Forum/Stenhuggaren
07-03-23
14.32
Sida 1
Stenhuggaren
Forum/Stenhuggaren
07-03-23
14.32
Sida 2
Forum/Stenhuggaren
07-03-23
14.32
Sida 3
Camilla L채ckberg
Stenhuggaren
Forum
Forum/Stenhuggaren
07-03-23
14.32
Sida 4
Nionde tryckningen 64:e–73:e tusendet
Bokförlaget Forum, Box 70321, 107 23 Stockholm www.forum.se Copyright © Camilla Läckberg 2005 Svensk utgåva enligt avtal med Bengt Nordin Agency Omslagsbild © Kville Hembygdsarkiv Omslagsdesign Anders Timrén Satt hos Ljungbergs sätteri i Köping med 11/13 Goudy Tryckt 2006 hos ScandBook AB i Smedjebacken på 80 g tf bokpapper 1,5 ISBN 91-37-12638-5
Forum/Stenhuggaren
07-03-23
14.32
Sida 5
Till Ulle Mesta mรถjliga lycka
Forum/Stenhuggaren
07-03-23
14.32
Sida 6
Forum/Stenhuggaren
07-03-23
14.32
Sida 7
Hummerfisket var inte längre som det var förr. Då var det hårt arbetande yrkesfiskare som jagade efter de svarta kräftdjuren. Nu var det sommargästerna som under en vecka fiskade hummer för sitt eget höga nöjes skull. Höll sig till reglerna gjorde de inte heller. Han hade sett åtskilligt genom åren. Borstar som diskret plockades fram för att avlägsna den synliga rommen på honorna och därmed få humrarna att se lovliga ut, vittjande av andras tinor och till och med dykare som gick ner och plockade humrarna med händerna från andras tinor. Ibland undrade han var det skulle sluta. Om det inte ens fanns någon heder bland hummerfiskare längre. Vid ett tillfälle hade det åtminstone legat en konjaksflaska i tinan han drog upp, istället för det okänt antal humrar som försvunnit ur den. Den tjuven hade ändå haft viss heder, eller åtminstone humor. Frans Bengtsson suckade djupt där han stod och drog upp sina tinor, men ljusnade när han såg att det redan i den första fanns två präktiga humrar. Han hade ett gott öga för var de gick och en del riktiga smultronställen där tinorna kunde vittjas med samma fiskelycka år från år. Tre tinor senare hade han fått en försvarlig hög med de dyrbara djuren. Själv förstod han inte riktigt varför de betingade sådana hutlösa priser. Inte för att de var otäcka på något sätt, men fick han välja tog han hellre sill till middag. Det var både godare och mer prisvärt. Men inkomsterna från hummerfisket var ett mer än välkommet tillskott till pensionen vid den här tiden på året. Den sista tinan kärvade rejält och han tog stöd med foten mot relingen för att få lite mer stadga när han försökte rycka loss den. Sakta kände han hur tinan gav med sig och han hoppades bara att den inte blivit skadad. Han kikade över relingen på sin gamla snipa för att se vilket skick den kom upp i. Men det var inte tinan som kom först. En vit hand bröt den oroliga vattenytan och såg för ett ögonblick ut att peka mot himlen. Hans första instinkt var att släppa repet han höll i och låta vad det än var som vilade under vattenytan försvinna ner i djupet igen tillsammans 7
Forum/Stenhuggaren
07-03-23
14.32
Sida 8
med hummertinan. Men sedan tog erfarenheten över och han började åter dra i repet som var fäst vid tinan. Fortfarande satt det mycket styrka i kroppen och den behövdes. Han var tvungen att ta i för allt han var värd för att kunna baxa sitt makabra fynd över relingen. Först när den bleka, livlösa och våta kroppen med en duns föll ner på durken tappade han fattningen. Det var ett barn han fått upp ur vattnet. En flicka, med det långa håret klistrat runt ansiktet och läppar lika blå som ögonen som nu oseende stirrade upp mot skyn. Frans Bengtsson kastade sig mot relingen, och spydde. Patrik var tröttare än han någonsin trott sig kunna vara. Alla illusioner om att spädbarn sov mycket hade krossats grundligt de senaste två månaderna. Han drog händerna genom sitt korta, bruna hår, men lyckades bara förvärra sömnrufset. Och om han var trött kunde han inte ens föreställa sig hur Erica måste känna sig. Han slapp åtminstone de täta nattamningarna. Dessutom var han riktigt bekymrad för henne. Han kunde inte påminna sig att han sett henne le sedan de kom hem från BB, och ringarna under ögonen på henne var stora och svarta. När han såg förtvivlan i Ericas ögon på morgnarna var det svårt att lämna henne och Maja, men samtidigt var han tvungen att erkänna att han kände en stor lättnad över att kunna gå iväg till sin välbekanta vuxenvärld. Han älskade Maja över allt annat, men att få hem ett barn var som att kliva in i en främmande, obekant värld, med ständigt nya stressmoment lurande bakom hörnet. Varför sover hon inte? Varför skriker hon? Är hon för varm? För kall? Har hon inte fått några konstiga prickar? Vuxna busar var åtminstone något välbekant, något som han visste hur han skulle hantera. Tomt stirrade han på papprena framför sig och försökte rensa spindelväven från hjärnan tillräckligt mycket för att kunna fortsätta jobba. En telefonsignal fick honom att hoppa högt i stolen och det hann ringa tre gånger innan han kom sig för med att svara. ”Patrik Hedström.” Tio minuter senare slet han åt sig jackan som hängde på en krok vid dörren, sprang över till Martin Molins rum och sa: ”Martin, en gubbe som var ute och drog hummertinor har fått upp ett lik.” ”Var då?” Martin såg förvirrad ut. Det dramatiska tillkännagivandet bröt den stilla måndagslunken på Tanumshede polisstation. 8
Forum/Stenhuggaren
07-03-23
14.32
Sida 9
”Utanför Fjällbacka. Han har lagt till vid bryggan vid Ingrid Bergmans torg. Vi måste sticka nu. Ambulansen är på väg.” Martin behövde inte uppmanas två gånger. Också han slet åt sig en jacka för att klara det bistra oktobervädret och följde sedan Patrik ut till bilen. Färden till Fjällbacka gick fort och Martin höll sig ängsligt i handtaget i taket när bilen slickade vägrenen i de skarpa kurvorna. ”Är det en drunkningsolycka?” frågade Martin. ”Hur fan ska jag veta det?” sa Patrik, men ångrade genast sitt vresiga tonfall. ”Ursäkta, för lite sömn.” ”Det är okej”, sa Martin. Med tanke på hur sliten Patrik sett ut de senaste veckorna ursäktade han honom mer än gärna. ”Det enda vi vet är att hon hittades för en timme sedan och att hon enligt gubben inte såg ut att ha legat i vattnet särskilt länge, men det lär vi väl få se snart”, sa Patrik medan de körde nedför Galärbacken mot bryggan där en träsnipa låg förtöjd. ”Hon?” ”Ja, det är en flicka, ett barn.” ”Åh, fy fan”, sa Martin och önskade att han följt sin första instinkt och stannat kvar i sängen hemma hos Pia, istället för att ge sig iväg till jobbet. De parkerade vid Café Bryggan och skyndade sig bort till båten. Otroligt nog hade ingen ännu märkt vad som hänt och det fanns inget behov av att mota bort nyfikna. ”Hon ligger här i båten”, sa gubben som kom och mötte dem på bryggan. ”Jag ville inte röra tösen mer än nödvändigt.” Patrik kände väl igen den bleka nyansen i gubbens ansikte. Han såg den i sitt eget var gång han varit tvungen att titta på en död kropp. ”Var var det du fick upp henne?” frågade Patrik och sköt med frågan upp konfrontationen med den döda ytterligare några sekunder. Han hade inte ens sett henne än och redan rörde det sig olustigt i hans mage. ”Vid Porsholmen. Södersidan. Hon hade fastnat i repet till femte tinan jag drog upp. Annars hade det nog tagit en bra stund till innan vi fått se tösen. Kanske aldrig om strömmarna fört henne utåt havet.” Det förvånade inte Patrik att gubben kände till hur en kropp reagerade på havets inverkan. Alla av den gamla stammen var väl införstådda med att en kropp först sjönk, och sedan sakta steg upp till ytan allt eftersom den fylldes med gaser, innan den slutligen, efter ännu en tid, åter förpassades ner i djupet. Förr i tiden hade drunkning varit en högst verk9
Forum/Stenhuggaren
07-03-23
14.32
Sida 10
lig risk för en fiskare och Frans hade säkert varit med och sökt efter olycksaliga kamrater. Som för att bekräfta det sa fiskaren: ”Hon kan inte ha legat länge. Hon hade inte börjat flyta än.” Patrik nickade. ”Du sa det när du ringde. Ja, det är väl lika bra att vi tittar då.” Sakta, sakta gick Martin och Patrik bredvid varandra fram mot änden av bryggan, där båten låg. Först när de hade kommit nästan ända fram fick de tillräcklig sikt över relingen för att kunna urskilja vad som låg på durken. Flickan hade hamnat på magen när gubben drog in henne i båten och allt de såg var ett rufsigt, blött hår. ”Nu kommer ambulansen, de får vända på henne.” Martin nickade bara svagt. Hans fräknar och rödlätta hår framstod som flera nyanser rödare mot hans vita ansikte och han kämpade för att hålla illamåendet i schack. Vädrets gråhet och vinden som hade börjat piska upp sig rejält skapade en kuslig stämning. Patrik vinkade åt ambulansmännen som utan att göra sig någon brådska lastade ut en bår ur bilen och bar den mot dem. ”Drunkningsolycka?” Den förste av de två ambulanskillarna nickade frågande mot båten. ”Ja, det ser så ut”, svarade Patrik. ”Men det får obducenten avgöra. Det finns inget ni kan göra för henne i alla fall, mer än att transportera henne.” ”Nej, vi hörde det”, sa killen. ”Då börjar vi med att lyfta upp henne på båren.” Patrik nickade. Han hade alltid tyckt att barn som for illa var det värsta man kunde råka ut för i tjänsten, men sedan han fått Maja hade det obehag han tidigare känt tusenfaldigats. Nu skar det i hjärtat på honom vid tanken på den uppgift som låg framför dem. Så snart flickan hade identifierats skulle de bli tvungna att rasera livet för hennes föräldrar. Ambulansmännen hade hoppat ner i båten och förberedde sig för att lyfta upp flickan på bryggan. Den ene av dem började med att försiktigt vända över henne på rygg. Det blöta håret föll ner på durken som en solfjäder kring hennes bleka ansikte och ögonen såg ut att glasartat betrakta de framjagande grå skyarna. Patrik hade först vänt sig bort, men nu tittade han motvilligt ner på flickan. Sedan grep en kall hand om hans hjärta. ”Å nej, å nej, helvetes fan.” 10
Forum/Stenhuggaren
07-03-23
14.32
Sida 11
Martin tittade bestört på honom. Sedan gick det upp ett ljus för honom. ”Du vet vem hon är?” Patrik nickade stumt.
11