ELIN RANTATALO
Infektionen tog delar av mig men inte mitt liv
Innehåll Förord 7 Prolog 9 Resan 11 Gran Canaria 17 Jag känner mig hängig 22 Otrygg i ett annat land 28 Sepsis 32 Är det nu jag ska dö? 37 Vi ses i nästa liv 40 Vad är det som händer? 44 Resa hem 47 Tillbaka där allting en gång började 52 Mardrömmar 57 Som ett nyfött barn 59 Jag lär mig tala igen 66 Room with a view 71 Hudtransplantation 77 Hur mycket av mig är borta? 82 Smärta 88 Hoppet om fötterna släcks 96 Världen utanför 102 ”Jag hör dig inte, mamma” 106 Vila i frid, ben 112 Första toalettbesöket 117 Nya ben 122 Hemlängtan 125
Jag blir starkare 130 Jag är ingen sorglig historia 134 Som vilken robotmamma som helst 141 Hem och tillbaka igen 146 Uppe på benen igen 153 Flyttar till Jönköping 157 Bye, bye, fingrar 163 En allt annat än vanlig midsommar 168 Redo för nästa steg 172 Kjell 176 Media vaknar 181 Inget smörgåsbord 185 En dag ska jag springa 191 Mål i sikte 196 Övning ger färdighet 201 Aldrigheten 205 Små steg mot självständighet 211 En ny vardag 217 Komma hem för evigt 225 Funktionsmöjligheter 229 Från frisör till …? 236 Husdrömmar 242 Bildark 247 December 2021 255 Författarens tack 259
Förord
Livet kan inte tas för givet. Den minsta sak kan förändra hela ens tillvaro och kasta omkull allt man trodde om framtiden. Men det viktigaste jag har lärt mig av denna mardrömsresa är att om livet vänder så kan man själv ta makten över hur man vill att det ska fortsätta.
Det du nu ska få läsa är skrivet utifrån mitt perspektiv och det jag har upplevt genom min sjukdomshistoria och tiden efteråt. Det är ord som beskriver hur jag har sett på saker och ting från sjukhussängen. Kanske har människorna runt omkring mig upplevt vissa händelser på andra sätt.
Det var många olika yrkeskategorier som vårdade mig under tiden på sjukhus och eftersom jag inte alltid lade på minnet vilken roll personalen hade benämner jag dem ibland bara som ”sköterska”. Det kan då ha varit en undersköterska, en sjuksköterska eller något annat. Där jag vet vilken yrkestitel personen hade har jag dock skrivit ut det.
När man är mycket svårt sjuk är man beroende av läkemedel som inte enbart ger en läkande effekt utan som också lindrar smärta och ångest. Dessa kan ge biverkningar som gör det svårt att skilja på drömmar och verklighet. Mina första veckor efter koman är luddiga och overkliga på flera sätt. Ibland känns det som att ingenting av detta har hänt, trots att jag i dag lever med starka och tydliga bevis på hur illa det såg ut för mig när jag var som allra sjukast.
I ett trauma kan man både råka ut för att förtränga eller förstärka känslor och upplevelser. Kanske har jag glömt eller missförstått
7
rådande situationer eller information som till exempel sjukvårdspersonal givit mig och som jag inte varit adekvat nog för att förstå. Kanske har en händelse känts väldigt stark eller jobbig för mig som individ men som är svår för den bredvid att sätta sig in i.
Jag insjuknade i Spanien och har försökt översätta mina journaler därifrån i den mån det varit möjligt, men då de innehållit många medicinska termer har de varit svåra att tyda. Jag har inte haft någon personlig kontakt med sjukhuset i Spanien sedan jag lämnade det eftersom Coronapandemin kom emellan. De svenska journalerna ligger däremot till viss del som grund för min berättelse och har varit till en stor hjälp för att återbesöka de känslor och händelser jag tvingades ta mig igenom.
Jag tackar mig själv för att alltid ha dokumenterat mitt liv i fotografier, som så här i efterhand har hjälpt mig att beskriva hur det varit i många situationer som jag inte själv minns. Tack vare bilderna i mobilen har jag fått en fingervisning om hur omgivningen såg ut, jag minns annars ingenting från den första tiden på sjukhuset.
Till sist har mina närmsta anhöriga återberättat det akuta skedet för mig och även hjälpt mig minnas delar av händelser som jag glömt.
8
Varför lät du mig inte bara dö?!
Jag ångrade orden i samma sekund som de hoppade ur min mun. Jag tittade upp på Olle, min man som de senaste månaderna varit med om det största traumat och den värsta oron i sitt liv. På grund av mig.
Han som fått ta farväl av sin fru vid två tillfällen, han som gjort allt för att få mig att överleva. Hur kunde jag ens beskylla honom för att jag nu lever?
Jag tittade skamset ner för att undvika ögonkontakt, men Olle reagerade inte, utan tog i stället vant fram dagens spruta med blodförtunnande som snart skulle in i min redan ömmande och sönderstuckna mage.
Barnens lekrum hade förvandlats till en vårdinrättning. Jag satt på en tryckavlastande madrass i den höj- och sänkbara sängen med ram av lackad furu som kommunen lånat ut till oss eftersom jag inte kunde ta mig till vårt sovrum på övervåningen. En klädstång var uppställd vid fotändan, med kläder i minst en storlek över min kroppsvolym för att vara smidiga för Olle att ta på min magra kropp. Bredvid sängen stod en stor plastlåda med lock. Den var fylld med flera olika sorters förband som vi lärt oss namnen på utantill. Alla hade sin funktion när det kom till omläggning av sår – något jag hade gott om.
Olle hade blivit en expert på såromläggning. Jag klarade nämligen inte av att ta hand om mig själv eller ens sköta min egen hygien. Han hade precis hjälpt mig att duscha.
9
Prolog
Den stora duschstolen på hjul var fortfarande blöt och hade lämnat spår efter sig när jag rullats ut från badrummet. Jag kände en klump i magen medan vattnet droppade mot golvet under mig. Det var så förödmjukande att sitta i den där hemska stolen. Den användes både till dusch och toalettbesök och hade ett stort hål i sitsen. Jag fick spänna varenda muskel i min kropp för att inte glida av den.
Numera blev jag så trött varje gång jag duschat, ett moment jag tidigare gjort med glädje. Men även vardagliga saker var totalt utmattande. Dessutom hade jag börjat tappa enorma mängder hår, den här gången hade man inte ens kunnat se locket på golvbrunnen. Det var täckt som av en matta med mina ljusa hårstrån. Olle brukade diskret lyfta bort det med lite toalettpapper innan jag skulle hinna se. Jag blev så ledsen av att behöva förlora även det.
En dusch är inte för vanliga dödliga, tänkte jag. Det är snarare ett maratonpass att hålla sig ren. Jag satt inlindad i den grönprickiga duschhandduken från Marimekko som jag en gång önskat mig i julklapp och fått av Olles farmor och farfar. Den luktade lite surt när den blev fuktig eftersom jag glömt kvar den i tvättmaskinen vid ett tillfälle några månader tidigare, men jag älskade den ändå.
Jag kände mig ful och eländig där jag satt på sängkanten. Jag hatade att känna mig hjälplös och besvärlig. När jag sänkte blicken knöt sig ångesten som ett kluster av klumpar från magen och upp till halsen. Jag försökte svälja klumparna men samtidigt kändes det som om de hade all rätt i världen att få finnas där. Allt annat vore väl konstigt efter det som hänt mig de senaste månaderna.
Det var svårt att andas ordentligt, så jag tog ett djupt andetag som hördes tydligt i rummet. Både Olle och jag var helt tysta medan han torkade min kropp och håret med handduken. Tystnaden talade för sig själv. Vi visste precis vad den andra kände. Det var inte meningen att livet skulle bli så här.
10
Resan
Det var torsdagen den 28 mars 2019 och tidig morgon. Klockan skulle strax slå 6:00 och min man Olle slog på 90-talshiten Faster Harder Scooter. Elektronmusiken dånade på en orimligt hög volym nere i vardagsrummets små vita högtalare.
Jag stod i vårt ljusa allrum på övervåningen med tre stora resväskor framför mig och packade systematiskt ner det allra sista av det som skulle med: tandborste, tandkräm och hudvårdsprodukter.
Självklart skulle hela min koreanska hudvårdsrutin i åtta steg med på semestern till Gran Canaria. Hur skulle det annars gå? Rutiner är rutiner, även under semestern.
I våra väskor låg helt nya sommarplagg, både till mig och till barnen, och väntade på att bli använda. De flesta av kläderna hade jag beställt från den spanska modekedjan Zara. De hade alltid så fina sommarkläder just till barn.
Jag hade länge sett fram emot kommande vecka som vi skulle få spendera tillsammans i värmen. Som egenföretagare hade jag jobbat hårt in i det sista och kvällen innan låste jag salongen klockan 22:00 efter att ha klippt håret på en av mina stamkunder. Jag visste det inte då, men hon blev min allra sista kund som frisör.
Jag stängde väskorna en efter en, drog igen dragkedjorna och lämnade dem stående på golvet precis vid trappavsatsen. De var för tunga för att jag skulle orka kånka ner dem, så Olle fick hämta dem när vi skulle packa in i bilen.
Därefter gick jag nedför vår branta trappa en allra sista gång och
11
på vägen mötte jag vårsolens starka strålar i ansiktet. Bästa tiden på
året börjar nu, tänkte jag, och lät solen värma mitt ansikte medan jag blundade och kände mig nöjd med att vi var redo att åka.
Vår hall var stor och öppen mellan våningarna och det stora fönstret mot öst ovanför ytterdörren var två meter högt och gjorde att framsidan av vårt hus badade i sol. I takt med att jag tog steg för steg nedför trappan blev ljudet av musiken som Olle spelade högre och högre. Satan, vad han alltid skulle spela högt.
Olle log brett mot mig när jag kom ner i vardagsrummet, precis som han alltid gjorde när han visste att han retade upp mig, och riktigt njöt av att se mig besvärad. På ett gulligt sätt så klart, jag hade älskat det sättet i nästan tolv år.
– Du är inte klok, skrattade jag och skruvade ned volymen.
Barnen sprang runt soffan medan barnprogrammet Bing gick på tv:n. Stella hade fyllt sex två dagar tidigare och de färgglada ballongerna hängde praktfullt i den svarta lampan ovanför matbordet och lämnade en välförtjänt färgklick mot våra vitmålade väggar. Olle gick upp till allrummet för att bära ner väskorna som stod redo.
Jag stängde av tv:n, drog ur strömsladden och kollade en sista gång att alla altandörrar var låsta. Medan barnen tog på sig sina nya vita sneakers knöt jag igen soppåsarna och gick ut med dem. På väg tillbaka kikade jag in i salongen en sista gång för att se att datorn och kassan var avstängda samt att alla lampor var släckta.
Min lilla frisörsalong var ungefär tjugo kvadratmeter stor och låg vägg i vägg med vårt garage. Idén om att jobba hemifrån hade kommit några år tidigare när vi byggde huset och i praktiken fungerade det utmärkt. Jag är så hemmakär och dessutom fick jag ett helt eget krypin där jag hade möjlighet att jobba med det jag älskar.
På diskbänken längst in i salongen låg mina saxar, kammar och en färgburk från gårdagens långa arbetsdag. Det får ligga där tills nästa vecka, tänkte jag för en gångs skull. Nu kopplar jag bort jobbet och checkar ut. Utan att veta något om min framtid vred jag om låset till min arbetsplats för allra sista gången.
12
Barnen hade redan hoppat in i baksätet på bilen, de skrattade och kivades. Det kändes så avslappnat att åka i väg den här gången. Vi hade nämligen varit på Gran Canaria ett år tidigare och att veta vad vi kunde förvänta oss av resan gjorde det så mycket lättare att åka i väg med barnen.
Olle bar ut den sista väskan och bagaget på bilen var så gott som fyllt till brädden.
– Förhoppningsvis är det sista gången med barnvagn, sa Olle och tryckte på bagagets knapp för att stänga luckan.
Cornelis hade även han fyllt år rätt nyligen, men även om man är hela fyra år är det inte alltid benen orkar bära. Åh, jag önskar ibland att de kunde vara små för alltid, jag älskar att ha dem nära mig.
Jag gick in en sista gång i huset för att hämta min jeansjacka och låste den svarta ytterdörren efter mig. Jag skulle inte återse mitt hem förrän om två månader med livet omkullkastat, men det visste jag inte då.
I vår vita bil på den breda uppfarten satt Olle och barnen redo. Redo för en vecka med sol och bad, lediga tillsammans, utan alla måsten som vi lämnade kvar i vårt svarta funkishus.
Klockan hade som alltid varit snabbare än vi. Att familjen Rantatalo alltid var ute i sista sekund var mer regel än undantag. Olle satt bakom ratten, jag i passagerarsätet och Stella och Cornelis väl fastspända i sina bilstolar. Vi körde genom den trygga villaidyllen och ut mot västerleden som skulle ta oss vidare till Jönköping Airport. Åtta mil senare stannade vi vid entrén till flygplatsen. Olle släppte av mig och barnen med vårt bagage för att själv åka och parkera bilen. Eller snarare gasa i väg … så där så turbon går i och det smäller i avgasrören. Folk vände sig om och hoppade till. Jag skämdes och låtsades att jag inte kände till den där token. Han blir aldrig vuxen, min man.
Jag och barnen hjälptes åt att dra väskorna och ställde oss i kön till incheckningen. Solen strålade in genom de stora fönsterpartierna och jag kisade medan jag kollade runt på omgivningen och såg
13
hur kön ringlade sig med glada människor, redo för semester. Det var inte många barnfamiljer, utan de flesta var i 50-årsåldern och äldre. Varken jag eller Olle hade något direkt resvana med oss från uppväxten och vår första charter hade skett bara två år tidigare. Efter det hade vi åkt på solsemester flera gånger till med barnen.
Olle och jag hade träffats via den sociala plattformen Lunarstorm
2007, dåtidens svar på Facebook. Jag hade tagit studenten innan sommaren och studerade till marknadsassistent efter min mediautbildning och visste inte riktigt vad jag skulle göra med livet. Olle arbetade som lokförare och var hyffsat ny i branschen.
Vi skrev till varandra först via ett chattforum och sedan genom personliga meddelanden och som om ödet ville att det skulle bli vi visade det sig att vi båda bodde i Nässjö, på samma gata. Och inte bara det utan dessutom i hyreshusen bredvid varandra.
Det växlades förvånansvärt få ord via dataskärmen innan jag beslöt mig för att bjuda in honom till mig och från den dagen har vi hållit ihop. Vi var då 19 och 22 år unga och har blivit vuxna tillsammans. Att saker och ting faller på plats eller att ödet leder en genom livet är något vi båda hållit fast vid.
Jag ser både mig och Olle som trygga individer, men vi gillar att sträva mot nya äventyr och mål. Många gånger har andra kallat oss modiga eller inte kloka, och efter någon månad som par flyttade vi till vår första gemensamma lägenhet. Jag oroade mig över vad min familj skulle säga, men att leva med Olle kändes helt rätt, så varför vänta?
I den lilla staden Nässjö på det småländska höglandet trevade vi oss fram nästan ett år utan att riktigt trivas. Det var svårt att hitta nya vänner utan kontakter. Jag var uppvuxen i ett samhälle åtta mil bort och Olle hade flyttat dit ända från Kiruna. Efter ett förslag från Olle packade vi ihop våra tillhörigheter för att flytta till Norrköping. Jag hade aldrig tidigare besökt den gamla industristaden i Östergötland, men jag älskade Norrköping från första stund och fick direkt nya vänner där. Till en början arbetade jag med kundtjänst,
14
men med stöttning av Olle påbörjade jag min dröm om att bli frisör.
När jag inte jobbade eller pluggade så hängde jag på stan och krogen med vänner. Vi dansade tills de stängde, beställde drinkar och jag vinglade hem genom Norrköping under tidiga morgnar efter de lyckade nätterna.
Där och då var jag riktigt lycklig, odödlig och full av liv. Alla bakfyllor i världen var värda allt detta. Staden var också så fin på alla vis – utan att överdriva hade jag ”the time of my life”.
Men visst är det svårt att bo långt från sin familj ibland. Det har vi båda fått känna på och efter att ha spenderat några år i Norrköping gick flyttlasset ända upp till fjällstaden Kiruna. När Olle uttryckte sina känslor om att flytta till sin hemstad ville jag bara sjunka genom jorden. Jag kunde inte se mig själv bo där uppe i norr, jag älskade det liv vi hade byggt upp i Norrköping. Men en solig dag i slutet av mars kramades jag och mina föräldrar gråtande på gatan utanför vår lägenhet medan spårvagnen susade förbi. Det kändes som att vi aldrig mer skulle ses. Men vad gör man inte för kärleken? Så tillsammans med våra två katter i bilen for vi 150 mil norrut.
Det blev till slut 4,5 år i Kiruna och den iskalla staden bjöd på minnen för livet. Inte minst på grund av att båda våra barn föddes där. Det var också värdefullt för mig att se lite av det som Olle upplevt under sin uppväxt och komma närmare hans familj.
När flytten skulle gå söderut mot mina hemtrakter Vetlanda var det Olle som även denna gång gjorde slag i saken och såg till att det hände. Det är i söder vi känner oss hemma nu, även om Kiruna och dess människor givit mig stor livserfarenhet som jag inte skulle vilja vara utan.
Olle kom in till oss på flygplatsen där vi stod i kön till incheckningen med ett sådant där flin igen efter att ha parkerat bilen.
– Hörde ni? frågade han glatt gungande med höfterna och med båda händerna i byxfickorna. Han såg lurig ut och visste redan hur jag skulle reagera.
15
Jag tror hela flygplatsen hörde dig, ingen har nog missat att vi kommit, sa jag och log tillbaka med glimten i ögat.
När det blivit vår tur checkade vi in våra väskor, passerade säkerhetskontrollen och slog oss ner i närheten av lekhörnan i avgångshallen. Jag försökte underhålla barnen så att de skulle vara på glatt humör och inte störa de andra resenärerna. Jag har alltid haft stor respekt mot andra, de skulle inte behöva bli störda i onödan på sin med all säkerhet välbehövda semester.
Som tur var hade vi tidigare under veckan lånat med oss en bok från förskolans bibliotek som barnen älskade. Jag läste sida för sida och barnen skrattade tills de nästan inte fick luft. Jag har en tendens att leva mig in i böckerna, lägga till dialekter och se det hela som ett skådespel. Jag insåg dock rätt snabbt att vi återigen fick de andra resenärernas uppmärksamhet. Nu var inte enbart pappan i familjen tokig utan även mamman.
Flygresan på sex timmar gick smärtfritt, bortsett från att Olle petade på mig så fort jag började slumra till i flygplanssätet. Jag kände mig ovanligt trött, men drog slutsatsen att det måste bero på allt jag haft i huvudet inför resan. Det enda jag ville var att få vila en liten stund. Olle fortsatte på sitt retsamma vis att väcka mig och jag hade inte alls samma tålamod som jag vanligtvis har.
– Lägg av! fnyste jag. Sedan beställde jag ett glas vin och somnade om.
Barnen frossade i godiset som vi köpt med oss på flygplatsen och kollade på Netflix hela resan. Jag var tacksam över att de börjat bli lite större, för bara två år tidigare hade inte resorna varit så här smidiga. Hela familjen kunde till slut slappna av till flygplanets sövande ljud.
16 –
