Jungstedt_Denfarligaleken.indd 6

2010-03-29 11:18:42

Det var en varm dag i maj och hon promenerade ensam genom Milanos gator. Efter en stund hamnade hon vid en vidsträckt, stenlagd piazza framför en kyrka. Torget var fyllt av duvor. Vita, grå och vissa nästan blåskimrande flaxade de om varandra som i en lustfylld parningsdans. Några struttade belåtet omkring på de solvärmda stenplattorna, pickade bekymmerslöst i sig en smula här och där. Längs den stora, öppna platsen fanns parkbänkar fastgjutna i marken. En mamma med baby i vagn försökte läsa dagstidningen medan hennes två småflickor sprang omkring och lekte med gummibollar i olika färger som studsade på stenarna under barnens förtjusta skratt. En yngre man med uppkavlade skjortärmar stod vid ett enkelt stånd och sålde brända mandlar i små papperspåsar. Han svettades i värmen, det lockiga håret klibbade i pannan och han torkade gång på gång av ansiktet med en näsduk. Den söta doften från mandlarna spred sig och kittlade hennes näsborrar. Hon var hungrig och skulle träffa någon och äta lunch i stadens gamla del. Det var dit hon var på väg, men hon tog sig ändå tid att stanna upp och njuta av skådespelet. En grupp skolbarn i grönrutiga uniformer satt 7

Jungstedt_Denfarligaleken.indd 7

2010-03-29 11:18:42

på filtar i en ring och lyssnade på sin lärare som med yviga gester tycktes berätta om kyrkans historia. Ett förälskat par vänslades på en av bänkarna och på en annan satt tre äldre svartklädda kvinnor och pratade i skuggan av cypresserna. Runt hela platsen reste sig välskötta bostadshus med färggranna fönsterluckor. Hon smålog för sig själv när hon korsade piazzan och fortsatte in i de vindlande gränderna i La Brera, Milanos äldsta kvarter. Några timmar senare var hon tillbaka vid samma torg på väg till ett möte med sin agentur. Hon hade bråttom. Lunchen med den nye manlige bekantskapen hade varit oväntat trevlig och dragit ut på tiden. Det var nästan så att hon kände sig lite förälskad. Hon såg fram emot den kommande tiden då hon skulle arbeta i detta modevärldens Mecka. Huvudet var fullt av tankar på mannen hon just träffat. När hon kom fram till det nyss så livfulla torget tvärstannade hon och såg sig bestört omkring. Scenen hade dramatiskt förändrats. På marken låg ett trettiotal duvor, livlösa och blodiga. Det var oroväckande tyst. De äldre kvinnorna, de lekande barnen och det förälskade paret var borta. Hon drog häftigt efter andan. Det var som en krigsskådeplats – minuterna efter massakern. Harmonin hade i ett slag förbytts i förödelse och död. De vackra duvorna låg utspridda med fjäderdräkterna fläckade av blod. Deras ögon var slutna, halsarna slappa och näbbarna vilade mot marken. Under en bänk låg en ensam kvarlämnad boll. Hon höjde blicken och upptäckte att de duvor som överlevt satt på fönsterblecken till husen runt omkring, tätt intill varandra. De var alldeles stilla. Inte ett ljud hördes. Hon såg ner på sin ena sko och upptäckte en röd fläck. Stirrade på den fylld av vämjelse. Var det en duvas blod? Hennes kinder rodnade av en oförklarlig skam. 8

Jungstedt_Denfarligaleken.indd 8

2010-03-29 11:18:42

Upprivet slet hon tag i rockärmen på en man som promenerade förbi och frågade vad som hade hänt. Han ryckte på axlarna. Förstod han henne inte? Innan hon skyndade vidare till sitt möte kastade hon en sista blick på de döda duvorna. Hennes mun var torr och huvudet dunkade. Hon förmådde knappt ta in hur det sprudlande livet på torget så grymt kunnat förbytas i totalt mörker och ödeläggelse.

9

Jungstedt_Denfarligaleken.indd 9

2010-03-29 11:18:42

Jungstedt_Denfarligaleken.indd 10

2010-03-29 11:18:42

T

axin gled in framför Grand Hôtels entré och stannade mjukt. Hotellet var beläget i hjärtat av Stockholm med utsikt över Gamla stan och Stockholms slott på andra sidan vattnet. Det pampiga barockslottet var ett av Europas största, men nu låg det till hälften dolt i novemberdiset. Dessutom började det skymma. I Strömmens mörka och kalla vatten trängdes änder, svanar och måsar som hoppades på brödsmulor från förbipasserande. Längs kajen guppade de vita skärgårdsbåtarna på rad, Norrskär, Solöga, Vaxholm, som en bitterljuv påminnelse om en avlägsen sommar. Mannen i baksätet betalade chauffören kontant utan att yttra ett ord. Under den mörka överrocken var han klädd i en blygrå kostym från Armani. Sidenslips i samma ton och vit skjorta med stärkt krage. Han bar solglasögon, trots att den sena eftermiddagens trötta ljus knappt orkade tränga igenom molnen. Kanske hade han tagit droger, tänkte dörrvaktmästaren som skyndade fram för att ta emot gästen. Eller så ville han bara inte bli igenkänd. Kanske var han helt enkelt en i raden av offentlighetsskygga celebriteter som kommit och 11

Jungstedt_Denfarligaleken.indd 11

2010-03-29 11:18:42

gått under hotellets snart etthundrafemtioåriga historia. Dörrvaktmästaren, oklanderligt uniformerad i svart frackrock och hög hatt, öppnade den bakre bildörren. – God middag. Välkommen till Grand Hôtel. Han bugade lätt och tog ett steg bakåt. Passageraren fumlade med växeln och greppade sin portfölj innan han klev ur. I nästa sekund tappade han plånboken i marken. Han var så snabb att fånga upp den att dörrvaktmästaren inte hade en chans i världen att förekomma honom. Då mannen hukade sig åkte de välpressade byxorna upp och avslöjade att han bar tubsockor till den välskräddade kostymen. Vita tubsockor. Dörrvaktmästaren rynkade pannan. Ett uppenbart stilbrott. Ingen höjdare alltså, snarare en lantis som försökte smälta in utan att lyckas hela vägen. Avsaknaden av bagage betydde troligen att han var på väg till baren eller att han skulle träffa någon för att äta en tidig middag. Han följde intresserat mannen med blicken när han försvann in genom hotellets glasdörrar. Dörrvaktmästaren brukade roa sig med att fantisera om gästerna. De kom från jordens alla hörn. Arabiska prinsar, amerikanska popstjärnor, grekiska skeppsredare, ministrar och regeringschefer, kungar och drottningar – vitt skilda berömdheter som Albert Einstein, Martin Luther King, Grace Kelly, Charlie Chaplin, Nelson Mandela och Madonna hade bott på hotellet. Han hade bevakat entrén till huvudstadens mest berömda hotell i trettio år och var van vid det mesta. Ändå tröttnade han aldrig på människor, deras liv, kultur, var de kom ifrån. Han återtog platsen bakom sin pulpet innanför entrén. Genom de stora glasfönstren kunde han snabbt upptäcka gäster som var i antågande. Uppmärksamt iakttog han vilka 12

Jungstedt_Denfarligaleken.indd 12

2010-03-29 11:18:42

människor som passerade på gatan och vilka som var på väg mot hotellet. Det dröjde inte länge förrän mannen med solglasögonen återvände från lobbyn. Han tycktes ha bråttom och gick målmedvetet mot utgången utan att titta åt sidorna. Som om han ville verka hemtam i miljön. Det var tydligt att det var något udda med honom, något som inte stämde. Hans sätt att röra sig. Återhållsamt, nästan stelt, vilket gav intrycket att han antingen var ovanligt tillknäppt, sjuk av ledvärk eller att han av någon annan anledning inte ville eller förmådde röra sig naturligt. Han verkade nervös, men oförarglig. En stackare som av någon anledning hamnat i denna miljö som han tycktes ytterst obekväm i. Inget att bry sig om. Dörrvaktmästaren smålog när han tänkte på tubsockorna, sträckte sig efter kvällstidningarna som placerats i pulpetens sidofack. Förstrött började han bläddra. En minut senare hade han redan glömt mannen i taxin.

13

Jungstedt_Denfarligaleken.indd 13

2010-03-29 11:18:42

N

är bara ett par timmar återstod till modevisningen som skulle utgöra startskottet för Stockholm Fashion Week var läget smått kaotiskt i det provisoriskt inredda omklädningsrummet bakom scenen i Grand Hôtels vinterträdgård. Ett tiotal långbenta modeller trängdes med hårkreatörer, makeupartister, påkläderskor och stylister som hjälpte till med att nåla upp hår, böja ögonfransar, knyta skärp, snöra skor, rätta till fallet på en klänning. Jenny Levin satt uppflugen på en barstol och lät sig pudras medan hon betraktade villervallan. Hon njöt av den sjudande aktiviteten, nerven före en visning, den hektiska stämningen, hur alla inblandade koncentrerade sig till hundra procent på just sin speciella uppgift. Själv var hon en nykomling, hade arbetat som modell knappt ett år, men kände sig redan hemtam. Som om hon vore född till det, tänkte hon och kastade en belåten blick på sig själv i spegeln. Det kopparröda håret var uppsatt till en stor, fluffig boll på huvudet, några testar hängde ner här och var. Det såg ut som om de hamnat där av en slump, men som allt annat var det en illusion. Varenda detalj var noga uttänkt och planerad. 14

Jungstedt_Denfarligaleken.indd 14

2010-03-29 11:18:42

Jenny visste att hennes ansikte ansågs vackert, med höga kindkotor, lätt sneda gröna ögon, ljus och slät hy täckt av fräknar. Hon särade en aning på läpparna medan makeupartisten målade dem klarröda. Jenny mätte en och åttio i strumplästen och hade ett barnsligt ansikte som gjorde att hon knappt såg äldre ut än en femtonåring, trots att hon fyllt nitton. Hennes oskuldsfulla, friska skönhet kombinerad med en odefinierbar mystik i blicken förde tankarna till ett skogsrå, vilket var perfekt för den nya tidens ideal där modellerna skulle se ut som väsen, direkt sprungna ur naturen. Från att under hela uppväxten på det gotländska bondlandet ha lidit av komplex för sin längd och sin magerlagda figur hade Jenny fått en helt ny syn på sitt utseende. Attribut som i hennes tidigare liv ansetts missprydande hyllades med ens som något vackert. När färgen var lagd kvävde hon en gäspning och sträckte ut sina långa, slanka ben. Det hade inte blivit så mycket sömn under natten. Vid tanken på orsaken hettade det till i nedre magtrakten. I mitten av rummet arbetade hårkreatörerna intensivt bakom varsin modell, ledda av chefen André som med kritisk blick övervakade att alla frisyrer blev exakt som designer och stylist tänkt sig. Han var en kortväxt fransman, klädd i säckiga jeans, svart T-shirt och mockasandaler. Med hårborstar i bakfickorna, sprayflaskor mellan knäna och hårspännen i mungiporna lade han proffsigt och säkert sista handen vid varje frisyr och formade den till fulländning. Alla modeller var utrustade med långt, tjockt hår som måste tuktas i flera steg. Först skulle det omsorgsfullt borstas, fönas och våfflas med en plattång innan det sprayades och tuperades med imponerande frenesi. De unga kvinnorna satt tålmodigt i sina 15

Jungstedt_Denfarligaleken.indd 15

2010-03-29 11:18:42

stolar och rörde inte en min. Ibland uppmanades de att ställa sig upp medan André sprayade. Det vållade honom visst besvär eftersom han knappt nådde dem till axeln. Till slut hade samtliga försetts med de mest fantastiska blankglänsande svall som antingen skickligt fästes i höga håruppsättningar eller tilläts bölja fritt nerför smala axlar. Hos makeupartisterna längs ena långsidan av rummet var det fullsatt på barstolarna. Ögonlock sotades, kindben färgades, läppar glossades. Direktivet var att sminket skulle vara nedtonat och diskret för att skapa en naturlig känsla. Fokus skulle ligga på munnen som målades kraftigt röd med lager på lager av läppglans för att ge ett så fuktigt och vått intryck som möjligt. Tänk fiskar, hade stylisten sagt när hon gett sina instruktioner. Mycket tid ägnades åt underlaget i ansiktet, modellerna måste få en jämn och slät hy. Skavanker rättades till, ögonbryn plockades, ett blåmärke på ett lår sminkades över, en begynnande finne doldes skickligt med foundation av bästa märke, ben smordes in med glansig lotion för att blänka snyggt på scenen. Längs väggarna stod klädställningar på hjul, försedda med lappar med varje modells namn och fotografi. Där hängde vars och ens uppsättningar för kvällen i den turordning de skulle användas; jackor, kjolar, byxor, scarves, skärp, hattar, kepsar, smycken i påsar. På golvet nedanför stod skor och stövlar i prydliga rader – olika för varje kreation. En häftig mix av knallblå mockasandaletter med stilettklack, korallfärgade platådojor, lårhöga grå stövlar, skrikigt rosa plastskor med klumpiga klackar. Skorna var prydda med nitar, spännen och glittrande stenar. Alla klackar mätte minst tio centimeter vilket gjorde att de flesta nådde uppemot en och nittio i längd när de var påklädda och klara. Modellerna rörde sig vant mellan sminkning, hårstyling 16

Jungstedt_Denfarligaleken.indd 16

2010-03-29 11:18:42

och klädpåtagning. Ibland uppstod korta pauser i väntan på hjälp. Någon petade i en sallad, en annan pratade i mobilen, en tredje satt bara och hängde med uttråkad min. Några var djupt inbegripna i ett samtal som om de satt på café, fullkomligt oberörda av surret runt omkring. En mörkögd skönhet spexade glatt för sig själv framför spegeln i minimala shorts som fick hennes ben att se oändligt långa ut, en annan granskade kritiskt sin rostfärgade mockaklänning med fransar, hennes neonfärgade nagellack lyste mot den mörka huden. Kläder och accessoarer provades in i det sista. Ingen tycktes bry sig om kropparna som kläddes av och på, bara bröst och stringtrosor blottades utan minsta tvekan. Samtliga hade pojkaktiga figurer med raka axlar, platta magar, små bröst och smala höfter. Långa armar, långa ben, stora fötter. Markerade kindkotor, utstickande nyckelben, muskulösa ryggar. Jenny Levin var färdigsminkad och satt på huk mitt i rummet i bara stringtrosor och knäppte sina raffinerade ormskinnsskor med skyhöga klackar. Hon reste sig och såg sig om efter sin påkläderska som måste hjälpa henne att få på den uppseendeväckande glitterblanka kroppsstrumpa som skulle inleda visningen. Ingen behå, designern ville att bröstens konturer skulle synas under det åtsmitande plagget. Genast var påkläderskan där och tillsammans lyckades de trä på det glansiga fodralet utan att rubba frisyren. Ibland greps Jenny av en overklighetskänsla mitt uppe i alltihopa. Hon kunde inte förstå hur livet kunnat förändras så totalt och så snabbt. Bara ett år tidigare hade hon varit en vanlig skolflicka. Den ena dagen var den andra lik, hon tog skolbussen till gymnasiet inne i Visby, gick på lektionerna, fikade med någon kompis i staden innan hon åkte hem igen. På helgerna passade hon på att rida och på kvällarna träf17

Jungstedt_Denfarligaleken.indd 17

2010-03-29 11:18:43

fade hon sina vänner. Ofta satt ett gäng hemma hos någon, hyrde ett par filmer och degade, ibland var det fest hemma hos en kompis vars föräldrar var borta. Då drack de starköl och hembränt. I ett slag hade hennes liv förändrats. Plötsligt var hon van vid de dyraste champagnerna på de lyxigaste nattklubbarna, ställen hon tidigare bara läst om i tidningar. Nu förekom hon själv flitigt på mingelbilder med kändisar. Hon gick klädd i de vackraste kläder och möttes av beundran vart hon än kom. Det var ofattbart. När bara tio minuter återstod höjdes pulsen bakom kulisserna. Det kändes ända in i omklädningsrummet att publiken började ta plats på andra sidan draperiet. En suggestiv technomusik pulserade ur högtalarna och eldade på förväntningarna. Jenny kontrollerade skylten med turordningen på väggen en sista gång. Hon skulle gå ut först, väl medveten om varför. Det var ingen tvekan om att hon var stjärnan i gänget. Och denna visning kändes särskilt kittlande. I kväll skulle han finnas där ute. Hon hade bestämt sig för att försöka att inte låtsas om honom, inte låta sig påverkas. I huvudet gick hon igenom de åtta klädbyten som skulle göras under visningen. Kastade en snabb blick bort mot sin egen klädställning, allt såg ut att vara i ordning. Stylisten samlade ihop de vid det här laget laddade och fnissigt uppspelta modellerna för en sista genomgång. Uppradade vid draperiet påminde de om en tavla av den frans­ ke artonhundratalskonstnären Toulouse-Lautrec. Med sina bombastiska håruppsättningar, extravaganta klänningar och röda läppar var de som hämtade ur en målning från Paris nöjeskvarter mer än ett sekel tidigare. 18

Jungstedt_Denfarligaleken.indd 18

2010-03-29 11:18:43

Stylisten hyssjade strängt ner tisslandet bland de glittrande skönheterna och uppmanade dem att fokusera på sin uppgift. Nu var tiden snart inne. Hon trädde hörlurarna på huvudet för att hålla kontakt med teknikerna. En minut kvar. På andra sidan draperiet hördes det förväntansfulla sorlet från de sexhundra inbjudna. Makeupartisterna rörde sig snabbt mellan modellerna. Sminket bättrades på in i det sista samtidigt som hårstylisterna sprayade och petade i frisyrerna. Jenny greps av stämningen, hon älskade den här stunden. Sekunderna innan det var dags blev huvudet tomt. Hon såg uppmärksamt på stylisten, fick klartecknet, draperiet veks undan och hon stegade ut på catwalken. Ett sus drog genom publiken när hon visade sig. Hon stannade upp ett ögonblick, kunde inte låta bli att le. Sökte hans blick och fann den genast. Sedan gick hon.

19

Jungstedt_Denfarligaleken.indd 19

2010-03-29 11:18:43