Kapitel 1
Ovädret var över Theo och Ramona innan de hann reagera. I all sköns ro hade de suttit och fiskat, tittat bort mot land som låg där i fjärran, och kelat med hunden Pluto som låg på durken. Båten hade guppat stilla på vågorna och de hade pratat om allt de varit med om tillsammans. Ingen av dem hade lagt märke till att dyningarna blivit längre och stadigt växt i höjd. De hade inte sett den mörka molnbank som hastigt närmade sig och växte högre och högre på himlavalvet. Theo och Ramona hade varit så koncentrerade på sitt samtal och sina guppande linor, att de inte ens reagerade över att Pluto plötsligt blev rastlös och gnällde. Om de ens hade funderat på det hade de bara trott att hunden tyckte det var tråkigt att sitta still så länge ute i den lilla båten. Därför kom den störtflod av regn som kastade sig över dem, som en total överraskning. Plötsligt tycktes hela havet koka när regnet piskade så att stora luftbubblor bildades på ytan. Vinden tog i och grep tag i den lilla båten och de tre passagerarna. Åskvädrets vindar var nyckfulla och kastade båten hit och dit. Ovan som han var vid att ro, koncentrerade Theo sig på årorna för att de inte skulle slinka ur årtullarna. Regnet piskade över dem, omgivningen blev grå, vinden 7
slet våldsamt i deras kläder. Vågorna blev högre och intensivare. Den lilla båten fylldes allt hastigare med vatten. Ramona lyfte blicken och såg på Theo som kämpade med årorna. Han gav henne ett snabbt ögonkast och ett ansträngt leende, sedan koncentrerade han sig på att ro. Ramona såg ned på det hastigt stigande vattnet på durken och blev illamående av rädsla. Tänk om båten var på väg att sjunka? Ramona fick snabbt tag i öskaret och började tömma vattnet ur båten. Pluto låg platt på magen i vattnet och gnällde. Hans långa svarta päls var alldeles genomblöt, hans tidigare så stora, kraftiga kropp tycktes nu smal och ynklig när pälsen smet åt runt honom. Mumlande lugnande ord åt Pluto försökte Theo samtidigt få båten att lyda honom. Men det var som om hunden inte hörde honom och som om båten satte sig upp emot honom, för ingen av dem reagerade. Ramona höll öskaret i ett fast grepp och höll ett tag stånd mot vattnet som fyllde båten. Men plötsligt måste en läcka ha uppstått i båten, för vattnet steg i allt snabbare takt. Stackars Pluto, tänkte Ramona, när hon såg honom ligga och darra i vattnet. Ingenting kan jag göra för att trösta dig. Om du ändå var så liten att jag kunde ta dig i min famn och hålla om dig. Det hade känts bättre både för dig och för mig. Men du är så stor och jag måste få vattnet ur båten annars kommer vi att drunkna. Det kanske vi gör ändå! tänkte hon. Ramona såg på de mörka molnen och tyckte att det var konstigt att ett oväder kunde komma så hastigt. 8
Olustig till mods grep hon krampaktigt tag i relingen med ena handen medan hon öste allt snabbare, utan resultat. Vågorna slog in och fyllde båten, regnet hjälpte till och läckan som tidigare släppt in lite vatten, verkade nu ha vidgat sig och de hade vatten till vaderna. Ramona slet en ojämn kamp mot ovädret. Det ska gå, tänkte hon och öste skopa efter skopa utan resultat. Jag tänker inte dö här! skrek en röst inom henne. Hon släppte taget om relingen. Snabbt fick hon upp en mugg ur ryggsäckens ytterficka och tog den till hjälp i sitt försök att tömma båten. Nu var båda hennes händer fullt sysselsatta. Pluto hindrade henne där han låg mitt i vattnet, men Ramona hade inte hjärta att be hunden flytta sig. Pluto såg ut som om han grävt ned tassarna i brädorna för att hålla sig på plats. Ett plötsligt illamående överväldigade Ramona. ”Theo! Jag känner mig yr och konstig!” sa hon. Theo såg förskräckt på henne. Hans första tanke var inte att hon var sjösjuk. Han första tanke var något mycket, mycket värre. Som om de inte hade nog med problem ändå. ”Inte nu Ramona”, sa Theo, fastän han så väl visste att hon inte kunde hjälpa det som var på väg att ske. ”Vad menar du?” undrade Ramona och kände plötsligt hur yrseln grep tag i henne med förnyad kraft. Hon såg allt bli suddigt och försvinna för hennes blick, när yrseln överväldigade henne helt och hållet. ”Theo!” flämtade Ramona, när även hon insåg vad som höll på att hända. Raskt sträckte hon sig fram så att hon nuddade både Pluto och Theo. 9
Lika plötsligt som yrseln kommit försvann den igen. Ramona stirrade tvivlande på Theo. ”Theo, tror du att det har hänt igen?” frågade Ramona oroligt. ”Det är ju vad som brukar hända oss när jag blir så här?” Men Theo hade inte tid att svara, han fick plötsligt tankarna sysselsatta med något annat. ”NEJ!” skrek han förskräckt, när han kände en våg slita ena åran ur handen på honom. Detta fick även Ramona att glömma vad hon just hade upplevt. Det var säkert bara vanlig sjösjuka som hastigt drabbat henne för en minut, tänkte hon. Ramona fortsatte ösa medan hon såg Theos kamp för att få tillbaka åran. Theo slängde sig mot relingen för att hinna ta tag i åran, men vattnet virvlade snabbt iväg med den. Åskan dundrade till med en hård knall rakt över deras huvuden. Det var som om alla onda makter gaddat sig samman för att göra allt så besvärligt som möjligt. Theo såg på Ramona som plötsligt stannat upp i ösandet och skräckslagen stirrade på honom när åskan dundrade över dem. Hennes ansikte var blekt, läpparna hårt sammanbitna. Hon var rädd. Theo måste erkänna för sig själv att även han var rädd, mycket rädd just nu. Han hade ansvaret för Pluto och Ramona och han kände sig väldigt hjälplös. Vad kunde han göra? Åskan dundrade över dem, blixtarna ljungade över de mörka molnen. ”De-e-et är f-f-farligt att vara u-u-ute på sjön i å-åskväder”, hackade Ramona, och insåg att de måste ta sig därifrån så fort som möjligt. 10
Hon ryckte upp sig ur det förlamade tillstånd hon för en kort stund hamnat i. Ramona höll åter öskaret och muggen i ett fast grepp och försökte hålla stånd mot vattnet som fortsatte fylla båten. Plötsligt fick hon se något som gjorde att hon började skaka av rädsla. Det är inte sant, tänkte Ramona och ville skrika ut ett varningens ord, men lyckades inte få ett ljud över läpparna i sitt skräckslagna tillstånd. ”Det här ordnar vi”, sa Theo tröstande, när han såg Ramonas rädsla, och lät mycket självsäkrare än han kände sig. ”Jag kan ro växelvis på ena sidan och sedan den andra. Ungefär som när man paddlar kanot. Vi klarar oss!” sa Theo, lika mycket för sin egen skull som för Ramonas. Han såg på Ramona och log uppmuntrande, men hon stirrade bara tillbaka med stel blick. Theo försökte fånga hennes blick och få ett leende till svar, men Ramona skakade på huvudet, lyfte sakta fingret och pekade på något bakom honom. Nu var hon likblek i ansiktet. Theo vände sig om och såg en mycket hög vägg av vatten närma sig dem och deras lilla ynkliga skydd till båt. Snabbt drog han in den återstående åran. I ett försök att rädda den, slängde han den på durken och satte foten på åran. Han sträckte fram ena handen mot Plutos halsband och tog ett hårt tag, samtidigt som han sträckte den andra handen mot Ramona. I samma stund som hennes fingrar nuddade hans var vågen över dem. Det kändes som om en jättehand fattat tag om båten och vänt den upp och ned. Med ens fanns det bara vatten runt dem. När de ham11
nade i vattnet slets Theo händer loss från Pluto och Ramona. De tjocka, varma jackorna drog dem nedåt djupet. Snälla Theo, dra av dig jackan och sparka av skorna! tänkte Ramona, medan hon försvann under ytan av klädernas tyngd. Ramona hade i sista stund hunnit dra ett djupt andetag, ändå kändes det som om lungorna skulle sprängas när vattnet vällde över huvudet och drog henne nedåt. Theo kom för ett ögonblick upp till ytan och innan han drogs ned igen fick han se en märklig syn. Han såg ett stort skepp en bit bort, ett skepp med ett fyrkantigt rött segel med en svart drake. Runda mönstrade färgglada saker satt fast på utsidan av båten. I fören stack ett stort drakhuvud upp och i aktern… Vattnet slöt sig över Theos huvud och han såg inget mer. Han blundade och insåg att han borde ta av sig kläderna. Jackan kändes med ens blytung. Det var långt till bottnen. Han skulle aldrig klara sig om han sjönk hela vägen ned. Panikslagen kämpade han med dragkedjan till jackan, för att i nästa stund böja sig ned och slita i skosnörena till kängorna istället. De kändes plötsligt väldigt tunga. Lungorna sprängde. Han ville dra efter andan, men motstod impulsen, för han skulle bara drunkna. Theo fick av sig ena kängan och slet med snörningen på nästa medan han snabbt sjönk mot havsbottnen. Hans tankar gick hela tiden till Pluto och Ramona: Hur gick det för dem? Visst klarade sig hundar alltid ute till sjöss. Pluto var ingen hund som var glad i att bada. Theo trodde inte att han hade sett Pluto bada en 12
enda gång. Kunde Pluto simma? Tänk om han inte kunde det! Theo slet förskräckt i skosnöret samtidigt som han försökte sparka sig upp mot ytan. Hur hade det gått för Ramona? Var fanns hon nu? Han slet och drog i det blöta snöret och äntligen fick han av sig andra kängan. Trots att han sparkade allt vad han var värd fortsatte han sjunka mot bottnen. Skulle han strunta i att ta av sig jackan? Han måste snabbt upp till ytan för att se vad som hade hänt Ramona och Pluto! Ramona hade fått av sig jackan. Den flöt iväg som en bit av en människa, med armarna utbredda och gungande. Min fina jacka, tänkte Ramona och slet sedan i snörningen till sina mycket dyra vandringskängor, som hon helst av allt inte ville bli av med, men just nu hade hon inte mycket val. Det var jackan och kängorna, eller hennes eget liv, och då var valet inte så svårt. Jag vill inte dö så här! tänkte Ramona och kämpade för att komma upp till ytan. Hennes ögon var hårt ihopknipna av rädsla för att se all den oändlighet som fanns framför henne. Minnet av hur hon kämpat i vattnet utanför Pompeji, dök plötsligt upp inom Ramona. Då hade hon tyngts ned av bojor runt händer och fötter, efter att ha blivit kidnappad av en slavhandlare. Den gången hade hon räddats i sista stund av Theo. Men nu befann han sig i samma fruktansvärda situation som hon och kunde inte komma till hennes hjälp. Hon var tvungen att rädda Theo och Pluto! Annars hade ju hennes tidsresa till Pompeji och räddandet av dem den gången varit alldeles förgäves. De fick inte dö nu, inte här! En gnista av energi slog upp inom henne. Sista kängan föll och Ramo13
na sparkade till och sköt upp mot ytan. Hon sparkade hårt med benen och tog rejäla armtag. Ramona sprängde vattenytan med ett frustande, i samma stund öppnade hon ögonen och spanade efter Theo, Pluto, båten och deras saker. Men vinden piskade regnet i ögonen på henne, så att det var svårt att se något. Ramona kände att jeansen var för tunga att ha på sig och trampade vatten medan hon drog av dem och lät dem försvinna bort med vågorna. Var fanns Theo och Pluto? Ramona såg sig omkring. Hon hajade till när hon över ena vågtoppen skymtade något rött. Hade Theo haft något rött klädesplagg på sig idag? Ramona försökte simma åt det hållet men vågorna förde henne dit de ville och det var inte i samma riktning som hon själv hade tänkt. Plötsligt tornade en stor trävägg upp sig över henne. En båt! hann Ramona tänka, innan båten törnade emot henne och slog henne medvetslös. Lungorna kändes som om de skulle sprängas när Theo envist sparkade för att ta sig upp till ytan. Han hade sjunkit mycket längre ned än han hade trott. Det kändes som om han inte skulle klara det. En enda tanke fick honom att kämpa vidare: Ramona och Pluto! Han måste rädda Ramona och Pluto! Sedan slog en annan tanke honom: Båten! Han hade sett en båt innan han sjönk. Då fanns det en chans att de blev räddade. Han skrattade nästan av lättnad och fick plötsligt ny kraft, sparkade till extra hårt och sköt upp över vattenytan. Där var den! Båten! Längst fram i fören sköt ett stort ondskefullt drakhuvud ut. Runt hela relingen satt färg14
granna, skrämmande sköldar. Mönstret på det röda seglet var en stor svart drake, som slingrade sig utefter tygets hela bredd med gapet vidöppet, färdigt att sluka allt i dess väg. Skeppet låg bara någon meter ifrån honom. Trots vindens tjut, regnets piskande mot vattnet och åskans dånande, hörde Theo rösten som kom emot honom från båten. ”Nämen, se här vad jag hittade. En liten dränkt råtta!” Theo såg hur en man böjde sig över relingen och snabbt fiskade upp ett bylte ur havet. Den storväxta mannen med sitt grova skägg, långa flätade hår och bastanta armar höll Ramona i sin hand som om hon inte vägde någonting. Hon hängde där alldeles livlös i mannens grepp. Theo bara låg där i vattnet och stirrade förskräckt på synen framför sig. Mannen hade sagt dränkt om Ramona. Var hon död? Hon såg alldeles död ut. Hade hon drunknat? Vad var det då för mening att kämpa vidare? Men ändå… Ramona kanske trots allt inte var död. Han ville inte lämna henne ensam med de där konstiga männen som stod böjda över henne och skrattade. Dessutom hade han Pluto att leva för. ”HÄR! HJÄLP! HÄR ÄR JAG!” ropade Theo. Männens huvud vändes hastigt åt hans håll. En rysning drog igenom Theo när han såg de råbarkade männen. Han blundade. Egentligen kändes det skönare att ligga här i det vilda kalla vattnet än att bli upplockad i männens skepp, men nu var det för sent. Theo kände en arm runt midjan. En av männen ifrån skeppet hade hoppat i med ett rep runt sig. Mannen höll ett stadigt tag om Theo medan de övriga männen hjälptes åt att dra 15
dem genom de upprörda vågorna fram till skeppet. Starka händer lyfte upp Theo över relingen och lade försiktigt ned honom. Theo satte sig hastigt upp och såg sig omkring. Det var ett konstigt skepp. Där fanns hål i sidorna för åror. Kistor i långa rader över hela båten, från sida till sida. Mellan kistorna stod det fastsurrade lådor och tunnor. Och överallt tycktes det vara människor som stirrade med tvivlande ögon på honom. Och där… där låg Ramona. Mycket vitare i ansiktet än när han senast såg henne i roddbåten och då hade hon redan varit likblek, nu var hon nästan gråblå till färgen. Var hon vid liv? Theo försökte se om hon andades, men kunde inte ana någon höjning av bröstkorgen. Ingen rörelse över huvud taget ifrån Ramona. Var hon död? Theo blev alldeles tom inuti, vad hade han att leva för om hans lycka var död? För ända sedan den dag de först träffades symboliserade Ramona lyckan för Theo. Theos oro över Ramona var förståelig, eftersom de nästan var som syskon och mycket mer. Theo bodde hos Ramona sedan den dag hon räddat honom ifrån vulkanutbrottet i Pompeji. Ramona hade rest genom tiden och kommit till staden före vulkanutbrottet och träffat Theo där. Hon hade försökt rädda alla stadens invånare, men det var ingen som trodde henne när hon sa, att berget Vesuvius som höjde sig i fjärran, skulle komma att förinta hela deras stad och döda alla invånarna, ingen förutom Theo. Han hade inte lyckats övertala sin familj att fly, utan hade ensam fått fly med hunden Pluto och Ramona, och 16