L
ängst nere i hagen bakom fähuset, efter att det blivit mjölkdags och det trampats färdigt och den dammiga dynglukten lagt sig medan flugorna och råmandena flyttat in i lagårn, där händer det att en gubbe sitter och balanserar på en trebent mjölkpall med benen brett isär. Det är så långt från gårdsbyggnaden man kan komma och ändå vara kvar på ägorna. Där vägen kommer ur skogen, det är där han har satt sig. En riktig liten gubbjävel är det. Att han skrattar mellan varven kan de förvisso inte förneka. Inget att skratta åt har han, men skrattar det gör han med sina tre kvarvarande tänder, så gubbjävel han är. Han sitter där och drar i sig dofterna när fukten lägger sig på spindelväv och blomster. Ikväll är det älggräs, skvattram, vitblära. Och lin, men se lin, det ger han inte mycket för, gubben. Det luktar nymodighet. I förra veckan slog karlarna den närliggande myren och frampå dagen räfsade kvinnorna ihop i strängar och bar till hässjan. Karlarna hade fortsatt slå uppemot skogskanten och när de behövde få lösgöra ryggen lite ställde de ifrån sig liarna och gick och lyfte upp det som skulle överst på hässjan. Ungarna hjälpte till så gott de kunde. Två piggar gick av på lilljäntans räfsa när hon inte gav sig utan skulle kratta fram en sten på väg för att hämta gubben. Hon kom skamsen hem och sa att det var dags att gå med svagdrickat. Han kände lukten av hennes tårar och fingrade på räfsan där det gapade tomt och han lovade att tälja nya. Det gjorde han samma kväll så att ingen skulle märka något förrän skadan var ur världen. 7