1 Jag träffar Emanuels pappa när jag är 19 år och går sista året på Vårdlinjen på gymnasiet. Han är en av de första flyktingarna från Iran som kommer till vår lilla stad Arvika. Jag charmas av hans exotiska utseende. Han är mörk, brunögd, vacker och han talar mycket bra engelska. Han uppvaktar mig och jag faller för honom för han är annorlunda och spännande. Vi inleder ett förhållande och till en början är det alldeles underbart. Jag känner mig sedd och älskad och vi tillbringar mycket tid tillsammans. Hans iranska vänner accepterar mig och jag får delta i deras sammankomster. Jag känner mig stolt över att få vara en del av dem och jag tycker det är spännande att få lära mig en ny kultur. Det dröjer inte länge förrän vi flyttar ihop. Men efter hand visar det sig att han har svårt att ta till sig den svenska kulturen och han vill gärna göra som han vill i vårt förhållande. Han vill kunna komma och gå som det passar honom och han tycker det är helt normalt att göra så när jag påpekar att jag inte tycker det är rätt. Jag försöker prata med honom om att här i Sverige är män och kvinnor jämlika och här hjälps vi åt i ett förhållande. Här respekterar vi varandra. Han vill inte riktigt lyssna på vad jag säger utan fortsätter att göra på sitt sätt. Jag finner mig inte i situationen och det är ett faktum att vårt förhållande inte kommer att hålla. Vi bråkar mycket och ofta när vi har bråkat försvinner han i flera dagar. Vi gör slut otaliga gånger för att sedan återförenas igen. Det är ett stormigt förhållande. Vår son, Emanuel, föds i december 1990, efter att vi varit tillsammans i tre och ett halvt år. Han är ett efterlängtat barn och jag minns att jag är så lycklig och stolt över honom. Han är så 11
vacker med sitt mörka hår och sina stora mörka, bruna ögon och jag är så full av lycka över att ha blivit hans mamma. När jag tittar på honom kan jag helt enkelt inte se mig mätt på honom. Jag känner att jag verkligen är redo att bli mamma och att ta på mig föräldrarollen. Det här med att bli mamma har jag längtat efter länge och nu har det äntligen hänt. Tyvärr blir relationen inte bättre av att vi får ett litet barn som jag hoppas på medan jag går och bär på honom. Vi fortsätter att bråka även efter att han har fötts och till slut är uppbrottet oundvikligt. Vårt förhållande är fruktansvärt destruktivt och jag tvingas mot min egentliga vilja att bryta upp, annars vet jag att jag går under. Trots att jag fortfarande älskar honom måste jag, för att klara mig och överleva, gå ifrån honom. Så jag och hans pappa går isär redan när Emanuel är ett år gammal och han får växa upp ensam med mig, utan en fadersgestalt. Jag och hans pappa kommer att ha en mycket ansträngd relation många år framöver. Vi har svårt att kommunicera med varandra och ofta blir det hårda ord som sägs när vi träffas. Det här kommer att påverka min son eftersom han blir den som kommer i kläm. Han får växa upp med en mamma och pappa som inte kan prata med varandra utan som istället pratar illa om varandra framför sin lille son. Det här kommer att ge oanade konsekvenser för Emanuel i framtiden. Hur än ett barns föräldrar beter sig är de ändå barnets närmaste och barnet älskar sina föräldrar oavsett de handlingar de begår. Barn förstår inte att föräldrar kan göra fel utan skuldbelägger sig själva istället. Vad vi gör när vi pratar illa om varandra är att vi får ett barn som anklagar sig själv att det är hans fel att vi bråkar och som senare kommer att känna agg mot oss men mest mot sig själv. Jag förstår inte förrän senare i livet vad våra handlingar gjort med Emanuel. Hur vi har påverkat vårt barn. Jag och min son har ett bra förhållande under hans barndom och den här tiden när vi är ensamma minns jag bara bra saker ifrån. Emanuel är ett mycket snällt och förståndigt barn och då fortfarande lyckligt. Vi gör många roliga saker ihop och vi är väldigt 12
nära. Det är han och jag mot världen och vi har det bra tillsammans. Han träffar sin pappa varannan helg i början, men när han är runt två år minskar kontakten med honom, för att sedan komma att upphöra helt i många år. Jag ångrar att jag inte försökte mer för att få hans pappa att tillbringa tid med sin son under uppväxten. Men samtidigt vet jag att det ansvaret egentligen inte ligger på mig. Det är var och ens skyldighet att ta ansvar för sitt eget liv och göra det bästa av det. Fast i efterhand förstår jag att min son har vuxit upp med en känsla av saknad. Han har känt sig övergiven och han har saknat sin pappa fast han aldrig nämnt det. Han har åtminstone aldrig uttryckt i ord att han har saknat honom. Däremot kommer det att visa sig i handlingar när han blir äldre. Emanuel är ändå ett väldigt älskat barn. Jag avgudar honom och han har sin mormor och morfar som vi tillbringar mycket tid med när han är liten. Eftersom jag är ensamstående blir det de som tar hand om honom när jag åker till jobbet på dagarna. De kommer att bli hans trygghet i livet. Han älskar sin mormor över allt annat och hon gör allt för honom. Tillsammans sitter de ofta och målar och skriver ihop eller spelar spel. Dessutom går de titt som tätt på upptäcktsfärd i naturen. Hon har ett tålamod som få. När Emanuel är hos dem får han hela deras uppmärksamhet och han njuter i fulla drag av att få vara hemma hos mormor och morfar. Jag minns att det är min pappa som skolar in Emanuel på dagis när det är dags att börja där. Min pappa får bli min sons manliga förebild istället för hans pappa. Han får följa med dem till västkusten varje sommar när de hyr en stuga där. Ibland åker jag med dem dit och ibland får Emanuel åka med själv. Under hans uppväxt umgås vi nästan dagligen med mina föräldrar och vi gör många saker ihop med Emanuel. De är ofta barnvakt åt mig när jag ska bort eller jobbar helger. Emanuel är så nära sin mormor att han ibland glömmer bort sig och kallar henne för mamma. Förutom att Emanuel inte har sin pappa, så har han en fin och trygg uppväxt med oss andra omkring honom. Men det räcker 13
inte tyvärr. Känslan av saknad, övergivenhet och att det är han det är fel på har etsat sig fast. Han utvecklar en skampersonlighet som inte är värd att älskas.
14