L채sebok 책k 3
LENA HULTGREN
Vips Läsebok åk 3
Text Lena Hultgren Illustrationer Sara N Bergman
Ett speciellt tack till Agnes, Edvard och Nils samt till barn och lärare i Hästhagenskolan för att ni har lyssnat, läst och på olika sätt bidragit till berättelsen.
Innehåll Prolog
........................................... I n g e n t i n g s . 4
K a pi t e l 1 ........................................... M o l n f o l k e t s . 7 K a pi t e l 2 .............................................. M o l n va n d r a r e n o c h d e t r e t e c k n e n s . 1 3 K a pi t e l 3 ........................................... D e o k ä n d a s . 1 9 K a pi t e l 4 ........................................... D e t r ö d a s k e n e t s . 2 3 K a pi t e l 5 ........................................... D e n p l at ta l å d a n s . 2 7 K a pi t e l 6 ........................................... D e t r u n d a r u mm e t s . 3 1 K a pi t e l 7 ........................................... D e n v i ta r ä v e n s . 3 6 K a pi t e l 8 ........................................... D e n b l å fä r g e n s . 4 1 K a pi t e l 9 ........................................... H e m l ä n g ta n s . 4 7 K a pi t e l 1 0 ........................................... M o l n h e r d e n s . 5 3 K a pi t e l 1 1 ........................................... M i n ip l at ta n s . 5 8 K a pi t e l 1 2 ........................................... M o n s t r e t i s ta d e n s . 6 4 K a pi t e l 1 3 ........................................... D e n h e m l i g a få n g e n s . 6 9 K a pi t e l 1 4 ........................................... S o m i e n d r ö m s . 7 4 K a pi t e l 1 5 ........................................... A l l a b e h ö v s s . 7 9 K a pi t e l 1 6 ........................................... O r o n s . 8 4 K a pi t e l 1 7 ........................................... Li ta på Li v a s . 8 9 K a pi t e l 1 8 ........................................... K a mp e n o m s ta v e n s . 9 5 K a pi t e l 1 9 ........................................... Pa n t e n s . 1 0 1 K a pi t e l 2 0 ........................................... F ö r v a n d l i n g e n s . 1 0 7 K a pi t e l 2 1 ........................................... Få n g a å n g a s . 1 1 3 K a pi t e l 2 2 ........................................... F ö r b r a f ö r at t v a r a s a n t s . 1 1 7 K a pi t e l 2 3 ........................................... Ö v e r r a s k n i n g a r s . 1 2 1
Prolog
Ingenting Det var en gĂĽng ingenting. Ingenting alls. Om ingenting fanns, vad fanns det inte dĂĽ? 1 Det fanns inget hus, ingen lus, inget bus. Det fanns ingen mus, inget sus, inget ljus.
Det fanns inget djur, ingen tur, ingen mur. Det fanns ingen sur, ingen skur, eller hur?
Ingenting, ingenting, inte ens ett litet: – Pling! 2 Det fanns ingen ratt, ingen katt, inget skratt. Det fanns inget platt, ingen natt, ingen skatt.
Det fanns ingen glass, inget pass, ingen tass. Det fanns ingen klass, ingen vass, ingen jazz.
Ingenting, ingenting, inte ens ett litet: – Pling! 4
3 Det fanns ingen buss, ingen tuss, inget plus. Det fanns ingen sluss, inget russ, ingen puss.
Det fanns inget ni, inget vi, inget i. Det fanns ingen lag, ingen dag, inget jag.
Ingenting, ingenting, inte ens ett litet: – Pling! 4 Det fanns inget bär, inget där, inget här. Det fanns ingen sfär, ingen tvär, ingen kär.
Det fanns ingen stad, inget bad, inget blad. Det fanns ingen rad, ingen grad, ingen glad.
Ingenting, ingenting, inte ens ett litet: – Pling!
5
5 Det fanns inget hat, ingen mat, ingen lat. Det fanns inget prat, inget gnat, inget tjat.
Det fanns inget hüll, inget troll, ingen boll. Det fanns ingen koll, bara noll, noll, noll! Ingenting, ingenting, inte ens ett litet: – Pling! Ingenting, ingenting, inte ens ett litet: – Pling! Ingenting, ingenting, inte ens ett litet: – Pling!
6
Kapitel 1
Molnfolket Minns du att Ymer undrade om Vips hade hittat till rätt moln? Då svarade Vips ja. Hur kunde han vara så säker på det? Om du tittar riktigt noga på molnen så är de helt olika. Men vissa moln bildas på ungefär samma sätt och liknar varandra. De molnen kallas till exempel för fjädermoln, slöjmoln och stackmoln. Det finns också några mycket speciella moln som är hemliga för människor. Nu ska du få veta något som inte så många vet: På varje hemligt moln bor det ett särskilt folk. De som bor där har inte bott där alltid. De har kommit dit från olika platser på Jorden. Tuss och Tapp var kompisar. De tillhörde Molnfolket och bodde på ett moln som hette Cumulus. Det låg precis bredvid Memoria. Tuss och Tapp var alltså grannar med Vips mamma. Den här dagen lekte Tuss och Tapp med varandra. Vädret var perfekt för deras favoritlek. När solen gick upp bildades det lagom många moln av olika slag. Då turades Tuss och Tapp om att jaga varandra högt över Jorden.
7
Tuss jagade. Hon låtsades att hon var en elak molnjätte som hette Oron. Tuss och Tapp hade aldrig sett honom. Men ibland pratade de vuxna om Oron när de trodde att molnbarnen inte lyssnade. Tapp flög in bakom ett tungt och mörkgrått regnmoln. Han höll sig fast med hjälp av sina molnvantar. Han tryckte sig tätt mot molnet för att Tuss inte skulle hitta honom. Men hon var snabb och fick tag i honom direkt. När Tuss tog tag i Tapp råkade hon knuffa in honom i regnmolnet. Då blev han alldeles dyblöt och mycket tyngre. Som tur var lyckades Tapp ta sig därifrån. Sedan skakade han på sig. Han såg ut som en lurvig hund som kom upp ur badet. När Tuss sa det till honom började Tapp att skratta. Sedan kunde ingen av dem sluta. De skrattade så att de nästan inte kunde hålla sig kvar uppe i luften. – Nu är det din tur att vara Oron, sa Tuss. Men det blev inte som hon hade tänkt. För nu drog en varm luftström med sig både Tuss och Tapp. Och innan de hann blinka följde de med det stora regnmolnet högt upp över en bergskedja.
8
Ju högre regnmolnet steg, desto kallare blev luften. Vattenångan kyldes ner. Då hände det: Innan Tuss och Tapp hann därifrån fick de ett skyfall över sig. De var så lätta att de följde med regnet ner mot Jorden. Det var som att åka i världens brantaste vattenrutschkana. – Hjääälp! ropade Tapp och såg sig om efter Tuss. – Hjääälp! ropade Tuss och såg sig om efter Tapp. Men de kunde inte se varandra. De kunde knappt öppna ögonen. Allt var vatten, massor av vatten. Och ingen räddande vind kom och tog dem med sig därifrån. Regndropparna träffade dem hårt. Båda två försökte krypa ihop och skydda sig så gott de kunde, men regnet bara forsade ner. Hur skulle de orka hålla sig kvar i luften? Tuss och Tapp var tvungna att klara det. Annars skulle de falla ner mot marken. De kämpade och kämpade, men hade snart inga krafter kvar. Just då slutade det att regna. Men vart hade Tapp tagit vägen? Hade han skadats av regnet? Tuss ropade och ropade på honom, men hon fick inget svar. ”Var är han?”, tänkte Tuss. ”Jag måste hitta honom!”
9
I samma stund kom en ny, varm luftström. Den tog tag i Tuss och drog henne med sig upp till ett litet kritvitt moln. Tuss lyckades ta tag i molnet. Därifrån såg hon Tapp. Han höll sig fast i kanten av ett tunt fjädermoln som var på väg mot henne. – Tapp! Här är jag! ropade Tuss. Kom till mig! Men Tapp skakade på huvudet. – Jag orkar inte, svarade han. Jag behöver mer E! Tapp var väldigt trött. Det fanns inte en chans att han skulle orka sväva till Tuss. Hon hade inte heller så mycket E kvar. Och fjädermolnet skulle inte hålla för henne också. Det var alldeles för tunt. Fjädermolnet närmade sig, men det låg inte på samma höjd. Tuss la sig på mage och böjde sig ner över molnkanten. Hon gjorde sig så lång som hon kunde och sträckte ner sin hand. Tuss blev orolig. Tänk om hon inte kunde nå honom! Och tänk om hon inte skulle orka dra upp Tapp till hennes moln! Tapp använde sina sista krafter. Han kastade sig rakt upp mot Tuss. Hon lyckades få tag i honom och drog upp honom. Båda två var andfådda och la sig på rygg bredvid varandra på molnet.
10
När de hade pustat ut en stund frågade Tapp med svag röst: – Kan jag få lite E av dig? Jag har nästan ingen laddning kvar. – Inte jag heller, sa Tuss och visade sin E-mätare för honom. Kolla! – Men du har i alla fall mer än vad jag har, sa Tapp. – Okej, vi delar rättvist, sa Tuss. Sedan måste vi hem och ladda oss. Tuss riktade sin E-mätare mot Tapps. Hon förde över så att de fick 25 procent var. – På hemvägen får vi inte använda någon E i onödan, sa Tuss. Vi måste försöka hitta vindar som går åt rätt håll. När Tuss och Tapp närmade sig Cumulus blinkade de röda varningslamporna på deras E-mätare. Skulle laddningen räcka ända hem? Plötsligt såg de något som svävade ovanför Memoria. Först tyckte de att det var en vanlig helikopter, men sedan hände det något jättekonstigt. Helikoptern förvandlades till ett flygplan! Det hade Tuss och Tapp aldrig sett förut. Flygplanet gjorde en U-sväng över Memoria och sedan flög det ner mot Jorden. Tuss och Tapp pratade inte med varandra om vad de hade sett. De undrade bara hur de skulle komma hem.
11
Den här gången hade de verkligen tur. En perfekt vind kom svepande. De följde med den vinden tills de var precis ovanför E-stationen. Sedan tog Tuss och Tapp varandra i hand och dök ner tillsammans. De hittade två lediga platser och slog sina koder. Då tändes de gula lamporna på mätarna med detsamma.
– Vi klarade det! ropade Tuss. – Du räddade mig, sa Tapp. – Äh, sa Tuss.
12
Kapitel 2
Molnvandraren och de tre tecknen Molnvandraren var en molnjätte. Han arbetade åt Amare som var den mäktigaste av alla i hela Vintergatan. Amare kom till Molnvandraren och sa: – Jag ska lämna vår galax för att vara med på ett viktigt möte i universum. Fortsätt att vakta Jorden. När det är dags kommer jag att ge dig ett nytt uppdrag. – Hur ska jag kunna få ett nytt uppdrag om du inte är här? frågade Molnvandraren. – Jag har förberett mer än vad du får veta, svarade Amare. Jag ska sända tre tecken till dig. De tre tecknen ska visa var det nya uppdraget finns. Amare berättade att det första tecknet var en virvelvind. Den skulle dra fram över marken som en tornado och sopa undan alla gamla spår. Virvelvinden skulle visa vägen fram till nästa tecken. Det andra tecknet var en speciell regnbåge. Molnvandraren skulle se en explosion av färger. Färgerna skulle lägga sig som en bro över en kulle. Och vid regnbågens slut fanns nästa uppdrag. – Tänk om jag är på andra sidan Jorden just då, sa Molnvandraren. Då ser jag inte de två första tecknen. – Var inte orolig, sa Amare. Det tredje tecknet kan du inte missa. Ett starkt ljus ska stråla ut från platsen där uppdraget ligger. Ljuset kommer att gå runt hela Jorden.
13
Från och med den dagen gick Molnvandraren och väntade på de tre tecknen. Han gick högt ovanför molnen i olika banor runt Jorden. Han vilade aldrig och han räknade varken dagar eller år. Molnvandraren var en god molnjätte. Han hjälpte både djur och människor utan att de märkte det. Allt ändrades när världens största vulkan fick ett utbrott. Mörka moln av aska skymde solen och het lava brände marken. En giftig rök spred sig över stora områden. Molnvandraren försökte samla ihop askan och fånga röken. Då såg han plötsligt att en ny molnjätte kom upp ur vulkanen! Den nya molnjätten såg ut som ett mörkt och hotfullt orosmoln. När han såg Molnvandraren sköt han blixtar mot honom och röt. Hans rytande lät som hundra lejon. Sedan drog han iväg motsols runt Jorden. Han förstörde, skrämdes och bråkade överallt.
14
Nu blev det svårare och svårare att vakta Jorden. Molnvandraren höll nästan på att ge upp. ”Bara inte Amare har glömt att sända de tre tecknen”, tänkte Molnvandraren. Det fanns säkert flera miljarder moln runt omkring Jorden. Ett av dem hette Memoria och där kunde man se en ny regnbåge varje dag. Därför gick Molnvandraren så ofta han kunde över Memoria. Han hoppades och trodde att den speciella regnbågen skulle bildas där. Men när skulle det hända? En dag gick Molnvandraren högt ovanför ett stort regnmoln. Under det regnmolnet fanns Tuss och Tapp. Men Molnvandraren såg inte dem och de såg inte honom. Nedanför Molnvandraren föll regnet. Och framför honom låg de stora molnländerna på en lång rad i solens sken. ”Allt är som vanligt”, tänkte han och suckade besviket. Men det var det inte. Plötsligt såg Molnvandraren det första tecknet! Det visade sig över Memoria, precis som han hade trott. Molnvandraren skyndade sig. Han tog längre steg än vanligt. En stor virvelvind snurrade runt som en tornado därborta. Virvelvinden drog fram över marken och förde med sig det mjuka vita. Marken blev alldeles slät. Alla spår försvann.
15
Molnvandraren stannade högt ovanför Memoria. Virvelvinden stod stilla och snurrade runt på samma ställe. Efter några sekunder fortsatte virvelvinden mot kullen. Där vinden drog fram blev det en väg, precis som Amare hade sagt. Det var förstås den vägen som ledde fram till det andra tecknet. Nu skulle det äntligen hända, det som han hade längtat efter så länge. Han skulle få sitt nya uppdrag. Just då fick han syn på något som inte alls stämde. Han var inte den enda som hade sett tecknet. Det stod två stycken okända därnere. En liten och en större. Varför hade Amare inte sagt något om dem? Vilka var de och hur hade de kommit hit? Det måste han ta reda på. Molnvandraren vände och gick tillbaka. Han skulle fråga Molnfolket på Cumulus om de visste något om de okända. Någon måste ju ha sett hur de hade kommit dit. På långt håll såg han två små molnbarn som flög ner till E-stationen. Som du vet var det Tuss och Tapp. Nu satt de bredvid varandra och laddade sig med E. Molnvandraren hade nyss gått förbi mot Memoria. Därför trodde de knappt sina ögon när de såg att han kom tillbaka.
16
Molnvandraren brukade gå i olika banor runt Jorden, men han gick alltid åt samma håll. Han vände aldrig om. Aldrig! Han brukade alltid gå vidare. Alltid! – Kolla, ropade Tuss. Ser du? – Såklart jag ser, svarade Tapp. De hade bestämt att de skulle leka igen. Men nu satt de kvar och väntade på vad som skulle hända. Molnfolket på Cumulus stod som förstenade och tittade på Molnvandraren. Det såg ut som om någon hade tryckt på en stoppknapp. Ingen hade sett Molnvandraren stå stilla förut. Han brukade aldrig stanna ovanför Molnländerna. Ingen hade hört honom prata heller, men nu gjorde han det. Molnvandrarens röst var mörk och lät som mullrande åska. Men han såg vänlig ut när han frågade dem om de okända. Molnfolket förstod vad han sa. Men ingen visste något om de två som han hade sett på Memoria.
17
Då beskrev Molnvandraren hur den lilla och den större såg ut. En av Molnfolkets äldsta nickade. Det var Form. Han trodde att den lilla kom från Jorden och hörde ihop med en av invånarna där borta. Form hade sett att den lilla hade varit där flera gånger och hälsat på. Molnvandraren blev med ens mycket lugnare. Han frågade om någon visste hur de hade kommit dit. Nu vågade Tuss och Tapp berätta om det konstiga flygplanet som de hade sett. – Vi såg ett flygplan som flög från Memoria, sa Tapp. Först var det en helikopter. Sedan förvandlades helikoptern till ett flygplan!
Molnvandraren funderade. Tänk om de okända hade kommit till Memoria för att stanna där för alltid! Hade de bara råkat komma dit när det första tecknet visades? ”Ja, så var det säkert”, tänkte Molnvandraren och gick tillbaka.
18
ISBN 978-91-47-11918-9 © 2015 Lena Hultgren och Liber AB Projektgrupp: Helena Hammarqvist, Caroline Hjorth, Sofia Warsén, Malin Wedsberg Redaktörer: Sofia Warsén, Malin Wedsberg Illustratör: Sara N Bergman Teknisk produktion: Eva Runeberg Påhlman Första upplagan 1 Repro: Integra Software Services, Indien Tryck: Interak, Polen 2015
Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering utöver lärares och elevers rätt att kopiera för undervisningsbruk enligt BONUS-avtal, är förbjuden. BONUS-avtal tecknas mellan upphovsrättsorganisationer och huvudman för utbildningssamordnare, t. ex kommuner och universitet. Intrång i upphovsmannens rättigheter enligt upphovsrättslagen kan medföra straff (böter eller fängelse), skadestånd, och beslag/förstöring av olovligt framställt material. Såväl analog som digital kopiering regleras i BONUS-avtalet. Läs mer på www.bonuspresskopia.se. Liber AB, 113 90 Stockholm Tfn: 08-690 90 00 Hemsida: www.liber.se Kundservice tfn: 08-690 93 30 E-post: kundservice.liber@liber.se
VIPS LÄSEBOK ÅK 3 Den som låg i mörkret väntade. Någon var på väg. Någon skulle komma. Om rätt någon kom, då kunde allt börja. Oron skulle besegras ... Så börjar den spännande berättelsen om kampen mellan två molnjättar. Vips och Agent X dras in i ett hisnande äventyr där deras uppdrag är att hjälpa den goda molnjätten. Berättelsen börjar i Högläsningsboken och fortsätter i Läseboken. Böckerna kan inte läsas fristående.
Best.nr 47-11918-9 Tryck.nr 47-11918-9