan vad som helst för att få ut sin hämnd. Ibland kunde de byta ut människornas barn mot sina egna och den som lockades ned i deras boningar och lät sig smaka av överflödet där kunde bli fast i evighet. I den svenska folktron är älvor alltså något man bör akta sig för. De kan orsaka sjukdomar och att komma på kant med en älva kan kosta en person livet. Fick man gåvor av dem gällde att hålla tyst och inte berätta för någon – för då slutade gåvorna att komma. 2 Med tiden har älvorna fått en allt mer undanskymd tillvaro, men på något sätt överlever historierna om dem. När James Bowker skrev sin Goblin tales of Lancashire 1878 reste han runt på den engelska lands18 De små under jorden

En Ă¤lva ur den irlĂ¤ndska folktron kunde se ut som en liten mĂ¤nniska. Foto: AFU:s bildarkiv

bygden och talade med folk för att samla in deras berättelser. Innan han gav sig av konstaterade Bowker att den tidens litteratur inte nämnde något särskilt om människors tro på älvor, vilket fick det att framstå som om dessa historier inte längre var levande. Men när han väl mötte folk visade det sig att så inte var fallet: nu fick han höra om hur älvor kunde bota sjuka och om pengar som användes i älvornas rike. Historierna var så många och så levande att han helt enkelt valde att inte publicera de flesta av dem. De skulle leva vidare ändå, menade Bowker! 3 Och så kanske det fortfarande är på sina håll. Att folktron inte alltid hamnar i etnologernas böcker – därför att de som sysslar med detta inte tror att det finns något som är viktigt nog att samla in. Men det är ingen tvekan om att det finns mycket i de gamla berättelserna om älvfolket som vi i dag kan känna igen i nutida beskrivningar av möten med utomjordiska varelser. I Elias Owens bok Welsh Folk-Lore från 1896 berättas en historia som verkar föra samman de gamla myterna med dagens berättelser om människor som tagits med ombord på rymdskepp. På samma sätt som trollens bergtagningar, där den kidnappade tyckte sig ha varit borta bara några timmar, har vi i dag bortträngda minnen och förlorad tid när det gäller ombordtagna människor. Händelsen som Elias Owens återberättar utspelade sig i närheten av Penrhyndeudraeth mellan gårdarna Penrhyn isaf och Tyddyn Heilyn i norra Wales då en kvinna och hennes tjänare var på väg hem. Mannen, som hette David Williams men som på grund av sin styrka kallades Dafydd Fawr (Store David), bar på en rökt sida fläsk medan hans husmor gick före. När kvinnan kom hem upptäckte hon att David var borta och eftersom hon hela tiden trott att han befunnit sig alldeles bakom henne så hade hon ingen aning om när han hade försvunnit. Tre timmar senare dök David äntligen upp mycket förvånad över uppståndelsen. Själv var han övertygad om att han bara varit borta i tre minuter. Till slut började han berätta om en märklig händelse som hade inträffat längs vägen. Medan han gick där hade Dafydd Fawr plötsligt fått syn på en ljusstark meteor som kommit flygande över himlen. Efter den syntes 20 De små under jorden

en ring av eld och inne i elden kunde David se en man och kvinna. De båda, som var små som barn, var klädda i fina kläder och verkade hålla ena armen om varandra medan de med den andra höll sig fast i eldringen. Så snart ringen med de båda nått marken hoppade de av och började omedelbart framställa en ring på marken. När den ringen var klar kunde David se hur den lystes upp och flera män och kvinnor började dansa runt i den medan den underbaraste musik hördes strömma ur luften. Musiken fick David att stanna, som han själv tyckte, i några minuter och på himlen syntes då och då den ovanliga meteoren dyka upp igen. Snart sänkte den sig åter, nu tillsammans med eldringen, och mannen och kvinnan klev åter ombord och steg till väders. I samma ögonblick försvann älvorna och musiken och hela platsen lades åter i mörker. 4 En mera ”normal” älvdans beskrivs av Anna Josefina Wiberg från Hellvi på Gotland och återges på gotländska i Ulf Palmenfelts bok Di sma undar jårdi. Wiberg, som var född 1850, berättar om en händelse som hon själv var med om tillsammans med en annan kvinna vid Skälstäde utanför Hangvar på nordvästra Gotland. Det var midsommarafton, en dag laddad med magisk kraft, då kvinnan frågade Anna Josefina Wiberg om hon ville slå följe för att se hur de små dansade. Så här beskriver Palmenfelt det hela, som han hämtat ur Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala. Jag har översatt det hela till mera modern svenska: ”Ska du gå med ned till ängen och se de små dansa? Jo, sa jag. Men då måste vi vända kläderna ut och in, sa hon, annars kanske vi inte hittar hem. Och vi gick ned till ängen och där fanns en öppen plats och där var det flera hundra par som dansade, två och två i en stor ring. De var små och så hade de toppluvor, somliga röda och somliga gröna och jag tror att det var alla möjliga färger. Men rätt som det var så försvann de. Men jag var så rädd att jag skakade. De kallade dem för underbyggare eller de små. De bodde under jorden.” 5 En annan gotlänning som sa sig ha besökt älvornas hem var Brita Biörn från Gothem som år 1738 ställdes inför tingsrätten i Visby anklagad för att ha vänt människors hjärtan från Gud genom att bota människor med örter och kryddor. Brita Biörn frikändes från anklaDe små under jorden 21

gelser om häxeri men fick trots detta tillbringa åtta dagar på vatten och bröd eftersom hon inte kunde betala de böter hon ändå dömdes till. Hennes besök hos älvorna trodde rätten inte på utan menade att det var en svaghet i hennes sinne som fått Brita att tro på detta eller möjligen att djävulen spelat henne ett spratt. För Brita Biörn själv verkar det dock ha varit en fysisk verklighet, och när hon under rättegången fick frågan om hur hon kunde avgöra vilka sjukdomar de människor som sökte upp henne hade förklarade Brita att hon kunde se detta genom att undersöka deras kläder. Något hon hade lärt sig vid ett besök hos de underjordiska. Besöket i underjorden inträffade helt plötsligt och var inget som Brita Biörn hade planerat om man ska tro rättegångsprotokollet. I själva verket hade hon bara varit på väg till fäboden för att mjölka korna då hon, som det står i protokollet, ”wiste så intet utaf sig för än hon var hoos dem nedre under jorden”. 6 Under besöket hos älvorna hade hon mött en piga som blivit kvar där som fånge efter att hon obetänksamt ätit av det älvorna bjöd henne att förtära. Att göra det var att besegla sitt eget öde och aldrig mer kunna återvända till världen ovanför. Pigan lärde Brita Biörn att många sjukdomar orsakades av de små och att det gick att ta reda på hur dessa skulle botas om man hällde bly på kläderna. Händelsen låg ganska många år tillbaka i tiden så Brita Biörns minne var inte så tydligt när det gällde händelserna i underjorden, men på en fråga från rätten om hur dessa små såg ut svarade hon att de var en halvmeter långa och var klädda i gult. Männen hade tröjor och byxor medan kvinnorna bar kjolar och tröjor. Tiden i underjorden var en enda lång pina där de små slog och plågade Brita Biörn. Men till slut lyckades pigan hjälpa henne ut igen och när de nådde ytan kunde Brita Biörn konstatera att de gjorde det på exakt samma plats som hon en gång hade försvunnit. 7 Rätten gjorde sannolikt helt rätt när den tvekade kring Brita Biörns berättelse om hur hon tagits under jorden. Varningen från den tillfångatagna flickan om att inte äta eller dricka något är ett motiv som återfinns i flera andra berättelser. Ibland handlar det om troll, ibland om andra typer av folktroväsen. Men det är inte svårt att hitta var22 De små under jorden

nande flickor som avråder en besökare från att äta eller dricka i de svenska sägnerna. 8 I dag är rapporter om älvor sällsynta även om en del personer alltså ännu tror på att de finns. Men skogarna är fortfarande mörka och vi människor känner respekt för dem och det som de kan dölja. Efter ett föredrag som jag höll i Ölmhults bygdegård norr om Kristinehamn hösten 2008 kom skådespelerskan Eva-Mi Tapper fram och berättade om ett märkligt möte med ett fenomen, som om det hade observerats för 100 år sedan säkert hade tolkats som ett möte med älvfolket. Händelsen inträffade någon gång i september månad 1980 när hon bodde utanför Avradsberg, 25 kilometer söder om Malung, på gränsen mellan Dalarna och Värmland. Eva-Mi var ute och gick i skogen vid Mattlaberg då mörkret började falla och hon plötsligt blev medveten om att hon inte längre var säker på var hon befann sig. Mitt ute i tiomilaskogen hade Eva-Mi inte längre en aning om vilken väg hon skulle gå för att hitta hem. Efter en stund började det åska och regna och hon kände sig alltmer ensam och orolig. 9 – Det var mörkt och kallt och jag såg inte var jag var där jag gick mellan träden. Till slut ramlade jag i en sjö och blev alldeles blöt. När jag kom upp ur sjön satte jag mig på en sten och började andas för att försöka bli varm igen, berättar hon. – När jag satt där råkade jag titta ned intill stenen som jag satt på och där var ett myller av små ”ögon” som lyste som stjärnor och som rörde sig omkring varandra. Först fick jag för mig att jag hade satt mig vid ett rävgryt och att rävarna tittade ut på mig, men mitt intellekt sa mig att det inte kunde vara så. Eva-Mi Tapper beskriver hur de små ljusen flög omkring varandra strax över marken och verkade röra sig inbördes. De var helt vita och gav inte ifrån sig något ljud. Där hon satt kunde hon inte låta bli att förundras över det som utspelade sig inför hennes ögon. De små ljusen liknade en kaskad av stjärnor som verkade leva sitt eget liv. Trots att den ovanliga synen fortsatte en stund blev Eva-Mi inte rädd utan tänkte, mest på skoj, ”att nu är det vättar under stenen”. När åskan ökade kände hon sig lite orolig men började också ilskna till på makterna som verkade göra allt för att ställa till det för henne. De små under jorden 23

Inte långt ifrån henne hittade hon en stor gran där hon kunde söka skydd från regnet. Där låg hon sedan hela natten. – När jag vaknade var det ljust och då kände jag igen mig och kunde hitta hem, säger hon. Så vad var det då för ljus som fick henne att tänka på vättar? Kanske var det något så jordiskt som metangas som läckte upp från det vattensjuka området. Kanske var det något helt annat. I vilket fall visar Eva-Mi Tappers berättelse att människor än i dag kan tänka sig att det finns småfolk och vättar i vår närhet. Trots sitt väna utseende var älvorna alltså fruktade och hade starka krafter till sitt förfogande. Enligt folktron kunde älvorna både bota och slå en människa med sjukdom. Hamnade man i deras dans kunde det gå riktigt illa, och berättelserna är många om hur framför allt unga män som lockats av de vackra älvorna sedan blivit galna. På 1500-talet trodde man allmänt att älvorna var döda människor som levt syndigt och som nu straffades på detta sätt. Hur älvorna såg ut rådde det trots allt delade meningar om. Vår moderna bild av små vackra varelser med vingar på ryggen är ju bara en av många. Kyrkoherde J P Wallensteen i Danderyd har beskrivit älvorna som ”ett slags små lefvande varelser, liknande understundom rottor, grisar, smågossar uti röda mössor och gröna eller hvita tröjor klädde, hafvande sina boningar under frodväxta Eneträd eller martallar eller store stenar”. ”Rottor” är alltså en gammalsvensk stavning av råttor, en djurart som vi knappast förknippar med älvor i dag. Folklivsforskaren Ebbe Schön kompletterar den bilden av älvorna med att de också kunde beskrivas som skalbaggar, myggor och andra mindre djur. 10 Ibland vet man inte vad man ska tro. I en insändare i tidningen Belfast News-Letter i oktober 1927 berättar en icke namngiven person hur han eller hon mötte en älva ungefär 40 år tidigare, alltså omkring 1887, vid Dernaseer i det som i dag är Nordirland. Så här skriver insändarskribenten, som av allt att döma svarar på en annan insändare som ställde frågan ”Har du någonsin sett en älva?”: ”Jag såg en för ungefär fyrtio år sedan vid Dernaseer. Jag hade varit och hjälpt min pappa att gräva potatis. Vi kom hem runt midnatt. 24 De små under jorden

Medan vi var på väg över ett fält fick jag syn på en älva. Den sprang längs fältet framför oss och försvann sedan in under roten till en hagtornsbuske i slutet av fältet. Jag frågade min pappa om han hade sett något men fick till svar att det hade han inte. Vi fortsatte till slutet av fältet och tittade in under rötterna till busken men kunde inte se något. Den liknade ett nyfött barn med kläder på sig och jag hann aldrig försöka prata med den medan den sprang över fältet.” 11 Det är ingen tvekan om att älvfolket förknippas med övernaturliga egenskaper. I en av de tidigaste nedtecknade berättelserna har en präst från Wales vid namn Elidyr återgett sina minnen från när han var barn. Själva beskrivningen skrevs ned 1188. Enligt Elidyr hade han som tolvåring mött två små män som ledde in honom i en lång mörk tunnel fram till en egen värld där en kung regerade och mängder av älvor bodde. Elidyr fick komma tillbaka flera gånger, men till slut blev frestelsen för stor och han försökte stjäla en boll av guld. De små männen hann ikapp Elidyr, tog bollen ifrån honom och efter den dagen kunde den unge pojken aldrig mer hitta vägen till älvornas land. 12 Världens mest kända älvor, vid sidan av Tingeling i Walt Disneys Peter Pan, är de skira figurer som för 90 år sedan fångades på fem mycket omstridda bilder av två unga flickor i Yorkshire i Storbritannien. Bilderna hade tagits bakom familjens hus där trädgården låg alldeles på randen till en liten bäck som omgavs av en bedövande vacker dalgång med buskar och träd. Fortsatte man längs bäcken kom man fram till en hed. Det var en sannskyldig idyll, och att älvor kunde tänkas leva där var kanske inte så långsökt. Historien bakom bilderna och hur de kom till är märklig på många sätt, och ännu i dag väcker de nyfikenhet och frågor hos dem som ser dem. Att bilderna över huvud taget kom till allmänhetens kännedom berodde på att en av förra seklets mest namnkunniga författare, Sherlock Holmes upphovsman, engelsmannen Sir Arthur Conan Doyle (1859–1930), kom att intressera sig för dem. Historien började sommaren 1917 med de två kusinerna Elsie Wright (1901–1988), 16 år, och Frances Griffiths (1907–1986), 9 år. De båda lekte som så ofta på grönområdet bakom huset, Cottingley De små under jorden 25

Glen. Men deras lekkamrater var långt ifrån vanliga. En julidag kom Elsie inrusande med andan i halsen och bad enträget att få låna sin pappa Arthur Wrights kamera. Hon och Frances hade nämligen sett något som de ville fotografera. Pappan skrattade men visade hur hon skulle använda kameran och laddade den med en glasplåt. Efter en del förmaningar om att vara rädd om kameran sprang Elsie tillbaka till kusinen bakom huset. En stund senare kom Elsie åter inrusande och ropade: ”Vi har bilden, tror jag! Vill du se?” Senare samma kväll gick Arthur Wright in i en garderob som gjorts om till mörkrum och framkallade bilden. Och bilden blev en mindre sensation. På den sitter Elsie på gräset medan en ståtlig tomte med vingar är på väg fram mot hennes knä. Efter vad Elsie senare berättade så bar tomten svarta byxor, en rödaktig tröja och en röd toppluva. Men trots ytterligare en bild en månad senare, där en hel grupp älvor syntes dansa framför Frances, så tvivlade båda föräldrar-

1917 tog Elsie Wright den här bilden av sin kusin Frances Griffiths i trädgården bakom familjens hus i Cottingley i Storbritannien. Foto: AFU:s bildarkiv

na på flickornas historia. Att det verkligen kunde finnas älvor i deras egen trädgård verkade inte särskilt sannolikt. Särskilt misstänksam var pappa Wright, som gav sig ut för att leta igenom terrängen där flickornas bilder var tagna. I hans ögon såg älvorna ut att vara klippta ur kartong och nu försökte han hitta pappersspill eller andra spår som kunde avslöja flickornas bluff. Men vare sig där eller i flickornas rum fanns några tecken som kunde stärka hans misstankar. Föräldrarna beslutade sig till sist för att låta saken bero och lade undan de båda negativen i en låda. Men mamman, Polly Wright, kunde inte glömma bilderna. Hon var nämligen troende teosof, en trosinriktning som har kommit att utgöra grunden för dagens new age och som inrymde både tomtar, troll och älvor i sin världsbild. Efter att ha lyssnat till ett föredrag om bland annat älvor gick hon fram till föredragshållaren och berättade att hennes dotter faktiskt tagit bilder av dessa svårfångade varelser. Dagen efter överräckte Polly Wright de två bilderna till mannen, som i sin tur skickade dem vidare till den kände teosofen Edward L. Gardner (1869–1969). Edward Gardner blev först misstänksam. Han hade sett många förfalskade andebilder från mörklagda seanser och var inte imponerad av de båda fotona men skrev tillbaka och bad att få tillgång till negativen. Till sin förvåning fick han några dagar senare en låda som innehöll två glasplåtar – och de väckte hans intresse. Plåtarna visade inga tecken på att vara förfalskade, tvärtom såg Gardner hur de båda verkade föreställa en verklig – fast fantastisk – händelse som utspelat sig framför kameran. Kanske var fotografierna trots allt inte bluff. Plåtarna var så bra att Edward Gardner tog dem raka vägen till en fotoexpert han kände, en mr. Harold Snelling i Harrow. Och Harold Snelling blev omedelbart intresserad. Lutad över negativen konstaterade han att det inte rörde sig om några dubbelexponeringar. Bilderna var tagna rakt av och hade inte fejkats. Och de figurer som syntes på dem var äkta. ”De dansande figurerna är inte gjorda av papper eller textil och de är inte målade på en fotograferad bakgrund”, svarade Harold Snelling Edward Gardner, som oroligt väntade på hans första undersökning. De små under jorden 27

På den här bilden ser Elsie ut att titta på en älva som håller fram en blomma. Bilden togs av hennes yngre kusin Frances. Foto: AFU:s bildarkiv

Men det som övertygade Snelling var att han tyckte sig se hur figurerna hade rört sig under själva exponeringen. Det handlade alltså om levande varelser. 28 De små under jorden

Några dagar senare, den 31 juli 1920, hade Harold Snelling undersökt båda bilderna och skrev följande utlåtande i ett brev till Gardner: ”Dessa två negativ är fullständigt äkta oförfalskade fotografier som inte dubbelexponerats, de är tagna i det fria, visande rörelser hos alla älvfigurerna, och det finns inga som helst spår av att de påverkats i laboratoriet med papp- eller pappersmodeller, svarta bakgrunder, målade figurer etc. Enligt min åsikt är båda rena och orörda bilder.” 13 Några veckor senare visade Edward Gardner de två bilderna vid en föreläsning i Mortimer Halls i London och strax efter nådde nyheten för första gången en av Storbritanniens mest kända och respekterade personer, Sir Arthur Conan Doyle. När Sir Arthur kom till Gardner på sensommaren 1920 blev han intresserad och imponerad av det han fick se. Älvor var något som den store författaren själv trodde på liksom att det fanns ett liv efter döden och att människans själ med tiden skulle kunna mogna i sådan grad att den kom i kontakt med ”den andra sidan”. Att sådana kontakter kunde ske genom särskilt känsliga personer var fullt möjligt, ansåg han. I två böcker från 1918 och 1919 hade Conan Doyle utforskat dessa spiritismens gränser, och bara något år efter det att han sett Cottingleybilderna för första gången kom han själv och hela hans familj i kontakt med en avliden ande, som han kom att kalla Pheneas och som lämnade trösterika budskap och förutsägelser om framtiden. Conan Doyle sökte också kontakt med sin döde son Kingsley, som avlidit 1918. Intresset för spiritismen hade han sedan han lyssnat till sin första föreläsning om spiritism 1880. För Sir Arthur var det ingen tvekan om att det fanns osynliga makter utanför den fysiska världen. 14 Allt detta till trots ville Sir Arthur att ytterligare en expert skulle göra en bedömning av bilderna. Den här gången skulle det bli kamera- och filmtillverkaren Kodak. Kodaks experter visade sig betydligt mera svårflörtade än Harold Snelling men kunde trots det inte hitta något avgörande bevis för att bilderna hade manipulerats. Något tecken på dubbelexponering fanns heller inte, men något intyg på att flickornas bilder var äkta ville Kodak trots det inte utfärda. Älvor kunde helt enkelt inte finnas och därför heller inte fotograferas, resonerade man. De små under jorden 29

Sir Arthur Conan Doyle och Martin Gardner var besvikna men beslutade sig för att gå vidare längs ett annat spår. En av dem skulle besöka platsen och träffa flickorna. Kanske skulle ett sådant besök kunna ge de fakta som männen behövde för att kunna känna sig helt säkra på historien. Eftersom Sir Arthur strax därpå skulle resa till Australien beslutades det att Gardner skulle genomföra hembesöket. Någon gång i början av augusti 1920 tog Edward Gardner tåget från London till Bradford, väster om Leeds, där han bytte till spårvagnen till Cottingley innan han sedan tog sig vidare fram till familjen Wrights gård. Dit anlände han vid tretiden på eftermiddagen. Gardner fick nu möjlighet att lyssna till både föräldrarnas och 17-åriga Elsies berättelser om vad som hade hänt när de fantastiska bilderna togs. När Edward Gardner pratade med familjen i någon timme gick han ut i dalgången bakom huset tillsammans med Elsie, som visade honom de platser där de hade lekt och tagit sina bilder. Gardner blev nöjd. Dessutom var han imponerad av Elsies sätt att svara på hans frågor. För Gardner var Elsie en typisk clairvoyant, alltså en person med en särskild förmåga att kunna se det fördolda. Efter att senare ha mött också Frances utnämnde Gardner henne till medium med ”ett löst sammansatt ektoplasma i sin kropp”. Gardner var en sann teosof som dessutom var övertygad att han själv kunde bedöma andra människors ockulta förmågor. De båda flickorna utgjorde inget undantag i det avseendet. När han och Elsie åter kom in i huset berättade Edward Gardner för första gången om experternas bedömning av flickornas bilder. Föräldrarna blev imponerade, inte minst av Harold Snellings uttalande, och Arthur Wright konstaterade förvånat att ”kanske är bilderna trots allt äkta”. Men Gardner hade ännu en fråga innan han kunde känna sig helt nöjd. Var det möjligt att Elsie och Frances skulle kunna ta ytterligare bilder? Gardner tvivlade visserligen inte på flickorna men trots allt gnagde en tanke i hans huvud: Tänk om bilderna tagits av någon annan? Någon som sedan lurat flickorna och satt in en annan plåt i kameran. ”En långsökt tanke, kanske”, skrev Gardner senare i sin 30 De små under jorden

bok om bilderna. ”Men inget kan vara så övertygande som fler fotografier för att motverka en sådan spekulation.” Och så skulle det bli. Den 14 juli skrev Conan Doyle ett brev till Arthur Wright: ”Jag bara hoppas att fröken Elsie under tiden försöker ta ytterligare en [bild]. Det skulle verkligen tysta tvivlarna.” 15 Tanken var att när Frances skulle komma på besök i Cottingley några veckor senare så skulle flickorna åter få Elsie Wright sitter och leker med en älva på en bild från september 1917. Foto: AFU:s bildarkiv en kamera med glasplåtar för att kunna fotografera älvorna. Skulle de lyckas vore det ett bevis för att bilderna verkligen var äkta. För att kunna utesluta allt fusk köpte Gardner till och med in två kameror, en till vardera flicka, och beställde specialmärkta glasplåtar från en firma i Illingworth. Sedan var det bara att vänta på resultatet. I efterhand kan man undra varför Gardner inte själv följde flickornas förehavande bakom huset, varför han lät dem hållas där på egen hand med älvorna. I sin bok förklarar han detta med att det givetvis hade verkat rimligt att göra dem sällskap men att det då kanske aldrig hade blivit några bilder. Alla som vet hur naturandar fungerar kunde också förstå att hans närvaro riskerade att påverka situationen negativt, skrev han. För att älvorna skulle våga sig fram krävdes helt enkelt ett barnasinne, rent och utan några onda tankar. 16 Den andra helgen i augusti 1920 lyckades så Elsie och Frances med att ta tre bilder på sina vänner älvorna. Det hade visserligen regnat nästan hela helgen, men under ett par timmars solsken hade de båda kunnat ge sig ut med kamerorna. Bilderna blev en sensation. På en av dem syns en älvflicka hoppa rakt ut i luften framför en till synes ointresserad Frances. Den bilden undersöktes sedan noga i jakt på tunna De små under jorden 31

Frances med en älva på en bild från 1920. Foto: AFU:s bildarkiv

trådar som kunde ha hållit älvan uppe, men inga sådana hittades. På en annan bild står en älva på ett blad med en blomma i handen som hon verkar vilja räcka fram till Elsie. Den tredje bilden var tagen i gräset där flera älvor såg ut att röra sig. 32 De små under jorden

Gardner var nöjd, inte minst sedan han kunnat konstatera att samtliga glasplåtar var just de som han hade gett flickorna direkt från fabriken. Efter att ha återvänt från Australien började Conan Doyle tillsammans med Edward Gardner att förbereda en artikel som skulle publiceras i decembernumret av den kända tidskriften Strand Magazine. Så dags var de båda männen fullständigt övertygade om att de hade med fem äkta bilder av älvor att göra. Rubriken i Strand visade tydligt hur de såg på bilderna: ”En epokskapande händelse – älvor fotograferade”, stod det. Läsarna slet tidskriften ur tidningsställen och efter bara tre dagar var upplagan slutsåld. Snart var en lång rad andra journalister på jakt efter älvfotograferna, som inte hade namngivits i tidningen. 17 Att två unga flickor skulle ha ljugit var inget som Conan Doyle ens kunde tänka sig. Att de bara ett år senare skulle misslyckas med att ta några nya bilder bekymrade honom heller inte. Istället menade både han och Edward Gardner att förklaringen till misslyckandet stod att söka i att de båda flickorna då hade kommit i puberteten och att Frances, den yngre av dem, inte längre genom sin aura kunde förstärka älvornas kroppar på ett sådant sätt att de fastnade på bild. För en teosof lät förklaringen säkert fullt logisk men för övriga, mera kritiskt sinnade, var den knappast särskilt övertygande. En som fick nöjet att träffa Sir Arthur Conan Doyle och diskutera älvfotografierna var en svenska vid namn Elsa Pehrson, som senare i en artikel berättade om hur de möttes under hans besök i Stockholm. 18 Elsa Pehrson fick då veta att Sir Arthur kunde tänka sig att älvorna på flickornas bilder kanske levde i en annan ”vibration” och därmed var osynliga för våra ögon. Att de trots det syntes på bilderna och även för flickorna verkade Conan Doyle inte ha sett som något problem i sammanhanget. Däremot kunde han se enorma framtidsmöjligheter så snart det skulle gå att få en kontakt med älvornas fördolda värld: ”Det är svårt för oss att fatta vad det framtida resultatet kommer att bli, om vi verkligen lyckas bevisa att det på vår planet existerar en befolkning, som är lika talrik som vår egen ras. Som lever sitt liv på sitt eget vis och som är skild från oss endast genom en olikhet i vibration”, spekulerade Conan Doyle för Elsa Pehrson. De små under jorden 33