9789132165795

I serien The Young World har utkommit: Överlevarna Den nya världen

N E D L R VÄ A y N DEN

Översättning: Carina Jansson

www.wahlstroms.se Copyright © 2015 Chris Weitz All rights reserved Published by arrangement with Ulf Töregård Agency AB Svensk utgåva © 2015 B. Wahlströms Bokförlag, Massolit Förlagsgrupp AB Originalets titel The New Order Cover art and 3D type © 2015 Michael-Paul Terranova Cover design by Christine Kell Cover © 2015 Hachette Book Group, Inc. Omslagsanpassning Cecilia D. Engström Sättning RPform Tryck Scandbook AB, Falun 2015 ISBN 978-91-32-16579-5

JEFFERSON

GUDARNA LUTAR SIG ut ur sin maskin och vinkar till oss

från himlen.

En högtalare sprakar till: ”LÄGG NER ERA VAPEN.” Öborna har blivit tillsagda att försvara labbet. De lyfter sina gevär och skjuter, gör små gropar i bestens gråaktiga skinn, runt de svarta bokstäverna som bildar ordet FLOTTAN. Soldaterna drar in sina huvuden igen och pipan på ett maskingevär vänds ner mot oss och hostar eld. Killen närmast mig och Donna förvandlas till ett kaos av blod och kött.

Resten av Öborna springer till labbet för att söka skydd.

Fler av dem strimlas sönder av ännu en salva från helikoptern. Donna, Brainbox, Peter, Theo, Kaptenen och jag har slängt oss ner på marken, framstupa och hjälplösa, som om vi tillber en vulkan.

7

DEN NYA VÄRLDEN

Senare spottas vi ut ur helikopterns buk så fort den har landat på den massiva, rektangulära plattan högst upp på hangarfartyget som är lika högt som kontorsbyggnaderna i Midtown. Mängder av sjömän i färgglada overaller samlas omkring oss. När våra vakter drar bort oss från varandra dränks orden av ljudet från rotorbladen och motorerna på jetplanen som står överallt. Jag hinner knappt kasta en blick på Donna innan de föser oss nerför en trappa, in i den metalliska labyrinten som är fartygets inre.

Jag ropar hennes namn, men ingenting hörs.

Jag vaknar till surret och det svaga skenet från den fluore­ scerande panelen. Det finns ingen klocka i min cell och inget fönster, så jag kan inte avgöra om det är dag eller natt. Då och då hör jag smattret av fotsteg eller ett bräkande signalhorn genom skrovet, men om ljuden följer ett mönster har jag inte lärt mig det än. Jag har tappat dygnsrytmen i den här vibrerande metallådan och flyter runt i tiden som ett skepp med kluvna master, utan land i sikte. Jag svävar bland minnen och lösryckta tankar.

Bilder i huvudet. Washington Square, ett grönt frimärke (frimärken!) på det grå kretskort som är Manhattan. Allt är sig likt i minnets fågelperspektiv. Men när jag zoomar in, klickar på plustecknet i mitt inre Google Maps, framträder felen som utslag i stadens hy. Där brinner en massa sopor. Där ligger en hög med lik. Bilar har ryckts bort från sina banor och övergivits, som om en gigantisk treåring 8

CHRIS WEITZ

har lekt med dem. (Var det Gud – ett jättebarn? Eller gav han bara jorden till en kompis unge, en bortskämd liten halvgud, och stack iväg till en annan galax i ett brådskande ärende?)

Nere på gatunivå, bakom de provisoriska murarna runt Washington Square, pysslar stammen med sitt. De letar mat och bränsle och undrar vad som egentligen hände med mig och mitt lilla gäng. Och de dör.

På någon sorts amfibielastbrygga blir jag avspolad med en grönaktig vätska som bubblar och skummar och samlas i pölar vid avloppsbrunnarna. Bärs in i en dusch av två marinsoldater i skyddskläder, vidögda av rädsla för Sjukdomen. Jag hålls fastspänd, genomblöt, medan de ger mig mediciner och tar blodprover.

Efter en vecka i karantän kastas jag i fängelse.

Än en gång tar jag in mina omgivningar. En metallkub målad i oljigt grått, med ett handfat och en toalettstol i bors­ tat stål i ena hörnet och en smal brits mitt emot. En rejäl metalldörr med en infälld plexiglasskiva täckt av silvertejp.

Jag kan inte se ut men är ganska säker på att de kan se in, eftersom de låter lamporna vara tända och förgifta min sömn. De iakttar mig, och jag tvivlar inte på att de också 9

DEN NYA VÄRLDEN

lyssnar. Jag ser mig omkring efter buktande kameralinser små som insektsögon.

Och sedan, smällen av en metallbatong mot dörren, en befallning om att öppna och förhörsledaren kommer in och drar med sig en fällstol över tröskeln. Såväl han som de and­ ra har tagit av sig skyddsdräkterna. De verkar säkra på att deras botemedel fungerar lika bra som vårt. ”Mer?” säger jag. ”Bara några frågor”, säger han. Det säger han alltid. Är det något jag inte vet att jag vet? Rösten som alltid mumlar i bakhuvudet, ibland som en jobbig lillebror, ibland som en sträng förälder och ibland som någon jag tänker på som ”mig själv”, reciterar en liten dikt med den insinuanta logiken i en nonsensramsa: Det finns det som är känt som vi känner till. Det är det som vi vet att vi känner till. Det finns det som är känt att vi inte känner till. Med andra ord vet vi att det finns det som vi inte känner till. Men det finns även det som är okänt och som vi inte känner till. Det är det vi inte vet att vi inte känner till. ”Vad menar du med det?” frågar förhörsledaren. Jag hade inte insett att jag uttalade tanken högt. ”Varför har vi inte gått i land? Ni vet väl att folk dör?”

Han svarar inte. Men en av mina karantänsvakter berättade att det massiva fartyget, Ronald Reagan, håller sig precis bortom horisonten och utom synhåll från ön. ”Kommer inte bränslet att ta slut?”

Till min förvåning svarar han faktiskt på det. ”Den här skutan drivs av kärnenergi”, säger han. ”Vi kan vara ute till havs tjugo år i sträck.” Han ler. Jag inser att det är stolthet 10

CHRIS WEITZ

över fartyget som får honom att prata.

Nu när Amerika är borta är det kanske det enda hem han har.

Jag provar igen. ”Är vi de enda som är kvar? Är ni de enda vuxna som inte drabbats av Sjukdomen?”

Min gissning är att hangarfartyget är en flytande liten stad i ett hav av död. Eller så finns det kanske fler fartyg med människor här ute, vattenburna karantänsstationer som skyddat dem mot Sjukdomen. Hur skulle de vuxna annars ha överlevt? Sjukdomen decimerar allt.

Nej, säger läraren i mitt huvud, den nöjer sig inte med att decimera. Ordet decimera hänvisade ursprungligen till den romerska metoden för att bestraffa legionärer.

De valde ut, genom lottning, var tionde soldat i en legion som gjort uppror och arkebuserade dem. Disciplin genom skräck.

Vad Sjukdomen gjorde var värre. Alla små barn, alla vuxna försvann. Sjukdomen, som en annonsör, respekterar bara målgruppen tonåringar. ”Jag tänkte att du kanske ville ha lite mer dessert”, säger han för att byta ämne. Han håller fram en folietäckt mugg med fruktsallad. Han har försökt träna mig med hundgodis i en vecka nu, som om han vill att mitt minne ska sitta fint och tigga.

Jag tar emot plastmuggen. Den har stått i ett kylskåp och är fortfarande kall. Även om skeppet kan hålla sig flytande i tjugo år har de väl inte mat så det räcker till alla ombord?

Jag såg en dokumentär om hangarfartyg en gång, och där sa de att de största hade en besättning på tusentals personer.

11

DEN NYA VÄRLDEN

Hur länge kunde de överleva på den mat som fanns? De måste ha skaffat mer.

Om jag får prata med Brainbox kan vi kanske lista ut det.

Box suger säkert åt sig information, hur de än anstränger sig för att hålla honom ovetande.

När helikoptern hade gjort sin deus ex machina-grej på Plum Island och hängde där i luften, fet och klumpig som en humla, hoppades jag på betydligt mer. Efter allt vi gått igenom väntade jag mig nog att vi skulle tas emot som hjältar. En klapp på axeln, en iskall Cola, ett bra-gjort-nuär-mardrömmen-över, en bit nygräddad pizza? I stället frågor, som ett skitavsnitt av Law & Order som går i ständig repris. ”Varför sköt ni mot helikoptern?” ”Det gjorde vi inte. Det var de.” ”Vilka?” ”Öborna. De som bodde på Plum Island, alltså.” ”Du är inte en av dem som bodde på Plum Island?” ”Nej. Vi är från Washington Square. Och Harlem.” ”Okej, varför sköt de som bodde på Plum Island på oss?” ”Jag vet inte. Fråga dem, om det finns några kvar.” ”Kropparna vi hittade i labbet, då?” ”Det var Gamlingen – den vuxna, menar jag. Han var forskare eller något. Biologisk krigföring. Och tjejen var Kath. Hon var … en av oss.” ”Vad hände med dem?” ”Gamlingen dödade Kath. Han använde oss som försöksdjur och injicerade henne med något som utlöste Sjukdomen tidigare än vanligt. Han gjorde samma sak med mig, 12

CHRIS WEITZ

men han och Brainbox hittade ett botemedel som fungerade. Men det vet ni väl redan, antar jag.” ”Och vad hände med den äldre mannen?” ”Det har jag ju berättat.” ”Påminn mig.” ”Jag dödade honom. Eller … Brainbox förgiftade hans medicin. Sedan gjorde jag slut på honom.” ”Hur?” ”Jag … ströp honom.”

Gamlingen skulle ha mördat oss alla. Jag tänker inte på att jag dödade honom, inte mycket i alla fall. ”Lever de andra?” frågar jag.

Hans ansikte avslöjar ingenting, inte ens en skugga av det svar han inte tänker ge mig. ”Det får räcka för den här gången”, säger han, reser sig och går ut medan marinsoldaten med automatkarbinen blänger på mig.

När han har stängt dörren lägger jag mig på britsen och tänker på Donna. Sedan tänker jag på att tänka på Donna. Jag har försökt hålla tankarna på henne på avstånd, eftersom de knappast kan leda till något gott. Jag kan inte träffa henne, prata med henne eller röra henne. Och jag har en märklig känsla av att allt blev ungefär så bra det kunde bli den där natten på bogserbåten Annie innan vi togs till fånga av Öborna. Att det nästan blev för bra. Att det finns ett motsatsförhållande mellan hur vackert något är och hur länge det består. Solnedgångar, orgasmer, såpbubblor.

Sedan reflekterar jag över hur pervers jag är. Sedan minns jag att jag förklarade skillnaden mellan pervers och perverterad för Donna en kall höstmorgon i parken Före Händel13

DEN NYA VÄRLDEN

sen, och att jag berättade om Perversitetens djävul. Sedan minns jag att Donna kallade mig en perverterad djävul. Och än en gång rasar fördämningen som ska hålla Donna borta från mina tankar och jag drunknar i ensamhet och börjar bygga upp den på nytt med smältande isblock.

Så jag tänker på att tänka på att tänka på Donna. Och medan jag gör det vänder jag på muggen med fruktsallad.

Och jag ser att det finns ett bäst före-datum stämplat i botten. De brukar stryka över all text på de sorgliga små förpackningarna, som om de vill svälta mina ögon, men någon har slarvat så att strecket stryker under datumet snarare än döljer det.

Bäst före-datumet är, såvitt jag kan bedöma, en månad in i framtiden. Vilket betyder att fruktsalladen paketerades Efter Händelsen. Hur är det möjligt?

14

DONNA

MELLAN ALLA NÄRGÅNGNA intervjuer och tätt intill-

seanser med förhörsledaren Ed och sjukvårdarna – plötsligt är jag som en jäkla kändis med ett större entourage än typ Beyoncé – driver jag bara omkring i mina egna tankar.

Det duger väl gott som tidsfördriv, antar jag. Ja, det vore roligare om jag hade haft några dvd-filmer eller så, men det här är gammaldags underhållning. Först zappade man mellan kanalerna och sedan surfade man på nätet och nu roar jag mig med mina minnen.

De är inte särskilt tillfredsställande, måste jag medge.

Visst är det kul att sucka över Jefferson och minnas vad som hände och hur vi blev kära och så, men jag skulle inte ha något emot en tidning. Alltså, när man har återupplevt ett minne några gånger inser man att man ändrar detaljerna en aning varje gång. Så när man har återupplevt den där första kyssen några gånger, säg femtiotusen, inser man att efter alla små ersättningar – kanske höll han mig så i stället för så, och vore det inte bättre att minnas kyssen ur ett utifrånperspektiv, som en film, i stället för med hans ansikte rakt

15

DEN NYA VÄRLDEN

framför mig – har alltihop bara blivit en stor bluff. Som det där skämtet pappa brukade dra om Paul Reveres originalyxa med utbytt blad och utbytt skaft.

Det här är grejen med isolering: Det får sinnet att börja äta av sig självt. Så jag blir riktigt glad när förhörsledaren kommer.

Jag: ”Hej Ed, hur går det?”

Jag har börjat kalla honom Ed för att han ser ut som en Ed. Runt ansikte, renskrubbad hy med små sår efter rakningen, en liten kulmage och samma kortsnaggade frisyr som alla andra.

Ed: ”God morgon.”

Så det är morgon. Vad ska jag göra i dag? Kanske stirra in i väggen ett tag innan jag biter på naglarna? Och sedan nästan tappa förståndet före lunch.

Jag: ”Har du funderat på min förfrågan, Ed? Har du hört dig för?”

Ed: ”Vi har tagit den under övervägande.”

Det finns en gnutta flirtighet i hans sätt att säga det. Ed uppför sig exemplariskt, han är en lojal soldat och han skiter egentligen fullständigt i mig, men jag väcker också ett visst perverst intresse hos honom. Jag skyller på bristen på kvinnor i flottan och en liten maktobalansfetisch. Jag står trots allt till hans förfogande, som en egen liten prinsessan Leia i arresten.

Han räcker fram en fruktsallad. Som jag tar emot medan jag önskar att han haft något coolare att erbjuda. Jag misstänker att fruktsalladen är avsedd att försätta mig i skuld till honom på något sorts skruvat pop-psykologiskt sätt, men

16

CHRIS WEITZ

lyckligtvis odlar jag också en rejäl dos förakt som motvikt.

Jag är inte bara trotsig och vägrar samarbeta, jag försöker mer typ utnyttja alla lägen. Vilket inte innebär att jag flashar brösten (de jag nu har) eller så. Jag tackar bara inte nej till små moralhöjare som inlagda persikor eller chokladkex. Hur som helst har jag bett om något gulligare att ta på mig än kläderna de gav mig, nämligen en säckig, blå kamouflage­ overall. Vad ska jag kalla färgen? Solnedgångssargad, kanske? Kvävningsblödning? Den påminner mig om Uptownkonfederationen och deras paramilitära paintball-stil och jag hatar det. Jag har bett om en del annan skit också – smink, en iPad, modemagasin, ett par Uggs, tidningar, tamponger.

Kolla vad jag gjorde där. Jag bad om en massa dumma grejer som vilken tonårstjej som helst skulle vilja ha, som om världen inte hade gått under och ingen hade något bättre för sig än att läsa In Touch, typ. Men bland all annan skit finns en sak som faktiskt skulle kunna tala om för mig vad fan som pågår, som en tidning, om det fortfarande fanns sådana. Vadå, det är värt ett försök. Jag märker på Eds nedlåtande tonfall att han tycker att jag är rätt oanvändbar, så jag försöker spela på hans låga förväntningar för att se om han råkar försäga sig.

Det där med tampongerna var förresten på riktigt, vilket är en märklig jävla grej. Sedan Sjukdomen slog till är det nämligen ingen som har fått barn eller mens eller så men, på gott och ont, sedan vi gick ombord på USS Isoleringscell – omstart! Systemet fungerar igen. Och hurra, antar jag? En del av mig bara jag är en riktig kvinna medan en annan del surar över att undergångens enda fördel nu har försvunnit.

17

DEN NYA VÄRLDEN

Ed: ”Jag kan ordna, öh … sanitetsprodukterna.” (Ed blir lika besvärad som alla andra killar av tjejgrejer.) ”Vad beträffar resten beror det till stor del på ditt samarbete.”

Det är svårt att få grepp om Ed – han beter sig inte som om han har dåligt samvete för att han håller mig instängd eller som om han tycker att han kanske borde upplysa mig om vad som pågår bara för att vara trevlig. Samtidigt kör han inte med det där hjärnskruvande spelet förhörsledare i gamla filmer och teveprogram brukade använda sig av. I stället är han liksom uppgivet envis, som en belägrad lärarvikarie som håller ett evighetslångt läxförhör.

Ed: ”Jag har fortfarande bara några frågor.”

Bara några frågor. Sant, om ”några” betydde hundratals eller tusentals, ofta överflödiga och ibland bisarra.

Ed: ”Låt oss gå tillbaka till dagarna innan strömmen försvann. Du sa att ni var på studiebesök i FN-byggnaden när konferensen om viruskrisen skulle börja?”

Jag: ”Ja, i typ en kvart. Sedan avbröts besöket.”

Ed har återkommit till den här frågan gång på gång de senaste dagarna, så ofta att jag förstår att den är viktig.

Han försöker dölja det bakom rökridåer av skitfrågor som ”vad brukade ni äta?”, men han avslöjar sig på ett otroligt fånigt sätt eftersom hans ben börjar studsa upp och ner när han verkligen bryr sig om ett svar. Han kan ju inte veta att jag brukade kolla på pokerturneringar på teve – bleka, vanskapta, sjaskiga snubbar som försökte spela ut varandra medan de ansträngde sig som galningar för att trycka tillbaka alla känslomässiga reaktioner deras kroppar försökte få utlopp för.

18

CHRIS WEITZ

Så som alla vettiga pokerspelare i en sådan situation håller jag mina kort för mig själv.

Ed: ”Var det någon som pratade om vad som hänt med presidenten?”

Jag: ”Nej, ingen brydde sig ett skit om vad som hänt med presidenten. De hade fullt upp med att leta mat. Vad hände med presidenten, förresten? Överlevde han? Och om inte, vem är president nu?”

Ed halvsuckar, hejdar sig och börjar cirkla tillbaka till samma fråga medan hans ben stillnar igen.

Ed: ”Du sa att du och dina vänner bildade ett slags gäng?

För att skydda varandra?”

Jag: ”Inte ett gäng. En stam. Vi kallade det en stam.”

Ed: ”Vad är skillnaden?”

Jag: ”Ett gäng låter som en massa folk som gör olagliga grejer. Men det fanns ingen lag. Om det fanns det, var det vi.”

Ed ser inte övertygad ut.

Jag: ”Alltså, allt har rasat samman. Inga myndigheter.

Inga föräldrar, inga snutar, inga skolor, ingenting. Om man inte slår sig ihop med andra är man bara en enstöring, och då kan vem som helst ge sig på en. Har du läst Flugornas herre, Ed? Om några brittiska överklassungar som blir fast på en öde ö? Mobbar varandra, dansar runt lägereldar och dödar en gris? Så var det, fast med automatvapen.”

Ed: ”Okej. Berätta mer om er ’stam’. Hur många var ni?”

Jag: ”Tvåhundra, på ett ungefär. Färre nu, antar jag, eftersom folk fortfarande åldras.”

Ed: ”Och dör av Sjukdomen.”

19

DEN NYA VÄRLDEN

Jag: ”Precis. Eller av våld eller svält. Men framför allt Sjukdomen. Jag klarade mig bara tack vare det Brainbox och Gamlingen hittade på i labbet. Hur har ni klarat er? Om ni har ett botemedel måste ni ge det till mina vänner, Ed. Ni måste ta det till New York. Folk dör.”

Ed: ”Som dina vänner på Washington Square.”

Jag: ”Ja, men det finns fler. Tusentals. Många är idioter, men ändå.”

Ed: ”Du menar att stammen har fiender?”

Jag: ”Absolut. Uptown-konfederationen, till exempel. Och Vålnaderna på biblioteket – de är kannibaler. Det …”

Ed: ”Vad menar du med kannibaler?”

Jag: ”Precis vad jag säger. De äter människor. De tillagar köttet först, det ska erkännas. Luktade faktiskt rätt gott tills man förstod vad det var. Magen kurrade. Får en att tänka om lite när det gäller människor och djur och … och allt.”

Ed säger ingenting. Jag skakar av mig mitt lilla existentiella skräckögonblick.

Jag: ”Men alla har ju sin grej, eller hur?”

Ed: ”Men det fanns alltså ingen central myndighet? Ingen stam som stod högre än de övriga?”

Jag: ”Nej. Det fanns flera. Vissa var starkare än andra.

Uptown-gänget hade gott om vapen och styrde över en stor del av ön. Fast Harlemiterna kan nog ta över snart. De gör egna vapen. Med 3D-skrivare.”

Ed: ”3D-skrivare.”

Jag: ”Precis. De smälter ner legobitar och använder datorer för att bygga plastgevär, typ. De är jävligt smarta. Och förbannade, du vet, efter hundratals år av förtryck och orätt-

20

CHRIS WEITZ

visor och så.”

Antingen har Ed väldigt bra minne eller så är det någon som spelar in oss, för han skriver aldrig ner någonting trots att jag ser på hans ögon att den här lilla godbiten intresserar honom. Hans pupiller rör sig i små ofullständiga cirklar medan han pusslar ihop bitarna i min historia.

Jag: ”Berätta lite om dig själv, Ed.” Men Ed är inte särskilt öppenhjärtig. Efter några frågor till reser han sig och går tillbaka till var han nu brukar dricka kaffe och bläddra i Förhörsledarnas månadsmagasin eller något.

Senare serveras middagen – jag vet att det är middag eftersom den förrförra måltiden bestod av äggpulver och fyrkantiga baconbitar som såg ut att ha klippts från en lång remsa.

Något är annorlunda den här gången.

Den sparväggsblå tallriken balanserar på en piedestal som visar sig vara en bok tjock som en tegelsten. On Politics av Alan Ryan. På baksidan står det: ”En bättre och mer lättillgänglig introduktion till det politiska tänkandets natur går knappast att hitta.”

En lättillgänglig introduktion till det politiska tänkandets natur. Precis vad jag alltid har önskat mig.

Jag tar upp boken och bläddrar igenom den, alla de ungefär elvahundra sidorna. Jag letar efter illustrationer. Utropstecken. Vad som helst som kan betraktas som någotsånär intressant. Filosofisnack, kanske. Metafysisk smutstvätt.

Vem var snyggast i toga? Ingenting.

Någon har redan läst den, och att döma av vecken på

21

DEN NYA VÄRLDEN

ryggen tog personen i fråga sig inte förbi kapitlet om Machia­ velli. Jag minns att han var killen bakom ”ändamålet helgar medlen”. Fast det sa han förmodligen aldrig, för folk som påstås ha sagt saker visar sig oftast aldrig ha sagt dem, eller så var de ironiska när de sa det. Det är i princip omöjligt att komma åt sanningen. Typ varje gång ”de gjorde en undersökning” och bevisade någonting var det någon annan som gjorde en annan undersökning som bevisade motsatsen. Det var därför jag aldrig var lika tänd på litteratur som Jefferson var. Inte för att det var så svårt att få grepp om det, men antingen visade sig ett handtag inte vara ett handtag, eller så påpekade någon annan att det fanns ett bättre handtag.

Dessutom handlade allt om påhittade människor. Vad fan kan man få ut av berättelser om folk som aldrig har funnits på riktigt? Det är därför jag gillar den hårda, karga sanningen i Cosmo eller Teen Vogue. Eller hamstrar som äter miniburritos.

Och vad beträffar intellektuella utmaningar föredrog jag medicin. Då vet man åtminstone att man gör något som kan vara till nytta för någon. Kanske, bara kanske, skulle jag ha pluggat till läkare om allt inte hade gått åt helvete. Mamma, som var sjuksköterska, skulle ha kissat på sig av glädje i så fall. Fast eftersom jag inte precis var ett geni skulle jag antagligen ha fått ta enorma lån och sedan blivit tvungen att jobba som plastikkirurg eller något för att kunna betala tillbaka dem. Så tack vare Sjukdomen fick jag, i stället för en framtid med silikontuttar och botoxinjektioner, en snabbkurs i fältsjukvård. Brutna ben och skärsår och skottskador, lungkollapser och hydrostatisk chock.

22

CHRIS WEITZ

Jag tänker på SeeThrough och hur jag lyckades laga hennes trasiga lunga med en bit av en plastpåse innan hon dog av sina inre blödningar. Jag bestämmer mig för att inte tänka på det.

Så jag börjar grubbla över Jefferson igen och att vi inte fick tillräckligt mycket tid tillsammans. Alltså, vi fick massor av tid tillsammans. Sedan vi gick i första klass. Men vi fick inte tid tillsammans förrän det var för sent. En enda natt på Annie när hon guppade i vågsvallet utanför Plum Island, innan Öborna slank över relingen och tog oss.

Det ofattbart, underbart märkliga i att ligga bredvid någon, dra in hans utandningar, se sitt ansikte reflekteras i hans ögon och inse att det man strävar efter, trots allt, är lycka.

Men de tankegångarna är inte bra, för jag har ingen aning om var han är, om han ens lever eller om de dissekerar hans kropp i just det här ögonblicket.

Jag tar upp boken igen. På omslaget finns en illustration av ett gäng skäggiga gamla gubbar i toga.

Jag bläddrar mig fram till första kapitlet. Det tycks ha något att göra med att de gamla grekerna drog runt i sina poleis, som var typ som städer men också som länder. Perserna, som hade ett stort jävla imperium som styrdes av en skitstövel som hette Xerxes, ville ta över hela Grekland. De tänkte att det skulle bli lätt eftersom grekerna var splittrade och tjafsade om fjärrkontrollen och snackade skit och röstade och höll på, men det visade sig att grekerna faktiskt kunde skärpa sig och i slutändan sparkade de skiten ur perserna. Det fanns en film om det där Före Händelsen, med

23

DEN NYA VÄRLDEN

en massa stabbiga snubbar som kallades spartaner som dödade triljoner perser och slängde ur sig dräpande repliker och bar höftskynken och var svinläckra i största allmänhet.

Jag minns att jag gillade alla rumpmuskler och biceps och sexpack, men att jag samtidigt störde mig lite på att alla elakingar var hånflinande, mörkhyade typer med lustig brytning, medan de flesta spartanerna såg ut som blonda surfare, vilket inte verkade särskilt trovärdigt. Men skit samma.

Hur som helst, i verkligheten – till skillnad från i filmen – börjar grekerna bråka med varandra efter att de har vunnit, särskilt Aten och Sparta. Atenarna, som har en demokrati, strular till det hela tiden för att de är arroganta och gnälliga och lättlurade. Dessutom drabbas de av en pest (jag vet hur det känns) som försvagar dem så mycket att den allmänna ordningen fullständigt rasar samman (dito). Spartanerna vinner kriget. Sedan inför de oligarki, vilket är grekiska för att ett fåtal snubbar bestämmer över alla andra.

Och man jävlas inte med oligarkin. En kille, Platon – vars namn betyder ”tjockis” – skriver om hur Sokrates, som var något av hans mentor, åtalas för att ha dissat gudarna och ”korrumperat de unga”. Det låter nästan som om han hade tafsat på dem, men det handlade faktiskt om att han lärde dem filosofi, vilket i det här fallet betydde att han fick dem att ifrågasätta logiken i allt.

Hur som helst, en av de stora frågorna i Staten, som var typ Platons bästsäljare, är: Vad är rättvisa? Sokrates är på någon sorts cocktailparty och bara: ”Vad är rättvisa?” Alla lägger sig i, trots att Sokrates är berömd för att slänga ur sig tunga, intellektuella oneliners, så det är typ som om Bruce

24

CHRIS WEITZ

Lee just har dykt upp och lite försynt frågar om någon känner för att sparra lite, ingen stor grej.

Så en efter en spöar Sokrates skiten ur de olika åsikterna om rättvisa som de andra snubbarna lägger fram. Typ att hjälpa sina vänner och skada sina fiender är inte rättvisa, för vi vet egentligen inte vilka våra vänner och fiender är.

Att de starka styr över de svaga är inte heller rättvisa, för det stämmer inte in på ”dygd” och ”vishet”.

När jag har funderat en stund börjar jag misstänka att Sokrates bara trixar med orden. Alltså, det är ju allt man kan säga att rättvisa är – ett ord. Alla har sin egen privata definition av det ordet, men den definitionen stämmer förmodligen inte exakt överens med någon annans. Ändå beter sig grekerna som om det finns en särskild Rättvisa där ute, utanför orden, och om man bara kan se den ordentligt förstår man vad man ska göra. Vilket jag, efter allt jag har sett och gjort, mer eller mindre uppfattar som skitsnack.

Platon låter Sokrates lägga upp en plan för den perfekta staden, eller Staten. Och det hade varit en bra idé om inte Sokrates hade kommit på en massa fullständigt vansinniga lagar, som en grej om delat ägande som man aldrig skulle följa om man inte stod under dygnet-runt-bevakning. Och inte bara det – vissa av lagarna är rentav onda. Slaveri är till exempel helt okej. Och kvinnor ska ägas gemensamt av män. Vilket påminner mig om Uptown-gänget. De där killarna gick igång på att kontrollera kvinnor. Och inte bara kontrollera dem, typ ”snacka inte med andra killar”, utan att typ äga dem.

Jag tänker tillbaka på när Evan, Uptown-killen vi kal­lade

25

DEN NYA VÄRLDEN

Kindbenen, föreläste för mig om att vissa människor är bättre än andra, samtidigt som hans pistol låg på ett bord och pekade på mitt bröst. Åt helvete med honom och Platon och Sokrates och allihop.

Problemet är att alla de här helt skruvade idéerna, som var trygga nog i en pocketbok, är möjliga i den nya världen.

Den unga världen, borde jag kanske kalla den. Händelsen har slagit livet i bitar och man kan pussla ihop dem på alla möjliga konstiga sätt. Ingenting är sant och allt är tillåtet.

Det var Jefferson som sa det till mig, men jag minns inte var han hade fått det ifrån.

Jag bläddrar irriterat igenom resten av boken. Och sedan märker jag att trots att vecken i bindningen avtar efter några hundra sidor är det någon som har fortsatt stryka under ord och fraser, som för att omsorgsfullt markera saker i text som han eller hon inte ens har läst än. Markeringarna fortsätter genom hela boken.

De enskilda understrykningarna tycks helt meningslösa.

De börjar mitt i meningar och tar ibland slut halvvägs genom ett ord.

Men sedan – förmodligen bara för att jag är så uttråkad – försöker jag läsa bara första ordet i varje understrykning och leta efter en kod. Som en riktig liten deckare. Och fan tro det – det blir faktiskt ett budskap: dina vänner är i

26

CHRIS WEITZ

säkerhet samarbeta inte med utredarna de står inte på din sida vi ska försöka befria dig När jag återfår förmågan att andas lutar jag mig över boken igen. Inbillar jag mig bara? Hittar jag ett mönster som inte finns? Jag vill visa det för Jefferson. Jag vill visa det för Brainbox – han skulle förmodligen kunna räkna ut den statistiska sannolikheten för att slumpartade ord ska bilda sammanhängande meningar.

Nej. Ingen behöver tala om för mig att det här är på riktigt.

Någon kommunicerar med mig. Och talar om för mig att Jefferson och Brainbox och Theo och Peter och Kaptenen lever.

Först nu inser jag hur orolig jag varit för dem, och jag börjar gråta av tacksamhet.

27

JEFFERSON

VI SLUKAS, SJUNKER ner i skeppets buk, vi är ett virus som

förs bort av antikroppar. En slingrande rätlinjig korridor leder till en hangarplatta lika full med vapen som ett barns leksakslåda. Jag ser attackhelikoptrar, brutala, trubbnosade jetplan, svalstjärtade jaktplan, kadrar av marinsoldater.

Hela det dödliga paketet avtecknar sig mot horisonten likt ett litet barn som hukar i ett hörn och bara väntar på att få ställa till med sattyg.

Under fatet med baconskivor hittar jag ett exemplar av Us Weekly.

Jag sneglar på dörren som vakten öppnade för att leverera måltiden, men den är redan stängd igen. Ingen lapp, ingen information om varför jag har fått tidningen eller vem som gav mig den.

Trots att jag aldrig har brytt mig om kändisskvaller, eller vad Donna kallar ”preapokalyptiska samhällsstrukturer”, 28

CHRIS WEITZ

slätar jag försiktigt ut tidningen. Den är en lyxartikel från världen utanför och jag har inte haft något att läsa på flera veckor. Tidningen är allt jag har att sysselsätta tankarna med.

Det är ett gammalt nummer, från långt Före Händelsen, och inte ens jag hade lyckats undvika ”otrohetsskandalen” på omslaget. Ändå är information en delikatess. Vålnaderna som gömde sig i biblioteket hade rätt om den saken, även om de hade fruktansvärt fel om väldigt mycket annat. Så jag ransonerar den, tar en munsbit i taget, och märker snart att jag mot bättre vetande börjar fästa mig vid människorna i artiklarna som antingen är för feta eller för smala, som har gjort allvarliga modemissar eller som har ertappats med att kyssa någon de inte är ihop med. Utsvulten som jag är på sällskap blir de nästan som riktiga vänner och jag välkomnar dem in i min cirkel av sympati.

Samtidigt, efter att i många år ha levt utan det samhälle som skapade den här kändishetsen, börjar jag se dem genom ett nytt metaforiskt filter.

Folk brukade säga att eftersom USA inte hade några kungligheter projicerade vi vårt behov av en hierarki på underhållare. Det skulle förklara en del av fjäskandet och det sjukliga intresset, skuggor av längtan i demokratins bländande sken. Men nu undrar jag om tomrummet som fylldes inte var något djupare än behovet att underkasta sig. Kändisarna, som de beskrivs i Us Weekly, betedde sig mer som grekiska gudar än som aristokrater. Vackra, nyckfulla, arroganta, arga, lättjefulla, svartsjuka, tog sig ibland mänskliga partners och producerade halvgudar och undersköna monster. Och vad blev då allmänheten? Inte bara vanliga 29

DEN NYA VÄRLDEN

människor, utan celebranter. Bärare av dryckesoffer, tillbedjare som vördade den heliga, mystiska Viktigheten.

När jag läser på det sättet, tolkar ytligheten och fåfängan som mytologi, lyckas jag faktiskt bli fängslad, och jag blir uppriktigt ledsen när jag kommer till sista sidan och har sugit märgen ur varenda skandal- och smickerartikel.

Bara korsordet kvar. Fast någon har redan löst det, och det är inte ens rätt. Svaren som skrivits i rutorna har ingenting med ledtrådarna att göra.

Men efter ett tag börjar de få en egen innebörd. Om jag ignorerar några slumpartade bokstäver som bara verkar vara där för att alltihop inte ska bli för uppenbart, kan jag läsa ett budskap: Dina vänner är i säkerhet. Samarbeta inte med utredarna. De står inte på din sida. Vi ska försöka befria dig.

Någon där ute, i en besättning på flera tusen, har tagit kontakt.

Det surrar i huvudet och blodet hettar av adrenalin. Och jag oroar mig för att mina känslor ska registreras av övervakningsutrustningen som måste finnas här inne. Jag spelar fullständigt omedveten om budskapet, bläddrar slumpartat fram och tillbaka.

Vi ska försöka befria dig. För första gången går det till fullo upp för mig att jag är en fånge. Jag har tröstat mig med tanken på att jag, som förhörsledaren sa, sitter i någon sorts karantän och inte bara är inlåst.

30

CHRIS WEITZ

Varför är jag kvar här om de inte tänker straffa mig? De första svepskälen om skydd mot viruset har avtagit. De komiska förhören med män i heltäckande skyddsdräkter är över, och nu visar mina fångvaktare inga tecken på att oroa sig för smittspridning.

De vill ha något av mig, så mycket står klart. Men bland alla frågor kan jag inte räkna ut vad det är, bortsett från att de om och om igen har visat sig intresserade av situationen på Manhattan – vilken stam som kontrollerar vilket område – och händelserna omedelbart innan Sjukdomen slog sönder systemet.

Vad i all världen har de att vara rädda för?

Donna är i säkerhet. Jag hade inte tillåtit mig att tro att jag hade förlorat henne, inte efter allt som hänt, men de har inte berättat någonting och nyheten får mig att sänka garden. Jag vältrar mig en stund i en gråtmild längtan efter att ha henne hos mig nu.

Och de andra …

Och resten av stammen i Washington Square Park – vad vill de vuxna göra med dem?

En metallisk knackning hörs från dörren. Jag far upp och är beredd på vad som helst, kanske en strid om de har upptäckt budskapet i korsordet. Jag rullar ihop tidningen hårt och lite snett, så att de spända, packade sidorna blir en vass batong som jag kan sticka i ögat på någon.

När dörren öppnas ser jag ett nytt ansikte, en skallig man med ett trött leende. Han ser road ut när han tar in min halvhukade kroppshållning och min hotfulla tidning. De båda marinsoldaterna bredvid honom stirrar på mig som om jag 31

DEN NYA VÄRLDEN

vore ett vilddjur, men den skallige mannen ser avslappnad och lite vårdslös ut, precis som sin skrynkliga uniform. ”Ska jag knocka honom åt dig, doktorn?” frågar en av soldaterna. ”Nej tack”, svarar mannen. Han sträcker fram handen. ”Morris, flygläkare”, säger han. ”Jag är här för ditt blod.”

Han drar lite på munnen när han säger det, som om vi båda är med i någon sorts skojig låtsaslek.

Jag låter honom stå där med handen framsträckt och han rycker på axlarna som för att säga Okej, jag fattar. Han sneglar på den hoprullade tidningen i min hand. ”Du kan ta den där med dig, om du vill.” ”Ta den med vart?” ”Sjukavdelningen. Inte världens roligaste ställe, men det måste vara bättre än att sitta inlåst här hela dagarna.” Han ler. ”Du verkar inte som de andra”, säger jag. ”De har alltid varit militärer. Jag var civil tills jag fyllde trettio”, säger Morris. Han harklar sig och gör en nästan ceremoniell gest åt mig att gå ut ur cellen.

Jag har sovit och vaknat fler gånger än jag kan räkna sedan jag senast lämnade min grå rektangel. Om jag springer ut genom dörren och stänger den bakom mig – jag försöker minnas om det finns en regel på andra sidan eller om man behöver en nyckel. Sedan då? Ska jag ropa på min mystiska brevvän?

Nej. Det är en löjlig idé. Chansen att jag ska hitta honom eller henne i en besättning på tusentals är, hm, en på tusentals. Och det finns ingenstans att fly till. Inte än, i alla fall.

Jag får avvakta och se.

32

CHRIS WEITZ

Flygläkare Morris tolkar min tvekan som rädsla. ”Oroa dig inte”, säger han. ”Det gör inte ont. Inte mycket, i alla fall.” Jag följer efter honom och marinsoldaterna följer efter mig, upp och ner för ett antal trappor och genom svängar som snabbt blir förvirrande svåra att hålla kvar i minnet. Men mina eskorter vet vart de ska, och till slut kommer vi fram till en liten skrubb där rader av smala sängar står staplade på varandra i ett patetiskt försök att utnyttja utrymmet. Teknikern som står och väntar spärrar upp ögonen när hon får syn på mig, pestöverlevaren.

Hon börjar skala av skyddsomslaget från en spruta och tittar frågande på flygläkaren. ”Ni har redan tagit blod”, säger jag. ”När vi kom hit.” ”Det var för prover. Det här är för tillverkning.” ”Tillverkning av vad?” ”Jag har nog redan sagt för mycket. Varsågod, fänrik”, säger han till den ängsliga teknikern. ”Han bits inte. Du bits väl inte?” Han vänder sig mot mig.

Jag svarar inte – att kännas vid en lustighet skulle kännas som ett tecken på samarbete. Jag sätter mig bara på metallstolen och håller fram armen.

Fänriken verkar inte veta hur hon ska bemöta mig. ”Kan du … Är du snäll och …”

Jag rätar på armen och blottar den mjuka huden i armvecket. Fänriken drar åt ett blått gummiband runt min överarm och börjar sticka mig med nålen, men hennes händer skakar. ”Förlåt”, säger hon. Hon ser mig inte i ögonen. Jag väntar tills hon hittar rätt.

33

DEN NYA VÄRLDEN

All överkänslighet har liksom slagits ut sedan dagarna och nätterna i labbet på Plum Island. När man har dödat någon med sina bara händer blir det lättare att hantera mind­re övergrepp på den mänskliga kroppen – även om det är ens egen.

Mitt blod rinner som sockerlag ner i ett provrör med en smöraktig substans i botten. Ungefär som en rörformad petriskål.

Morris nickar. ”Jag kommer tillbaka om en stund.”

När ett rör är fullt lossar fänriken det från plastkopplingen och sätter dit ett nytt. Två rör, sedan tre fylls på samma sätt.

En gestalt dyker upp i dörröppningen, i utkanten av mitt synfält. Jag vrider på huvudet och ser en lång, svart marinsoldat som, till skillnad från de andra, verkar söka ögonkontakt med mig. ”Kom du med de andra?” frågar han. ”Från New York?”

Jag nickar. Är det här min brevkompis?

Soldaten sticker ner handen i fickan och tar upp ett skrynkligt papper med ett fotografi i ena hörnet. En tjej i femtonårsåldern, leende, från tiden före Sjukdomen. ”Lanita Adams”, säger marinsoldaten. ”Har du sett henne? Känner du henne?”

Jag tittar på hans namnbricka. ”Din syster?”

Han nickar. Han verkar vara på väg att säga något men ångrar sig. ”Jag känner inte igen henne”, säger jag. ”Ledsen.”

Adams nickar igen, sväljer hårt. ”Hur är situationen där?”

Illa.

34

CHRIS WEITZ

”Det beror på”, svarar jag. ”Var bodde hon?” ”Manhattan. Hundred Thirty-Fourth Street.” ”Där uppe är det rätt okej”, säger jag. ”De har fått ordning på saker och ting. Hur gammal var … är hon?” ”Hon är sjutton”, svarar han.

Vi vet båda vad det betyder. Sjukdomen har kanske inte dödat henne än, men den kommer snart att göra det. Och världen som Sjukdomen skapade kan redan ha gjort jobbet minst lika effektivt.

Soldaten slappnar av en aning. ”Du”, säger han. ”Alla är inte med på programmet här.” Han tittar på fänriken, som ser utstuderat neutral ut: Jag hör inte det här. ”Vi vill inte bara vänta och låta människor dö …” ”Vad menar du?”

Något utanför dörren får Adams att räta på sig och stiga åt sidan.

Morris sticker in huvudet. ”Hur går det?”

Vid det här laget står fyra provrör med mitt blod i en liten metallställning. Ytterligare ett dussin väntar på att fyllas. ”Om ni vill döda mig”, säger jag, ”finns det snabbare sätt.” ”Åh, nej”, säger Morris. ”Det vill vi absolut inte. Du är ju gåsen som värper guldägg.”

35