Men Dexter log inte alls. Han satt som förstenad och förstod ingenting. Det gick kalla kårar längs ryggraden på honom. Frågorna snurrade runt som en bisvärm i hans huvud:
1. Varför behövde morfar ett rum som såg ut som ett militärhögkvarter och var helt ljudisolerat och avskilt från omvärlden? 2. Vem var han rädd för? 3. Hur länge hade morfar haft det här hemliga rummet? 4. Vem hade byggt det åt honom? Och framför allt: 5. Varför? Morfar såg Dexters oro och försökte lätta upp stämningen lite: ”Välkommen till mitt hemliga högkvarter. Vad tycker du?” Hemligt högkvarter? tänkte Dexter. Var morfar en spion, en hemlig polis, eller kanske rentav en skurk? Nej, en skurk var morfar definitivt inte, han var alldeles för snäll, men spion eller hemlig polis kanske? Dexter hade läst deckarhistorier och sett spännande agentfilmer med spioner som levde dubbelliv, dvs. de levde ett helt vanligt liv samtidigt som de var spioner och gjorde superhemliga saker. Dexter satt fortfarande som förstummad. Morfar gick runt skrivbordet och lyfte upp honom i sitt knä. ”Jag förstår att du har många frågor, Dexter. Saker och ting är inte alltid som de verkar här i världen. Det finns så mycket mer att upptäcka, mer än du någonsin kan förstå. Men det mesta är dolt för vanliga människoögon”, sa morfar och strök sin stora hand över Dexters blonda huvud.
19