9789163935886

B I R G I T TA WA L E N T I N

När Petra nåddes av beskedet att hennes älskade mormor gått bort, ordnade Alessandro flygbiljetter så att Petra kunde resa till Sverige redan följande dag.

Trots att Alessandro tidigare inte hade visat något intresse för sin dotter, lovade han att ta ledigt från sitt arbete som advokat för att ta hand om Olivia under de dagar Petra kommer att vara borta.

Lögnen är en gripande roman om kärlek och svek, om en mors förtvivlade kamp för att få tillbaka sitt barn.

ISBN 978-91-639-3588-6

9 789163 935886

BIRGITTA WALENTIN

Hon låser upp dörren till lägenheten på via Savona och smyger in i sovrummet. I skenet från gatlyktan utanför fönstret upptäcker hon den tomma ytan där spjälsängen brukar stå. För ett ögonblick blir hon stående alldeles stilla, innan hon kastar sig fram till garderoben och rycker upp dörren. De välfyllda lådorna med Olivias babykläder gapar tomma. Alla spår efter dottern är utplånade. Som om hon aldrig existerat. Och var är Alessandro?

Lögnen

Strax efter midnatt landar planet på Milanos internationella flygplats. Petra skyndar på stegen, längtar efter sin lilla dotter som hon tvingades lämna kvar i Italien när hon reste till sin mormors begravning.

Lögnen

L Ö G N E N

Lรถgnen BIRGITTA

WALENTIN

Lögnen Copyright © Birgitta Walentin 2017 Ansvarig utgivare: Birgitta Walentin Framställd av Calidris Förlag, tryckt i Riga www.calidrisforlag.se ISBN 978-91-639-3588-6

1 Milano

H

issen segade sig långsamt upp mot femte våningen i det gamla sekelskifteshuset på Via Savona. Likt ett trött gammalt dragdjur klagade den högljutt efter ett långt och slitsamt liv. Petra kände alltid samma obehag när hon tvingades använda hissen. Som nu när hon hade matkassar att släpa på, eller när hon skulle ut med Olivia i vagnen och inte kunde ta trapporna. Det var inte så att hon kände sig instängd, snarare var det gnisslet från de slitna hissvajrarna och de oberäkneliga skakningarna från hisskorgen som fick henne att frukta att den gamla trotjänaren skulle störta till marken.

Hon drog upp nycklarna ur jackfickan och låste upp lägenhetsdörren, stannade till ett ögonblick innanför tröskeln och lyssnade, satte ner matkassarna och gick vidare in i sovrummet. Olivia hade inte hunnit vakna, trots att det hade tagit längre tid i affären än Petra hade räknat med.

Hon böjde sig ner och smekte den lilla över det fjuniga håret. Aldrig hade hon kunnat föreställa sig att hon en dag skulle bli mor. Tanken på barn hade aldrig föresvävat henne, inte ens under de perioder hon haft stadigt sällskap.

Vännernas inrutade liv hade varit tillräckligt avskräckande för att hon ens skulle överväga ett liv med man och barn. Inte ens det faktum att den biologiska klockan börjat ticka hade fått henne att ompröva sitt beslut.

5

Petra kunde inte låta bli att le. Alla hennes övertygelser hade spruckit som såpbubblor den dagen hon träffade Alessandro. Motvilligt hade hon låtit sig uppvaktas, ville inte bli en i raden av hans erövringar. Visste väl hur italienare var.

Till slut hade han övertalat henne att komma ner till Milano och hon hade åkt ner på semester.

Petra hade hunnit fylla trettio innan hon hoppade på utbildningen till förskolelärare. Det var Tuula, bästa vännen som hade övertalat henne eftersom hon själv tänkt söka. Skrikiga ungar var ingenting Petra längtade efter, men för att få tyst på Tuulas tjat hade hon slängt ihop en ansökan, och satt sitt hopp till att hennes usla gymnasiebetyg skulle rädda henne från att bli antagen.

Månaderna gick, och hon hade nästan lyckats förtränga att hon skickat iväg sin ansökan till högskolan då beskedet kom att hon blivit antagen. Tuula hade jublat, men själv hade Petra mest tyckt att det skulle bli jobbigt och försökt komma på någon bra undanflykt för att slippa gå en utbildning hon inte var ett dugg intresserad av. Sedan hade allt ändrats. Halvvägs in på höstterminen hade hon börjat tycka att det var riktigt roligt med föreläsningar och grupparbeten, lagom till att Tuula börjat fundera på att hoppa av. Det hade krävts en hel del övertalning för att få Tuula att fortsätta utbildningen, något hon i efterhand var tacksam för.

En skarp signal från dörrklockan fick Petra att snabbt vända om och gå ut i hallen igen. Hon kunde inte förstå varför man i det här landet envisades med att ha dörrklockor som kunde väcka döda till liv. Hon slängde irriterat upp dörren och missade med någon centimeter att slå dörren i huvudet på en man i 50-årsåldern som förskräckt kastade sig bakåt. ”Signora Montini?” ”Si”, svarade hon och flyttade undrande blicken från 6

mannen, till ett stort paket bredvid honom. ”Vad är det där för något?” Hon böjde sig fram och läste. Zaffiro Sport. ”Cykeln till er dotter, signora. Ni bad ju att vi skulle köra hem den åt er. Och här är den”, sa han och slog ut med armarna som om han precis utfört ett trollerinummer och nu förväntade sig applåder. ”Vi lyckades till slut ordna fram den i rosa, i exakt den nyans ni ville ha och utan pedaler.”

Hon stirrade på honom, först med en känsla av obehag och sedan lättnad. Naturligtvis var det ett missförstånd. Det var någon annan som skulle ha cykeln. ”Det måste ha blivit fel någonstans”, sa hon och log överseende. ”Jag har i alla fall inte beställt någon cykel.”

Han fiskade upp ordersedeln ur jackfickan, höll fram den framför henne och pekade. ”Här står klart och tydligt att ni bett att få cykeln hemkörd före klockan tolv, för att vara säker på att ni skulle vara hemma. Och om jag förstod saken rätt, var det tänkt att cykeln skulle bli en födelsedagspresent.” ”Herregud, min dotter är tre månader, vad ska hon med en cykel till?”

Han gav henne ett bekymrat ögonkast. ”Ni har ju själv valt ut den i butiken. Knallrosa. Er dotter kommer att älska den.”

Hon började bli riktigt irriterad på mannen som vägrade lyssna på henne. ”Men hör ni inte vad jag säger. Jag har inte beställt någon cykel och än mindre har jag varit inne i någon cykelaffär.” ”Signora, ni kanske har glömt.” ”Så gammal är jag inte”, sa hon och kände hur tålamodet började tryta. Inifrån sovrummet hördes ett svagt gnyende. ”Jag har inte tid med er längre. Gör vad ni vill med cykeln, men innanför de här dörrarna kommer den inte.” Hon drog igen dörren med en smäll och gick med snabba steg in i sovrummet.

7

Med Olivia i famnen gick hon in i vardagsrummet och slog sig ner i den vita soffan vid ena väggens långsida. Drog upp blusen och förde den lilla varsamt till bröstet.

Petra lät blicken söka sig till fönstret som saknade gardiner. Inte för att hon trodde att någon skulle se in, men hon tyckte rummet kändes naket utan. De höga fönstren i den gamla sekelskiftesvåningen behövde gardiner för att få det mer hemtrevligt. Hela möblemanget i lägenheten såg ut som taget direkt ur ett italienskt inredningsmagasin som Casa Chic.

Lampan ovanför soffbordet var det gräsligaste hon sett i lampväg. Från en kupol i mitten i illande grönt glas sköt tentakler ut, dekorerade med olikfärgade trollsländor och fjärilar. Att lampan var en skapelse av en av Italiens mer framstående designers gjorde inte intrycket bättre. För att inte tala om soffan. Hur i hela fridens dagar kunde någon komma på tanken att designa en soffa utan armstöd, och där ryggstödet var kortare på ena sidan än den andra. Alessandro hade förklarat när Petra försiktigt hade frågat, att han själv inte haft tid att springa runt i inredningsbutiker och välja möbler. Han hade helt enkelt anlitat ett inredningsproffs som fått fria händer. Resultatet hade blivit ett vardagsrum med den mest märkliga inredning Petra någonsin sett, en blandning av surrealistiska målningar och gräsliga designmöbler.

Så sakteliga hade hon börjat sätta sin egen prägel på deras numera gemensamma hem, en kudde här och en pläd där, färska blommor på matsalsbordet och gardiner för köksfönstren. Alessandro hade tidigt gjort klart för henne att några gardiner för fönstren skulle det inte bli tal om. Han ville kunna se ut och det enkla, minimalistiska tilltalade honom.

Rena ytor, inga prydnadssaker eller växter i lägenheten. Till slut stod Petra inte ut längre med det antiseptiskt sterila köket, kylskåpet i borstat stål och den trendiga gasspisen som hon knappt vågade använda.

8

Det tog nästan en vecka innan han upptäckte att det häng­ de gar­diner i köksfönstret. Han hade muttrat något om att de stängde ute ljuset, men mer än så hade det inte blivit. Kanske för att de lätta vita bomullsgardinerna inte gjorde något större väsen av sig. För vardagsrummet hade hon större planer.

Hon reste sig upp från soffan och lade Olivias huvud mot sin skuldra, klappade henne försiktigt på stjärten och inväntade rapen. Den kom och med den en skvätt mjölk som sakta rann nerför hennes blus. ”Din lilla rackare”, viskade hon ömt och bar in henne i sovrummet och lade ner henne i spjälsängen.

Hon knäppte upp blusen och drog av sig den, gick in i badrummet och satte på vattnet i duschen. En tanke kom över henne, visst hade hon lagt Olivia på rygg? Hon mindes barnläkarens varningsord när hon lämnade sjukhuset, Ospedale Mangiagalli, med sitt nyfödda barn, att inte låta henne sova på magen eftersom det visat sig att risken för plötslig spädbarnsdöd då ökade markant.

Petra slet åt sig en badhandduk och svepte den om sig medan hon rusade ut ur badrummet. Olivia låg på magen.

Hur hade hon kunnat glömma något så viktigt. Hon skrämdes av tanken att det kanske inte var första gången hon glömt läkarens ord.

Varsamt vände hon Olivia på rygg och stannade kvar en kort stund för att förvissa sig om att dottern mådde bra.

Hon återvände till badrummet och duschade snabbt medan tankarna surrade i huvudet. Om hon kunde glömma något så viktigt, kanske det inte var helt orimligt att hon glömt att hon köpt en cykel till Olivia. Kanske hade hon beställt den på nätet. Fast innerst inne visste hon att det inte var så, och besökt någon cykelaffär hade hon definitivt inte gjort.

Hon torkade sig och satte på sig ett par svarta jeans och en hallonröd kortärmad tröja, lät det blonda halvlånga håret hänga fritt och körde in fötterna i ett par sandaler. På 9

hallbordet låg lappen där hon skrivit upp affärens namn, Zaffiro Sport. Aldrig hört talas om, tänkte hon, tog lappen och gick in i Alessandros arbetsrum och satte sig framför datorn. Hon suckade över datorn som var så långsam att hon lätt hunnit springa ner till tidningskiosken och tillbaka innan den kopplat upp sig. Äntligen kom startsidan upp. Petra skrev med några snabba fingerrörelser in Zaffiro Sport i sökrutan. Adressen sade henne ingenting. Hon klickade fram en stadskarta, lutade sig fram och rynkade pannan när hon insåg att butiken låg på andra sidan staden, inte långt från il Duomo. Hon klickade på skriv ut, väntade några sekunder innan kartan började hacka sig ut genom öppningen på skrivaren. Stängde av datorn och gick ut i hallen med kartan i handen och upptäckte att matkassarna stod kvar innanför dörren.

Det är inte sant, suckade hon uppgivet, greppade tag i kassarna och bar in dem i köket och började packa upp.

Kalvläggen hon köpt för att laga osso buco, hade läckt genom det gråa omslagspapperet och lämnade en stor röd fläck på köksbordet. Snabbt lade hon tillbaka köttet i plastkassen och slängde in det i kylskåpet. Tog tag i hushållsrullen och slet av en rejäl bit för att torka upp blodet på det vitlackade bordet.

Alessandro skulle bli vansinnig om han upptäckte fläckar på bordet. Till slut hade hon gnidit runt så mycket att bara en svag rosa ton syntes. Sellerin och morötterna fick stå framme, likaså vinflaskan.

Hon funderade på att ta Olivia till parken, köpa en caffe­ latte och njuta av det fina oktobervädret. Hon rycktes upp ur sina tankar när mobiltelefonen började surra. ”Ciao bella! Hur mår mina flickor i dag?”

Alessandros röst lät riktigt vänlig och mindre stressad än på flera dagar. ”Vad bra att du ringde. Känner du till någonting om en barncykel? Det var en man här från en sportaffär som ville 10

pracka på mig en cykel. Han sa att jag själv valt ut den i butiken, men jag har inte satt min fot i någon sportaffär.” ”Du skickade väl tillbaka den?” ”Klart jag gjorde, men jag tänkte att det kanske var du som …” ”Petra lilla, vår dotter är tre månader, tror du verkligen att jag skulle köpa en cykel åt henne. Men när du säger det påminner jag mig att vi pratade om det häromkvällen. Du sa att du sett en jättefin rosa barncykel i någon tidning som du ville köpa till Olivia. Och jag började skratta eftersom jag trodde att du skämtade.”

Petra försökte dra sig till minnes. Tankarna for som korta garnstumpar i huvudet utan att leda någon vart. Hon kunde inte ens erinra sig att hon sett någon annons om barncyklar och ännu mindre att hon skulle ha diskuterat saken med Alessandro. ”När skulle det ha varit”, undrade hon och rösten lät inte längre lika säker. ”Det spelar ingen roll. Glöm det. Det ordnade sig ju.

Förresten ringde jag för att säga att jag kommer hem sent i kväll, måste träffa en klient.” ”Och jag som hade tänkt laga osso buco.” Hon suckade ljudligt, hade svårt att dölja besvikelsen över att behöva tillbringa ännu en ensam kväll framför teven. Hade hon bara haft vänner här, egna vänner som hon kunde träffa, hade allt känts lättare. ”Ja, du vet hur det är, och som nyanställd kan jag inte börja ställa en massa krav, men det blir säkert bättre längre fram. Nu måste jag sluta. Ciao amore.”

Första tiden i det nya landet, innan Olivia var född, hade han dragit runt henne till alla sina vänner. Varje helg var det nya fester och nya människor att presenteras för, kindpussar och leenden. Hon flöt med som ett vinddrivet skepp utan mål. Ytliga möten för en kväll och sedan vidare till nästa och 11

nästa. Det enda bestående av alla dessa möten var en känsla av tomhet.

Sedan, efter att Olivia hade fötts slutade de att gå ut på helgerna av naturliga skäl. Petra visste inte om Alessandro saknade utelivet, han sa ingenting om det, men trampade omkring som ett instängt djur i lägenheten när han var ledig.

Efter bara några veckor började han försvinna till kontoret på helgerna. Det var alltid något ärende som brådskade eller någon betydelsefull klient som behövde hans omedelbara hjälp.

När hon flyttade hit för ett halvår sedan hade hon endast känt Alessandro en kort tid. De hade träffats på Moderna museets café på Skeppsholmen i Stockholm året innan.

Han hade slagit sig ner vid hennes bord med en sådan självklarhet, att hon glömde bort att påpeka det lämpliga i att fråga först. Han var på semester, åkte runt ensam i Europa.

Stockholm var den sista platsen han tänkte besöka innan han återvände till Milano. Hon hade skämtat med honom och undrat om han hade nomadblod i ådrorna. Han hade svarat med ett leende, att från och med nu skulle det bara bli Stockholm.

Hon hade charmats av hans italienska brytning när han talade engelska, men till slut tyckt synd om honom när han förtvivlat sökte efter ord och avslöjat att hon faktiskt talade italienska. Hans min var obetalbar när han förstod att hon hela tiden suttit där och ruvat på sin hemlighet. Hon hade förklarat för honom att hon valt mellan franska och italienska på gymnasiet, men att franska verkat svårare, åtminstone vad gällde uttalet och att det därför blivit italienska. Och efter ett år som au pair i en italiensk familj med två barn, var språket inte något problem.

Han berättade att han erbjudits anställning på en av Milanos mest välrenommerade advokatbyråer, och tackat ja, och på köpet fått en lång välbehövlig ledighet.

12

”Jag fick gå samma dag jag sa upp mig från mitt gamla jobb.” ”Så kan man väl inte göra, bara sparka ut folk. Hade du ingen uppsägningstid?”

Han skrattade till och blottade en perfekt tandrad, lutade sig fram mot Petra och log förtroligt. ”Det är nog rätt vanligt att man får gå samma dag man säger upp sig, speciellt inom mitt gebit, affärsjuridik. Och i synnerhet om det är till en konkurrerande firma.” Han höll kvar blicken i hennes ögon och blev med ens allvarlig. ”Men hade de inte sparkat ut mig, hade jag ju inte träffat dig.” Han lät handen nudda vid Petras, innan han drog den tillbaka och vände sig om och kastade en blick på kassakön. ”Är det alltid så mycket folk här? Jag såg att de hade soppa, men den här kön tänker jag inte ställa mig i en gång till.” ”Det är söndag och folk är lediga, det är därför.”

När hon reste sig för att gå, frågade han om han fick göra henne sällskap. De skildes åt vid Kungsträdgården efter att han fått hennes telefonnummer. Redan samma kväll ringde han från hotellrummet, sa att han saknade henne och frågade om de kunde ses följande dag innan han tog flygbussen ut till Arlanda. Hon hade skämtat bort det hela, tänkte att han säkert samlat på sig en ansenlig mängd telefonnummer på sin rundresa i Europa och ville inte bli ett i raden av dessa.

Han ringde så fort han hade landat i Milano. ”Jag har en fantastisk idé”, sa han och lät lika exalterad som ungarna på förskolan, när de upptäckte att det fanns levande maskar i blomplanteringen på gården. ”Vad säger du om att komma hit, så jag kan visa dig runt i Milano. Jag har fortfarande några dagar kvar innan jag börjar på den nya firman.” ”Sluta fåna dig. Jag kan väl inte bara åka iväg så där hur som helst.”

13

Hon hade skrattat åt hans förslag, inte tagit det på allvar, men till slut insett att han menade vartenda ord han sa. ”Jag betalar biljetten”, sa han upprymd. ”Säg bara när du kan åka.”

Tre veckor senare, i slutet av maj, landade hon i Milano för två veckors semester. Om hon kunnat se in i framtiden, skulle hon aldrig ha åkt och aldrig någonsin inlett ett förhållande med Alessandro Montini.

14

2

P

etra gick fram till sovrumsfönstret, öppnade det och drog ifrån de gröna fönsterluckorna. Blev stående ett kort ögonblick och betraktade människorna nere på gatan.

Det stämde det folk sa, att milanesarna alltid såg ut att ha bråttom, som om de ständigt var försenade till något viktigt möte. Milano var annorlunda, inte som Rom eller Neapel, där tiden var något ovidkommande som man inte behövde överdriva betydelsen av.

Alessandro brukade raljera om stadens betydelse för landets välfärd, att det var milanesarna som försörjde människorna i södra Italien. De duktiga strävsamma norditalienarna som såg till att hjulen snurrade, till skillnad från de lättjefulla syditalienarna som hellre njöt av livet än ansträngde sig. Hur det var med den saken, lät hon vara osagd, men den mer lättsamma inställningen till livet där nere i söder tilltalade henne.

Ett svagt gnyende fick Petra att återvända till nuet. Olivia höll på att vakna och det var bäst att ta upp henne på en gång innan hon började gallskrika. Det gick från noll till hundra på bara några sekunder, som en snabbt accelererande bil som vrålande kastade sig fram. Enda skillnaden var att Olivia än så länge inte kunde ta sig någonstans, men röstresurserna var det inget fel på.

Petra bytte på henne och lade henne till bröstet, funderade på hur hon skulle fördriva dagen. Alessandro skulle inte komma hem till middagen och hon hade inga tider att passa.

Ensamheten gjorde henne nedstämd. Det hjälpte inte att 15

hon och Tuula talades vid nästan varje dag. Hon behövde komma ut, få luft och se folk. Hon gick in i badrummet, öppnade badrumsskåpet och tog fram en hårsnodd från nedersta hyllan. Utan att titta i spegeln samlade hon ihop håret i en hästsvans.

En halvtimme senare rullade hon ut Olivia i liggvagnen, låste lägenhetsdörren med bägge låsen och lade nycklarna tillsammans med plånboken under madrassen i vagnen. För ett kort ögonblick blev hon stående utanför porten, skrämd av tanken på att hon kanske inte längre hade kontroll över sina handlingar, att hon gjorde saker utan att vara medveten om det. Hon rös av tanken. Mannen hade varit säker på sin sak. Påstått att Petra själv valt ut den rosa cykeln i butiken.

Och så var det Alessandro. Hon hade absolut inget minne av att ha pratat med honom om någon jäkla cykel. Ändå påstod han att hon visat honom en annons i tidningen för barncyklar och velat köpa en till Olivia. Någonstans inom sig kände hon att det fanns en annan förklaring. Även om hon inte kunde se den nu. Det fanns bara en sak hon kunde göra för att bli av med sina tvivel.

Hon gick fram till trottoarkanten och ställde sig att vänta.

Den ena taxin efter den andra susade förbi, redan upptagna med körningar. Hon funderade på att be någon på tvättinrättningen snett bakom henne beställa en bil åt henne, då en ledig taxi dök upp.

Hon tog upp Olivia ur vagnen och satte sig i baksätet med henne i famnen, medan chauffören fällde ihop vagnen och lastade in den i bakluckan. Han kastade en snabb blick på lappen med adressen Petra sträckte fram, startade bilen och gjorde en U-sväng framför en framrusande spårvagn som bromsade så att det slog gnistor om skenorna. ”Är ni inte riktigt klok”, skrek hon och kramade Olivia så hårt att hon började gallskrika.

Han tittade på henne i backspegeln med ett roat leende.

16

”Ni är turist, va? Inte van vid trafiken, va?”

Hon stirrade ilsket ut genom sidorutan, låtsades inte höra och tänkte absolut inte inleda någon konversation med den där idioten som nästan tagit livet av dem. Försiktigt vyssjade hon Olivia tills hon tystnade, fortfarande med blicken ut genom fönstret. ”Hon kan inte vara gammal, va?” Mannen sträckte på sig för att fånga Petras blick i backspegeln och saktade in för en skåpbil som trängde sig ut i högerfilen. ”Ser ni signora, jag kör som en panter, mjukt och smidigt.” Han slog ut med armarna, som för att undanröja alla tvivel om hans skicklighet som bilförare.

Petra började känna igen sig. Här hade Alessandro och hon promenerat första gången hon var i Milano. Han hade tagit sig tid att visa henne staden, trots att han precis börjat arbeta på Studio Legale De Luca & Conti, en av de mer ansedda advokatfirmorna i staden. Hennes oväntade uppdykande på arenan, hade minst sagt setts med oblida ögon av cheferna, som förväntade sig Alessandros fullständiga och helhjärtade engagemang i firman.

Alessandro hade skakat på huvudet när han berättade för Petra att de manliga medarbetarna var gifta med kvinnor som lagt sina egna karriärer på hyllan för att stötta sina män, ta hand om barnen och ordna små trevliga representationsmiddagar. Men fruar var en helt annan sak än flickvänner.

Fruarna ingick på ett naturligt sätt i firman och var en tillgång för sina mäns framgångar, medan flickvänner bara stökade till det och krävde en massa uppmärksamhet.

Redan vid anställningsintervjun hade Carlo De Luca, en av delägarna, gjort klart för Alessandro vad som krävdes för att komma i fråga för en anställning i firman. Han hade visats in i ett konferensrum av en sekreterare och ombetts att sätta sig ner i väntan på att Carlo De Luca skulle göra entré. Han hade slagit sig ner närmast dörren på en karmlös 17

stol med klädd sits och samtidigt noterat att stolarna vid bordets huvudändar hade armstöd och var mer påkostade än de andra.

Carlo De Luca visade sig vara en distinkt äldre herre, med grått vågigt hår, vänligt leende och ett fast handslag. ”Den vi söker”, hade han sagt, ”måste ha mycket goda juridiska kunskaper, men också en social kompetens som gör att klienterna trivs i hans sällskap och gärna vill umgås privat.

På så vis binder vi klienterna till oss och sannolikheten att de går över till en annan advokatbyrå minskar betydligt.”

Han hade nappat åt sig meritförteckningen som Alessandro lagt på bordet, bläddrat igenom den och hummat belåtet.

När det stod klart för Carlo De Luca att Alessandro inte hade någon flickvän som kunde pocka på hans uppmärksamhet och störa arbetsmoralen, hade den gamle mannen rest sig upp från karmstolen, sträckt fram handen och hälsat honom välkommen in i firman.

Petras uppdykande från det kalla landet i norr, måste ha kommit som en rejäl överraskning för alla på firman. Plötsligt hade de sena kvällarna på kontoret upphört och redan vid sjutiden sågs Alessandro slinka iväg till synes utan några som helst betänkligheter. Men det var då, innan Olivia var född.

Nu kom han sällan hem före midnatt. ”Ni kan stanna här”, sa Petra och knackade på det genomskinliga plasthöljet som avskärmade föraren från passagerarna i baksätet. ”Här!” utropade han förvånad, bromsade in bilen och svängde in mot kanten av trottoaren. ”Men vi är ju inte framme än.” ”Det blir bra här”, svarade hon kort, öppnade dörren och steg ur innan han ens hunnit få upp dörren till förarsätet.

Någon dricks tänkte hon inte ge, även om han kört riktigt 18

städat efter incidenten med spårvagnen och nu tog sig tid att sätta ihop barnvagnens båda delar så att det bara var att lägga ner Olivia.

Hon gick in på Via Giardino och höll på att bli påkörd av en vespa som kom farande från ingenstans när hon försökte korsa gatan. ”Jävla galning!” skrek hon och satte upp långfingret i luften. Något hon aldrig skulle komma på tanken att göra hemma i Sverige. Men å andra sidan for man inte fram som dödsföraktande kamikazepiloter på gatorna i Stockholm.

Hon lyckades ta sig över gatan i ett ögonblick av plötsligt mod och skyndade upp mot Duomen. Som alltid var det fullt med folk på piazzan. Turistgrupper med blickarna lyfta mot katedralens gotiska bågar och spiror, och försäljare av allsköns krimskrams och duvor till förbannelse.

Petra drog ihop munnen till ett streck. Hon avskydde duvor, såg dem som levande smitthärdar som spred salmonella omkring sig, som flygande råttor. Bara ljudet av deras kuttrande fick henne att rysa. Hon snabbade på stegen och banade väg med vagnen genom havet av duvor som förskräckt flaxade iväg för att hitta en säkrare plats att vara på.

Efter att ha tagit sig förbi den värsta folkmassan stannade hon till och tog fram kartan och försökte orientera sig. Via Torino såg ut att ligga alldeles i närheten och om hon bara fortsatte rakt fram skulle hon komma rätt.

En bit bort såg hon en krympling sitta böjd vid husväggen med en plastmugg bredvid sig. I några plastkassar hade han samlat sina tillhörigheter, allt han behövde för att överleva ännu en dag. Hon hade svårt att bara gå förbi alla dessa stackare som av en eller annan anledning hamnat utanför samhällets skyddsnät. Alessandro hade otaliga gånger sagt till henne att sluta ömka tiggarna. Det var som om de var osynliga för honom, som om deras öden inte angick eller berörde honom.

19

Men nu var inte Alessandro här och hon gjorde som hon ville. Hon körde fram barnvagnen och ställde den framför mannen, plockade upp plånboken och tog fram två euro.

Samtidigt som hon böjde sig ner för att lägga ner slanten i muggen lyfte han huvudet och hon såg rakt in i hans sorgsna ögon. Hon lämnade mannen bakom sig och vek av runt hörnet. Försökte se om det fanns några nummer angivna på husväggen för att veta åt vilket håll hon skulle gå. Frågade en man som inte verkade ha lika bråttom som alla andra hon mötte. ”Där”, sa han och pekade. ”Bredvid apoteket om ni ser det?”

Om hon såg apoteket? Det kunde knappast undgå någon människa med fullgod syn, tänkte hon och tog sikte på den blinkande skylten i rött och grönt, som mer såg ut att höra hemma på ett nöjesfält än på fasaden till ett apotek.

Zaffiro Sport låg inklämd mellan apoteket och en skoaffär. Skylten var så diskret att hon säkert hade missat butiken om hon inte fått den utpekad för sig. Hon övervägde ett ögonblick att dra vagnen uppför de fyra trappstegen, men ändrade sig när hon såg att Olivia somnat. Det skulle säkert inte ta mer än några minuter att reda ut misstaget med cykeln tänkte hon, slog till bromsen på vagnen och tog trappan i två steg.

Hon stannade till innanför dörren och såg sig undrande omkring. Tog ett par steg in i den folktomma butiken, förbi en reklamskylt av papp föreställande en man i naturlig storlek iförd vadarstövlar och med ett kastspö i handen. Bakom skylten fanns rader av olika flugspön och kastspön med tillbehör och på en hylla bredvid, kepsar med extra långa skärmar i olika färger. På väggen bakom hade man hängt upp tennisracketar och längre in i butiken träningskläder på en ställning. Men ingenstans kunde hon upptäcka några cyklar.

Hon såg att draperiet bakom disken rörde sig.

20

”Ursäkta, jag skulle vilja …”

Med vesslesnabba rörelser drogs draperiet undan och ut kom en mager liten hålögd gubbe med snipig mun och rynkigt ansikte.

För ett ögonblick kom Petra av sig och stirrade förskräckt på gubben som såg ut att ha klivit upp från de döda och nu stod och stirrade på henne som en vålnad. ”Jo, jag … det är så här, att jag fick hem en cykel i dag på morgonen som skulle vara köpt här, eller rättare sagt, som jag skulle ha köpt här. Och jag har aldrig köpt någon cykel och jag undrar …” ”Vad heter ni”, avbröt den gamle mannen och tittade allvarligt på henne med sina djupt liggande ögon. ”Petra Montini och jag bor på …” ”Ett ögonblick”, sa han och dök in bakom draperiet igen och kom tillbaka med en svart pärm under armen, lade ner den på disken och bläddrade fram rätt sida. Rättade till glasögonen som trillat ner på nästippen och förklarade att cykeln redan var betald och att allt var i sin ordning. ”Men jag har inte köpt någon cykel eller ens varit här förut”, sa hon med irriterad röst. ”Ja, då vet jag inte”, sa han och gav henne en misstrogen blick. ”Här står i alla fall att cykeln betalades kontant av signora Petra Montini.” ”Var det ni som sålde cykeln”, undrade hon och hörde själv hur otrevlig hon lät. ”Nej, nej, nej, då hade ni inte fått någon rabatt på priset”, skrockade han. ”Jag är alldeles för gammal för att låta mig tjusas av unga damer. Men min son, han är svag för blondiner han. Det var väl därför ni fick cykeln så billigt.” ”Hur vet ni att hon var ljushårig, om ni inte var här?” ”Han har knappast talat om annat de senaste dagarna”, sa han och slog ihop pärmen med en smäll. ”Synd att han inte är här nu.”

21

Hon kände obehagskänslorna växa som en jäsdeg inom sig, men insåg att här skulle hon inte få några svar på sina frågor. Petra vände sig om och började gå mot dörren, stannade upp och lät blicken svepa över lokalen. ”Förresten”, sa hon och vände blicken mot den gamle mannen. ”Var har ni cyklarna?”

Han gav henne ett förvånat ögonkast. ”I källaren, på samma ställe som förra gången ni var här. Jag kan gå med er ner om ni vill?” ”Det behövs inte. Jag har min dotter i vagnen här utanför och …” ”Har ni lämnat dottern kvar ute på gatan”, avbröt han. ”Vet ni hur många barn som försvinner spårlöst i det här landet varje år?”

Petra behövde bara titta på den gamle mannen för att förstå, att det hon gjort var nästintill brottsligt i hans ögon. ”Jag har faktiskt haft ett öga på vagnen hela tiden.” ”Signora, det spelar ingen roll. Ni skulle inte ens hinna ut genom dörren innan förövaren försvunnit i folkvimlet med ert barn.” ”Jag ska tänka på det i fortsättningen”, sa hon och drog upp dörren. ”Ett ögonblick, signora. Jag höll alldeles på att glömma.

Ni ska ju ha pengarna tillbaka för cykeln.”

Petra tog ett djupt andetag, vände sig om och log behärskat. ”Ni får nog be er son att leta reda på den där blondinen han sålde cykeln till, för jag har aldrig träffat honom och ännu mindre köpt någon cykel av honom.”

Hon drog igen dörren bakom sig med mer kraft än hon hade tänkt. Olivia sov fortfarande och Petra andades ut.

Kanske ville gubben bara skaka om henne, som om hon inte redan var tillräckligt skärrad. Hon hade hoppats på att få klarhet i vem som hade köpt den rosa barncykeln, men hade inte varit förberedd på svaret.

22

Hon vände vagnen och började gå. Någon ropade. Ett skäggprytt ansikte tittade ut från en tidningskiosk rakt utanför Zaffiro Sport. Mannen vinkade åt henne att komma. ”Er sjal, signora”, ropade han och viftade med ett färgglatt tygstycke i gult och orange. ”Ni tappade den häromdagen när ni var här.”

Petra stirrade på mannen. Gubben i sportbutiken hade hon kunnat avfärda som gammal och gaggig, men mannen framför henne såg ut att vara runt de fyrtio och lät säker på sin sak. ”Får jag fråga om ni minns vad jag köpte av er”, sa hon och försökte hålla rösten stadig. ”Ingenting”, sa han och såg undrande på henne. ”Ni frågade efter dagstidningar på svenska, eller om det var tyska.

Jag minns inte så noga. Men jag sa att ni kunde försöka på Centralstationen där de brukar ha utländska tidningar.”

Han skrattade till, som om han tyckte att det var lustigt att hon inte kom ihåg händelsen som bara låg några dagar tillbaka i tiden. ”Lyckades ni få tag i någon tidning?”

Hon svarade inte. Med gråten brännande innanför ögonlocken flydde hon bort från Via Torino, in på piazzan.

Saktade in och tog ett djupt andetag. Lät luften sakta sippra ut genom munnen, medan hon försökte samla sig. Hon måste få tag på Alessandro. Säkert skulle han kunna reda ut gubbens osannolika påståenden. Och sjalen som tidningshandlaren hade viftat med? Hade han inte sagt att hon frågat efter en tysk tidning? Han hade helt enkelt tagit henne för en annan, så måste det vara.

Olivia hade börjat gny. Säkert var hon hungrig. Petra såg sig omkring efter någonstans att slå sig ner. Såg folk sitta nedanför Vittorio Emanuele-monumentet, men där hade också duvorna samlats. Statyn som föreställde kung Emanuele på sin häst var nerkladdad av duvornas spillning. Petra rös.

23

Snabbt styrde hon därifrån, förbi Gallerian och in på en mindre gata. Utanför ett bageri med pizza al taglio, hade man ställt ut några enkla vita plastbord och stolar. Petra upptäckte ett ledigt bord intill väggen. Ursäktade sig när hon råkade stöta till en äldre man som satt lutad över en karta som han lagt ut på bordet. Mannen svarade genom att vifta avvärjande med handen utan att ta blicken från kartan. Som om han viftade bort en alltför närgången fluga.

Hon makade in vagnen mot den fuktfläckiga husfasaden och tog upp Olivia som nu vrålade av hunger. Några förbipasserande stannade upp och tittade nyfiket åt deras håll.

Petra vände på stolen, bort från de stirrande blickarna och lade Olivia till bröstet. Den lilla munnen började genast suga och kroppen som nyss varit spänd, vilade nu mjuk och avslappnad i Petras armar. Hon höll henne kvar i famnen en lång stund efter att hon somnat och lade sedan varsamt ner henne i vagnen.

Doften av nygräddade pizzor letade sig ut genom bageriets öppna dörrar. Petra kände att hon behövde äta något, fast magen var i uppror. Tänkte på vad hennes mormor alltid brukade säga, att aldrig fatta några viktiga beslut på fastande mage. Inte för att Petra hade några viktiga beslut att fatta, men kanske skulle alla dessa förvirrade tankar som for runt i hennes huvud klarna.

Hon drog fram barnvagnen till dörren, såg kön inne i butiken och insåg att hon inte skulle kunna ta med den in.

Genast hörde hon gubbens förmanande ord som en spökröst i huvudet. Har ni lämnat barnet kvar ute på gatan?

Försiktigt lyfte hon upp Olivia för att inte väcka henne.

Gick in i butiken och ställde sig framme vid glasdisken för att vänta på sin tur. Läste på de handskrivna skyltarna framför plåtarna med pizzor. Potatis och rosmarin, parmaskinka och mozzarellaost, salami och ruccola. När det blev hennes tur hade hon bestämt sig. På en plåt längre bort låg en lagom 24

stor pizzabit med mortadella, svamp och ost. Biträdet svingade upp biten på ett pappersark. Frågade om hon skulle äta den med en gång, för då kunde hon värma den medan hon tog betalt.

Hon bad biträdet slå in den, ifall hon inte skulle orka äta upp den på en gång. Började sakta gå tillbaka mot piazza Duomo. Tänkte ringa Alessandro så fort hon tuggat i sig den sista biten av pizzan. Det var hans sekreterare som svarade.

Alessandro var upptagen, satt i möte med en klient och fick inte störas. Men hon kunde be honom ringa när han blev ledig.

25

3

H

an kan inte vara vid sina sunda vätskor, tänkte Petra och sträckte sig efter fjärrkontrollen till teven och höjde ljudet. Halvvägs upp i trappan till domstolen, vände han sig om och log segervisst mot medieuppbådet som samlats utanför domstolsbyggnaden.

Att han, den välkände ministern, skulle haft sex med en minderårig prostituerad och dessutom mot betalning, avfärdade han med en handviftning. Ett påstående så dumt att han inte ens tänkte bemöta det.

Petra reste sig på armbågen och drog till sig kudden från Alessandros sida av sängen, bullade upp den bakom huvudet och lade sig ner igen. Det var Alessandros idé att ställa den nya teven i sovrummet och Petra hade inte protesterat, trots att hon visste med sig att hon brukade slockna efter bara några minuters tevetittande.

Hon zappade runt bland kanalerna. Slötittade en stund på CSI Miami och roade sig med att försöka lista ut de amerikanska skådespelarnas repliker innan de blev dubbade till italienska. Det hade varit enklare att bara sätta dit en textremsa med översättningen under bilden, som man gjorde hemma i Sverige, funderade hon medan ögonlocken blev allt tyngre. Alessandro hade inte hört av sig, trots att hon påmint hans sekreterare flera gånger och nu orkade hon inte hålla sig vaken längre. Hon stängde av teven och drog upp täcket, vände sig på sidan och somnade.

26

Petra kisade yrvaket mot digitalurets rödlysande siffror, 23:47. Det var inte Olivia som hade väckt henne. Nattmålen hade hon slutat med för flera veckor sedan och oftast vaknade hon inte förrän vid sextiden på morgonen. Det var något annat. Hon satte sig upp i sängen och lyssnade.

Förutom en och annan bil ute på gatan hördes inga ljud. En svag strimma ljus letade sig in genom fönstret, tillräcklig för att hon skulle kunna orientera sig i rummet. Hon kastade ett öga på Alessandros sida av sängen. Tom. Kanske var det honom hon hade hört.

Hon satte ner fötterna på det kalla golvet och trevade med handen efter lysknappen till sänglampan. För en gångs skull ondgjorde hon sig inte över de nya energilamporna som behövde en halv evighet på sig för att komma upp i full ljusstyrka. Hon behövde inte ens kisa mot ljuset för att inte riskera att törna emot garderoben, en vansinnigt deprimerande möbel i mörk mahogny som bredde ut sig som en padda över golvet.

Alessandro hade ärvt den av sina farföräldrar, så chansen att han skulle göra sig av med schabraket var minimal.

Hon öppnade sovrumsdörren och såg att det lyste i vardagsrummet. Alessandro hade slängt av sig kavajen på en stol och sjunkit ner i soffan med ett glas whisky. ”Var det ett bra möte?” Hon huttrade till i det tunna nattlinnet och ångrade att hon inte lagt en kofta över axlarna. ”Vadå? Jaså, är du vaken”, sa han mer som ett konstaterande än en fråga. ”Mötet, gick det bra?”

Han lossade slipsknuten och drog slipsen över huvudet och slängde iväg den mot närmsta stol så att den blev hängande på karmen. ”Ja, jo, det gick väl som förväntat. Det är en jävligt smart kille det där. Har gjort sig en förmögenhet på ryska aktier.”

Alessandro gjorde ett kort uppehåll medan han tog av sig skorna och ställde dem prydligt bredvid varandra på mattan.

27

”Det gäller förstås att ha näsa för affärer och veta när det är rätt läge att köpa och sälja, och inte minst att skatteplanera.

Ja, helt enkelt se till att omge sig med bra rådgivare.” Han sträckte på sig och flinade belåtet med blicken riktad mot det egna jaget. ”Förresten!” Han tömde glaset och ställde tillbaka det på bordet. ”Jag minns inte om jag nämnde det, men jag ska iväg till Torino ett par dagar. Ska träffa en klient.” Han kvävde en gäspning med handen och reste sig upp. ”Gå och lägg dig du, jag kommer alldeles strax, ska bara ta en snabbdusch.” ”Jag tänkte att vi kanske kunde prata. Jag var iväg till den där sportaffären i dag. De som påstod att jag varit där och valt ut en cykel till Olivia.”

Alessandro stannade till i dörröppningen, slog ut med armarna och stirrade på henne som om han inte trodde sina öron. ”Gesù bambino! Du menar inte att du släpade med Olivia till andra sidan stan bara för att tala om för dem att de gjort fel”, sa han och skakade upprört på huvudet. ”Du kunde för tusan bett mig sköta den saken.” ”Vi tog en taxi”, sa hon trotsigt, men förstod på hans röst, som redan gått upp en oktav, att det inte skulle bli något bra samtal om hon envisades med att få honom att sätta sig ner igen. Men om han inbillade sig att han skulle slippa undan, att det hela skulle rinna ut i sanden, misstog han sig grundligt. ”Det kan vänta tills du kommer tillbaka från Torino”, sa hon och gav honom ett snabbt leende som kändes som en sur uppstötning.

De skarpa linjerna runt munnen mjuknade. ”Vi kanske kan hitta på något i helgen. Bjuda hem några på middag. Det vore väl trevligt, och så får du lite annat att tänka på.” Rösten hade snabbt gått tillbaka till normalläge och han log tacksamt mot sin förstående hustru som inte 28

propsade på att han skulle sätta sig ner i soffan och lyssna på dravlet om cykeln. ”Om det inte var nu till helgen Carlo De Luca skulle ha någon tillställning för de anställda. Jag får ta och kolla upp det i morgon innan vi bestämmer något”, sa han, böjde sig ner och plockade upp skjortan han slängt på golvet och försvann in i badrummet.

Petra vaknade av att regnet piskade mot fönsterrutorna och insåg att hon glömt stänga fönsterluckorna. Hon kastade en blick på väckarklockan som visade någon minut över sju, rullade över på andra sidan och sträckte sig efter Alessandro.

Sängen var orörd och tom. Säkert hade han inte velat störa henne och sovit på soffan i vardagsrummet. Det var dit han brukade ta sin tillflykt då Olivia var nyfödd och koliken fick henne att skrika timmar i sträck. Men den tiden var förbi och numera sov hon nätterna igenom utan att vakna.

Hon tänkte, där hon låg under det varma täcket, att hon ändå måste gå in och ruska liv i honom, så han inte missade det där mötet som var så viktigt. Hon kastade benen över sängkanten och drog med sig täcket, reste sig och svepte det om sig innan hon öppnade dörren ut till hallen.

Dörren till vardagsrummet stod öppen. Hon behövde inte gå in för att konstatera att rummet var tomt. Säkert satt han i bilen på väg till Torino nu, om han inte redan kommit fram.

Han måste ha gett sig av före sex, eller kanske ännu tidigare för att slippa morgontrafiken. Hon skulle ringa honom så fort hon tagit hand om Olivia, bytt på henne och gett henne mat.

Strax efter klockan tre på torsdagseftermiddagen ringde Alessandro. Då hade hon försökt att komma i kontakt med honom i timmar utan att lyckas.”Det begriper du väl att man inte kan svara i telefon när man sitter i möte”, sa han tillrättavisande med en röst som antydde att hon borde veta bättre.

Petra visste precis vilket ansiktsuttryck Alessandro hade.

Hon behövde bara höra hans irriterade röst för att se honom 29

framför sig. Den rynkade pannan och de spända käkmusklerna som fick orden att väsa när han pressade dem genom de sammanbitna läpparna. Hon kunde inte erinra sig när exakt det var de slutat att tala med varandra. Var det redan innan Olivia var född?

Tystnaden hade obemärkt smugit sig in i deras förhållande utan att hon först reagerat. Sedan hade hon tagit Alessandros långa arbetsdagar som ursäkt för att han inte orkade umgås när han kom hem. De hade blivit som två anonyma passagerare på ett tåg, som levde sida vid sida i tystnad.

Hon kände hans tysta kritik över att hon inte tog sig i kragen och gjorde något åt sin ensamhet. Han själv hade fullt upp med att försörja sin familj, räckte inte det? Skulle han också behöva underhålla henne när han dödstrött kom hem på kvällarna. Hon hade vetat, det var inget han undanhållit henne, att arbetet på advokatbyrån var krävande, ofta med sextio timmars arbetsvecka, ibland mer. ”För helvete Petra, varför säger du inget. Har du fått tunghäfta?”

Hon drog djupt efter andan, lät lungorna fyllas med luft, sedan tog hon mod till sig och lät allt hon samlat inom sig under de senaste månaderna forsa ur henne. Först trevande, sedan med allt större kraft. Det var som en spärr som släppte, en dammlucka som öppnades och fylldes av en ilska så stor att den inte gick att hejda. Hon skrek inte, lät bara orden breda ut sig och ta plats. Han lyssnade utan att avbryta.

Och sedan när hon sagt allt, bredde tystnaden ut sig som ett världshav mellan dem. ”Jag kommer hem”, sa han med skakad röst.

Det var som om han inte tidigare förstått hennes stillsamma försök att få honom att förstå att hon led av att bli utestängd från hans liv. Kvällar då han tillbringade i sitt arbetsrum med dörren stängd eller i soffan med ett glas whisky och en tidning. Som om han inte fattat att Olivia 30

behövde sin far och att hon själv behövde få avlastning någon gång ibland.Petra sjönk ner på hallgolvet och blev sittande med blicken fäst på en obestämd punkt längre bort i hallen.

Kroppen skakade. Hon drog upp knäna och slog armarna runt dem och vaggade sakta fram och tillbaka. Urladdningen hade kostat på och lämnat henne helt tom. Hon visste inte om hon gått för långt, låtit de ocensurerade orden fått härja fritt utan tanke på följderna.

Alessandro var på väg. Hon hade fått honom att lämna mötet i Torino. Nej, så var det inte. Det var hans eget beslut.

Hon torkade bort en tår med tröjärmen, tog stöd med ena handen mot golvet och reste sig upp. Jävla Alessandro. Hon ville inte träffa honom. Inte nu. Behövde tid för att tänka igenom sina beslut.

31