Av Unni Lindell: Ormbäraren 2000 Drömfångaren 2001 Sorgmantel 2002 Nattsystern 2003 Rödluvan 2004 Orkestergraven 2005 Honungsfällan 2007 Mörkermannen 2009 Sockerdöden 2011 Djävulskyssen 2013 Brudkistan 2015
Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se
ISBN 978-91-642-0502-5 © Unni Lindell 2016 Utgiven av Piratförlaget Översättning: Margareta Järnebrand Originalets titel: Jeg vet hvor du bor Omslag: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design Omslagsfoto: Adobe Stock Tryckt hos ScandBook i Falun, 2017
1
Två måsar kom seglande in över Bunnefjorden, gled över taket på operan i Bjørvika och svepte över bostadshusen innan de dök ner och landade intill en sönderriven bärkasse på en trottoar. De grova näbbarna hackade snabbt sönder plasten och slet den i stycken från var sitt håll; där kunde finnas något att äta. Glenn Haug gick snabbt Smedgata fram. Morgonrusningen hade börjat. Staden väsnades. Han gillade den sådan – larmande och smutsgrå, med luften tung av avgaser. Husen stöttade varandra, skuldra vid skuldra. Nu kändes det som om han regerade över Oslo. Skandinaviens minsta huvudstad var precis lagom stor. Ett rån betydde ingenting. Innan staden blev till hade här varit skog och träd och växter. Just här. Han visste att han såg ut som en sjöman där han gick, lite hjulbent, med den blå mössan neddragen i pannan. Benen var för smala, och byxorna hängde långt nere på höfterna. En gång i tiden hade han velat bli sjöman, men sedan hamnade han på gatorna, här, i staden. Det var den sista morgonen i augusti. Han drog med handen över kinden. Den inflammerade svullnaden hade börjat lägga sig. Spindeltatueringen gjorde honom igenkännlig. Det borde han ha tänkt på när han lät göra den. Men det hade han inte gjort. 11
Att ha utfört räden på Lille Tøyens sjukhem var en bragd han var nöjd med, även om han drömde om tomhet, om att bara stå på en gata vilken som helst och luta sig mot en vägg och njuta av solen. Stå där och komma till en punkt där all stress försvann. Det blev aldrig så. Det hade inte varit någon konst att ta sig in på sjukhemmet. Han var en hejare när det gällde att ta sig in i byggnader, hade väntat bakom sopcontainern. När natten gick över i dag låstes bakdörren upp av kökspersonalen, och han tog sig in genom att köra in ena foten i dörrspringan precis innan dörren var på väg att slå igen. Han hade varit där förut. Han väntade några minuter i trappuppgången, gled med fingrarna över den skrovliga betongväggen. Som om de små upphöjningarna var blindskrift. Glasrutan i dörren var gråprickig av gamla intorkade regndroppar. Han väntade tills han kände kaffelukten genom ventilationssystemet. Hemmet var fullproppat med dementa tanter, bleka, gråhåriga, krokiga figurer. Han kunde inte låta bli att flina; när frukosten serverades såg de ut som kråkor som flockades kring ett överkört djur. Sovrummen var tomma. Det var bara att förse sig. Han gick på autopilot. I ett rum hittade han en guldklocka och några sedlar. Tänk – sedlar liggande på sängbordet! Det var inte mer än rätt att de blev stulna. Men i ett av rummen låg ändå en kärring, mager som en sticka, nere bland sängkläderna. Han hade sett hårt på henne och gripit tag om hennes handled. Det var faktiskt som om hon blev glad över att se honom. Hon räckte honom sitt armband, och han tackade. Glenn Haug gick över gatan. Morgonsolen glittrade i ögonen och fyllde dem med ljus. Han hade lite för skarpa konturer för att vara färglös, men snart var det höst och mörkret skulle lägga beslag på allt. Neonet skulle ta över gatorna med stora bokstäver, och snö skulle täcka den smutsiga asfalten. Han 12
fortsatte Åkebergveien i riktning mot Grønland, stack en cigg mellan läpparna och tände den. Mungiporna hade dragit sig inåt, och hakan stod ut som på en gammal gubbe. Han drog ett djupt bloss och letade efter dolda meddelanden i klottret på betongväggarna. Stöldgodset hade han i jackfickorna. De rymde mycket, de där fickorna, morakniven också. En liten flicka såg på honom. Hennes ögon var stora och gröna. Det var inte alla människor som ville honom väl, så var det bara. Man måste vara på sin vakt. Han närmade sig Jernbanetorget, och känslan av att regera över Oslo var borta. Han såg på de parallella spårvagnsskenorna och gick över gatan rakt framför en buss. Efter sig lämnade den en pust av avgaser. Han sög i sig det sista nikotinet från cigarretten, kastade fimpen på marken och kände på bröstfickan. Mobilen låg där – den ena. Utanför Oslo Sentralstasjon myllrade det av folk som hade kommit in till centrum för att jobba. I dag behövde han mjölk, kände han, utöver ”det dagliga”. Efter den senaste fängelsevistelsen hade han tvingats in i ett så kallat rehabiliteringsprogram. Han hade diagnostiserats som farligare för sig själv än för omgivningen. När allt svartnade för honom hände något, i det spann som gick från den katastrofala, kroniska vreden till ett slags fridfull känsla av lugn. Det var som om hans kropp genomsyrades av ett gift. Och han var redo att försvara sig. Det var trångt inne i ankomsthallen. Folk skyndade åt alla håll, och han sögs in i malströmmen. Ljuden gick tvärs igenom honom. Det var väggarnas fel. Ett fruntimmer, en anskrämlig, härjad människa med rött läppstift, stötte emot honom. Ett gäng invandrargrabbar hade ingenting att sälja. ”Försvinn härifrån, wacko!” väste en av dem. Han köpte av en annan, bakom en pelare. Övervakningskamerorna kunde inte filma bakom cirklar. Och han tänkte på dem som cirklar, de där pelarna. Han höll fram cash och guld som om han skulle mata en häst. 13
Det gick fort att byta mot mat, mot amfetamin. Han måste ha tabletter för att kunna sova också. Allt handlade om att vara skärpt. Den somaliske vakten vid området kring toaletterna var upptagen med något. Glenn Haug gick tätt bakom en som stoppade ner en tia i automaten så att spärren gick upp. Väl inne tog han sig in i ett bås. Det luktade piss, som alltid. I alla båsen var det blått ljus. Men det hindrade honom inte. Han hade belysning i mobilen. Snart kände han en ljuvlig värme i magen. Han tog sig ut. Allt släppte taget nu. Han var åter kung. Men sedan stod de plötsligt där igen, utanför huvudingången bredvid den stora tigerstatyn. Det var de, de båda motorcyklisterna i skinnklädsel och helhjälmar. Han ryckte till och vände helt om. Nervsystemet gick upp på en högre nivå. Han skyndade in igen, tog sig uppför rulltrappan och rusade vidare genom hallen mot nedgången till spår nitton, knuffade undan en ung kvinna som stod med en gul axelväska på rullbandet. Hon skrek svordomar efter honom. Det ryckte i rullbandet under hans fötter, han föll från en dimension till en annan; saker och ting kunde inte återskapas genom att gräva i jorden, han var ju inte arkeolog. Det fanns ingen sanning, bara olika fiktioner och versioner av sanningen. Ett tåg var på väg att rulla ut från stationen, blankt och brunt, som en fläkt längs perrongen, men hjulen var av metall. Han lyckades kasta sig in i sista vagnen, och samtidigt slog dörrarna igen. Ljudet av järn ekade i öronen. Han lade händerna på alla ryggstöden medan han gick förbi och fortsatte framåt, böjde på huvudet och tittade ut genom tågfönstren. Han andades tungt och bedömde händelserna efter avståndet till det förflutna; längre bort kom han inte. Om linjerna möttes skulle det innebära alltings ände. De skinnklädda syntes inte 14
till på perrongen. Barcodehusen avtecknade sig som torn mot den blå himlen. Han skulle av på första hållplatsen. För en vecka sedan hade motorcykelkillarna väntat på honom utanför härbärget. Han hade sett dem från andra våningen, från sitt rum. Det regnade och var sent. Han gick ner en våning och klättrade ut genom ett fönster på baksidan. Sedan begav han sig upp till modern. Hennes koloniträdgård var en stor bronsfärgad värld, på grund av regnet. Han hade satt sig i fåtöljen, i förrådsboden med den halva väggen, och dragit upp den smutsiga sovsäcken så långt han kunde. Allting var blött. Gräset utanför var täckt av brunt slem. Men sedan drog nattmolnen bort, och det var inte bara fuktigt, det blev kallt också. Han gillade det där hålet i väggen. Då kunde han se när modern kom. Om hon kom, med mat till honom. Det blev måne. I pölarna såg han månskäran i flera olika versioner. Originalet kastade ett vitt sken ner över fågelskrämman. Tistlarna växte av bara fan bakom den. Den var hans altare, den där fågelskrämman.
15
2
P o l i s i n s p e k t ö r M a r i a n D a h l e slängde jackan över stolen, lossade kopplet från den svartfläckiga boxern och stannade till framför den gamla väggspegeln i den dunkelt upplysta hallen. Det var träväggarna som sög åt sig ljuset. Hon samlade det svarta håret i en hästsvans. Hennes ansikte var så uttryckslöst och avvisande att hon helst ville undvika sin egen blick. Hon hade fyllt trettiosju för en vecka sedan men hade ingen exakt födelsedag, för hon var född i Korea och hade adopterats till Norge som treåring. Ena ögat hade blivit ännu snedare på grund av skadan. De bodde här nu, hon och hunden, i drakhuset på Sophus Lies gate i Frogner. Folk stannade till på gatan och tittade på villan som låg mellan de klassiska bostadshusen i fem och sex våningar. Byggnaden var storslagen, med en genomgående asymmetrisk fasad och detaljer som grep in i varandra. Den dominerades av två sidoaxlar, den ena med ett torn, den andra med en joddlarbalkong. Torndelen var hennes. Den tretton år gamla hunden låg flämtande på golvet och slickade sig. Boxrar var tillgivna hundar. Birka ville inte gå utanför grinden. Huset låg i en vanskött trädgård på omkring femtonhundra kvadratmeter mellan bostadshusen, med några halvdöda fruktträd och några gamla bärbuskar på framsidan och 16
stora ekar och trädgårdsmurar på sidan med entrén, där den rostiga torkställningen stod. Låga stenmurar delade gräsmattan i terrasser. Under det största trädet stod ett stenbord täckt av gula och röda löv. Hunden var nöjd med att ströva omkring i trädgården, under de förvuxna syrenerna där blomhuvudena nu hade vissnat. Birka närmade sig döden; hela hundansiktet hade blivit grått, på sina ställen nästan vitt. Att veta att hunden snart skulle lämna henne var outhärdligt. Birka blev mindre och mindre hund. Själv blev hon mindre och mindre människa. Försilvringen i spegeln var brunfläckig av ålder, så hon såg sig själv otydligt: den smala munnen, den lilla näsan och de breda kindbenen. Hon hade på sig joggingbyxor och en mörkgrön tröja. Folkskygg hade hon blivit, efter olyckan. Skrattrynkorna runt ögat skulle alltid komma att täckas av ärret; brandskadan såg ut som en utkavlad deg i flätmönster på sidan av ansiktet. Den sträckte sig ner över kinden och halsen, fortsatte under kläderna, över den vänstra armen, utmed nyckelbenet och slutade vid det lilla bröstet. Cato Isaksen hade ringt henne tidigt i morse och erbjudit henne ett litet cold case-jobb, som han kallade det. Han hade väckt henne. Det var ett gammalt försvinnande som han ville att hon skulle titta på. Thonafallet, ett typfall, ett av de allra mest kända. För ett ögonblick hade hon fått hjärtklappning. Det var verkligen en tillitsförklaring att fråga henne, men hon hade sagt nej. En liten flicka som försvunnit i ett koloniområde för femton år sedan. Kripos hade inrättat en ny cold caseenhet, och våldsroteln hade uppmanats att ställa upp med några utredare. Cato ville självklart inte undvara aktiva medarbetare, så därför hade han ringt till henne. Marian hade inte pratat med Cato på ett halvår. Han gjorde inte det här för att vara snäll, det skulle hon inte ha gillat heller. Helst ville hon tillbaka i full tjänst, men det visste de båda var omöjligt. 17
För ett år sedan hade hon tvingats in i en krematorieugn på ett nedlagt psykiatriskt sjukhus av en galning som hon var på väg att gripa. Det hade varit som en actionscen i en dålig kriminalfilm. Cato räddade henne i sista sekunden. Hon hade varit sjukskriven sedan dess, förskonad från mord, självmord, skändade lik och ett evigt läsande av rapporter. Hon hade hoppats finna ro här i drakhuset. Det var högt i tak, och rummen hade bjälkar, både stående och liggande. Det luktade starkt av det hundra år gamla trävirket. Lukten tvingades fram av kyla. Och i kväll var det kallt. I lägenheten bredvid bodde en konstnär, en man på några och fyrtio med halvlångt, rufsigt hår och kraftiga biceps under T-shirten. Hon hade sett honom från fönstret. Och på nedre botten bodde en gammal tant. Marian hade själv bott här i fyra månader men ännu inte pratat med någon av dem. Det hade knackat på dörren ett par gånger, hon trodde det var konstnären men hade inte öppnat.
18
3
A n d r e a s L i n d e b e r g t ä n k t e på uttrycket ”mörkt som sammet” när han kom ut ur porten. Det var så nu. Och det mjuka tyget var på väg att sänka sig över husens stenfasader. Ljuset dämpades, sprickor och smuts syntes inte längre. Porten slog igen med ett brak bakom honom. Höstkvällar hade ett eget eko i sig. Han tyckte bättre om höst än sommar, och i morgon var det den första september. Sommaren var för ljus, för varm, för genomskinlig; den saknade skuggor och hade tunn luft och färglös himmel. Han läste nyheter på Iphonen men lade märke till motorcyklisten som stod på gatan. I skinnställ och heltäckande hjälm med visir höll han på att parkera mellan två bilar. Han kastade en extra lång blick på mannen, som var en smula överviktig; sådana där åtsittande overaller var inte nödvändigtvis klädsamma på alla kroppar. En midjeväska var spänd runt höfterna, och motorcykeln var en svart BMW R någonting. Striden om gratisplatserna här på Ruseløkka var hård, folk kom från hela trakten för att parkera på Gustav Bloms gate. En liten smäll hördes när mannen fällde ut stödet. Han fick en obehaglig känsla. Han hade sett den där motorcyklisten förut, men var? Andreas tittade på klockan och stängde av mobilen. Sex minuter i tio. Affären runt hörnet skulle stänga om ett par 19
minuter. Nu fick han syn på sin spegelbild i det blanka kontorsfönstret till finansfirman mitt emot. Det var tack vare gatlyktan som kastade sitt sken. Han sneglade på sin smärta kropp med den tunna dunjackan. De tajta jeansen framhävde hans höfter. På fötterna hade han nya joggingskor. Han hade bestämt sig för att låta det ljusa håret växa. Han var snygg och kunde klä sig i nästan vad som helst. Så hade det inte alltid varit. Under uppväxten hade han varit tanig, och han pratade aldrig med främlingar. Det var svårt att förklara det som hade hänt, alltsammans var bara en rad lösa bilder. Han hade blivit en annan efter alltihop. Han bar på en hemlighet, men han hade fått en ny chans nu, och ett nytt jobb, i sportaffären på Grensen. Han var färdig med moderns eviga tjat om läxor. * Motorcyklisten hade sparkat upp stödet igen, rullat ut från gatstumpen och stod nu med fötterna i den gropiga asfalten som hade partier med gatsten. Killen gick mot affären, som han brukade göra så här dags. Fingrarna kramade hårt om styret. I går hade killen varit ute med kompisar. Adrenalin hade en skarp lukt. Åtminstone när den blandades med läder. De hade spanat på Andreas Lindeberg och Glenn Haug i några veckor nu; de ingick i planen, och brodern sa att något måste hända i kväll. De kunde inte hålla på med de här spaningarna. Broderns ilskna rastningsrundor med hunden hade blivit tätare. * Inne i affären var ljuset vitt och skarpt, som från lamporna i en operationssal. Andreas tog en varukorg fastän det inte var mycket han skulle ha. Reklamskyltarna gjorde ett intensivt 20
grönt, nästan psykedeliskt intryck. Andreas avskydde reklam, som den där speakerrösten på TV3-reklamen som ropade att Lefdals vitvaror var ett ”must” för var och en som inte var idiot. Han tog en Pepsi Max ur glasmontern, valde ut ett äpple på grönsaksavdelningen och ställde sig i kassakön. Han var hungrig, men i fråga om att handla mat var han hopplös. Han var rädd för att gå upp i vikt, för utseendet betydde mycket för honom. Och han var petig; den lilla lägenheten var sjukt välstädad. Och det luktade nymålat där. Kvinnan före honom i kön hade en jobbig liten pojke som klängde i hennes kappa. Ungen borde ha varit i säng för länge sedan. Andreas gillade inte bråkiga ungar. Genom fönstret såg han en mörk skåpbil köra längs trottoarkanten utanför och stanna där. Motorcyklisten från nyss gled fram vid sidan av den. Bildörren gick upp, och männen samtalade med varandra. Tidningarna stod i stället. Dagens Næringsliv hade slagit upp att Norges oljetillgångar var på upphällningen. Aftenposten hade Munchmuseet kan ryka, men också ett uppslag om IS och flyktingströmmen som vällde in över Europa. VG hade viktigare saker att locka med: Därför tog jag silikon och Få ett bättre sexliv. Flickan i kassan tittade upp på honom. Hon log hastigt. Han bad om cigarretter och fick ett kort. Fadern hade tittat förbi i lägenheten i eftermiddags. Han gillade att sonen höll det prydligt omkring sig, för det var sådant som betydde något för föräldrarna. Det var en liten lägenhet men fin, helt i vitt, många glas på en hylla ovanför köksbänken. Att han hade hoppat av skolan var en tråkig prestigeförlust för föräldrarna. Han förstod modern och hennes besvikelse. Det är inte det att hon är snobb. En kväljande känsla av skam kom över honom. Föräldrarna hade blivit misstänksamma när han 21
slutade på det förra jobbet, men de visste ingenting om orsaken. Han var arton, vuxen. Varför var han fortfarande så rädd för föräldrarna? Han var ingen robot som kunde programmeras. Han hämtade ut cigarrettpaketet i automaten innanför dörren. Sedan gick han ut. Blev stående ett ögonblick i kvadraten av ljus från butiksfönstret. Skåpbilen var borta nu. En spårvagn körde förbi, och han gick över gatan, åt äpplet i några stora tuggor och slängde kärnhuset i en kruka med en plastblomma som stod utanför ett galleri. Sedan skruvade han korken av Pepsi Max-flaskan och tog några klunkar. Han hade varit trött på jobbet i dag, och illamående. För i går hade han varit ute med kompisar. De hade varit inne på bögbaren London pub på kul men till slut blivit utkastade, genomskådade, när de flinande och högljutt stoppade pengar i jukeboxen för femte gången. Det var Abbas ”Gimme! Gimme! Gimme! A Man After Midnight” de spelade. Och de var inte bögar. Han fick ett sms. Han fiskade upp mobilen ur innerfickan. En av kompisarna från i går som ville ha med honom ut i kväll igen. Han svarade nej, han skulle jobba i morgon.
22
4
Andreas gick fram till porten med det snirkliga smidesjärngallret framför glasrutorna. Han noterade att motorcyklisten stod bakom en parkerad bil igen. Han kanske väntade på någon? Visiret var fortfarande nedfällt. Han fiskade upp nyckeln ur byxfickan, låste upp och gick in i portgången som om ingenting skulle komma att hända, men känslan från nyss var tillbaka, något han inte kom ihåg. Andreas rökte givetvis inte inomhus och måste ha ett bloss innan han gick upp till lägenheten. Porten var på väg att slå igen när motorcykelkillen sköt upp den med båda händerna. Senare skulle Andreas återuppleva det ögonblicket: dörren som nästan slog igen innan mannen slängde upp den som en cowboy i en saloon. Han fyllde dörröppningen i en sekund, sedan var han inne. Smällen när porten slog igen och gick i lås ekade inne i portgången, ut på bakgården och vidare som en studsboll mot fasaderna. Husen reste sig och bildade ett schakt mot gården med den gropiga asfalten. I några av fönstren lyste det. Mannen stannade framför honom. Andreas log automatiskt, men situationen kändes fel. Han ställde ifrån sig flaskan på marken, lutade ryggen mot den gråblå träpanelen och stack snabbt in cigarretten i munnen. Sedan höll han fram cigarrettpaketet. Klockan var fem över tio. 23
Mannen öppnade en liten springa i visiret. Han ville inte ha någon cigarrett. ”Kan du hjälpa mig med en sak nere i källaren? Det har varit inbrott.” Hans röst var kylig och dämpad. ”Talar du till mig?” sa Andreas. ”Jag behöver hjälp.” Mannens röst var sprucken, som om han just hade kommit i målbrottet. Det avslöjade att han var nervös. Det knäppte i den korrugerade plåten som var uppsatt bakom cykelstället. Solen hade värmt upp den och utvidgat den under dagen. Men nu var det bara ljuset från lampan på väggen som gällde, och det var svalare i luften. Ett fönster måste stå öppet, för ett gällt, hysteriskt skratt från en ung flicka ljöd ut över gården. ”Jag har just flyttat in. Bor i en liten etta. Jag har inget källarförråd.” Andreas hade bara varit nere i källaren en enda gång. För att titta, så han visste att man kunde ta sig till grannhuset via källaren. I källargången stod blanka burkar med råttgift. Dörren dit ner fanns inne på gården. Han fimpade cigarretten under klacken och vände sig om för att gå in i trappuppgången. Han bodde ju här. Då fick han en knytnäve i ryggen. * Betongväggen träffar honom rakt över kindbenet, och knäna viker sig under honom. Han sjunker ihop och tar emot sig så gott han kan. Hjärtrytmen förändras. Han tappar cigarrettpaketet, och flaskan välter. Motorcyklisten hugger tag i hans överarm och drar upp honom. Sedan öppnar han midjeväskan med den andra handen och tar fram en liten kniv. Andreas uppfattar en skymt av den; den har ett böjt, sylvasst blad. Han får en arm runt halsen och dras bakåt med ett hårt ryck. Knivens träskaft känns kallt mot den tunna halshuden. Knuten av 24
skräck har satt sig hårt i bröstet. Han känner lukten från skinnoverallen, frän av läder och olja. Mannen väser att han ska hålla käften och bänder hans arm bakom ryggen på honom. Andreas går upp på tå av smärta. Mannen flyttar knivspetsen till hans nacke och knuffar in honom på bakgården, förbi krukväxterna och det stora trädet. Andreas tittar upp mot det öppna fönstret, men ingen ung flicka syns till. Han hör ekot av sitt eget rop mellan väggarna på gården. Men det är svagt, utan kraft. ”Håll käften”, säger mannen i falsett. Andreas knuffas mot källardörren och kan inte tänka. På väggen är det klotter: orange, lila och svart skrift. Mannen drar upp dörren och föser honom nedför den branta trätrappan med de murkna stegen. Han är nära att snubbla. En maniac, en vettvilling. Paniken löper som elektricitet genom kroppen. Det luktar jord, mögel och murbruk där nere. Lysrören i det flagnande taket tänds automatiskt med ett klickande ljud, det ena efter det andra, medan de går inåt i den smutsiga källargången. Saltutfällningar har ritat vita ränder på betongväggen. Råttfällorna står på rad. I Oslos kloaksystem finns hundratusentals råttor. Andreas tar upp mobilen ur fickan i smyg. Han håller armarna tätt intill kroppen, försöker trycka ett nummer, vilket som helst, det första i telefonboken. Eller 112. På några ställen är det så lågt i tak att de måste böja sig ner. Runda ventilationsrör löper utmed väggen. Det ligger förrådsutrymmen avgränsade med hönsnät hela vägen, fulla med papplådor, golvlampor, cyklar och skidor. Han kallsvettas, är våt om händerna och tappar mobilen så att den far i golvet. Motorcyklisten sätter benet i korsryggen på honom, knuffar honom framåt och sparkar till mobilen så att den glider under hönsnätet in i ett förråd. Det finns inga onödiga appar på mobilen, inget twitter, ingen shopping, ingen GPS. Han har varit tvungen att radera alla appar. De kommer 25
fram till en gråmålad järndörr med en spak till handtag. Mannen drar ner den, och dörren glider sakta upp. Gångjärnen gnisslar. Sedan knuffar han in Andreas i mörkret. Ett litet drag av unken källarluft tränger in i utrymmet innan dörren stängs med ett tungt brak. * Andreas letade febrilt efter en strömbrytare. Han fick rispor på knogarna av ojämnheterna i väggen. Det surrade som från ett kraftverk inne i huvudet. Han var nära att ramla över något som stod där men lyckades hålla sig på benen. Sedan hittade han strömbrytaren och vred om den. Det var ett skyddsrum. Det var tomt, bortsett från två tomlådor alldeles innanför dörren. Rummet var ungefär femton kvadratmeter stort. Fastigheten var från 1887, det visste han, men skyddsrummet verkade nyrenoverat. Han hörde sin mobil ringa borta i källargången, ett avlägset ljud genom järndörren. Hans blick hängde ett ögonblick fast vid de digitala siffrorna på klockan. De visade 22:30:09. I en glimt mindes han det; det hade kommit en bil i natt, på Rosenkrantz’ gate, medan han gick hemåt från London pub. Framlyktorna hade bländat honom, och det satt två män med motorcykelhjälmar i den. Han hade sett sig om över axeln flera gånger, fått den där barnsliga känslan av att någon kom bakifrån för att ta honom. Minnet var knutet till hippocampus, en struktur i tinningloben; det var det sista han hade lärt sig i naturkunskapen innan han hoppade av skolan. Minnet lade sig som något svart i medvetandet. Samma skåpbil hade stått utanför Kiwi nyss. Han försökte skrika. Men det kom inget ljud. Allt i honom var ett skrik, men det hördes inte. Han hade gillat naturkunskap. När han var liten ville han 26
bli astronaut. Sväva långt från jorden, se landskap och hav i vita och blå ränder. Vara i tomrummet, långt borta. Nu var han här. Det susade i ett rör som gick från taket och ner genom golvet. Det var det enda ljud han hörde. Ovanför dörren hängde några sandfärgade döda spindlar i ett nät. Sådana där dörrar hade inte lås. Det var väl en del av poängen. Stod mannen utanför? Andreas lade handen på den tunga järnspaken och tryckte den sakta nedåt.
27