till sin karaktär.1 Ideal och normer uttrycks och odlas – föreställningar kring hur det är när det är som det borde vara. Normaliteten beskrivs inte företrädesvis i normalfördelningskurvor och tabeller, utan formuleras som förväntningar och värderingar av vårt sätt att vara och uppträda. Också den föreskrivande normaliteten kan beskrivas som ett slags normalfördelning i betydelsen en zon för acceptabelt uppträdande – ett handlingsutrymme kopplat till en viss kontext. I trivselregler och andra dokument på skolor kommer sådana normer och förväntningar till uttryck i form av regler. Varken den beskrivande eller föreskrivande normaliteten äger universell giltighet. Föreställningar kring det normala eller avvikande är präglade av, och fortsätter att prägla, det sociala och kulturella sammanhang vi befinner oss i (Jenkins, 1998:17). Normalitet kan beskrivas som en ständigt närvarande och värdeladdad osynlig referensram (Popkewitz, 1998). Genom att studera den vardagliga praktiken i ett visst socialt och kulturellt sammanhang blir det möjligt att formulera de normer som utgör dess bas. Normalitet inifrån
Normalitet är inte något vi bara ”tänker”, utan det har en handlingsnivå och är något vi ”gör”. Normalitet är ett handlingsutrymme som definieras utifrån föreställningar om hur det är såväl som utifrån hur det borde vara. När man studerar normalitet kan man närma sig detta utrymmes gränser från åtminstone två håll – utifrån och inifrån normaliteten. Utifrånperspektivet anlägger ofta ett avvikelseperspektiv på normalitet. Normaliteten förstås då ”utifrån”, genom avvikelsen. Detta perspektiv tar sin utgångspunkt i avvikarens position, och det normala tillståndet tenderar att tas för givet och vara oproble1 Också det statistiskt mätbara är uttryck för en viss moral genom att det mätbara organiseras i kategorier som konstruerats i en bestämd kontext. Statistik är bärare av världsbilder, ideologier eller åsikter. Statistik skapar kategorier, strukturerar och bidrar till att forma vår bild av verkligheten (Höjer, 2002).
11