förstår att hans hustru och barn och de som arbetar som tjänare känner avund mot de rika och han hör hur de rika familjerna i sin tur föraktar dem. Om det brinner i närheten finns ingenstans att fly. Dessutom är vägarna fyllda av rövare. De med makt är giriga, men äger de dyrbarheter måste de å andra sidan ständigt vara oroliga. De som är utan känner bara bitterhet. Ber man om hjälp blir man beroende. Om man tar hand om någon fastnar man i ömhetskänslor. Den som anpassar sig möter bara svårigheter, den som inte gör det betraktas som galen. Var ska man bo? Hur ska man bete sig? Det gäller att hitta korta stunder av stillhet, där vårt sinne kan finna vila.
För egen del växte jag upp i min farmors hus. Efter hennes frånfälle hade jag ingen att förlita mig på och förlorade min trygghet. Det fanns mycket som band mig till huset, men jag hade inga möjligheter att vara kvar. Jag var över trettio och valde att bygga ett litet eremitage. Det var tio gånger mindre än min farmors hus och bestod endast av det allra nödvändigaste. Det hade ingen grind. Med bambu som pelare skapade jag ett utrymme för en kärra. När det snöade eller
blåste var det inte mycket som stod emot. Den låg nära en flod och översvämningar var ett ständigt hot. Tjuvar som kom via floden var också något att frukta.
Mina dryga trettio år hade varit fyllda av oro för allt som kunde hända. Men jag hade ändå haft tur. När jag mötte min femtionde vår avlade jag mina löften som munk. Jag hade varken hustru eller barn och det fanns inget som band mig. Jag hade inte heller någon anställning som höll mig kvar. Under de följande fem åren levde jag bland molnen på berget Ōhara.17
När livsdaggen försvunnit vid sextio års ålder byggde jag så min sista bostad. Det liknade mer ett vandrarens härbärge, en gammal silkesmasks sista kokong. Jämfört med den bostad jag byggde vid trettio års ålder var storleken bara en hundradel av den förra. Ju äldre jag blev desto mindre blev min bostad. Den är en hōjō, en kvadrat som inte är bredare än tre meter. Höjden är sju shaku, strax över två meter. Jag byggde den på mark som ingen hade mutat in, täckte marken med brädor och använde metallklämmor för att hålla ihop väggar och tak. Om jag skulle komma på andra tankar skulle jag enkelt kunna flytta den någon annanstans. Att bygga upp den igen vore
enkelt, det behövs bara två kärror för att transportera den och den enda kostnaden blir för de som skall dra dem. Jag har placerat den djupt in på Hinoberget med en takfot som mäter tre tum mot öster. Därunder kan jag lägga det jag skall elda med. Mot söder har jag lagt ut en bambumatta och mot väst en hylla för rituella föremål. På den norra sidan har jag ställt en skärm framför en bild av Amida.18 Bredvid den har jag en målning som föreställer Fugen.19 Framför dem har jag placerat Lotussutran. Vid den östra väggen har jag flätat samman ett sovunderlag med hjälp av torkade ormbunkar. I det sydvästra hörnet har jag byggt en hylla av bambu och därpå placerat tre svarta läderkorgar. I dem förvarar jag waka-dikter, flöjter och Ōjōyōshū, Genshins text om liv och död i tre volymer.20 Vid väggen står också en hopfällbar koto och en biwa som går att ta isär.21 Så ser min eremitstuga ut.
Utanför stugan, på sydsidan, finns en vattenränna och stenblock som samlar upp vattnet. I skogen intill finns gott om grenar och kvistar att elda med. Berget kallas »ljudet-från-vingar-berget«, ett annat namn för Toyama. Det är täckt av buskage och klängväxter ned mot dalen, men mot väst har jag ett öppet
blickfång. Inget hindrar där mina böner till Kannon, barmhärtighetens gud.22
På våren kan mina ögon njuta av blåregnets lila moln, en verklig blomsterprakt. På sommaren hör jag smågöken, vars sång kan leda mig på bergsstigar mot dödsriket. På hösten fylls mina öron av cikadornas vemodiga klagan kring livets korthet. På vintern täcker snön landskapet, för att sedan smälta bort, ungefär som synderna läggs på hög för att sedan gottgöras. Om jag inte har lust att be eller läsa högt ur heliga skrifter kan jag välja att vila och sedan själv bestämma när jag skall göra det. Det finns inga andra som drar i mig, ingen som jag behöver skämmas inför. Jag har inte lämnat något tysthetslöfte, men eftersom jag är ensam är det inget jag behöver tänka på. Det är inte så svårt att hålla löften när det inte finns några förhållningsregler att bryta. På morgonen kan jag se vågskvalpet efter båtarna på floden nära Okanoya och minnas Manshamis23 poetiska beskrivning om vad denna värld kan liknas vid. När vinden rör vid judasträdets löv mot kvällen tänker jag på Xunyangfloden24 och läser dikter av Minamoto no Tsunenobu.25 Om jag kommer i stämning spelar jag »Sången om höstvinden« till ackompanjemang av de vajande
tallarna, eller »Källans porlande vatten« till ljudet av det rinnande vattnet. Jag är inte särskilt skicklig, och jag spelar för mig själv, inte för att tillfredsställa andras öron. Jag sjunger endast för att underhålla mig själv.
Vid bergets fot finns ytterligare en stuga. Där bor en skogvaktare och en liten pojke, som ibland kommer på besök. Då och då går vi på promenader. Han är tio, jag är sextio, men trots åldersskillnaden tänker vi lika. Vi samlar gräs och örter, plockar ljung, drar upp jamsrötter, eller går till något risfält vid foten av berget och plockar fallna stjälkar, som vi flätar ihop. Om vädret tillåter vandrar vi upp till toppen av berget och tittar ut över landskapet. Vi kan se Kohataberget och byarna Fushimi, Toba och Hatsukashi. Ingen äger vyn över ett vackert landskap. Därför kan ingen heller hindra denna njutning. Om benen bär och vi vill vandra litet längre kan vi fortsätta förbi bergskammen och vidare över Sumiberget och förbi Kasatori och Iwama, kanske pilgrimsvandra till Ishiyama. Vi kan också gå över fälten vid Awazu och besöka platsen där den gamle poeten Semimaru bodde.26 Sedan kanske ta oss över Tanakamifloden och besöka Sarumaro Mōchigimis
grav.27 På hemvägen, beroende på årstid, betraktar vi körsbärsblommorna eller höstlöven, plockar växter eller nötter, antingen för att be vid buddhastatyer eller ha hemma.
Stilla nätter tänker jag i det månljus som skiner in genom fönstret på avlidna vänner, lyssnar på apornas tjoande och låter ärmarna fuktas av tårar. Eldflugorna i det långa gräset påminner om fiskarnas eldar vid Makinoshima och ett regn i gryningen får trädens löv att rassla som om det vore en storm. Fasanernas skrik får mig att tänka på far och mor. När rådjuren kommer till mig från bergets topp förstår jag hur långt bort jag är från det världsliga samhället.
Den glöd jag rör omkring i när jag är vaken om nätterna är som en vän till den gamling jag är. Bergen skrämmer mig inte, inte heller ugglornas rop. Upplevelserna i bergen är outtömliga, men personer som är känsligare och visare än jag kan förstås finna ännu större njutning.
Det är nu redan fem år sedan jag flyttade hit.
Det har gått väldigt fort. Vad som egentligen var menat som en tillfällig boning har blivit mitt hem. Vid takfoten ligger ruttna löv och på den stampade leran växer mossa. Från huvudstaden får jag höra