9789146222156

L

ängst nere i hagen bakom fähuset, efter att det blivit mjölkdags och det trampats färdigt och den dammiga dynglukten lagt sig medan flugorna och råmandena flyttat in i lagårn, där händer det att en gubbe sitter och balanserar på en trebent mjölkpall med benen brett isär. Det är så långt från gårdsbyggnaden man kan komma och ändå vara kvar på ägorna. Där vägen kommer ur skogen, det är där han har satt sig.

En riktig liten gubbjävel är det. Att han skrattar mellan varven kan de förvisso inte förneka. Inget att skratta åt har han, men skrattar det gör han med sina tre kvarvarande tänder, så gubbjävel han är.

Han sitter där och drar i sig dofterna när fukten lägger sig på spindelväv och blomster. Ikväll är det älggräs, skvattram, vitblära.

Och lin, men se lin, det ger han inte mycket för, gubben. Det luktar nymodighet.

I förra veckan slog karlarna den närliggande myren och frampå dagen räfsade kvinnorna ihop i strängar och bar till hässjan. Karlarna hade fortsatt slå uppemot skogskanten och när de behövde få lösgöra ryggen lite ställde de ifrån sig liarna och gick och lyfte upp det som skulle överst på hässjan. Ungarna hjälpte till så gott de kunde. Två piggar gick av på lilljäntans räfsa när hon inte gav sig utan skulle kratta fram en sten på väg för att hämta gubben. Hon kom skamsen hem och sa att det var dags att gå med svagdrickat.

Han kände lukten av hennes tårar och fingrade på räfsan där det gapade tomt och han lovade att tälja nya. Det gjorde han samma kväll så att ingen skulle märka något förrän skadan var ur världen.

7

Än luktar det nyslaget. Det är den finaste av lukter när det är torrväder.

Det blir till slut tillräckligt svalt för att också kornet ska leta sig upp i näsan där han sitter och då kommer maltlukten också, fast han vet att den bara är ett fantasifoster. Ingen stöpning är på gång och det dröjer innan det ska bryggas i närheten. Men det susar i skogsbrynet och då luras det skrömt som finns.

Gubben sitter kvar nere i hagen när de andra gör kväll. Han väntar.

Vad väntar gubbtjyven på?

Ja, vad väntar jag på … Att bli gammal, brukar jag säga när de frågar. Eller också klämmer jag ur mig att jag är tillbaka i min lyckliga barndom. Då får jag blickar som kan betyda både det ena och det andra. Helst vill de att mina barndomsminnen får gå i graven odelade. Men då får de slå ihjäl mig snabbt, för si gubben har andra avsikter.

Det var just här, under björkarna här bakom, som jag ofta hölls som pojk. Här hade jag ett fähus och en stuga. Min hustru och jag hade fem kor och aldrig ont om foder och två hästar fanns det också. I leken grälade vi aldrig på varann och vi hade sju barn och inget av dem dödde, för inget var på riktigt.

Vinden hördes nedom hagen, javisst, den lurpassade på andra sidan kullen, växte bortom lillskogen, men den kom aldrig nära.

Småföttren flög lätt över stigen till uthuset, även om sena kvällar, och märkte aldrig fukten i gräset när vi var fler än en som skulle hinna före, hinna in till mor och far innan den fule fick fatt i oss.

Som vi skrattade när vi drog igen dörren framför näsan på honom.

Längs dikesrenen och stigarna fanns det färger som bara Guds nåde givit blommorna. Jag minns hur vi skojade med varann då vi letade kritterna i skogen när de gått ifrån stigen och inte förstod att gå hem.

Kanske var det inte lika fuktigt förr om åren. Och jag kan svärja på att nattflyna var färre och myggen mindre ettrig. Och kvälls­ luften, den var alltid så len.

8

Men vinden skulle tillta och bli stark och farlig. Kanhända var det hämnden för andlig lättja, för att ha känt lyckan. För visst var det så … ett litet tag, tills jag var tio år gammal, var jag lyckligast i hela Ytterlännäs socken. ”Men så håll truten då, om det som kom sen! Och låt ungarna slippa höra sånt.”

Ja, det är lätt att haspla ur sig för dottern min som är född i en bekymmersfri tid. Men det är just det jag väntar på.

Jag väntar på någon att få berätta för.

Jacke 1975

D

1. Att be om en cigarrett

et är väl ingen som tycker om att besöka döende. Jag hade inte heller gått och inbillat mig att det skulle bli lätt.

Jag hade tänkt att hjälplösheten skulle vara värst, när man ser rätt in i rädslan. Ilskan kunde jag också ana mig till, att någon som överger en tvunget måste göra det så långsamt att man hinner sticka ansiktet i döden och dra in den i näsborrarna. Det skulle bli till att stryka döden medhårs, för att inte behöva stå på tur själv. Efteråt kanske att man fick andas ut en aning.

Jag hade rätt i att det inte blev lätt, men fel om orsakerna. Det var tiden som var så förbannat svår. Att den sipprat iväg, i stora sjok åt gången, medan man gått här och trott att allt skulle vara för evigt.

Jag sa: ”Det är säkert bara den här regniga sommaren.”

Hon svarade: ”Jaså.” Och lite senare: ”Du tror det, du Jakob.”

Lilla mamma. Hon som gav mig en fläskläpp när jag var nio för att hon inte hade koll på hur hårt hon i förtvivlan lät baksidan av handen fara ut. Ett par år senare fick hon ur mig om den nya cykeln jag trampade runt på, den som var taffligt målad med husfärg, att jag fått den av min flera år äldre kusin Manfred som stulit den från gårdslagret till Monark i Bollsta. Den gången grät hon bara.

Sedan fick vi skit av hennes syster. Jag skulle fått in kusinen på dåliga vägar. Att jag visste att Manne då och då köpte varor av tattare norrifrån och sålde vidare till lämpliga handlare inne i 13

­ ramfors (för Monark vågade inte och kanske det var därför de K blev ett par cyklar kortare), ja det var rena och skära beskyllningar och anledning nog att säga upp bekantskapen. Min moster lyssnade som hon ville och det var inte tattarnas rykte hon värnade om när hon skulle anmäla oss för förtal.

Det var ständigt bekantskaper som sas upp under min barndom. Människor kom och gick och det var alltid mamma som av någon anledning skulle be om ursäkt när det skekade i relationen.

Inte stod hon på sig ens när hon visste att hon hade rätt. Hon var inte stark som kompisarnas gifta mammor. Hon grät över mina tilltag och förnedrade sig inför allt löst folk som fanns. Hon sa att man skulle vända andra kinden till. Och jag gick och drömde om fläskläppar och kände inte till något sätt att förklara det för henne.

Jag hade svårt för orden även nu. Jag ville säga något, kanske om att hon lärt mig att vända andra kinden till. Att hon varit en bra mamma. Men vardagen var i vägen. Hon låg där hon låg med sina svullna anletsdrag och sin avmagrade kropp och hon var förbrukad. Klänningen var bytt mot sjukhussärken. Det gjorde mig ont att se, för hon hade aldrig gillat gult.

Jag fann inget sätt att säga det jag aldrig sagt förr. Jag tänkte att jag övat för lite och funderade om jag ens sagt det till Lillemor.

Jag påminde henne istället om fläskläppen.

Hon var tyst ett slag, sedan log hon. ”Jag hittade cigarretter i jackan din …” Och fortsatte: ”Det blev nåt ordentligt av dig … i alla fall.”

Jag gick bort till fönstret. Ute på parkeringen låg de allra första höstlöven klistrade på biltaket. ”Det är säkert bara den här regniga sommaren.” Till grådiset utanför sa jag det. ”Jaså. Du tror det, du Jakob.” Hon svarade så jag blev rädd.

Det hade tagit henne årtionden att börja kalla mig Jacke. Det var så typiskt mammor – långt efter att andra glömt bort ens dopnamn och höjer ögonbrynen om de råkar få se det på ett fönster­kuvert någon gång, kan en morsa fortfarande envisas med ­Manfred eller 14

Jakob. Men mamma hade tänkt om när prästen kallat mig Jacke mitt under vigseln. ”Nu ska du Lillemor och du Jacke påbörja er vandring tillsammans. Det är inget litet företag ni ger er in i.

Många kommer gångerna att vara då ni lockas in på villo­vägar – än hit, än dit – men i denna stund och alltid framöver ska ni vila i denna vetskap: att det ska vara livet ut. Det är med de ögonen ni ska ingå äktenskap med varandra. Du, Jacke, som precis fyllt tjugosex och inte just varit så flitig med kyrkobe­söken ­sedan din konfirmation …”

Han hade varit rätt rolig, prästen. Skämtat och lyft sitt förmanande finger om vartannat. Det var ovanligt på den tiden – femtitalet, brytningstid – då jag kunde köra raggarbil när jag jobbade som armerare uppe i Gulsele om veckorna men så fort jag kom hem till morsan i Hammar var jag lillpojke och fick be om lov att vara ute på lördagskvällen. Det var fortfarande tider då man rättade sig efter vad föräldragenerationen tyckte. Och hon var allt lite orolig, morsan. Hon lugnade ned sig en aning när Lillemor började följa med mig, men riktigt nöjd blev hon inte förrän vi gifte oss.

Och mamma, som alltid sett upp till prästen (hon såg upp till handlarn och postmästarn också), började kalla mig Jacke med samma självklarhet som om hon myntat det själv. Det var vid pass tjugo år sedan.

Inte kunde jag ana då att hon en dag 1975 skulle komma dragande med Jakob igen.

När jag skulle gå sa hon som vanligt att hon gärna ville träffa jäntan, om jag kunde ta henne med. Jag hade inga fler bortförklaringar så jag var tyst. Jag väntade på att hon skulle fråga efter Lillemor också, men det gjorde hon inte. Lillemor tog sig å andra sidan till mamma för egen maskin då och då. ”Ge mig en cigg.”

Jag spände ögonen i henne. Vad i helsicke …? ”Ditt eget fel, Jakob. Du fick mig att tänka på cigarretter.” Hon orkade inte se urskuldande ut, som hon alltid gjort när hon bett om något. Och så det där Jakob.

15

”Mamma. Jag förstår mig inte på dig. Ska du försöka ta livet av dig?”

Jag såg det fara förbi i hennes ansikte – det där beskyddandet hon alltid sysslat med, nu skulle hon tappa taget om mig och hur skulle det gå för mig? – och jag såg att insikten skrämde henne.

Eller också var det bara inbillning, att det for något mörkt över ögonen på henne.

Nu blev rösten ljusare, som när hon försökt locka ur mig när jag var liten, sådär i förbigående som om det nästan inte var viktigt, vad kompisarnas föräldrar sa om henne. Fast hon inte orkade kunde jag ändå se den där lätta viftningen med handen bakom örat. ”Jag vill bara lukta …”

Jaså, hon var tillbaka i trädgården igen. Den hon lagt så många timmar och dagar på varje år medan andra ägnat sig åt skvaller och illvilligt prat, som hon brukat säga. Luktärter, hann det fara genom huvudet på mig. ”… på tobaken … jag ska inte ha eld.”

Det tog någon sekund för mig att släppa doften och hur de fladdrat som fjärilsvingar vid verandaräcket i en massa olika färger.

Jag tror det var därför det hände det som hände när jag kom dit nästa dag. Jag hann innanför dörrarna men inte längre. ”Du där!” Någon kom sättande från ett expeditionsrum precis intill. De kan röra sig så tyst med de där mjuka sulorna på träskorna, ja med det påfundet borde det inte få heta träskor längre, och så har de inga ytterkläder så de blir snabba som vesslor. Den här satte fingret i bröstet på mig så jag ryggade tillbaka till gummimattan vid dörrarna. Stampade ordentligt. ”Ursäkta, lite blött ute idag också, tänkte inte på det.” ”Det är inte mycket i huvet på dig när du ger en så sjuk människa cigarretter!”

Fingret igen. Och minen, med munnen som ett streck. Men det löjliga var att hon hade något vitt på kinden och det såg banne mig ut som innandömet av en mums-mums. Min hand for upp till mitt eget ansikte och jag visste varken ut eller in. Så kom hon 16

närmare och ansatte mig igen, väsande som om någon skulle höra annars: ”Hon ligger där och bolmar när jag kommer in, hon höll på att kvävas och jag har aldrig varit med om nåt liknande! Din mamma är döende och så gör du på det här viset …”

Det var då jag gjorde det. Hade inte hänt förr och kommer aldrig att hända igen – aldrig igen, det ska gudarna veta – men det kändes som enda lösningen. Jag satte händerna kring halsen på henne och jag tror att jag tänkt strypa till lite, bara lite och jag är inte alldeles säker för allt kom för mig samtidigt. Lillemors samtal för bara en halvtimme sedan om att jag skulle vara otrogen och därför åkte hon nu ifrån mig och min mamma som skulle få se mig lämnad och ta på sig att trösta fast det borde vara tvärtom och så nu, den orättvisa anklagelsen om att jag satte cigarretter i händerna på en cancersjuk.

Jag klämde bara lite. Sedan for händerna uppåt och greppade käkarna på människan och jag såg de där tunna läpparna och visste att jag en gång vetat hennes namn, en gång i realskolan för längesen och hon måste ha varit något år äldre men det var helt bortblåst just i detta nu, men att hon haft en fin figur och varit mångas dröm det visste jag, och att det under en kärringfasad kunde finnas en het kropp som ville allt annat än att jävlas det visste jag också fast det höll på att gå åt skogen med Lillemor, och kanske det var Lillemor också, hon drev mig nog till det här som hon gjort så många andra gånger och jag sög i mig de där strecken till läppar.

Jag kunde fått en smäll på käften. Det var nog första gången jag riskerade det för jag hade väl aldrig tvingat mig på någon som inte helt uppenbart velat bli kysst och när det kom tillbaka lite sans i huvudet på mig var jag tvungen att släppa både läppar och ansikte och jag insåg att det här kunde gå till historien. ”Jävlar.” Jag backade mot utgången. ”Förlåt så mycket.” Jag höll upp armen för ansiktet och gick rätt in i dörren med ryggen. ”Förlåt så jävla mycket.”

17

På väg hem i bilen ville jag inte tänka på det. Och det var väl därför jag inte tänkte på annat. Komma här och anklaga … kunde jag verkligen ha lämnat en cigg till mamma igår? Men det angick väl inte henne vad i helsicke hon nu hette. Om jag inte mindes fel var hon lämnad av gubben och hade tre barn på en vårdhemslön. Kanske inte så konstigt att man blev satmara då.

Det hade blivit många resor till morsan där hon låg sängbunden med ett fårskinn mellan madrassen och underlakanet och det var ju lika många resor hem igen. Om färden dit gick direkt från jobbet låg jag bara kvar på länsvägen tills jag kunde svänga uppför backen mot sjukhemmet. Hade jag varit förbi hemma först så var snabbaste vägen dit för mig att köra förbi Tings­huset och över järnvägen.

När jag kom nedför backen efter uträttat besök – eller som den här gången, oförrättat besök – styrde jag mot älven för att slippa köra rätt genom samhället igen. Vid brofästet svängde jag ned på Strandvägen. Minnena fick utrymme och man slapp se folk och tänka på deras vedermödor, som häromdan då ungdomarna satt i slänten vid järnvägsviadukten och kanske sniffade solution och jag blev tvungen att förhöra Veronica om vilken väg hon tog när hon gick till kompisen.

Nej, på Strandvägen var det aldrig mer än någon enstaka själ ute och påtade bland löven eller grävde ned lökar. Men först kom mattfabriken, på vänstersidan. Sedan Hammars Mekaniska verkstad. Anläggningen hade kommit till i slutet av 1800-talet när sågverksindustrin tog fart och älvarna användes för att flotta timmer.

Nedströms från skiljeställena där timret sorterades på ägare växte massafabriker upp. Hammars Mek tillverkade stålmaskiner för att hantera timret – det var grova doningar som behövdes både till sorteringen och till sågverken – och där hade vi sprungit och inventerat när vi var små, Manfred och jag. Han var lång och jag var stark, i alla fall för min ålder, och vi hade alltid funnit sätt att komma över stängslet.

Det var värre att ta sig därifrån för då hade vi ibland, som av en händelse, något synbart stulet att kånka på. Jag begrep aldrig vad 18

vi skulle med det ena eller andra till, men Manne var glad över allt som utökade hans eget lager av oanvändbara reservdelar.

Men oftast satt vi bara ifred inne på området och rökte och pratade. Eller prata blev det väl inte så mycket av, det var Manne som drömde fåordigt om bönor mellan Solstickan och fimpen. Och jag lär inte ha rökt så många pinnar på den tiden för morsan hade gett mig avsmak för det. Manne skulle alltid ha mig att sno cigg av henne men det blev inget av. Tills jag en dag hörde talas om att det var farligt för lungorna med tobaksrök och jag såg något annat än en mor som omgärdades av sofistikerade moln. Bakom den filmstjärna hon borde blivit lurade döden. Då stal jag allt jag hann och när hon tog mig på bar gärning grät jag som en barnunge över att hon skulle dö en dag.

Nästan varje gång vi var där brukade Manne berätta om när Hammars Mek brann, antagligen för att jag var för liten för att komma ihåg det. Själv hade han inte heller varit med, han hade legat och sovit eller varit i skolan och fått allt berättat för sig av de vuxna, men det hade jag inte sett igenom på den tiden. Inte kunde jag misstro riktigheten i det han sa när jag inte ens var stor nog att känna skuld över våra intrång. (Min rättsuppfattning var nog avhängig fjärdingsmannens nit, när jag tänker efter. Vi åkte aldrig dit, alltså hade jag inget dåligt samvete över söndageftermid­ dagarna på annans mark. Däremot var Manne instämd till tinget en gång för att ha skjutsat mig på cykel. Han höll mig utanför och betalade sina tio kronor i böter och antingen fick moster Nelly inget veta eller också teg hon om nesligheten. Jag däremot kastade ständigt blicken över axeln när jag satt på en cykel efter det.)

Hammars Mek hade återuppstått ur askan och blivit riktigt modernt. I takt med att allt blev mer och mer mekaniserat i timmer­ industrin och det bara var en tiondel av arbetskraften kvar vid skiljet så gick det allt bättre för Hammars Mek. Vad jag hade hört utvecklade de den nya tidens maskiner och hade ett antal internationella patent på gång. Tänk att ett företag i Hammar var ute på världsmarknaden!

Efter verkstadsområdet körde jag riktigt sakta, för nu kom 19

­ illorna mot älven. Notdragningen hade spelat in när man byggde. v Båtarna som fortfarande utgick i par från två platser längs älvkanten hade lika stor betydelse för samhället som flottningen, så skulle många ha sagt i alla fall, men det berodde nog på var löne­ kuvertet kom ifrån. Var man som Manne ansvarig för kreosot­ anläggningen i Nyland, strax bortom mitt och Lillemors, så var det den som räknades. Varje sommar brände impregneringen i näsborrarna och gjorde det hemtamt. Medan jag hade luktärterna med mig från barndomen skulle nog Veronica ha kreosoten, när jag tänkte efter.

Mammas och moster Nellys barndomshem var den stora kåken i grönt med en veranda som hängde betänkligt nuförtiden – tänk att Manne inte fixade den! – och den lite för korta flaggstången. Det fanns en anledning till den, hade moster Nelly förklarat, och det berodde inte på snålhet eller oförmåga att hugga en ordentlig tall. Det var helt enkelt de omkringliggande höga tallarna som krympte flaggstången. Jaja, grannarna hade lyckats bättre i sin tävlan mot naturen men det dristade man sig ju inte till att säga.

Medan moster Nelly flyttat tillbaka till barndomshemmet så fort hon gift sig och så sakteliga kunde börja packa undan de gamla till ett par rum i fil mot älven (processen tog åtskilliga år då fadern varit befälhavare i sin krafts dagar och inte var så lättrubblig) så bodde mamma och jag i ett mindre hus på andra sidan vägen.

Det var gult och vi hade också en flaggstång och en veranda och vårt hus var det bästa huset. Gistet och förfallet kallade mamma det ibland, men jag visste att hon också älskade det. Med gröna fingrar såg hon till att vår trädgård var den finaste av alla och att det i varje fönster stod pelargoner större än hos någon annan.

Potatisen och sylten förvarade vi i källaren. Det var enda platsen i huset jag inte tyckte om. Lukten av rå och kall cement och ekot från de tystaste fötter som med säkerhet väckte källargubben. ­( Jag minns inte längre vilken av mammas kärlekar som berättade för mig om källargubben.)

Det fanns ett gissel förstås. Vi hade grannar omkring oss. De var 20

i och för sig skapliga och kunde räcka en hand när det behövdes, men det var mest karlarna som hjälpte till. Kvinnfolken skvallrade och det fick vi lära oss att leva med. Ena dagen vände de mamma ryggen för att nästa komma och fjäska. De anlitade henne för sömnad och då de ville hinna före varann med det senaste behövde de hennes råd. Men jag såg aldrig mamma få ta del i deras kotteri.

Flera av dem återgäldade aldrig ett leende och hälsade så stramt att jag än idag känner sann skadeglädje när jag ser att de blivit skinntorra gamla kärringar och snart ska ramla av pinn.

Men det är klart att det inte var någon rök helt utan eld. Hade det inte varit för att mamma blivit förälskad i en och annan flottare hade de inte haft så mycket att säga. Och kanske att det också hade passerat, eftersom de behövde henne, om det inte varit för att en och annan karl inte var flottare utan fast förankrad på orten och ibland gift med någon som inte var min mor.

Ja, inte mycket hade hänt i Hammar om man bortsåg från garage och hundkojor som vuxit upp på nästintill varje gårdsplan. Förr ställde man bilen längs vägen eller anlade en uppfart av maka­dam om man hade något märkvärdigare att parkera. Men nu var det sjuttital och modernt värre. Varenda en hade garage med motorvärmare och såg man en bil även på uppfarten så nog hade den rattmuff på vintern och en Wunderbaum dinglande från back­ spegeln och man visste att det var pojken som tagit körkort och skaffat begagnat på avbetalning.

En annan förändring var förstås ungarnas leksaker. På vintrarna numera står det plastpulkor och såna där bobbar vid postlådorna istället för slädar. Och sparkstöttingarna är mindre, som om vuxet folk krympt. Men tomterna är igensnöade precis som förr. Möjligtvis att det lyser fler smålampor i fönstren, men man håller sig likväl för sig själv och hemligheterna stannar fortfarande inom fyra väggar. Utom häromåret, då en av kvinnorna här i Hammar kom springande in till grannens och sa att hon höll på att bli ihjälslagen.

Men i övrigt är det ingen som lägger sig i det som händer hos andra.

Man pratar som vanligt i allt man inte har med att göra, men lägga sig i, det gör man inte. Det är precis som förr.

21

Efter villorna var det Strandvallen där det spelades ishockey och här någonstans började väl Nyland då. Jag stannade till på högersidan, vid slakteriet.

Det var slut på korv därhemma och hos Carlssons kunde man köpa de bästa charkuterierna norr om Dalälven, det var då ett som var säkert. Om jag inte missminde mig hade han kommit utsocknes ifrån, Carlsson, men han var omtyckt och hederlig. Ofta var det han själv som vägde upp det man ville ha på ett nytt påfund till våg med en visare som gjorde utslag över en skiva med ett stort antal onödiga siffror. Precis bakom affärslokalen höll de till med slakt och styckning och korvstoppning så man visste att det var färskt. Det var annat än den där fesljumma varmkorven på Benkes kiosk som ungdomarna la pengar på.

Men det var väl nya tider på gång för Veronica förstod inte heller hur bra vi hade det som kunde köpa riktig korv. Hon tyckte det var otäckt med det rosa på den vita rocken och hon kallade växeln för blodspengar och vägrade ta i de mynt och sedlar Carlsson hanterat. Att ge henne veckopengen precis efter att ha varit där blev alltid en billig uppgörelse.

Efter att ha inhandlat korven körde jag uppför Bankgatan och där tog fantasierna om trettitalet slut. Det gick inte att undgå att det nutida samhället gjort sitt intåg med affärer som inte såg ut som förr. Damkonfektion och herrkonfektion och frisör och pappershandel och juvelerare och annat onödigt. Ett kondis och en tygbod. Skoaffär och järnhandel behövs väl förstås. Men då det ska finnas så mycket krimskrams nuförtiden, hela affärer med krafs.

Jag hade korven på sätet bredvid mig och var på bra humör när jag kom ned på Hamngatan – så gott det nu gick efter att ha fått telefonbesked från Lillemor om att nu tänkte hon inte stanna en minut till – så jag hade sånär glömt det som hänt vid entrén på sjukhemmet. Men tanken kom tillbaka när jag funderade över vad jag skulle hitta på att säga till Veronica om farmor, idag när jag inte hälsat på.

Kanske skulle det bli efterräkningar av något slag. Jag hade rea22

gerat fel, det hade jag. Man kan inte ta strypgrepp på folk. Men när det väl var gjort hade jag inte haft så många andra sätt att komma ur det.

Kanske skulle jag bara ha klämt åt lite hårdare istället.

Jag hann bara innanför dörren hemma så ringde det och jag hade den där människan i luren. Men arg var hon inte. Det finns till­ fällen när sånt får anstå och det förstod väl hon också. Jag hivade in korven i kylskåpet.

Veronica hade vägrat följa med de senaste fyra fem gångerna.

Jag hade antytt mer än en gång att hon skulle ångra sig, att hon borde. ”Jag vet. Men nästa gång, jag lovar.” Nästa gång var det något annat hon hellre ville. Är man sexton är det väl på det viset.

Så hur i helsicke talar man om för en sån unge att det blivit försent? När man fått samtalet och ska ut till bilen och öppnar munnen men inte hinner. ”Titta inte på mig sådär! Jag tänker inte åka med till farmor ikväll, jag ska till Solbritt. Var är mamma, förresten?”

Stackars Veronica. Men döden verkar inte fastna på de unga. De skakar den av sig och vill inte inse att vi alla en dag kommer att stå där utan fler ärenden.

Jag sa inget när jag gick. Det fanns ingen anledning att ge henne dåligt samvete. Inte skulle jäntan behöva sitta där de sista timmarna om det nu var så illa som det lät.

Ensam vid morsans säng lirkade jag in min hand under hennes.

Före den kvällen hade inte jag heller trott på döden, men nu satt jag där. Tills den kom.

Mamma hade gillat blommigt och det skulle vara åt det röda hållet. Och det hade funnits en tid när hon inte haft bruna nylonstrumpeben. När hon busat så mina kompisar inte vetat om de skulle våga komma tillbaka. Hon hade varit fräck i käften och rolig som bara den, men endast när hon hade ungar omkring sig.

Så fort vuxna kom med i bilden skulle hon passa in och det gick 23

­ vgjort inte bra. Mamma kunde inte tygla sin glädje på ett lämpa ligt sätt. Däremot verkade moster Nellys elaka tunga gå hem all­ deles utmärkt i granngårdarna och jag kunde inte låta bli att jämföra. Varför var rolig sämre än giftig? Hur kunde det vara bättre att prata skit än att skratta gott? Systrarna hade nog fortsatt på sina respektive spår men efter den dagen de gett hela Hammar samtalsämne för en lång tid framöver hade jag inte kunnat jämföra. Då upphörde all kontakt dem emellan, ända tills långt efter att jag lämnat både mammas vardag och Hammar. ”Kom, Jakob, och hälsa på vår nya granne. Det här är fru Bergström.”

Jag kunde handhälsa och jag bockade alltid. Mamma var stolt över mig men jag blev snabbt less på att sitta tyst och snäll: ”Har du några barn?” ”Inte än, lilla vän. Och tänka sig –” här försvann jag ur samtalet ”– att det finns barn som talar till en så direkt.”

Det fattade väl jag vad hon var ute efter. Och jag visste hur jag skulle linda morsan runt lillfingret. ”Har fru Bergström hund?” ”Nej, absolut inte.” Ett snabbt leende mot min mor. ”Har tant ödlor då? Det finns några i de där däcken på Häggkvists gård!”

Tanten log och mumlade att nu räckte det, men det var inte ett vänligt leende och orden var riktade mot min mamma.

Mamma förstod aldrig när det räckte. Kanske för att hon också var med nere hos Häggkvisten och fångade ödlor. Vi skulle se när svansen föll av.

Så länge jag gått i småskolan hade jag trott att det var glädjen som sköt fram som en andunge i vatten, till synes helt irrationell och omedelbar, att det var den som gjort att nya bekantskaper tog avstånd från henne efter ett tag. De orkade inte med någon som både grät och skrattade så att det märktes. Jag led med min fina mamma. Hon var vacker, och det tyckte jag även när de där tömmarna under hakan började slakna för ett tjugotal år sedan och hon blev lika läderartad i hyn som ödlorna vi till slut alltid fått 24

fatt i (fast vi fuskade ibland och kastade storstenar och skrattade fasans lustfyllda skratt när vi träffade).

Givetvis var det varken ödlorna eller mammas skönhet som skrämde iväg väninnorna. Det som alltid tog skruv var när deras män tog några extra tag med snöskoveln innan de gick in till sitt, så att även vi skulle ta oss till brevlådan efter en natt med ymnigt snöfall, eller när de några gånger för många hamnat i samspråk med mamma över nyponhäcken eftersom de råkade ta promenader förbi vårt hus oavsett om de hade hund eller ödla eller ingetdera.

Mamma hade inte varit oskyldig. Det hade jag vetat ända sedan jag första gången såg en hand där den inte borde vara – på min mammas höft! – och hon skrattade så mjukt att man bara ville höra mer. Hur skyldig hon egentligen varit hade jag aldrig blivit på det klara med för det gick alltid för fort. Utom den gången en av väninnornas män flyttade hem till oss. Efter ett tag flyttade han ut igen och deras hus blev till salu. ”Äsch”, hade mamma sagt medan löken fräste allt ilsknare i stekpannan och till sist blev sådär gott brynt och lite svart i kanterna (och inte gyllengul och sladdrig som hon gjort den de senaste veckorna). ”Vi behöver inte ha en karl här. Han blev utsparkad och jag tyckte synd om honom, det var allt. Nu är det inte synd om honom längre!”

Hade det varit så enkelt för henne?

På kvällen såg jag när Veronica kom hem, utan jeansjackan men med den där ljusblå halsduken lindad flera varv. Det blåste så att hon fick hålla in den mot magen och hon gick med huvudet nedböjt. En papperspåse och annat skräp blåste omkring i virvlar. Ett riktigt oväder var på gång och det kändes nästan som om hösten redan var här fast det bara var slutet av augusti.

Jag höjde huvudet och kikade över krukväxterna när Veronica kom närmare. Hon höll handen över örat på vindsidan. Det var en bit att gå. Och hon hade ju sett att det blivit busväder. Redan i morse när hon skulle till skolan hade hon kommenterat det och 25

ändå kunde hon inte klä sig ordentligt. Ungdomar låter utseendet gå före hälsan nuförtiden, hade jag inte sagt det varje gång hon förkylt sig? Och så påstod Lillemor att jag aldrig såg något. Hon hade i alla fall haft vett att låta cykeln stå, hon skulle ha blåst åt fanders annars.

Det riktigt sjöng i metallen när hon kom uppför bron. Så stampade hon av sig som om trollen var på väg in. Vi hade skojat om det när jag var liten och vi fick besök, mamma och jag, hur trollen förvarnade med att stampa i farstun en kort stund innan främmandet kom på riktigt. Fortfarande visste jag inte om jag trott så starkt på det att jag hört något som inte fanns.

Som ytterdörren gick upp sjönk jag ned i fåtöljen och satt tyst.

Svara på frågor, det ville jag inte. Hade Lillemor ställt till det fick hon förklara själv. Jag tänkte säga att hon jobbade.

Veronica tog ut hunden, jag hörde hur hon småpratade med honom. Jäklar också, hade han fått mat? Men visst hade jag hämtat lite torrfoder när jag kom från sjukhemmet? Kom från mamma.

Men det gick inte att tänka så längre, redan efter några minuter var det inte min mamma som låg där, hon var redan någon annanstans. Innan jag ens hann därifrån kom någon för att trä en linda över skallen på henne, för att inte käken skulle fastna på helgavel.

Jag hade ju inte direkt haft någon att komma hem till. Gatukorsningen som låg under soffbordet kunde inte räknas i det sammanhanget (men visst fan hade han fått käk?). Med Lillemor på vift var det inte någon att munhuggas med så istället gick jag och pratade med mammas fotografi och det hade väl aldrig hänt förr: Det var som sjutton, morsan, att du skulle kila runt hörnet just idag.

Tänk att du slapp veta i alla fall att Lillemor gett sig iväg igen.

Eller det visste du kanske?

Ja, jäklar i det, det kanske var så hon fått tag på röka … Jag hade gått en sväng och stannat framför vardagsrumsfönstret och skrattat för mig själv. Jag kunde just se dem framför mig, bolmande på varsin cigarrett för sista gången, och hur Lillemor konstaterade sådär torrt att Jacke varit och stuckit schnalen på fel ställe igen. Och så hade de eldat upp varann över vilka odågor män var.

26

Det var egentligen jäkligt kul att lyssna när de satt och retade sig på allt som fanns, Lillemor och morsan. Fast jag fick alltid gå och gruvas, för så fort vi kommit därifrån, bara ett litet ynka tag efter att vi kommit innanför tröskeln hemma, så satte det för det mesta igång och Lillemor skulle hänga mig för allt som hon och mamma raljerat om i samförstånd en halvtimme tidigare. Då fick jag mina fiskar varma för hela manssläktet.

Men idag hade hon inte ens försökt ställa mig till svars. Hon hade bara ringt och sagt att nu lämnade hon mig och att jag hade tio ­minuter på mig om jag ville stoppa henne. Jag blev ju tvungen att dra in Manne direkt, då han höll till nästgårds i Nyland. Jag skulle hellre ha hållit skenet uppe ett tag men Lillemor tvingade mig till annat.

Sedan visade det sig förstås att hon inte ens var hemma. Antagligen hade hon ringt från tågstationen i Kramfors, innan hon klev på.

Men först hade hon besökt Hammars sjukhem. Det var ingen aha-upplevelse som man säger, utan bara ett konstaterande. Lille­ mor hade gjort bort avskedet med morsan och passat på att berätta vad som var på gång. Nog kändes det märkligt att hon gått till morsan först.

Hur länge skulle det gå att hålla jäntan ovetandes? Tänkte Lille­ mor bli borta så länge den här gången att Veronica kom i kläm?

Hon måste väl tänka på det i alla fall, att det var nog jobbigt att vara tonåring ändå.

Till råga på allt hade jäntans farmor dött. Jag hade gärna sluppit vara den som måste tala om det för henne. Att konstatera faktum, det kunde jag ju, men att ta hand om det som blev senare var Lille­ mor bra mycket bättre på.

När jäntan kom in med hunden och gick en sväng runt köket och sedan uppför trappan satt jag kvar och sa inget. Låtsas som ingenting, det kan vara det bästa ibland. Kanske skulle det lösa sig snart. Lillemor dök nog upp innan natten.

Men en stund senare stod Veronica på tröskeln till vardagsrummet och jag begrep att hon redan visste.

Det hade blivit obalans på henne sedan hon kommit i tonåren.

Vissa saker kunde hon verka oberörd inför – som när cancer­ 27

beskedet kom och då hade jag ändå trott att de var fästade vid varann de där två – medan hon var lättretad när det gällde struntsaker. Den där platåklacken eller vad det hette på träskon hade jag direkt sagt att jag varken kunde limma eller spika fast igen när det var ett material som var som skumgummi och som gått sönder så fort hon fått in den i ekrarna på cykeln. Och då hade jäntan burit sig åt som ett småbarn. Ja, det hade allt som oftast blivit stört omöjligt att gissa vilket humör hon var på.

Men inte den här gången.

Den här gången syntes allt samtidigt i anletet på henne. Hon var varse att farmor slutat kämpa. Det var tårarna och det var hur hon arbetade tillbaka gråten. Och i ögonen väntade ilskan. På något vis visste hon att Lillemor åkt också. Hur det nu gått till. ”Varför är bilen borta?”

Jaså. Kanske man inte behövde ta tag i allt medsamma ändå. ”Jag körde in i garaget … jag måste titta på motorn.” Inte tänkte jag säga att jag gömt undan bilen ifall det skulle vara något tokigt fruntimmer som fick för sig att komma och skälla för att jag inte var mig själv tidigare på dagen. För det var bara att räkna med att den där människan skulle elda upp sig igen, bara en anständig tid fått passera sedan morsan dött. ”Mamma då?” ”Hon har väl bytt med nån så det blev en kväll till den här veckan.” ”Jag ringde och frågade och det hade hon inte.”

Jag borde ha förstått att hon inte skulle ge sig. Det, om inte annat, hade hon från Lillemor. ”Inte behöver vi hålla koll på henne. Hon är väl ute och motionerar.” ”Nallen är ju hemma.”

Det var så sant. Lillemor skulle inte ge sig ut runt Nylandsberget utan hunden. ”De sa på jobbet vad som har hänt.” ”Jaha?”

Veronica snodde runt och försvann ut i hallen. Därifrån hojtade hon: 28

”Hon har tagit ut den sista veckan hon har kvar!”

Jag blev tvungen att gå efter. Vad sjutton? Om hon gjorde slut på resten av semestern nu skulle hon bli tvungen att jobba i jul … så kunde hon väl inte ställa sig. Men Veronica var redan på väg uppför trappan. Hon fortsatte ropandet: ”Jag ringde sjukhemmet också.”

Jag ville säga något, men hann inte. Som dörren stängdes till rummet hennes kom slutklämmen: ”Och farmor mådde visst jättebra.”

Då fick jag också mål i mun: ”Spela inte för högt på grammofon.”