9789187351228

att stรถra

HoMogENiteT

att stรถra

HoMogENiteT Anna Furumark (red.)

Nordic Academic Press

Kopiering eller annat mångfaldigande av denna inlaga kräver förlagets särskilda tillstånd.

Nordic Academic Press Box 1206 221 05 Lund info@nordicacademicpress.com www.nordicacademicpress.com

© Nordic Academic Press och författarna 2013 Grafisk form: Design för Livet Omslag: Design för Livet Tryck: Livonia Print, Riga 2013 ISBN 978-91-87351-22-8

innehåll

Varför Att störa homogenitet? anna furumark

Lokalsamhällets roll och den organiserade intoleransen alexander bengtsson

Kulturarv, svenskhet, mångfald fredrik svanberg

I hjärtat hos anna - karin johansson

Om trånga kostymer, nygamla ord och framtidskläder anna lihammer

Att störa det homogena av födsel och ohejdad vana britt - inger lundqvist

Om bortseendet eller hur en organisation producerar sin kollektiva självbiografi charlotte hyltén - cavallius

Homogenitet som kulturarvspraktik Exempel från Norrlands inland johan loock

7 11 18 32 40 46 62 72

Myten om den gyllene tidsåldern heléne lööw

Arveglömska och framtidsminnen katherine hauptman

I hjärtat hos kennet johansson

Det sjuka Europa magnus linton

Är handikapphistorien störande? margareta persson

I hjärtat hos maria jansén

Drömmen om den funktionella medborgaren Ett år av kritiskt tänkande marian bergroth

I hjärtat hos mats persson

Det normkritiska museet ted hesselbom

Antifeminism, kulturrasism och begäret efter renhet

80 90 118 122 133 144 150 161 164

mattias gardell

177

Uppskatta störningarna! jan - olov madeleine ågren

191

7

anna furumark

varför Jag.

Projektledare Norm, Nation och Kultur och Att störa homogenitet

Att störa homogenitet?

Under några månader våren 2008 arbetade jag på Konstfack med kommunikation kring Anna Odells konstverk Okänd, kvinna 2009-349701. Jag skulle sammanställa blogginlägg och andra nättexter som behandlade Anna Odells verk och se över vilka reaktioner som fanns. Att det skulle bli min inkörsport till att arbeta med nationalism, främlingsfientlighet och föreställningar om homogenitet, det visste jag inte då. Sällan vet man vart man är på väg.

I mitt researcharbete hamnade jag snabbt på internet­ sidor som nationellidag.se, sverigedemokraterna.se, patriot.nu, avpixlat.se och flashback.org. En värld öppnade sig. En värld med starka åsikter om samhället och om kultur, konst och kulturarv. Denna värld bestod av en massa splittrade schatteringar, såväl organisatoriskt som ideologiskt. Men man hade några saker gemensamt, bland annat en tro på att den svenska kulturen och det svenska folket var hotade. Hoten kom inifrån landet självt, i form av ett svikande politiskt etablissemang och en degenererad, urvattnad svensk kultur, men de kom också utifrån i form av invandring och ”annan kultur”.

När jag något år senare arbetade på Sveriges Hembygdsförbund och läste hembygdsrörelsens texter så fann jag snarlika formuleringar om behovet av att skydda den svenska kulturen. Här var förstås syfte och mål ett annat än hos de främlingsfientliga rörelserna.

8

anna furumark

Men man byggde samma föreställningar om svensk kultur, drivna av en rädsla för att något höll på att gå förlorat. Det var tydligt att i det mest otippade politiska fältet, där fanns politiken.

Nästa steg var projektet Norm, Nation och Kultur som vi startade på Örebro läns museum 2010 och som denna antologi är del och ett resultat av. Blicken riktades mot kultur- och kulturarvssektorn, nu med en stark övertygelse om att här fanns en alldeles speciell laddning och därmed också ett särskilt ansvar och en viktig samhällsroll för de aktörer som verkar inom området. En insikt var också att kulturarv inte existerar i något ideologiskt vakuum. Museer, arkiv, kulturmiljövårdsaktörer och andra inom fältet är politiska i den meningen att de producerar normer, värderingar och föreställningar om samhället – om det förflutna och om samtiden.

Kulturarv kan användas för att exkludera, stänga ute och skapa ett vi och ett dom och dra gränser mellan människor. Kulturarv kan förstås också användas på motsatt vis – att skapa gemenskaper, inkludera och överbrygga skillnader. I den meningen är kulturarv i sig varken gott eller ont – det kan brukas för demokratiska syften likväl som för odemokratiska, till att bygga öppna och pluralistiska gemenskaper men också vara effektivt bränsle i en intolerant retorik. Kulturarv kan användas som motstånd mot mångfald.

I arbete med de här frågorna kom begreppet Museer, arkiv, homogenitet snart att få en framträdande plats. kulturmiljövårdsSjälva idén om homogenitet är på många sätt överaktörer och andra inom fältet är ordnad en rad andra särskiljande och diskriminepolitiska i den rande föreställningar. Rasism och främlingsfientligmeningen att het vilar i grunden på tanken om ett homogent folk de producerar och föreställningen om kulturell renhet. Detsamma normer, värderingar och föregäller olika uttryck för religiös intolerans. Homoställningar om fobin tar utgångspunkt i heteronormativitet just i samhället. egenskap av homogen norm. Funkofobin grundas i föreställningen om att den funktions- och produktionsdugliga människan utgör det normala och därmed också den måttstock mot vilken det avvikande ska sorteras ut.

Listan kan göras längre. Är kulturarvsinstitutioner bärare av idéer om homogenitet? Ja, så är det säkert i många fall. Ibland medvetet och uttalat, men oftare ligger homo­ genitetsbyggandet inbäddat i det självklara och oproblematiserade. På

varför att störa homogenitet ?

våra museer finns gott om standardberättelser där föreställningen om det homogena Sverige tagits som outtalad utgångspunkt; ett folkhem befolkat av infödda svenskar, heterosexuella, arbetsamma, strävsamma och skötsamma. Men det där andra. Det där som faller utanför denna ideal­ konstruktion, det där som skaver och stör bilden av homogenitet? Kring dessa frågor behövs kunskaper, samtal och diskussioner.

En grundläggande idé med projektet Norm, Nation och Kultur var att detta samtal inte kan Därför är föras internt inom kultur- och kulturarvssektorn. museernas Vi ville också få in röster från andra håll. Från forsstora framtida kare, debattörer, journalister och aktivister. Vi ville utmaning att också knyta band med organisationer som sällan jobba mer intersektionellt eller aldrig hördes i kulturarvsdebatten men som snarare än med berörs av och arbetar med frågor om gemenskap ett perspektiv och identitet. Hit hörde till exempel Stiftelsen Expo, i taget.

RFSL och studieförbundet Ibn Rushd.

De medverkande författarna i denna bok har på olika sätt varit engagerade i projektets aktiviteter. Örebro läns museum vill rikta ett stort och varmt tack till er alla för att ni så generöst delat med er av kunskaper, intresse och engagemang. Vi vill också tacka alla andra organisationer, föreningar, myndigheter, museer, arkiv med mera som har hjälpt till på vägen.

Projektet Norm, Nation och Kultur har haft stöd av Statens kulturråd, Riksantikvarieämbetet, Stiftelsen Framtidens kultur och av Regionförbundet och landstinget i Örebro län vilka vi härmed tackar för stöd och engagemang.

Det nära samarbetet med Statens historiska museers regeringsuppdrag ”Jämställd representation på museer” (Jämus) var en förutsättning för tillkomsten av denna bok. Jämus har under två års tid arbetat med att utveckla metoder för jämställdhet, genus och HBTQ-perspektiv i museisektorn. En viktig slutsats också från det projektet är att intoleranta förhållningssätt ofta kombineras, till exempel har det senaste årets mediedebatter om kvinnohat och främlingsfientlighet tydligt visat att sexism och rasism går hand i hand. Därför är museernas stora framtida utmaning att jobba mer intersektionellt snarare än med ett perspektiv i taget.

Att störa homogenitet är en samling tankar, perspektiv och resonemang som människor som medverkat i Norm, Nation och Kultur vill dela med sig

9

10

anna furumark

av. Boken består av fjorton längre artiklar och fyra intervjubaserade texter med personliga reflektioner kring museernas och kulturarvssektorns ansvar och möjligheter.

Jag hoppas att denna tankesamling inspirerar och tvingar samtalen om normer, diskriminering, förståelse och föreställningar om homogenitet att ta fart! Överallt!

11

Alexander Bengtsson Vice VD för Stiftelsen Expo

Lokalsamhällets roll och den organiserade intoleransen invånarna i nordhalländska Frillesås var på väg hem från Pizzeria Reale där det hade festats inpå småtimmarna möttes de av ett par Sverigedemokrater som var ute på det lilla samhällets gator och delade ut flygblad i brevlådorna. Flygbladet berörde det eventuella öppnandet av ett hem för sex till åtta ensamkommande flyktingbarn. I flygbladet hävdade partiets Kungsbackaavdelning att hemmet skulle innebära att kustsamhället förvandlades till ett nytt Rosengård. Snart skulle våldtäkter och bilbränder bli vardag, menade partiet.

När en upprörd frillesåsbo ringde upp det kontaktnummer som fanns på flygbladet svarade SD-Kungsbackas dåvarande gruppledare aningen sömndrucket.

Gruppledaren menade att flygbladet bara var ”samhällsinformation” och var inte intresserad av att diskutera huruvida det var rasistiskt eller inte att hävda att sex till åtta ensamkommande flyktingbarn skulle föra bilbränder och våldtäkter med sig till Frillesås.

Effekten av Sverigedemokraternas lilla flygbladskampanj blev inte vad partiet hade väntat sig. På Facebook kokade ilskan bland frillesåsborna. ”Vad ska SD här och göra?” ”Det är la inget fel med att det kommer flyktingar hit?” var återkommande statusuppdateringar som frillesåsbor skrev i ren frustration.

Det tjugoettåriga tvillingparet Amanda och Kevin är de lördagsfirande

Jag.

12

alexander bengtsson

Och den ”vardagsrasism” som präglade delar av lokalsamhället behövde utmanas.

tyckte inte att det räckte med protester på Facebook.

De ville göra något mer. Frillesåsborna borde samlas och diskutera hur de kunde göra Frillesås till en självklar plats för flyktingar att flytta till. Även om Frillesås betraktades som en ”bonnhåla” så skulle det inte vara en ”rassehåla”, resonerade de. Så de bestämde sig för att starta ett antirasistiskt nätverk på orten.

Tvillingarna kontaktade föreningsrådet som är ett forum för samhällets idrottsföreningar och andra aktörer i civilsamhället. De hörde av sig till Svenska kyrkan och Baptistförsamlingen. Nästan alla aktörer tyckte att det var läge att gå samman och på något vis manifestera sitt avståndstagande från Sverigedemokraternas flygbladskampanj. Baptistprästen var på krigsstigen och ville anordna ett fackeltåg. Men Amanda och Kevin var rädda att ett fackeltåg skulle bli en engångsgrej.

Att de upprörda frillesåsborna skulle nöja sig med ett fackeltåg och att arbetet med att långsiktigt bekämpa den intolerans och rasism som de facto finns i samhället i sådana fall inte skulle påbörjas.

För Amanda och Kevin förstod att det också fanns de som gillade budskapet i Sverigedemokraternas flygblad. Samtidigt som tvillingarna hade ”kommit ut” som antirasister märkte de inte bara glada hejarop från gamla klasskompisar och andra bybor. Det fanns också de både i och utanför deras bekantskapskretsar som inte på något sätt kunde tänka sig att mellan sex och åtta ensamkommande flyktingbarn skulle flytta till Frillesås. ”Man ser ju på Efterlyst vad som händer. Det är bara svartingar som är med där.” Det var uppenbart för Amanda och Kevin att Frillesås inte bara behövde ett fackeltåg utan ett mycket långsiktigare antirasistiskt arbete. Värderingar behövde förskjutas. Och den ”vardagsrasism” som präglade delar av lokalsamhället behövde utmanas.

De valde att kalla sitt antirasistiska initiativ ”Frillesås Friendship”. Namnet kommer från en låt av den gamle

lokalsamhällets roll och den organiserade intoleransen

Kvarglömt i Vallersvik.

schlagerartisten Janne Lucas som hade en hit med låten ”Växeln hallå!” på 1980-talet. Artisten spenderade sina ungdomssomrar i Frillesås och ”Frillesås Friendship” har blivit ett slags lokalpatriotisk hymn för orten. På skolavslutningar sjungs sången istället för ”Du gamla, du fria” och när bandylaget har sina matcher spelas låten i högtalarna när laget gör mål. aktivitet blev ett öppet möte som hölls i Baptistförsamlingens lokaler. Över femtio personer dök upp. Bland dem fanns ett par Sverigedemokrater som hade tänkt ”ta debatten” med de lokala antirasisterna.

Baptistprästen inledde mötet med att konstatera att hela bibeln var en flyktinghistoria. Därför kunde han aldrig någonsin tolerera främlingsfientlighet inom sin kyrka. Därefter höll föreningsrådets ordförande ett kort rillesås Friendships första

13

14

alexander bengtsson

anförande där han beskrev den aktuella dagen som ”en glädjens dag”. Dels på grund av den stora uppslutningen på mötet och dels för att det samma dag blivit klart att det eventuella kräftfiskestoppet i Kattegatt hade blåsts av och 400 arbetstillfällen inte längre var hotade. Sedan var det dags för en äldre dam som någon timme innan mötet hade kommit till Baptistförsamlingen och sagt att hon ville berätta sin egen historia. Prästen hade tyckt att det var en bra idé. En sådan här kväll var det viktigt att alla skulle få komma till tals. Sverigedemokraterna och de som delar deras åsikter skulle inte få den där åtråvärda martyrrollen som de alltid strävar efter.

Den äldre damen var emellertid ingen sverigedemokrat. Hon var däremot vansinnigt upprörd. Hon började med att berätta att hon en vintermorgon i början av 1940-talet hade lämnats av ensam på Frillesås dåvarande tågstation. Hon hade varit livrädd, berättade hon och fortsatte med att slå fast att hon var Frillesås första ensamkommande flyktingbarn.

Hon var ett alla de tusentals barn som ensamma hade anlänt till Sverige under finska vinterkriget.

Frillesås hade blivit hennes hembygd. Nu hade hon visserligen flyttat runt i världen men på ålderns höst ville hon återvända till det lilla samhälle som hade blivit hennes eget. Flygbladet från Sverigedemokraterna hade gjort henne oerhört arg. Hon höll upp flygbladet inför publiken.

– Det här är inte bara ett angrepp mot ensamma pojkar och flickor från länder som Afghanistan och Somalia. Det är också ett angrepp mot mig!

De två Sverigedemokraterna som befann sig i lokalen hade inte lust att ”ta debatten” efter kvinnans anförande. Efter hand som kvällen gick såg de allt mindre intresserade ut av att diskutera. De lämnade Baptistförsamlingens lokal och om de lokala Sverigedemokraternas miner före mötet varit självsäkra så såg de nu i det närmaste bittra ut.

Torstensvik.

16

alexander bengtsson

Veckorna efter Frillesås Friendships första möte spred föreningen ett eget flygblad med rubriken ”Tillsammans för Frillesås”. Samtidigt anslöt sig allt fler till den. Precis alla lokala medier ville göra reportage och intervjuer med Amanda och Kevin och deras vänner. Någon vecka efter mötet meddelade dessutom Sverigedemokraternas ordförande i Kungsbacka att han avsåg att lämna partiet. En av anledningarna var reaktionerna på partiets flygbladskampanj.

För Frillesås Friendship var det en seger. Men den största segern så här långt kom när kommunen senare hörde av sig och ville ha input från antirasisterna om hur flyktingmottagandet i kommunen kunde göras bättre.

Nu hoppas Frillesås Friendship på att de kan förändra attityderna till flyktingar och invandrare i kommunen och att Sverigedemokraterna inte längre känner det uppenbara självförtroende som de hade innan. och Kevin och deras initiativ är på många sätt unik idag.

Den svenska antirasismen och antifascismen har alldeles för länge varit på defensiven och saknat självförtroende. Initiativet i Frillesås visar att man med enkla medel kan länka ihop ett lokalsamhälle så att arbetet mot intolerans på kort tid kan ge frukt. Runt om i landet ser vi nu liknande initiativ som reagerar på högerextrema krafters försök att splittra samhällen när det ska öppnas flyktingboenden.

Medvetenheten och det antirasistiska engagemanget måste också handla om att arbeta långsiktigt för att förebygga intolerans – vi måste göra etableringen av organiserad intolerans mer eller mindre omöjlig. erättelsen om Amanda

lokalsamhällets roll och den organiserade intoleransen

Minnesstenen Vallersvik.

17

18

Svenskheten måste hela tiden ”göras” och iscensättas. Vem är det som syns och representeras?

Arbete med julskyltning på ett varuhus i Stockholm 2O12. Foto: Fredrik Svanberg.

19

fredrik svanberg Forskningschef vid Statens historiska museer

Kulturarv, svenskhet, mångfald Det falska valet mellan kulturarv och mångfald ”Vi får se hur länge eran byggnad får stå oberörd, snart kanske värmen stiger ordentligt inne hos er. Ta inte detta som ett hot, säger bara att ni ska vara försiktiga med vad ni säger i framtiden.”

Så slutar ett brev till Historiska museet om hur vi ”skändar svenskarnas historia”, som brevskrivaren uttrycker det. På museet får jag som upphovsman till texter i utställningen Vikingar och på webbplatsen ibland svara på upprörda frågor om vikingar och svenskhet.

Brevskrivarnas upprördhet gäller nästan alltid samma sak och det är de texter eller utställningar där museet bryter mot den gamla bilden av en lång utveckling av svenskhet genom historien. Framför allt där det sägs att det inte finns något direkt samband mellan vikingatida ”svear” och dagens svenskar.

Mitt intryck är att idén om att

svenskheten är förankrad i ett långt historiskt arv och att detta arv kan kopplas till en del av dagens medborgare, de tänkta ”etniska svenskarna” eller kanske ”pursvenskarna” fortfarande är stark även om den kommit att utmanas de senaste åren.

Under lång tid har den också haft en infrastruktur av samhällelig kulturproduktion kring historia och kulturarv som grund. Därför kostar det att störa den här idén.

Inför konferensen Att störa homogenitet i Sundsvall hösten 2011 får talarna mycket riktigt en omgång näthat på forumet Flashback. Miss­ nöjet handlar enligt signaturen Jonass76 om att ”talarna är en hög svenskfientliga och illasinnade människor”.

Grundtemat för brevskrivare och nättroll är att de vill sätta en idé om ”kulturarvet” i motsats till samtidens faktiska mångfald och komplexitet. Ett falskt val ställs upp mellan svenskhet som ett uppmå-

20

fredrik svanberg

lat historiskt och kulturellt ”vi”, som enligt dem finns i kulturarvet, och nutidens komplexa mångfald av ursprung, identiteter, religioner och sexuella läggningar. Å ena sidan svenskhet som kulturarv som enligt trollen bara anknyter till en del av medborgarna. Å andra sidan svenskhet som ”politiskt påtvingad” mångfald. Valet är falskt eftersom kulturarv och historia egentligen är en oöverskådlig mångfald av föränderliga identiteter och livsstilar.

Det vidare syftet med det tänkta valet, eller i vart fall konsekvensen av denna argumentation, är att snäva in och utesluta människor och grupper från svenskheten. Det leder också till en slags kulturell diskriminering där vissa svenskar ska betraktas som mer värdefulla än andra.

Kulturarvspolitik och diskriminering Tankarna om ett homogent förflutet ställt mot en samtida mångfald är inte bara illa underbyggda åsikter utan också politisk hårdvaluta.

Neonationalistiska rörelser från Jobbik i Ungern till Dansk folkeparti och Sannfinländarna kombinerar främlingsfientlighet och mångfaldsmotstånd med inskränkta bilder av ”ungerskt”, ”danskt” och ”finskt” kulturarv. Temat finns också i Sverige. Framgångsrika neonationalister av idag är i sin argumentation i

första hand kulturalister snarare än rasister i klassisk mening. ”Landet bygger på den danske kulturarv, og dansk kultur skal derfor bevares og styrkes. Kulturen består af summen af det danske folks historie, erfaringer, tro, sprog og sædvaner” säger Dansk folkeparti.

I deras principprogram presenteras synpunkterna om historia och kulturarv precis före principerna om att motverka invandring och mångfald (http://www.danskfolkeparti.dk/ Home.asp). Partiet har bidragit till införandet av en historisk kanon i grundskoleundervisningen.

Försöken att etnifiera, homogenisera och renodla historieskrivningen och att dra gränser kring uteslutande arv för ”paeredanskar”, ”sannfinländare” eller ”pursvenskar” går hand i hand med motståndet mot mångfald och globalisering. Det är två sidor av samma sak där snäva, kulturella självbilder byggda på ”kulturarv” läggs till grund för främlingsfientlighet.

Idén om ”vårt kulturarv” används alltså av samtida aktörer som en tankefigur för att sortera medborgare.

Som en prövosten för vad och vem som är ”svensk”, ”vi” och inte. Sorteringen handlar i grunden om kulturell makt och diskriminering: du hör inte ihop med vårt kulturarv och är därför inte en av oss på riktigt.

Därför är du inte lika mycket värd