9789172995284

LÅTSASHUNDEN

ISBN: 978-91-7299-528-4

Omslag och illustrationer: Mattias Olsson

Gull Åkerblom

Det är snart jul. Snön ligger djup. Elli och henne bästa vän Maja ska sova över hos Iris och Tom i deras hemlighetsfulla hus, Irisborg.

Men – vad är det som händer på andra sidan grinden?

Vem är den unga kvinnan och hennes barn?

Varför hotas de av två män med gevär?

Vart tog sedan barnet vägen?

Och var kom den lilla hunden ifrån?

Elli och Maja tvekar inte: De måste förstås ingripa!

Gull Åkerblom På andra sidan grinden

LÅTSASHUNDEN

I serien På andra sidan grinden finns även: Lånehunden

www.opal.se www.berghsopal.se © Text: Gull Åkerblom, 2012 © Omslag och inlageillustrationer: Mattias Olsson, 2012 Bokförlaget Opal AB, Bromma Printed in Estonia, 2012 ISBN: 978-91-7299-528-4

Gull Åkerblom

På andra sidan grinden LÅTSASHUNDEN

Opal

1.

Det snöar och blåser. Det är redan rätt mörkt. Det är vintersolstånd, årets kortaste dag. Om bara två dagar är det julafton. Ljusgirlangerna över gatan svänger i vinden. I skyltfönstren trängs tomtar och änglar.

Elli och Maja är på väg från skolan. Nu är det äntligen jullov! Men ingen av dem ska hem till sig. De ska möta Iris och Tom på Icas parkering och sedan följa med till Irisborg, det lilla stenhuset långt inne i skogen.

Maja har inte varit där förut. Men hon har hört talas om det. Alla i stan har hört talas om Irisborg och de två som bor där – Iris som är Ellis mammas moster, och Tom som är hennes man.

Folk är lite rädda för dem. De är inte bara annorlunda. Det är något annat. Men Elli har lovat Maja att de är de snällaste som finns. Absolut ingenting att vara rädd för. Maja tror på Elli. De är ju bästa vänner. Man ljuger inte för sin bästa

3

vän. Men hon förstår att det inte kommer att bli som vanligt när man sover över hos en kompis.

De ska till exempel sova i samma säng. Bara en sådan sak!

– Men det är en jättestor säng! Det får plats minst fyra personer i den, har Elli lovat.

Det kommer säkert att gå bra, alltihop. När det nu blev så tokigt att Majas föräldrar ska på fest dit barn inte är välkomna, samtidigt som Ellis mamma Nell måste jobba sent för att få klar en artikel på tidningen. Hon håller på med en serie om flyktingar som flytt hit, bort från krig i sina hemländer. Trots det får de inte stanna i landet.

– Jag skäms, brukar Ellis mamma säga. Hur kan man bara behandla människor så!

Nu har hon intervjuat några av dem som håller sig gömda för att slippa åka tillbaka till kriget. Det är den artikeln som det är bråttom med.

Ellis pappa Gustaf kommer inte hem med sin långtradare förrän i morgon eftermiddag.

Visst skulle de ha kunnat sova över antingen hos Elli, eller hos Maja – de har ju faktiskt fyllt tio båda två! Men Tom och Iris bjöd dem hem till sig, och då tyckte alla att det var den bästa lösningen.

Och där står nu Toms gamla, fina bil. En Olds4

mobile från 1934. Den är svartblank och har stora bubbliga skärmar. Man ser den på långt håll.

Den skiljer sig från alla de andra bilarna. Man kan nästan tro att den kommer från en annan värld. Från en annan tid.

Tom står bredvid bilen i sin chaufförsuniform och med skärmmössan på huvudet. Elli blir alltid glad när hon ser honom. Hon vinkar och ropar.

– Tom! Han vänder sig om. Hans rynkiga ansikte blir ännu rynkigare när han ler.

Iris lastar in de sista matkassarna i bagageutrymmet. Hon slår igen luckan och får syn på Elli och Maja.

– Där är ni ju! ropar hon. Precis lagom!

Tom håller upp ena bakdörren för dem och bugar. Han gör alltid så. Elli älskar det. Han får henne att känna sig viktig och betydelsefull.

Maja fnissar.

Iris sätter sig i framsätet och vänder sig om.

– Är ni redo, flickor? frågar hon.

De svarar ja. Men Elli tänker att det inte är helt sant. Man kan aldrig bli riktigt redo för Irisborg och berget som trycker sig mot husets baksida. Men det har hon inte sagt till Maja. Kanske skulle hon då inte ha velat följa med.

5

Därför har hon inte berättat om vargflocken, den som de höll gömda i skogen bakom huset medan vargjakten pågick i höstas. Hon har inte heller berättat om Ylva, vargungen, som blev hennes lånehund och som hon fortfarande saknar.

Och hon har framför allt inte berättat om vem Tom egentligen är – Tom som kan förvandla sig till något helt annat. Något skrämmande för alla som inte vet hur väldigt snäll han är.

För hur skulle hon kunna berätta det, ens för sin bästa vän? Att mammas moster är gift med en – varulv?

Det går ju bara inte!

Hon sticker ner handen i jackfickan och kramar nyckeln som ligger där. Den går till den gröna grinden längst ner i trädgården. På andra sidan finns skogen. Nyckeln blir varm i hennes hand. I morgon ska hon visa Maja skogen.

– Då kör vi då, säger Tom och den gamla bilen glider värdigt ut från parkeringen.

Gatorna är glashala. Vinden är stark och vindrutetorkarna orkar knappt fösa bort snön från rutorna. Tom kör sakta. Han svänger runt i en rondell och därefter raka vägen ut ur stan. Husen tar slut och istället står granarna tätt längs vägen, som en hög, grön mur.

6

– Nu är vi snart hemma, säger Tom. Lamporna på grindstolparna skymtar genom snöfallet. Elli tycker att det är som om de hälsar dem välkomna.

– Vilket fint litet hus! ropar Maja när Irisborg dyker upp.

Ja, tänker Elli. Irisborg är fint. Men inte bara det. Det är något magiskt med ett hus som hör ihop med ett berg. När hon var liten fantiserade hon om att det hade byggts inne i berget och sedan blivit utknuffat till vindarna, och solen, och snön.

Irisborg står lika fast som berget självt.

Tom stannar bilen nedanför trappan, slår av motorn. Han öppnar dörren för dem, bugar och säger: – Välkomna, mina damer!

Elli ger honom en vänskaplig puff i magen.

Maja ser lite generad ut.

Iris och Tom lyfter ur matkassarna och ställer dem på trappan. Elli lyssnar in mot skogen. Hon saknar vargarna och deras ylanden. Hon vet att de har det bra. Och regeringen har bestämt att det inte ska bli någon vargjakt nästa år. Men hon saknar dem. Mest saknar hon Ylva, lånehunden.

Tom kör bilen till garaget. Iris bär in kassarna.

7

Elli och Maja följer efter. Elli ser på Maja. Ser hon rädd ut? Orolig? Häpen?

Men Maja snurrar runt på hallgolvet, nästan som om hon dansar. Och så ropar hon: – Vilket ställe! Det är som att komma in i en saga!

Elli drar djupt efter andan. Ja! Maja har förstått! När man kliver in i Irisborg måste man lämna det vanliga bakom sig.

– Nu måste vi få något varmt i magarna, säger Iris och försvinner ut i köket.

De hänger av sig jackorna och ställer skorna nedanför. Elli passar på att stoppa ner nyckeln i byxfickan. Hon vill alltid ha den med sig.

De går tvärsöver hallen och kommer in i det varma, ljusa köket.

– Här är så fint, säger Maja. Alltihop är så fint.

– Jag kunde väl tro det, säger Iris. Att någon som är vän med Elli förstår att uppskatta mitt hus.

8

2.

Efter maten följer Tom med dem upp till deras rum. Han bär deras ryggsäckar som är så fulla att de ser ut att spricka när som helst. Han har tagit av sig uniformen – den har han på sig bara när han kör sin fina bil. Nu är han istället klädd i grå byxor och en grå tröja. Det grå håret har han samlat i en lång hästsvans. Han har tofflor på fötterna, han rör sig nästan ljudlöst.

Elli, som vet vad han också är, tycker att hon ibland kan skymta den där andra varelsen, han med päls över hela kroppen. Men det är nog bara för att hon vet. Maja kan inte se det. Maja ser bara den gråhårige och artige mannen.

– När ni har installerat er så ska jag visa er runt i huset, säger han. Ja, mest för dig, Maja. Elli har ju varit här förut.

Han stänger dörren efter sig.

Maja ser på den gröna mattan, den breda sängen. Hon ser elden i den öppna spisen. Hon går fram till det runda fönstret och kikar ut. Hon 9

vänder sig om och ser på Elli med en min som Elli inte känner igen.

– Å Elli, viskar hon. Det är så, det är så galet, så otroligt, så – märkvärdigt!

Elli känner igen känslan. Hur rummet liksom smyger sig runt en, som om det tar en i sin famn.

Det var här hon och Ylva möttes första gången.

En annan gång ska hon berätta för Maja om Ylva.

– Ja, säger hon nu. Det är ett fint rum. Tror du att du kan sova gott i den där sängen?

– Ja! ropar Maja och kastar sig handlöst i sängen som gungar till i mjuka vågor under henne.

De plockar upp sina pyjamasar och lägger dem under kuddarna. De går ut till badrummet med sina necessärer, lägger ombyten av underkläder, strumpor och tröjor i en byrå. De ställer sina väckarklockor på nattduksborden. Ellis ser ut som mumintrollet, Majas liknar katten Findus. Mobilerna tar de med sig.

De lämnar rummet och går genom korridoren fram till trappan.

Elli lägger handen mot väggen som hör ihop med berget.

– På andra sidan finns bara berget, förklarar hon. Huset och berget hör ihop. Sitter ihop.

Hon sänker rösten.

10

– Bli inte rädd nu, men ibland tycker jag att jag hör ljud därinifrån.

– Som om någon bor där?

– Det låter så. Men vem skulle det vara? Vem bor i ett berg?

– Djur, kanske? säger Maja. En björn som gått i ide? Fladdermöss?

– Men då måste berget vara ihåligt, som en grotta? Jag har aldrig sett någon ingång …

– Ska vi undersöka det? frågar Maja. I morgon?

Elli kramar nyckeln i fickan.

– Ja, det gör vi, säger hon. Du har väl stövlar med dig?

– Naturligtvis. Vad trodde du?

När de kommer tillbaka till hallen står Tom där och väntar på dem.

– Här på första våningen finns alltså hallen och köket, säger han. Och bakom den här dörren …

Han öppnar dörren till rummet som har väggarna klädda med böcker. Till och med runt de runda fönstren finns det böcker. En randig soffa, två fåtöljer, ett runt bord. En grön- och brunmönstrad matta.

– Här får ni vara hur mycket ni vill, säger Tom. Läsa, prata, titta på elden …

11

– Jag älskar öppna spisar, säger Maja. När jag blir vuxen ska jag bo i ett hus med öppen spis.

– Häråt! säger Tom och sneddar över hallgolvet till en annan dörr.

12

Elli har aldrig varit bakom den dörren, knappt sett den. Nu låser Tom upp den och låter dem kliva in i ett större rum. Det är kallt. Här finns en öppen spis men ingen eld sprakar där. Ingen lampa lyser. Men tre fönster släpper in skenet från en blåvit halvmåne.

– Iris och mitt arbetsrum, förklarar Tom. Elli ser sig omkring. Hon ryser till och det är inte bara ett köldrys. Det är något med rummet som hon tycker om. Trivsamt men också, underligt nog, kusligt.

Tom tänder en fotogenlampa och ljuset avslöjar ett bord med två stolar mitt på golvet. Det ligger några tjocka böcker på bordet. Längs ena väggen finns det en lång bänk med glasskåp på väggen ovanför. I skåpen står det glasflaskor och glasburkar. En del är fulla med olikfärgade vätskor. En del är tomma.

Det finns två mikroskop på bänken. Det liknar de där rummen i skolan där högstadiets elever gör sina experiment – fysiksalen, kemisalen, biologisalen.

Mellan två av fönstren står det två stafflier uppställda. Men tavlorna är vända med baksidan utåt.

– I det här rummet får ni inte vara, säger Tom.

13

Det finns farliga saker här, giftiga. Det är därför dörren är låst. Jag ville bara visa er.

– Vad gör ni här? undrar Maja. Uppfinner ni saker?

– Nej, mer som att vi upptäcker dem, svarar han.

Men han berättar inte vad det är han och Iris upptäcker. Vad det finns i burkarna och flaskorna avslöjar han inte heller. Elli skulle gärna vilja veta.

– Att ni målar? frågar hon. Det har du inte berättat.

– Det är inget att prata om, säger han. Bara lite kludd.

Men hon hör att han inte menar det han säger.

Tom låser dörren. Elli hör hur det klickar till i låset. Hon kramar nyckeln i fickan. Skulle hon kunna öppna dörren med den? Undersöka rummet närmare? Vända på tavlorna? Skulle hon våga?

14

LÅTSASHUNDEN

ISBN: 978-91-7299-528-4

Omslag och illustrationer: Mattias Olsson

Gull Åkerblom

Det är snart jul. Snön ligger djup. Elli och henne bästa vän Maja ska sova över hos Iris och Tom i deras hemlighetsfulla hus, Irisborg.

Men – vad är det som händer på andra sidan grinden?

Vem är den unga kvinnan och hennes barn?

Varför hotas de av två män med gevär?

Vart tog sedan barnet vägen?

Och var kom den lilla hunden ifrån?

Elli och Maja tvekar inte: De måste förstås ingripa!

Gull Åkerblom På andra sidan grinden

LÅTSASHUNDEN