N채r duvor flyger
melinda nadj abonji
N채r duvor flyger
melinda nadj abonji
melinda nadj abonji
När duvor flyger
Översättning christine bredenkamp
titelsidor_narduvornaflyger110622.indd 2
2011-06-22 20.45
Arbetet med detta verk har skett med stöd från kantonen Zürichs justitie- och inrikesdepartement och med medel från Pro Helvetia och Grenzgänger-stipendiet från Robert Bosch Stiftung.
ISBN 978-91-1-303707-3 © 2010 Jung und Jung, Salzburg und Wien Norstedts, Stockholm 2011 Originalets titel: Tauben fliegen auf Översättning: Christine Bredenkamp Omslag: Håkan Liljemärker Tryck: Livonia Print, Ltd. Lettland 2011 www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
Titos sommar När vi nu äntligen rullar in med vår amerikanska bil, en mörkt brun Chevrolet, chokladfärgad skulle man kunna säga, gassar solen så obarmhärtigt över den lilla staden, då har solen nästintill helt ätit upp husens och trädens skuggor, vi kommer alltså åkande vid middagstid, vi sträcker på halsarna för att se om allt fortfarande är kvar, om allt fortfarande är som i fjol och som alla somrar dessförinnan. Vi rullar in, glider fram längs gatorna som kantas av majestätiska popplar, allén som varslar om den lilla staden, och jag har aldrig berättat det för någon, att dessa träd som skjuter upp i skyn försätter mig i ett svindlande tillstånd, ett tillstånd som ger mig en känslomässig kortslutning med Matteo (samma svindel som jag hemfaller åt när Matteo och jag snurrar runt runt, i byskogens vackraste glänta, så innerligt, hans panna mot min, och Matteos tunga som är så egendomligt sval, den svarta kroppsbehåringen som smiter åt efter hans hud, som hade den helt och hållet kapitulerat inför dess ljusa skönhet). När vi kör förbi popplarna, när detta flimmer berövar mig mitt förstånd, när vårt chokladfärgade fartyg ljudlöst 5
glider från ett träd till nästa, och däremellan slättens luft som kommer i dagen, jag kan se den, luften, som nu står stilla eftersom solen är så obarmhärtig, då säger min far till ac:n, än är allt precis som det alltid varit, med liten röst säger han, ingenting har förändrats, ingenting alls. Stilla undrar jag om min far önskar sig en trupp professionella trädgårdsmästare som åtminstone kunde tukta grenarna – man måste ju bemöta det förvildade med lite civilisation! – eller som med effektiva maskiner en gång för alla kunde fälla dessa småstadsvarslande popplar! (Och vi skulle sitta på en av dessa stubbar och med våra blickar fullständigt behärska slätten fullpumpad med middagshetta, och min far skulle rent av klättra upp på en stubbe och vrida sig ett varv runt sin egen axel, för att sedan med en bitter människas röst, som sent, men bättre sent än aldrig! får all rätt att säga: Äntligen är dessa förbaskade, mossiga träd väck.) Ingen vet vad dessa träd betyder för mig, luften mellan dem som man tydligt kan se, och ingenstans är träden så löftesrika som här, där slätten lämnar plats åt dem, och även denna gång önskar jag få stanna till en stund, få luta mig mot en av dessa stammar, höja blicken och låta mig förföras av bladens kvicka små rörelser, och inte heller denna gång ber jag min far att stanna, eftersom jag inte vet något svar på frågan ”varför”, eftersom jag då skulle bli tvungen att berätta så mycket, utan tvivel om Matteo, för att förklara varför jag vill stanna till just här, så nära målet. Vår bil, som dragen av en hemlig kraft, närapå immun mot gatans gupp, rullar alltså vidare, och innan vi slutgil6
tigt kommer fram måste vi passera ännu ett ”ingenting har förändrats”, måste civilisationen finna sig i ännu ett bakslag, det vill säga stagnation, och vi barn pressar våra ansikten mot den vänstra bilrutan, som är förvånansvärt kall, med tvivlande ögon ser vi människor som lever på ett berg av sopor, ingenting har förändrats, säger min far, hyddor av plåt, gummi, toviga barn som leker bland bilvrak och hushållssopor som om det vore det mest normala i världen, men alla glasskärvorna då, vill jag fråga, vid mörkrets inbrott, när skuggorna börjar smyga omkring, när allt som bara ligger där hopplöst huller om buller vaknar till liv? Och för ett kort ögonblick glömmer jag popplarna, Matteo, flimret, Chevroleten, och slättens svarta natt omsveper mig med hela sin förödande kraft och jag hör dem inte, zigenarnas sånger, de mångbesvurna, de beundrade, allt jag ser är mörkrets giriga skuggor som ingen gatlykta i världen kan förjaga. Och min far sneglar ut genom fönstret, skakar på huvudet, hostar sin torra hosta, han kör så långsamt att man skulle kunna tro att han alldeles strax tänker stanna bilen, titta bara, säger han och pickar med pekfingret mot sidorutan (jag minns en eld vars rök kom på villovägar), jag, som tar in de smutsstela ansiktena, de vassa blickarna, slynglarna, trasorna, ljuset som dallrar ovan sopbergen, jag vidgar min blick som om jag måste förstå allt detta, alla dessa bilder av människor som inte har några madrasser, för att inte tala om några sängar, och som kanske därför gräver ned sig i jorden om natten, i den becksvarta slätten som nu, om sommaren, fullkomligen prunkar av 7
solrosor, och som om vintern sedan motståndslöst överlämnar sig, så att man förbarmar sig över den, jord, inget annat än jord som om vintern tillintetgörs av en blytung himmel, och som, när himlen lämnar den i fred, förvandlas till ett hav, helt vindstilla. Jag har aldrig berättat det för någon, men jag älskar den här slätten, som smalnar av till ett tröstlöst streck, ingenting skänker den dig; mol allena på denna slätt som du inte kan avkräva någonting, som du på sin höjd kan lägga dig ned på, med utsträckta armar, och det är det enda skyddet den erbjuder dig. Om jag hade sagt att jag älskade Matteo (en sicilianare som dök upp i vår klass några veckor före sommarlovet, ciao, sono Matteo de Rosa! och genast blev omtyckt av alla, förutom av läraren), så skulle de flesta troligen ha förstått mig, men hur säger man att man älskar en slätt, popplarna, de åldrade, likgiltiga, stolta, och luften mellan dem? Om sommaren, då slätten vuxit sig en hel våning högre, med solrosfält, majsfält, vetefält så långt ögat kan nå, och det sägs att det gång efter annan försvinner folk i de ändlösa fälten, om du inte ser upp så fattar slätten tag i dig och slukar dig, sägs det, och jag tror inte på det, jag tror att slätten är ett hav, med egna lagar. Dessa arma satar, säger min mor, som om vi tittade på teve, och i stället för att byta kanal kör vi förbi, fortsätter vi vår färd i kylboxen, som kostat en hel förmögenhet, som gör oss så breda som om gatan enkom tillhörde oss, och min far knäpper på radion för att låta musiken förvandla det låga och lumpiga till en dansant takt, till musik, för att 8
ögonblickligen bota verklighetens klumpfot: Kom hit, gå inte dit, kom hit, hjärtat mitt, kom hit och kyss mig … Med ett ljud inte värt att nämna rullar vi över rälsen, passerar den sneda, rostiga skylten som sedan evigheter måste bära småstadens namn, vi är framme, säger min syster Nomi, pekar på kyrkogården där det råder en påfallande orättvisa, gravar som ingen längre bryr sig om, enkla träkors övervuxna av ogräs intill oigenkännlighet, årtal, bokstäver som knappt går att tyda, vi är framme, säger Nomi, och i hennes ögon avtecknar sig rädslan för att någon gång de närmaste dagarna tvingas gå till kyrkogården och hjälplöst behöva stå vid gravar, skämmas för föräldrarnas tårar, själv vilja gråta, föreställa sig att där nere i kistan ligger farfar och mormor, som vi, Nomi och jag, aldrig lärde känna, gammeltanter och gammelonklar, händerna som alltid är i vägen för en i stunder som dessa, vädret som alltid är opassande i stunder som dessa, och grät man så visste man åtminstone vad man skulle göra av händerna; gladiolusar och skira rosor intill gravar täckta av stenplattor, de döda vars namn är ingraverade i sten för att bestå för eftervärlden, stenplattorna som jag inte tycker om, eftersom de klämmer ihjäl slättens jord och hindrar själarna där inunder från att flyga i väg. Vår familj, såväl på mammas som på pappas sida, som ligger begraven under stenplattor, i värsta fall saknas blommor, de gula och rödrosa rosorna, gladiolusarna, men gravarna, täckta av stenplattor, förfaller inte trots att ingen kommer och besöker dem, inte heller på allhelgona, inte ens på allhelgona, säger min mor när någon avlägsen kusin 9
ringer henne och med tryckt röst meddelar henne att ingen förutom hon varit på kyrkogården för att tända en lykta för de döda, gravarna förfaller Gud vare tack inte, säger min mor då, och i denna mening ryms den djupa sorgen över ett liv som inte ens kan bry sig om de döda, eftersom de är för långt borta för att åtminstone en gång om året, på allhelgona, ställa dit några blommor. Eftersom döden sällan förebådas är vi således nästan aldrig på plats när någon i vår familj i Vojvodina dör, och när tant Manci eller farbror Móric ringer, eftersom de är de enda som har telefon, för att tala om för oss att det dessvärre är en dag med dåliga nyheter blir det alltid märkvärdigt stilla i vårt vardagsrum, möjligen hade det funnits något att säga om döden om vi hade befunnit oss på den plats där alla våra släktingar bor, vi skulle åtminstone ha lyssnat på vad man hade att säga om den avlidna och vi skulle säkert ha blivit rörda när Mamika, som med sin röst når varenda själ i de dunklaste av vrår, sjungit en visa, men eftersom vi inte är där folk tar farväl i tre dagar innan de överlämnar de jordiska kvarlevorna, som man brukar säga, åt de dödas vilorum, eftersom vi bara har telefonen, en avlägsen röst som betygar att något oåterkalleligt har skett, rör vi oss likt spöken denna dag med dåliga nyheter, vi undviker till och med att beröra varandra med blicken, och jag minns att far tar de gula krysantemumen, som mor ställt på vardagsrumsbordet, och slungar dem ned i sophinken, en dag i oktober 1979 då vi just nåtts av meddelandet att fars älskade gammelfaster dött. Inga dödsblommor, säger far med blossande bakhuvud och fjärrkontrollen i han10
den, jag och Nomi, som alltsedan dess kallar krysantemum de förbjudna blommorna, eftersom vi inte längre får ställa dem på bordet, och när vi sedan söker upp kyrkogården i våra hemtrakter och smyckar våra bortgångnas gravar med blommor, aldrig någonsin med krysantemum, inte ens om hösten, så kommer vi för sent, tänker jag, så är vi ännu en gång ensamma med vår sorg.
Och den gången kunde vi inte ana att om några år skulle gravstenarna vältas, stenplattorna hackas sönder, blommorna halshuggas, eftersom det i krig helt enkelt inte räcker med att döda de levande, och hade vi anat det, skulle vi antagligen ha böjt våra huvuden vid våra bortgångnas gravar, bett för att vårt tysta nynnande skulle förtätas till ett magiskt skydd så att de döda inte skulle störas i sin eviga frid, som man brukar säga, men vi hade också kunnat be för att daggmaskarna, ollonborrslarverna, tvestjärtarna, tusenfotingarna och allsköns skalbaggar inte skulle kravla och krypa omkring i en enda villervalla, liksom vilda på grund av den plötsliga ljusförändringen, för att sedan, efter denna störning, äntligen fly tillbaka in i det skyddande mörkret.
Vår splitternya Chevrolet tar av till vänster, in på Hajduk Stankova, gör en elegant kurva innan min far måste bromsa in eftersom gatan inte är asfalterad, i stället kör vi på intorkad gyttja med ett tunt dammlager som förvandlar 11
vår Chevrolet till ett bepudrat oting – även här möts vi av en stagnerad civilisation. Vi är framme, säger jag, vår bil står utanför infarten, en mur av uttorkade, skeva träplankor, kanske två meter hög och tre meter bred, som bjuder nyfikna ögon på mer än bara en löftesrik glipa, min far stänger av motorn, vi plirar upp mot det lilla vita huset tillhörande infarten, skarpt upplyst av solen, Mamikas hus, min fars mors, för mig urtypen för ett hus som gömmer någons första och djupaste hemligheter, och vi blir sittande en lång stund innan pappa öppnar infartsgrinden och långsamt rullar in vår Chevrolet på gårdsplanen, skrämmer upp hönorna och ankorna med ett kort tutande. Gud har sänt er, Mamika, som inte ler, som inte gråter, som säger denna mening med sin milda röst, som stryker oss var och en över kinden, även min far, sitt barn, och Guds gunst, som leder oss in i sitt vardagsrum, som på samma gång är hennes sovrum, Hans nåd, som serverar oss Traubisoda, Tonic, Apa Cola och understundom en hutt, påve Johannes Paulus II, som liksom alltid ler mot oss i form av en färglagd liten bild, och jag, som i ängslig noggrannhet inspekterar rummet, som med blicken söker skänkskåpet, bibelspråket, trasmattan, som hoppas att allt fortfarande är sig likt, eftersom det inte finns något som jag fruktar mer än förändring när jag återvänder till min tidiga barndoms ort: igenkännandet av ständigt samma föremål som skyddar mig från rädslan för att stå som en främling här på jorden, utesluten ur Mamikas liv, jag måste, så fort det bara går, tillbaka ut på gårdsplanen för att 12
fortsätta min ängsliga inspektion – Är allt sig likt? De båda silorna av trådgaller, där majsen lagras och där de fräcka mössen tumlar runt, den blå brunnen som för mig alltid varit ett besjälat väsen (en dvärg? ett odefinierbart djur?), rosorna och nattviolerna som mamma svärmar så för, vars doft kan göra en tokig om natten, gatstenen från vilken kisset avdunstar om sommaren, på vilken hönsens blod sprutar när Mamika skickligt snittar deras halsar, från vilken hönorna nyss pickat i sig malda majskorn. Är allt sig likt? frågar jag mig i smyg, och varför denna speciella ängslan drabbar mig under ankomstens första ögonblick och att jag inte är ensam med denna obehagliga känsla, utan att Nomi är precis lika drabbad som jag, men att hon hanterar det annorlunda, det begrep jag först långt senare. Och efter att jag inspekterat gårdsplanen, hönsgården, utedasset, dynggrepen, trädgården och naturligtvis vinden – som avslöjar de vackraste av hemligheter – måste jag raskt klättra ned för den murkna stegen igen, se upp så att jag inte trampar sönder någon av de lysande middagsblommorna som växer i fogarna mellan gatstenarna, jag måste, så fort det bara går, tillbaka till grinden, trycka ned klinkan, sträcka ut huvudet för att se om hon fortfarande är kvar, tokan med det toviga håret, med ögon som tror på allt och som glömmer allt, som frågar innan munnen gör det, har du något till mig? något gottis? för mitt hjärta, något sockersött? Jag måste se efter om Juli fortfarande är kvar, ett stort barn är hon, sägs det, trots att hon sedan länge har bröst och raggigt hår under armarna, Juli, som ett par stenkast längre bort står och lu13
tar sig mot husmuren eller sitter på en klaffstol, Juli, som inte gör dagen det minsta förnär mer än att betrakta den, Juli, är du där? Tokan som vi barn är så rädda för, som vi oupphörligen hånar, Juli, som vi älskar, eftersom hon tror på allt vi säger och berättar saker som doftar som från en främmande värld (vet ni, Nomi och Ildikó, säger Juli, ni har en syster, ja ja ja, det vet jag, hon är underbar, ja ja ja, och Juli fnittrar, det vet jag, kolla här, och Juli pekar på de stora orangefärgade blommorna på sin klänning, det här är mina ögon, ja ja …)
Traubi! säger Nomi och jag i mun på varandra när vi har tvättat händerna och slagit oss ned vid Mamikas dukade bord och de små flaskorna står redo på en plastbricka, Traubisoda! Så heter druvtrolldrycken från vårt hemland, en smal liten flaska utan etikett på vilken de vita bokstäverna lyser mot grönt glas, Mamika, som har köpt mängder av Traubi åt oss, bara för er! och givetvis är Nomi och jag bortskämda västungar som gör sig lustiga över att man i öst försöker imitera Coca-Cola och inte lyckas frambringa något annat än ett onjutbart, brunt blask som heter Apa Cola (Apa Cola, vilket urbota korkat namn!), men Traubi älskar vi, vi älskar Traubi så mycket att vi funderar på att ta med några flaskor hem, till Schweiz, för att visa våra väninnor att det hos oss, därifrån vi kommer, finns något som smakar helt osannolikt gott – men hittills har vi inte gjort det. Mamika, som dukar fram hönsgulasch med klimp, panerat fläskkött med friterad potatis och pumpa, ättiksgurka 14
som syrats i solen och tomatsallad med rödlök, Mamika som gett oss lov att dricka så mycket Traubi vi vill, och för en gångs skull får vi resa oss från bordet för att överösa Mamikas lena hy med pussar, vi pressar oss från höger och vänster mot klänningens värme och det är bara Mamika som inte irriterar oss när hon säger att vi bestämt vuxit två fingerbredder, mina stora flickor, säger hon, och snart är ni unga kvinnor! Nomi och jag, vi lägger våra händer i turordning mot Mamikas hårknut, eftersom det känns så mjukt och skönt med det flätade håret mot handflatan, och jag, som denna sommar faktiskt upplever det som om benen vore för långa, händerna för stora, som om det hela tiden är något med min egen kropp som inte längre stämmer, med andra ord har jag säkert vuxit mer än två fingerbredder, och ändå är jag långt ifrån de vuxnas värld, det märker jag framför allt när mor och far börjar berätta om vårt liv i Schweiz, om arbetet i vår verksamhet, TVÄTTERI, STRYKNING, PRESSNING, står det på en svartvit skylt och far tecknar bokstäver i luften framför Mamikas ögon och siffror som talar om hur mycket en struken skjorta kostar, en bordsduk, en undertröja, hur mycket rabatt det blir om någon kommer med tio skjortor på en och samma gång, och mamma beskriver vilka komplicerade material rikemansfolket har, fingrarna måste först komma underfund med hur man ska föra strykjärnet över dessa material, för det priset får det inte finnas minsta lilla skrynkla, säger hon, och jag, som lyssnar på mina föräldrar med ett halvt öra, som pratar nästan ohörbart med Nomi om hur våra väninnor kommer att reagera på vår Traubisoda, Betty 15
kommer säkert att säga, inte illa, men inget märkvärdigt! och Claudia kommer förmodligen att vända och vrida på den lilla flaskan och sedan säger hon ingenting eller så knycker hon bara på nacken, det är ju inte så lätt att medge något, säger Nomi, sant! det är inte sjyst av oss att tvinga våra väninnor att ljuga, funderar vi, och vi fortsätter hellre att svärma för Traubisoda och väntar på den dagen då den kommer att bli vida mer känd än allt annat, till och med mer känd än Coca-Cola, ja självklart! och Nomi fyller våra glas igen, mor och far, som nu berättar att vi även levererar den strukna tvätten i stora korgar hem till kunderna, för det mesta om kvällarna, naturligtvis kostar det extra när vi måste slingra oss upp för bergen, de föredrar ju att bo högre upp, rikemansfolket, säger far och skrattar, och medan han fortfarande är mitt uppe i att berätta om hundarna som attackerat eller nästan attackerat honom vid leveransen, tänker jag på hur vi där nere i källaren, där de båda tvättmaskinerna står, sköljmedel, tvättmedel och specialtvål, otaliga plastkorgar i alla storlekar och färger, tygpåsar med klädnypor och dessutom ett skänkskåp med porslin, kryddor och en kokplatta, hur vi sätter oss ned vid det lilla träbordet som far hittat ute på gatan och äter lunch, i källaren, där det alltid är svalt och med tvätten hängande överallt, vi äter under tystnad, eftersom far tycker att maten ska tysta munnen. När vi är ostörda, Nomi och jag, mäter vi de mest oformliga underbyxor med våra händer, föreställer oss hur många gånger våra lår och rumpor skulle få plats där, i dessa fallskärmar! rikemansfolket måste ju också gå på toa, och ibland är de 16
rent av smällfeta, säger vi och fnittrar, men sedan skäms jag när personen i fråga kommer och hämtar sin tvätt och jag måste se henne i ögonen när jag tar betalt, och det är det ingen som vet, inte ens Nomi. Det låter som hårt arbete, säger Mamika och skär upp brödet, en fingertjock skiva som hon räcker pappa. Men vi tjänar pengar och ingen dikterar för mig vad jag ska göra, svarar han, blottar sina tänder och fyller sitt glas igen, så säg mig, Mamika, måste Ni alltjämt köa för det här tarvliga brödet, mitt i natten, nu när kungen av alla partisaner äntligen är död? eller kan Ni numera handla bröd på eftermiddagen, eller över huvud taget …? Och strax kommer far att börja tala om de grundläggande skillnaderna mellan öst och väst, om de mest grundläggande skillnader som över huvud taget kan existera i universum, och under tiden svepa den ena snapsen efter den andra, den av farbror Móric egenhändigt hembrända päronsnapsen, nu, i år, då Kamrat Josip Broz Tito dött och det som alla, åtminstone de intelligenta, vetat hela tiden kommer att besannas, nämligen att det kommer att dröja generationer innan den socialistiska katastrofekonomin återhämtat sig, om den nu någonsin kommer att göra det! (och allt det och mycket mer därtill har vi redan fått ta del av på vår resa), och när far just är på väg att komma så där riktigt i gasen säger Nomi helt oväntat, med sin obevekliga gälla röst som hon annars bara använder för att be om sötsaker, jag vill att Mamika pratar med mig nu, jag vill att Mamika ska berätta nu. Och hon frågar farmor hur många kultingar grisarna har fått, hon frågar om gässen, 17
hönsen, om vi kan gå och plocka ägg lite senare, hon vill veta om Mamika fortfarande proppar ankorna fulla, om Juli fortfarande går och handlar på torget åt henne, och herr Szalmas trädgård, hur ser den ut? Och Nomi hänger runt Mamikas hals, pratar och pratar som en kvarn så att mor stryker henne över det eldröda ansiktet och säger, vi har ju nyss kommit, du har några dagar till på dig att fråga Mamika om allting. Men jag vill veta allt nu, säger Nomi, jag vill veta allt precis just nu, säger hon än en gång och trycker sig mot Mamikas kind, hon nästan gråter, hennes röst slår över, och mor skakar oförstående på huvudet, och far säger, efter en sådan här färd har jag ingen lust att höra på en massa gnäll, och han drämmer handen i bordsskivan och eftersom det inte finns någon fluga där, spritter vi alla till, alla förutom farmor, som med lugn röst säger: Hjärtligt välkomna hem till mig! Hjärtligt välkomna med allt som ni för med er, min käre Miklós! då tar jag med Nomi och Ildikó på en liten rundvandring, och du, du lägger dig under tiden ned och vilar, och sedan blir det efterrätt!
Min farmors blida nynnande, grodornas nattliga kväkande, grisarna som plirar med sina små grisögon, en hönas upprörda kacklande innan den ska slaktas, nattviolerna och aprikosrosorna, grova svordomar, den obönhörliga sommarsolen och därtill doften av fräst lök, min stränge farbror Móric som plötsligt reser sig upp och börjar dansa. Min barndoms atmosfär. 18